Hur jag blev den jag blev (2)

Somrarna på Holmby, Björnlunda

Somrarna tillbringade jag tillsammans med mormor i Sörmland. Min mamma hade satt ut annons i Södermanlands Nyheter och sen blev det inspektion någon snöig dag på senvintern. Blev stället godkänt flyttade vi ut med vårt pick och pack när lekskolan slutat. Ibland kom mammas kusin Susann och bodde med oss en tid. Hon var flera år äldre än jag men vi trivdes bra ihop. Och gör så fortfarande. Första stället hette Axala beläget vid norra änden av sjön Likstammen (namnen på sjöarna i denna del av Sörmland är kapitel i en säregen roman: Likstammen, Lockvattnet, Sillen, Ludoga).

Bäst minns jag Holmby i Björnlunda, beläget på en höjd intill Södra stambanan och landsvägen mellan Järna och Katrineholm. På baksidan avgränsades ägorna av en igenvuxen sjö och en liten å där det fanns sutare, gäddor och kräftor. I ån dränkte också bonden de råttor – stora som taxar – som han tagit i fångstburarna nere i ladugården. Vattnet var källan till liv och död. På kvällarna när mörkret kom smygande tvättade vi oss i ån nere vid den gamla tvättstugan. Strax intill gick järnvägen på en viadukt.


Hemmanet bestod av två låga boningshus i vinkel runt en grusplan, en ladugård, ett par förfallna uthus och en länga där det stod några gamla vagnar. Där, på vinden, förvarade bonden utsädet. Vetekornen krasade sött mellan tänderna när jag åt av dem.

Gården ägdes av en äldre lantbrukare, Evert Alm. Han hade en hushållerska som jag tror hette Karin. På vinden bodde drängen Hugo, en lätt efterbliven, tandlös och ofantligt snäll man. Vi hyrde den högra halvan av boningshuset, med kök och en liten kammare bakom. Om vintrarna var det Hugos bostad. Evert Alm var, eller hade varit en betydelsefull man i socknen, med plats i fullmäktige. Det här var i kommunsammanslagningarnas tid, så antagligen hade han redan nu mist sitt inflytande.

Jordbruket, som väl sett sina bästa dagar, bestod av ett dussintal kor, två ardennerhästar och några åkrar. Ibland kom en granne med en grå traktor för att hjälpa Evert att plöja den tunga lerjorden. Traktorn luktade olja och gummi. Det hände att jag fick sitta med bakpå när den krängde fram över ängarna. En förfallen svinstia fanns, men jag minns inga grisar. Däremot några höns.

Djuren betade på ängarna ner mot den igenvuxna sjön. Ibland gick någon ko undan för att kalva, då fick vi alla hjälpas åt att leta efter henne. Jag minns inte varför, men det var tydligen viktigt att hon inte blev ensam med den nyfödda. Annars var det värsta som kunde hända att korna tog sin in i en klöverhage. Då kunde de föräta sig och gaserna som bildades i magen göra att de exploderade, sa man.

Väggarna i ladugården var svartprickiga av flugskit och döda insekter. Från taket där – och inne i köket – hängde limklibbiga flugfångarna fylllda med döda flygfän. Jag tänker på det när någon ensam fluga ibland irrat sig i in lägenheten där vi nu bor och en vild jakt uppstår för att jaga rätt på och avrätta inkräktaren. På landet var det flugor, bromsar och blinningar överallt, några var stora som tummen på bonden när han slog ihjäl dem mot hästens bakdel. Ibland gjorde han sig något ärende in till samhället, vanligen för att lämna eller hämta säckar hos Lantmännen. Evert satt med benen dinglande utanför vagnen på ena sidan. Med ett bestämt smackande satte han hästarna i rörelse och med ett lika kraftfullt ”Ptrr!” stannade han ekipaget.


Över allt doftade det – av oljeblandat grus, damm och avföring: koskit, hästskit, hönsskit och människoskit. Evert, eller om det var Karin, hade en äldre släkting som ibland kom på besök. En krum liten gumma som jag smög efter och spionerade på när hon gick på utedasset. Då hon uträttat sina behov böjde hon sig ner över dasshålet och petade med en pinne på resultatet. Synen både äcklade och fascinerade mig. Det här var långt innan jag förstod gamla människors intresse för sin avföring.

I ladugården mockade Hugo efter korna och hästarna. På den smala planka som ledde ut till gödselstacken på baksidan – eller dyngsta’n som man sa – balanserade han för att sen tömma skottkärran. En gång när jag – som då kan ha varit i sex-sjuårsåldern – skulle hjälpa honom välte jag med hela lasset och föll rakt ner i pissrännan och skiten. Drypande av den bruna sörjan kravlade jag mig upp.


Varje morgon och kväll togs korna in för mjölkning. Då hade de råmat nere vid grinden en stund redan. Metodiskt tuggade de på höet, som Evert eller Hugo lagt upp, ackompanjerade av mjölkmaskinernas pumpande och kompressorns dunk. Mjölkkannorna, som hölls på kylning i brunnen över natten, kördes sen ner till mjölkpallen vid landsvägen. I retur fick gården skummjölk till kalvarna och emellanåt en kartong med smörpaket.

Om korna var enfaldiga och på sin höjd lite tjuriga var hästarna vänner och arbetskamrater, med sina personligheter. Där var den snälla Brunta med sin milda blick – henne kunde man klappa – och den betydligt nervösare Viola. En gång när Hugo passerade sparkade hon till så att han flög in i väggen bakom. Han gick haltande en lång tid därefter. Det sas att Viola blivit betydligt lugnare när hon så småningom fick ett föl.

På åkern ner mot järnvägen låg brunnen. Där hämtade vi vatten, som bars hem i välfyllda hinkar som helst inte fick skvimpa över. Det gällde att slippa gå den tunga vägen i onödan. Vattenytan blänkte mörk och hemlighetsfull när mormor lyfte på locket, tills hinken sänktes ner och bröt stillheten. Någon gång föll den av och försvann sakta ner ur vår åsyn. Hade vi tur kunde bonden eller Hugo plocka upp den med en lång båthaksliknande stör.

Höskullen ovanpå ladugården var ett annat lockande och farligt ställe. Där grävde jag – och andra barn som ibland var på besök – gångar in i höet. Ljuset sipprade in mellan de glesa brädorna i ytterväggarna. Genom springorna kunde man spana över omgivningen och människorna långt där nere utan att själv bli sedd. Att jag led av allergi –hösnuva som man sa – var inget jag då visste. Hö, snor och rinnande ögon hörde sommaren till.


Men mest av allt lockade järnvägen. Ofta hängde jag nere på grinden vid övergången och iakttog storögt tågen som dundrade förbi, kände suget från fartvinden och doften av tjärade slipers och metall som löpte mot metall. Här och var fladdrade skithuspapper längs banvallen. Jag lärde mig skillnaden mellan ”Skåningen” och ”Göteborgaren”, hur ett Rapid-lok såg ut och försökte stava mig igenom skyltarna på de exotiska Wagon-Lits-vagnarna. Vid infarten till Björnlunda fanns ljussignaler. Då de visade rött eller blinkade grönt tvingades de stora tågen sakta ner eller stanna helt. Blev väntan lång klättrade lokföraren eller biträdet ner på banvallen och ringde ett samtal från telefonen vid signalstolpen. När det så småningom blev grön-gult ljus kunde tågsetet långsamt gnissla igång.

Även på Holmby var jag mycket för mig själv. Några andra barn minns jag inte. Jag lekte mina leker som jag var van vid hemifrån. Jag kan fortfarande känna spänningen i att ligga i gräset och smyga på mina tänkta fiender. Eller hur det var att stå tillfångatagen i den hönsnätsomgärdade buren i dungen bakom ladugården, även fast det var jag själv som lagt på haspen och lika lätt kunde lyfta av den. Min fantasi kände inga gränser.

Gemenskapen fanns i arbetet. Jag hjälpte till så ofta jag fick och kunde. Jag minns ljudet när Hugo eller Evert tryckte ner spettet i den sörmländska leran, dovt när marken var torr, smackande vid regn och blöta. När det blev dags för höskörden stacks störarna ner i hålen, ståltråden virades och räfsan kom fram ur vagnslidret. Med hästarnas hjälpte räfsade Evert samman höet. Vi andra, Hugo, några tillfälliga hjälpredor och jag, hässjade höet. Det gällde att ta så stora fång som möjligt med högaffeln utan att tappa allt. På eftermiddagen kom Karin ut med kaffe och nybakta bullar. De vuxna drack på bit: hällde det ännu heta kaffet på fatet, tog en sockerbit mellan tänderna och sörplade ljudligt i sig av kaffet. Själv fick jag saft. Det fanns en glädje och lätthet i luften i ett annars ganska slutet och tillknäppt liv. Ett långt år fyllt av arbete fick äntligen bära frukt.

En gång när jag öppnade grinden åt ett ungt par i bil fick jag en kexchoklad som tack för hjälpen. Rädd för att ta emot något av främlingar lät jag chokladen falla i vägrenen. Länge kunde jag sen iaktta hur myrorna gjorde slut på innehållet.

***

Många år senare, i mitten av 1980-talet, firade vi – Lena, ungarna, jag och min mamma – en midsommar i Björnlunda. På väg hem från festplatsen svängde vi upp till den gamla gården. Husen stod tysta och övergivna, halvt sönderfallna. Jag kände mig som betraktaren i Göran Palms dikt:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
(”Havet”. Världen ser dig. 1964)

Kanske hade det varit annorlunda om jag gått där ensam. Nu kändes minnena oändligt starkare än nuet.

Några år senare var den obevakade järnvägsövergången igenbommad och gården riven. Ett par decennier till lever Holmby i våra minnen. Sen återstår på sin höjd en rad i fastighetsregistret och några gamla mantalslängder.

>>> 3. Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet