söndag, september 25, 2016

Noterat sensommar 2016

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter.
*
Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter?
*
Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. (Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.)

*
Avd för grubblerier (jag snor den titeln):
Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och fönstren bågnar. Jag minns hur jag i drömmen tänker att det är ett stenhus jag bor i på fjärde våningen. Här kan väl inget hända? Några jättelika transportfordon, nästan lika höga som huset, passerar hastigt utanför. Jag sätter på mig morgonrocken går ut i hallen. Nu ser jag att väggen ut till farstun är av glas. En man står och dammsuger några lister utanför min dörr. Han iakttar mig. Jag vandrar runt i den mörklagda lägenheten.
*
Alla dessa blomflugor, vad gör dom resten av året?
*
Både som svensk och deltidsgotlänning tycker jag att Gotland ska försvaras, men efter värdlandsavtalet med Nato, alla Letter of Intents med Washington och vice president Bidens uttalanden under sitt besök nyligen frågar jag mig om det är den svenska eller amerikanska armén som nu stationeras på Gotland.
*
Vivi mentaliserar. Barnbarnet, 6 år, bearbetar det faktum att hon snart ska få ytterligare ett småsyskon.
 *
På vårdcentralen meddelar man med ett beklagande att man glömt att kalla min släkting till minnestest.
*
Njutningen, att efter ett par timmars vandring genom skogen komma fram till en sjö, ta av sig kläderna och glida ner i vattnet, räta ut de stelnade lederna med ett par simtag. Ligga en stund och guppa på rygg och titta upp på molnen. Se några andfåglar simma en bit bort. Näckrosorna inne i viken. Sen torka i solen på de varma klipporna, hälla upp kaffet ur termosen och ta en tugga på en av de medhavda äggmackorna. En sån stund varje år och sommaren är fullkomlig.


*
Jag vandrar en dag på Sörmlandsleden, etappen mellan Alby Friluftsgård och Tyresta by, 14 km i ”lätt till medelsvår” terräng. Några rejäla uppförs- och nerförslut sätter lår och fötter på prov. Ryggsäcken är fylld med vad som behövs för en dagsutflykt; jag är väl rustad för ett väderomslag (som jag vet inte kommer denna högsommardag). De nyinköpta kängorna är utmärkta, sviktar skönt på fast underlag, stabila när det behövs på steniga stigar, sitter skönt på foten, har bra fäste och när jag trampar ner i en blöt mosse håller de tätt. Tankarna börjar kretsa kring andra saker jag vill ha: ett par rejäla shorts (gärna med sidfickor), en hatt till skydd mot sol och regn, ett fodral till mobilen som ligger och skramlar i fickan. Har jag alltid varit sån? Istället för att njuta av naturen går jag och tänker på prylar jag vill köpa. Inte ens i den ursprungligaste av miljöer kan jag lösgöra mig från vår tids religion. Konsumtionen. Usch! Bort det
*
2 700 domare avsatta. Dödsstraff för landsförräderi. Opålitliga element inom militären oskadliggjorda. Alla världens ledare och den inhemska oppisitionen sluter upp bakom landets ledning. Kom inte det här kuppförsöket väldigt lägligt för maktspelaren Erdogan? (Skrivet några dagar efter kuppförsöket.)

Utopia och drömmen om det konfliktlösa samhället

Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia, om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi. Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad.

Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare.

Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vägen för det gemensammas bästa osv.

Nej, det som bekymrar mig är hur detta Utopia, hos More och många av hans efterföljare, så ofta beskrivs som ett samhälle utan konflikter, utan opposition och där alla går åt samma håll. Jag kan känna sympati med denna längtan, i likhet med många andra tycker jag illa om och har svårt att hantera konflikter. Men hur innerligt jag än önskar att ett sådant samhälle vore möjligt, svär det mot allt vi vet om kulturens och samhällets utveckling.

Visst är samarbete, empati och altruism framträdande egenskaper hos människan, som fått oss att överleva och utvecklas som art, men konkurrens, rivalitet, förmågan att gå en egen väg, är andra. På ett psykologiskt plan kan man säga att vi behöver både den trygga gemenskapen och att få vara för oss själva. Och även i det klasslösa samhälle, som Marx och Engels skisserade, och där resurserna fördelas ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, lär vi hamna i konflikt om tillgångar, intressen, ja kanske rent av makt.

Är det när vi förnekar detta grundläggande faktum som lägergrindarna stängs bakom dem som tycker annorlunda?

Ambrosius Holbein - The Island of Utopia

Etiketter: ,

lördag, september 24, 2016

Vargtimmen

Klockan är halv fem. Något har väckt mig. En dröm bleknar bort: jag har i vanlig ordning flyttat, packat, sorterat i något av de hem jag haft. Jag går upp på toaletten. Dricker sen ett glas vatten. Lägger mig igen och släcker. Då kommer tankarna. Först långsamt smygande, sen i alltmer accelererande takt. Inget problem är för obetydligt, ingen uppgift är för liten, för att inte dra igång en karusell av tankar och känslor. Saker som jag i vaket tillstånd hanterar väl eller hjälpligt växer till oöverstigliga berg i nattens mörker. Det är som om hjärnan vid denna tid på dygnet saknar alla spärrar, alla filter inaktiverade.

Kanske är det ett hjärnans sätt att påminna oss om saker som vi i vardagens rusch så gärna förtränger. En inventering av vårt nuvarande tillstånd. Kanske är det rentav bra.

Till skillnad från i Francisco Goyas känd bild finner jag att inte bara sömnen frambringar monster.

Etiketter:

onsdag, september 21, 2016

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT

Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap.

Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå.

Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning, med i värsta fall ångest och depression som följd. Det här kan utnyttjas inom olika terapier, där man kan lyfta fram och konfrontera sådana djupt liggande minnen med nyare erfarenheter och därmed desarmera kraften i (”skriva om”) de förra.

Minnets sårbarhet gör det också möjligt att plantera falska minnen. Genom att återkalla ett bekant minne hos en försöksperson och sedan plantera in en ny liten detalj, och sedan upprepa detta med någon veckas mellanrum, kan man varje gång händelsen återkallas lägga till någon ny detalj och till slut få en människa övertygad om att hen till och med begått ett allvarligt brott. Det här visas övertygande och skrämmande på försökspersoner i programmet. Vilka följder den här kunskapen får för rättsväsendet – förhörsmetoder, vittnespsykologi etc. – behöver man knappast vara någon expert för att inse.

Med den här kunskapen går det givetvis att bota fobier, med kemisk eller beteendeterapi. Andra och betydligt mindre trevliga konsekvenser är möjligheten att långsamt och kontrollerat programmera om en människas minne.

Varför det är så här? Ja minnet är inget arkiv, det är ett redskap för vårt medvetande som vi använder lite som det passar. Det har också varit en förutsättning för människoartens enorma kreativitet.

Så, du minns fel, men kanske rätt ändå.

Läs mer om minnet på SvT:s webb



Etiketter:

måndag, september 19, 2016

Maken

Jag läser i bladet att det i år är 40 år sedan Gun-Britt Sundström roman Maken gavs ut. Av en händelse kom jag att läsa den i somras, närmare ett halvsekel efter alla andra. Hon skildrar en tid som också var min, men det är som att läsa om en annan generation. Att vara 16 år 1967, då romanen delvis utspelar sig, var inte detsamma som att vara 21 eller 25. Mina äldre vänner (jag hade nästan bara äldre vänner) såg ut som mina föräldrar på sina bröllopsfoton. När 1970-talet kom hade många av dem redan skilt sig.

Maken har status som en feministklassiker, men jag har lättare att identifiera mig med Martinas frihetslängtan än den tråkige och förutsägbare Gustav. Men den får mig också att fundera över vilken sorts man jag varit. Var det sån jag var? Den som visste var skåpet skulle stå och ha allt klappat och klart. Mina första samboförhållanden sprack ju. Allt handlar om balans. Att i det långa loppet varken dominera eller låta sig domineras. Att både var Själv och Tillsammans, som Tor Wennerberg skriver i sin bok med samma namn. Det är väl den enda möjliga utgångspunkten för en hållbar relation. Och den insikten kommer sällan med modersmjölken. Om någonsin.

Sundström fångar i Maken både attraktionen, ambivalensen och det som stöter bort i en relation, men låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det gör att romanen lever kvar länge efter att jag lagt ifrån mig den.

Maken kom i en nyutgåva 2014 (Bonniers). Tor Wennerbergs Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (2013) är annars något av det bästa jag läst om mänsklig utveckling, psykologi och relationer. Båda rekommenderas varmt till den som är intresserad och ännu inte läst.

Etiketter: ,

söndag, september 18, 2016

När allt är ett stort äventyr

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!”

Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna.

Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ”Broöppning”).

Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset.

Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse.

Men att vara tre år är också att vara väldigt hjälplös: ”Är det här rätt sko?” (När slutar höger och vänster att vara ett problem?), ”Är det här fram eller bak?” ( Om tröjor och kalsonger). För att inte tala om mer basala behov som mat och tillsyn i största allmänhet.

Och vid frukosten, när storasyster sitter och plitar bokstäver på ett block, konstaterar han med dyster min att ”Jag kan inte skriva”.

På kvällen när jag läst nattsagan och vi ska släcka ligger vi och pratar en stund:

– Getingar kan bitas, men inte flugor.

Bin och humlor (ja de kan också bitas), flugor (nja en del kan faktiskt bitas, säger jag). Hundar, hästar och krokodiler såklart. Ja också människor kan bitas.

Så småningom börjar han andas i lugnt i kudden.

”Man måste låta hästen nosa först innan man får klappa den”, är det sista jag hör.

Försiktigt smyger jag ut ur rummet och skjuter till dörren efter mig.


Etiketter:

torsdag, september 08, 2016

Vill du höra hur rosorna låter?

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet.

Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket.

– Vill du höra hur rosorna låter?
Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen.

– Vill du höra havet?
– Ja.
Ett svagt susande.
– Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från havet någon kilometer från huset.
– Nej, det var en snäcka.
Jaha, det är en av de stora snäckorna i uterummet som hon hållit upp mot telefon.

Springande steg. Ny förflyttning. Det prasslar i luren.
– Vad var det?
– Ditt täcke.
Hm, vi är alltså i sovrummet.
– Jag tror att jag börjar känna mig trött, säger jag.
– Vill du sova?
– Ja, det skulle vara skönt.

Hon lägger telefonen på kudden och jag blir omsorgsfullt nattad innan hon springer ut till de andra. Jag, i form av en mobiltelefon, sover nu gott, 25 mil från den plats där min kropp för tillfället befinner sig.

Etiketter:

tisdag, september 06, 2016

Lön och ansvar

Det finns mycket att säga om affären Macchiarini, och många gör det också. En del som säkert sprungit med de övriga i flocken båda en och två gånger utan att tänka efter. Den som är utan skuld kastar första stenen. Men så var det det där med lön och ansvar. Som rektor för KI hade Anders Hamsten en lön på 131 000 kr. KS sjukhusdirektör Melvin Samsom tjänar 214 000 kr. I månaden. Det är drygt åtta gånger mer än en undersköterska. Argumentet? Att man ska få de bästa, mest skärpta och lämpade för jobbet. Lönen ska också vara ett slags kompensation för det obehag den utsatta chefspositionen ibland kan vara förknippad med.

Så vad händer då när det börjar blåsa? KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg-Henriksson förklarade på ett tidigt stadium att hon inte var på jobbet den dag Macchiarini anställdes. Melvin Samson sa i samband med att Kjell Asplunds utredning offentliggjordes att den debattartikel han och Anders Hamsten skrivit till Macchiarinis försvar hade han bara undertecknad. Han utgick ifrån att den nu avgångne rektorn hade på fötter. Osv.

Nu har Sten Heckschers utredning visat att Wallberg-Henriksson var mer än insyltad i anställningen av Macchiarini och hon får avsked som universitetskansler under förnedrande former. Melvin Samson som väl velat kröna sin karriär som internationell sjukhuschef med kronjuvelen NKS klamrar sig väl kvar ett tag till, om han lyckas sparka tillräckligt många underchefer. Och just som jag skriver det här sitter Lars Leijonborg i TV:s Nyhetsmorgon och förklarar att han och KI:s styrelse inte haft något ansvar för det som inträffat. Osv. osv.

Nej, det är ingen vacker bild av den svenska eliten som växer fram. Vad som hänt en undersköterska som dabbat sig i den här storleksordningen kan man bara gissa.

Etiketter: ,

fredag, september 02, 2016

Evigt liv?

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!).

Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel.

Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll?

Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med bara tankekraft. Men hjärnan är långt mer än en samling nollor och ettor. Även om alla mina minnen skulle kunna tankas över i en databank. Hur få den hjärnan att arbeta? Vad är en tanke? Hur uppstår en känsla? Vad är medvetande? Kort sagt, vad är liv?

Ju mer forskningen lär oss om hjärnan (och det är mycket), desto mer inser vi hur lite vi vet.

Nej, då var det betydligt roligare att höra Ann Heberlein, Karim Jebari och Nils-Eric Sahlin diskutera frågan i radions Filosofiska rummet häromsistens, här berörs sådant som livskvalitet, generationsskiften och dödens närvaro för att ge våra liv mening och hur vi hanterar de begränsade mängden medel vi har till forskning när många i världen inte ens når upp till västerländsk medellivslängd?

Få av oss vill dö, men i den här frågan håller jag med Carl Johan De Geer som han formulerar det i sina minnen:
”När du går ut på gatorna – titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det stora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:
Vi lever. Vi dör. Det är bra.” (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008)
Filmen kan ses ytterligare några dagar på SvTPlay

Etiketter: