Fortsätt till huvudinnehåll

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi.

Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum:

40 år tillsammans
En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar på Leonard Cohen, som nyss dött. Lena tillreder en förträfflig måltid, jag fixar salladen och tar disken. För Lena är matlagning en konst. Och har så varit sedan långt innan vi träffades då hon jobbade på Svensson & Butler, trendkrogen nr 1 i Stockholm på 1970-talet. Själv kan jag sno ihop en hyfsad måltid, helst om jag har gott om tid och ett bra recept.

”Men ni firar väl också att ni verkar kunna lyssna på varandra?” skriver en vän på Facebook. Kanske det. Två starka viljor, båda uppväxta utan syskon, då kanske inte alltid lyssnandet är det som kommer i första rummet. Men det brukar lösa sig, om man tar ett steg åt sidan. Sen kan vi prata. Lena är definitivt inte långsint. Jag behöver längre tid för att koppla om.

Överhuvudtaget är vi väldigt olika. Lena snabb, hands-on, lite kärv (åtminstone på ytan) och händig. Jag mer eftertänksam, känsligare, men nog så tjurskallig och inte alltid med tummen på rätt ställe. En viss rivalitet om vem som vet bäst kan leda till ett ibland, inte minst i våra vuxna barns ögon, onödigt tjafsande. Men med gemensamma värderingar – en plattform från vilken man betraktar världen (vilket inte betyder samma åsikter i allt) – vänskap, en mix av gemensamma och skilda intressen, två barn och ett antal barnbarn har åren rullat på. Höjdpunkterna har varit många, kriserna ett par och dessemellan mycket vardag.

För nio år sedan började Lena arbeta i Visby. Tillvaron på det stora universitetssjukhuset i Stockholm där hon arbetat i 18 år var inte längre vad den en gång varit. Vårt förhållande förändrades på ett sätt som ingen av oss kunde förutse den gången. Också den krisen klarade vi, fast det stod och vägde. Numera är vi särbor: Lena bor och arbetar på Gotland, jag bor kvar på fastlandet och i huvudstaden. Och på Östergarnslandet har vi ett hus tillsammans med våra barn och deras familjer.

Folk gratulerar, uppenbarligen är drömmen om en livslång relation fortfarande levande. ”Om folk förr höll ihop till varje pris, så är många idag snabbt beredda att gå skilda vägar när det börjar ta emot”, sa en vän och socialarbetare när vi pratade om alla ensamstående mammor i förorten. Den gången var våra barn i tonåren.

Om det vågar jag inte ha någon uppfattning. Men jag undrar hur ofta en kris i en relation beror på att den ena parten hamnar i någon form av livskris, med förödande konsekvenser. Eller när den man nyss älskade tycks grå och trist och gräset på andra sidan ån desto grönare.

Något recept för en livslång relation har jag inte, om en sådan nu är önskvärd. Integritet är viktig, tror jag. Respekt. Att inte leva i symbios, inte snoka i varandras angelägenheter. Vänskap likaså. Ibland kan det gå veckor mellan att vi ses, men telefonsamtal – ibland timslånga, då stort som smått avhandlas – har vi så gott som dagligen. Visst har vi våra tillkortakommanden. Inget förhållande kan rymma allt och vi saknar säkert sådant andra anser oumbärligt i en relation. Men om vi fortsätter som hittills klarar vi säkert några år till.
*
Sedan jag skrev det här har verkligheten ramlat över oss i form av åldrande, sjuka och döende släktingar som alla behövt vårt stöd och hjälp. Resorna mellan fastlandet och ön har blivit många. Vi har stöttat varandra så gott vi kunnat.

Och under det senaste året har två vänner i vår ålder förlorat en partner i sjukdom efter livslånga äktenskap. Insikten att inget varar för evigt, att en av oss kommer att lämna jordelivet före den andre, börjar sakta slå rot.

Kommentarer

Draktant sa…
Så otroligt fint att få läsa! Tack för att du delar Tom. Du skriver så fantastiskt. Det är alltid lika fint och spännande att ta del av dina tankar i trappen.
Unknown sa…
Tom!
Vi möttes i samband med att jag förra gången satt i FiBstyrelsen. Idag var jag på stämman och träffade Pål Karlsson, som numera bor i Växjö, som satt i samma styrelse då. Jag berättade om att jag läst din text i morse. Det var intressant att ta del av denna sida av ditt/ert liv. Jag har inte alltid läst dina Tankar...men den här manade till mig.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti
Per H sa…
Grattis Tom och Lena!
Gunilla och jag ligger i lä, "fyller" 36 i maj
Tom Carlson sa…
Tack,tack, Och Bror, visst kommer jag ihåg dig och när vi satt i styrelsen tillsammans. Kanske du uppskattar det jag skrev om Anders Ehnmark https://tankar-i-trappen.blogspot.com/2019/04/anders-ehnmark.html. Tom
Det där med höften fick mej att haja till. Tänk om JAG har fått samma problem...
Saknar dej på stämmorna! Tänk om du kanske stött oss på västra sidan.
Kalle sa…
Tack Tom! När jag och Camilla träffades och firade vår kärlek med släkt och vänner (motsvarande bröllop) så var vi noga med att poängtera att vi inte lovade varandra någonting när det gällde hur länge kärleken eller relationen skulle vara. Nu drygt 10 år senare hoppas vi alltmer att de båda kommer vara länge än, och lägger vår energi därefter!
Tom Carlson sa…
Lena och jag tänkte nog inte heller så mycket på hur länge vårt äktenskap skulle vara. Men det var ett enkelt sätt för oss att lösa alla juridiska frågor kring samlevnaden (Det är var för sambolagens [iofs tvivelaktig) tid). För övrigt valde vi det långa vigselformuläret, uppläst av en armsvettsdoftade kvinnlig rådman på hennes tjänsterum. Våra finkläder kändes lite malplacerade i sammanhanget:

Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger
på kärlek och tillit. Genom att ingå äktenskap lovar ni att
respektera och stötta varandra. Som makar är ni två
självständiga individer som kan hämta styrka ur er
gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå
äktenskap med varandra, frågar jag: Vill du N.N. ta
denna/denne N.N. till din hustru/man att älska
henne/honom i nöd och lust?

(Svar: Ja.)

Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att
älska henne/honom i nöd och lust?

(Svar: Ja.)

(Paret kan växla ringar.)

Jag förklarar er nu för äkta makar.
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den
vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den
aktning för varandra som ni känt i denna stund och som
lett er hit. (Texten författad av Per Anders Fogelström.) Låt
mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap.

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...