40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi.

Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum:

40 år tillsammans
En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar på Leonard Cohen, som nyss dött. Lena tillreder en förträfflig måltid, jag fixar salladen och tar disken. För Lena är matlagning en konst. Och har så varit sedan långt innan vi träffades då hon jobbade på Svensson & Butler, trendkrogen nr 1 i Stockholm på 1970-talet. Själv kan jag sno ihop en hyfsad måltid, helst om jag har gott om tid och ett bra recept.

”Men ni firar väl också att ni verkar kunna lyssna på varandra?” skriver en vän på Facebook. Kanske det. Två starka viljor, båda uppväxta utan syskon, då kanske inte alltid lyssnandet är det som kommer i första rummet. Men det brukar lösa sig, om man tar ett steg åt sidan. Sen kan vi prata. Lena är definitivt inte långsint. Jag behöver längre tid för att koppla om.

Överhuvudtaget är vi väldigt olika. Lena snabb, hands-on, lite kärv (åtminstone på ytan) och händig. Jag mer eftertänksam, känsligare, men nog så tjurskallig och inte alltid med tummen på rätt ställe. En viss rivalitet om vem som vet bäst kan leda till ett ibland, inte minst i våra vuxna barns ögon, onödigt tjafsande. Men med gemensamma värderingar – en plattform från vilken man betraktar världen (vilket inte betyder samma åsikter i allt) – vänskap, en mix av gemensamma och skilda intressen, två barn och ett antal barnbarn har åren rullat på. Höjdpunkterna har varit många, kriserna ett par och dessemellan mycket vardag.

För nio år sedan började Lena arbeta i Visby. Tillvaron på det stora universitetssjukhuset i Stockholm där hon arbetat i 18 år var inte längre vad den en gång varit. Vårt förhållande förändrades på ett sätt som ingen av oss kunde förutse den gången. Också den krisen klarade vi, fast det stod och vägde. Numera är vi särbor: Lena bor och arbetar på Gotland, jag bor kvar på fastlandet och i huvudstaden. Och på Östergarnslandet har vi ett hus tillsammans med våra barn och deras familjer.

Folk gratulerar, uppenbarligen är drömmen om en livslång relation fortfarande levande. ”Om folk förr höll ihop till varje pris, så är många idag snabbt beredda att gå skilda vägar när det börjar ta emot”, sa en vän och socialarbetare när vi pratade om alla ensamstående mammor i förorten. Den gången var våra barn i tonåren.

Om det vågar jag inte ha någon uppfattning. Men jag undrar hur ofta en kris i en relation beror på att den ena parten hamnar i någon form av livskris, med förödande konsekvenser. Eller när den man nyss älskade tycks grå och trist och gräset på andra sidan ån desto grönare.

Något recept för en livslång relation har jag inte, om en sådan nu är önskvärd. Integritet är viktig, tror jag. Respekt. Att inte leva i symbios, inte snoka i varandras angelägenheter. Vänskap likaså. Ibland kan det gå veckor mellan att vi ses, men telefonsamtal – ibland timslånga, då stort som smått avhandlas – har vi så gott som dagligen. Visst har vi våra tillkortakommanden. Inget förhållande kan rymma allt och vi saknar säkert sådant andra anser oumbärligt i en relation. Men om vi fortsätter som hittills klarar vi säkert några år till.

*

Sedan jag skrev det här har verkligheten ramlat över oss i form av åldrande, sjuka och döende släktingar som alla behövt vårt stöd och hjälp. Resorna mellan fastlandet och ön har blivit många. Vi har stöttat varandra så gott vi kunnat.

Och under det senaste året har två vänner i vår ålder förlorat en partner i sjukdom efter livslånga äktenskap. Insikten att inget varar för evigt, att en av oss kommer att lämna jordelivet före den andre, börjar sakta slå rot.