Fortsätt till huvudinnehåll

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi.

Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum:

40 år tillsammans
En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar på Leonard Cohen, som nyss dött. Lena tillreder en förträfflig måltid, jag fixar salladen och tar disken. För Lena är matlagning en konst. Och har så varit sedan långt innan vi träffades då hon jobbade på Svensson & Butler, trendkrogen nr 1 i Stockholm på 1970-talet. Själv kan jag sno ihop en hyfsad måltid, helst om jag har gott om tid och ett bra recept.

”Men ni firar väl också att ni verkar kunna lyssna på varandra?” skriver en vän på Facebook. Kanske det. Två starka viljor, båda uppväxta utan syskon, då kanske inte alltid lyssnandet är det som kommer i första rummet. Men det brukar lösa sig, om man tar ett steg åt sidan. Sen kan vi prata. Lena är definitivt inte långsint. Jag behöver längre tid för att koppla om.

Överhuvudtaget är vi väldigt olika. Lena snabb, hands-on, lite kärv (åtminstone på ytan) och händig. Jag mer eftertänksam, känsligare, men nog så tjurskallig och inte alltid med tummen på rätt ställe. En viss rivalitet om vem som vet bäst kan leda till ett ibland, inte minst i våra vuxna barns ögon, onödigt tjafsande. Men med gemensamma värderingar – en plattform från vilken man betraktar världen (vilket inte betyder samma åsikter i allt) – vänskap, en mix av gemensamma och skilda intressen, två barn och ett antal barnbarn har åren rullat på. Höjdpunkterna har varit många, kriserna ett par och dessemellan mycket vardag.

För nio år sedan började Lena arbeta i Visby. Tillvaron på det stora universitetssjukhuset i Stockholm där hon arbetat i 18 år var inte längre vad den en gång varit. Vårt förhållande förändrades på ett sätt som ingen av oss kunde förutse den gången. Också den krisen klarade vi, fast det stod och vägde. Numera är vi särbor: Lena bor och arbetar på Gotland, jag bor kvar på fastlandet och i huvudstaden. Och på Östergarnslandet har vi ett hus tillsammans med våra barn och deras familjer.

Folk gratulerar, uppenbarligen är drömmen om en livslång relation fortfarande levande. ”Om folk förr höll ihop till varje pris, så är många idag snabbt beredda att gå skilda vägar när det börjar ta emot”, sa en vän och socialarbetare när vi pratade om alla ensamstående mammor i förorten. Den gången var våra barn i tonåren.

Om det vågar jag inte ha någon uppfattning. Men jag undrar hur ofta en kris i en relation beror på att den ena parten hamnar i någon form av livskris, med förödande konsekvenser. Eller när den man nyss älskade tycks grå och trist och gräset på andra sidan ån desto grönare.

Något recept för en livslång relation har jag inte, om en sådan nu är önskvärd. Integritet är viktig, tror jag. Respekt. Att inte leva i symbios, inte snoka i varandras angelägenheter. Vänskap likaså. Ibland kan det gå veckor mellan att vi ses, men telefonsamtal – ibland timslånga, då stort som smått avhandlas – har vi så gott som dagligen. Visst har vi våra tillkortakommanden. Inget förhållande kan rymma allt och vi saknar säkert sådant andra anser oumbärligt i en relation. Men om vi fortsätter som hittills klarar vi säkert några år till.
*
Sedan jag skrev det här har verkligheten ramlat över oss i form av åldrande, sjuka och döende släktingar som alla behövt vårt stöd och hjälp. Resorna mellan fastlandet och ön har blivit många. Vi har stöttat varandra så gott vi kunnat.

Och under det senaste året har två vänner i vår ålder förlorat en partner i sjukdom efter livslånga äktenskap. Insikten att inget varar för evigt, att en av oss kommer att lämna jordelivet före den andre, börjar sakta slå rot.

Kommentarer

Draktant sa…
Så otroligt fint att få läsa! Tack för att du delar Tom. Du skriver så fantastiskt. Det är alltid lika fint och spännande att ta del av dina tankar i trappen.
Unknown sa…
Tom!
Vi möttes i samband med att jag förra gången satt i FiBstyrelsen. Idag var jag på stämman och träffade Pål Karlsson, som numera bor i Växjö, som satt i samma styrelse då. Jag berättade om att jag läst din text i morse. Det var intressant att ta del av denna sida av ditt/ert liv. Jag har inte alltid läst dina Tankar...men den här manade till mig.
Hälsningar
Bror Kajsajuntti
Per H sa…
Grattis Tom och Lena!
Gunilla och jag ligger i lä, "fyller" 36 i maj
Tom Carlson sa…
Tack,tack, Och Bror, visst kommer jag ihåg dig och när vi satt i styrelsen tillsammans. Kanske du uppskattar det jag skrev om Anders Ehnmark https://tankar-i-trappen.blogspot.com/2019/04/anders-ehnmark.html. Tom
Det där med höften fick mej att haja till. Tänk om JAG har fått samma problem...
Saknar dej på stämmorna! Tänk om du kanske stött oss på västra sidan.
Kalle sa…
Tack Tom! När jag och Camilla träffades och firade vår kärlek med släkt och vänner (motsvarande bröllop) så var vi noga med att poängtera att vi inte lovade varandra någonting när det gällde hur länge kärleken eller relationen skulle vara. Nu drygt 10 år senare hoppas vi alltmer att de båda kommer vara länge än, och lägger vår energi därefter!
Tom Carlson sa…
Lena och jag tänkte nog inte heller så mycket på hur länge vårt äktenskap skulle vara. Men det var ett enkelt sätt för oss att lösa alla juridiska frågor kring samlevnaden (Det är var för sambolagens [iofs tvivelaktig) tid). För övrigt valde vi det långa vigselformuläret, uppläst av en armsvettsdoftade kvinnlig rådman på hennes tjänsterum. Våra finkläder kändes lite malplacerade i sammanhanget:

Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger
på kärlek och tillit. Genom att ingå äktenskap lovar ni att
respektera och stötta varandra. Som makar är ni två
självständiga individer som kan hämta styrka ur er
gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå
äktenskap med varandra, frågar jag: Vill du N.N. ta
denna/denne N.N. till din hustru/man att älska
henne/honom i nöd och lust?

(Svar: Ja.)

Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man att
älska henne/honom i nöd och lust?

(Svar: Ja.)

(Paret kan växla ringar.)

Jag förklarar er nu för äkta makar.
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den
vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den
aktning för varandra som ni känt i denna stund och som
lett er hit. (Texten författad av Per Anders Fogelström.) Låt
mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...