tisdag, juni 16, 2015

Liv till varje pris

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden.

Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, bakat, städat och lagat mat, även sen barnet blivit stora och maken börjat jobba på annan ort. Men visst kan jag känna igen alla tankar på vad som passar sig och inte passar, vad man säger och inte säger.

Romanen är skickligt ihopsatt – alla dessa tankar som hela tiden bryter igenom – berättarjaget som diskret griper in, glimtarna ur maken Tomas liv som småföretagare med dålig tajming när det moderna Sverige byggs, allt detta som fördjupar bilden av ett äktenskap som sakta tynar, inte minst för alla ord som inte sägs.

Men jag börjar också fundera över egna tillkortakommanden: vad går jag och håller inne med? Vilka tankar, ord och handlingar är det som jag inte låter komma ut? På så vis blir Liv till varje pris också en bildningsroman.

Etiketter: ,

söndag, juni 14, 2015

Människan spår, men Gud rår

En lördagförmiddag sätter jag mig på pendeltåget för att besöka endoskopienheten på det lilla närsjukhuset i förorten. Det privata vårdbolag som driver enheten har uppenbarligen fått till ett bra avtal med landstinget. Vi har så mycket remisser så vi jobbar både lördagar och söndagar, berättar läkaren som undersöker mig.

Nåväl, det är en rutinkontroll, inte direkt behagligt, varken före, under eller efter, men full uthärdligt. Men det som slår mig är med vilken självklarhet jag utgår ifrån att allt ska vara normalt. Visst tänker jag att det skulle kunna vara det värsta möjliga, men tanken slår aldrig rot. Och väl är väl det. Oro har vi väl så det räcker och blir över.

Lena berättar om blivande föräldrar hon möter i sitt yrke. De som tar fostervattenprover utgår alltid från att allt är normalt. Och ilskan, förtvivlan och sorgen de gånger så inte är fallet. Inte sällan går den ut över budbäraren.

Jag tänker på med vilken fördragsamhet de gamla kunde hantera livets skiften. Människan spår, men Gud rår, hette det. Och för övrigt ska vi ju alla en dag dö.

Etiketter: ,

torsdag, juni 11, 2015

April i Anhörigsverige

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.

I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.

I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.

Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.

Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
”Anhörigsorgen.
Vill teckna den så vackert jag kan.
Så fult jag förmår.
Så sanningsenligt jag mäktar.”
Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till.

April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015

Etiketter: , ,