söndag, december 31, 2006

Rätten till vår död 3

Anders Björnsson sänder mig två artiklar han publicerat i Tvärsnitt respektive Kyrkans tidning under hösten. Han driver en ”lågintensiv kampanj mot självmords­ journalistiken”. Den dödar, menar Björnsson.

Flera studier (Läkartidningen 28–29 2006) visar att antalet självmord ökar när medierna rapporterar om självmord. På samma sätt har frivilliga överenskommelser om begränsningar i rapporteringen minskat antalet självmord på andra håll i världen.

Men under den här rubriken tänker jag i första hand på respekten för den avlidne. I en artikel (”Medierapportering utan motstycke”, Dagens Nyheter 20/11-04) beskrivs skildringen av den olympiske brottningsmästaren Mikael Ljungbergs självmord. Läsarna och tittare försågs med ingående uppgifter om Ljungbergs privatliv, intervjuer med hans fästmö, bror och pappa. Aftonbladet berättade på löpsedeln om vilken metod Ljungberg använde för att ta sitt liv.

- Det här är en tragisk berättelse med stort allmänintresse, sade Aftonbladets ställföreträdande utgivare Niklas Silow.

Hur vi tar hand om våra före detta idrottsstjärnor? var en sån fråga. Om det påverkade Mikael Ljungbergs handling vet vi inget. Han hade efter sin aktiva karriär fått jobb inom brottningsförbundet, hade där mött motstånd från somliga, stöddes av andra. (I den ännu utförligare rapporteringen om komikern Micke Dubois självmord hösten 2005 saknas för övrigt det fikonlövet.)

Vad vi däremot vet är att Ljungberg vårdades för svår depression. Och om den vet vi inget.

Otto Sjöberg hävdar i samma artikel att offentliggörande kan göra anhöriga mer uppmärksamma på risken för självmord vid depression. (Otto Sjöbergs tidning är ju annars inte känd för att hålla reda på kända personers vårdbehov.)

Men om detta kan vi bara spekulera. Först återstår oändligt mycket mer att lära om depression, de lätta, medelsvåra och djupa depressioner – av vilka flertalet aldrig leder till självmord – som förstör livet för 100 000-tals svenskar och deras anhöriga varje år.

Men är det inte någon gång motiverat att skriva ut dödsorsaken? Ivar Kreugers och Marc Wallenbergs självmord brukar nämnas, med rätta. Deras död och motiven påverkade ett helt samhälle. Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons fall framför ett tunnelbanetåg mitt under brinnande Boforsaffär 1987 torde också ha allmänintresse. Men de bör vara undantagen som bekräftar regeln.

Tidningsledarna vränger ord och talar om ”allmänintresse” när de menar allmänhetens dvs. allas vårt intresse av skvaller. Om vi däremot med allmänintresset menar samhällets intresse i stort, så ligger det i allas vårt gemensamma intresse att själmordsjournalistiken upphör. Ju förr desto bättre.

Mikael LjungbergMarc Wallenberg
Mikael Ljungberg och Marc Wallenberg, privatmän eller alllmänintresse?

allmänintresse, samhällsintresse, de generella intressen och behov som berör alla medborgare i ett samhälle. Allmänintresset företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grundval av allmän rösträtt och politisk frihet. För att tillgodose allmänintresset i olika organ, företag, stiftelser etc. utses ofta allmänrepresentanter.(Källa Nationalencyklopedin) http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=111915
Andra bloggar om: , ,

Etiketter: , ,

lördag, december 30, 2006

Valfrihet

En familj i Stockholm förlorar sin plats i dagiskön sedan man tackat nej till en plats på ett privat daghem, berättas i Dagens Nyheter (29/12-06). Familjen ville ha plats på ett kommunalt daghem.

– Det finns inget som säger att föräldrarna har rätt att kräva det ena eller det andra. Det är för komplicerat att lägga pussel efter föräldrarnas önskemål när vi har ont om platser, säger Marianne Nateus, verksamhetschef vid Katarina-Sofia Stadsdelsförvaltning.

Så var det med den valfriheten. Nästa gång du erbjuds plats på en förskola i regi av Livets ord, Earth is flat Society eller Horoskopens vänner är att bara att bita det sura äpplet. Skaffa ett barn till, de kommer kanske in på den muslimska förskolan eller ett tvåspråkigt dagis. Spännande diskussioner blir det runt frukostbordet.

Andra bloggar om:

Etiketter:

måndag, december 25, 2006

Midvinterblot 2

Juldagen. En knapp timmes rask promenad runt sjön innan ätandet och drickandet fortsätter. Alf Henrikssons beskrivning av ursprunget till julens traditioner förtjänar att återges i sin helhet:

På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa.

Gröt och lutfisk här däremot ihop med den kristna fasta som förbjöd köttätande på julafton under den katolska tiden. Över huvud taget är julhögtiden ett konglomerat av seder och föreställningar av det mest skiftande ursprung.

Julklapparna, införda i aristokratiska svenska kretsar först på 1700-talet, har att gör med de nyårsgåvor som folk gav varandra i det antika Rom, medan julgranen som kom från Tyskland först på 1700-talet, är en sen reminiscens av urgammal, vida utbredd trädkult som en gång inte var främmande för nordisk religion heller; vid Gamla Uppsala, berättar historieskrivaren och Sverigeresenären Adam av Bremen på 1000-talet, fanns ett vintergrönt träd där man vid midvinterblotet hängde upp ett antal kusliga julprydnader, nämligen nio varelser av allt mankön: människor, hästar, hundar och annat.

Julbock och julkärve lär leda sitt ursprung från magiska föreställningar och riter i samband med skörden från sädesåkrarna.

Jultomten, den sist anlände av denna helgs underligheter, är närmast en översättning av den västeuropeiske S:t Nicolaus som snarast är en profan sagofigur.

Julen är alltså i den stora hela inte alls någon kristen fest, och att det förhåller sig så bevisas klarligen av det faktum att den i våra dagar har exporterats med alla sina agremanger till länder lång utanför kristenheten ...

(Alf Henrikson Alla årets dagar. En evighetskalender. A&W 4:e uppl. Uppsala 1978.)

Julprydnader av mer fredlig sort.


Andra bloggar om:

Etiketter: ,

lördag, december 23, 2006

Midvinterblot

Vintersolståndet igår, den dag då solen står som lägst på vårt norra halvklot. Om en vecka går vi mot ljusare tider. Men första firar vi midvinterblot.

”Om den hedna nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa”, skriver Alf Henriksson i Alla årets dagar, en lärd och mycket underhållande ”evighets­kalender”
I kväll börjar Lena och jag blotandet i smyg med att offra julkorven och provsmaka snapsen, i år Reimersholms Gripsholm (tidigare års favoriter är Rånäs, Hallands fläder, Herrgård och Beska droppar). Må vi vinna gudarnas välvilja och få dem att uppfylla våra önskemål.

Till kvällen åker julskinkan in i ugnen, och jag skriver verser till de tre julklappar jag köpt, till Lena och en vardera till sonen och dottern. I år blir det en stilla jul.

I går var också den namnsdag jag aldrig firat: Tom av Tomas – tvivlaren som betvivlade Jesu uppståndelse till dess han personligen fått kontrollera saken. En sund källkritisk hållning som förpliktar.

Carl Larsson Midvinterblot, som efter mycket buller och väsen sattes upp på sin urspunglga plats på Nationalmuseum 1993. Foto: NationalmuseumCarl Larsson Midvinterblot, som efter mycket buller och väsen sattes upp på sin urspunglgt tänkta plats på Nationalmuseum 1993. Foto: Nationalmuseum


Andra bloggar om:

Etiketter: , ,

Livet efter detta

Jag får ett mejl från HOÖ apropå det jag skrev om att livet endast går vidare i avkommans gener:

Du glömmer en sak när du diskuterar det ”eviga” livet. Eller rättare sagt två saker:

Dels det, att du lever vidare, så länge som någon lever, som har känt dig som person. Dels att du lever vidare i ditt arbete, som har präglat en hel mängd människor under din livstid.

John Donne har faktiskt helt rätt i sitt påpekande när han säger ”no man is an island”... Och det gäller såväl dem som ännu är ofödda, som dem som sedan länge är döda.

Också det ett skäl att gör något meningsfullt av vår korta stund här på jorden.

Lästips 1: Ingen människa är en ö; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Efter en predikan av den engelske prästen och författaren John Donne (1573–1631), använt som motto i Ernest Hemingways roman Klockan klämtar för dig (1940; svensk övers. av Thorsten Jonsson).

Lästips 2: Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden om en åldrande svensk-amerikans tankar inför livet och döden.

Etiketter: ,

torsdag, december 21, 2006

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden.

Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fjortonde dag så småningom som månadstidning. Visst har den haft sina nedgångsperioder. Men här har det varit möjligt att möta tankegångar och kulturyttringar på tvärs mot de rådande – oftast mycket kloka, någon gång långt bort i tok.

Att den numera i stort sett görs av frivilliga krafter (en redaktör är avlönad på deltid) och utan annat stöd än av en beslutsam skara aktiva (tidningen har valt att inte ta statligt tidskriftsstöd) gör prestationen än mer osannolik.

Vad vi behöver är, som Knut Lindelöf skriver på sin blogg, mer tankefrihet inte mindre. Eller vad säger Andreas Malm som på DN:s kultursida och i Flamman verkar ha satt sig i sinne att tidningen måste dö?

Så skynda iväg att skaffa tidningen, en lista över försäljningsställen finns på hemsidan www.fib.se, där också mycket annat finns att läsa. Det går även att prenumerera på tidningen där.

Etiketter:

tisdag, december 19, 2006

Rätten till vår död 2

En helt annan skildring av vårt möte med döden tar jag del av i boken Om sorg & omsorg. Bilder och röster från hospice (Hammar Förlag 2006), om vård i livets slutskede vid Bräcke Helhetsvård.

Fotografen Hillevi Nagel har följt verksamheten vid detta kristna hospice i Göteborg under tre års tid. Resultatet har blivit en serie starka bilder ackompanjerade av personalens och gästernas egna berättelser.

Farmor jag älskar digJag läser om den unga kvinnan med en aggressiv cancer, ensamstående mor till en treårig son, och med bara en kort tid kvar att leva. En förälder berövas rätten att se sitt barn växa upp, ett barn förlorar sin förälder innan livet knappt börjat. Inför den döden kan jag bara känna en maktlös vrede. Det sker dagligen och stundligen runt vår jord. Och just därför...

Alla reagerar vi olika inför det oundvikliga slutet. Några vill vara starka och håller masken – inför sig själva och sina barn. ”Väldigt få uttrycker att de är nöjda och färdiga. De flesta känner oro, rädsla och ångest inför döden. Det är något man inte gjort förut. Men alla reagerar olika. Varje död är individuell.”

I bästa fall blir tiden på Bräcke Helhetsvård en tid för eftertanke. ”Få ångrar vad de gjort, däremot det de inte gjort”, säger en i personalen.
En läkare berättar: ”Fysisk smärta och illamående blockerar individen så enormt så att det försöker vi stoppa innan det uppträder. ... Det finns många behandlingsformer att välja bland. Det kan vara läkemedel men också samtal, frisk luft, musik, beröring med mera.”
De flesta somnar till slut in lugnt. Några är vakna in i det sista. ”Kroppen går ner i varv; det ena organet efter det andra lägger av, sist hjärtat. Det blir ett lugn.”

Som en röd tråd genom boken löper att här har personalen tid att sätta sig ned och samtala med sina gäster och med de anhöriga. Eller bara sitta och hålla någon i handen en timme. Tid som skalats bort i den vanliga sjukhusvården.

Vård liksom kultur måste få kosta.
****
Omslag: Om sorg & omsorgHospice var under medeltiden namnet på de gästhem som drevs av klostren. Idag står hospice för den vårdfilosofi med inriktning på vård i livets slutskede som växte fram i England under 1960-talet. Sedan dess har den spridit sig över hela världen. En grundtanke i denna vårdfilosofi är att en människa ska få sluta sitt liv i trygghet och i en hemlik miljö. ”Hospcie behövs för vissa patienter, cirka 3 procent av alla dödsfall i ett samhälle. Det motsvarar ungefär 10 platser per 100 000 invånare.” Läs mer om Bräcke Helhetsvård på www.brackediakoni.se.
Boken kostar 195 kr och kan beställas hos förlaget www.papphammar.se. Mer om fotografen Hillevi Nagel finns att läsa på www.hillevinagel.se .

Etiketter: ,

måndag, december 18, 2006

Rätten till vår död 1

Jag läser Fredric Karén och Björn Larsson Rosvalls reportage i söndagens Svenska Dagbladet (17/12) om ungdomskamraten Mats väg till den sista vilan på den schweiziska självmordskliniken Dignitas. Mats är ms-sjuk. På senare år har sjukdomen tagit en allvarligare vändning. Tidigare fylld av kraft och livsglädje (med 4087 vinylskivor i hyllorna) tynar han nu sakta bort i den jävulska sjukdomen. Snart återstår bara ryggläge och långsam kvävning. Det är ett reportage fylld av humor, värme, sorg och ilska.

Sällan ställs konflikten mellan vad som är rätt för individen och rätt för samhället på sin spets så som i fallet med dödshjälp. Vad som är rätt för den enskilde är inte alltid rätt i ett större sammanhang. Självklart kan varje människa välja att avsluta sitt liv för egen hand. Självmord är inte straffbart i vårt land längre. Men ingen människa är en ö. Vi ingår i ett socialt, kulturellt och politiskt sammanhang. För att uttrycka det i klartext: Säg den biståndsbedömare eller ekonomiansvarige inom landsting och kommuner som inte skulle se en möjlighet att ”frigöra resurser” om aktiv dödshjälp legaliserades. För att inte tala om medicinskt ansvariga på överbelagda och underbemannade vårdavdelningar. Givetvis skulle inget av detta ske omedelbart, självklart aldrig uttalat, men likväl på sikt.

Den som tvivlar kan betrakta det senaste decenniets alla skandaler inom äldreomsorgen, bakom vårdbolagens och kommunernas vackra fraser. Därför säger jag nej till legalisering av dödshjälp. I denna fråga får, liksom i andra fall, individens rätt stå tillbaka för de mångas bästa.

***

För egen del hoppas jag kunna möta döden som när man går till vila efter en lång dag fylld av liv och rörelse. Samtidigt vet jag att ett cancerbesked i morgon dag skulle kullkasta allt detta. Jag vill ju fortfarande leva.

Visst tror jag på ett liv efter detta: Människan, djuren, universum och stjärnorna kommer att leva kvar långt efter att individen Tom Carlson lämnat det jordiska. Själv får han nöja sig med att leva vidare i avkommans gener.

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen

Brodern Benny säger hej då. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.

Fakta och argument för och emot dödshjälp finns föredömligt uppställda i anslutning till artikeln. Debatten har därefter fortsatt i tidningen, nu senast med ett reportage i måndagens tidning.

Dignitas är latin och betyder ”värdighet”.


Andra bloggar om:

Etiketter: , ,

fredag, december 15, 2006

Äntligen klarspråk

Så var det då äntligen sagt, det som ekonomer och politiker alltid hummar om när arbetslösheten, räntan och frågan om Riksbankens oberoende kommer på tal. I en ledarkommentar skriver Niklas Ekdal:

Nu är det ju inte finansministern som hittat på detta med jämviktsarbetslösheten för att vara elak. Det ingår i Riksbankens uppdrag att höja räntan när inflationen sticker över en viss nivå, vilket den gör när arbetslösheten understiger en viss nivå. (Dagens Nyheter 14/12)
Om vi för en stund accepterar att sambandet mellan inflation och arbetslöshet ser ut på det sättet (vilket inte alla gör), så har Leif Petersen en intressant analys i onsdagens Svenska Dagbladet.

Av inflationen på 1,7 procent i november står Riksbanken själv för 0,6 procentenheter (genom ökade räntekostnader) och högre elpriser för 0,9 procentenheter, enligt Petersen. Återstår alltså 0,2 procents inflation, det vill säga i praktiken ingen inflation alls, som nu Riksbanken ska nedkämpa genom ytterligare höjningar av räntan:

Ränteförändringar baseras på inflationsprognoser två år framåt i tiden. Det är den tid som det tar för ett räntebeslut att få fullt genomslag i ekonomin. Och prognoser kan man göra på många olika sätt. // Utvärderingar visar att Riksbanken knappast är sämre än andra prognosmakare. Å andra sidan – vilket en internationell rapport nyligen pekade på – har Riksbanken konstant legat under inflationsmålet 2 procent de senare åren. De har således haft en för hög räntenivå och därmed har ekonomin inte givit så många jobb och gått med den fart som den borde. (Svenska Dagbladet 13/12)

Med andra ord, den arbetslöshet som var så hett diskuterad i valrörelsen är
  1. högre än nödvändigt, även med konventionella nationalekononomiska mått mätt,

  2. inget som våra folkvalda kan göra något åt, så länge den självständiga Riksbanken styr över ekonomin.

Ännu värre skulle det dock varit om överheten lyckats baxa oss in i den ekonomiska monetära unionen (EMU). Då skulle de avgörande ekonomiska besluten fattats i Frankfurt. Tröst för ett tigerhjärta.

Riksbanken

Etiketter:

torsdag, december 14, 2006

Den som tiger han samtycker

Vännen SW skriver i ett mejl: ”Såg Uppdrag Granskning ikväll och undrade var mitt engagemang i palestinafrågan tagit vägen. Dags att ta tag i det igen!”.

För några veckor sedan var en annan gammal bekant inne på samma tankegångar:

”Förövrigt är palestinafrågan den fråga där jag fortfarande på ett ’barnsligt’ sätt vägrar att förstå västvärldens realpolitik. Det verkar inte röra europapolitiken så mycket vad Israel än gör. Nya vapen, oproportionella ’hämndaktioner’, förstörelse av alla möjligheter för de pragmatiska/sansade palestiniernas försök att bygga ett eget land. Jag har träffat unga palestinier som berättar om den hemska vardagen - och de blir trots det inte terrorister. Man blir stum, säger att man hoppas att vi kan göra något via EU, men skäms.”

Jag frågar mig varför jag inte själv skriver mer om Israel-Palestinafrågan? Är min tystnad densamma som alla andra människors; den tystnad man känner när en buse härjar i en tunnelbanevagn och medpassagerarna generat tittar bort eller skyndar sig att byta vagn vid nästa station?

Nåväl, man kan inte som israelerna komma inklampande och kasta bort ett folk från deras hem och land och sen bli upprörd över att de gör motstånd, kastar stenar eller förvandlar sig till levande bomber. Även om man anser sig ha gud och hela västvärlden på sin sida.

Visst går det att förvandla ett helt folk till en spillra och etablera ett faktum, som skett med indianer, aboriginer och andra s.k. ursprungsbefolkningar. Men lite längre än så borde mänskligheten väl ändå ha kommit? På papperet bekänner vi oss ju trots allt till principen om alla människors lika värde.

Med 11 september färskt i minne borde vi inse att vi färdas på samma tåg, även om vi väljer att titta bort eller försöker byta till en annan vagn.


Intifada
Uppdrag Granskning om de palestinska valen sändes den 12 december och finns att se på SvT:s hemsida. Där finns också ett utförligt bakgrundsmaterial.

”Den som tiger han samtycker”, efter latinets ”qui tacet consentire videtur” (den som tiger tycks samtycka), uttalat som grundsats av påven Bonifacius VIII i den sjätte boken av de s.k. dekretalerna i den kanoniska rätten.

Etiketter:

Ni har ju bara en skörd...

Jag ser Fredrik Lindströms program om Sverige och svensk mentalitet och kommer att tänka på den rumänske tryckare jag en gång fick skjuts med. Han hade bott i vårt land i många år och ägde nu ett tryckeri i utkanten av Lund. Hans släkträd var en brokig blandning av rumäner, vitryssar och diverse folkslag från Balkan. Vi diskuterade skillnader och likheter mellan olika folk när han plötsligt sa:

– Jag förstod mej inte på er svenskar förrän jag insåg att ni bara har en skörd. Det är därför ni alltid måste organisera allt. Ni har aldrig haft en andra chans.

Tyvärr gick hans tryckeri i konkurs kort därerfter.

Endast en skörd.

Fredrik Lindströms program ”Världens modernaste land...” visas på onsdagar i SVT2 från och med den 13 december. Läs mer på programmets hemsida.

Etiketter: ,

onsdag, december 13, 2006

Allt har sin tid

Efter avslutat arbete begrundar jag Predikarens ord (duger bra även i den nya bibelöversättningen):

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Predikaren (3:1-8)

Etiketter:

tisdag, december 12, 2006

Varje gång jag hör ordet etik så ...

”De personliga skandalerna ... krymper säkerhetsavståndet till det minimum av tillit som måste finnas mellan människor om samhället ska kunna fortsätta att vara ett samhälle och inte förfalla till en anarkistisk tummelplats för stridiga viljor utrustade med mycket skiftande resurser att hävda dem. Osökt infinner sig den nedbrytande frågan vad det är för mening med att motstå frestelser, om de som säger sig ledas av politiska visioner om allas bästa inte gör det.”
(Arne Jarrick, Svenska Dagbladet 19 okt 2006)
Alla som haft barn vet att de gör som de vuxna gör, inte som de säger. Tanken kommer för mig när jag hör kommentarerna till folkpartiets interna utredning om dataintrånget hos socialdemokraterna. Kritiken från partiets etikgrupp under Stefan Einhorns ledning är inte nådig (SvD 11 dec) och partistyrelse har nu beslutat att riksorganisationens chefer ska gå en ledarskapsutbildning och alla anställda en etikutbildning. Dessutom ska partiet tillsätta en permanent etikkommitté. (Tänk att vara en fluga på väggen när partiets ledande funktionärer under ledning av professor Einhorn och magister Björklund i kör skanderar: ”Man ska inte ljuga. Man ska inte stjäla!” Nåväl.)

Tyvärr är nog skadan nog redan skedd. Vi hör vad eliten säger (fy, fy, fy!), men ser vad de gör, vare sig det nu gäller att hålla sig till sanningen, att motsätta sig ombildningar av allmännyttan till bostadsrätter eller vara återhållsam med lönekrav i avtalsrörelsen.

Men är det inte nödvändigt med lite civil olydnad ibland? Frågan kom ju upp samband med diskussionen om ministrarnas obetalda tv-licenser. Inget samhälle utvecklas utan revolter och att medborgarna, enskilt eller i grupp, går emot den rådande ordningen.

Nej, civil olydnad är när någon medvetet och öppet bryter mot en lag och är beredd att ta konsekvenserna av det. Vare sig det nu gäller värnpliktsvägran, att hindra avverkningen av några träd eller motarbeta licensfinansieringen av public service. Men att höra högt uppsatta, välbetalda partiföreträdare säga att när de struntade i att betala tv-licensen så visste de inte att de skulle bli ministrar. Det är bara dumt, fegt och snålt.

När det gäller intrånget i socialdemokraternas datanät har Arne Jarrick (Svenska Dagbladet 19 okt 2006) och Margareta Zetterström (”Partier är inte företag" - Svenska Dagbladet 7 september 2006) annars sagt vad som finns att säga.

Lars Leijonborg: Vill du bli min rådgivare?Ett gott råd: Ljug inte!

PS. Einhorngruppens slutsats om Lars Leijonborgs agerande efter avslöjandet förtjännar för övrigt att räddas till eftervärlden: ”Det är kommissionens uppfattning att ett oaktsamt förfarande med sanningen har ägt rum.”
”... ett oaktsamt förfarande med sanningen...” Den var bra!

PPS. Den som undrar över rubriken kan läsa vidare på http://www.faktoider.nu/kultur.html.


Andra bloggar om: , ,

Etiketter:

måndag, december 11, 2006

Ännu en svensk fredlös

Ännu en svensk har satts upp på FN:s sanktionslista, misstänkt (inte dömd) för samröre med al-Qaida. Alla hans tillgångar fryses, ingen får ingå någon ekonomisk uppgörelse med mannen. Om detta tolkas efter bokstaven skulle han var dömd till döden, genom svält. Frågan är om kommunen ens får leverera vatten till hans bostad. Om den svenska regeringens undfallenhet har många redan sagts vad som finns att säga. Fredlösa under medeltiden fick i alla fall sin sak prövad inför tinget.

Ingen har mig veterligt dock kommenterat inslaget på ABC-Nytt i fredags där nyheten om den misstänkte illustreras med bilder från fredagsbönen i den muslimska församling söder om Stockholm som mannen tillhör. Vad är avsikten? Vill man med detta ha sagt att alla muslimer är potentiella terrorister? Eller ”bara” illustrera det faktum att mannen lär vara mantalskriven hos församlingen?

Muslimer i bön. Terrorister i startgroparna? enligt ABC.Terrorister i startgroparna? enligt ABC.

Mattias Gardell har gjort en föredömlig översikt över olika politiska strömningar i islam, bin Ladin i våra hjärtan (Leopard förlag 2006), som nyligen kommit ut i en prisvärd storpocketutgåva. Även den som vill se religionen åtskild från politiken kan där sätta sig in det breda spektrat från det reformistiska brödraskapet till mer militanta ”jihadister”.

Etiketter: ,

fredag, december 08, 2006

Att bli vuxen

Hlton Hotell Slussen
Jag promenerar längs järnvägsbron mellan Riddarholmen och Södermalm. Har varit på ett möte inne stan och vill sträcka på benen en stund. Ute på Riddarfjärden skummar vågorna i blåsten. Länsar är utlagda för att markera den beslutade, icke påbörjade järnvägstunneln. Framme på Södersidan skymtar öppningen för det påbörjade, icke beslutade tredjespåret. På andra sidan järnvägsbron dundrar den ständigt pågående, aldrig ifrågasatta biltrafiken.

Efter att ha klättrat uppför trapporna mot Hornsgatan svänger jag vänster och hamnar utanför entrén till Hilton Hotell. Dagen har varit bra och jag beslutar mig för att fira lite. Jag går in genom svängdörrarna och letar mig fram till lobbybaren. Hotellet har legat här i många år, men det är första gången jag är här. I främmande städer hamnar jag alltid i hotellbarer, men aldrig i Stockholm.

Jag beställer en mellanöl, får en skål med snacks och betraktar utsikten. Jag upphör aldrig att fascineras av att jag kan gå in på ett stort hotell, beställa vad jag vill utan att någon väktare kommer och frågar vad jag gör här. Bor jag på hotellet eller har jag något annat legitimt ärende? Någonstans inom mig är jag fortfarande en fjortonåring, med långt hår och militärparkas, ständigt på sin vakt, beredd att bli utkastad eller ifrågasatt.
När i livet inser vi att vi är vuxna?

Etiketter:

onsdag, december 06, 2006

Finlands självständighetsdag

Finlands flagga
Mycket Finland idag på självständighetsdagen. I Svenska Dagbladet recenserar Håkan Arvidsson Martin Hårdstedts bok Finska kriget 1808-1809 (Prisma 2006) och hur det som i Runebergs diktning framställts som en ärans och hjältarnas strid här skalats av all glamour:

”... kriget framstår som ett outhärdligt lidande präglat av svält, umbäranden och vanskötsel. I denna kraftmätning var den svenska krigsmakten chanslös, bland annat på grund av stats- och krigsledningarnas inkompetens. ... Det är kanske därför föga förvånande att krigets olyckor ledde till en statskupp, Gustav IV Adolf avsattes och efterträddes temporärt av sin farbror Karl XIII.”

Detta var alltså den senaste gången svensk trupp var indragen i ett krig och inledningen till en tvåhundraåriga period av alliansfrihet och fred, numera historia genom det svenska deltagandet i Natos krigföring i Afghanistan.

Och på Under strecket i samma tidning fortsätter Bo Huldt debatten om det finska fortsättningskriget (”Anfall var Finlands enda val”). Följ gärna debatten där och på http://www.christiangunther.se/blogg.

Också för oss försmådda i den västra halvan av det gamla riket finns det anledning att fira en dag som denna. Hade inte lantdagen den 6 december för idag 89 år sedan förklarat Finland självständigt hade vårt land idag kanske gränsat mot Ryssland. De politiska följderna av detta lämnar vi därhän en dag som denna. Men vad hade det då blivit av alla slag vi utkämpat på hockeyarenan (minns upphämtningen i Helsingsfors!). Hade vi då tvingats möta den oövervinnliga sovjetiska hockeymaskinen med de finska lejonen på bänken!

Å andra sidan hade vi sluppit Lordi som segrare i melodischlagerfestivalen.

Ikväll ska vi på middag hos finska vänner. Kippis!


Ytterligare en dimension till skildringen av kriget har Anders Persson gett i sin 1808 - gerillakriget i Finland (Stockholm 1986). Det var där och i det samtida Spanien som gerillakriget föddes. Något förlag borde satsa på en nytutgåva inför 200-årsminnet.

Etiketter: , ,

måndag, december 04, 2006

Om depression

Jag ser Per Lappins dokumentär Den deprimerade reportern på söndagkvällen.

Det är nu två och ett halvt år sedan jag själv fick diagnosen depression. Jag hade under flera års tid varit nedstämd, irriterad, haft ångest och svårt att sova och koncentrera mig. Till slut gick jag till distriktsläkaren. Genom prover kunde vi utesluta alla former av kroppsliga åkommor, inklusive mina inbillade hjärtbesvär.

Depression. Debbie Aldridge/Illustration Services photoTack vare kontakt med en terapeut blev jag hänvisad till en psykiater som konstaterade att jag led av en medelsvår depression. På en skala 1–10 var jag en femma eller sexa. I mitt fall troligtvis en kombination av gener (min far led av depression under hela senare delen av sitt liv) och inlärt beteende (få uppmärksamhet genom att ständigt vara duktig). Genom att ta antidepressiva mediciner (SSRI-preparat) återfick jag orken och lusten att leva, genom samtal med en terapeut började jag förstå mig själv och fick hjälp att utveckla alternativa beteenden i kritiska situationer.

Samtalen har jag fortsatt även efter att jag blivit symptomfri, nu handlar det mer om stöd och vägledning vidare här i livet. Medicinen har jag trappat ner, men kanske kommer jag aldrig att kunna sluta helt. Ett handikapp förvisso, men i jämförelse med alternativet ändå hanterbart.

I diskussionen om depression och andra psykiska åkommor brukar ett antal motsatspar ställas upp:

– Finns orsaken att söka i arvet/gener eller miljön/vårt agerande?
– Är terapi eller medicin det bästa boten?
– Om man väljer terapi ska det i så fall vara beteendeterapi (kbt) eller insiktsterapi/psykodynamisk terapi?

I mitt fall tycks svaret finnas i en kombination av ovanstående. Och jag är glad att jag hamnade hos sakkunniga som inte urskillningslöst förespråkade den ena eller andra skolan.

– Hjärnan och psyket hör ihop, säger professor Hans Ågren i tv-programmet. Förändringar i tankemönstret påverkar biologin och förändringar i hjärnans biologi påverkar psyket.

Människan är en komplicerad varelse.
***
”Vad är depression?Behandling av depression. SBU, 2004.Sorgsenhet, ångest, överdriven självkritik, håglöshet, sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter – allt detta kan vara symtom på depression. Men det kan också vara helt naturliga reaktioner på att något besvärligt eller sorgligt har hänt i ens liv. Dödsfall, separationer, olika sjukdomar och konflikter kan ge precis samma symtom.

Någon klar gräns mellan depression och vanlig nedstämdhet finns faktiskt inte. För att diagnosen depression ska ställas krävs en kombination av flera symtom, bland andra de nyss nämnda. Det krävs också att besvären är varaktiga och så kraftiga att man har svårt att fungera i vardagen. Om besvären inte går över, är det klokt att söka läkare för att reda ut om det rör sig om en depression som behöver behandlas.
...
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är depression den fjärde vanligaste orsaken till allvarlig ohälsa i världen, efter luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och nyföddhetssjukdomar.”

(Behandling av depression. SBU, 2004.)
***
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU har gjort en utvärdering av behandling mot depressionssjukdomar (SBU-rapport nr 166, Behandling av depressionssjukdomar. en systematisk litteraturöversikt”, 2004). Rapporten, som omfattar tre böcker, kan beställas från SBU eller laddas ner från SBU:s hemsida. En populärversion (Behandling av depression) finns på apoteken.

Forskningsstiftelsen Hjärnfonden tillhandahåller en hel del information. Deras tidning:Tema Depression kan laddas ner från
www.hjarnfonden.se

Per Lapins mycket sevärda dokumentär sänds i repris
SVT24 Tisdag 5 dec 2006 kl 19.00
SVT2 Torsdag 7 dec 2006 kl 16.20
SVT2 Lördag 9 dec 2006 kl 13.20
Programmet går även att se på svt:s hemsida.


Andra bloggar om: ,

Etiketter: ,