torsdag, oktober 27, 2011

Historieförfalskning av äldre datum

Jag tillbringar några eftermiddagstimmar på Fornsalen i Visby. Stannar till inför de mäktiga bildstenarna med sina solkors och rika ornamentik. Begrundar silverskatter, gravar och fossiler. Fornsalen är ett museum väl värt ett besök. En ny välgjord basutställning om året 1361 och Valdemar Atterdag fångar mitt intresse. Århundradena före danskarnas invasion hade ju präglats av motsättningar mellan borgarna i handelns Visby och bönderna på den gotländska landsbygden, motsättningar som några gånger trappats upp till inbördeskrig. När danskarna nådde fram till Visby den 27 juli stängdes stadsporten. Den stridsovana bondehären slaktades på fälten utanför stadsmuren av de modernt utrustade danskarna, alltmedan stadsborna betraktade spektaklet från stadsmuren. Liken vräktes ner i massgravar (en anledning till att vi idag så väl kan studera deras klädsel och utrustning). Därpå släpptes Atterdag in i staden. Han förklarade Gotland danskt och utfärdade ett privilegiebrev som reglerade Visbys rättigheter. Ingenting dock om stadens skyldigheter! Den mytomspunna brandskattningen, förevigad genom CG Hellquists berömda tavla på Nationalmuseum, visar sig vara en myt, möjligen påhittad i efterhand av Visbyborna för att stilla ett dåligt samvete. De hade ju låtit Valdemar göra grovjobbet.

Historieförfalskning är inget nytt.



Andra bloggar om

Etiketter:

fredag, oktober 21, 2011

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år.

Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det.

Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Skymningssång i Kalahari, Ordfront 2011.) Synen på trohet och otrohet har också varierat. Kärnfamiljen i dess nuvarande form är en rätt modern skapelse. Paräktenskapet man–kvinna har också sett olika ut inom borgerligheten och bland vanligt folk. (Jag har tidigare skrivit om Anette Rosengrens roliga och tankeväckande avhandling Två barn och eget hus. Carlsson 1991.)

Nu läser jag att det är först när man skiljer sig som det blir möjligt att leva jämställt. Om vi lämnar de känslomässiga argumenten (vilket är nog så svårt, en skilsmässa är ju en livskris för de flesta föräldrar och barn ) och ser hur människor har det kan vi konstatera att de flesta par lever hyfsat jämställt tills barnen kommer. Då går kvinnan i många fall ner på deltid och får huvudansvaret för hem och hushåll. Männen bidrar till hushållsarbetet på annat vis, men yrkesarbetar i genomsnitt som mest under småbarnsåren, detta visar de återkommande levnadsnivåundersökningarna.

Tidigare generationer inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen har, genom politiska reformer som särbeskattning, rätten till fri abort, skilsmässa och utbyggd barnomsorg, under 1900-talet sett till att äktenskapet blivit en samlevnadsform som kan bygga på kärlek och ömsesidighet. Äktenskapet behöver inte längre vara en symbol för mannens överhet över kvinnan.

Men man kom aldrig hela vägen, hemarbetet lämnades orört, kollektivhus och familjehotell blev enstaka öar i 50-talsidyllen, sex timmars arbetsdag en utopi som ingen ens längre orkar prata om. Istället har vi fått färdigtuggad industrimat och ”drömboende” (för vissa) i villa eller bostadsrätt. Där borgerlighetens lösning på den bristande jämställdheten (läs männens deltagande i hushållsarbetet) är Rut-avdrag för dem som har råd, ska feministernas och vänsterns svar då vara ”lycklig skilsmässa”?

Vart tog politiken vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Etiketter:

onsdag, oktober 19, 2011

Karin Broos och ensamheten



Vad är det i Karin Broos målningar som väcker en sådan anklang? Vi går runt i salarna på det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Jag stannar till framför de monumentala bilderna; mestadels kvinnor, slutna, försjunkna i sig själva, halvt bortvända. Är det den västerländska människans credo som ljuder från väggarna:
Jag är ensam.
Den vi fått med oss sedan barnsben. Förvänta dig inget från någon annan. Långt värre än alla Jantelagar.



Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter:

måndag, oktober 17, 2011

Skapande samarbeten

bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com. Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte branschen med krångliga kopieringsskydd och intensiv jakt på nedladdare. Strategin misslyckades och bolagen blev på sin höjd kvar som distributörer och marknadsförare. Av sju stora bolag i världen finns nu bara tre kvar. Men, säger min sagesman, nu har vinden vänt. Artisterna har under senare år åter vänt sig till skivbolagen; man vill ha en producent som hjälper till med låtval, val av medmusiker och av sound, en som bokar studio, musiker och tekniker. Och genom tjänster som Spotify bejakar man den digitala utvecklingen snarare än bekämpar den. Plötsligt kan bolagen (och upphovsmännen) tjäna pengar igen.

Vid en middag på kvällen hamnar jag bredvid en filmproducent och tidigare chef i filmbranschen. Jag berättar om det jag nyss hört och han drar paralleller till sin bransch: det fruktbara samarbetet mellan till exempel Lukas Moodyson och Lars Jönsson på Memfis, eller Zentropas betydelse för den danska vågen med Lars von Trier, Susanne Bier med flera. Inget skapande sker i ett vakuum.

Själv tänker jag på många av de böcker jag varit redaktör för genom åren. Visst finns det en och annan författare eller översättare vars manus i princip bara behöver en genomläsning och där ett och annat stavfel eller kommatecken behöver rättas. Men de tillhör undantagen vill jag påstå, i de flesta fall innebär förläggarens eller den kreative redaktörens arbete med en fackbok, eller roman, en process som kan bestå av allt från övergripande synpunkter på innehåll och struktur, till omfattande faktagranskning och redaktionell bearbetning. Tar förlagen den uppgiften på allvar finns det ingen anledning att hänga läpp.

Väljer man istället att rusta ned de redaktionella resurserna och enbart se sig som distributörer och marknadsförare är det fara värt att man blir frånsprungna. I bästa fall hittar författarna andra former för sina samarbeten (genom sina agenter, skrivarkurser och andra nätverk), i värsta fall kommer bokmarknaden att fyllas av ofärdiga och illa utformade pappersbuntar.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: , ,