söndag, augusti 17, 2014

Pillerparadoxen

Varför lider fler och fler människor av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det är underrubriken på Robert Whitakers prisbelönta reportagebok Pillerparadoxen. Det är också den fråga han ställt sig att utreda på närmare 400 sidor.

Psykiatrin i USA på 1970-talet var trängd av ”antipsykiatrin” och psykoanalysen. Lösningen blev att göra psykiatrin till ”vetenskap”. Precis som diabetes hade sin orsak i brist på insulin kunde de psykiska sjukdomarna förklaras med brister i hjärnans nervbanor och signalsubstanser. Resultatet är en fullkomlig explosion av diagnoser – och läkemedel. Whitaker och de han intervjuar menar att industrin selektivt valt ut data som talar för läkemedlens positiva effekter genom lämpliga (oftast korta) tidsintervaller. Långtidseffekterna, i de få fall de undersöks, pekar i motsatt riktning.

Genom att radikalt utvidga diagnosernas omfång räknar psykiatrin ett ständigt ökande antal barn och vuxna till de psykiskt sjukas skara. De som får diagnoser på detta sätt behandlas därefter med psykiatriska läkemedel som ökar risken för att de ska bli kroniskt sjuka, menar Whitaker och många med honom. Särskilt som patienterna ofta utsätts för en cocktail av läkemedel vars samlade effekt ingen vet något om.

Läkemedelsindustrin kastar årligen miljondollarbelopp över yrkes- och patientorganisationer, granskande myndigheter och enskilda forskare. För dem med andra idéer eller som vill diskutera biverkningar stängs dörrarna effektivt. Det Whitaker skildrar är inget mindre än ett moraliskt haveri.

Whitaker belägger sina påståenden med referat och citat ur hundratals forskningsrapporter, vars värde jag som lekman inte kan uttala mig om. Dessvärre går han ibland i journalistfällan att göra en bra historia bättre. Många framgångsrika läkemedel har upptäckts av en slump eller som biverkan vid behandling mot andra sjukdomar. Suggestiva patientberättelser går att få fram kring alla vanliga läkemedel. Mest i förbigående nämner han också andra tänkbara orsaker till ökad psykisk ohälsa: sociala och ekonomiska förhållanden, ett alltmer anorektiskt arbetsliv, ett växande drogmissbruk etc.

Det hindrar nu inte att Whitaker skrivit en av årtiondets viktigaste böcker, förtjänstfullt översatt och kommenterad av Mikael Fant. Därför borde hans bok, precis som i USA, vara värd en seriös granskning och debatt i vårt land. Så har ännu inte skett.

Pillerparadoxen
Robert Whitaker
Övers. Mikael Fant
Karneval 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 8/2014

Etiketter: ,

onsdag, augusti 13, 2014

Jag har inget att dölja

– Jag har inget att dölja, säger vår vän och granne.

Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.

Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?

Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.

Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.

Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.

Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”

Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.

Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
***
Som frilansande förlagsredaktör har jag många uppdragsgivare, bland annat Leopard förlag som gett ut Greenwalds bok. Jag emellertid inte haft något med bokens produktion att göra och kan därför varmt rekommendera den till alla med minsta intresse för vad som döljer sig under ytan i vår sköna nya värld.

Etiketter: ,

Nattvandring

Klockan är 01.30. Det är en av sommarens varmaste nätter. Jag är klarvaken. Tänder lampan och skriver några rader i anteckningsboken. Klär på mig. Det går ändå inte att sova. Går ut för att köpa ett paket cigaretter (hur många år sedan sist?). Går längs Götgatan tills jag hittar en nattöppen 7-Eleven. En man med långt vitt hår, lätt påstruken, står och gafflar med grabben i kassan. Jag tänder en cigarett när jag gått ut. En blek månskära hänger över Saltsjön när jag når Slussen.

Vandrar i rask takt Hornsgatan mot Zinkensdamm, vänder åter Krukmakargatan, Swedenborgsgatan, Åsögatan och Helgagatan förbi byggnadsställningarna runt Allhelgonakyrkan. Möter enstaka par, en och annan cyklist och kompisgäng på väg hem. Från entrén till Göta Lejon hörs snarkningar. Två bylten i sovsäckar skymtar och ytterligare en, endast iklädd shorts och t-tröja, ligger utsträckt på sidan direkt på stenläggningen.

Vid Mariatorget står en BMW på tomgång. En man kommer ut från 7–Eleven på hörnet, sneddar över gatan och stiger in i bilen. Genom den öppna sidorutan ser jag en vit t-tröja och en tatuerad arm. Utanför biljardhallen på Hornsgatan står en grupp människor, röker och pratar. Några taxichaufförer samtalar högljutt intill. Mot en husvägg på Wollmar Yxkullsgatan sitter en ensam svart kille på huk, endast iklädd ett par shorts, och röker.

Med ens är jag sexton år igen. A.R. har gjort slut i ett brev från språkresan i England. Min värld rasade samman den gången. Jag inser att mina reaktioner är överdeterminerade, återupprepning av gamla mönster. Det här handlar mig, ingen annan. Min oförmåga att förutse mina egna reaktioner har än en gång spelat mig ett spratt.

Först vid Södra station börjar jag känna av tröttheten i benen och slår av på takten. Ett par trutar på stenläggningen ner mot Bofills båge skränar åt en förbipasserande man. Himlen har redan börjat ljusna ovanför hustaken.

Jag hör en moped på avstånd. Med släckta lyktor svänger den ut ur Helgalunden. En kille med latinoutseende kör, bakpå en flicka med svart hjälm. De kör mot enkelriktningen ner mot Grindsgatan.

När jag låser upp porten har jag redan gäspat flera gånger.

A. messar: ”Klart att du inte klarar dig själv. Det gör ju ingen.”

Etiketter: