lördag, december 23, 2017

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen

söndag, december 03, 2017

Minnets bedräglighet

Att minnet bedrar oss har jag skrivit om tidigare (”Du minns fel”). Modern minnesforskning har visat att varje gång vi plockar fram ett minne ur gömmorna är det skört och möjligt att påverka innan det åter lagras i hjärnans vindlingar. Om detta blev jag smärtsamt påmind när jag häromkvällen bläddrade i en pärm med gamla brev och dagboksanteckningar.

Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver:
Vad sedan gäller tillståndet att publicera dikter i Gnistan så har du det här. En del frågar inte ens. Inte heller har jag anledning att försöka bringa tidskriften på knä ekonomiskt. Jag klarar mig ändå. Jag undrar bara om trycksvärtan man använder när man trycker är ideell den också?
Någon tryckare finns inte här, men väl trycksvärta. Och hans röst i telefonen, som jag fortfarande kan framkalla ur minnet? Kan vi ha talats vid vid något annat tillfälle? Knappast, han skriver själv att han sökt mig men inte fått något svar.

Och den essä som jag påstod aldrig blev skriven? Här hittar jag i alla fall en genomarbetad text på sex tättskrivna manussidor (”Skriv som funnes det en verklighet att beskriva” – om poeten Stig Sjödin) av anteckningarna att döma tillkommen under stor möda våren, hösten 1975, men som jag aldrig lyckades få publicerad. När jag nu läser den, drygt 40 år senare, tycker jag fortfarande att den håller.

Att han sen tillrättavisar mig för att ”den litteraturintresserade ungdomen inte självmant hittar fram till det som skrevs i går” kan tyckas lite orättvist. Jag hade ju hittat honom, förvisso via poeten och generationskamraten Stig Carlson (ingen släkting till mig). Det kan ha förstärkt det barska intrycket.

Han avslutar dock trösterikt:
Må du ha framgång i ditt fortsatta skrivande och må din aptit på poesi bestå! Poesin är ju, när den är bra, den exaktaste språkliga metoden att närma sig verkligheten”
Och den korta presentationen och några av hans dikter publicerades i alla fall.

Så var det med det minnet.

Etiketter: , ,