torsdag, mars 26, 2009

En kulturutredning i tiden

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid.

I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront skriver jag om kulturutredning: En kulturutredning i tiden

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

tisdag, mars 24, 2009

Newsmill, papperstidningen och de nya medierna

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt.

Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister (http://carlbildt.wordpress.com/). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg (http://blondinbella.se/ nu större än SvD.se) som traditionella tjejtidningar. Under rättegången i Dalarna bloggade den mördade flickan Englas mamma varje dag från rättegången eftersom hon inte kände igen sig i mediernas rapportering. Samma mönster såg vi under Pirate Bay-rättegången där de åtalade omedelbart la ut sina kommentarer och tankar på twitter. Människor går förbi de traditionella medierna som ofta ställs inför fullbordat faktum. Nu kan man, som Jan Guillou och Mats Svegfors, betrakta detta som en sump av rättshaverister och förorättade vilka tidigare bombarderade tidningarnas insändarredaktioner. Oavsett detta har något hänt.

På Newsmill skriver alltså de som är inblandade i de viktigaste nyheterna själva. Bakgrunden till Newsmills relativa framgång (50-80.000 unika besökare varje vecka och många länkningar) är, enligt PM Nilsson, ett aktivt redaktörskap. De tre redaktörerna (Bangs f.d. chefredaktör Karin Eder Ekman är den tredje) plöjer igenom nyhetsflödet och kontaktar dem man anser kan tillföra något och erbjuder debattutrymme (vare sig det gäller AMF Pensions bonusavtal, den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset eller Liza Marklunds Gömda). Beställda inlägg honoreras, dessutom publicerar man (märk väl, efter sedvanlig redaktionell granskning och redigering) spontant inskickade inlägg samt upplåter plats åt kommentarer. Deras slutsats är att kvalitet lönar sig.

Givetvis kom diskussionen in på papperstidningens uppgifter. Där är väl alla spekulationer lika mycket värda. Att vi kommer att se en rejäl tidningsdöd det närmaste året handlar ju lika mycket om den ekonomiska krisen som förekomsten av nya medier. Både New York Times och Svenska Dagbladet tillhör dem som inte tros överleva 2009.

Själv framhöll PM Nilsson det klassiska reportaget, berättandet och den personliga stilen som några av papperstidningens företräden. En renässans för den legendariska reportern, lika mycket författare som journalist. Allt annat kommer att flyttas till webben i interaktiv gemenskap med läsarna.

Ett annat problem för nätsajterna är ekonomin. Newsmill, som ägs av Bonniers, var tänkt att leva på annonsintäkter. Dessa är närmast noll för tillfället. Framtiden är alltså högst osäkert. Även utan ekonomisk kris är annonsintäkter idag något man inte alls kan ta för givet. Många företag bygger idag sina varumärken och marknadsför sig utanför de traditionella medierna. Apple bygger communities och skapar grupper och händelser kring sina produkter på Facebook och andra sociala forum. Hängivna användare skapar bloggar. Kostnad för marknadsföring lika med noll.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter:

onsdag, mars 11, 2009

Noterat, mars 2009

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)
***
Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?
***
En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?
***
Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?
***
Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: