torsdag, juli 19, 2012

Tanken och det skrivna ordet

Vännen H. kommenterar i ett mejl min bloggtext om skrivandet:
jag skriver varje dag, i huvudet; noveller, filmmanus, dikter och ibland romaner. Gör vi inte alla det, för det mesta utan att vara medvetna om saken? Det är antagligen en del av "Le genre humain", genetiskt nedlagt i oss. Misstänker att Chomsky kan ha något att bidra därvidlag. Klart är att det har med språk, iakttagelse och kognition att göra.
Visst har han en poäng. Men det händer något med tankarna när de kommer på pränt. Betraktade utifrån ger de oss nya infallsvinklar. Associationer, fördjupningar. Jag tror aldrig jag skrivit något, längre eller kortare, som varit färdigt och formulerat i huvudet innan jag fattat pennan.

Pennan ja. Jag skriver nästan allting för hand. Stryker över, ramar in, ritar pilar mellan stycken och meningar. Tankar, associationer, resonemang binds samman. Sen skriver jag rent. Fortsätter att fila på texten. Ska den i tryck händer det nya saker när man ser de färdiga sidorna i korrektur. (Balzac var f.ö. ökänd för sina många ändringar. Manus var i hans fall närmast att betrakta som ett utkast, en stor del av romanerna skrev han i korrektur! Det var på den tiden man satte texten i bly.)

Jag har också svårt att förstå dem som gör sig lustiga över författare som (likt Guillou eller Lundell) framhärdar i att skriva på gamla handjagare. Vem kräver av en bildkonstnär att han eller hon ska byta pensel och staffli mot dator och paintshop, eller att skulptören ska ersätta stämjärn och klubba mot modernare redskap. Visst många gör så, men då byter de också teknik. Resultatet blir ett annat. Datorernas påverkan på det skrivna ordet har för övrigt diskuterats sedan de första ordbehandlarna kom på 1980-talet. Sväller ordmassorna, eller blir texterna mer stringenta och genomarbetade?

Orden sitter i armen, sa Ivar Lo-Johansson, som alltid skrev sina romaner för hand innan han renskrev dem på maskin. Den slutgiltiga utskriften fick han hjälp med. Han är inte ensam, många författare vittnar om detsamma. Och, utan jämförelser i övrigt, jag skriver själv som sagt alltid för hand. Tycker att jag tänker bäst med en penna i hand. Det gäller för övrigt också när jag läser.

Jag är inte teknikfientlig. Min första dator skaffade jag i skiftet 1985–86. Det senaste året har jag ägnat mig åt produktion av e-böcker, alltså böcker som ska läsas på skärm. Tekniken finns där och sprids allt mer. Men hur påverkar det läsningen? Jag märker att jag lätt börja skumma texterna. Perfekt för att läsa manus, men … Kanske är det som när man läser på ett främmande språk, även sådana man kan, det tar ett eller ett par kapitel innan man kommer in i det.

Kanske är det en generationsfråga. Siffror från USA, där utvecklingen kommit längs, visar att det i första hand är försäljningen av pocketböcker som fått ge vika för e-böckerna, alltså böcker man kanske ända sliter ut och slänger. I vårt land är det den genre som kallas ”romans”, Harlequin-böcker, som hittills dominerat försäljningen av e-böcker. En svensklärare jag samtalar med på bokmässan berättar att läsförståelsen bland elever på hennes skola försämrats kraftigt de senaste åren. Motmedlet har varit högläsning!
***
När jag skrivit det här ser jag att Anders Björnsson varit inne på samma ämne på sin blogg. Han skriver om Fontaine:
På den tiden skrev man för hand och korrigerade. Klipptes det och klistrades likaså? När man skriver på maskin är det svårt att ändra, följden var väl att författaren hade formulerat sig i tanken innan han präntade ner. Numera låter man fingrarna styra, man kan alltid lätt korrigera i efterhand. Kanske detta betyder en återgång till den gamla stilen? Men jag undrar. Roth använde nog blyertspenna han också, och ännu Herbert Tingsten skrev sina huvudledare för hand, på randade folioblad. (18 juli 2012)

Anm. Handjagare, gammal benämning på manuell skrivmaskin.
Noam Chomsky, formulerade teorin att delar av den mänskliga grammatiken är nedärvda i hjärnan (den så kallade generativa grammatiken).

Andra bloggare om och

Etiketter: ,

tisdag, juli 17, 2012

En promenad

En söndagsmorgon går jag ut på promenad med pojkarna. Utanför porten mot gården svänger jag åt höger. Jag känner hur storebror stelnar till.

– Vad är det här? Varför går vi åt det här hållet?

– Jag tänkte att vi skulle gå åt andra hållet idag, säger jag.

– Det kan vi väl inte. Vi Går Alltid Det Andra Varvet.

Han börjar raskt rabbla mina argument varför det alltid är bättre att börja på den södra, backiga sidan av viken. Solen, skuggan osv.

– Ja, men idag tänkte jag att vi skulle pröva nåt nytt, säger jag. Vad tycker du?

Jag vänder mig mot lillebror.

– Jag tycker vi kan gå åt det håll du vill, säger han.

Och så blir det.

Storebror tjurar och stretar emot en lång stund. Stämningen är tryckt. Det lättar först när vi kommer upp på Årstabron och kan börja titta på utsikten.
***
Men hämnden ska komma, nån timme senare. Närmare bestämt framför charkdisken i den lilla Coop-butiken.

– Om vi skulle köpa lite påläggskorv, säger jag och tar ett salamipaket.

– Vadå? Det ligger ju bara två paket framme. De är säkert dåliga, hör jag hur det väser i högerörat.

Storebror har vaknat upp och ser en chans till revansch.

– Dessutom, vad innehåller den där för nåt? säger han och vänder på paketet. Titta här, en massa e-nummer och tillsatser.

Det är min favoritsalami som nu smulas sönder framför ögonen på mig.

– Okej, säger jag och lägger tillbaka paketet.

Jag försvarar mig med att vi har pålägg hemma för några dagar till. Att ta en annan sort är inte att tänka på just nu.

Sen ska vi köpa färskpasta. Jag tänker just ta ett paket när jag ser att det finns en grön sort alldeles intill. Med spenat. Jag anar attacken som ska komma och vänder mig raskt till lillebror.

– Vilken sort vill du ha? frågar jag.

– Jag tycker vi tar den vita, säger han.

Puh. Storebror nickar belåtet i bakgrunden. Vi har ju grön sallad hemma att ha till, ser han ut att tänka.
***
På hemvägen närmar vi oss övergångsstället vid Ringvägen. Rödljuskörarnas Eldorado. Det här gillar Storebror. Han springer före och trycker på knappen. Står sen beredd. Så fort det slår om till rött för bilarna kliver han ut i gatan. Jag hinner inte uppfatta om det slagit om till grönt för oss, men en bil som storebror spanat in satsar för att hinna över men får tvärnita för oss. Han kastar en triumferande blick mot bilföraren som svarar med att ge oss fingret. Storebror går i toppspinn av upphetsning och svar med ett långt pekfinger tillbaka. Föraren gasar och drar iväg över övergångsstället. Den här gången mot rött. Storebror kommer i extas:

– Jävla idiot! skriker han och vänder sig om efter bilen.

Jag vill sjunka genom jorden. Den här ungen känner jag inte. Vill inte känna. Vi skyndar oss hem till porten. Lillebror har sprungit före och är redan hemma. När vi kliver in genom dörren hör jag hur han ligger och darrar under köksbordet.

– Nu är det krig! utropar storebror glädjestrålande.

Etiketter:

lördag, juli 14, 2012

Skriver du något själv?

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande.

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen.

Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of story, som man säger.

Jag tog till mig hans kommentarer, inte minst det där med rena och snygga manus. Min karriär som författare var alltså slut innan den började, men språk och läsande har alltid roat mig, alltsedan jag följde farsan till folkbiblioteket i Årsta på 1960-talet. Om min väg till boken har jag skrivit på annat ställe. Och det var alltså förlagsredaktör jag skulle bli.

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Visst skriver jag, här på bloggen (om än oregelbundet), ibland i tidskrifter som Folket i Bild och desto oftare i olika anteckningsböcker. Tillräckligt mycket för att veta hur svårt det kan vara att finna de rätta orden, att ta de bort de som är överflödiga, de man förälskat sig i (och som i all kärlek är man ju blind) och att veta när det är dags att sätta stopp (bättre än så här blir det inte).

Förhoppningsvis har jag också lärt mig att skilja på det privata och det personliga (därav tystnaden emellanåt här på bloggen) och att känna när en text bottnar i ens person. Tankar virvlar ständigt runt i huvudet, men för att ta sig tid att formulera dem krävs en tändande gnista och bränsle, i mitt fall en känsla. Åsiktsmaskiner har vi tillräckligt av.
***
Nationaldagen tillbringar jag vid skrivbordet. En deadline har kommit oroväckande nära och jag går igenom ett manus som jag fått åter från en författare. Han är proffs, yrkesskribent och expert på sitt ämne. Jag är också proffs, men min uppgift är en annan.

Det är som alltid med en viss anspänning jag närmare mig uppgiften. Förutom att leta språkliga missar och andra oklarheter har jag ju på ett övergripande plan ansvar (inför min uppdragsgivare och författaren) för att det denne vill ha sagt, verkligen går fram. Och i de fall vi inte är överens måste jag se till att vi hittar fram till en lösning.

Jag noterar de ändringsförslag författaren accepterat, vilka han lämnat utan åtgärd och ser med tillfredsställelse när han formulerat något helt nytt eller strukit något parti. Det är också en lycka, arbetets lycka.
***
För övrigt vill jag varmt rekommendera Lasse Winklers porträtt av förlagsredaktören Eva Stenberg som nu går i pension efter 28 år på Ordfronts förlag. I senaste numret av Svensk Bokhandel (12/12).

Etiketter: ,