Skrattet fastnar i halsen

”Svensson, Svensson” tillhörde aldrig mina favoritprogram när det gjorde succé i televisionen under 90-talet. Lite för förutsägbart i sin humor för min smak. Men Suzanne Reuters giftpilar till repliker i kontrast mot Allan Svenssons förnöjsamma brevbärare fick emellanåt avsnitten att lyfta.

När serien nu kommer tillbaka är Gustav Svensson av med jobbet på Posten. Hustrun har gått in i politiken och blivit folkpartistiskt kommunalråd, sonen jobbar i bank och dottern är sambo med en dirigent.

Gustav Svensson tillhör förlorarna de förändringar vårt samhälle gått genom de senaste 15 åren. Som 50+ är hans utsikter på arbetsmarknaden närmast obefintliga. Han är nu en ”looser” på riktigt och skämten blir i mina öron inte längre särskilt roliga. Följaktligen hyllas också serien av Magnus Eriksson i SvD som pekar på Gustav Svensson som ”samma oemotståndligt envisa sossereaktionär.”

Men när vi skrattar åt Gustav Svensson är det oss själva eller våra föräldrar och syskon vi skrattar åt. Och vi gör det på överhetens villkor.

Inte särskilt roligt längre.

Anm. Obs! sosse uttalas ”såsse” i finare kretsar

Andra bloggar om tv.