fredag, oktober 28, 2016

När livet vänder

Kriser är en del av livet. En del hävdar till och med att de är en nödvändig förutsättning för det vi kallar liv, att ”en människa som inte varit med om kriser saknar en livsdimension”, som jag just läst i en bok jag har på nattduksbordet.

När jag skriver detta har vardagen sakta börjat återvända efter att min bror funnit vår mor liggande på badrumsgolvet, kraftig nedkyld och medtagen efter, av post- och tidningshögen att döma, många dygn. Efter några dagar på akutsjukhuset är hon nu överförd till en geriatrisk avdelning för rehabilitering och minnesutredning (en utredning som hennes husläkare också beslutat om sen tidigare på grund av hennes tilltagande förvirring och svårigheter att hålla ordning i hemmet).

Innan jag tar itu med jobb, mejl och räkningar och allt som måste fixas med tänker jag tillbaka på de senaste fem dygnen. Jag vill inte kalla dem kaotiska, därtill har akutsjukvården fungerat alltför väloljat och professionellt, även om stressnivån ibland gått i taket när det har krävts snabba beslut eller utryckningar. Men det är som om tillvaron går in i en annan dimension vid sådana här tillfällen, kalla det kriser; som om livet utlyser undantagstillstånd. Jag kan minnas samma känsla från dagarna kring när mina båda barn föddes eller när min far dog, eller när jag varit upp över öronen förälskad eller den gång jag kom på min dåvarande sambo med en annan man. Allt ställs på ände, sinnena skärps, tid och rum försvinner, man vänder på dygnet, sömn och mat blir bisaker. (Fast inte helt, på lördagen när min mor kommit till ro på akutavdelningen går jag hem, lagar en god kalops och lyssnar på Frank Sinatra, hennes och familjens store favorit.)

Men framförallt: Vi börjar tala med varandra. Först min bror och jag, i akutmottagningens väntrum och korridorer på fredagskvällen, sen i dagrummet på avdelningen när vår mor slumrar inne på sitt rum. Vi talar om våra liv, om vår mor, om vardagligheter och släktingar i när och fjärran. Samtal vi aldrig hinner föra när vardagens alla plikter, med jobb och rutiner, ställer sig i vägen.

Och vi fortsätter att småprata om allehanda ting när vi, tillsammans med hans fru och yngsta dotter och min vuxne son, röjer upp i hennes lägenhet på söndagen.

Och min bror är inte den ende jag pratar med. När min mobil håller på att ladda ur, kollar jag batteriet och ser att jag pratat i telefon 3 1/2 timme på söndagen och 2 1/2 timme på måndagen.

Jag önskar min mor allt gott, vill inte att hon ska behöva uppleva det hon nu går igenom, men konstaterar samtidigt att det är meningslöst att fråga ”varför” och ”om inte det …” osv. Det är som det är, det vi kallar livet.
*
Boken på nattduksbordet och som det slumpar sig att jag just läst ut är Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi, Dan Stiwne (red), 2008,

Etiketter: ,

tisdag, oktober 25, 2016

Integritet och värdighet

Häromkvällen var jag på ett filosofiskt kafé på ett av stadens bibliotek. Ämnet för kvällens samtal var människovärde. En man i vår grupp inledde vältaligt med att deklarera att han var utilitarist. Människovärdet är en illusion, förklarade han, en abstraktion utan betydelse. Det finns rättigheter och det finns nytta, fick vi veta. Flera, mestadels äldre män, verkade vara inne på samma linje.

24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lämna rummet. Av hänsyn till hennes integritet, säger sköterskan.

Senare, medan vi väntar på alla provsvar, utbryter en diskussion bland personalen ifall man ska tvätta henne innan hon förs upp till avdelningen. Hennes kroppstemperatur är oförändrat låg. ”Vi kan inte ta ansvar för att hon blir ytterligare nedkylt”, menar en. ”Det är inte värdigt att låta henne ligga så där hela natten”, säger en annan och får medhåll från flera. Diskussionen böljar fram och tillbaka innan den senare linjen segrar och man bestämmer sig för att tvätta henne. Fast försiktigt och med tvättlappar, bit för bit.

Så kan det låta en fredagnatt på Stockholms mest belastade akutmottagning medan psykfall och fyllerister raglar omkring i korridoren bland polispatruller, och unga och gamla sittandes och liggandes väntar på sin tur tillsammans med oroliga anhöriga.

Etiketter: ,

söndag, oktober 23, 2016

Vardagens hjältar

Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet. Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne, hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning (inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun, hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig kraft, säger jag bara


Etiketter: ,

fredag, oktober 14, 2016

Bob Dylan

”Teatermänniskor har sannerligen en känsla för entréer – och sortier”, skriver Lars Ring i en minnesruna över Dario Fo . Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke att den store teatermannen och Nobelpristagaren 1997 väljer att göra sin slutgiltiga sorti samma dag som Svenska Akademien tillkännager att årets Nobelpris i litteratur tilldelas sångaren, poeten och låtskrivaren Bob Dylan, som en påminnelse om att litteraturen och poesin är så oändligt mycket mer än den som läses i enskild ro på den egna kammaren.

”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik.

”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet.

Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, vars dikter skulle framföras och lyssnas på i en tid när få kunde läsa. Bruno K. Öijer, vars dikter med fördel hörs framförda av författaren själv, konstaterar att det är ett
”självklart val … Det framsjunga ordet är själva grunden till all poesi.”

Och nog lever Bob Dylan väl upp till anvisningen i Nobels testamente att priset ska tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” (se anm.).

Min personliga favorit (bland många) är nog albumet John Wesley Harding. Hans förmåga att än en gång sadla om och ändra riktning betydde nog mer för mig än jag visste den gången; men det finns många fler ur Dylans rika produktion som jag håller högt. (Jag finner att flera sammanfaller med dem Jan Semneby räknar upp.) Nog har hans sånger skänkt både tröst och glädje i såväl mörka som ljusa stunder. Så ikväll korkar jag upp en flaska skumpa och skålar för pristagaren och glömmer alla surputtar.
*

Anm. idealisk av ideal ”om konst och. litteratur, konstvärk eller litterär skapelse, konstform o. d.: som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa något utöver det individuella gående, allmännare och fullkomligare eller att fånga det väsentliga eller typiska (idén) i det som avbildas eller skildras.” (SAOB)

John Wesley Harding

Etiketter: ,