lördag, oktober 31, 2015

Noterat oktober 2015

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död.

Skogskyrkogården

*
Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung kvinna, ber mig att flytta på mig: ”Du har ju suttit här så längre.” Jag ger henne fingret, men reser mig upp och går.
Ur en längre dröm.
*
Var det utökade rutavdraget ett försök att sälja in flyktingmottagandet hos medelklassen? Men att avskaffa kravet på kollektivavtal hos dem som anställer nyanlända? Socialdemokraterna får väl numera betraktas som det åldrade arbetarpartiet, glömsk om de värderingar som en gång formade partiet
*
Tretton minuter in i den utmärkta dokumentären om Bo Hansson (K Special, SvT) ser jag plötsligt en 16-årig Tom sitta och digga Hansson & Karlsson på klubben Filips hösten 1967. Det väcker ett minne till liv och efter en stunds sökande hittar jag hela inslaget på Youtube. Det visar sig vara 5–7 minuter i programmet Timmen 1967. Inte utan ömhet ser jag den unge mannen försöka förklara skillnaden mellan ”flower power” och ”psykedelisk” (en egendomlig frågeställning) och citera Bibeln . Den sommaren har han läst Jan Myrdals Samtida, varit olyckligt förälskad, gått i sin första Vietnamdemonstration och köpt importskivor på Kulturcirkeln under ABF-huset.


*
Jag kan bara instämma i Ola Larsmos kommentar till morden i Trollhättan och parallellerna till trettiotalet:
För till de länder som då var immuna mot fascismens hatkultur hörde Skandinavien och USA; där pågick olika varianter av The New Deal, enorma satsningar som i demokratins namn byggde om samhället för fler och som fördelade resurserna bredare. Den sortens hopp, om ett samhälle som öppnar sig, är det enda kända motgiftet mot hatkulturen. I dag är det mycket stora grupper i Norden och Europa som inte längre känner denna modernitetens vind i ryggen. Och vips är någon där, påstår att detta beror på ”invandringen” och lockar med sin dockskåpsversion av ett inskränkt folkhem. Enfältsteorier har alltid en hypnotisk lockelse (DN 23/10-15)

Runt om i landet sitter unga män framför sina datorer på väg in i en vuxenvärld som lämnat dem och deras liv utan mål och mening.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på mördarens familj. De har förlorat en son och till skillnad med de andra offren har de ingens sympati. Eller jo förresten, de som ser den unge Anton som en martyr som offrat sig för saken. Vill de ha det? Nätet surrar av rykten om föräldrarnas politiska hemvist.
*
Visst kan man känna ett stilla raseri när man läser om Bert Karlssons lilla imperium för flyktingomhändertagande. SvD:s granskning av hans affärsmetoder fortsätter. I Vänersborgs kommun betalar han 5 kr per dygn/och person i hyra och får för det 200 kr i ersättning från Migrationsverket. För maten får han 149 kr/dygn och person och betalar för det 50 kr till sitt eget bolag. En nätt liten vinst på 294 kr. Per dygn och person till den forne nydemokraten. Men liksom wallenbergarna och deras Aleris gör han ju bara det som systemet tillåter. Att barnens leksaker är inlåsta och det klibbar under fötterna i matsalen tyder ju på kostnadseffektivitet. Och vad gör då de som sätter upp ramarna och gör dessa excesser möjliga? De twittrar bekymrat, rynkar pannan och uttrycker sin avsky i största allmänhet. Jag brukar försöka hålla politikerföraktet på armlängds avstånd men här brister det nästan.
*
– Funderar du lika mycket över hur verklighetstrogen skildringen är när du läser en bok?

Lena frågar sedan jag suckat över handlingen i någon medioker tv-serie. Nej, en film tar på sin höjd någon timme, en bok kräver mer tid och engagemang. En bok lägger jag ifrån mig om jag tröttnar. Men det ligger något i frågan som får mig att fundera.

Vad är det som gör att jag fortsätter att se Bron (SvT), hur skruvad handlingen och karaktärerna än är, eller nya säsongen av Fargo (HBO Nordic) utan att för en stund bry mig om ifall serien bygger på verkliga händelser eller hur sannolikt händelseförloppet är.

Det handlar om hantverket. Är det bra gjort så är det bara att åka med.
Inte alltid att jag kan säga att jag har samma smak som Andres Lokko. Men med Iirsis Viljanen och hennes Årstavikens strand har han (SvD 17/10) prickat in en riktig smällkaramell. En 24-årig Tom Carlson vaknar upp ur minnenas dunkel.


*
Under några år på 90-talet försökte jag mig på journalistiken. Jag följde arbetet vid Kvartersakuten i Vasastan (Göran Sjönells spännande första försök med ett svensk husläkarsystem), skrev reportage, mest om sociala frågor, droger och alkohol, gjorde en del musiker- och skådespelarintervjuer i mindre tidskrifter. Läste till och med en fempoängskurs i Rättsjournalistik. Det resulterade i tunga redovisande texter, mer verksamhetsberättelser än journalistik. Den lätthet jag senare funnit i skrivandet infann sig aldrig. Och då menar jag inte lätthet som i mindre arbete. Efter några år fick jag möjlighet återgå till redigerandet. Sett till försörjningen gjorde jag säkert rätt.
*
En gång har jag haft förmånen att samarbeta med Inge Knutsson. Det gällde hans översättning av Halldor Laxness roman Fria män som Leopard gav ut för några år sedan och som jag var redaktör för. Att gå genom resultatet av hans möda var som att avnjuta ett gott vin. Ett och annat frågetecken i marginalen, några enstaka kommatecken, annars var det bara att skicka till trycket. En mästare, alltför tidigt bortgången. Skaffa gärna boken också, den är ett mästerverk i sig. Sune Johannessons skriver en minneskrönika i Kristianstadsbladet
*
Jag ser Stefan Bergs självbiografiska dokumentär ”Who the f–k is Stefan Berg?” på SvT. En historia om en uppväxt på 1950- och 60-talet. Inte helt ordinär, men vilken barndom är det? Det är något i de gamla fotografierna av en splittrad familj och samtalen med hans åldrade mamma som väcker en känsla inom mig. När jag lagt mig inser jag vad det är jag måste göra. Hela lördagen och söndagen går jag knappt ur nattkläderna. Skriver skriver skriver. Dessvärre inget jag kommer att kunna publicera på många år.
*
Vattenfalls VD uttalar sig i Svenska Dagbladet om att bolagets finanschef Ingrid Bonde också är styrelseordförande i ett börsbolag med det modesta arvodet 2,1 miljoner:
Jag tror att hon ägnar 110 procent av sin vanliga arbetstid, sedan ägnar hon ytterligare tid (vid sidan om). Hon jobbar helt enkelt väldigt mycket.
Denna räkneövning fick mig att minnas följande reflektion över Klas Eklund och hans arbetstider
*
Rödögda och med en kvardröjande tår i ögonvrån stapplar vi ut från bion. Dottern, jag och ett av barnbarnen har sett Havets sång, irländsk, flerfaldigt Oscarsnominerad animeradfilm. Undangömd på Zitas salong 2, fjärran från de stora biografkedjorna. En underbar berättelse om fyrvaktarsonen Ben och hans lillasyster Saoirse, en selkie, halv säl, halv människa och deras kamp för att hitta tillbaka till sitt hem vid havet och hinna rädda hennes folk. Varje sceneri ett konstverk att försjunka i, och musiken! Den måste bara höras. Barnbarnet 5 år? Jo hon satt still i de 90 minuter filmen. Tröstade sin mor några gånger när det var som mest rörande.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, oktober 23, 2015

Ett minnespalats

Kommen till en ålder när man får tänka över sitt boende (Om inte annat så av ekonomiska skäl: Byta ner till mindre? Minska på pendlandet?) börjar jag fundera över mina böcker. De fyller ett inte oansenligt antal meter från golv till tak i mitt hem: skönlitteratur på båda sidor i passagen in från hallen, två väggar med facklitteratur och referensböcker i arbetsrummet, en mindre hylla med konstböcker i vardagsrummet.

Jag läser sällan om gamla böcker, tar fram någon favorit och bläddrar i emellanåt, kollar något citat ibland. Så vad betyder böckerna för mig? Skulle jag inte lika gärna kunna ha dem digitalt i min dataplatta, som e-boksvurmarna förespråkar. Eller är boken som föremål något mer än själva berättelsen, texten? En artefakt. Jag tittar på bokryggarna i hyllan med svensk skönlitteratur, ser de olika författarnamnen, tänker på när i livet jag läste just den boken, den författaren (hur mycket hinner man inte läsa åren mellan 20 och 30?) och inser att jag med mina bokhyllor byggt mig ett minnespalats. Hur mycket av min identitet har jag i det? Klarar jag att kasta ut allt det? Vem är jag utan mina böcker?


*
Det här inlägget publicerades ursprungligen på Facebook och gav upphov till en rad kommentarer om vad man kan eller bör göra med sitt bibliotek.

Etiketter: ,

söndag, oktober 18, 2015

Jag mötte Uffe

Jag möter Ulf Lundell nere i Ringen, köpcentret vid Skanstull. Han kommer med en kasse i handen på väg in på Ica. En hastig blick (”en till som ser vem jag är”?) innan vi passerat varandra. Han är i Stockholm och repar inför höstens turné läser jag på hans blogg.

Annars är det inte särskilt kändistätt här, i kvarteren mellan Södersjukhuset och Skanstull, Bajenland (Eriksdalshallen närmsta granne, Zinkensdamms IP ytterligare en bit bort), ett Söder som ännu inte hunnit stajla upp sig på allvar. Jonas Karlsson brukar lämna sina barn i skolan här. På promenaden längs Årstaviken möter jag ibland Leif Andrée eller Peter Andersson. Någon gång en väl påpälsad Krister Henriksson (för övrigt lysande som biskopsänkling i Modus på TV4). Jag inbillar mig att skådespelare memorerar sina texter när de promenerar. Den fysiska aktiviteten stimulerar blodcirkulationen till hjärnan. Enstaka författare syns också, deras ansikten inte lika bekanta för allmänheten.

Men jag förstår Lundell som väljer att bosätta sig långt från storstan. Personer med känselspröten ständigt ute mår nog bäst av att hålla sig borta från allas blickar. Hans blogg läser jag emellanåt, inte utan behållning.

Även känd för sina långa promenader.
*

Dagen efter jag skrivit det här springer jag på Gösta Ekman nedanför Eriksdalsbadet, ute på sin neverending-tour, promenad utan slut (som sonen uttrycker det). Och hur fort går inte den mannen?

Etiketter:

fredag, oktober 16, 2015

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink" men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn.

Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid (vilket det de facto handlar om) förstår jag inte. Eller förresten, jag förstår det nog alltför väl.

Här en betraktelse från 1992 som dessvärre inte förlorat sin aktualitet:

*
Jag märker av kommentarer på Facebook att det jag skrivit kan tolkas som ett inlägg om arbetsdelning – och vad som är arbete. Den är också viktig. Men frågan om RUT handlar mer om hemarbetets organisering och hur samhället (dvs. det offentliga: stat och kommun), partierna och kvinnorörelsen ska förhålla sig till detta. Det är en fråga om makt.

Etiketter:

onsdag, oktober 14, 2015

Det var inte bara DÖ som dog

Det var inte bara decemberöverenskommelsen som dog förra veckan. Många har kommenterat Sara Skyttedals champagneskålande i kongressalen, men inte att banden mellan frikyrkan och nykterhetsrörelsen nu definitivt kapats. Det var ju de tre stora folkrörelserna – frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – som lade grunden för det demokratiska genombrottet och det som skulle bli folkhemmet. Så var många av arbetarrörelsens pionjärer också nykterister. Det var länge sedan. Och nu har det parti som växt fram ur frikyrkan gått ett steg längre och lyft in alkoholen i själva kongressalen. Själv minns jag hur vi i Folket i Bild/Kulturfront en gång på 1970-talet beslutade att organisationen skulle vara alkoholfri vid gemensamma aktiviteter. Även den som fastnat i alkoholens grepp och lyckats slingra sig loss skulle känna sig välkommen.


Det finns en annan aspekt på det här med att skåla inför sittande kongress. I fotboll och andra idrotter kan man jubla inför en besegrad motståndare. I politiska partier och andra församlingar bör segraren visa ödmjukhet. När glädjeropen tystnat ska de stridande åter förenas i det dagliga arbetet. (Och nästa gång kan det bli segrarens tur att besegras.) Så är också inbördeskrigen de blodigaste av krig. Det är en av anledningarna till min skepsis mot allt yngre partiledare.
*
PS. Dagen efter rikstingets beslut läser jag för övrigt i bladet :
”När förlusten stod klar rusade Ebba Busch Thor ut ur salen med sina närmaste medarbetare. Men hennes allvarliga min sprack, enligt DN:s sagesperson, upp i ett leende när hon kom fram till utgången.”
 Det där beslutet hade nog varit i (partiledar-)säck, innan det kom i (kdu-)påse.

Etiketter:

fredag, oktober 09, 2015

Pojkar, pojkar, pojkar

Jag lyssnar till Pappapodden, sonens och Manne Forssbergs podcast om föräldraskap, relationer och annat som gör livet värt att leva. Manne har haft barnkalas och reflekterar över barnens lekar. Flickorna sitter kvar vid bordet, äter, småpratar och går sedan över till att pyssla med någonting. Pojkarna sitter kvar ungefär 45 sekunder och ägnar sedan de resterande två timmarna åt att springa runt, slåss och skrika. Först tänker jag att problemet ligger i betraktarens ögon (visst är det lugnare med samtal och pyssel) sedan minns jag de gånger jag suttit med äldsta barnbarnet, en pojke, och kraschat småbilar och känt mig rätt uttråkad. Jämfört med de fantasilekar – imaginära frukostar, resor till Afrika – jag haft med dotterdottern. Här finns skillnader som nog är mer än anekdotiska.

Om det just var indianer och cowboys vi lekte i Årstabergen på eftermiddagarna under mellanstadieåren minns jag inte. Men där fanns grottor, klippor och gamla skyttevärn att gömma sig i och bakom. Lekarna gick för det mesta ut på att ligga och smyga på varandra, skjuta med de pinnar vi hade som vapen och fånga in den som lät sig överrumplas. Eller så spelade vi fotboll på den lilla grusplanen vid Bolidenplan och kom hem dammiga och uttröttade till middagen. Att cykla på crossbanorna uppe vid Ödledammarna, där numera Globen och Tele2 Arena ligger, var andra populära aktiviteter bland söderortsungarna, främst pojkar. På vintrarna åkte vi skridskor och spelade bandy på banorna uppe vid Isstadion. Den gemensamma nämnaren var spänning, utmaningar och rörelse, just sånt som främst pojkar sysslar med än i dag. När jag tänker på min sons lekar i den åldern var han nog likadan.

I slutet av 1960-talet var jag under några år delaktig i Arkiv Samtal (föregångare till Alternativ Stad, Stockholmspartiet och de gröna rörelserna), som bland mycket annat ordnade äventyrs- och bygglekar med låg- och mellanstadiebarn. Inspirationen kom från Danmark och Tyskland. Drivande var bland andra Tomas Wieslander, som tillsammans med hustrun Juija senare blev imaginära föräldrar till Mamma Mu och Kråkan. Till barnavårdares och kommunansvarigas förskräckelse byggde vi kråkslott och spökskepp av gammalt byggvirke; barnen lärde sig hantera hammare, spik och såg. Och det skulle vara riktiga verktyg. Det gjordes ingen skillnad på flickor och pojkar. Tvärtom. Den försiktige lärde sig att ta för sig och den våghalsige tvingades ibland stanna upp. Att snickra och bygga kräver mer eftertanke än styrka.

Nu är det här något man inte omedelbart kan dra igång på ett barnkalas hemma, men det får mig att fundera över vad vi vuxna gör för att låta barnen, oavsett kön, få utlopp för sitt behov av rörelse, spänning och utmaningar. Kraften och viljan har de. Pojkar såväl som flickor.

Etiketter:

tisdag, oktober 06, 2015

Han tog livet på allvar

Henning Mankell är död. Inför vissa nyheter vill man bara utbrista i ett ”Nej!”. Trots att vi vet att vår tid är utmätt. Beskedet kom inte direkt oväntat med tanke på hans sjukdom, även om vi var många som hoppats att han skulle få några år till. Precis som Göran Hägg, hastigt avliden häromveckan, hade han ju så mycket kvar att uträtta.

Första gången jag träffade Henning hade jag nyss anställts som vikarie på Ordfronts förlag. På min lott hade fallit arbetet med Förstamajboken, en årligen utkommande antologi till arbetarrörelsens högtidsdag. I egenskap av redaktör skrev jag brev till ett antal kända och okända. Och en dag stod Henning Mankell, en av dem vi bjudit in, i dörren till den lilla glasbur där vi satt med en dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Henning som några år tidigare debuterat med Bergsprängaren på Författarförlaget var den första etablerade författaren som kom att ge ut något nyskrivet hos Ordfront. Jag kom att hålla i redigeringen av romanen Fångvårdskolonin som försvann som kom ut 1979. Romanen Dödsbrickan kom 1980 följt av ett antal romaner under 1980-talet innan den första boken i serien om Kurt Wallander kom 1991. Men då hade våra vägar skilts sedan länge. Jag minns honom som allvarlig och mycket professionell i förhållande till sina texter.

Närmare bekanta blev vi aldrig. Ibland sprang vi på varandra i olika sammanhang och växlade några ord, senare skänkte han pengar till tidningar och organisationer där jag var aktiv. Jag minns ett samtal som vi hade i anslutning till en bokmässa för ett antal år sedan, där han mycket sakligt redogjorde för de val han gjort i livet, långt innan Wallander-böckerna, och som bland annat lett honom till Afrika.

Men han var ju privilegierad, invänder kanske någon. Ja, framgångarna med böckerna om Kurt Wallander gjorde honom ekonomiskt oberoende. Men han hade levt och verkat mer än halva sitt liv innan de kom. Och mycket av pengarna han tjänade skänkte han bort, utan att göra något väsen av det.

Jag läste inte allt han skrivit, som författare kunde jag ibland tycka att han var lite mångordig, alla hans ämnen intresserade mig inte. Men tyngden och mångsidighet i hans livsgärning, där han bland så mycket annat tog upp manteln efter Sjöwall/Wahlöö och la grunden till det som kommit att kallas ”det svenska deckarundret”, inger respekt.

Henning Mankell tog sitt liv på allvar. Hur många av oss kan, handen på hjärtat, säga att vi gör det? Inser vår dödlighet och tar vara på vår stund på jorden. Var och en utifrån sina förutsättningar.

”Döden kan väga lätt som en fjäder eller tungt som berget Tai”, skrev den kinesiske historikern Sima Qian (145–90 f. Kr). Henning Mankells död väger tungt.
*
Sista intervjun med Henning Mankell publicerades i Göteborgs-Posten för en dryg vecka sedan.

Etiketter: ,

lördag, oktober 03, 2015

Noterat september 2015

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm


Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget?
*
Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fischer. Den passionerade kärleken ja?  Men när drabbar den oss? Eller låter vi oss drabbas? Och hur skiljer sig den kärleken från den vi känner inför våra barn eller föräldrar? Eller kärleken efter ett långt äktenskap. Om det samtalas det på ett sätt som sätter igång mina tankar i programmet

En vän skriver i en kommentar på Facebook:
Om jag får ta tillfället i akt och rekommendera den eminenta boken True to our feelings av Robert Solomon - affektfokuserad filosofi! På temat skriver Solomon "Falling in love - I have argued for years, is a matter of choice, of multiple decisions."
*
Vår utrikesminister Margot Wallström säger att några förhandlingar med Assad i Syrien kan det inte bli tal om.
” … det finns ingen framtid för Assad … Han har dödat sju gånger så många som ISIL, säger Wallström.” (SvD )
Men är det antalet döda det kommer an på så finns det andra och större stater med betydligt fler liv till följd av bombningar på sina samveten, den största av dem alla vill den samlade borgerligheten och delar av socialdemokratin nu gå i allians med.
*
Jag ryser av obehag när jag läser om grottforskare som pressar sig genom en 18 cm stor öppning för samla fossil, i mörker. Huga. Trånga utrymmen har aldrig varit min cup of tea.
*
Jag läser recensionerna av Magnus Lintons bok om den svenska narkotikapolitiken (Knark - en svensk historia, Atlas) och tänker att vore det någon fart i någon av de gamla folkrörelserna skulle man ordna en landsomfattande debatturné med Linton och företrädare för exempelvis Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS. Det skulle Nils Bejerot, den gamle rabulisten, ha uppskattat.
*
Daniel Suhonen sätter i en krönika fingret på den ömma punkten i frågan om den svenska järnvägen:
Enligt SJ går nattågen till Jämtland årligen med förlust, och detta går inte för sig. Att trafikera en mycket glesbefolkad del av landet, vilket stora delar av landet är, bär sig inte samhällsfunktionerna. Det är inte lönsamt.

Men det är därför dessa järnvägar är just samhällsfunktioner! För att människor i landets alla delar ska kunna resa och frakta varor till varandra har vi gemensamt byggt dessa järnvägar och drivit ett statligt järnvägsbolag med uppgift att – ibland med underskott – driva trafiken där ändå. Det är som med regeringen, vi måste ha en även om den inget uträttar, det hör liksom till.

Eftersom det är en samhällsnytta. Det är själva idén med dem att vissa sträckor ska kunna kosta mer än de drar in, att andra sträckor som Stockholm-Göteborg eller Mälardalsregionens intensiva tågresande går med överskott och att man där emellan omfördelar."
*
Vad är ångest? Jag tänker nu inte på den existentiella ångest (angst) som vi alla kan drabbas av när livet skaver inom oss. Jag tänker heller inte på panikångest, som kan ha andra förklaringar. Nej, jag tänker på rådgivningsspalternas slentrianmässiga ”Lider du av ångest?” eller uttryck som ”Jag har en sådan ångest” som många (inte bara demonregissörer) slänger sig med. Har ångest inte blivit slaskdiagnos som vi känsloblinda och -döva slänger oss med när vi inte förmår identifiera känslor – som ilska, rädsla, sorg eller blandningar av dessa – och än mindre vad som utlöst dem?
En vän på Facebook svarar: ”Rekommenderar The meaning of anxiety av Rollo May.”
*
Jag hör Vilhelm Agrell tala insiktsfullt om krigsprogandan i pressen som föregick första världskriget (Filosofiska rummet ) Två månader senare hans artikel i DN om varför Sverige bör gå med i Nato. Är Ryssland idag verkligen ett större hot än Sovjetunionen under kalla kriget?
*
Jag får ett mejl från vännen H. apropå det jag skrev om mitt offentliga skrivande:”Jag har aldrig någonsin varit i närheten av att inbilla mig att de välskrivna texterna, … , skulle avspegla hela Tom Carlson med demonerna skräck och sorg på axeln.” Jag svarar:
”Jag lider inte av någon lust att fläka ut hela mitt inre för offentligheten. Men jag saknar ett språk som kan gestalta även de mörkare sidorna av livet. Tänk Edward Munchs ”Skriet” fast i ord. Kanske det bara kan fångas i skönlitteraturen: prosan och lyriken. Mina husgudar Forssell, Sjödin, Stig Carlson och andra från 50-talet kunde det. De försök jag gjort i den genren når inte ens över tröskeln i verkshöjd. Det är ingen falsk blygsamhet, jag äger inte det språket. Därför får det bli reflekterande texter i den stil jag brukar på bloggen. Där skapar jag en ”persona”, men den har sina begränsningar. Bilden känns ofullständig och lite glättig. Det är då det känns som att kostymen skaver.”
Edward Munch: Skriet 1893

*
Någon länkar till en artikel av Lennart Palm från 2013 om konsekvenserna av en svensk anslutning till Nato. Den har inte blivit mindre aktuell, inte minst då han pekar på frågan ingen tycks vilja tala om eller ifrågasätta:
Av outgrundlig anledning anses inte militärt samarbete med USA vara något problem trots landets digra syndaregister efter andra världskriget. Miljoner oskyldiga människor har dött under amerikanska bombmattor eller speciella aktioner ända in i nutid: Korea, Vietnam, Indonesien, Sydamerika, Jugoslavien, Irak, Libyen, Syrien, och sannolikt får snart Iran dela dessas öde.
Iran har ju tills vidare fått klara sig, men där ingrep man ju redan 1953.
*
Fyra barn, tre pojkar och en flicka, stiger på vid T-Centralen. De är i tioårsåldern. De har svårt att hålla balansen när tåget kränger så jag erbjuder dem min plats vid en stolpe. En av dem tackar vänligt. Med sig har de en vuxen, lärare eller fritidsledare som det verkar. De har en så trevlig ton när de pratar med varandra att jag blir alldeles varm inombords. Jag tittar glatt på alla människor jag möter när jag stiger av.
*
En av de mest delade artiklarna på sociala medier i veckan har varit Agneta Lagercrantz intervju med psykologen James Coan (Närhet ger bäst vila för våra hjärnor). Coans och hans kollegors forskning visar på många sätt hur samarbete alltid lönar sig. Ur hjärnans perspektiv:
Att hålla hand är särskilt bra, men alla sätt att bygga relationer och samspela med andra ger den trygghet som får hjärnan att räkna med att vi löser problem tillsammans. Vi i väst skulle spara en massa energi om vi accepterade en mer kollektivistisk identitet. Tänk om vi kunde vidga horisonten och se att vi är burna av människor omkring oss – i en värld vi delar med andra.
Jag tror det talar till något djupt liggande inom oss, därav ämnets popularitet.
*
En förmiddag mitt i veckan har jag tvättstugan. När jag kommer ner har någon lagt beslag på maskinerna. Jag ser att det är en halvtimme kvar på programmet. Först blir jag arg, sen tänker jag att det kan vara ett missförstånd. Någon kan ha läst fel på datumet. Sånt har hänt förr. När jag kommer tillbaka har personen tömt maskinerna och lagt in sin tvätt i torktumlaren. Okej, ingen lapp, eller ursäkt. Maskinerna är inte rengjorda, klumpar av gammalt tvättmedel i facket. Min irritation stiger. Nu tror jag inte längre att det är ett missförstånd. När jag kommer ner nästa gång så är tvätten borta, men det ligger skräp och ludd på golvet utanför torktumlaren. Jag får en impuls att skriva lappar och sätta upp i tvättstugan, i hissen och på anslagstavlan i porten:
”De som lånade av min tvättid den 11 september … osv”
Jag tar några djup andetag. Inser hur lite det är som skiljer oss från våra äldre släktingar bland primaterna när vi känner oss kränkta. Och någon lapp skriver jag inte.
*
Man ska hjälpa en broder i nöd. Men om en generös flyktingpolitik inte förenas med en politik för full sysselsättning och ekonomisk trygghet i vårt land kommer den förr eller senare att föda en motreaktion. Nu talar istället politiker som Kinberg Batra om sänkta ingångslöner och särskilda instegsjobb. Inom Svenskt Näringsliv börjar man tala om en "inkluderande arbetsmarknad". Andra visar med otaliga exempel hur sänkta ingångslöner drar ner allas löner. Är det så, vilket mycket talar för, kan SD bara sitta och håva in ytterligare arbetarröster.
*
Vi talar om känslor, som glädje, ilska, sorg, viktiga budbärare och motorn i våra liv. Men vad är smärta? Vi säger att "Det kändes smärtsamt att ..." och "Det gjorde ont att ..." och menar då inte den fysiska smärtan. Så vad är smärta? En egen kategori?
Dan Stiwne nestorn inom existenspsykoterapin i Sverige svarar i ett inlägg på Facebook:
Bra att det tas upp. För mig är hopblandningen av känslor och stämningslägen (moods) förvirrande. Ibland så även vårt språkbruk. När det gäller 'smärta' så kan det beteckna både en tillfällig känsla eller ett långvarigt känslotillstånd. Sorg är ett känslotillstånd (stämning) medan glädje och ilska hör till de rörliga mer kortvariga känslorna. Detta är ingalunda en obetydlig, akademisk åtskillnad utan av stor betydelse för det kliniska arbetet, något jag skall tala om den 10e... Bl annat...
Den 10 oktober firar SEPT (Sällskapet för existentiell terapi) 10 år på Moderna museet i Stockholm under temat "The Art of Living".

Etiketter: , , , ,