söndag, juli 29, 2007

Stängt för semester

Semesterbild

Etiketter: ,

lördag, juli 28, 2007

Lars Forssell

Inte har jag som Bodil Malmsten haft ett förhållande till Lars Forssell sedan jag var 16 år (En bok till Lars Forssell. 1992). Ändå har han alltid funnits där, i radion på 1950-talet, i tv på sextiotalet, ibland i egen person, desto oftare som upphovsman till oräkneliga visor, kabaréer, dikter och pjäser. Som så många andra i sin generation (Beppe Wolgers, Jan Myrdal, Tage Danielsson, Stig Claesson, Marianne Höök, Pär Rådström och Pär Wahlöö för att nämna några) ville han nå en publik. Det var den förromantiske diktaren som återuppstod för en kort sekund, innan dörren åter stängdes till reservaten.

Men den viljan hade sitt pris. När Tage Danielsson och Lars-Johan Werle gjorde fiasko med operan Änglamark jublade kritikerna skadeglatt. När Jan Myrdal och Rune Hassner fick en miljonpublik då filmen Myglaren sändes i tv stängdes porten effektiv för parets vidare filmproduktion. I en utgåva med hans visor skriver Forssell:
”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. 1979.)
Var klyftan mellan fin- och populärkulturen stor på 1950-talet har den vuxit till ett Ginnungagap i dag. Åt eliten Dramaten på det att folket må nöja sig med dokusåpor och kvartskändisar.

Lars Forssell. Foto: Ulla MontanFå diktare väcker sådana känslor vid läsning som Lars Forssell. När han är glad och uppsluppen då kluckar det smittande skrattet över boksidorna så att tårarna trillar. När han är nedstämd och dyster framstår Elliots öde land som ett blomstrande paradis i jämförelse.

En gång träffade jag honom. Folket i Bild hade författarafton i Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget. Det var 1 advent 1987. Jag skulle vara konferencié. Nils Granberg, som skött kontakterna med de medverkande, vankade i foajén. Skulle Forssell dyka upp eller - som så många gånger förr - lämna återbud i sista minuten - eller bara utebli? Men han kom. Samlad och vid gott humör. Han läste sin dikt ”Ola med handklaveret”. Och som han läste. Vi for jorden runt till den glade spelmannens bälgaspel till det tragiska men hoppfulla slutet. Den här kvällen var Lars Forssells.

Det hör till att i sådana här sammanhang säga att en avliden lämnar ett stort tomrum efter sig. Frågan är vem som kan fylla det Forssell och hans övriga generationskamrater lämnar efter sig.
*
Jag har tidigare skrivit om Lars Forssells och Pär Rådströms manifest i En television för eliten eller folket?

Andra bloggar om

Etiketter:

söndag, juli 22, 2007

Mitt eget Tour de France

Ändhållplats för buss 836 i Norrby.Ändhållplats för buss 836 i Norrby.
Älta–Flaten–Skarpnäck och hem igen. En timslång motionsrunda med cykel som jag tar ibland. En söndag fortsätter jag söderut via Trollbäcken, Gudö och Norrby för att runda Drevviken. Jag äter ett hamburgermål på Vegabaren och återupplivar gamla minnen.

Vegabaren, anrikt bunkringsställe för resenärer mot Dalarö och Nynäshamn. Här serverades enligt legenden Sveriges första hamburgare.Vegabaren, anrikt bunkringsställe för resenärer mot Dalarö och Nynäshamn. Här serverades enligt legenden Sveriges första hamburgare .
Kollar in vårt gamla villaområde. Det mesta är sig likt. Nån har byggt till något. Enstaka nya hus insprängda här och där. Grannfastigheten är styckad. På den kuperade sommarstugetomten där vår granne Gun, när hon väl fått igång andningen framåt lunchtid, brukade gå och kratta med sina två svarta labradorer lufsande runt benen, står nu två militärgrå kataloghus med tomter stora som frimärken. Jag är glad att vi slapp bli grannar med eländet. Vårt gamla hus har en ny aprikosfärgad nyans på framsidan. Ser helt okej ut.

En dopping i Drevviken.En dopping i Drevviken. Kanske dags att skaffa ett teleobjektiv om jag nu ska leka naturfotograf.
Jag cyklar vidare Gamla Dalarövägen och tar ett dopp vid klippbadet i Länna. Får sällskap av några änder samtidigt som jag betraktar en dopping som dyker i sundet mot Norrbysidan. Blir liggande någon timme i solen innan jag fortsätter. Efter Farsta cyklar jag om en man som är på väg mot Gubbängsfältet med en stor drake. Den är röd- och vitrandig och formad som en sexkantig sköld. Vid Skogskyrkogården skänker jag en tanke åt min cykelälskande far innan jag åter befinner mig på Gamla Dalarövägen, denna gång vid Sandsborg. Gatunamnen minner oss om gamla strukturer. Knappt fem mil blir det innan jag är hemma igen.

GräsänderMina kompisar vid klippbadet i Länna.

Jag har tidigare skrivit om cyklingens fröjder. Andra bloggar om cykling.

Etiketter:

Missfall

– Fostret var dött. Lena ringer från jobbet. Hon har just pratat med sonen. Den senaste veckan har han och sambon misstänkt att allt inte stått rätt till. Och nu har de gjort en ultraljudsundersökning som bekräftar det de befarat.

Jag sätter mig ner. Många känslor och tankar en stund som denna. Sånt här händer, tänker jag. De hade varit värre om det gått längre. Eller om de förlorat ett levande barn. Men ändå, det var ett liv som inte fick bli. Jag blir sittande i soffan ett bra tag.

Lite senare skickar jag ett sms till sonen. På kvällen ringer han upp. Jag hör hur rösten stockar sig. Han har just skickat ut ett meddelande till vännerna. Det slutar trots allt hoppfullt:
Det känns så klart helt sjukt jobbigt allting men samtidigt har en dörr öppnats i våra liv som inte går att stänga. För man blir ju så jäkla glad när man får veta att man ska få en liten prutt! Och tro inte att det här var sista gången!
Jag önskar att jag hade dem hos mig. Det säger jag också. Annars är det inte mycket man kan säga eller göra.

Lena, som är i branschen, berättar att närmare en tredjedel av alla graviditeter avbryts spontant under de första tolv veckorna. Naturens gång. Ofta märker mamman inte ens att hon fått ett missfall. Vi var lite för snabba att glädjas – denna gång.

Andra bloggar om .

Etiketter: ,

lördag, juli 21, 2007

Byggbranschen slösar

Vi bor sedan några år i ett nybyggt hus. Byggaren har varit seriös, jobbet har gjorts noggrant. Alla småfel åtgärdas osv. Ändå har vi slagits av hur mycket dyrbart material som går till spillo. Hur mycket arbete som har fått göras om på grund av slarv och anmärkningar. Besiktningar med underentreprenörer närvarande har varit sorglustiga uppvisningar i konsten att skylla ifrån sig och skitsnackande om allt och alla.

Hur ser kalkylen ut egentligen ut? har jag som brukar räkna på mina konsultjobb undrat. Hela bygget är ju gjort till fast pris.

En notis i näringslivsbilagan väcker därför min nyfikenhet.
”Drygt 50 miljarder kronor, eller drygt 30 procent av produktionskostnaden, slösas bort årligen i byggbranschen till följd av byggfel och andra slöserier. Det konstaterar regeringens byggsamordnare och Byggkommittén i en sluttrapport som presenterades igår.” (SvD 20/7)
50 miljarder! Ett belopp lika stort som budgeten för Stockholms läns landsting.

Nu är det inga nyheter som presenteras. Byggkommitténs uppgifter bygger på en rapport av professor Per-Erik Josephson vid Chalmers från 2005. Den är sannerligen värd att läsa för alla som bor i hus eller lägenhet, dvs. hela svenska folket:
  • Kostnaderna för synliga och dolda fel, liksom kontroller, försäkringar, stölder och skadegörelse svarar för mer än 10 % av projektets produktionskostnad.
  • Slöseri i form av väntan, stillastående maskiner och materialspill står för lika mycket, dvs. drygt 10 %.
  • Arbetsrelaterade skador och sjukdomar belastar projekten indirekt med upp till 12 % av kostnaden.
  • Utdragna detaljplaneprocesser, upphandlingar och dokumentation motsvarar sammanlagt 5 %. Och det är den grupp tenderar att öka mest.
Sammanlagt står det ”värdeökande” arbetet för mindre än hälften av utfört arbete.

– En byggnadsarbetare ägnar en femtedel av sin arbetstid åt att tillföra värde. Resten är förberedelse och väntan. Det är samma sak med maskiner, som står stilla lång tid utan att de används, säger Per-Erik Josephson.

Vi talar här om den näst största utgiften i hushållens ekonomi, efter skatt och sociala avgifter. Människor som flyttar in i en nybyggd trerumslägenhet betalar i runda slängar 10 000 kronor i hyra. Månadskostnaden för en nyrenoverad lägenhet fördubblas över en natt.

Hade detta gällt någon offentlig verksamhet hade Skattebetalarnas förening och andra lobbyorganisationer stått på kö i tidningarnas spalter. Mats Odell hade varit upprörd. Ekonomiska kommentatorer hade lagt pannorna i djupa veck.

Nu handlar det ”bara” om vanliga människors boende och om en starkt oligopoliserad byggsektor, delvis gödd av felkonstruerade statsbidrag (som regeringen nu dragit in utan att ersätta med något annat). Och då är det tyst. Det behövs en boenderevolt.

Dags för renovering? Fem år efter inflyttning.
Hela rapporten finns att läsa på Byggkommitténs hemsida. Jag har tidigare skrivit om Tvivelaktiga byggmetoder

Andra bloggar om

Uppdaterad 23/7-07

Etiketter:

fredag, juli 20, 2007

Sommarstiltje

Vi är morgontidiga. Går upp vid sextiden. När Lena åkt till sitt, jobbar jag fram till lunch och sover middag nån timme. Eftermiddagen ägnar jag åt manusläsning, diverse administration och annat som hör till en egen firma och bokklubben jag sköter. Hjärnan går på lågvarv. Telefonen är tyst. Mejlen i stort sett tom. Efter en tids relativt lugn har skräpposten åter börjat välla in. Ibland uttröttar jag några ärenden. Simningen får vila ett tag. Har haft känning av höften. Jag försöker cykla desto mer.

Är det bra väder äter vi middag på balkongen och går en promenad. På kvällen ser vi engelska mordserier på tv eller läser. Bäst gillar jag repriserna av den tidige Morse på nian. ”Foyles war” i all sin äppelkindade krigsromantik är också kul.

En natt drömmer jag hur människor väller in i våningen där vi bor. Huset är modernt och liknar vårt. Det blåser orkanvindar ute och våningen fylls av grannar och andra. Några bankar på fönstret och vill in från störtregnet, en tar sig in genom takfönstret. Jag irrar runt i det tilltagande förfallet och flyr in i arbetsrummet för att få ro. Där står en kvinna från villaförorten vi bodde och sågar (!) gipsskivor tillsammans med sin dotter. Hela rummet är täckt av vitt gipsdamm. I golvet gapar ett stort hål till våningen inunder.

En ung flicka hoppar från balkongen utanför. Hon landar tungt på marken fem-sex våningar ner. Jag får aldrig veta om hon klarat sig innan jag vaknar.

Hela dagen bär jag på en dov olustkänsla.

Etiketter:

söndag, juli 15, 2007

Kreativt och mångfacetterat från justitieministern

”Det bästa med USA är att det är så mångfacetterat och kreativt. Det finns en inställning att det går att lösa alla problem.” Justitieminister Beatrice Ask uttalar sig om landet i väst. (Svenska Dagbladet 15/7-07)
Jag antar att det inte är Irak, Palestina eller Afghanistan hon avser. Men frågan är vilka inhemska problem hon sett kreativa lösningar på? Sjukvårdsförsäkring, spädbarnsdödlighet, infrastruktur, energihushållning eller segregation?

Jag tror jag sätter på en låt från Bruce Springsteens ”Pete Seeger-sessions”.

Carl Bildt förklarar stolt att han har tryckt på för att få med formuleringen ”Sverige bör verka för att den transatlantiska länken stärks” i Fredrik Reinfelts regeringsförklaring.

Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

Manligt och kvinnligt 2

Det borgerliga samhället tilldelade mannen och kvinnan olika egenskaper. Mannen skulle få njuta sin frid i hemmets sköte, befriad från de hårda kraven ute i samhället. ”En ’sann’ kvinna skulle därför vara ljuv och svag, ömtålig och mild, talangfull och behagsjuk … hon skulle stå för omvårdnad och kärlek, frid men aldrig strid. Männen skulle stå för det motsatta.” Så skriver Margareta Strömstedt i en artikel om kvinnobilden hos Vilhelm Moberg och Sven Delblanc.

Men: ”De borgerliga kvinnorna var i minoritet och de måste, för att klara sig och hemmen, ha tillgång till en annan sorts kvinnor: unga bondkvinnor och arbetarkvinnor som förväntades ha helt andra egenskaper, styrka, uthållighet och ett praktiskt sinne, samma egenskaper som männen förväntades ha.”

Som kontrast håller Strömstedt fram bilden av Karl Oskar och Kristina hos Vilhelm Moberg (eller den Samuel August och Hanna, som så småningom blev Astrid Lindgrens föräldrar). De är ”representanter för mannen och kvinnan i en gemenskap som grundar sig på jämlikhet i vardagslivet så som det kunde te sig medan vårt land ännu var ett bondesamhälle”. Allt i mannens värld ”angår henne och tvärtom. De har olika sysslor, kvinnosysslor, manssysslor, men de är samtidigt jämlikar och har en fullständig intressegemenskap.”

Det är en värld som liknar den etnologen Annette Rosengren mötte när hon på 1980-talet skildrade livet i ett svenskt småsamhälle, fjärran från Gudrun Schymans talibantal där ”kvinnor ger och män tar”.

Så gick vårt land in i en brytningstid, industrialism och moderniteten kom till. Människorna flyttade in till städerna. Samlevnadsformerna stöptes om. I städerna fanns även ensamstående mödrar (otänkbart på landet), yrkesarbetande kvinnor och samboförhållanden ("Stockholmsäktenskap"). För att klara ekonomin tvingades många ta inneboenden i sina trånga enrumslägenheter (läs Per-Anders Fogelströms Stockholmsskildringar). Men borgerlighetens idéer ”… om kvinnans och mannens roller … togs upp av bönderna som flyttade till stan ... bondkvinnorna förvandlades till hemmafruar och konsumenter, från att ha varit producenter.”

Under andra världskriget när kvinnorna behövdes i produktionen bromsade utvecklingen upp tillfälligt. Men när männen skulle tillbaka i arbetslivet blev hemmafrun åter ideal, i USA och hos oss. Tjugo år senare skrek industrin och en växande offentlig sektor i vårt land åter efter den kvinnliga arbetskraften.

Och i denna malström ska män och kvinnor försöka få sina liv att gå ihop.


Några tankar som föddes vid läsning av Marie Svelands roman Bitterfittan. Citaten från Margareta Strömstedt är hämtade ur ”Kristina och Maria - resan, tilliten, plågan” i Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006.

Andra bloggar om .

Etiketter:

torsdag, juli 12, 2007

Ingen reklam tack

Midskeppsgatan, Stockholm. 16/6-07, kl 20.48.

Andra bloggar om .

Etiketter: ,

måndag, juli 09, 2007

Barnbarn

– Vi ska ha barn!
Sonen ringer en sen lördagseftermiddag i månadsskiftet maj/juni, just när Lena och jag är på väg ut genom dörren.
Jag blir alldeles varm i kroppen och känner hur mitt ansikte spricker upp i ett enda stort leende. Hans sambo har gått två veckor över tiden och nu har de gjort ett gravtest. Han och Lena pratar en stund. Vi växlar också några ord.
– Det känns så hoppfullt, säger Lena när vi åker ner i hissen. De är unga. Barnet är önskat och kommer att bli älskat.
***
– Nå hur känns det att bli farfar då? frågar vännerna.
Jag svarar att jag inte vet. Säger att det är något jag får upptäcka den dag det blir dags. Men att jag gläds åt det nya livet.
– Nu är den tre centimeter och kan gäspa, säger sonen när vi träffas en dag i veckan.
Den genetiska långdansen går vidare.

Etiketter: ,

lördag, juli 07, 2007

Den stora tröttheten och livet efter detta

Vilhelm Moberg skriver i sitt sista brev till Sven Delblanc om den stora tröttheten:
”Så fortsättningen på Min svenska historia står i Guds hand. Sannolikt kommer den att få vila där i evighet. Saknar all lust och förmåga att /ta/ itu med den igen. Och det är ju fan detsamma vilket – ur evighetens synvinkel.

Bara jag slapp den stora trötthetens plåga, emot vilken inget hjälper. Den är inte fysisk alltså – jag /kan/ gå en mil utan /att/ bli trött i kroppen – det är den förbannade själen.”
Och han citerar en strof av vännen Nils Ferlin:
Är det bara er själ – nå, det var väl för väl:
en blindtarm allenast, herr Johansson!
Den klipper vi bort – och sen sover vi väl,
sover innerligt väl, herr Johansson.
Några månader senare valde Moberg att avsluta sitt liv i Väddöviken.
***
Jag har tidigare skrivit om livet inför döden som den trötthet man i bästa fall kan känna efter en lång dag. Men om huvudet och kroppen är i otakt? Och alternativet till Mobergs stora trötthet frestar mig inte heller: kroppens tilltagande skröplighet med intellektet intakt.
***
Om livet efter detta har Bengt Göransson sagt att ”detta är det liv våra efterkommande ska leva .”
”Därför har man ansvar för sina handlingar. Man kan försonas med tanken på döden genom att tänka så.”
Att läsa Bengt Göransson gör mig för övrigt alltid på lika gott humör.

Jag har tidigare skrivit om Vilhelm Moberg och Sven Delblanc, Bengt Göransson och Göran Persson och om döden.

Citatet av Moberg återfinns i Broder Ville, Käre snälle Sven Carlssons 2006, och Bengt Göranssons uttalande återfinns i Augustsson & Hansén. Glad och förbannad. Hjalmarson & Högberg 2002.

Etiketter: ,

fredag, juli 06, 2007

Sothönsfamilj


Ett sothönspar med unge utanför Sickla Udde, Stockholm, 2 juli 2007. Föräldrarna matar ungen som ännu inte lärt sig att dyka.

Etiketter: ,

torsdag, juli 05, 2007

Staden

En eftermiddag promenerar jag längs Vasagatan, från Kungsgatan mot Tegelbacken. Förbi Ferdinand Bobergs kulturmärkta huvudpostkontor, numera stängt och igenbommat. Masonitskivor för fönstren och de vackra vägg- och takmålningarna inte längre tillgängliga för allmänheten. Jag fortsätter under Klarabergsviadukten En grupp killar diskuterar något i aggresiv ton utanför McDonalds, tiggare sitter i trappen, det är skräpigt och luktar piss. Framme i solen mittemot Centralstationen stannar jag upp, dricker en mineralvatten och betraktar trafiken. En burksamlare kommer förbi och får min returburk innan jag fortsätter. Jag passerar under viadukterna från Vattugatan och Herkulesgatan innan jag trycks ner i trottoaren av Sheratons tegelborg. Till höger försvinner trafiken mot Stadshuset ner i en mörk tunnel under bil- och järnvägsbroarna. Rakt fram öppnar sig den gamla miljön runt Riksdagen, Strömmen och Rosenbad.

Men dessförinnan är Stockholm verkligen, trots julivärmen, kallt, som Orup sjunger. Jag är ingen idyllkramare – en stad ska vara en stad – men detta är ingen miljö jag vill att stadens besökare ska möta, det första de gör, när de stiger ut från Centralens tåg och långfärdsbussar.
***
I dag presenteras de omarbetade förslagen till Slussens omvandling i Svenska Dagbladet (”Slussen kan bli ny stadspark”). Nyréns har backat något från sitt ursprungliga katastrofala förslag. Whites bevarandeförslag tycks mig alltför mycket dominerad av biltrafiken. Danska Bigs verkar intressant. Men debatten kring lyxhotellet i Riddarfjärden (av pr-makare döpt till ”Kallbadhus”) visar hur man kan förvränga perspektiven i presentationen.

Bäst vore att behålla och renovera den nuvarande Slussen, där håller jag med den alltid läsvärde Ola Andersson. Sedan Götgatans omvandling har ett informellt gångstråk bildats från Söder ner mot Munkbron. Bil- och busstrafiken mot Hornsgatan, Katarinavägen och Stadsgården är överkomlig och ger liv och rörelse. Men bevare mig för en park här, se bara på Fatbursparken mellan Medborgarplatsen och Södra station. Mörkt, otryggt och utan liv på kvällarna. Låt staden flöda av ljus och liv.

Men runt Slussen cyklar jag flera gånger i veckan. Här trivs jag. Hade politikerna bara valt att gräva ner biltrafiken i en tunnel i stället för tågen hade här blivit riktigt angenämt.

Danska Bigs förslag till omvandling av Slussen.
Danska Bigs förslag till omvandling av Slussen.

Andra bloggar om och

Etiketter: ,

onsdag, juli 04, 2007

Ett radikalt förslag

Antalet besökare vid de statliga museerna har minskat med närmare 50 procent sedan regeringen slopade de fria entréerna vid årsskiftet, rapporterar morgontidningarna.

Inger Mattson, vid Arkitekturmuseet, ett av de museer som drabbats mest, kommenterar i dagens Svenska Dagbladet:

– De naturliga mötesplatserna idag är shoppingcentrum. Med fri entré fanns förutsättningar för ett icke-kommersiellt rum där allmänheten kan mötas och samtidigt fördjupa sina kunskaper om kulturarvet.

Motiven till kulturminister Lena Adelsohn-Dengroths beslut ligger därmed i öppen dager. De stora butiksgalleriorna ansåg sig utsatta för illegal konkurrens från museerna. Men nu är ordningen alltså återställd. Inger Mattson igen:

– I djupaste mening är det en demokratifråga, det handlar om tillgängligheten för kulturarvet. Kostar det pengar är risken att bara de specialintresserade kommer hit.

Nej, varför ska underklassens få sina (små) hjärnor belastade med kultur och annan bråte. Löp linan ut. Här följer tre radikala förslag till Eva Swartz och kulturutredningen för att minska den illegala konkurrensen på kulturområdet:

– Museernas stora samlingar står i magasinen och samlar damm. De bör läggas ut på den privata auktionsmarknaden och göras tillgängliga för privata samlare. Sälj skiten innan konkurrensverket slår till.

– Museerna bör ha samma villkor som Gröna Lund, Skansenakvariet och andra nöjesetablissemang och läggas ut på privata entreprenörer. Synergieffekter med privata butiksgallerior bör utredas.

– Ett generellt förbud mot frihet från reklam i offentliga rum införs, enligt mönster för Storstockholms lokaltrafik.

Illegalt café vid ArkitekturmuseetIllegalt café vid Arkitekturmuseet

Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

tisdag, juli 03, 2007

Broder Ville, Käre snälle Sven

Sent omsider får jag ögonen på den brevväxling mellan Sven Delblanc och Vilhelm Moberg som Lars Ahlbom och Ingrid Nettervik gav ut häromåret (Broder Ville, Käre snälle Sven. Carlssons 2006). Vilken fröjd! Att läsa den åldrade Mobergs friska prosa är som att tugga på ett syrligt äpple. Det slår gnistor om de båda.

Vilhelm MobergVänskapen inleds med att Delblanc i positiva ordalag har recenserat första delen i Mobergs svenska historia i Dagens Nyheter och de båda inbjuds att delta i en debatt om historieskrivning. Delblanc skickar den då just utkomna Åminne till Moberg: ”Eftersom Du mig veterligen inte tillhör stipendienämnder, de 18 eller andra liknande elefantkyrkogårdar…”

Moberg tackar och replikerar:
”Jag lovar på heder och samvete att icke försöka skaffa dig stipendier, litteraturpris eller andra utmärkelser och hedersbetygelser. Dels har jag inga möjligheter till det, dels tror jag inte själv på Äran och betackar mig konsekvent för dess symboler och bevis, varmed man vid en del tillfällen sökt binda mina händer och tvinga mig att ta hänsyn: Akta Dig som fan för det samhällsofficiellas omkramning: För hur många diktare har det inte blivit en omfamning till döds?”
Delblanc misstänker haft baktankar med att be honom recensera Mobergs. Moberg svarar:
”Ditt vaga intryck av att Olof L. ville att yxan skulle gå i huvudet på mig i Din recension av min bok i DN var absolut säkert riktigt! … Jag känner nämligen fanskapet sedan cirka 35 år tillbaka. Jag säger som jag hörde en gammal stamsoldat säga om en annan stamsoldat: ’Vi har varit mycket goda vänner i 30 år, men jag har aldrig kunnat tåla honom.’”
De båda diskuterar 1700-talet och är ense om den förljugna bilden av frihetstiden. (Moberg: ”Två vettlösa krig, en vräkig adelsoligarki, bönderna undanskuffade från makten, … ett stort uppror dränkt i blod med den mest exemplariska grymhet.”) De utbyter synpunkter om valet av bostadsort. Moberg skriver:
”Hur en författare kan bo i Uppsala begriper jag, om Du ursäktar, inte alls. Min gamle vän Jan Fridegård trivdes där, sa han, men han blev ju konstig på senare år och umgicks huvudsakligen med astralkroppar. Det kanske var hans räddning?
Och dryckesvanor förstås. Moberg får besök av en amerikansk vän och ska lära honom supa:
”Det kan ju inte amerikaner, som Du vet. De börjar ju med kulmen – fem starka drinkar före maten, sen stapplar man halvt medvetslös till bordet, ihälles isvatten och hela kvällen blir ett enda obehagligt tillnyktrande.”
Sven DelblancDelblancs roll är till en början sekundanten. Han är fortfarande ung, blott 39 år och har just fått sitt publika genombrott, och befinner sig i en utomordentligt produktiv period. Moberg är i slutet av sina bana och hans krafter sinar.

Nu är de båda borta. Med de lever, som de brukar heta, kvar i sina texter. Och jag gläds hela dagen.

Boken innehåller även ett antal texter av Delblanc om Moberg samt ett antal uppsatser från ett seminarium på Väddö folkhögskola om de båda författarna

Andra bloggar om .

Etiketter:

måndag, juli 02, 2007

Beriken eder, adel och borgare! 3

Dammsugare
– Vi har behövt hjälp i hemmet en längre tid, men vi har inte haft råd, säger Gabriel von Euler i Dagens Nyheter och tillägger: När man väl har ledig tid vill man umgås med familjen.

Ja familjen på Tulevägen har inte haft det lätt. ”Mamma Mia arbetar som läkare på Karolinska sjukhuset i Solna. Pappa Gabriel … som forskare på Karolinska institutet, men från och med måndag börjar han på Astra Zeneca i Södertälje.” Med möjligheten att dra av för hushållsnära tjänster fr.o.m. 1 juli får de det lättare att lägga sitt tidspussel.

En överläkare i Stockholm tjänar i runda slängar 55.000 kr i månaden, många gånger utdrygat med jourersättningar. En familj med två läkare i Stockholm har lågt räknat kvar 50.000 kr i månaden – efter skatt – att leva på. Villan på Lidingö är säkert inte billig, sommarstället, suven, extrabilen, flickornas ridlektioner, seglarläger etc. kostar säkert också. Men något blev väl kvar när fastighetsskatten nu sänkts. Åtminstone tillräckligt för att deras underbetalda kollegor i vården inte ska behöva subventionera de högavlönades städning över sina skatter, samtidigt som ingen frågar sig vad staten kan göra för att underlätta deras livspussel.

Ylva Thörn skriver i Svenska Dagbladet (”Nya a-kassan en katastrof”) hur en medlem i Kommunal från första dagen som arbetslös, med de nya a-kassereglerna, kan tvingas ta ett jobb för 13.000 kr i månaden – var som helst i landet (90 % av a-kassan).

Det är skillnad på skit och pannkaka.

Jag har tidigare skrivit om fastighetsskatten och hushållsnära tjänster.

Andra bloggar om och .

Etiketter: