fredag, juni 01, 2012

Dimridåer om arbetslösheten

Fredrik Reinfeldts uttalande att vi inte har någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inget bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten, göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen.

Uttalandet har utlöst många syrliga kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etc.). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl.

Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, höga räntor och annat elände. Ska den vara 5, 6 eller 7 % procent av arbetskraften? Det här kallas ”jämviktsarbetslöshet” eller NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) och har avkastat kilometervis med skrifter alltsedan Milton Friedman och Chicago-skolan lanserade begreppet. Tanken är i korthet att har alla jobb sticker löner och andra kostnader i höjden.

Det här får ju konsekvenser. För det är inte i första hand de med utbildning, goda kunskaper i svenska och arbetslivserfarenhet som drabbas när arbetsgivarna kan välja och vraka bland de sökande. Och på köpet pekas de nu ut som arbetsskygga och tärande och ska disciplineras genom coachning, fas3 och flitigt cv-skrivande så att vi andra, ”etniska svenskar mitt i livet”, inte ska behöva oroa oss för räntorna på våra bolån. Det är, som sagt, riktigt, riktigt vidrigt.

Fakta. Arbetslösheten i april var enligt SCB 7,8 procent eller 390 000 personer. Av dem var närmare hälften (153 000) mellan 15 och 24 år.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2012

Etiketter: