torsdag, augusti 31, 2017

Kyrkor

Fyraåringen är helt uppfylld av kyrkor denna sommar. Och sådan finns det ju gott om på Gotland. Så fort tillfälle ges tar vi en paus och stannar till utanför någon av alla dessa medeltida bondekatedraler.

Först tittar vi på gravarna. För hans storasyster får jag läsa namn, titlar och årtal på sedan länge avlidna hemmansägare, lotsar, läkare och fiskare. Hon förklarar strängt för lillebror att man inte får springa på gravarna. Väl inne i kyrkan ska kyrkbänkarna provsittas, predikstolen och altaret inspekteras. Jag säger att de inte får springa i gångarna, klättra på altaret eller dra i repet till kyrkklockan. Av någon anledning respekteras det. Storasyster frågar var kistan brukar stå vid begravningar och sen håller hon en symbolisk akt över sin snuttetrasa på en vacker matta framför altaret. Vid dopfunten försöker jag förklara dopet, vigseln och några av de andra kristna ritualerna som de icke-troende föräldrarna avstått från.

Sen börjar han leka att han är vaktmästare (”Jag jobbar här”) och vill sälja psalmböcker och vykort till oss. Då går vi ut.

– Varför vill du så gärna titta på kyrkor? frågar jag.
– Men jag har ju aldrig sett såna förut.

Lärbro kyrka. Källa: Wikimedia

Etiketter: ,

tisdag, augusti 29, 2017

Bodström och moralen

När det gäller halten teflon i sitt hudpansar kan Thomas Bodström nog bara mäta sig med Carl Bildt i vårt land

Som ledamot i styrelsen för pensionsbolaget Allra var han, tillsammans med Ebba Lindsö och andra ansvarig för att hundratals miljoner av pensionsspararnas pengar försvunnit ner i ägarnas fickor. När det började osa katt (dvs Svenska Dagbladet uppmärksammade bolaget) rusade han liksom Lindsö mot nödutgången. Mer smakfullt hade kanske varit att stanna och ta sitt ansvar, vilket Andres Cervenka påpekar i SvD 18 mars 2017. För detta sitt agerande fråntog regeringen följdriktigt Ebba Lindsö ordförandeposten i Sjätte AP-fonden. Thomas Bodström? Ja han belönas nu med landshövdingeposten i rikets största län.

Det är inte första gången Thomas Bodström visar prov på sitt eminenta civilkurage. När CIA, med regeringens goda minne, kidnappade två egyptier i vårt land 2001 och förde dem till tortyr och fängslande i Egypten tittade Bodström, som då var justitieminister, diskret åt annat håll. I efterhand har han smakfullt nog antytt att ansvaret den gången nog vara Anna Lindhs, död sedan länge. Lena Sundströms har nogsamt beskrivit allt i sin bok Spår.

Skulle jag av en händelse (Gud förbjude) hamna i någon av alla dessa tv-soffor som Bodström frekventerar skulle jag resa mig upp och gå. Och för en regering som kallar sig feministiskt är det en utnämningspolitik som ter sig en smula besynnerlig.

Etiketter:

lördag, augusti 26, 2017

Den stora tystnaden

De sista barnbarnen lämnar huset. Ivar, fyra år, vinkar ut genom bakrutan och ropar:

– Hejdå! Ha en trevlig sommar!

Nåja, det är den 15 augusti och sommaren går mot sitt slut. Kommentaren har han nog hört någon annan säga. Men orden fyller mig med värme. Jag tänker att han börjar bli stor nu; inser att andra människor har ett eget liv, med egna intressen och behov. Storasyster däremot mer tillknäppt i avskedets stund, har svårare att ta farväl.

I fem veckor har huset varit fullt av folk. Som mest elva personer under ett och samma tak. Från tidig morgon till sen kväll har rymden fyllts av röster: skratt, grått och skrik. Nu infinner sig den stora tystnaden. Vi tvättar lakan, plockar ihop leksaker som ligger utspridda på tomten och i huset. I tomheten känns fantomsmärtorna. Jag väntar mig hela tiden att några ska komma tillbaka. Från badet. Från affären. Glada barnröster som ropar -- Vet du morfar?! Eller hungriga, gråtande barn som behöver utfordras snarast.

Visst, det är skönt när de åker. Men jag saknar dem redan.

Etiketter:

torsdag, augusti 24, 2017

Varför ville jag det?

Den här sommaren har barnbarnet, nyss fyllda fyra år, rådbråkat sin och allas våra hjärnor med frågor. En del svårare att svara på än andra. En dag upptäcker han en liten fyrhjuling i korgen med leksaker:

– Varför har jag den här? frågar han.

– Du fick den av farmor och farfar när vi var på Kaknästornet, svarar storasyster.

– Men varför fick jag den?

– Du ville väl ha den, försöker jag.

– Men varför ville jag det?

Det sista sagt med ett närmast hjälplöst tonfall.

Etiketter: