Golvet klibbar när jag stiger in i det lilla rummet. En kvardröjande lukt av rök och damm och något odefinierbart från badrummet. På golvet nedanför den obäddade sängen ett par dagstidningar, några öppnade kuvert och en gammal porrtidning (finns sådana fortfarande?). En säck med smutskläder i ett hörn, på en stol framme vid fönstret hänger de gråbruna byxor du hade senast vi sågs. En blå t-tröja och en hoodie. Rummet är ljust men slitet, liksom allt i denna sorgens byggnad.
I den lilla bokhyllan mittemot sängen en trave med böcker, lånade från teverummet, ett par vykort från vår gemensamma vän P. (”Kommer på torsdag …”), några delar av Nationalencyklopedin. ”Det är ändå ingen annan som läser i dom”, förklarade du samtidigt som du berättade att du själv, liksom vännen P. stod med där, del 3 Bit–Car. (En uppgift jag var tvungen att kolla när jag kom hem, men tyvärr, så långt kom du aldrig.)
Jag öppnar garderoberna i den trånga hallen, hittar ytterligare några kläder, lånade ur förrådet med kvarglömda persedlar som boendet tillhandahöll. De enda kläder du hade med dig var de du bar när de skjutsade hit dig i slutet av november, kraftigt berusad, enligt Sandra, assistenten vid ”vräkningsförebyggande teamet” på Södermalm. ”Sandra Bullock” som du kallade henne. Jag tror hon gillade det.
Några rakhyvlar, ett par läsglasögon, pennor och på nattduksbordet lite småpengar fullbordar det torftiga intrycket. Nere i källaren står ett antal flyttkartonger, dem som du, P. och jag skulle gått igenom om nån vecka. Jag vet att de innehåller böcker, efterlämnade anteckningar, manus. Allt sånt som saneringsfirman inte slängde när du blev vräkt i höstas. (”Sanitär olägenhet och störande.” Något jag inte betvivlar efter att ha sett bilderna som Kronofogden skickade.) Du hade bott där sedan 1967, året när du flyttade till Stockholm. De åren delade vi det mesta.
Jag bläddrar igenom böckerna efter brev, anteckningar eller pengar, packar ned de anteckningsböcker du fått av P. och som du skrivit i under den tid du bott här. Du sa att du börjat på en ny roman.
Jag stänger dörren en sista gång, går genom den långa korridoren (som fick dig att tänka på Janne Halldoffs film, sa du) bort till trapphuset, säger hej till Salo, din kontaktperson och lovar att komma igen nästa vecka och hämta dina kartonger.
När jag en vecka senare går in på banken i Visby för att betala några av de räkningar jag fått med mig, finns bara några tusenlappar kvar på ditt konto. 4000 kr uttaget förra fredagen, 5000 kr i måndags. Drygt 10 000 på en vecka. Vad gjorde du med alla pengarna? Till P. säger du att du blivit av med 3000 som legat framme i rummet. Rummet som du aldrig låste. När personalen frågade om de skulle ta hand om pengarna, hade du sagt nej, ”inga problem jag har koll”. Lika halsstarrigt envis som din bror, min far.
På måndagen en vecka senare ringer en kvinna från polisen. Några kolonistugeägare har hittat dig liggande på vägen invid tomten till deras kolonistuga, inte långt från där du bodde. På marken bredvid en burk Arboga 10,2 % (dem du sa var så starka att man blev konstig när man drack dom). Du hade lämnat boendet med taxi på torsdagseftermiddagen, tagit ut de sista 200 kronorna på kontot. När du inte kommit tillbaka inom 24 timmar anmälde personalen försvinnandet till polisen. Samtidigt hade polisen ringt och berättat att du blivit hittad. Legget som verkade vara det enda du hade koll på hade hjälpt dig med identifieringen en sista gång. Inga yttre skador. (Mannen som hittat dig hade gjort hjärt- och lungräddning tills ambulansen kom.) Förd till rättsmedicin för att fastställa dödsorsaken. Att man inte kontakt mig, din brorson, direkt på fredagen berodde på ett missförstånd.
Ännu vet jag inte hur du dog, men med tanke på hur dina sista år varit, tror jag att det kunde varit värre. När allt annat rasade gav välfärdsstaten dig i alla fall tak över huvudet och mat för dagen.
Sörjer jag? Nej, i någon mening har du varit död för mig i många år. Men genom omständigheterna fick vi i alla fall till någon sorts avslut. Och jag kunde hjälpa dig med ekonomi och en del annat praktiskt de sista månaderna.
Kanske ska jag avsluta med en förhoppning att du får vila i frid nu. Men jag är inte så säker på att det var frid du sökte.
T.
I den lilla bokhyllan mittemot sängen en trave med böcker, lånade från teverummet, ett par vykort från vår gemensamma vän P. (”Kommer på torsdag …”), några delar av Nationalencyklopedin. ”Det är ändå ingen annan som läser i dom”, förklarade du samtidigt som du berättade att du själv, liksom vännen P. stod med där, del 3 Bit–Car. (En uppgift jag var tvungen att kolla när jag kom hem, men tyvärr, så långt kom du aldrig.)
Jag öppnar garderoberna i den trånga hallen, hittar ytterligare några kläder, lånade ur förrådet med kvarglömda persedlar som boendet tillhandahöll. De enda kläder du hade med dig var de du bar när de skjutsade hit dig i slutet av november, kraftigt berusad, enligt Sandra, assistenten vid ”vräkningsförebyggande teamet” på Södermalm. ”Sandra Bullock” som du kallade henne. Jag tror hon gillade det.
Några rakhyvlar, ett par läsglasögon, pennor och på nattduksbordet lite småpengar fullbordar det torftiga intrycket. Nere i källaren står ett antal flyttkartonger, dem som du, P. och jag skulle gått igenom om nån vecka. Jag vet att de innehåller böcker, efterlämnade anteckningar, manus. Allt sånt som saneringsfirman inte slängde när du blev vräkt i höstas. (”Sanitär olägenhet och störande.” Något jag inte betvivlar efter att ha sett bilderna som Kronofogden skickade.) Du hade bott där sedan 1967, året när du flyttade till Stockholm. De åren delade vi det mesta.
Jag bläddrar igenom böckerna efter brev, anteckningar eller pengar, packar ned de anteckningsböcker du fått av P. och som du skrivit i under den tid du bott här. Du sa att du börjat på en ny roman.
Jag stänger dörren en sista gång, går genom den långa korridoren (som fick dig att tänka på Janne Halldoffs film, sa du) bort till trapphuset, säger hej till Salo, din kontaktperson och lovar att komma igen nästa vecka och hämta dina kartonger.
*
Sista gången vi sågs var för tio dagar sedan. Vi tog en taxi till banken. Satte in pengarna från din pension som äntligen kommit till rätta nu när vi ändrat din folkbokföringsadress. Lämnade in en fullmakt, beställde bankkort och en dosa för dina räkningar till personalen på boendet. Tog ut 1500 kr, gick en sväng förbi bolaget (du köpte några Three Crowns 7,2 % och en liten Jäger. Dina händer darrade när du läppjade några klunkar Jäger på bänken där vi satt) och tog en taxi tillbaka. Sen satt vi en stund och pratade på ditt rum. Jag sa hej och gick. När jag en vecka senare går in på banken i Visby för att betala några av de räkningar jag fått med mig, finns bara några tusenlappar kvar på ditt konto. 4000 kr uttaget förra fredagen, 5000 kr i måndags. Drygt 10 000 på en vecka. Vad gjorde du med alla pengarna? Till P. säger du att du blivit av med 3000 som legat framme i rummet. Rummet som du aldrig låste. När personalen frågade om de skulle ta hand om pengarna, hade du sagt nej, ”inga problem jag har koll”. Lika halsstarrigt envis som din bror, min far.
På måndagen en vecka senare ringer en kvinna från polisen. Några kolonistugeägare har hittat dig liggande på vägen invid tomten till deras kolonistuga, inte långt från där du bodde. På marken bredvid en burk Arboga 10,2 % (dem du sa var så starka att man blev konstig när man drack dom). Du hade lämnat boendet med taxi på torsdagseftermiddagen, tagit ut de sista 200 kronorna på kontot. När du inte kommit tillbaka inom 24 timmar anmälde personalen försvinnandet till polisen. Samtidigt hade polisen ringt och berättat att du blivit hittad. Legget som verkade vara det enda du hade koll på hade hjälpt dig med identifieringen en sista gång. Inga yttre skador. (Mannen som hittat dig hade gjort hjärt- och lungräddning tills ambulansen kom.) Förd till rättsmedicin för att fastställa dödsorsaken. Att man inte kontakt mig, din brorson, direkt på fredagen berodde på ett missförstånd.
Ännu vet jag inte hur du dog, men med tanke på hur dina sista år varit, tror jag att det kunde varit värre. När allt annat rasade gav välfärdsstaten dig i alla fall tak över huvudet och mat för dagen.
Sörjer jag? Nej, i någon mening har du varit död för mig i många år. Men genom omständigheterna fick vi i alla fall till någon sorts avslut. Och jag kunde hjälpa dig med ekonomi och en del annat praktiskt de sista månaderna.
Kanske ska jag avsluta med en förhoppning att du får vila i frid nu. Men jag är inte så säker på att det var frid du sökte.
T.
Kommentarer