tisdag, mars 31, 2015

Noterat februari-mars 2015

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten.
Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet.
När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre?
*
Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i Johan Cullbergs ord:
... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.
Eller så är det det allmänna samtalsklimatet som sänker humöret. Nej, detta är ingen rolig tid.
 *
Jag lyssnar till Filosofiska rummet om artificiell intelligens. Böcker och artiklar skrivs om vad som händer den dag, om och när, vi lyckas skapa en sådan intelligens, och denna blir intelligentare oss. Hur går det då för släktet homo sapiens? Några repliker i programmet fångar därför mitt intresse: vår hjärna är oerhört ekonomisk, det mesta vi gör går på automatik, vare sig det handlar om att hålla balansen eller sträcka oss ut efter en kaffekopp, hjärnan blandar inte in fler än nödvändigt av sina närmare 90 miljarder nervceller i processen. Alltså: Vi tänker inte i onödan. Martin Ingvar talar också om våra misstag, allt vi glömmer och allt vi gör av slump. Det som ingen superdator i världen klarar. Är det i själva verket det som gör oss till människor? som Strindberg skrev. För mig låter det hoppfullt.
*
Ensam hemma i stan en lördagkväll ser jag Robert de Niro i Taxi Driver. Det har aldrig blivit av tidigare. Mest av allt ryser jag över Travis tafatta försök att närma sig kampanjaktivisten Betys, som uppenbarligen attraheras av hans totala rättframhet. Och så tar han med henne på en porrfilm. de Niro lysande förstås.
*
Jag ser Börge Janssons och Peter Schilds dokumentär om Jailbird Singers. Gamla kåkfarare sitter och minns en tid när tjuvar var hederliga, lånade bilar, sprängde kassaskåp och satt på Långholmen och nötte in stämmorna till ”Barnatro”, ”När björkarna susa” och ”Jungman Jansson”. Någon går in i en skivaffär och tipsar om grabbarna på Långholmen, de får permis och åker till Anders Burman på Metronome och spelar in fyra låtar till första ep:en. De flesta sitter som ett smäck i första tagningen, innan fångtransporten tar dem tillbaka till Långholmen. Och vem vet, kanske hade bandledaren Tony Granqvist fått leva några år ytterligare, istället för att dö av sin cancer knappt 30 år gammal, om fängelseläkaren inte trott att han simulerade sina magsmärtor och skickat honom till isoleringscellen. En del grinar ödet i ansiktet från start till mål. Endast Tore ”Masen” Eliasson överlevde och kunde lämna den kriminella banan. Jag lyssnar till bandets version av ”Pärleporten” och undrar om maken till stämsång funnits i vårt land. Här möts Frälsis, country och gospel i en blandning som är så svensk det bara kan bli.
*
Skvallerjournalistik har väl aldrig varit min gren, men inte blev jag förvånad över veckans stora ”romans”. För drygt tjugo år sedan gjorde jag några längre reportage på uppdrag av Maria Söderberg om alkoholfrågor, ett handlade om svartklubben Tritnaha som drevs av den nyliberala Frihetsfronten, bland gästerna vid invigningen syntes en blivande talskrivare åt Carl Bildt, sedermera finansminister. Om Army of lovers deltog just den gången är inte bekant.
*
På årsmötet i Mediaföreningen hör jag Stina Dabrowski tala om en halvdokumentär intervjuserie på HBO Nordic (apropå människors behov att synas och berätta sin historia). Så en kväll när Lena är i stan börjar vi se The Jinx och blir fast. Historien om  dollarmiljardären Robert Durst som varit alltför nära alltför många som dött en ond, bråd dö fascinerar. ”Hata slumpen”, som GW brukar säga. Och i USA är debatten om filmteamets sätt att arbeta i full gång.
*
En vän berättar om ett samtal hon haft med en bekant. Denne hade nyligen varit ute med några vänner, män i 45-årsåldern. Dom hade kommit att tala ovanligt öppet om sina sexliv, och det visade sig att ingen hade något fungerade samliv sina fruar eller sambor. En annan vän i samma ålder berättar samma sak, han och hans fru har inte rört vid varandra på över ett år. Vad är det som händer med våra liv? tänker jag. Sen, det är väl i den åldern folk skiljer sig.
*
"Måste teater löna sig i ekonomisk mening?"
Jag studsar till inför Georg Cederskogs fråga i hans intervju med nye Dramatenchefen Erik Stubö. Hur tänker karln? undrar jag. Ska biljettintäkter täcka kostnaderna för varje föreställning? Eller ska Dramaten och Operan leverera överskott till statsmakterna nu när Vattenfall och LKAB sviktar? Eller är det bara ett uttryck för den så populära "kultur-ska-löna-sig"-tanken som varje kulturvän idag tvingas använda som alibi för kultursatsningar?
*
Kampen om partiledarposten i KD lockar fram en del intressant tankegods. Nu senast vill KDU:s ordförande Sara Skyttedal öka anslagen till Forum för Levande Historia för att ”lyfta fram islamismens illgärningar”. Hm, jag kan annars tänka mig en annan, Sara Skyttedal mer närstående religion i vars namn (märk väl) en och annan illgärning gjorts genom historien. Men det är väl ovidkommande för en som vill vara med och slåss om posten ledare för ett parti som balanserar på randen till 4-procentsspärren.
*
Livspaniken kommer smygande. Mitt liv, mitt liv, vart tar du vägen? Jobb, jobb, jobb, och när jag inte jobbar så jobbar jag ändå. Trött, trött i huvudet, då kommer tankarna. Försök att andas lugnt nu.
*
En dag, läser jag i bladet, börjar Filippa Reinfeldt nya jobbet på den vårdkoncern hon berett marken för som förtroendevald, Anders Borg går mot nya uppdrag, nu på världsomspännande Citibank. Dags att ”casha in” efter hundåren i politiken. Men kom ihåg vem (eller vilka) det var som började. För snart åtta år sedan skrev jag en text som tyvärr är lika aktuell idag
*
En morgon på min promenad ser jag en man med två barn på väg till skolan. Han är i min ålder, grått hår och lite rynkig i ansiktet. Jag tänker på alla mor- och farföräldrar som ställer upp nuförtiden. Jag brukar möta en del på barnbarnens förskola, så hör jag ena barnet säga:
- Pappa, vet du att ...
 *
Många äldre som lider av depression får ingen hjälp i sjukvården visar en granskning. Orsaker är bland annat felanpassade läkemedel och brist på psykologhjälp, men också synen på åldrandet.
Ett inslag i radion får mig att fundera över hur vi hanterar den ”sent-i-livet”-kris det innebär för många att bli äldre och kanske se sina kroppsliga och mentala förmågor avta? Mediciner och/eller samtal?

Dan Stiwne länkar på Facebook till  Paul T.P. Wongs artikel ”Meaning of Life and Meaning of Death in Successful Aging Intressant läsning, finns mycket att fundera på både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv, men litet frågetecken för det där med ”positiv attityd”.
*
Jugoslavien, Somalia, Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen, Syrien och nu Ukraina 2015? Ska det bli ett nytt europeiskt storkrig  under vår livstid?
*
”Stackars dig som måste sitta och jobba på helgen.”
Nej, det är inte synd om mig. Visst finns det tillfällen då en deadline tvingar mig att lägga allt annat åt sidan men ofta är det självvalt. Veckorna är inrutade, fyllda av åtaganden, möten och annat tvingande. Då blir lördag och söndag en oas med läsning, promenader, en och annan glimt på SvTPlay, men också arbete.

Etiketter: , , , , , ,

Ibland blir jag bara väldigt glad ...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5:
Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul.
Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt?

En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan.

Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en gång tidigare, då på 70-talet. En gång åkte ungarna med på en runda, jag tror bussen var tom till en början. Mest mins jag deras storögda förundran.

(Något år senare prejade jag en cyklist på bron över ån i Norrtälje, Hon klarade sig, och jag slapp rättsligt efterspel, men efter det insåg jag att dubbelarbete inte gick i längden.)

Etiketter: ,

Tranströmer

”Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
     sys i det tysta.”
Tomas Tranströmer: Ur "Svarta vykort" (Det vilda torget 1983)

På tv hör jag en skådespelare läsa en dikt av Tranströmer. Magstöd och deklamation. Nej, bäst tycker nog om att höra poeten själv läsa. Det lätt nasala, lite dröjande tonfallet, fjärran från alla manér, helt i samklang med dikterna.

På radio hör jag någon som forskat på Tranströmer berätta att hon fått läsa i några av hans anteckningsböcker, en del formuleringar satt där från början, andra dikter, som i slutversionen endast var några rader, kunde sträcka sig över flera sidor.

Sina första år i livet bodde han förresten här runt hörnet, på Grindsgatan.

Etiketter:

Thåström

En kväll ser jag Thåström på Annexet med vännen E. En tredjedel av publiken ägnar sig åt att filma, twittra och facebooka medan vi andra njuter av Joakims musik och säregna kroppsspråk. Thåström kom sent in i mitt liv. När Ebba och Imperiet härjade som värst var tillvaron fylld av småbarn, jobb och föreningsliv. Fredmans epistel ”Märk hur vår skugga”, som han snott arret av från Cornelis, ”Briggen av Blue Bird” och några till gillade jag. Men det var först albumet Skebokvarnsv. 209 som slog an en sträng. Förälskelsen var faktiskt omedelbar. Med sånger som ”Fan, fan, fan”,  ”Brev till 10:e våningen”, ”Främlingen överallt” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gick han rakt in i mitt hjärta. Och så har det fortsatt. ”Beväpna dig med vingar”, ”Nere med maskinisten” (Bertil Malmberg satt vid bordet bredvid), ”Dansbandskungen” (”Tre vänner är allt man behöver/Tre vänner är allt jag haft/ Min bibel, min sprit, mina herrtidningar”), ”Gräsfläckar” osv. Han bygger sitt eget universum. Och, jodå, konserten var bra.

Etiketter: ,

måndag, mars 30, 2015

På nätterna vandrar jag i städer

På nätterna vandrar jag i städer. På gator, i gränder, prång och trappor som ibland påminner om Norrmalm och Gamla stan i Stockholm. Ibland Göteborg, med älven, branta backar och spårvagnar.

En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en cigarett i handen.

I nästa sekvens är jag tillbaka i huset där vi en gång bodde. Nu är allt i färg. Men samma räkneverk i ugnen i köket. Nedräkning från 25, en dov smäll, och sen från 5. Jag minns vad som hänt tidigare i drömmen och vi kastar oss ner för slänten på baksidan av huset innan den stora smällen. När dammet lagt sig och vi återvänder till huset ser vi att ena ytterväggen till köket fallit ut. Inga andra synliga skador. Grannar och bekanta dyker upp. Diskussion uppstår om bästa sättet att laga väggen. Något provisoriskt? tänker jag. Nej, jag har inga spånskivor heller, säger någon annan. En gammal bekant till Lena och familjen dyker upp i lång rock och sotarmössa. Han halar upp en näve skruv ur fickan.
*
En annan natt slår jag följe med några vänner från förr på tunnelbanan söderut. Jag bestämmer mig för att bjuda dem på middag. Plötsligt kommer jag på att jag inte har några möbler hemma i huset.

Samma sak upprepas nästa natt. En uppdragsgivare och några vänner från politiken ska ha ett styrelsemöte hemma i huset, när jag inser att jag inte har något bord och blir tvungen att ställa in.

Ytterligare en natt: Jag ska hem till ett möte, förirrar mig i Stockholms södra förorter på tunnelbanor och busslinjer som jag inte känner igen. Kommer kraftigt försenad till mötet. Vaknar.

En vän säger: Det verkar som du bearbetar en del.

Etiketter: ,

torsdag, mars 12, 2015

Hallucinationer

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att 1 1/2 timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte de som vanligtvis tror på ufos och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig.

Oliver Sachs, som tidigare utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, dvs. hallucinationer. I så motto är Shermers upplevelse inte helt representativ, teamet fanns ju där. En riktig hallucination har vanligtvis ingen förankring i verkligheten och framstår till skillnad mot fantasier och dagdrömmar som helt igenom verkliga.

Hallucinationer bjuder på fascinerande resa genom fantomsmärtor, varsel, medier, syner och Gudsupplevelser, orsakade av allt från bortfall av sinnen som syn och hörsel, drogpåverkan, delirier, posttraumatiska stressyndrom (den krigsveteran som plötsligt upplever hur kunderna på en stormarknad är fiendesoldater), självhypnos, epilepsi, Parkinson eller förluster av nära anhöriga (att se eller höra den man just mist är för många en del i sorgeprocessen). Läsningen av Hallucinationer sätter alla dessa småknytt, gastar och spöken som mänskligheten hemsökts av genom historien i ett nytt ljus.

Hallucinationer har ibland förväxlats med psykisk sjukdom och ämnet ansåg länge som lite ”skämmigt” och något man inte talade högt om. Idag har forskarna bland annat med hjälp av magnetröntgen kunnat neurologiskt förklara vad som händer i hjärnan, t.ex. hos en som förlorat synen och plötsligt börjar se människor, mönster och rörelser i rummet.

Som alltid har Sachs på ett eller annat sätt själv upplevt mycket av det han skriver om, vilket inte gör boken mindre underhållande, även om framställningen tyngs något av fotnoter lika långa eller ibland längre än själva huvudtexten. Hursomhelst så kommer jag i fortsättningen att se på tv-program som ”Det okända” och ”Hemsökta hus” med nya ögon, fast kanske inte på det sätt producenten tänkt sig.

Hallucinationer
Oliver Sacks
Övers. Ingemar Karlsson
Brombergs 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/15

Etiketter: ,

söndag, mars 01, 2015

Två glada filurer

Två glada filurer på väg till Dockteatern Tittut.

Etiketter: