lördag, april 30, 2016

Noterat mars-april 2016

Fredagsmys i majsolen
 *
Jag läser Agneta Klingspors Går det åt helvete ska jag ändå dö (Atlas 2015) och tänker på det jag skrev om att fylla 65. Visst är åldrandet hos Klingspor också mentalt (hon kommer på sig själv med att stå i badrummet med ett mjölkpaket i handen och undra ”Vad gör jag här?”), men framför allt är det kroppsligt. ”Allt faller”, konstaterar hon; hud, bröst, haka, mage dras enligt tyngdkraftens obönhörliga järnlag neråt. I skarp kontrast mot den unga kroppens uppåt- och framåtgående rörelse som hon fortfarande kan minnas den. Kanske är det fysiska åldrandet mer påtagligt för kvinnan, vars kropp granskats och bedömts (inte minst av det inre ögat) alltsedan tidiga tonår. Lena säger att det är orättvist att män ofta har snyggare ben än kvinnor, när vi börjar komma upp i åren. Visst kan jag reta mig på den där onödiga valken runt midjan på en annars hyfsat smärt kropp. Men mest handlar det om att vilja behålla spänst och rörlighet. När jag i höstas hade problem med ett muskelfäste i ena höften och inte kunde springa på ett halvår, stelnade allt till. Inklusive tankarna, och humöret.

Kan jag som man då ta till mig Klingspors bok? Absolut, dessutom skriver hon j-t roligt. Med en svart humor och skarpa formuleringar får hon mig att dra på munnen åtskilliga gånger. Ska man nu åldras måste man ju ändå kunna skratta åt eländet.


*
Han kom in sent i mitt liv. Några skivor har jag, men någon av mina hjältar hann Olle Ljungström (1961–2016) aldrig bli. Men visst är den här, ”Hjältar” tillsammans med Anna Järvinen, bra?
*
Ålderstecken 1?
Pensionärsklippning, Ringen. 90 kr, 15 minuter
*
Att bli äldre innebär också att plötsligt få ansvar för dem som är ännu äldre. En dag går jag hem till en äldre släkting. I köket står ett tiotal tomma eller halvfulla förpackningar med mjölk och nyponsoppa framme på bänken och på spisen. Kylen är proppfull: förpackningar med färdigmat, matrester och mjölk, mjölk, mjölk. Var vi inte här alldeles nyss och tömde? På soffbordet, i soffan, på matbordet och i sovrummet, överallt gamla matförpackningar, öppnade godispåsar (och inte bara en), tidningshögar, kläder och papper, papper, papper. På golvet tomma plastkassar och påsar. Jag inser att hen behöver hjälp. Hjälp med städning. Hjälp med mat. Hjälp med allt. Själv har jag hjälpt hen att få ordning på ekonomin; krav och påminnelser är ett minne blott nu sedan det mesta går på autogiro. Men hur närmar man sig det här? Är det minnet som sviktar? Hur talar man med någon om ett sådant kaos? Och att bli arg hjälper inte
*
Här vill de borgerliga partierna, de stora ledarredaktionerna och stora delar av det politiska etablissemanget ansluta Sverige till en militärallians, som nog får sägas vara riktad mot Ryssland (vem annars) och så upprörs man när dess utrikesminister konstaterar att det nog skulle få militära konsekvenser. Vad hade man trott? (För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras. Av svensk trupp.)
*
Jag ser dokumentären om Janis Joplin på SvToch undrar vilken diagnos den unga Janis hade fått. Och vad medicinerna i så fall gjort med henne. Nu blev det det sena 60-talets drogkultur som ryckte bort henne. En stor sångerska var hon i alla fall.
*
Valborg, första maj och andra maj (min födelsedag), en klassisk treenighet i mitt liv. Denna gång på Gotland. En gång för många år sedan hade jag festat och demonstrerat i Lund så att jag glömde bort min födelsedag. Kom på den först när jag stod inne på posten och skulle ta ut pengar. ("Posten", "ta ut pengar", det här var alltså länge sedan)
*
Om Nuit Debout väljer samma väg som delar av Occupy Wall Street, och vänder ryggen mot den ”gamla” vänsterrörelsen, behöver Marine Le Pen förmodligen inte känna någon större oro efter sitt avståndstagande. Men om de broar som redan existerar förstärks blir däremot situationen helt plötsligt mycket mer problematisk för de högerradikala organisationerna."
Tänk- och läsvärt i  SvD om den nya franska vänsterns vägval.
*
Dags för mellanmål.
*
Carl-Johan Malmberg gör en intressant iakttagelse i sin recension av Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna (SvD 11/4):
”Hur ska man läsa den? Ja, inte som baksidestexten till den svenska boken. Där sägs att Lila måste sluta skolan för att arbeta i faderns skomakeri och sedan blir bortgift med charkuteristen Stefano, medan Elena tack vare sin framsynte far får läsa vidare i läroverket. Här rör det sig om en total – och patriarkal – felläsning. Det är inte fäderna eller familjerna som bestämmer Lilas och Elenas öden utan de själva. Låt vara i kamp med fäder, bröder, familjer, lärare och kvarterets komplicerade moral- och hederskodex, ett samspel som Ferrante skildrar lika glasklart som subtilt. ”

Jag har ännu mitt uppe i läsning av boken men tycker nog det ligger en del i hans kommentar. Jag vet inget om den redaktör som skrivit texten, men den ligger i tiden. Kerstin Thorvall, Monica Z; alla skildras de som offer när en yngre generation tar sig an deras liv och gärning.
*
Jag ser Alexandra Paskalidous dokumentär i tre delar på SvT, ”Vi kallas tiggare”, om de (mestadels) romer från Rumänien som sitter på våra gator med en mugg framför sig. Hon har en fantastisk förmåga att få människor att börja prata, men programmet väcker fler frågor än ger svar. Vilket inte alltid behöver vara en nackdel.
*

Rensa och sortera i bokhyllorna, Min motsvarighet till Bob Dylans "Never ending tour". Eller Sisofys vältrande med stenen. Jag stannar upp vid Lars Gustafsson. Var man någon gång nedstämd kunde man alltid öppna en av hans böcker och börja läsa. Hans storögda förundran inför tillvaron, från kosmos till udda släktingar i Västmanland, kunde både utmana och skänka tröst. För visst är det så: All stor konst är provinsiell (och då inte i betydelsen inskränkt, men den tar sitt ursprung i det nära och kända). Och nu har han lämnat oss.


*
Vi ser Mannen på taket en kväll under påsken. Bo Widerbergs filmatisering från 1976 av Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Visst har den åldrats en aning men filmen håller fortfarande, inte minst på grund av ett storartat skådespeleri. Senare på kvällen lånar jag hem Roseanna från e-biblioteket, deras debutroman från 1965. Det är minst 40–50 år sedan jag läste den. Och den är precis lika bra som jag minns den. Personerna, miljöerna, realismen i skildringen av det många gånger stillastående polisarbetet, och den gastkramande spänningen. Bättre än mycket av det som skrivits av deras efterförljare. Sen läser jag om böckerna en efter en. Alla håller väl inte lika hög klass och nog mattas de mot slutet, mer predikan och mindre gestaltning, men sammantaget en stor läsupplevelse.
*
Josefin Nilsson död. Uppenbarligen har hon betytt mycket för många (inte minst här på Gotland). Hennes och Ainbusks ”Älska mig för den jag är” har sjungits på mer än ett bröllop. Jag är inte den som vill ta ifrån någon människa hennes sorg – men åtta sidor i Aftonbladets pappersupplaga?! Jag inser att jag är i otakt med den svenska folksjälen.
– Eller så är det för att journalisterna är i samma ålder som hon, säger Lena.
*
”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.”
Hans Ruin i debatten om etik i spåren av Machiarini-skandalen.
*
Jag läser i Tomas Lappalainens Livet som sådant. Liksom i hans förra bok, Mellan 55 och 60, gläds jag över hans storögda förundran inför livet:
”Ibland känns det som om jag bara kommer att snudda vid livet. Det är så mycket – både stort och smått – jag aldrig kommer att förstå. Man kan ta tag i nästan vad som helst – ta stärkelse. Vad är det för någonting? Har för mig att det ska finnas i potatis, men det blir jag ju inte klokare av. Inte heller skulle jag bli klokare om någon gav mig den kemiska formeln, för även om jag lär mig vad de kemiska beteckningarna står för så skulle jag ju ändå inte begripa. Syre, väte, kväve – vad är det för grejer egentligen?”( s 92)

torsdag, april 28, 2016

Om det varit en kvinna

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger, att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”).

Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"

Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.

Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.

Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.

torsdag, april 14, 2016

Lyckliga slut?

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise, inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.)

Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske flyger mot friheten osv. Det låter inte helt övertygande mot bakgrund av filmens realism i övrigt.)

Diskussionen är inte ny. På 1970-talet krävde en del kamrater uppbygglig kultur, med lyckliga slut där kollektivet/arbetarklassen alltid gick segrande ur striden. Och när Ivar Lo-Johansson gav ut God natt jord (1933) lät ABF, som tyckte författaren gett en alltför negativ bild av statarnas liv i det begynnande folkhemmets Sverige, publicera en motskrift God morgon jord.

Visst kan ett sorgligt slut på en film eller en bok inge en känsla av hopplöshet, men av det följer inte nödvändigtvis att ett ”lyckligt” slut får oss att gå ut i kamp för ett bättre liv eller vad nu syftet kan tänkas vara. Det här är inte bara en instrumentell syn på kulturen och en grav underskattning av mottagaren, det är en uppfattning som många gånger motverkar sitt syfte.

Låt oss säga att Thelma och Louise lyckats att ta sig över gränsen, öppnat en bar någonstans i Mexiko, kanske inlett en kärleksrelation när de tröttnat på de svinaktiga karlarna och levt lyckliga i alla sina dagar. Hade inte det snarare befäst (den amerikanska) uppfattningen om individens frigörelse som enda vägen till förändring.

Nu lever filmen kvar, som ett orosmoln i mitt medvetande. Ett gruskorn i skon. Och hur det gick för statarna, det vet vi ju.

Etiketter:

söndag, april 10, 2016

Två gånger Thorvall: lysande och obegripligt

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart, redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar.

I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor.

Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kvinnors liv, till psykvård, politik och äldrevård.

Men i centrum står ångesten, drivkraften i allt hennes skrivande. Där tecknandet var en lust, var skrivandet ångestdrivet. Ångesten som var en plåga, för henne själv, för hennes omgivning och inte minst för dem som aldrig valt hennes närhet, de fyra sönerna.

Att skriva handlar i hög grad om att stryka, inte minst när det kommer till att skildra det universum som utgör en hel människas liv. Arnborg lyckas fånga det väsentliga. Jag lägger ifrån mig boken med saknad.
*
Jag läser Arnborgs biografi några vinterveckor på landet, lyckligt ovetandes om SvT:s dramasatsning under påsken, Det mest förbjudna, om Thorvalls liv. Jag ser Tova Magnusson med glöd prata om den tv-serie hon gjort och börjar titta. Jag ser första delen, och delar av den andra, men finner en människa reducerad till ett förkrympt nervknippe med offerkoftan på, varken lika översvallande, charmerande och produktiv eller nattsvart giftdrypande som hon framträder i biografin. Eller i hennes egna böcker eller sonen Hans Falks roman Uppväxt för den delen. Ett liv fyllt av passion, stormande gräl, flykt, ångest och återvändanden mals ner till ett inåtvänt lidande. Och som blivit så vanligt i svenska filmproduktioner numera ”förbättrar” man biografin på en rad punkter.

Men varför sörja? Biografin finns där för var och en att läsa och kanske ännu hellre, hennes egna böcker.

Etiketter: ,

Trappor

När Ivar var drygt ett år fick han ett nytt intresse. Det väckte också min nyfikenhet på dessa mänskliga vägar. Upp. Och ner
































Etiketter: