söndag, november 24, 2013

Återträffen

Samma kväll som 50 000 åskådare biter på naglarna inför mötet mellan Sverige och Portugal på Friends Arena, ser jag ett annat gastkramande möte, Anna Odells rosade debutfilm Återträffen.
Och visst är den första delen med den fiktiva klassåterträffen bra – riktigt bra. Anna Odell är lysande i rollen som sig själv – spröd, stark, självlysande – när hon gör det som alla som varit mobbad nog innerst inne önskar.
Men det är filmens andra del jag bär med mig, flera dagar efter att dörrarna till biomörkret stängts bakom mig. I denna del tar ”Anna Odell” kontakt med sina gamla klasskamrater med avsikt att bjuda in dem att se och diskutera filmen. I verkligheten blev hon ju aldrig bjuden på den där klassåterträffen, 20 år efter att de slutat nionde klass. Var det det här som de var rädda skulle hända? frågar hon sig
Det är lätt att sitta på läktaren och förfasa sig. Odells meritförteckning innehåller ju en del som gör att många tvekar, det kan jag förstå. Men sättet de gör det på?! Många tackar först artigt eller tvekande ja, för att sedan göra sig oanträffbara när Anna Odell ringer upp igen. De skickar fram barn att svara i telefonen (”Mamma är inte hemma” hör man ett förskolebarn säga, och sedan ”Mamma, hon säger att hon vill prata med dig”), de skyller på att de inte har sin kalender på sig, att de är upptagna och kopplar sedan på telefonsvararen. ”Varför säger de inte bara nej”, som filmens (fiktive?) producent säger i en scen.
Och ingen, säger ingen, tar ansvar för att hon inte blivit bjuden till den verkliga återträffen: ”Nej, det var hon som skötte det”, ”Nej, jag var bara med på ett hörn”, ”XXX sa att hon ringt dig men att du inte hade tid”, ”Vi trodde du var så upptagen…” osv.
Och de som till slut dyker upp är mest intresserade av hur Anna upplevde dem när de gick i skolan. Hur den där flickan Anna hade det i skolan är inget som intresserar. Ånger, inlevelse, empati? Vad där det? Och när hon på slutet konfronterar en av sina värsta plågoandar utanför en port och frågar vad han skulle göra om hans dotter blir mobbad svarar han lugnt: – Hon blir inte mobbad, hon är för stark för det.
Därmed blir filmens andra del en bekräftelse på det vi sett och fått höra om i den första delen. Själv tänker jag ”Tyskland 1933 ”; detta är den banala, goda och likgiltiga ondskan.
Avslutningsbilden panorerar över villaidyllen i Enskede. Det är som allt i denna film infernaliskt skickligt.
Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. (Martin Luther King J:r)
***
Anna Odells klasskamrater gestaltas i båda delarna av skådespelare, men filmens andra del bygger på samtal Anna Odell haft med sina klasskamrater
Jag skrev om Anna Odells konstprojekt ”Tänk om det varit Anders Odell”.
Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: , ,

onsdag, november 20, 2013

Kan alkoholister dricka måttligt? Och något om konsten att tolka statistik

Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS,  för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.
Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, förklarade Andréasson. Tiden efter andra världskriget ökade antalet storkar i Europa. Samtidigt steg antalet barnafödslar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? frågade han med ett klassiskt exempel. På samma sätt var det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna. Förvisso löpte de som inte drack alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar, än de som drack måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löpte ännu större risk hade försvunnit när kvällstidningarna gjorde sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade. men så var inte fallet, tvärtom var de senare friskare än genomsnittet.
När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos de som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare. Och jag gjorde mitt faktahäfte.
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Och som ett brev på det nu insomnade Kgl. Postverket kom motreaktionen från den traditionella missbruksvården och nyktra alkoholister.  ”Det är omöjligt”, löd det.
Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten, var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna missbruket.
Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.
I mer djuplodande intervjuer  pekar han på enkätundersökningar med 9 000 deltagare, följt av djupintervjuer. Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och 300 000 med ett skadligt drickande. Möjligheten till ett måttligt drickande finns främst inom de båda senare grupperna, men den traditionella missbruksvården är i stort sett inriktad på gruppen allvarliga missbrukare. Till dessa institutioner vill ingen inom den stora gruppen gå, för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.
Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. De andra gör det inte. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.
Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ från i somras.
De åren lärde jag mig i alla fall att alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: , ,

lördag, november 16, 2013

Främlingsleguanen

Martina Montelius lilla debutbok Främlingsleguanen lämnar mig ingen ro. Berättelsen handlar om en (snart) femåring som en dag stänger dörren bakom sig och lämnar dagiset, där hon mest suttit under snickarbänken och i torkskåpet, sedan personalen gett upp allt hopp om att få med henne på barnens aktiviteter. I fortsättningen tillbringar hon sin mesta tid i lägenheten, tittandes på tv och samtalande med sin kultiverade leguan, när hon inte går till Hemköp och djuraffären för att handla mat till sig och sin vän. "Upphovsmännen" är på annan ort, oklart var, uppgifterna varierar. Pengar så det räcker finns undanstoppade i byrålådor, inuti böcker och under soffor. I mognad och ålder tycks Veronika (som hon ibland heter) pendla mellan en liten vuxen (som både läser och skriver) och ett barn ("jag kan inte klockan"). Det är en roman, fylld av iakttagelser, om en liten människas utsatthet som slår an en sträng i mitt bröst och som inte bara kommer av att jag har två barnbarn som närmar sig femårsåldern, eller för att jag själv varit ett ganska ensamt barn en gång. Det är en mörk saga i en absurd tradition om integritet och ensamhet i ett samhälle där vi alla förutsätts klara oss själva. Så blir det också Ammi, en vuxen också utanför all gemenskap, som blir hennes enda sällskap. Hur det hela slutar vill jag inte avslöja. Men jag får svårt att börja på en ny bok.

En uppiggande intervju med Martina Montelius publicerades i Dagens Nyheter häromveckan

Främlingsleguanen
Martina Montelius
Atlas 20012

Etiketter: , ,

tisdag, november 12, 2013

Jag springer längs havet (inte)

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat.
F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här.
Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre än Bambi på hal is. Jag har uppenbarligen gått, simmat och cyklat ett helt liv utan att använda högerbenet ordentligt. I vardagslag utgör det inga problem, vänsterbenet kompenserar. Men vid större påfrestningar, som löpning, böjer sig knäet inåt och blir snedbelastat.
Det är forskning på fotbollstjejer som lett fram till de nya rönen, förklarar Leif, min entusiastiske och talföre sjukgymnast. En oproportionerligt stor andel kvinnliga fotbollsspelare drabbas av knäskador, nu har man konstaterat att problemen sitter i lårens muskler. Så nu tränar jag knästabilisering 2–3 gånger per dag (stå på ett ben och sänka sig långsamt ner på en stol, håll knäet fixerat) och andra uppiggande övningar. Det går framåt, långsamt.
***
– Sånt här gör våra släktingar i Afrika och Sydasien många gånger om dagen ända upp i 80-årsåldern, förkunnar Leif, alltmedan jag stånkande tar mig ner till huksittande (rak rygg, hälarna i golvet) och upp igen.
– Vi sitter hela dagarna, sen ska vi ut och träna allt vad vi förmår en timme. Undra på att folk sliter ut sig, i stället för att röra sig normalt i vardagen.
Leif visar hur man kan stå med lätt böjda lår och skriva på datorn. Höj- och sänkbart skrivbord är för veklingar.
Så nu vet jag att problemet i knäet sitter i låret. Och jag hoppas kunna böra springa så smått i julhelgen. Tillsvidare får jag nöja mig med raska promenader på morgonen innan sjukgymnastiken.

Läs även andra bloggare om

Etiketter:

torsdag, november 07, 2013

Från Stora gatan 51 till Hog Farm

Vad Povel Ramel och Owe Törnquist var för den svenska underhållningsmusiken blev Pugh Rogefeldt för rockmusiken i vårt land. I en tid när engelskan stod för allt som var ”inne” och ”framåt” kastade han av sig det främmande språket och fann ett uttryck på sitt lands egna tungomål.
Nu har arbetargrabben från Västerås berättat historien om sin uppväxt och om de turbulenta åren kring 1970 då han revolutionerade den svenska rockmusiken. Med låtar som Dinga Linga Lena, Här kommer natten och Surabaya Johnny la han bland annat grunden för den svenska proggen. För det belönades han med spott och spe för att han valde att stå kvar på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome (med artister som Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell och Bernt Staf i sitt stall). Det är historia nu, och artister som Lundell, Plura, Kajsa Grytt och Thåström, ja alla som sjunger rock på svenska står i evig tacksamhetsskuld till Pugh.
73 är en historia med fokus på händelser och människor, berättad med hans egna ord i en rikt illustrerad och fint formgiven (nåja, omslaget kunde varit roligare) bok. Given läsning för den specialintresserade. Den som söker vidare utblickar över tiden eller undrar om drivkraften bakom hans skapande får söka sig till andra källor.

73 – Från Stora gatan 51 till Hog Farm
Pugh Rogefeldt
Metronome Books och Norstedts 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/13 

Etiketter: ,

tisdag, november 05, 2013

Den stora depressionen

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland (Skulden. Leopard förlag 2013) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad:
Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12)
Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle”, citerade jag nyligen allmänläkaren Rolf Alzén. Symtomen är reella och tar sig uttryck hos var och en av oss, mer eller mindre. Men våra försök till lösningar är individuella: terapier, mindfulness, antidepressiva, livspussel, coachning m.m. Inget ont i det. Jag har själv varit där. Är det delvis fortfarande. För vad gör man när själen värker och man helst vill försvinna från jordens yta? Inte är ett föreningsmöte det första man tänker på. Men därmed avhänder vi oss möjligheten att med gemensamma krafter ta fajten om ett drägligt samhälle för alla.

I Dagens Arena frågar man sig om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom? Artikeln är delvis föranledd av radiomannen Bosse Löthén som i Aftonbladet beskriver svaret han fick när han nekats socialbidrag:
”Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu”, säger jag. ”Mitt liv är ju omöjligt.”
”Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psyk­akuten.”

Etiketter: , ,