fredag, september 28, 2007

Hur jag blev den jag blev (2)

Somrarna på Holmby, Björnlunda

Somrarna tillbringade jag tillsammans med mormor i Sörmland. Min mamma hade satt ut annons i Södermanlands Nyheter och sen blev det inspektion någon snöig dag på senvintern. Blev stället godkänt flyttade vi ut med vårt pick och pack när lekskolan slutat. Ibland kom mammas kusin Susann och bodde med oss en tid. Hon var flera år äldre än jag men vi trivdes bra ihop. Och gör så fortfarande. Första stället hette Axala beläget vid norra änden av sjön Likstammen (namnen på sjöarna i denna del av Sörmland är kapitel i en säregen roman: Likstammen, Lockvattnet, Sillen, Ludoga).

Bäst minns jag Holmby i Björnlunda, beläget på en höjd intill Södra stambanan och landsvägen mellan Järna och Katrineholm. På baksidan avgränsades ägorna av en igenvuxen sjö och en liten å där det fanns sutare, gäddor och kräftor. I ån dränkte också bonden de råttor – stora som taxar – som han tagit i fångstburarna nere i ladugården. Vattnet var källan till liv och död. På kvällarna när mörkret kom smygande tvättade vi oss i ån nere vid den gamla tvättstugan. Strax intill gick järnvägen på en viadukt.


Hemmanet bestod av två låga boningshus i vinkel runt en grusplan, en ladugård, ett par förfallna uthus och en länga där det stod några gamla vagnar. Där, på vinden, förvarade bonden utsädet. Vetekornen krasade sött mellan tänderna när jag åt av dem.

Gården ägdes av en äldre lantbrukare, Evert Alm. Han hade en hushållerska som jag tror hette Karin. På vinden bodde drängen Hugo, en lätt efterbliven, tandlös och ofantligt snäll man. Vi hyrde den högra halvan av boningshuset, med kök och en liten kammare bakom. Om vintrarna var det Hugos bostad. Evert Alm var, eller hade varit en betydelsefull man i socknen, med plats i fullmäktige. Det här var i kommunsammanslagningarnas tid, så antagligen hade han redan nu mist sitt inflytande.

Jordbruket, som väl sett sina bästa dagar, bestod av ett dussintal kor, två ardennerhästar och några åkrar. Ibland kom en granne med en grå traktor för att hjälpa Evert att plöja den tunga lerjorden. Traktorn luktade olja och gummi. Det hände att jag fick sitta med bakpå när den krängde fram över ängarna. En förfallen svinstia fanns, men jag minns inga grisar. Däremot några höns.

Djuren betade på ängarna ner mot den igenvuxna sjön. Ibland gick någon ko undan för att kalva, då fick vi alla hjälpas åt att leta efter henne. Jag minns inte varför, men det var tydligen viktigt att hon inte blev ensam med den nyfödda. Annars var det värsta som kunde hända att korna tog sin in i en klöverhage. Då kunde de föräta sig och gaserna som bildades i magen göra att de exploderade, sa man.

Väggarna i ladugården var svartprickiga av flugskit och döda insekter. Från taket där – och inne i köket – hängde limklibbiga flugfångarna fylllda med döda flygfän. Jag tänker på det när någon ensam fluga ibland irrat sig i in lägenheten där vi nu bor och en vild jakt uppstår för att jaga rätt på och avrätta inkräktaren. På landet var det flugor, bromsar och blinningar överallt, några var stora som tummen på bonden när han slog ihjäl dem mot hästens bakdel. Ibland gjorde han sig något ärende in till samhället, vanligen för att lämna eller hämta säckar hos Lantmännen. Evert satt med benen dinglande utanför vagnen på ena sidan. Med ett bestämt smackande satte han hästarna i rörelse och med ett lika kraftfullt ”Ptrr!” stannade han ekipaget.

Mormor, Björnlunda, sent 1950-tal
Över allt doftade det – av oljeblandat grus, damm och avföring: koskit, hästskit, hönsskit och människoskit. Evert, eller om det var Karin, hade en äldre släkting som ibland kom på besök. En krum liten gumma som jag smög efter och spionerade på när hon gick på utedasset. Då hon uträttat sina behov böjde hon sig ner över dasshålet och petade med en pinne på resultatet. Synen både äcklade och fascinerade mig. Det här var långt innan jag förstod gamla människors intresse för sin avföring.

I ladugården mockade Hugo efter korna och hästarna. På den smala planka som ledde ut till gödselstacken på baksidan – eller dyngsta’n som man sa – balanserade han för att sen tömma skottkärran. En gång när jag – som då kan ha varit i sex-sjuårsåldern – skulle hjälpa honom välte jag med hela lasset och föll rakt ner i pissrännan och skiten. Drypande av den bruna sörjan kravlade jag mig upp.


Varje morgon och kväll togs korna in för mjölkning. Då hade de råmat nere vid grinden en stund redan. Metodiskt tuggade de på höet, som Evert eller Hugo lagt upp, ackompanjerade av mjölkmaskinernas pumpande och kompressorns dunk. Mjölkkannorna, som hölls på kylning i brunnen över natten, kördes sen ner till mjölkpallen vid landsvägen. I retur fick gården skummjölk till kalvarna och emellanåt en kartong med smörpaket.

Om korna var enfaldiga och på sin höjd lite tjuriga var hästarna vänner och arbetskamrater, med sina personligheter. Där var den snälla Brunta med sin milda blick – henne kunde man klappa – och den betydligt nervösare Viola. En gång när Hugo passerade sparkade hon till så att han flög in i väggen bakom. Han gick haltande en lång tid därefter. Det sas att Viola blivit betydligt lugnare när hon så småningom fick ett föl.

På åkern ner mot järnvägen låg brunnen. Där hämtade vi vatten, som bars hem i välfyllda hinkar som helst inte fick skvimpa över. Det gällde att slippa gå den tunga vägen i onödan. Vattenytan blänkte mörk och hemlighetsfull när mormor lyfte på locket, tills hinken sänktes ner och bröt stillheten. Någon gång föll den av och försvann sakta ner ur vår åsyn. Hade vi tur kunde bonden eller Hugo plocka upp den med en lång båthaksliknande stör.

Höskullen ovanpå ladugården var ett annat lockande och farligt ställe. Där grävde jag – och andra barn som ibland var på besök – gångar in i höet. Ljuset sipprade in mellan de glesa brädorna i ytterväggarna. Genom springorna kunde man spana över omgivningen och människorna långt där nere utan att själv bli sedd. Att jag led av allergi –hösnuva som man sa – var inget jag då visste. Hö, snor och rinnande ögon hörde sommaren till.


Men mest av allt lockade järnvägen. Ofta hängde jag nere på grinden vid övergången och iakttog storögt tågen som dundrade förbi, kände suget från fartvinden och doften av tjärade slipers och metall som löpte mot metall. Här och var fladdrade skithuspapper längs banvallen. Jag lärde mig skillnaden mellan ”Skåningen” och ”Göteborgaren”, hur ett Rapid-lok såg ut och försökte stava mig igenom skyltarna på de exotiska Wagon-Lits-vagnarna. Vid infarten till Björnlunda fanns ljussignaler. Då de visade rött eller blinkade grönt tvingades de stora tågen sakta ner eller stanna helt. Blev väntan lång klättrade lokföraren eller biträdet ner på banvallen och ringde ett samtal från telefonen vid signalstolpen. När det så småningom blev grön-gult ljus kunde tågsetet långsamt gnissla igång.

Även på Holmby var jag mycket för mig själv. Några andra barn minns jag inte. Jag lekte mina leker som jag var van vid hemifrån. Jag kan fortfarande känna spänningen i att ligga i gräset och smyga på mina tänkta fiender. Eller hur det var att stå tillfångatagen i den hönsnätsomgärdade buren i dungen bakom ladugården, även fast det var jag själv som lagt på haspen och lika lätt kunde lyfta av den. Min fantasi kände inga gränser.

Gemenskapen fanns i arbetet. Jag hjälpte till så ofta jag fick och kunde. Jag minns ljudet när Hugo eller Evert tryckte ner spettet i den sörmländska leran, dovt när marken var torr, smackande vid regn och blöta. När det blev dags för höskörden stacks störarna ner i hålen, ståltråden virades och räfsan kom fram ur vagnslidret. Med hästarnas hjälpte räfsade Evert samman höet. Vi andra, Hugo, några tillfälliga hjälpredor och jag, hässjade höet. Det gällde att ta så stora fång som möjligt med högaffeln utan att tappa allt. På eftermiddagen kom Karin ut med kaffe och nybakta bullar. De vuxna drack på bit: hällde det ännu heta kaffet på fatet, tog en sockerbit mellan tänderna och sörplade ljudligt i sig av kaffet. Själv fick jag saft. Det fanns en glädje och lätthet i luften i ett annars ganska slutet och tillknäppt liv. Ett långt år fyllt av arbete fick äntligen bära frukt.

En gång när jag öppnade grinden åt ett ungt par i bil fick jag en kexchoklad som tack för hjälpen. Rädd för att ta emot något av främlingar lät jag chokladen falla i vägrenen. Länge kunde jag sen iaktta hur myrorna gjorde slut på innehållet.


***
Många år senare, i mitten av 1980-talet, firade vi – Lena, ungarna, jag och min mamma – en midsommar i Björnlunda. På väg hem från festplatsen svängde vi upp till den gamla gården. Husen stod tysta och övergivna, halvt sönderfallna. Jag kände mig som betraktaren i Göran Palms dikt:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
(”Havet”. Världen ser dig. 1964)
Kanske hade det varit annorlunda om jag gått där ensam. Nu kändes minnena oändligt starkare än nuet.

Några år senare var den obevakade järnvägsövergången igenbommad och gården riven. Ett par decennier till lever Holmby i våra minnen. Sen återstår på sin höjd en rad i fastighetsregistret och några gamla mantalslängder.

>>> 3. Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet

Etiketter:

torsdag, september 27, 2007

Enfaldigt av Mångfaldsbarometern

Fler har uppmärksammat det tvetydiga i Mångfaldsrådets fråga om svenskarnas inställning till att ha slöja som jag skrev om i går (”Slöjan återigen”). Men Orlando Mella som är ansvarig för barometern ser inga problem med tolkningen. I dagens Svenska Dagbladet (27/9) kommenterar han:

– Det vi vill komma åt är människors attityder till begreppet slöja. Det är inte möjligt att börja dela upp det i alla olika typer av slöjor.

På frågan om vilken typ av slöja folk tänkt på svarar Orlando:

– Någon form av huvudduk, antingen en heltäckande slöja som döljer ansiktet eller bara en huvudduk. Folk tänker nog på olika saker.

Några planer på att ändra frågan har Mångfaldsrådet inte. Så nästa gång någon vill undersöka till exempel svenskarnas inställning till användning av kortbyxor så räcker det med att fråga om vi tycker folk ska ha byxor på sig.

Etiketter:

onsdag, september 26, 2007

Slöjan återigen

Varannan svensk svarar ja på frågan ”Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet” enligt Mångfaldsbarometern 2007, en undersökning som görs årligen vid Uppsala universitet (Svenska Dagbladet 26/9-07). Det kan ju tyckas nedslående, men artikeln i Svenska Dagbladet illustreras med en bild av tre kvinnor med täckta huvuden – och ansikten. Så, vad avser frågan och vad är det människorna i undersökningen svarat på? Är det den huvudduk (hijab) som kvinnor i vårt land och många andra länder i långa tider täckt håret med, men som i dagligt tal slarvigt kommit att kallas för slöja eller är det den ansiktsslöja (niqab) som täcker allt utom ögonen på många muslimska kvinnor? Själv struntar jag fullständigt i vad väktaren eller sjukvårdsbiträdet som hjälper mig har på huvudet, men jag vill gärna se ansiktet på den jag talar med. Åtminstone så länge jag befinner mig i Sverige. (Att ansiktsslöjan är en förutsättning för kvinnor i en del muslimska länder att komma ut i arbetslivet är en annan men intressant diskussion.)

Språkförbistringen går delvis tillbaka på olika uppfattningar om vad som egentligen står om mäns och kvinnors klädsel i Koranen. En intressant genomgång av olika tolkningar finns i boken 99 frågor om islam (red Jan Hjärpe. Leopard förlag).

Jag har tidigare skrivit om att alltfler svenska företag tillåter sina anställda att bära sjal (”Ett steg mot verklig integration”).

Slöja ...

...eller slöja?


Andra bloggar om .

Etiketter:

måndag, september 24, 2007

Hur jag blev den jag blev

De första åren

Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus i maj 1951. Min mamma var 18 år, skulle snart fylla 19, och min pappa 24. Min tillblivelse var väl inte direkt planerad. Mina föräldrar gifte sig i december, ett halvår före nedkomsten.

Jag och mamma bodde hos mina morföräldrar på Tomtebogatan i Vasastan. Min pappa bodde med sin mor och betydligt yngre bror på Essingen. Det var i bostadsbristens Stockholm. Så småningom fick mina föräldrar en lägenhet i det nybyggda Vällingby. Men då hade de redan skilt sig. Vi var unga och omogna – framför allt jag, säger min mor när hon pratar om den tiden.

Mina minnen från de första åren av mitt liv är bleka. Egna hågkomster blandas med vad andra berättat. Den här delen av Vasastan – Birkastan – var inget barnrikeområde på 1950-talet. Här hade säkert kryllat av ungar en generation tidigare, på 1910- och 20-talen. Nu var här nedgånget och slitet. De gamla arbetarbostäderna till Rörstrand och de andra verkstäderna som funnits var väl ingen slum, men inte långt ifrån. Det fanns vattentoa och rinnande kallt vatten i lägenheterna. På vintrarna fick vi värmen från illaluktande fotogenkaminer. Innerfönstren tejpades med vit papptejp för draget. Mellan inner- och ytterfönstren låg fetvadd. Kakelugnarna eldade vi aldrig i, så vitt jag kan minnas.

Varje lördag blev jag badad i en zinkbalja på köksgolvet. Fick tvål i ögonen och grinade illa. Mina egna barn ler milt överseende när jag berättar om dessa mina umbäranden.

Vår närmaste granne var alkoholist. I hans lägenhet hölls med jämna mellanrum vad som i polisrapporter och aftontidningar på den tiden kallades ”spritfester”. Ibland när han var full sparkade han på vår köksdörr och skulle ”prata” med min mormor. Oklart om vad. Portvaktskärringen, som vi sa, söp också. Hennes näsa lös lila när hon hade druckit. I källaren sprang feta råttor kring på jordgolvet. En karl i huset brukade slå ihjäl dem med en spade. Det var i alla fall vad han sa. Bakgården var ett mörkt schakt mellan brandmurar och soptunnor. Där cyklade jag ibland. Fem trappor upp var vårt köksfönster.

Min morfar drack, liksom min farfar. Även min far och farbror fastnade så småningom i alkoholens våld. Min uppväxt var indränkt i alkohol. Varför jag klarat mig vet jag inte. Nikotinist är jag inte heller, feströker en och annan cigarill när andan faller på. De få gånger jag provade hasch i min ungdom blev jag på sin höjd lite trött. Annars kände jag ingenting. En enda gång har jag sniffat, det var på högstadiet tillsammans med en av skolans verkliga losers. Jag blev hög som ett hus. Minns att jag låg och spelade schack på himlen. Den kväljande stanken äcklade mig när jag så småningom vågade mig hem. Sniffningen var så socialt besmittat att det inte blev någon mer gång.

Min morfar var plåtslagare – kommunist och fackligt aktiv. En skicklig yrkesman har jag förstått. Efter kriget hade han och en kompanjon startat en egen firma. De hade gott om jobb. Men hans smak för starka drycker och fala kvinnor drev så småningom ikull verksamheten. Hans säng, som min mormor bäddade varje kväll, stod allt oftare tom när vi vaknade. Då hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade en gång i veckan kastade min mor ut honom. Hon var då 23 år. Han bör ha varit i 50-årsåldern.

Min mamma jobbade på kontor på dagarna. Min mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv hölls jag under köksbordet och lekte i skydd av vaxduken. Radion, med sin enda kanal, stod på hela dagarna. Lunchkonserter, ”Upptäcktsresande berättar” och gudstjänster avlöste varandra. Ibland satt jag i fönstret i stora rummet och tittade ut på människorna på Tomtebogatan. Jag och mamma sov i rummet mot gården.

Jag var alltså mycket för mig själv. Men jag kan inte säga att jag var ensam. Tidigt skaffade jag mig en egen värld av fantasikompisar och miljöer, inspirerade av sånt jag hört eller läst. Ibland hade jag både mössa och vantar när jag la mig. Då skulle jag och min fantasikompis, vars namn jag tyvärr inte längre minns, ut på någon upptäcktsresa. En kväll var vi lokförare och körde tåg i Nevadaöknen, som jag läst om i det lilla seriemagasinet om Kapten Micki.

I ventilen ovanför spisen i köket bodde ett spöke som jag var rädd för. Spöket, som jag döpt till Kasse-Liss, dog när en målare tände eld på en trasselsudd i ventilen, sedan jag eller min mormor berättat om vår inneboende. Målaren hette för övrigt Thinner. Det var i alla fall vad de vuxna sa.

Vid något tillfälle hade min mamma och mormor bestämt att jag behövde en lekkamrat. De bjöd hem en kille som hette Marcel (vi betonade namnet på den första stavelsen, Ma’rcel). Vi lekte på golvet med en liten bondgård som jag hade. Jag stod inte ut med hans påtvingade närvaro. I ett obevakat ögonblick bröt jag av benet på ett av fåren som hörde till gården och skyllde sedan på intränglingen. Därefter slapp jag vidare påhälsningar. (När vi långt senare flyttade till Årsta, söder om stan, blev jag ett högst normalt barn med kompisar och allt vad därtill hör. Men det är en annan historia.)

Ibland gick jag med mormor till lekparken vid Solvändan på Hälsingehöjden och gungade. Men mest av allt gillade jag att stå och titta på tågen vid bangården i Tomteboda.

När jag blev tillräckligt gammal började jag på kindergarten eller ”kindis” som vi sa, en lekskola som höll till i Matteus församlingslokaler på Upplandsgatan. Min mormor hämtade och följde mig dit över den redan då starkt trafikerade S:t Eriksgatan. Vi var ett tjugotal barn i ett stort rum. Jag har kvar några foton av gruppen. Vi sitter uppklädda och vattenkammade och musicerar med fröknarna. Själv håller jag i en triangel. En gång när det brunnit i närheten lekte vi pojkar brandkår med små rullbrädor på golvet tills fröknarna sa åt oss att sluta. Ibland gjorde vi utflykter till Hagaparken och andra platser. En av fröknarna hade en liten Volkswagenbubbla. I den stuvade hon in hela eller delar av gruppen när vi skulle någonstans. Det här var långt före modernt trafiksäkerhetstänkande.

Min mamma hade en fästman sedan mina föräldrar hade skilt sig. Han hette Sture och bodde på Lundagatan – i bostadsrätt. Sture hade en smalfilmsprojektor. Med den visade han repiga filmer med Kalle Anka, Musse Pigg och Charlie Chaplin på väggen. Sture och mamma åkte på semester till Holland och Italien. Då fick vi vykort med bilder av holländska kvarnar och italienska tåg. Så småningom tog förhållandet slut. Min mamma säger att Sture inte tyckte om barn. I alla fall gillade han inte mig. Det är inget jag minns något av. Däremot minns jag att han hade bruna skor. Likadana som jultomten hade en gång.

Långt senare i livet kom jag att bo i Birkastan på nytt, inte långt från huset där jag vuxit upp. Ett av barnen på dagiset, där våra barn gick, bodde i 24:an. Då hade vårt gamla hus blivit bostadsrätter. En gång hade vi föräldramöte där, i en likadan lägenhet som vår. Det kändes inget särskilt. För lång tid hade gått, alltför mycket hade ändrats för att några känslor skulle väckas.


>>> Del 2. Somrarna på Holmby

Etiketter:

fredag, september 21, 2007

Fragment

Diskussion i Läkartidningen om schizofreni. Beror sjukdomen på förändringar i hjärnan eller förändras hjärnan av yttre påverkan från miljön? Den ständiga frågan om hönan och ägget.

*

Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV:
”Det som är botten i dig är också botten i andra”
Intelligensaristokrat, men omöjlig att komma runt.
”Det är till tystnaden du skall lyssna
...
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna”
*

Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i Illusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den?

*

När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget i mitt rum, övertygad om att där fanns ett liv bortom det synbara.

*

Jag går på vernissage. Micke Berg visar nytagna fotografier på Galleri Ikon vid Nytorget. Samtidigt ger han ut en bok Dagar utan mening. Självbiografiska texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet. Precis som hans bilder. Han tillhör definitivt mina favoriteter bland de nu aktiva. Nån vecka senare ser jag Martin Parr på Kulturhuset. Har svårare med den distans han har till människorna han avbildar. Roligast är hans lekfulla självporträtt.

*

Ett program om Tourettes syndrom på SvT får mig att fundera över kreativiteten. Varför det är tyst i hjärnan vissa dagar – ibland veckor – för att sedan flöda av liv som när man vrider på en strömbrytare. Personer med Tourette visar sig lida av ett överskott av signalsubstansen dopamin. De delar av hjärnan som aktiveras vid skapande processer är hos dem ständigt aktiva. En kvinnlig läkare, neurolog, skriver oupphörligt på allt hon kan komma åt. Personer med Parkinsons sjukdom lider av motsatsen, för lite dopamin, deras rörelser blir tröga.

*

Ser Upp till kamp på tv. Birro och Marcimain fångar det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag slås av musikens kraft i våra liv. Hur varje generation under 1900-talet haft sin musik som gett dem kraft att gå vidare. Serien är fruktansvärt stark, varje scen mättad och igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög. Jag klarar bara att se en halvtimme åt gången. Sen måste jag ta en paus och andas.

Etiketter: , ,

Dagens löpsedel

CAROLAS

NYA TÄNDER

RAMLAR UT

(Expressen 20 september 2007)

Etiketter:

måndag, september 17, 2007

Greenspan om Irakkriget

”Det bedrövar mig att det är politiskt obekvämt att erkänna det som alla vet: Irakkriget handlar i hög grad om olja”
Den förre amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan i sin bok Turbulensens tid som kommer ut i veckan. En längre intervju med Greenspan finns i Dagens Nyheter

Etiketter:

söndag, september 16, 2007

Skrattet fastnar i halsen

”Svensson, Svensson” tillhörde aldrig mina favoritprogram när det gjorde succé i televisionen under 90-talet. Lite för förutsägbart i sin humor för min smak. Men Suzanne Reuters giftpilar till repliker i kontrast mot Allan Svenssons förnöjsamma brevbärare fick emellanåt avsnitten att lyfta.

När serien nu kommer tillbaka är Gustav Svensson av med jobbet på Posten. Hustrun har gått in i politiken och blivit folkpartistiskt kommunalråd, sonen jobbar i bank och dottern är sambo med en dirigent.

Gustav Svensson tillhör förlorarna de förändringar vårt samhälle gått genom de senaste 15 åren. Som 50+ är hans utsikter på arbetsmarknaden närmast obefintliga. Han är nu en ”looser” på riktigt och skämten blir i mina öron inte längre särskilt roliga. Följaktligen hyllas också serien av Magnus Eriksson i SvD som pekar på Gustav Svensson som ”samma oemotståndligt envisa sossereaktionär.”

Men när vi skrattar åt Gustav Svensson är det oss själva eller våra föräldrar och syskon vi skrattar åt. Och vi gör det på överhetens villkor.

Inte särskilt roligt längre.

Anm. Obs! sosse uttalas ”såsse” i finare kretsar

Andra bloggar om .

Etiketter:

fredag, september 14, 2007

Ett steg mot verklig integration

I början av 90-talet gjorde fotografen Maria Söderberg och jag en serie reportage om droger i arbetslivet på uppdrag av Motormännens Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle besökte vi SJ:s verkstäder i Hagalund. Vår ciceron var finländare och aktiv inom den kamratstödjande verksamheten, personalchefen som vi intervjuade var italienare och fackklubbsordföranden assyrier. Deras ursprung märktes i ordval, temperament och kroppsspråk, samtidigt var de så självklart ”svenska” i sitt sätt att diskutera arbetsplatsfrågor: konflikter skulle lösas genom konsensus, jämställdhetsfrågor var något man tog på allvar, de anställdas röst skulle väga tungt osv.

Jag tänker ofta på det här besöket när frågan om integration och invandrare kommer på tal. Det är när Svenne, Enrico, Jussi och Assam (jo, det var mest karlar på SJ:s verkstäder) nöts mot varandra i vardagen som verklig integration uppstår. Vad de sen äter till middag och vilka danser de dansar när det är fest är underordnat.

Därför blir jag uppriktigt glad när jag häromdagen läste i Svenska Dagbladet (”Fler företag säger ja till sjal”) att 30 storföretag i Stockholm nu accepterar muslimsk sjal på sina anställda. Flera har också infört sjal som tillval i sina uniformer. Masooma Yaqub vid gränspolisen på Arlanda flygplats säger:
– Särskilt andra kvinnor kan säga att de tycker att det är häftigt att se någon som jag i en sådan här roll. Det avviker kanske lite från den bild som de har av muslimska kvinnor.


Jag har tidigare skrivit om Huvudduk

Andra bloggar om och .

Etiketter:

Televisionens makt

En vän har sett KG Bergströms nya talkshow på tv. Han säger att han inte haft några förväntningar på programmet. Men nu är han imponerad över KG:s frågor, hans närvaro och skarpa blick i intervjun med statsminister Fredrik Reinfeldt.

– Vad pratade de om? frågar jag.

Min vän blir tyst en lång stund.

– Det minns jag faktiskt inte. Jo, förresten han frågade hur det var att bo i det Sagerska palatset.

Vi tänker på det han sagt och börjar sen prata om annat.
*
Andra bloggar om och .

Etiketter:

onsdag, september 12, 2007

Den deprimerade hjärnan 3

– Du får väl ta dig samman!

Hur många gånger har inte den som lider av depression, utmattningssyndrom och andra psykiska besvär fått höra att den ska ta sig i kragen och rycka upp sig? Har jag själv inte tänkt så när jag mött någon vän som ”gått in i väggen” eller varit sjukskriven för depression. Samtidigt vittnar många som lider av depression om den totala förlamning som kan drabba en. Vi får svårt att minnas, koncentrationen brister. Att ta fram en kaffekopp ur skåpet kan bli ett oöverstigligt projekt. Per Lappins, vars tv-program ”Den deprimerade reportern” jag skrivit om, sitter apatisk i sin lägenhet och ser hur högarna av smutstvätt, tidningar och matrester växer. Han led av en svår depression. Vi andra med måttliga depressioner kan ju se hyfsat friska ut.

Sitter svaret på apatin i hjärnan? Eller kanske i binjurarna? Där – i binjurebarken – produceras i alla fall det livsviktiga kortisolet.

Vi har alla en inbyggd klocka (den sitter i hjärnans hypotalamus för att vara exakt). Själv är jag morgonmänniska. Jag går upp vid sextiden. Dricker mitt morgonkaffe, tittar en stund i tidningarna och tar en snabb dusch. Sen sätter jag mig vid skrivbordet och jobbar koncentrerat fram till lunch. Telefonsvararen får ta samtalen, mejlen och annat får vänta till eftermiddagen. Det här är dygnets gyllene timmar. I alla fall för mig.

Är det kortisolet som kickar igång mig?

Kortisolet är ett hormon som bidrar till kroppens försvar mot påfrestningar och motståndskraft mot inflammationer. I normala fall är kortisolvärdena högst på morgonen för att därefter falla och vara som lägst på kvällen.

Blir påfrestningarna på kropp och själ för höga eller långvariga stiger kortisolhalten i blodet. De receptorer (GR) i hjärnan som annars tar emot kortisolet tröttnar och hormonet verkar nu istället som ett gift på hjärnans celler. Sannolikt, menar forskarna, leder höga kortisolvärden till celldöd i hjärnan.

Limbiska systemet färgat i gult/rätt och dess ingående strukturer. (Häggström. Den deprimerade hjärnans revansch.)

För inte så länge sedan upptäckte forskarna att hjärnan – tvärt emot vad man tidigare trott – kan bilda nya celler. Det var en epokgörande upptäckt. Nu tror man också att kortisolet hämmar nybildningen av nervceller, kanske främst i den del av hjärnan som kallas hippokampus.

Hippokampus har flera funktioner, men den kanske viktigaste gäller inlärning och minne. Undersökningar med magnetröntgen har visat att volymen på hippokampus kan minska med upp till en femtedel (!) hos personer med pågående depression. Men mycket forskning återstår innan vi säkert vet vad som händer i hjärnan vid olika psykiska tillstånd.

Säkert är i alla fall att om stressnivåerna är höga under en längre tid förmår kroppen inte längre mobilisera det kortisol som behövs för att ge oss psykisk kraft. Kreativiteten försvinner. Vi gör vad vi lärt oss att göra, men inget mer.

Där jag satt vid bordet den där förmiddagen i mars och kände hur hjärnan var helt blank hade flera av mina normala system upphört att fungera. I någon mening hade jag återgått till reptilstadiet.
*
Jag har tidigare skrivit om Den deprimerade hjärnan 1 och 2

Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

måndag, september 10, 2007

Lars Vilks tar ställning i det krig som pågår

Kommentarerna till det jag skrev om Lars Vilks Muhammedbild (Infödingarna ska uppfostras) är nu så många att jag väljer att skriva ett nytt inlägg. Att satir inte är så lätt alla gånger visar också de olika tolkningarna av det jag skrev. Alltså, detta är min nuvarande uppfattning, i klartext:

Kriget mot terrorismen – det som inleddes på allvar efter den 11 september – är på väg att klyva vår värld i två delar. Öst står mot väst. Islam mot kristendom. Syskon mot syskon. I stället för ömsesidig respekt och förståelse växer hatet på båda sidor. Som i alla krig är den som vinner kampen om våra tankar bäst rustad när striden väl bryter ut (om det nu är Iran eller Syrien som är nästa offer när Sverige och resten av ”världssamfundet” väl fått ta över efter USA:s legotrupper i Irak och Afghanistan).

Mot den bakgrunden blir Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund ett ställningstagande för angriparen och för dem som likställer islam med terrorism. I stället för att inleda en dialog med de krafter inom politisk islam som motsätter sig terror underblåser hans bild oförsonligheten. Det är hans fulla rätt. Men ingen är i tryckfrihetens namn heller tvingad att publicera hans bild, bara för att nu ”ingen annan gjort det”. Ingen var heller tvingad att i tryckfrihetens namn publicera antisemitiska karikatyrer under 30-talet eller upplåta möteslokal för de studenter i Uppsala som ville stoppa invandringen av judiska akademiker. Vår dom över dem som gjorde det är också hård.

Så lång om innehållet i Vilks bild.

När det gäller den svenska yttrande- och tryckfriheten är den idag utsatt för ett hårt tryck från flera håll. Nyligen föreslog ett betänkande att den svenska tryckfrihetsförordningen skulle avskaffas och ersättas med en enkel hänvisning till europeisk rätt. I terroristbekämpningens namn avskaffas nu den ena friheten efter den andra, telefoner avlyssnas, mejl och chatt ska kunna läsas av myndigheterna. Den svenska offentlighetsprincipen, med vilken medborgarna ska kunna hålla koll på makthavarna, är nu så inskränkt att den snart inte är värd pappret den är skriven på. Samtidigt inskränks den reella yttrandefriheten i takt med en växande koncentration av medier, ägarintressen och annonsörstyrning. I det sammanhanget är hotet från några präster i Pakistan och eventuella krav från Egyptens ambassadör det minst överhängande.

Om nu Lars Vilks inte bryr sig om vilka krafter han stödjer bör åtminstone de som i yttrandefrihetens namn publicerar hans bild göra det. Att han inte är så politisk naiv som det ibland görs gällande visar för övrigt ”Bens” citat från Lars Vilks blogg.

Andra bloggar om och

Etiketter: ,

lördag, september 08, 2007

Moderna människor

Jag bor i ett modernt område med moderna människor. Kvinnorna är blonda, 35 år och pratar i mobiltelefon. Ofta drar de barnvagnar av märket Urban Jungle och andra monstertruckar när de går längs trottoarerna. Jag undrar om barnen blir lika förvirrade som jag när någon jag möter tilltalar mig, tills jag ser den lilla öronsnäckan och mikrofonen vid munnen. Men antagligen är de små fullt upptagna av sin lilla värld.

En och annan föräldraledig pappa syns på dagarna (vi är ju stockholmsk medelklass gubevars). Annars är det mest till och från något av dagisen papporna ses springa när de drar barnvagn.
***
En dag när jag sitter och läser på ett av fiken diskuterar två mammor vid bordet bredvid sina bostadsrätter. Hon och hennes man har bestämt sig för att sälja nu ”när priserna är som högst”, sen tänker de bo i sommarstugan på Värmdö tills priserna sjunkit och de kan köpa något större här i stan.

Några dagar senare berättar min frisör om ett par i fyrtioårsåldern som sålt sin lägenhet– ”när priserna var som högst” – för att bygga en villa. Under tiden skulle de och barnen bo hos föräldrarna. Villabygget blev av olika anledningar försenat och nu har de bott hos föräldrarna i snart två år. Mamman har vänligt frågat om de inte ska flytta snart.

En gång handlade boendet om att ha tak över huvudet och någonstans att ställa ränseln när kvällen kom.
***
Jag ser för övrigt i bladet att de sista hyresrätterna i Mälarhöjden nu ska säljas och omvandlas till bostadsrätter. Tendensen är densamma i Aspudden, Gröndal och andra närförorter. Bostadsborgarrådet Kristina Alvendal (m) säger till lokaltidningen Södra Sidan:
– Om det inte finns den typ av boende som man vill ha i ett område så får man välja ett annat.
Så var det med den integrationen. Den som vill ha andra perspektiv kan med fördel läsa bloggen ”Om att bo och annat viktigt”
***
Nu ska jag städa. Den städfirma som vi anlitade ett tag fick vi säga upp. Det var bara papperet kvittona var skrivet på som var vitt. Allt annat, inklusive lönerna, var svart.

Så är det med flertalet av de flera hundra städbolag som finns i stan, skriver ombudsmannen på fastighets i ett mejl jag får. ”De riktigt utstuderade skurkföretagen gör sitt bästa för att visa en snövit fasad och då ingår ett medlemskap i arbetsgivarorganisationen och kollektivavtal som en del i en vacker presentation för kunderna.”

Nu när vi får dra av för hushållsnära tjänster ökar vinsten för ägarna. Lönerna till de anställda är oförändrat svarta och låga. Ett bra tips är att kolla hos skatteverket hur mycket firmorna betalar i sociala avgifter.

Jag har tidigare skrivit om städning och hushållsnära tjänster (Vem ska städa hos hemhjälpen).

Andra bloggar om och

Etiketter:

fredag, september 07, 2007

Beriken eder, adel och borgare! 4

Efter årsskiftet ska vi stockholmare fritt få välja husläkare och vårdcentral. Det trodde jag i och för sig att vi redan fick, men eftersom jag uppsöker vårdcentralen i genomsnitt vart fjärde år så är organisationen ny varje gång.

Samtidigt införs ett nytt ersättningssystem. Svenska Dagbladet avslöjar idag konsekvenserna. (”Vårdval drabbar utsatta områden”, 7/9-07) Mottagningar i låginkomsotmråden som Rågsved, Högdalen, Hagsätra, Vallatorp i Täby och Kallhäll drabbas hårdast.
De förlorar omkring 40 procent av sina intäkter genom att ersättningarna ändras. Andra områden som råkar illa ut är Södertälje, Fittja, Rinkeby och Södermalm.

Bland vinnarna märks Stockholms innerstad, Nacka, Bromma och Hussvalans läkarmottagning i Sundbyberg. De ökar sina intäkter med mellan 25 och 47 procent.

–Detta är ren och skär klasspolitik. Sjuka och fattiga i de socialt utsatta områdena får betala när alliansen rusar fram med den här reformen. Det är tråkigt och tragiskt, säger Ingela Nylund Watz (s), oppositionslandstingsråd.”
40 procent. Nära hälften av intäkterna försvinner över en natt på vårdcentraler som redan nu har svårt att rekrytera ordinarie personal på grund av arbetsbelastningen. Tjänstemännen har helt valt att ta bort de socioekonomiska faktorerna i ersättningssystemet. Samtidigt visar all forskning att ohälsan är större i dessa områden.

De får väl ta sig i kragen och bita ihop. Dessutom vet vi ju alla hur de fuskar med sjukskrivningar och bidrag i de här områdena. Bättre att pengar går till oss ärans män och kvinnor i innerstan och i norrförorterna.

Först fastighetsskatten sen förmögenhetsskatten, a-kassan och avdragsrätten för "hushållsnära tjänster". Putälj på er grevar och baroner!

Jag har tidigare skrivit om den nya klasspolitiken.

Andra bloggar om och .

Etiketter:

tisdag, september 04, 2007

Den deprimerade hjärnan 2

”Klena nerver” har funnits i min släkt så långt bak jag känner till. Min far led av depression från 50-årsåldern och framåt, vilken han utan framgång självmedicinerade mot med starkvin och porter. Att ständigt bli påmind om det när jag insjuknade kändes inte så roligt och ingav en känsla av hopplöshet.

Det är därför befriande att se hur talet om ärftlig (endogen) depression contra förvärvad (exogen) depression i stort sett är avskaffat inom den moderna psykiatrin. Idag talar man hellre om stress och sårbarhet (se bild). ”Depression är här mer att jämföra med en process, där tillräcklig belastning under tillräckligt lång tid kan föra individen in i ohälsa”, skriver Lars Häggström i en sammanfattning.


Stress-sårbarhetsmodellen. Ju högre sårbarhetsfaktor, desto högre upp befinner sig individen på y-axeln och ju mindre stress behövs för att föra individen ut i sjukdomssymtom och ohälsa. (efter Zubin & Spring 1977)

Enligt stress- och sårbarhetsmodellen kan varje individ teoretiskt sett drabbas av depression om påfrestningarna blir tillräckligt stora. För en del räcker det i princip med att man föds, andra kan arbeta och vara framgångsrika ett helt liv innan en plötslig motgång utlöser sjukdomen.

Bland de faktorer som kan påverka en individs sårbarhet finns
  • förmåga att hantera stress, svårigheter och bakslag
  • socialt stöd och nätverk
  • känslan av mening och sammanhang i tillvaron
  • annan medicinsk eller psykiatrisk sjuklighet.
Vilken roll spelar då det genetiska arvet? I en epokgörande artikel i tidskriften Science 2002 visade makarna Terrie Moffitt och Avshalom Caspis hur variationer i MAO-A-genen påverkade risken för asocialt beteende hos män. Individer med den långa varianten av genen (ca 66 %) klarade sig för det mesta bra, oavsett hur deras uppväxt hade varit. Män med den korta varianten var däremot extremt känsliga för uppväxtmiljön och hemföll lätt åt antisocialt beteende, men bara om de vuxit upp i hem med mycket våld och övergrepp.

Ett år senare publicerade makarna en liknande studie som visade samma typ av samband för en gen som påverkar risken att drabbas av depression. Den som har två korta varianter av genen 5-HTT löper betydligt större risk att drabbas av depression om de är med om en stressande livshändelse.

De båda artiklarna ledde till ett paradigmskifte inom psykiatrin. För första gången visade någon hur ärftliga anlag och miljöfaktor samverkar. Begravd var den klassiska motsättningen arv och miljö. Resultaten från studien har senare upprepats i ett 30-tal försök av forskare runtom i världen, vilket tyder på att resultaten håller.
***
Dessvärre visar också erfarenheten att efter en eller flera depressioner ökar individens sårbarhet. För varje gång krävs det således mindre stress för att utlösa ett insjuknande. Så småningom kan sjukdomen utlösas utan någon påvisbar stressfaktor. Depressionen blir självgående. Vilka biologiska mekanismer som styr hjärnan vid depression skriver jag om i en kommande betraktelse.

Lars Häggström är chefsöverläkare vid Psykiatriska kliniken, Länssjukhuset i Halmstad. Hans skrift Den deprimerade hjärnans revansch är en läsvärd men för lekmannen inte helt lättforcerad sammanfattning. Skriften kan laddas ner här.
Terrie Moffitt intervjuades i Läkartidningen nr 28–29 2007. Intervjun ger en god sammanfattning av hennes och makens forskning. Marie Åsberg,
professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet, och Lars Oreland, professor i farmakologi vid Uppsala universitet, uttalar sig också om studien.

Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

måndag, september 03, 2007

Den deprimerade hjärnan 1

Jag bröt ihop en förmiddag i mitten av mars. Tecknen hade funnits i skyn en längre tid. Ett år tidigare hade jag lämnat mitt uppdrag som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront, långt tidigare än jag tänkt mig. Den gången trodde jag det var hjärtat.

Nu satt jag vid det stora bordet i vardagsrummet med ett nytt jobb framför mig, ett rutinuppdrag. Ångest visst jag vad det var. Jag hade under många år vaknat i vargtimmen med bultande hjärta och ett järnband runt bröstet. Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas. Men det här var något nytt. Plötsligt kände jag att det här klarar jag inte. Hjärnan var helt blank. Jag slog förtvivlat knytnävarna i bordet i ett desperat försök att samla kraft. Hjärtat bultade. Jag ville gråta men lyckades bara pressa fram ett halvkvävt skrik.

Det blev början på en resa som varat i 3,5 år. Jag fick så småningom diagnosen ”måttlig eller medelsvår depression”, började ta medicin och går fortfarande på samtal en gång i veckan.

Men vad var det egentligen som hade hänt i min kropp och min hjärna? Stämmer det att vi fortfarande famlar i mörkret när vi talar om psykisk ohälsa. Det tänker jag skriva om i några kommande notiser framöver. Fortsättning följer, som man säger…

Andra bloggar om och .

Etiketter: ,

lördag, september 01, 2007

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse.

Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar.

Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än aldrig så intelligent. Det hindrar inte att jag inser vilken roll religionen spelat och spelar i mänsklighetens historia. Jag tror inte som Richard Dawkins tycks mena (The God Delusion) att det rör sig om en felprogrammering i hjärnan. Religionen har gett den mänskliga arten fördelar i evolutionen, hållit samman gruppen mot omvärlden och gett den mål och meningen under färden. Religonen har använts såväl i strid mot överheten (frikyrkan, bondeuppror) som ett vapen för terror och förtryck (korståg och statskyrka). Varje angrepp på en folkligt baserad religion innebär därför ett risktagande. Man kränker det som är okränkbart för en annan människa.

Yttrandefriheten är aldrig total. Varje kultur har sina tabun. Den muslimske konstnär som i yttrandefrihetens namn publicerar ett fotomontage på den svenske kungen som pedofil (tänkt hotellrum i Thailand, en apatisk tioårig flicka med nattlinnet uppdraget, rosett i håret, i taket en fläkt lojt vispande i värmen) får nog räkna med reaktioner, inte bara från det svenska hovet. Är bilden tillräckligt närgången bryter den sedan något decennium också mot förbudet mot barnpornografi. Den bilden är alltså lagligen omöjlig i vårt land.

Den som gör motsvarande med prinsessan Diana i Storbritannien eller Jungfru Maria i vårt grannland Polen kan nog räkna med något liknande.

Nej den här konflikten är inte rolig att bevittna. Jag hoppas att chefredaktören för Nerikes Allehanda tänkt igenom sitt beslut.

Jag har tidigare skrivit om religionen i ett par inlägg.

Richard Dawkins Illusionen om gud kommer i svensk översättning på Leopard förlag om några veckor. Karl-Olov Arnstberg skrev mångordigt men underhållande om Svenska tabun häromåret.

PS några timmar senare: Samma dag som jag skrivit detta inlägg står följande notis att läsa i Svenska Dagbladet:
”En satirteckning föreställande den spanske kronprinsen Felipe och hans fru Letizia kan komma att kosta upphovsmännen en rejäl slant. Spanska åklagare tänker kräva de två tecknarna bakom bilden på motsvarande 33.000 vardera rapporterar nyhetsbyrån AFP.
Bilden, som prydde ett omslag av satirtidningen El Jueves, drev med ett regeringsförslag om att betal ut drygt 20.000 kronor i bidrag för varje barn som föds i Spanien. På teckningen, som visar paret mitt i kärleksakten, säger prinsen till sin fru: ’Om du blir gravid, som kommer det vara det närmaste ett riktigt jobb jag någonsin varit i hela mitt liv.’” (1/9-07) DS

Andra bloggar om och

Etiketter: , ,