måndag, september 30, 2013

Noterat september 2013

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt när vi rapporterar.
***
Jag läser Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar (flyger långt men studsar lågt), som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten.
***
Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner till den lilla hamnstaden. På morgonen innan turisterna vaknat äter vi frukost vid det lilla torget mitt emot kyrkan med den Gaudi-inspirerade fasaden. Ortsborna skyndar till sina arbeten. Några stannar till och samtalar eller tar en snabb kaffe. Här är torget fortfarande en central plats i människornas liv.
***
Jag läser Lena Sundströms Spår (N&K)om avvisningen av två egyptier december 2001. Ett lysande reportage, spännande som en thriller som får mig att vilja skrika över bristen på ansvarstagande och hållandet om ryggen i vårt land och r den som gjort något fel, några år senare och ett steg högre på karriärstegen får utreda och fria sina egna misstag. Formen då? LR skriver i ett mejl:
Hade varit bättre som ren dokumentär tycker jag. Störs av påhittade repliker som läggs i icke fiktiva människors munnar.
Diskussionen är väl lika gammal som den om det historiska reportaget, eller New journalism. Men i det här fallet kan jag svälja det. Hon har pratat med och gjort djupintervjuer med de inblandade, haft tillgång till journalisternas hela råmaterial. Men visst tål det att fundera över.
***
Runtom oss på semestern tyskar, engelsmän, skandinaver. Här lutar man sig tillbaka med ett glas rosé i ett semestrande mañana, mañana medan lokalbefolkningen jobbar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Sen reser vi hem till mediernas och Brysselelitens krypskytte om de lata sydeuropéerna.
***
Jag befinner mig i någon institutionsbyggnad. I ena ändan har jag anlagt en brand. I andra ändan har jag mitt arbetsrum. Jag ser bakom glasdörrarna hur det brinner allt våldsammare. Jag står i mitt arbetsrum och samlar ihop några saker jag ska ha med mig. Varför har jag tänt på överhuvudtaget? Plötsligt kommer min son hem med några vänner. De slår sig ner, äter lite snabbmat och läser tidningarna. När de öppnar dörrarna börjar elden slockna. Jag förbannar min otur över att elden inte kommer att ta sig och att det nu kommer att synas att den varit anlagd. Vaknar.
***
I sin inspirerande Att berätta sig själv (jag recenserar i ett kommande nummer av FiB/K) citerar Merete Mazzarella John Garden om skrivandet:
Det är inte så att författare uttrycker sina idéer genom berättelser. Det är så att författare upptäcker, prövar sina idéer genom att skriva.
 Och på ett annat ställe låter hon nobelpristagare JM Coetzee säga
 Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga. I själva skrivandet uppenbarar sig vad det är man vill säga.
Jag minns hur Jan Myrdal på något ställe beskriver arbetet med en av sina romaner (Karriär, tror jag det var), hur han såg hela romanen framför sig i rummet innan han började skriva. Jag fick bilden av ett lysande klot som hängde där i luften. Och hur den romanen slutade på exakt det sidantal han planerat.
***
Min mor skickar ett sms. Hon är på minnesceremoni för Anna Lindh i Katarina kyrka. Jag antar att det är vackert och stämningsfullt. Om Anna Lindh som politiker sa ståupparna Ronny Eriksson en gång:
- Anna Lindh är den bästa utrikesminister Sverige haft.  (Paus) - Synd bara att vi inte har någon utrikespolitik. (Skratt)
Elegant, med tanke på att han framträdde i i Nyköping, där hennes man Bo Holmberg då var landshövding. Och att hon nästan blivit bygdens dotter.
Det här var före avslöjandena om den smutsiga hanteringen kring utvisningen av egyptierna, där alla ansvariga gjort sig ”deniable” och nu pekar mot den avlidna f.d. utrikesministern.
Nog har Sverige en utrikespolitik. Mer tveksamt om den kan kallas vår egen.
Men vårt behov av helgon är stort.
***
Klockan på nattduksbordet visar 3.15. Jag har vaknat i en dröm. Jag har gått runt i ett gammalt hus, sätter ner värmen på elementen, ett efter ett. Termostaterna är gamla och slitna, som allt annat i huset. Det kan vara huset i Vega (det brukar återkomma i drömmarna) där vi bodde så många år. Vi ska lämna eller resa bort på en tid. På vinden har vår snart vuxna dotter sovit. Hon har lämnat sängen obäddad. Överlakanet är av. En bekant dyker plötsligt upp och ska visa mig hur man kan gömma sig i en av krypvindarna. En känsla av klaustrofobi smyger sig på. Jag vaknar.

Etiketter: , , ,

Hammarskjöldkommissionen

Ett av huvudnumren vid Barack Obamas mellanlandning i Stockholm på väg till S:t Petersburg var besöket vid synagogan och träffen med Raoul Wallenbergs anhöriga. Inte lika uppmärksammat blev Hammarskjöldkommissionens betänkande som kom (SvD 11/9-13), några dagar efter Obamas besök. Tidpunkten var lägligt vald skulle det visa sig när man tittade på innehållet.
Sverige har ju haft ett par framstående personligheter som dött under oklara omständigheter på utlandsuppdag sedan andra världskriget: Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Bernadotte är det väl snart bara kungafamiljen som kommer ihåg (det är därför vi inte haft något officiellt statsbesök i Israel, hela historien berättas i Göran Buréns Mordet på Folke Bernadotte) och Dag Hammarskjöld dammas ju av vid högtidliga tillfällen. Allt fokus är på Wallenberg, vars död ännu är höljd i dunkel och som nu, när Ryssland ånyo seglar upp som det stora hotet i våra medier, är lämplig att påminna om.
De visar sig när man läser referaten av kommissionens betänkande att amerikanske NSA har dokument från avlysning av radiotrafiken som skulle kunna bringa klarhet i Hammarskjöld öde när hans flygplan störtade i Kongo. Men dokumenten är hemligstämplade med hänvisning till nationens säkerhet. USA:s roll i det smutsiga spelet kring Kongo under 1950- och 60-talet ska nog inte underskattas. Att det finns nationella intressen där är inget att förvånas över. Så när får vi höra att Carl Bildt kallat upp USA:s ambassadör för att begära ett klargörande? Hemligstämpelns hävande följt av artiklar på DN Debatt med krav på klarlägganden, demonstrationer på årsdagen etc? 

Etiketter: ,

torsdag, september 19, 2013

Monica Z

– Vi såg Monica Z igår på bio.
– Hur var den?
– Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen.
– Kul.
– Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”.
– Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar.
– När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt.
– OK, men bortsett från det då?
– Det är svårt att bortse ifrån. Men skildringen av Monicas person känns trovärdig, och det är som sagt mycket Edda Magnasons förtjänst. Fast jag undrar om Monica Z var så under isen redan tidigt 60-tal. Det var kanske mer karlar och mindre flaska då, än vad som framgår i filmen. Och Tage Danielsson var ju storpappa både för henne och för Lena Nyman. Såg till att de kom i tid och skötte sig. Gestaltningen av honom och andra karlar i filmen är rätt platt.
– Har du hittat några fler fel då, herr Messerschmitt?
– Klas Gustafson visade ju i Svenska Dagbladet att det var Vilgot Sjöman som flyttade in hos henne, inte tvärtom, hon ville aldrig vara beroende av nån karl och det var hon sen som fjärmade sig från honom. Han gick och var olyckligt kär i henne länge efteråt, visar breven. De inledande spelningarna i New York lär inte heller varit fiasko, som det skildras i filmen, även om mötet med diskrimineringen av de svarta kom som en chock för henne. Men att hon kom sist i Eurovisonsschlagern 1963 är obestridligt.
– Okej, du har övertygat mig. Filmen skulle alltså aldrig gjorts, menar du?
– Nej så klart inte, men något har hänt sen Mikael Marcimain gjorde Lasermannen. Allas liv rymmer tillräckligt med konflikter och punkter där det bränns för att fylla en biografi. Ska man hårdra kan man säga att ett antal egon i brist på eget material snyltar på kända personer och händelser – Monica Zetterlund, Geijer-affären, Joe Strummer – och gör något dom tycker är bättre.
I fallet Call Girl för övrigt med katastrofalt resultat, eftersom diskussionen efteråt inte kom att handla om hur unga flickor utnyttjades eller hur justitieministerns snedsteg tystades ner, utan i stället om Olof Palmes lätt förnekbara pedofili.
Men finansiärer och marknadsförare hoppar väl på tåget i hopp om att de kända namnen ska sälja. De enda som skulle kunna agera djävulens advokat i sammanhanget är väl Filminstitutet och public service, SvT, som medfinansiärer. Men de gör väl som alla andra.
***
Den som vill se en film om en annan sångerska som tar andan ur en kan hyra eller ladda ner Jag vill tacka livet, Andrés Woods fantastiska film om Violetta Para.
För den som är intresserad av Monica Zetterlunds liv finns Klas Gustafssons biografi Enkel, vacker, öm (Leopard) nu som pocket att köpa. För att inte tala om skivorna.

Edda Magnason och Sverrir Gudnason i Monica Z
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Etiketter:

tisdag, september 17, 2013

”Grabbarna i öknen”

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas:
Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på språng, som beviljades tjänstledigt en till två gånger per år för längre utlandsresor. Efteråt var han tillbaka med reportage om handeln med unga flickor i Nepal, eller från någon gerilla i Filippinerna som slagits så länge att ingen i vår del av världen längre visste för vad eller överhuvudtaget brydde sig om vad saken gällde. Reportage som han sålde till alltfler tidningar. Hans karriär var på väg att ta fart.
Nu var alltså han, tillsammans med fotografen Johan Persson, gripen i sällskap med en gerilla långt in på etiopiskt territorium. Vad jag kände till hade Martin aldrig rest i Afrika tidigare, Johan desto mer. De närmaste dagarna följde jag tidningarna noga. Kanske förväntade jag mig ett stort larm, ingripanden från UD, uttalanden från Publicistklubben och PEN. Istället kunde jag med stigande förvåning se hur de båda förvandlades till några vettvilliga äventyrare, ”grabbar” utan koll, vilse i öknen. Carl Bildts snorkiga, lätt avfärdande uttalanden i medierna: ”Nja vi har ju avrått från att resa i det där området.” Kommentarer på nätet om: ”Pigge och Gnidde på äventyr i öknen .” Ja, vad var det för ena pajsare?
Okej, det var semestertider, alla som hade kunnat anlägga moteld låg kanske inte i startgroparna. Mediernas rapportering var avvaktande.
På andra kanten började rykten och konspirationsteorier cirkulera. De båda hade utmanat mäktiga intressen. Och visst var det kittlande. Lundin Oil och vår egen utrikesminister i skön förening. 
Så var läget i slutet av september. Då konstaterade tidningen Focus i en ledare att Martin Schibbye och Johan Persson var journalister och att deras öde angick alla journalister. Ungefär samtidigt förklarade Filters chefredaktör Mattias Göransson att de varit utsända på tidningens uppdrag. Och sedan rullade det på, namninsamlingar, ledarsidor, Journalister utan gränser osv. Resten känner vi. 
Så här i efterhand kan man fundera:
– Hur mycket tid förlorades under de där första kritiska veckorna, ja dagarna? Andra har vittnat om vad ett snabbt uttalande från UD har betytt, t.ex. för en journalist som blivit gripen i samband med att man bevakat en demonstration.
– Schibbye och Persson hade lämnat en mapp hemma med information om vad som skulle göras om allt gick åt pipan. Men hade de kunnat tänka sig att första punkten bland åtgärderna skulle vara att få någon att överhuvudtaget intyga att de var det de utgav sig för att vara, journalister ute på uppdrag.
– Och slutligen. I utdraget ur boken som Filter publicerar framgår det att de mejlat och talat flera gånger med Sverige i satelittelefon. Mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden och vad vi idag vet om NSA:s avlyssningar, bör nog journalister på riskfyllda uppdrag använda brevduvor i fortsättningen. I alla fall i områden där USA och västvärlden har intressen att bevaka.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Etiketter: ,

måndag, september 16, 2013

Högt ovan molnen

Vi bor vid en motorväg. Inte så att biltrafiken är tät här utanför på den lilla landsvägen ner mot Sysne. Nej, trafiken sker 10 000 meter ovanför oss. I alla de år vi varit på östra Gotland har jag trott att vi haft en inflygningsled till Arlanda ovanför oss. Tidigare charterminnen flimrade också förbi där Gotland skymtat genom flygplansfönstret.  Inspirerad av alla data som finns om fartygstrafiken laddade jag ner en app till mobilen som visar all världens flygtrafik. Här visas flygplanstyp, avreseort och destination, höjd, fart, beräknad ankomsttid osv. Och det visar sig att över oss passerar i stort sett alla flygtrafik mellan Östasien och Europa. Peking, Soeul, Tokyo, Shanghai med destinationer som London-Heathrow, Pars-Charles de Gaulle, Kastrup, Dortmund osv.
Appen Flightradar finns att ladda ner både på AppleStore och GogglePlay, den går även att följa på datorn.

Etiketter:

torsdag, september 12, 2013

Monomani

Att en nyss debuterad författares andra roman handlar om hur han skriver sin första roman är kanske inte så vanligt. Men det är i alla fall vad Sami Said gjort med Monomani. Romanen har formen av ett brev till vännen Sara, som han aldrig träffat, endast brevväxlat med. Brevet är en enda lång ursäkt varför han inte hört av sig. Och läsaren förstår snart varför. Huvudpersonen har varit upptagen av att skriva sin roman. Emellanåt försörjer han sig som timvikarie i skolan. Inkomster och utgifter är på ett minimum. Det är ett skrivande på liv och död. Vänner, föräldrar: allt får stå åt sidan för det allt överskuggande skrivandet.

Mycket från debuten känns igen. Den ensamme unge mannen med sin skarpa iakttagelseförmåga, sitt egensinniga språk och enda mål i tillvaron: att skriva. Sami Said, med sin i dubbel bemärkelse skeva blick på tillvaron, liknar ingen annan jag läst.
Monomani kan ses som en pendang till förstlingsverket. Läsvärd, allvarlig, roande. Men läs gärna debuten Väldigt sällan fin först.


Monomani
Sami Said
Natur & Kultur 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 9/13

Etiketter: , ,

söndag, september 08, 2013

Noterat augusti-september 2013

En dröm. Jag visar runt mina föräldrar i en bastu jag håller på att inreda. Visar var toaletten ska vara, själva basturummet, ett förråd. Min pappa är naken. Byggnaden ligger med utsikt mot en sjö.
Plötsligt är jag förflyttad till en fest. Någon har flyttat in i en våning i närheten av Norra Bantorget i Stockholm. Jag sitter på en minimal hörnbalkong med några andra som röker. Plötsligt är balkongen borta och hängande i dörren lyckas jag ta mig in i rummet.Värdinnan, en blond korpulent kvinna i medelåldern undrar om jag kan hjälpa till och koka spaghetti åt gästerna. Köket är stort, gammaldags. Jag frågar hur många gäster som väntas. Omkring 60, svarar hon. Jag står med två paket Barrilla i handen. Tittar  på de stora grytorna med sjudande vatten och undrar hur de ska räcka. Vaknar.
***
Semesterns sista vecka snickrar jag en odlingsbädd som vi ska ställa i ändan av altanen. En rejäl sak, fyra meter lång och en halvmeter på djupet och bredden. Dotterdottern sitter bredvid och hjälper till. Tar ett par trallskruvar i hand, väljer omsorgsfullt ut en och räcker mig. Jag tackar artigt.
***
John-Henri Holmberg skriver om Elmore Leonard i Svenska Dagbladet (26/8-13):
I Hemingway fann han en författare som lät dialogen definiera gestalterna och som begränsade sina beskrivningar till ett minimum.
Men senare insåg han ett ytterligare faktum. […] ”Jag hade studerat och imiterat Hemingway, men insåg att ens stil är en konsekvens av den attityd man har, ens sätt att se tillvaron. Och jag delade inte alls Hemingways attityd. Jag tog varken mig själv eller livet på lika stort allvar som han gjorde.”
Gäller det omvända? Se stilen och du ser människan?
***
Äldsta barnbarnet frågar: ”Varför är ni så gamla?” Ja, vad svarar man på sånt? ”Därför att vi föddes för länge sen.” I hans snart fyraåriga hjärna börjar begreppen sorteras: Gammal-ung, större-mindre, lång-kort. Storheter och relationer börjar utkristalliseras och är inte alltid så lätta att skilja åt. Är pojken på dagis som är större (=längre) också äldre? Och har pappa varit pojke en gång (och lika liten som jag)? Och är farfar också pappas pappa? Nej det är mycket att ta in.
Men när han ser en skrotbil på tv:n konstaterar han: ”Den är gammal.”
***
Fredrik Reinfeldt  säger till SvT: ”Det är klart att vi som lever nära Ryssland oroas över utvecklingen i Ryssland.” (SvD 6/9). (Bra att han är så tydlig med vilket land det gäller.) Samma dag avslöjar Guardian att amerikanska NSA och brittiska GCHQ knäckt de krypteringar som används på internet för att skydda e-post, banktransaktioner och sjukhusjournaler. En engelsk journalist meddelar inför ett EU-utskott att FRA är den tredje viktigaste partner i avlyssningssamarbetet. Tjänstvilligt levererar vi allt som efterfrågas.
Du sköna nya värld, där krig är fred och slaveri är frihet. Huxley, Orwell, Bradbury, släng er i väggen.
***
Barnbarnen samlar tallkottar på tomten och släpar in i huset. Utplacerade på matbordet blir de till bilar, bullar, fiskar, alltefter behag. De torra kottarna fröar och dammar, men vi ler överseende. Barn ska leka med kottar, inte sitta framför tv:n eller böjda över ”paddan”. Nåväl, inget hindrar dem från att göra bådadera.
Är barns lekar universella? Lekar barn i Kalahariöknen på samma sätt som barn i Kiruna eller på Södermalm. Är det bara redskapen som skiftar?
***
Bank- och fondbolagens talespersoner vrider sig som maskar inför nobelpristagaren William E. Sharpes  konstaterade (SvD 5/9-113) att aktivt förvaltade pensionsfonder statistiskt sett aldrig kan slå indexfonder. På lång sikt alltså, dvs. den enda sikt som är intressant när det handlar om våra pensioner. Det är det som är poängen med att följa ett index. Ändå kostar dessa fonder avsevärt mycket mer i avgifter - och leder följaktligen till lägre pensioner för de som valt dem. Man kunde lika gärna spela på lotto. Vilket väl är vad våra politiker vill att vi ska göra.
***
Vi ligger på stranden. Det är redan september. Sommaren går på övertid. En flicka går i vattnet med sin mamma. Naken. Flickan är i 8-9-årsåldern och jag slår instinktivt bort blicken. Vid vilken ålder slutar vi att betrakta barn som barn?
Nakenhet är naturligt, säger vi. Ändå väljer jag, en man i övre medelåldern, att vända bort mitt ansikte. Av rädsla. För att bli betraktad som pedofil?

Etiketter: , , , , ,

torsdag, september 05, 2013

Vilken värld lever vi i?

När jag var tio år funderade jag över universums oändlighet. Obegripligt förstås. Nånstans måste det ju ta slut. Jag föreställde mig att det slutade vid en röd tegelmur. Men utanför den? Dimma? Men är inte dimma någonting? Där svek mig fantasin och för första gången insåg jag vad det var att inte förstå. Ett stort steg mot vuxenblivandet.
***
De flesta av oss lever i en mekanisk värld, präglad av Isaak Newtons lagar. Rummet är fast och konstant. Tiden har sin gång. Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet. Och som professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson sa i ett samtal i radions Filosofiska rummet  häromsistens, Newtons lagar duger fortfarande utmärkt när man ska bygga broar. Men det är när vi tränger in i materiens innersta eller ut i makrokosmos som verkligheten tycks ställas på huvudet.
Varför ökar eller minskar inte ljusets hastighet när ljuskällan rör sig, till exempel? Ja, enligt Einstein beror det på att rummet (dvs. det vi har omkring oss) växer eller krymper. Ja nog skrynklar sig hjärnvindlingarna när man ser BBC-dokumentären ”Den kosmiska väven” som just nu visas i SvT Vetenskapens värld. I fyra delar avhandlas ämnen som rummet, tiden och kvantlagarna.
Sällan har jag fått begrepp som gravitationen (”en krökning i rumtiden”), svarta hål, Higgsfälten och universums expansion (som för övrigt accelererar, inte avtar som man trott tills bara för ett par år sedan) så pedagogiskt förklarat. Och varför går tiden långsammare när man rör sig. Finns det förflutna kvar och är framtiden redan här? Kan vi rentav resa i tiden? Ja omöjligt verkar det inte.
Och på Kanarieöarna sitter en tysk fysiker och gör experiment i vilka han får protoner att förflytta sig 15 mil mellan öarna utan att de rör sig, det är bara informationen som transporteras, dvs. det första stapplande steget mot ”teleportering” (ni som sett Star Trek vet vad det är).
Men den mörka materien (”70 % av universums materia”) som tros ligga bakom universums accelererande expansion vet fysikerna inte vad det är. För tio år sedan visste man inte ens att den fanns. Kanske kommer den en gång att spränga isär all materia, inklusive atomerna.
Och när allt fler teoretiska fysiker på fullt allvar hävdar att vi kanske lever i ett hologram, dvs. att allt vi ser och gör är en projektion av information som finns på universums tvådimensionella yta, tänker jag att gränserna mellan den teoretiska fysiken och filosofin håller på att plånas ut. Finns verkligheten överhuvudtaget?  Den kosmiska väven finns i alla fall kvar på SvT Play några veckor till. Se den och ingenting blir sig likt längre. En läsvärd introduktion till filosofin finns i Thomas Nagel Vad är meningen med alltihop? Nya Doxa. Första kapitlet heter ”Hur vet vi någonting?”
Teleportering i Star Trek
Läs även andra bloggares åsikter om och .

Etiketter:

måndag, september 02, 2013

The story of film

Sommarens stora upplevelse i tv-rutan har för mig varit The story of film,  Mark Cousins mästerliga exposé över filmens utveckling i 15 delar (av vilka jag missade de allra första). Här skärskådas och görs för mig som amatör begriplig varje kameravinkel och -åkning. Beskrivningarna av närbilder, panorama och färger inrymmer både teknikens utveckling och influenser mellan länder och regissörer. Och framförallt slås jag av den självklarhet med vilken han placerar filmen i dess samhälleliga sammanhang.
Här skildras på lika stort allvar inte bara Hollywood och europeisk film: Indien, Kina, Japan, Afrika, Sovjetunionen, Östeuropa och Latinamerika ges sin rättmätiga plats, på 1950-talet mot bakgrund av koloniernas frigörelse. Cousins lyckas till och med få med den alliansfria rörelsen och Bandungkonferensen  på ett hörn.
Och jag får (precis som när vi såg den svenska serien Bergmans video i vintras, som för övrigt knappast handlade om Bergman) lust att skaffa och se varenda film som skildras.
En liten avmattning tycker jag mig känna mot slutet, den rörliga bilden lever som aldrig förr och svämmar över vår vardag, men filmen som massmedium – på stora dukar inför stora grupper av åskådare – hade kanske sin storhetstid under 1900-talets mitt.
Några avsnitt finns fortfarande kvar på SvT Play. The Story of Film går också att beställa på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter:

söndag, september 01, 2013

Noterat augusti 2013

Jag  vaknar. Klockan är fyra på morgonen. Jag har drömt om en naken mörk man som rider hinderlöpning barbacka på en brun häst. Är det prideveckan? Min förträngda homosexualitet? Freud, var är du?
***
Andres Lokko citerar Raymond Carvers sista dikt, som han skrev till hustrun Tess innan han dog, blott 50 år i lungcancer:
Remember me and all we did together,
Now, hold me tight. That’s it. Kiss me
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That’s enough.
Now, my dearest, let me go.
It’s time to be on the way.
Det är vackert.
***
Arbetssökande ska nu varje månad anmäla vilka jobb de sökt. Regeringen har anslagit 46 miljoner, 150 ska anställas på AF för att ta hand om informationen. Nu väntar vi bara på att alla arbetsgivare varje månad ska anmäla vilka åtgärder de vidtagit för att öka sysselsättningen, eller vad man gjort för att minska det stora övertidsuttaget och istället anställt folk.
***
En morgon när jag ska springa har jag glömt löparskorna ute på landet. Jag tänker att kan indianerna i Mexiko kan jag, så tar jag mina sandaler och springer ut på en halvmilsrunda längs ringmuren i Visby. Och det går alldeles utmärkt, med framfotstekniken landar man ju på trampdynorna. Men jag underskattade nog effekten av att plötsligt byta fotbeklädnad. Blåsorna jag fick var visserligen få, men nog så irriterande.
***
 Barnbarnet, snart tre år, och jag klättrar på klippblocken vid Kallbadhuset i Visby. Vi är på väg till Afrika. När vi kommer fram kokar vi kaffe och dricker ur stenkoppar. Sen klättrar vi upp på en stenmur och går  ”på balansgång”,  hoppar från höga höjder, omkring en halvmeter.
***
Vi staplar ved för vintern, torr ved som ska under tak innan höstblötan. All hävd säger att detta ska  göras innan midsommar, men den kommande vinterns behov är redan säkrat. Doften av nyklyven ved och ljudet av vedklyven får mig att tänka på våren, men i år är vi som sagt sena. På kvällen spelar vi Rappakalja, som fått ett nytt liv i år, under höga skratt och kommentarer. Roligast är när någon gissar på ens egen påhittade förklaring.
***
Tyst det kommer spöken
***
Gruppartiklar i medicinska frågor verkar vara populära på DN Debatt denna sommar. Nu senast företrädare för geriatriken om äldrevården. Artikeln innehåller hursomhelst flera tänkvärdheter. Framför allt:
Om en demenssjuk person är ”besvärlig” skall man försöka förstå och tolka den sjukes signaler och inrikta behandlingen på orsaken till beteendet. Oro och skrik kan bero på hunger, törst, behov av att gå på toaletten, att bli sedd, eller på rädsla. Bedömningen kräver kompetens och tid. Vi ger väl inte våra skrikande bebisar psykofarmaka när de visar samma beteende och svårigheter att uttrycka sig nyanserat?
Behovet av tid och välutbildad personal går som en röd tråd genom artikeln.
***
Jag skrev apropå dotterns förlossning att hon ”gått över tiden”. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att
37 dagar – så mycket kan en mänsklig graviditet naturligt skilja i längd, visar en ny amerikansk studie. Det är större variationer än vad som tidigare varit känt. Fortfarande kvarstår dock frågan om vad skillnaderna beror på.
 I artikeln föll mina ögon emellertid på följande:
Klart är att människans barn föds tidigare i sin utveckling än andra primaters. Medan exempelvis gorillan och schimpansernas ungar måste kunna hålla i sig i mamman från dag ett är det mänskliga barnet hjälplöst när det kommer till världen.
– Människans avkomma föds mycket mer omoget och detta beror sannolikt på att annars kommer barnet inte ut. Graviditeten tar nästan död på både mamman och barnet, så det är på marginalen, säger Bo Jacobsson, som är professor och överläkare i obstetrik vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Mödradödligheten är fortfarande ett de största hoten mot kvinnors hälsa i världen.
***
En dag vandrar vi Linnéstigen, den väg Carl von Linné red på sin gotländska resa 1741 efter att ha övernattat på Östergarns prästgård. Han skriver i sin dagbok om berget ovanför kyrkan: "att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande".
Vi går i motsatt riktning från Gammelgarn. Första vägen går över gamla betesmarker, bland enar och stenåldersgravar. Senare stig genom skogsmarker. Efteråt badar vi från hällarna vid Kuppen. Sommaren är ännu inte slut.

Etiketter: , , , , , , ,