40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi.

Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum:

40 år tillsammans
En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar på Leonard Cohen, som nyss dött. Lena tillreder en förträfflig måltid, jag fixar salladen och tar disken. För Lena är matlagning en konst. Och har så varit sedan långt innan vi träffades då hon jobbade på Svensson & Butler, trendkrogen nr 1 i Stockholm på 1970-talet. Själv kan jag sno ihop en hyfsad måltid, helst om jag har gott om tid och ett bra recept.

”Men ni firar väl också att ni verkar kunna lyssna på varandra?” skriver en vän på Facebook. Kanske det. Två starka viljor, båda uppväxta utan syskon, då kanske inte alltid lyssnandet är det som kommer i första rummet. Men det brukar lösa sig, om man tar ett steg åt sidan. Sen kan vi prata. Lena är definitivt inte långsint. Jag behöver längre tid för att koppla om.

Överhuvudtaget är vi väldigt olika. Lena snabb, hands-on, lite kärv (åtminstone på ytan) och händig. Jag mer eftertänksam, känsligare, men nog så tjurskallig och inte alltid med tummen på rätt ställe. En viss rivalitet om vem som vet bäst kan leda till ett ibland, inte minst i våra vuxna barns ögon, onödigt tjafsande. Men med gemensamma värderingar – en plattform från vilken man betraktar världen (vilket inte betyder samma åsikter i allt) – vänskap, en mix av gemensamma och skilda intressen, två barn och ett antal barnbarn har åren rullat på. Höjdpunkterna har varit många, kriserna ett par och dessemellan mycket vardag.

För nio år sedan började Lena arbeta i Visby. Tillvaron på det stora universitetssjukhuset i Stockholm där hon arbetat i 18 år var inte längre vad den en gång varit. Vårt förhållande förändrades på ett sätt som ingen av oss kunde förutse den gången. Också den krisen klarade vi, fast det stod och vägde. Numera är vi särbor: Lena bor och arbetar på Gotland, jag bor kvar på fastlandet och i huvudstaden. Och på Östergarnslandet har vi ett hus tillsammans med våra barn och deras familjer.

Folk gratulerar, uppenbarligen är drömmen om en livslång relation fortfarande levande. ”Om folk förr höll ihop till varje pris, så är många idag snabbt beredda att gå skilda vägar när det börjar ta emot”, sa en vän och socialarbetare när vi pratade om alla ensamstående mammor i förorten. Den gången var våra barn i tonåren.

Om det vågar jag inte ha någon uppfattning. Men jag undrar hur ofta en kris i en relation beror på att den ena parten hamnar i någon form av livskris, med förödande konsekvenser. Eller när den man nyss älskade tycks grå och trist och gräset på andra sidan ån desto grönare.

Något recept för en livslång relation har jag inte, om en sådan nu är önskvärd. Integritet är viktig, tror jag. Respekt. Att inte leva i symbios, inte snoka i varandras angelägenheter. Vänskap likaså. Ibland kan det gå veckor mellan att vi ses, men telefonsamtal – ibland timslånga, då stort som smått avhandlas – har vi så gott som dagligen. Visst har vi våra tillkortakommanden. Inget förhållande kan rymma allt och vi saknar säkert sådant andra anser oumbärligt i en relation. Men om vi fortsätter som hittills klarar vi säkert några år till.

*

Sedan jag skrev det här har verkligheten ramlat över oss i form av åldrande, sjuka och döende släktingar som alla behövt vårt stöd och hjälp. Resorna mellan fastlandet och ön har blivit många. Vi har stöttat varandra så gott vi kunnat.

Och under det senaste året har två vänner i vår ålder förlorat en partner i sjukdom efter livslånga äktenskap. Insikten att inget varar för evigt, att en av oss kommer att lämna jordelivet före den andre, börjar sakta slå rot.

En operationsberättelse

I morgon ska jag läggas in för operation. Ingen stor sak, men ändå ett ingrepp där jag kommer att vara nedsövd. Jag tänker att om jag aldrig vaknar upp ur narkosen gör det ju ingen skillnad för mig. Jag fortsätter ju bara att sova in i evigheten. Desto större skillnad för min familj, som inte längre har någon far, make, morfar eller farfar längre. Och med alla de konsekvenser en nära anhörigs död för med sig. Jag har heller inte, till skillnad mot en del andra, tänkt ut hur jag vill ha min begravning, lika lite som jag kan svara på frågor om favoritmusik eller favoritförfattare. Så många som betytt så mycket i olika skiften av livet.

Jag brukar säga att jag inte är rädd för att vara död. (Var fanns jag innan jag föddes?) Själva döendet däremot kan nog vara både smärtsamt eller en befrielse. Den unika genuppsättning som är min kommer att leva kvar i min efterkommande; konsekvenserna av mina handlingar, på gott och ont, kommer också att leva vidare i en generation eller två; och slutligen de molekyler som min kropp består av kommer att gå in i det eviga kretsloppet.

Men ändå. Att Jag Inte Skulle Finnas Längre? Finns det någon värre förolämpning mot den egocentrerade världsbild vi byggt tillvaron kring de senaste århundradena?

3 mars 2019

*

Den mjukt energiske ortopeden vrider och bänder på mitt högerben. Innan jag haltar in i undersökningsrummet har han studerat röntgenbilderna. Inget av det jag berättat om min symtom motsäger hans diagnos: artros i höger höftled.

Vad gör man åt det då? frågar han retoriskt. Träning, värkstillande medicin och i den yttersta förlängningen operation, fortsätter han. Nittio av hundra brukar bli nöjda, fem upplever ingen större skillnad och fem kan till och med uppleva en försämring. Sen finns ju alltid risken för en infektion. Och, som gift med en läkare vet jag att det inte finns några riskfria operationer.

Jag förstår efter hans sakliga redogörelse att valet är mitt. Vi bestämmer att jag ska fortsätta träningen som jag påbörjat och återkomma efter nyår om jag inte upplevt någon förbättring. Hjälper sjukgymnastiken behövs ingen operation, och behöver jag opereras kommer jag att ha god hjälp av den muskelstyrka jag byggt upp.

September 2018

*

Höftledsplastik. Ordet luktar i-landsproblem. Plastik. Skönhetsoperation. Hade jag levt för hundra år sedan hade jag fortsatt halta fram i tillvaron, svurit när jag tagit på skon, för att inte tala om strumpan på högerfoten. Med smärta böjer jag mig ned för att hjälpa något av barnbarnen. Och om hundra år kanske mina efterkommande får fortsätta halta fram om ingen fullgod ersättning för antibiotikan tagits fram. För så är det, stora delar av de framsteg som gjorts inom kirurgin har möjliggjorts tack vare den möjlighet att hindra infektion som antibiotikan skapat. Ett medel som vi nu är på väg att göra oanvändbart på grund av lättja, okunskap och kortsiktiga vinstintressen. Eller så kan vi hoppas på andra sätt att reparera kroppen än att skära upp den.

*

Kvällen innan operation byter jag till rena lakan i sängen. Duschar omsorgsfullt två gånger med klorhexidinlösning innan jag går och lägger mig. (”Var särskilt noga med armhålor, navel, ljumskar och könsorgan.”) Hygien har blivit ett tvetydigt begrepp i takt med att vi blir allt renligare (unga människor duschar ibland flera gånger per dag). Därmed oskadliggör vi hudens naturliga bakterieförsvar (de s.k. antibakteriella peptiderna). Enligt den så kallade hygienhypotesen kan överdriven renlighet vara en orsak till astma och allergier. Vårt immunförsvar är anpassat till betydligt grövre angripare och börjar löpa amok om det har för lite att göra.

För tolv år sedan fick jag lära mig att det också finns ”snälla bakterier”. Jag var redaktör för en bok om magen skriven av ett gäng entusiastiska KI-forskare som närmast ömsint talade om att vår mag-tarmkanal var fylld av närmare 1,5 kg av bakterier utan vilka vi inte skulle kunna smälta någon föda. Idag är begreppet på var mans läppar och vi översköljs av reklam om nyttiga bakterier.

Men, det finns några viktiga undantag från tankarna på den ”nyttiga smutsen”. Operativa ingrepp, när en kirurg skär upp vår kropp och går in i våra blodbanor, är ett sådant då kraven på hygien är orubbliga. Därför duschar jag mig mer än gärna två gånger med denna tvål. Två gånger till ska jag duscha mig i morgon innan operation.

*

Operationsdagens morgon vaknar jag klockan fem. Minns svagt livliga drömmar. Jag ligger kvar i sängen, har ingen lust att gå upp alltför tidigt. Så länge jag ligger kvar kan jag inbilla mig att det är en helt vanlig morgon. Nervös är jag ännu inte. Det är många år sedan jag opererade mig senast och jag vet ungefär vad som väntar fram till nersövningen. Och sedan, uppvaket, den första förvirringen: ”Vem är jag?”, ”Var är jag?”, illamåendet, kanske en och annan kräkning och huvudvärk, sen transport upp till avdelningen. De mödosamma stegen bort till toaletten osv.

Jag har följt Lena efter två höftledsoperationer: sett mödan den första tiden att röra sig, obekväma sittställningar, svårt att sova ordentligt och gå på toaletten, sprutorna med den blodförtunnande medicinen, starka smärtlindrande tabletter, sjukgymnastik morgon, middag, kväll. Och den succesiva mobiliseringen av kroppen. Det enda jag inte vet något om är smärtan, i muskulaturen och såret.

*

Lena lämnar mig på sjukhuset klockan elva på måndagsförmiddagen. 24 timmar senare hämtar hon mig. Efter en vecka går jag min första promenad med kryckorna runt kvarteret. Allt har hittills gått över förväntan. Nu är det bara resten kvar.

*

Operation
Diagnos enl ICD-10: M163 Annan dysplastisk koxartros
Operations- åtgärdskod: NFB39 Primär total höftledsplastik med hybridteknik
ZXA00 Höger sida

Operationsanteckning
Sidoläge. Rak lat. incision. Frilägger transglutealt. Luxerar och sågar bort ett stort och kraftigt artrosomvandlat caput. Acetabulum är rel. grund. Fräser till inre lamina och anpassar för en 54 mm RimFit cup. Tar upp förankringshål. Spolar rent. Cementerar cupen med kompressionsteknik lätt anteverterat. Femur prep. för en Corailstam nr 13. Slår ner en stam med standard off-set till stumt rotationsstabilt läge. Knackar på ett +5 mm huvud. Reponerar. God mekanik. Naroplösning i mjukdelarna som postop smärtlindring. Sluter gluteer och fascia lata med fortlöpande PDS. Vicryl subcutant. Staples i huden.

Postop. bedömn.Får belasta till smärtgränsen. Undvika aktiv abduktion första 6 veckorna. Postop rtg.

Min ny följeslagare.

*

konvalescens [-ʃɛʹns eller -sɛʹns] (senlat. convalesceʹntia, av latin convaleʹsco ’tillfriskna’, ’hämta sig’), konvalescensperiod, konvalescenstid, perioden närmast efter en sjukdoms akuta fas, dvs. efter det att man haft klara sjukdomssymtom. Konvalescenstiden är perioden för tillfrisknande före full återgång till normal livsföring. (Nationalencyklopedin)

Anders Ehnmark

Om Jan Myrdal var den som på 1970-talet inspirerade oss unga (företrädesvis) män på vänsterkanten att börja skriva, så var Anders Ehnmark den som fick mig att stryka. Stryka i texten alltså. Som ung aktivist i FiB Kulturfront hade jag fått några mindre alster publicerade i tidningen. Sommaren 1973 hade jag skrivit en text om vårt konsumtionsinriktade samhälle som antogs som gästledare i tidningen. Jag fick tillbaka manuset med några vänliga rader från Anders Ehnmark, som då var kulturredaktör på tidningen. Överstruket med svart tusch på en fotostatkopia som gnisslade mellan fingrarna var adjektiv, kraftuttryck och annat som dolde det han uppfattade som min röst. Ungefär så uttryckte han det i följebrevet. Glädjen över att bli publicerad överglänste den gången förtrytelsen över att han dödat mina älsklingar. Det som jag då uppfattade som essensen såg han som utanverk. Inte har jag alla gånger levt som han lärde, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det som står mellan raderna många gånger är det som får läsaren att reflektera.

Jag läste alltid Ehnmark med behållning, ibland kunde jag irritera mig på vad jag uppfattade som en brist på ställningstagande, lite för elegant, lite undanglidande, men han fick alltid läsaren att tänka efter. Där andra smashade slog han en lätt underskruv.