lördag, april 22, 2017

När ljuset blir en plåga

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD). Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan.

Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller ingen gubbröra gjord till sillunchen.

Har jag inte varit med om det här förut? Hur några veckor, ja upp till någon månad varje vår varit en plåga? Efter midsommar brukar det klinga av och någon sorts frid infinner sig.

Det finns olika teorier: om ljusets betydelse, underskott på serotonin, melatonin, D-vitamin osv. Sanningen är att ingen vet. Men vi är många som drabbas varje år. För andra är hösten och vintern värre. Och förekomsten tilltar ju längre man kommer från ekvatorn, där fenomenet lär vara okänt. Ett annat tecken är att det återkommer varje år vid samma tid och klingar av efter en tid.

Eller är det förändringen? Våren är ju uppbrottets och förvandlingens tid. Pockande, utmanande, i kontrast mot det inre mörkret. ”Du borde vara glad nu.” Nej, hösten är min tid, när mörkret och stillheten sänker sig. Tid för arbete och koncentration. Vardagen som återvänder efter sommarens kaosartade tumult.

När blev det så här? Var det när barnen slutat skolan och flyttade hemifrån? Dessförinnan var ju försommaren festernas och aktiviteternas tid. Skolavslutning, picknick och brännboll med föräldrar, studentmottagningar. Inte hade man tid att känna efter då. Eller? Och hur var det dessförinnan? En tendens till depressivitet har jag alltid haft. Men har den varit årstidsbunden?

Så, vad göra? Medicin är uteslutet. Effekten brukar infinna sig först efter ett par veckor, och då har besvären ofta redan klingat av. Dessutom förstärker sådana där preparat mina maniska tendenser; jag gör saker och tar på mig uppgifter som jag sedan ångrar.

Nej, det blir att ta en dag i sänder. Vara ute mycket, motionera, simma, söka upp ljuset, undvik obehagliga uppgifter och framförallt inte försöka lösa några livs- eller samhällsproblem just nu. Kort sagt, vara snäll mot sig själv. Och varför inte, anpassa tillvaron efter sinnesstämningen, istället för tvärtom.

Etiketter: ,