lördag, januari 12, 2019

Farväl till ön

Dottern och hennes familj ska flytta. Jag tänker inte utan visst vemod på allt kul barnen och jag haft på den lilla ön i utkanten av stan:

Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar,
en stunds balansgång på stenmuren,
ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben,
änderna och svanarna i vattnet under bron,
en katt som springer över gångvägen.

Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska:
– Morfar titta här!
En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel.

Fåglarna i buskagen som den äldsta, den gången två år, och jag såg och lyssnade på.
Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga,
det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken.

Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre.

Den stora gungan i lekparken nere vid vattnet som en vanlig fredagseftermiddag kunde förvandlas till Gotlandsfärjan i full storm, allt medan fritidsbåtar och passagerbåtar passerade i sundet utanför.

Men också bångliga overaller som måste krängas av genast när någon blev kissnödig på vägen hem i vinterkylan.
Brottningsmatcher i barnvagnen, gråtattacker och vredesutbrott.
Enträget, men ibland lönsamt, tjat om glass och risifrutti när vi passerade den lilla Coop-butiken.
Backarna och trapporna som aldrig tog slut på väg upp mot huset på höjden.
*
Livet går vidare. Jag vet att det kommer att bli nya omgivningar att utforska. Men både de och jag blir äldre. Och åren på den egensinniga lilla ön kommer aldrig att komma tillbaka.

Etiketter: ,

söndag, januari 06, 2019

Tänka, snabbt och långsamt

Somliga böcker man köper blir liggande olästa (jag skäms att säga hur många). Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt från 2011 är en. Så när jag läste en artikel om hur vi människor fattar våra beslut väcktes mitt intresse på nytt för Nobelpristagarens bästsäljare.

Enligt Kahneman (och andra före honom) har vi människor två system för beslutsfattande:
– Med system ett fattar vi magkänslebeslut, som vad vi ska äta till lunch eller vilken låt vi ska lyssna på – sådant som inte kräver så mycket eftertanke. Den typen av beslut kan vi hantera många av. System två innebär de större besluten, som om vi ska köpa en bostad, byta jobb och så vidare, förklarar psykologen som citeras i artikeln.

Med system två, det som kräver mer eftertanke, är det så att människan inte klarar av att hantera mer än ett beslut åt gången, eftersom dessa tar tid att tänka igenom och kräver mycket energi. Det är därför det är svårt att genomföra en svår uppgift på jobbet om man samtidigt går runt och försöker ta ett stort beslut privat.

– Om du funderar på att köpa en bostad samtidigt som du måste besluta om en person ska sägas upp går det inte att fatta kvalitetsbeslut på båda hållen, fortsätter psykologen.
Plötsligt ser jag året som gått  i ett nytt och förklarat ljus.

Etiketter:

2018 (en privat historia)

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl.

Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna.

Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en snödriva och hittades först efter 18 timmar. Vid ankomsten till sjukhuset hade hennes kroppstemperatur sjunkit till 30 grader. Det var kulmen på en rad incidenter under de senaste åren till följd av den demensdiagnos hon fått 2016. Min bror och jag insåg att hon inte kunde bo kvar hemma. Det blev en kamp mot klockan för att hitta ett nytt boende, ordna läkarintyg, söka hyresbidrag, och hålla koll på ekonomin då jag sedan en tid också formellt var hennes förvaltare.

Och dessutom, ytterligare en lägenhet att tömma (rensa, sortera, slänga och sälja) när hon väl kommit på plats på sitt nya boende. (Att fasterns och hennes flytt inföll samma vecka i månadsskiftet april/maj tillhör sånt man kan skratta åt i efterhand.)

Slutet gott allting gott? Efter sommaren lade sig lugnet, de båda damerna var på plats i sina nya boenden. Fastern uppenbart uppiggad av att ha det nytt och fräscht. Och att ha gjort sig av med möbler och tavlor hon ändå inte tyckte om. Min mor nöjd med bemötandet på demensboendet vid Drevviken men varje gång jag besökte henne undrande när hon skulle få ”flytta hem” igen.

Jag kunde så smått börja koncentrera mig på jobbet, gå på styrelsemöten och ta del av några kurser. Jag började släktforska lite, inspirerad av gamla brev och fotoalbum vi hittat hos våra släktingar. Världen utanför Verona kunde så sakteliga göra sig påmind.

Då plötsligt en dag i oktober hör Lenas mamma av sig, efter 25 års frånvaro i familjen, nu 90 år gammal (ja sånt händer, detaljerna får vi ta en annan gång). Modern är lika klar i knoppen och rapp i repliken som förr, men kan bara röra sig med yttersta svårighet och, skulle det senare visa sig, i stort behov av hjälp i sin ateljévåning i södra Stockholm. Kontakten återupptas. Sonen och dottern gläds åt att ha återfått en mormor; Lena, som enda barn, känner lättnad. Men, ännu en lägenhet att ta hand om. Denna gång håller jag mig i bakgrunden, bistår mest med råd och moralisk stöttning.

Och slutligen, som grädde på moset, ringer telefonen i slutet av november när jag är på Gotland. En gemensam bekant berättar att min farbror blivit vräkt från sin lägenhet på Söder och nu vistas på ett HVB-boende söder om Stockholm. Min farbror är född 1944, i viss mån är vi generationskamrater och umgicks mycket när vi var yngre. Sen kom alkohol och annat emellan och våra vägar skildes. Nu när min far är död och min mor är ute ur räkningen är jag hans närmast anhörige.

Tillbaka i Stockholm sätter jag mig på tunnelbanan för att besöka honom, redo för ännu en dust med kronofogde och socialtjänst (vilket visar sig obehövligt då Myndighetssverige i hans fall visat sig från sin allra soligaste sida, han har erbjudits all upptänklig hjälp som han tackat nej till, ändå till den punkt då klagomål från grannarna lett till att han vräkts från den lägenhet där han bott sedan 1967). Utspridda i det lilla rummet ligger när jag kommer oöppnade kuvert från myndigheter, obetalda räkningar, inkassokrav och beslut om införsel på pension. Själv hävdar han att han har koll på allt. Och den stora frågan är: vart ska han nu ta vägen?
*
Vad vill jag då ha sagt med denna litania över privata förhållanden. Med Daniel Kahnemans teorier om beslutsfattande kan man konstatera att mitt andra system varit fullt upptaget under året. Praktikaliteter som att tömma lägenheter, skriva till myndigheter, hålla koll på ekonomi och ansöka om bidrag har varvats med existentiella frågor om ansvar, moral och vilka val som är de rätta. Vilket föranlett en och annan sömnlös natt. Och på dagarna tankar som legat i bakhuvudet och malt.

Nej 2018 liknar inget annat år. En förhoppning inför 2019 är att horisonten ska vidga sig och att jag på nytt ska kunna gå ut i världen.

-- Eller så är det det här som är livet, som min dotter vid något tillfälle konstaterade.
*
”En värld utanför Verona” syftar på ett yttrande i Shakespeares pjäs Romeo och Julia när Romeo blivit utvisad ur Verona och söker tröst hos munken Lorenzo. Denne ber honom vara tålig och svarar (enligt sentida översättningar):
─ Det finns en värld utanför Verona.

Etiketter: , , , ,

Jag raderar mitt konto på Facebook

Några dagar innan nyår raderar jag mitt Facebook-konto. (Dvs Facebook insisterar på att ge mig en ”betänketid” på 30 dagar, så informationen försvinner inte förrän i slutet av januari. Förhoppningsvis.) Just nu känns det inte som någon större uppoffring. Min aktivitet har minskat gradvis det senaste året. På sex månader har jag knappt varit inne alls. Men varför detta drastiska steg?

Först och främst, jag mår inte bra av Facebook. Sociala medier lockar fram mina sämsta sidor: jag slickar fåfängt i mig ”gillanden” och glada tillrop samtidigt som jag tar åt mig av och ältar negativa kommentarer; jag retar upp mig på dumheter och illvilligheter som folk sprider och kan, trots att jag borde veta bättre, inte låta bli att jämföra mitt liv med allt livsstilsskryt och slösar min tid på allt scrolla och läsa sånt jag inte valt.

Dessutom vill jag inte längre bjuda det där företaget på all min personalia, intressen, gillanden osv. Kanske återkommer jag i begränsad omfattning någon gång i framtiden. I gengäld lovar jag att försöka sköta min blogg lite bättre.

Etiketter: