Fortsätt till huvudinnehåll

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker.

Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade. Cigarettröken låg tät i vardagsrummet.

1970-talet kom och med det nya chefer, nya krav på jobbet. Det var inte längre tal om att sitta på muggen med Dagens Nyheter en stund när han kommit från tåget. Exakt vad som hände vet jag inte. Vi hade inte så mycket kontakt sedan jag flyttat hemifrån. (En gång möttes vi på pendeltåget. Han på väg från jobbet i Södertälje till Mölnbo, jag hade lånat ihop lite utrustning och skulle ut på Sörmlandsleden några dagar själv. ”Hej”. ”Hej, är du här?”. Främlingar för varandra.)

Något hände de där åren som bröt ner honom. Likt sin yngre bror, min farbror, bar han på en frihetslängtan. Han kunde nog aldrig inordna sig. Min bror har berättat hur han kom på honom med att låtsas gå till jobbet. Hur han gick upp på vinden och väntade på hur min mor och bror gick iväg, innan han gick ner igen till lägenheten.

Och så alkoholen. Inte så mycket sprit, mest starkvin och porter. Senare, när Lena och jag fått barnen och vi återupptagit kontakten något, hade han alltid ryggsäcken med när han hälsade på. Det klirrade när han lyfte den.

Och när vår son på mellanstadiet fick i uppgift att intervju någon äldre släkting om hur det var när de var barn öppnade han aldrig när det ringde på dörren.
*
I dag är det Fars dag. Jag skrev mer om honom när han skulle fyllt 90 i vintras.

Kommentarer

Per H sa…
Underbara ord. Igen!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...