Fortsätt till huvudinnehåll

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker.

Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade. Cigarettröken låg tät i vardagsrummet.

1970-talet kom och med det nya chefer, nya krav på jobbet. Det var inte längre tal om att sitta på muggen med Dagens Nyheter en stund när han kommit från tåget. Exakt vad som hände vet jag inte. Vi hade inte så mycket kontakt sedan jag flyttat hemifrån. (En gång möttes vi på pendeltåget. Han på väg från jobbet i Södertälje till Mölnbo, jag hade lånat ihop lite utrustning och skulle ut på Sörmlandsleden några dagar själv. ”Hej”. ”Hej, är du här?”. Främlingar för varandra.)

Något hände de där åren som bröt ner honom. Likt sin yngre bror, min farbror, bar han på en frihetslängtan. Han kunde nog aldrig inordna sig. Min bror har berättat hur han kom på honom med att låtsas gå till jobbet. Hur han gick upp på vinden och väntade på hur min mor och bror gick iväg, innan han gick ner igen till lägenheten.

Och så alkoholen. Inte så mycket sprit, mest starkvin och porter. Senare, när Lena och jag fått barnen och vi återupptagit kontakten något, hade han alltid ryggsäcken med när han hälsade på. Det klirrade när han lyfte den.

Och när vår son på mellanstadiet fick i uppgift att intervju någon äldre släkting om hur det var när de var barn öppnade han aldrig när det ringde på dörren.
*
I dag är det Fars dag. Jag skrev mer om honom när han skulle fyllt 90 i vintras.

Kommentarer

Per H sa…
Underbara ord. Igen!

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...