fredag, november 30, 2007

Noteringar november

En morgon vaknar jag med en tyngd över bröstet. Moloken, nedstämd, uppgiven. För första gången denna höst misströstar jag. Jag sover hela eftermiddagen. Morgonen därpå har det svarta molnet dragit förbi. Himlen är åter klar.
***
Ett bråttomjobb åt L-förlaget kräver snabbinsatser. Den nya versionen av layoutprogrammet jävlas för mig och kraschar gång på gång. Jag får klura ut olika kringgående manövrar och kommer i tidsnöd. Stresshormonerna drar igång. Lägger mig tidigt och vaknar vid tretiden på morgonen. Dricker en kopp te, bläddrar håglöst i en tidning och försöker vila en stund på soffan. Ger upp och sätter mig vid datorn och börjar jobba. Vid tiotiden på förmiddagen är jag klar. Jag sover två timmar och går sen ut och äter lunch med sonen. Friden är återställd.
***
Lena kommer hem och har tackat ja till ett förstahandskontrakt på en hyresrätt innanför murarna i Visby. Ögonen glittrar av upphetsning. Hon är glad som en lärka. Hyran är inte direkt låg – en halv förmögenhet i mina ögon – men avdragsgill de första tre åren av dubbelt boende.

Jag, som just vant mig vid tanken på den andrahandslägenhet hon ordnat vid Snäck och sett fram emot solnedgångarna över havet där i påsk, får ta ett djupt andetag och börja om från början. Jag vet – om en vecka har jag också flyttat in mentalt i den där tvårummaren. Men till dess... Jag avvaktar .

Vi tittar igenom lägenheten och funderar på som kan avvaras av möbler och husgeråd. Och vad som kan finnas på vinden hos sonen och hans sambo. Hos vänner och bekanta. Nån inköpsrunda till Ikea lär det också få bli.
***

Män och depression

Ulf Lundkvists teckningar från livet i Nollberga finns att beskåda varannan söndag i pappersutgåvan av Dagens Nyheter. De kan också köpas i bokform från Nisseböcker.


Andra bloggar om

Etiketter: ,

onsdag, november 28, 2007

Deppig?

Det finns dagar när jag lämnar bloggen och går ut i spalterna som en vanlig insändarskribent. Så här skrev jag häromveckan till Dagens Nyheter:
Hej,
Jag reagerar mot rubriken i dagens DN 13/11-07 (s 9) ”Nästan var fjärde över 85 år deppig”. ”Deppig” betyder i vardaglig tal nedstämd, det vill säga något som de flesta av oss kan vara till eller från. Depression däremot, som notisen visar sig handla om, är en av våra vanligaste folksjukdomar, omkring en femtedel av svenskarna lider av det någon gång under sin livstid. Symtomen varierar: nedstämdhet, brist på ork och glädje, koncentrations- och sömnsvårigneter, och i allvarliga fall självmordstankar är några exempel. Betydligt värre alltså än en tids nedstämdhet. ”Nästan var fjärde över 85 år lider av depression” eller ”Nästan var fjärde över 85 år deprimerad” hade varit en mer korrekt skrivning. För mer info se http://www.internetpsykiatri.se/diagnosis/depression/index.html
DN:s läsarombudsman, den alltid lika flitiga Lillian Öhrström, svarade någon dag senare:
Hej Tom
Tack för ditt mejl. Jag håller med dig. Deppig är ett ord som används alldeles för ofta och som inte alls är lika distinkt som deprimerad.

Tyvärr fick jag inte plats med dina synpunkter i min krönika i morgon, men jag sparar den för framtida bruk.

Vänlig hälsning
Lilian Öhrström
DN:s läsarombudsman
Så kan en dag vid tangentbordet också börja.

Svarar på brev

Andra bloggar om

Etiketter: ,

tisdag, november 27, 2007

Föreställningar

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar”. Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek.

Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del tre. Båda är leksaker i de övrigas grymma självupptagenhet.

I den femte delen, med teaterchefen Jens i centrum, ställs frågorna om personligt ansvar och moral på sin spets. Jens, som tröttnat på sin partners, regissören Marko, nyckfullhet erbjuds att söka jobbet som dramachef på Det Kongelige - Danmarks nationalscen. Han intervjuas och likt Petrus förnekar han sina tidigare ideal.

När det står klart att han får jobbet ser kulturministeriet sin chans att dra in anslagen till den konstnärligt framgångsrika teatern – Jens och Markos livsverk. Jens inser vilken fälla han gått i men väljer ändå att inte dra tillbaka sin ansökan. Marko genomskådar honom dock när han konfronteras med faktumet.

I vår kultur ställs ofta individens intressen mot kollektivets. Men när Jens väljer jobbet på Det Kongelige sviker han inte bara teatern och sina kamrater, han sviker också sig själv.

Det sätt han avspisas av ordföranden vid det styrelsemöte han medverkar, borde om inte annat fått honom att inse det.

I seriens sista avsnitt – nästa måndag – följer vi regissören Markos berättelse.

För en gångs skull fungerade också SvT:s textningsmaskin.

Andra bloggar om och

Etiketter:

måndag, november 26, 2007

En vit höst

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen.

Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat:

Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken.

Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning.

Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite.

Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort.

Alkohol och tobak hänger intimt ihop. Cigarillen efter söndagsmiddagen är nu inte samma njutning.

En god drink innan maten gör jag av fläderblomssaft, mineralvatten och is. Gärna med ett myntablad i.

Spriten – konjak, whisky och calvados – är det jag saknar minst. (Snapsen har inte varit aktuell under den här perioden.)

Men ruset då? Att berusningsdricka har aldrig varit min grej. Lika gärna som jag blir glad och upprymd kan jag bli trött, nedstämd och aggressiv. Dessutom tillhör jag den grupp – av företrädesvis män – som på väg hem efter en fest gärna påpekar det olämpliga för stökiga ungdomsgäng i att sitta med fötterna på sätet eller röka i tunnelbanan. Sånt kan och bör man kanske göra i nyktert tillstånd. Aldrig berusad. Därför åker jag helst taxi sådana kvällar.

Kranvatten är bäst.

****

Denna notis är inte sponsrad av Stockholms Vatten AB. Om alkoholens verkningar och skadeverkningar har jag skrivit en broschyr åt RNS. För övrigt det enda jag författat som har översatts till ryska.


Andra bloggar om

Etiketter:

fredag, november 23, 2007

När pengarna talar 2

Det finns fler roliga detaljer om Attendo Care. Som att koncernens vd Henrik Borelius (för övrigt bror till f.d. handelsministern, journalisten Maria Borelius m.m. bl.a. känd för att förvara fillipinskor i källaren till Djursholmsvillan) caschade hem 40 miljoner när bolaget häromåret såldes till det brittiska riskkapitalbolaget Bridgepoint för 2,2 miljarder.

Koncernens vinst 2005 blev för övrig 120 miljoner kronor och de fyra högsta cheferna fick bonusar på totalt 1,8 miljoner kronor.

Attendo care har vunnit upphandlingar för att bolaget varit uppemot 15 % billigare än kommunens egen regi. Den högst ansvarige för verksamheten på Kronparksgården i Uppsala, där en vårdskandal 2006 utspelade sig, har utöver en hög lön också fått en hög bonus tack vare det "goda" resultatet. Så ser äldrevården i Sverige ut 2007.

Läs mer på om Attendo
http://www.affarsvarlden.se/art/95326
http://www.e24.se/samhallsekonomi/artikel_78993.e24

Anm. Att riskkapitalbolag inte är några välgörenhetsinrättningar kan var och en som tar del av informationen på Svenska riskkapitalföreningens hemsida förvissa sig om. (”Det kan … handla om att rationalisera antalet komponenter för att få större skalfördelar vid inköp och lagerhållning. Produktionen styrs om från ett antal mindre enheter till större mer fokuserade med högre effektivitet där transportkostnaderna så tillåter.” osv)

Fler bloggar om

Etiketter:

När pengarna talar

En liten vårdprofitör sitter i tv:n och visar vargtänderna. Blicken blänker bakom de stålbågade glasögonen när han svarar på Aktuelltreporterns frågor om de upprepade larmen om missförhållanden vid bolagets vårdenheter.

– Det är inte medierna som är vår tillsynsmyndighet, svarar han.

Nej, det är Länsstyrelsen. Men när reportern tar upp Länsstyrelsens kritik mot att många av missförhållandena beror på för låg bemanning svarar han bara:

– Där delar vi inte Länsstyrelsens uppfattning.

Kort sagt ”Vi är oss selve nok, och ni kan dra åt h-e med era frågor”.

Dessförinnan har reportern tillåtits besöka en av företagets mönsteranläggningar utanför Stockholm, där glada åldringar sitter i ring och kastar boll. Nordkoreanerna hade inte kunnat arrangera det bättre.

Nu har Lidingö kommun sagt upp sitt avtal med bolaget för ett av kommunens äldreboenden (Svenska Dagbladet 23/11 -07) och då blir tonen helt plötsligt en annan. I det företagets värld är det pengarna som talar.
***

Attendo Care är enligt företagets hemsida Nordens ledande företag inom entreprenaddriven vård och omsorg med cirka 170 vårdenheter och drygt 7 000 anställda i Sverige. Vinsten var i fjol 28 miljoner på en omsättning på knappt 2,9 miljarder kronor. Förra året uppmärksammades flera fall av vanvård på äldreboenden i Lund, Onsala och Uppsala.

Andra bloggar om och

Etiketter:

torsdag, november 22, 2007

Självbilder

I ett tv-program om författaren P.O. Enquist för ett par år sedan nämnde producenten Eva Beckman med vilken respekt och ängslan hon och andra närmade sig honom. Jag minns nu inte exakt hur orden föll – kanske använde hon rentav ordet rädsla – men plötsligt tappade den store författaren garden helt, den gard han så omsorgsfullt hållit uppe genom hela programmet. Hans häpnad var oförställd och helt utan koketteri.

Det där med vilken bild vi gör av oss själva och andras föreställningar om oss är uppenbarligen inte så enkelt.

Jag ser mig själv i spegeln. Bortsett från några enstaka gråa hår och lite fåror i ansiktet ser jag fortfarande den där brådmogna och ganska sårbara 16–17-åringen jag en gång var. Han har varit med om en lång resa, är något klokare och kanske lite lugnare men i grunden samma kille som jag blev de där åren i slutet av 1960-talet.

Vad andra ser jag kan bara gissa.

Etiketter:

tisdag, november 20, 2007

Att sona sitt brott

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
(Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955)
Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör. Ska den som en gång dömts för spelmissbruk eller bedrägeri anförtros ansvaret för andras pengar på en bank eller ett växlingskontor?

Och slutligen ska den som dömts för att ha utsläckt en annan människas liv sen få handskas med andra människors liv och hälsa? Vi lägger ju bokstavligen ansvaret för vårt väl och ve i läkarens händer. Dessutom är alla patienter inte små änglar. Lena kan ibland berätta de mest hårresande historier om hur folk i själslig och kroppslig nöd kan bete sig. Ett stabilt psyke, god impulskontroll och empatisk förmåga är egenskaper som krävs av den som ger sig in i vården.

Att brottet han begått var politiskt betyder mindre för mig, i det här sammanhanget. Att han inte uppgett vad han gjort vid de intervjuer som föregår antagningen talar dessvärre emot honom. Visst förstår jag varför han inte gjort det. Omgivningens fördomar tål inte alltid sanningen. Men att skaffa sig ett visst yrke är ingen mänsklig rättighet, som Anders Milton skriver på DN Debatt idag.

Mitt preliminära svar på frågan är alltså nej. En som dömts för mord bör inte få bli läkare. Men svaret får aldrig bli en reflex med ryggmärgen.

Andra bloggar om , och

Etiketter:

måndag, november 19, 2007

Vänskap

”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.”
Så har vi äntligen fått en vetenskaplig definition av vänskap. I en inspirerande understreckare i lördagens Svenska Dagbladet (17/11-07) skriver Carina Burman om vänskap med anledning av två nyutkomna böcker. Ett visst mått av ömsesidig beundran ska också till, fortsätter historieprofessorn Eva Österberg som står för definitionen. Vår bäste vän är någon som är lik oss själva, fast bättre.

Min hustru, brukar män i min ålder svara på frågan vem som är deras bäste vän. Och visst är det så. ”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.” På vilket annat sätt skulle jag definiera Lenas och mitt förhållande. Den manliga världen är allt för fylld av prestige, hierarkier och misstänksamhet för att rymma verklig vänskap. (Om vänskap mellan kvinnor kan jag av naturliga skäl inte yttra mig.) Återstår den vi valt att dela vårt liv med ”i nöd och lust”. Vänskap är kärlekens vardag, säger en av de citerade. När passionen har klingat av. Gott så. När kvinnan sen dör lämnar också deras åldrade män snart det jordiska.

”Om vänskap funnes vore vi vänner”, skrev en gång Pär Rådström. Så var han också känd för att svika och bedra de som trodde sig vara hans vänner.

De böcker Burman skriver om är Eva Österberg (red) Vänskap. En lång historia (Atlantis 2007) och Kate Larson & Anna-Karin Palm Om vänskap (Lejd 2007). I sin bok Vänner (Bra Böcker 1991) ger Lars Forssell för övrigt ett sammansatt porträtt av Pär Rådström.

Andra bloggar om

Etiketter:

måndag, november 12, 2007

Lena läser bloggen

Lena läser bloggen.
– Det där du skriver är ju krönikor egentligen. Sånt där som folk skriver i tidningen och tar betalt för, säger hon och tittar uppfordrade.
Vad svarar man sin hustru på sånt?

Etiketter:

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT. Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad!

Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!)

Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till något vettigt på en halv spalt eller något mer? … Arbeta inte ihjäl dig, lämna ifrån dig jobbet om du inte hinner och orkar. Mvh Åke B.”

Redan då, tänker jag och minns sena kvällar och tidiga morgnar bakom bussratten, parallellt med eget skrivande, föreningsarbete och kraschade förhållanden. Jag undrar vad jag skrev.
***
I en vänbok till Jan Myrdal inför dennes 80-årsdag påminner Carsten Palmaer om vilket auktoritärt samhälle Sverige var i början av 1960-talet. Morgonbön var obligatorisk i skolan, aborter var förbjudna, unga flickor som blev gravida relegerades från skolan och den som ifrågasatte en rektor, präst eller socialchef åkte ut med öronen före.

Jag tänkte på det när jag såg tv-serien Upp till kamp och nu åter när jag ser såg programmet om Åkesson och bläddrar i hennes dikter. I programmet framskymtar klipp från författarframträdanden, tv-program och evenemang. Kvinnornas förtjusta fnissande när Sonja Åkesson läser sina dikt ”Vara vit mans slav”. Och deras vakna frågor efteråt.

Vilket vapen är bäst när man vill riva en mur eller punktera en myt? När väljer man slägga och när är floretten effektivast?

Överallt där människor kunnat förändra samhällen har det skett genom att de organiserat sig (i partier, medborgarrättsrörelsen, folkrörelser). Men hur ser det ut innan? I det ögonblick när idéerna föds. När det till synes självklara börjar ifrågasättas och hur så småningom alltfler vill en förändring – och tror att den är möjlig. Det som slår mig är lättheten och munterhet i samhällskritiken den gången. Jan Myrdal skrev moraliteter över livet i Konditorträsk och om Friställde Andersson. Hasse & Tage gjorde sina revyer och program, den konkreta poesin dunkade på från sitt håll och musiken inte minst. Kort sagt ”skrattets historia”, som Bachtin skriver om i sin monografi över Rabelais

Sen tog det stora allvaret över. Nödvändigt kanske, men vad var det som försvann?

Och idag? När man fått oss dithän att den enda förändring vi tror är möjlig är friheten att välja elleverantör eller nya klinkers till golvet i köket.

Somliga dagar vilar tillvaron blytung över pannan.

Poeten Sonja Åkesson. Foto: Lütfi Özkök/Scanpix

Tillsammans med Eva Dahlman och Nils Edwall deltog jag i en mejlväxling om tv-serien Upp till kamp i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront. Den finns även att läsa på min hemsida.

Michail Bachtin: Rabelais och skrattets historia: François Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen (övers: Lars Fyhr) har i år kommit ut i en nyutgåva på Anthropos
förlag.


Andra bloggar om och .

Etiketter: , , ,

fredag, november 09, 2007

När vi vänder bort blicken

Kunskapskanalen ser jag Margareta Strömstedts film om Tove Jansson från 1968. Hon besöker författaren på den karga ö längst ut i Finska viken där hon lever i en liten stuga tillsammans med Tuulikki Piätelä (förebilden till Too-ticki i Muminböckerna).

Tove Jansson börjar misstänka att Mumintrollet inte alls har någon god karaktär. Hon berättar historien om myrorna. Dessa har intagit den plats där Mumintrollet vill vara. Han ställs inför valet att utrota dem, flytta eller dela livet med dem. Utrota dem kan han inte förmå sig till, det vore alltför barbariskt, flytta vill han inte och dela livet med dem går av praktiska skäl inte. Han delger den mer realistisk lilla My sina bekymmer. Och en dag när han är borta bränner hon upp myrorna med bensin. Mumintrollet kommer hem, blir fruktansvärd upprörd över vad hon gjort – och lättad. My genomskådar honom förstås.

Historien säger oss mycket om oss och våra liv. Filmen är för övrigt väldigt underhållande. Färgerna och ljuden ger mig associationer till andra 60-talsfilmer i skärgårdsmiljö som Vi på Saltkråkan och Att angöra en brygga. På slutet av filmen drabbas ön av en riktig storm. Idyllens och katastrofernas mästerliga skildrare konstaterar nöjt att ”Nu kan ingen fara och ingen komma. Nu är det alldeles tryggt”. Filmen går i repris den 11/11.



Ingen ädel karaktär


Andra bloggar om .

Etiketter:

måndag, november 05, 2007

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess.

En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse. Gripande skildringar av individualister i kollektivet.

En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté:
”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan.

Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man bara råkar göra. Det kan däremot vara väldigt lönsamt. Det vite som kommunen kan utkräva, efter en flera år lång process av överklaganden genom sex instanser, ligger långt, långt under de extra miljoner som huset kan säljas för med ett penthouse på taket.”
Erik Berg konstaterar att en del rika och mindre nogräknade villaägare regelmässigt utnyttjar den här spekulationsmöjligheten. (Clarté 3/2007)

Alla annars så talträngda f.d. och nuvarande statsråd och statssekreterare som ertappas med svart arbetskraft har påfallande svårt att ge någon förklaring till sitt beteende när de ertappas med fingrarna i syltburken. Låt mig komma med två förslag:
  • Man vill ha en högre materiell standard, även till priset av den enskilde arbetarens försäkringar och framtida pensioner.
  • Man vill ha mer tid för arbete eller de egna barnen genom att låta kvinnor från öst eller Filipinerna bo i källaren och ta hand om hushållet, kvinnor som ofta lämnat sina egna barn hos mor- och farmödrar i hemlandet långt borta, för att kunna försörja sig.
Många menar att socialdemokratins långa maktinnehav möjliggjordes tack vare alliansen mellan medelklassen och arbetarklassen, bland annat manifesterat i ATP-reformen. Till exempel har Åsa Linderborg och Göran Greider på olika håll hävdat att den alliansen nu håller på att spräckas. Men kanske är det snarare så att medelklassen håller på att sprängas, i ett girigt övre skikt, som ställer sig över alla lagar och regler för gemensamt umgänge och ett undre, alltmer proletariserat skikt i en allt otryggare tillvaro. Hur den framtiden kan se ut skildrar Barbara Ehrenreich förtjänstfullt i Körd, ett reportage där hon wallraffar som arbetslös tjänsteman i USA.

Varför har vi en Plan- och Bygglagstiftning? frågar Erik Berg och svarar: En mycket enkel anledning är att ditt hus är min utsikt. Ingen människa är en ö.

Andra bloggar om och

Etiketter:

söndag, november 04, 2007

Ett år av tankar

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil. Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre.

Irma 5 år. Juni 2001
Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tycker att handens rörelser med pennan i blocket (det första fick jag av dottern i julklapp) står i mer direkt kontakt med vad jag tänker och känner än det mekaniska tangentbordet på datorn. På datorn skriver jag rent mina texter. Putsar och stryker. Längre texter, som mina improviserade memoarer (Hur jag blev den jag blev), läser jag högt för mig själv. Det är något med andningen och rytmen i berättandet som faller på plats då.

Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.

En palestinsk familj använder en gasollampa i sitt hem efter att all elektricitet nu har strypts på Gazaremsan. Foto: Hatem Moussa/AP
Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.

Andra bloggar om och

Etiketter:

Vi tänker på våra döda

Pappa och jag i Kronobergsparken 1954

I går tänkte vi på våra döda. I Lenas och mitt fall våra fäder.

Åke och Lena, 2 år. Västertorp. Febr-mars 1951.

Andra bloggar om döden

Etiketter: ,

fredag, november 02, 2007

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”.

När vi dör
När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln.
Ingen tror på det längre och det blir inte heller så.
Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär.
Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor.
Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss.
Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta.
Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt.
Därtill var livet alldeles för upphetsat.

Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra,
berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid.
Det kan man inte anklaga livet för.
Man visste ju att det bara var en tidsfråga innan det skulle ta slut.
Och man ville ju därför få ut så mycket som möjligt.
Då var det naturligt att det blev ganska upphetsat.
[...]

Helst hör jag dikten i författarens egen uppläsning och med Jonas Knutssons vemodiga saxofon i bakgrunden som på skivan och i den nio minuter långa tecknad filmen Himlen har inga hål.

I morgon ser jag Ulf von Strauss film Döden - en film om livet från 2000 på SvT 2 kl 16.25.

Uppdaterat. Tidholms prosadikt finns att höra på författarens hemsida, några stycken från slutet Knutsson och Tidholm: När vi dör

Andra bloggar om .

Etiketter: ,

torsdag, november 01, 2007

När allt faller samman

En natt drömmer jag – som så många gånger förr – om huset vi bodde i. Man muddrar i viken nedanför och vibrationerna från de kraftiga maskinerna fortplantar sig genom marken. Huset – i drömmen står det i en lerslänt – börjar röra sig. Jag skyndar ut och hinner precis sätta mig i säkerhet innan väggarna viker sig och byggnaden faller samman. Människor skyndar till. Någon ligger kvar i källaren. Jag vaknar.

Andra bloggar om .

Etiketter: