söndag, december 04, 2016

När systemet kickar igång – och inte

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet.

Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer och nu, till sist, samordnare, chefer och personal hos hemtjänsten. Jag räknar till närmare ett 100-tal. För en enda människas väl och väl.

Min bror och jag har läst utförliga journalanteckningar, välformulerade epikriser och beslutsunderlag för korttidsboende och hemtjänst. Vi har mött kompetent och hängiven personal på alla nivåer – och ett och annat stolpskott. Min mor har fått den bästa vården och omhändertagandet, så här långt.
*
Men. Det här skulle också kunna vara en katalog över kommunikationsmissar och tillkortakommanden inom vården. Jag tänker på

hur vår mor hamnade på medicinklinikens kardiologavdelning på akutsjukhuset då det inte fanns plats på den vanliga medicinavdelningen;
   eller
hur den ansvariga sjuksköterskan på geriatriken vid vårdplaneringsmötet inte informerade kommunens biståndshandläggare om att vår mor just fått en demensdiagnos och inte ens nämnde att hon ramlat i hemmet och blivit liggande;
   eller
hur man på korttidsboendet inte visste vem eller vilka inom primärvården som påbörjat minnesutredningen och då gjort hembesök för att se hur vår mor klarar vardagen;
   eller
att man på korttidsboendet var helt ovetande när biståndshandläggaren och jag kom för vårdplaneringsmötet inför hemgång trots att handläggaren ringt och bokat in oss;
   eller
hur personer från hemtjänst och larmcentral ringer min bror och mig och ska ha olika uppsättningar med nycklar till min mors lägenhet och ändå vill bli insläppta, uppenbarligen utan veta vad någon annan begärt;
  eller
att distriktssköterskan, när jag ringer, inte vet om att vår mor kommit hem, trots försäkringar att man kontaktat primärvården: det är ju mediciner som ska tas flera gånger varje dag, sår som ska läggas om etc;
  eller
hur en stackars vikarie från hemtjänsten kommer inramlande första timmen min mor är hemma och inte har fått någon information om att hon just kommit hem.
*
Jag är övertygad om vår mor får det bra nu, med tillsyn sex gånger per dygn, hjälp med städning, tvätt, handling och extra allt från hemtjänstens demensteam. Men jag undrar hur det hade gått om inte jag varit med vid ankomsten till varje nytt ställe, gett bakgrunder, lämnat kopior på dokumentation, visat foton och gång på gång dragit samma berättelse:
”Det är snart två år sedan vi i familjen började märka att allt inte stod rätt till med vår mor…”
Så, vad händer med alla gamla som inte har en anhörig med möjlighet att fritt disponera sin tid och med vana vid att leda och samordna stora projekt? Får de det lika bra, även om det kanske tar lite längre tid?

Etiketter: