onsdag, november 22, 2017

Svenska akademin och makten

Det finns mycket att säga om de gärningar den i Dagens Nyheter utpekade Kulturprofilen, med ”nära koppling till Svenska Akademin”, gjort sig skyldig till. Många som vänt bort blickarna och tigit i decennier  (!) rusar nu i panik mot utgången. Kulturellt och politiskt är den mannen död. Kanske kommer någon eller några av de som råkat ut för honom att polisanmäla. Den nödvändiga diskussionen om mäns beteende mot kvinnor som #metoo initierat får nytt bränsle.

Men det är när jag läser om lärarna och eleverna på Biskops Arnö som nackhåret reser sig. För vad hände när några tog mod till sig och larmade om ”Kulturprofilens” beteende? När mannen efter ett framträdande på ”Klubben” för ett par år sedan skrev och bad om mejladresserna till några av de kvinnliga eleverna svarade, enligt Dagens Nyheter, fyra av lärarna:
Vi fick höra att ett flertal av våra kvinnliga elever upplevde verbala och fysiska kränkningar av sexuell natur från dig, vilket för oss är oacceptabelt. För oss känns det i nuläget omöjligt att fortsätta samarbeta med Klubben, trots den fina kvällen.
Det de kvinnliga eleverna beskrivit var tämligen grova sexuella kränkningar i närvaro av många vittnen. Mannen förnekade givetvis allt och förklarade att ”vi” inte längre ville ha något med skolan att göra.
Skolans agerande ledde till att andra kulturpersonligheter hörde av sig och försvarade Kulturprofilen, säger författaren och läraren Ida Linde:
– Det var de vanliga sätten att ursäkta sexuella trakasserier, genom att förminska en människas erfarenhet och hävda att den var något annat.
I ett mejl som DN-artikelns författare tagit del av
skriver en poet till Biskops-Arnös rektor att hon ”skäms” över lärarnas markering mot Kulturprofilen. Hon betonar att Svenska Akademien bidrar ekonomiskt till olika projekt som är knutna till deras författarskola. Hon föreslår en ”ursäkt” till Kulturprofilen och ”reprimand” till lärarna ”för fullständigt oacceptabelt beteende”.
Statens kulturråd må ursäkta, men vi talar här om den svenska litteraturens och vitterhetens absoluta maktcentrum, under beskydd av Hans Majestät Konungen, som delar ut motsvarande ett Augustpris i veckan i stipendier och bidrag. Alla – Alla! – utom ett fåtal ekonomiskt oberoende inom kulturlivet strävar efter dess gunst och vet vad det betyder för den framtida karriären att falla i onåd. Det har mannen utnyttjat och han har haft Akademiens öra.

Svenska Akademin är makt, lika hemlig som ett ordenssällskap (undantagandes att vi vet vilka medlemmarna är). Insynen i dess verksamhet och ekonomi är lika med noll. Och vad som händer med makt utom kontroll vet vi alltför väl, det är sånt Akademins ledamöter skriver böcker om. Alltför länge har vi låtit oss bländas av jublet och glansen under kristallkronorna. Under frackarna och de frasande sidenklänningarna stinker det. Om HM Konungen vill passa på att snygga till sitt i sammanhanget något tilltufsade anseende skulle han ta tillfället i akt och upplösa sällskapet. Varför inte lagom till dess högtidliga sammankomst den 20 december?

tisdag, november 21, 2017

Socialist har du också hunnit bli

Apropå Fars dag hittar jag en gammal lapp i gömmorna. Skriven någon gång i slutet av augusti 1967. Den är från min far som är på lantstället vi hyr i Sörmland, tillsammans med min mor och min sex veckor gamla lillebror. Själv är jag i Stockholm tillsammans med min mormor. Min far har fyllt 40 det året och jag är 16 år. Kuvertet har innehållit lite fickpengar och några hastigt nerkastade rader:
Vi hoppas att du skam tillsägandes befinner dig väl. Vi = mor, Stefan och lille far! Det spörs att du börjat gymnasiet och gillar Fhilips. Socialist har du också hunnit gillras till av höger[oläsligt]traktister. Knarkar gör du. Psykodelisk [!] pop. K-son & H-son om inte annat. Vi, vi alltså och Säpo och några till – Myrdal, Jan t.ex. – har ögonen på dig. Vi följer dig och din farbror med vakande av nattvak och vodka skummande ögon!
Take you in act!!
Högertrafiksnatten tat’ lugnt!!! Trots frånvaron av bilar lär det nog inte bli så lugnt i Stockholm!
Hälsa mormor. Hoppas hon inte oroar sig igen. (Högergalan ”välfärdssamhällets sista surrealistiska handling” --- som det stod i bladet!)
Far hälsar + mor och Stefan hälsar också.
Sådan var han också, min far.
*
Anm. ”Fhilips”, den legendariska musikklubben Filips som just öppnat i Stockholm i regi av Bo Hansson & Janne Karlsson (”K-son & H-son”), Bill Öhrström m.fl. och som jag kom att bli en frekvent besökare av tillsammans med min några år äldre farbror den hösten.

fredag, november 17, 2017

Kärlek

Jag får ett sms från dottern:
”Älskar dig mer än du begriper! Puss på fars dag.”
Jag tänker på allt man gått igenom med sina barn. Först de självklara småbarnsåren: hämta, lämna, laga mat, se till att hon och hennes bror var hela och rena; sen de första skolåren – förnuftigare, för att inte säga förnumstigare, än på mellanstadiet är nog aldrig människan. Sen puberteten, de konfliktfyllda åren, slutenheten omväxlande med släng i dörrar och utskällningar; och så småningom vilsenheten, de första åren som ung vuxen, då man som förälder bara kunde stå vid sidan av och finnas till, vid behov.

Och nu, ut på andra sidan, en vuxen person, med man och tre egna barn. Jag deras morfar. Och så en kärlek som denna.

Etiketter: ,

söndag, november 12, 2017

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker.

Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade. Cigarettröken låg tät i vardagsrummet.

1970-talet kom och med det nya chefer, nya krav på jobbet. Det var inte längre tal om att sitta på muggen med Dagens Nyheter en stund när han kommit från tåget. Exakt vad som hände vet jag inte. Vi hade inte så mycket kontakt sedan jag flyttat hemifrån. (En gång möttes vi på pendeltåget. Han på väg från jobbet i Södertälje till Mölnbo, jag hade lånat ihop lite utrustning och skulle ut på Sörmlandsleden några dagar själv. ”Hej”. ”Hej, är du här?”. Främlingar för varandra.)

Något hände de där åren som bröt ner honom. Likt sin yngre bror, min farbror, bar han på en frihetslängtan. Han kunde nog aldrig inordna sig. Min bror har berättat hur han kom på honom med att låtsas gå till jobbet. Hur han gick upp på vinden och väntade på hur min mor och bror gick iväg, innan han gick ner igen till lägenheten.

Och så alkoholen. Inte så mycket sprit, mest starkvin och porter. Senare, när Lena och jag fått barnen och vi återupptagit kontakten något, hade han alltid ryggsäcken med när han hälsade på. Det klirrade när han lyfte den.

Och när vår son på mellanstadiet fick i uppgift att intervju någon äldre släkting om hur det var när de var barn öppnade han aldrig när det ringde på dörren.
*
I dag är det Fars dag. Jag skrev mer om honom när han skulle fyllt 90 i vintras.

Etiketter:

torsdag, november 09, 2017

Stig Sjödin

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet.

Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen.

En stormig novembermånad på 1970-talet hjälpte jag en vän som jobbade ett år som väderobservatör på Bjuröklubb. Där, längst ut i havsbandet i Västerbotten, försökte jag skriva en essä om Sjödin. Anteckningarna har jag fortfarande kvar i en mapp i källaren. Någon essä blev det nu aldrig men så småningom kom jag att presentera honom i den marxist-leninistiska veckotidningen Gnistan, vars kulturredaktör Åke Bergman blev eld och lågor över förslaget. Med bävan ringde jag upp den store och frågade om vi fick publicera några av hans dikter. Några pengar hade vi ju inte men kunde han tänka sig … osv? ”Får tryckaren betalt?”, svarade han kärvt, och det var jag ju tvungen att medge.

Det var ett statement om hur han, som en gång börjat sin yrkesbana på järnverket i Sandviken, såg på sitt arbete. Poeten och kroppsarbetaren, båda var lika mycket värda. Hursomhelst, han gav sitt bifall. Min text och några av hans dikter publicerades, vilket fick en ung poet på vänsterkanten att gå upp i falsett och skriva ett svavelosande motinlägg: Sjödin var ju reformist gubevars och skrev krönikor i Kommunalarbetaren, där han förordade socialdemokratisk seger i valet. Ytterst graverande. (Den upprörde poeten återfinns numera långt ut på högerkanten.) Idag är jag mest förvånad över att Sjödin gav sitt bifall till att låta sig publiceras i den allt annat än ”sossevänliga” vänstertidningen.

Politisk poesi går bra, om författaren heter Sonnevi eller så, men arbetarförfattare även en som gett ut samtliga böcker på Albert Bonniers förlag, där går tydligen gränsen för vad som passerar i förlagshuset på Sveavägen.

Stig Sjödin skulle fyllt 100 år den 7 oktober i år. På hans gravsten, där han ligger begravd på Katarina kyrkogård, står:
Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös.

Stig Sjödin-sällskapet vårdar hans minne.

Etiketter:

söndag, november 05, 2017

Politik och våld

Att politik i grunden är institutionaliserat våld, påminns jag om när jag läser Tomas Lappalainens skildring av statens uppkomst i det antika Grekland (Världens första medborgare. Lindh & Co, 2017). Med utgångspunkt i sin kunskap om den italienska maffian (som han ägnat tre böcker) läser han Illiaden och Odyssén som en skildring av samhället på den grekiska halvön under 700-talet fvt och framåt. Där fanns ingen stat, ingen äganderätt, ingen yttranderätt. Var du en basileus (storman) ”ägde” du bara den mark du och din oikos (familj, hushåll) kunde försvara. Kom någon annan och starkare med sin här och besegrade dig var marken hans. Sa du emot någon som var mäktigare kunde han (det var ju alltid en han) hugga huvudet av dig. Att döda var ädelt och att röva inget skamligt sätt att försörja sig. Öga för öga, tand för tand.

Liksom i maffians samhälle handlade allt om beskydd och om vem som kunde beskydda vem. ”Beskydd” är ju en intrikat blandning av skydd och hot om våld. (Någon kommer in i en butik och erbjuder innehavaren sitt beskydd. ”Men jag behöver inget beskydd”, svarar denne oskyldigt. ”Är ni säker på det?” svarar besökaren.) Och även om innehavaren kan se sin butik nedbränd eller demolerad om han nekar, är beskydd inte detsamma som utpressning, skriver Lappalainen, beskyddet innebär ett faktiskt skydd mot andra konkurrerande ”beskyddare”, och för det förväntar sig beskyddaren en avgift, eller ”gåvor” som det kan heta med en förskönande omskrivning. På samma sätt som vi i mer utvecklade samhällen, som Sverige, betalar skatt och förväntar oss ett skydd, i första hand av polis och militär. Och om vi vägrar straffas vi. Men ett ”beskydd” är det.

Det som sedan, under stor vånda och allt annat än rätlinjigt, växte fram i de grekiska stadsstaterna (enligt Lappalainen troligen med början i kolonierna) var något helt nytt: medborgare (de fria beväpnade männen), lagar, domstolar, våldsmonopol, yttrandefrihet osv. Allt det vi förknippar med en modern demokrati. (Vilket också gav tid och kraft över till annat, som systematiskt tänkande – filosofi och vetenskaper –, dramatik och lyrik.)

Länge har historiker och religionssociologer pekat på de monoteistiska religionernas betydelse för civilisationens framväxt, till exempel det perserrike som grekerna framgångsrikt krigade mot eller Alexanders välde som de dukade under för på 300-talet före Kristus. Lappalainen fogar en annan och väsentligt pusselbit till denna historia. Och han gör det övertygande.
*
Om den italienska maffian har Tomas Lappalainen skrivit Maffia (1993), Camorra (2007) och ’Ndrangheta (2010). Andra böcker är Italien (1999) och Se Neapel och sedan dö (2006).



Etiketter: , ,

fredag, november 03, 2017

Just nu är jag här

Jag läser Isabelle Ståhls augustprisnominerade roman Just nu är jag här (N&K, 2017), en mardrömsliknande skildring av en ung (28 år) kvinna som glider runt i Stockholm mellan tillfälliga jobb, universitetskurser, Tinder-dejter och utenätter med för mycket alkohol och droger. Hon bor i andra hand i en förort, äter till och från antidepressiva och har inom sig en stor tomhet, och kanske en längtan. Mobilen plingar ständigt av Facebook-uppdateringar och Tindermeddelanden. När hon mår bra tar hon selfies och lägger upp på Instagram. Visst kan det låta som en parodi på nutidsmänniskan men Ståhl kan skriva och håller läsaren i sitt grepp

Jag läser boken med känslan av att balansera intill en avgrund. Långt därnere ser jag någon. Nej, det är knappast jag själv för 40 år sedan. Därtill fanns jag i alltför många sammanhang. Kan jag överhuvudtaget relatera till den känsla av rotlöshet romanen förmedlar? Ja, uppenbarligen eftersom jag läser vidare. Samtidigt får en formulering (”Om det bara kunde bli ett litet krig. Då skulle jag inte tvivla mer”) mig att minnas något jag läste och skrev om för flera år sedan. Den gången handlade det om kriget som renande kraft.
Uppdaterad.

Etiketter: