lördag, augusti 31, 2013

En imaginär värld

Att leka med barnbarnen är som att stiga in i en bok av Barbro Lindgren.  En helt ny värld öppnar sig. Dotterdottern, snart tre år, har fått en kaffeservis i miniatyr av mormor och vi har kafferep. Bjudna är 1)  en racerbil i miniatyr, 2) en legopolis, 3) en liten påskkyckling . Alla får kaffe, mjölk och socker. Vi rör om i kopparna. En bulle (i form av en kotte) slinker ner. Vi  smackar belåtet och talar om för varandra hur gott allt är.
Grötfrukostarna är helt imaginära. Jag kokar gröt i en fiktiv kastrull. Hon  tar fram osynliga tallrikar och skedar. Jag serverar, först gröt till alla, sen sylt och mjölk. Närvarande är barnet och jag (vi har omväxlande rollen som mamma eller bebis), farmor och en apa. Ibland är en fiktiv pappa och mormor med. Vi låter oss väl smaka. Sen går de vuxna till jobbet och barnen till dagis. Hemma igen somnar alla. När morgonklockan ringer vaknar alla och det hela upprepas ett flertal gånger tills mitt vuxna jag säger att jag måste göra något annat.
Andra dagar cyklar vi på altanen. I ena ändan ligger Afrika, där bor vi, sover och äter våra grötfrukostar, i andra ändan ligger affären, där handlar vi mat (lax, korv, pasta) och annat vi behöver (byxor, skor). Innan hon cyklar iväg vill hon ha en biljett. På vägen hem stannar vi vid verkstan för någon nödvändig reparation av cykeln.
Jag tänker att den som förmår behålla den här förmågan blir konstnär som vuxen.

Etiketter: ,

Den sympatiske Obama

Mediaretoriken kring Barack Obama är motbjudande. Han, den svarte, intellektuelle, sympatiske fredspristagaren och före detta socialarbetaren som ”egentligen inte vill krig”, ”egentligen” vill stänga Guantánamobasen osv, har nu ”målat in sig i ett hörn” i frågan om Syrien. Till skillnad då mot föregångaren, den dumdryge, osympatiske presidentsonen och ”texasgubben” George W. Bush.
Just därför att bilden är så lockande måste jag värja mig.
I fem års tid har hans drönare spridit död och förintelse mot civila och rebeller i Jemen, Pakistan osv. Hans soldater har dödat och våldfört sig i länder som Irak (nej, USA har inte lämnat det landet) och Afghanistan. Fångar sitter kvar på tolfte året utan rannsakan och dom i Guantánamo, Abu Ghraib och Bagrambasen i Afghanistan.
Land efter land har bokstavligt slagits sönder i jakten på påstådda terrorister eller misshagliga regimer: Somalia (på 90-talet), Afghanistan, Irak, Libyen och så nu Syrien? Därefter Iran? Nordkorea är kanske skyddat av närheten till Kina. Knappast länder jag velat leva i, men det som kommit efter är så mycket värre. Det enda vi vet är att när bomberna slutat falla och skotten tystnat återstår ruiner. Och hungriga, desperata människor som famlar efter något att hålla sig i.
Och därför behövs folk som Mannings och Snowden. På onsdag går jag ut och visar min avsky mot ”den sympatiskes” närvaro i vårt land.

Läs även andra bloggares åsikter om  och  

Etiketter:

onsdag, augusti 14, 2013

”Det kom främmande”

”Vi hade främmande hemma.” Hur många gånger har jag inte hört detta, som jag länge tyckte typiskt svenska uttryck. Ett uttryck för avoghet, isolering och sociala inkompetens. Eller?
På semestern läser jag Ronny Ambjörnsson självbiografiska långessä Mitt förnamn är Ronny. Han skriver där bland annat om föräldrarnas umgängesvanor. Göteborgsk arbetarklass under krigsåren. Hembesök gjorde man  hos släktingar; far- och morföräldrar tillhörde dem man gick på visit hos på söndagarna. Med andra, icke-släktingar umgicks männen i bastun eller (dock ej Ambjörnssons far) på kaféer och ölsjapp. Kvinnorna slängde käft genom köksfönstren eller råkades över en slät kopp kaffe i köket. Kom någon annan på hembesök var det ”främmande”. Snarare alltså ett uttryck för släkt- och klansamhällets normer. Eller trångboddhet.
Mitt förnamn är Ronny är fylld av pregnanta och insiktsfulla iakttagelser av föräldrar och kamrater under uppväxten, den ringlande bildningsvägen och eget främlingskap inför det nya. Boken kom i nyutgåva på Atlas vintage häromåret. Mycket läsvärd.
PS Är det en tillfällighet att skildringar av ”klassresor” blivit så vanliga idag när den vägen stängts för allt fler DS.

Etiketter: ,

Thomas Quick, minnet och sanningen

Lena Andersson skriver om manipulatören Thomas Quick, ”skådespelaren” som får medier, rättsväsende och anhöriga att dansa efter sin pipa, först åt ena hållet (”jag har begått alla dessa hemska brott, förlåt mig”) sen åt det andra (”jag har ljugit hela tiden om alla dessa hemska brott, förlåt mig”). Jag tolkar Anderssons resonemang som att Quick antagligen är oskyldig, men bör hållas inspärrad även i fortsättningen, eftersom han är bokstavligt talat livsfarlig för omgivningen i sin manipulativa förmåga.
Om Quicks eventuella skuld vet jag lika lite som någon annan. Bekanta och debattörer på båda sidor är lika övertygade i sina uppfattningar. Med tanke på hur minnet fungerar kan han själv ha varit lika övertygad om sin skuld när han erkände som han idag är övertygad om att han ljugit.
Men det jag sett och läst om dessa polisutredningar och rättegångar gör mig mörkrädd. Åklagare (och polis) är ju skyldiga (och det gäller inte bara i fallet Thomas Quick) att också ta fram och beakta fakta som talar för den misstänktes oskuld (hundratals har ju erkänt mordet på Olof Palme). Och domstolen ska i sin tur enbart att ta ställning till om de bevis åklagaren lägger fram räcker (bortom allt rimligt tvivel) för en fällande dom. Domstolarna och rättsväsendet struntar noga räknat i sanningen, lika lite behöver en terapeut ta ställning till om en klients minnen (av övergrepp t.ex.) återspeglar faktiska händelser. Denne ska ju bara få sin klient att bli frisk eller må bättre. Ibland, som i fallet Thomas Quick, sammanfaller eller kolliderar dessa intressen på ett ödesdigert sätt. Något som medierna och vi övriga kan ha svårt att förstå.
Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

måndag, augusti 05, 2013

Kosten. Vi hör det vi vill höra

Människan är unik. Vi kan klara oss på den magra kost inuiterna bjuds i Arktis, i årtusenden har vi överlevt i djungler såväl som i öknar. Vi kan äta kött, vi kan äta rötter, vi kan äta grönsaker. Så vad beror de senaste decenniernas fetmaepidemi på? Fem professorer och läkare konstaterar i ett inlägg på DN-debatt  att antalet kvinnor och män i åldern 35–44 år som drabbas av stroke i vårt land ökar. Hjärtinfarkt hos unga kvinnor ökar också. Och det drabbar främst  ”lågutbildade”, dvs. socialgrupp 3. ”Sedan mitten av 00-talet har fettintaget, främst animaliska fetter från smör, grädde och feta mejeriprodukter ökat kraftigt igen och intaget av kolhydrater har minskat”, skriver man vidare. Skulden för detta ges de läkare och andra som predikar LCHF-kostens välsignelser, dvs. ett lågt intag av kolhydrater och högt intag av fett. Den ena kvällstidningen följer upp med krigsrubriker: ”LCHF-kriget som delar Sverige”.
Frågor om kost och hälsa i stora populationer beror på så många variabler att i stort sett vilka samband som helst går att bevisa. Frågan är om det överhuvudtaget är samma grupper man talar om, de som går in för en medveten LCHF-kost (eller vilken annan kost som helst) och de som äter skräpmat i största allmänhet. I repliker tar Dan Andersson upp den globala fetmaepidemin och Ann Fernholm menar att sockret är det stora problemet
Kapitlet om maten var också det som beredde författarna mest arbete i boken Magen. Bakterier, buller och brak (KIUP 2012), vars båda upplagor jag varit redaktör för. Resultat från studier av diabetespatienter tyder  på att olika individer tycks reagera olika på olika typer av kost. Ärftliga faktorer, mag-tarmflorans sammansättning och mycket annat spelar in. En del av oss tycks bli feta av för stort intag av fett, andra av kolhydrater. På samma sätt som en del av oss mår bra av att öka intaget av kostfibrer, medan andra får problem med gaser i tarmen och uppsvälld mage av för mycket fibrer (IBS, också det visat i ovan nämnda bok). Kort sagt, vi är alla olika. Kanske är det dags att i högre grad låta kostråden variera.
Medicinarna i den nämnda DN-artikeln framhåller också vikten av kostinformation. Det får mig att tänka på något jag fick lära mig när jag skrev om alkohol- och drogfrågor på 90-talet. Lika lätt som vi tar till oss information om något som är lustfyllt och som vi ges tillåtelse till, lika svårt har vi att ta konsekvenserna av information om sådant vi bör avstå från. Ett glas vin om dagen (eller två) är ju inte så farligt, kanske rent av hälsosamt, säger doktorn, men vi avstår inte från helgens ökande drickande för det. Tvärtom, vi adderar  ett ökat vardagsintag av alkohol till helgens storkonsumtion.
 LCHF-kosten då? Vi ser och följer hur kockarna i tevens matlagningsprogram förklara att  grädde förhöjer smaken och att kött ska stekas i smör utan att vi för den sakens skull dra ner på konsumtionen av pasta, socker och andra kolhydrater. För andra blir kvällstidningarnas rubriker om LCHF-kostens och fettets välsignelser ett klartecken att fortsätta äta samma feta (skräp-)mat som tidigare. Och  feta pommes fritesen och läsken garanterar att kolhydratintaget ligger fortsatt högt. Allt medan vetenskapen fortsätter att träta.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Etiketter: