torsdag, april 30, 2015

Noterat april 2015

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer.

*
Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige. 2015:
Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. 
*
”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.)
*
På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. Efter år av ideellt arbete går nu regionen in och bekostar vattenverket. Och snart kopplas fibern in. Också det ett resultat av frivilliga insatser. Sverige utanför storstäderna får inget gratis.
*
Drottning Silvia och prinsessan Madeleine på privat audiens hos påven ”enligt kutym” klädda i svart och håret dolt av sjalar. Nu vaknar väl nättrollen? Eller?
*
Andra säsongen av Arvingarna, förra årets stora tv-succé som var så fascinerande. Vi börjar titta men magin är bruten. "Gud vad jag inte bryr mig om de här människorna längre", tänker jag. Så kan det gå. Vi stänger av och ser på The honourable woman på HBO Nordic istället.
*
Andreas Cervenka skräder inte orden i lördagens krönika :
Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet?
I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop.
 Visst skrattar jag. Men vad är det han skriver? Egentligen:
Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot.
 *
Så kan det gå när morfar är barnvakt och mamma glömt sminkväskan öppen
*
Tony Blair och Nicolas Sarkozy, som i vissa skeden samarbetade med Gaddafi, ville kanske inte att diktatorn skulle överleva. Om Gaddafi ställts inför en krigsförbrytartribunal hade han kunnat avslöja detaljer som varit pinsamma för dem.Gaddafi lynchades till döds på öppen gata. Libyska arméofficerare har sedan dess mördats på löpande band. Forna statstjänstemän som försökt stabilisera landet är politiskt utfrysta. Någon utvärdering av Natos Libyeninsats har aldrig gjorts av FN:s säkerhetsråd.
Bitte Hammargen talar klarspåk i Svenska Dagbladet om situationen i dagens Libyen.
*
Det tar tio år att lära sig jobbet, tio år att praktisera det och tio år att glömma bort sig själv. När man har nått dit tar bokstäverna och formens inre röster över.” 
Christer Jonson, granne på östra Gotland och branschkollega, intervjuad i Tecknaren (2/15) om sitt arbete som bokformgivare. En mästares summerar sitt verk.
*
Alla journalister som nu kölhalar Göran Lambertz, var fanns de när Quick satt inne och alla var övertygade om hans skuld?
*
Åtminstone jag kommer att sakna Sanna Rayman när hon nu lämnar Svenska Dagbladets ledarredaktion. En levande röst bland alla förutsägbarheter. Som när hon skriver om könssegregerade bad och barns nakenhet (Näpna nakenfisar och jämlika normer) :
När vi talar om ”det frigjorda Sverige” reduceras bilden ofta till att gälla sexuell frigjordhet, trots att det långt mer centrala för jämställdheten förmodligen är att vi har haft en kroppslig frimodighet som inte har varit sexualiserad. Bastubad, nakna barn på stranden – nakenhet som bara är kroppar.
*
Lotta Lundberg skriver om de starka reaktionerna i Tyskland mot den pilot som tog med sig 150 människor i döden.
Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det blivit om andrepiloten träffat någon som förtjänade hans förtroende och som tålde att han sade: Jag håller på att förlora synen och därmed mitt glamorösa jobb, min flickvän väntar barn med en annan, jag är så förtvivlad att jag har lust att köra en hel jävla airbus in i en klippvägg. Finns det någon som orkar prata med mig om det?
Ska depression och andra former av psykisk ohälsa åter bli något skamligt? 
*
En vän lägger upp en dikt av Tomas Tranströmer på Facebook. Eller? Jag känner igen orden, men kan inte placera dem. Bläddrar i mitt exemplar av Dikter och Prosa 1954–2004 utan att hitta något, börjar googla på inledningsfrasen och får ett antal träffar, flera med hänvisning till Minnena ser mig, den korta självbiografiska boken från 2003. Men det är ju ingen diktsamling, tänker jag. Några placerar orden i inledningen, andra citerar från baksidestexten. Jag ger upp och börjar skumläsa och plötsligt, i ett porträtt av en alltför tidigt bortgången skolkamrat, träder de fram:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Ett par meningar som, lösryckta ur sitt sammanhang, plötsligt börjat föra sitt eget liv. Nu som dikt. Det säger också något om Tranströmers prosa.
*
– God dag min herre. Häromdagen antydde jag att ni var agent och köpt av utländska intressen. Hur kommenterar ni det?
– Nej, det är jag inte.
– Jaså. Ja då tackar jag för klarläggandet
(Svenska Natodebatt anno 2015)
*
Nyss var du en liten sparvel som satte stövlarna på fel fot. Nu går du bakom mig i mörkret med bestämda steg. Säger:
– Vilken tur att vi tog ficklampan.
Jag svarar:
– Ja.
Och:
– Har du sett alla stjärnorna? Och månen som lyser.
– Ja, den har följt oss hela vägen. Hej månis.
*
Thomas Engströms argument i Svenska Dagbladet varför Sverige bör gå med i Nato går att värdera och diskutera. Det görs också på sajter som www.alliansfriheten.se och i boken Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt medlemskap i Nato!. Men när han mer än antyder att förlaget och utgivarna fått hjälp utifrån (i klartext Ryssland) med utgivningen av boken och finansiering av annonsering i dagspress passerar han en gräns. För hur bemöter man sådant? Offentliggöra alla konton? Duger inte, det finns ju kontanter och sådana kan utväxlas under ekar på Djurgården. Om ribban med detta är satt befarar jag att debatten om svenskt medlemskap i Nato kan bli hur smutsig som helst. Ett första test blir om Svenska Dagbladet publicerar ett genmäle från utgivarna.
*
Ved staplas, ris eldas, lammsteken står på bordet. Själv drar jag ett tag med dammsugaren och går upp- och nerför trappan till loftet med yngsta barnbarnet. Påsk på landet med vuxna barn.

Vi eldar ris på landet. Påsken 2015

Etiketter: , , , , ,

För 40 år sedan

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig.

Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december samma år. Det var FiB/Kulturfront som blev min kulturella och politiska hemvist sedan jag slutat med teatern. Där fick jag också min beskärda del av stenciler och tidningsförsäljning.

Vänstern hämtade sig aldrig riktigt efter det där. Vem var nu huvudfienden? Sovjet? Den svenska imperialismen? Tillvaron komplicerades. Det blev inte bättre när de forna bundsförvanterna Kina och Vietnam inledde ett gränskrig några år senare och Vietnam anföll Kampuchea. Den framgångsrika enhetsfrontstaktiken (USA ut ur Vietnam) föll i glömska.

På den andra sidan slickade man såren och drog slutsatser vars konsekvenser vi ser idag. USA avskaffade den allmänna värnplikten så att medelklassens ungdomar inte längre skulle konfronteras med krigets verklighet, mediernas rörlighet i krigszonerna inskränktes och ”inbäddade” journalister kom att förmedla maktens bild av kriget. Och man slutade att öppet stödja blodtörstiga tortyrregimer. Bomber, blixtkrig och sönderfallna stater blev resultatet och vars följder vi nu kan skåda i flyktingströmmarna över Medelhavet.

Något säger mig att det inte kommer att vara så för evigt.

Etiketter: ,

söndag, april 26, 2015

Ebba och ödmjukheten

– Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse.

Jag studsar till inför det något ovanliga användandet av ordet ödmjuk i Björn af Kleens intervju med Ebba Busch Thor i DN Lördag. Jag tänker på mig själv som 28-åring: ideologiskt övertygad, vältalig och personligen mycket osäker.Vilket jag sällan visade utåt. Busch Thors ideologiska övertygelse och förmåga att formulera sig behöver ingen tvivla på. Hur det är med det övriga får väl tiden visa an.

Och livserfarenhet är som sagt inte allt, men brukar ge en smula – ja just det, ödmjukhet. Något hon inte andas av så mycket av i intervjun i övrigt. Annars är det mesta som sägs borgerligt allmängods och kunde lika väl framförts av Annie Lööf. Inget som ger någon bäring på landets verkliga problem (läs Andreas Cervenkas krönika i lördagens SvD: Lugnet före stormen i lala-landet Sverige )

Och som alla borgerliga politiker som säger sig vilja minska statens makt gäller det förstås inte områden hen brinner för. I Ebba Busch Thors fall vårdnadsbidraget (Hanne Kjöller avrättar resonemanget underhållande i söndagens DN) och aborterna. I det senare fallet vill Busch Thor ”ha fram mer underlag” för att utröna vilka ”ekonomiska och sociala hinder” som får kvinnor att göra abort i stället för att fullfölja graviditeten.

Hans Rosling replikerar:
– En nollvision för aborter är en naiv illusion som bara framförs av dem som inte kan tänka tillräckligt många tankar samtidigt.

Också det en förmåga som i bästa fall kan komma med åren och erfarenheten.

Bortsett från det tycker jag det är bra att ett konservativt parti får en konservativ ledare. Det trängs alldeles för mycket i mitten i svensk politik. Och ålder i sig är inget hinder. Se bara på Hillary Clinton 68 år i höst.

Etiketter:

torsdag, april 23, 2015

Buren

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront.

Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna.

Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och så jag, till en början vikarierande redaktör. Inne i buren redigerade vi texter, räknade på bildstorlekar, läste förstakorrektur, ombrutet korrektur och granskade blåaktiga provtryck som gnisslade mellan fingrarna. På kvällarna gick vi Förlagsklubbens grundkurs för redaktörer under ledning av Pär Frank och lärde oss elementa inom upphovsrätt, kalkylering, marknadsföring och redigering.

Ordfront var ett kollektiv från Småland vars främsta merit hittills varit Historieboken, en tecknad skildring av världshistorien i Karl Marx och Leo Hubermans anda, som blivit en försäljningssuccé. Ordfront tryckte böcker och tidskrifter åt delar av vänsterrörelsen men hade även andra kunder. Förlaget, vars böcker främst fyllt tryckpressarna när det varit brist på externa jobb, hade trots detta byggt upp en icke föraktlig utgivning av politisk litteratur, skönlitteratur, med betoning på arbetarförfattare, och historiska småskrifter.

Dans, och nu också min uppgift var att bredda och skapa stabilitet i verksamheten. Till oss inne i buren kom tecknare med original till omslag och illustrationer; vi hade genomgångar med översättare och författare; träffade våra redaktionella arbetsgrupper inom skönlitteratur, barn- och ungdom och utrikespolitik; lyssnade på försäljaren Hasses stönanden över våra, enligt hans mening, osäljbara böcker, vilka han sedan sålde in hos bokhandeln med bravur, som det proffs han var.

Vi lämnade buren för att hämta korrektur som ringlade meterlånga ur fotosättaren ute i produktionen. Dans och min entré i förlagsbranschen sammanföll med ett stort teknikskifte. Blysättning och djuptryck var på väg ut, in kom fotosättare och offsetpressar. Den gamla tidens typografer ersattes av flinka maskinskriverskor. Där ute grälade vi också med faktorn Leif. Trots enighet om de långsiktiga målen var våra intressen på kort sikt motsatta. Leifs var att se till att tryckeriet drog in pengar från externa kunder. Förlagets böcker, som i bästa fall skulle ge intäkter om något år, kom med nödvändighet i andra hand. Något eget kapital, förutom medarbetarnas entusiasm hade vi inte.

Bristen på pengar var legio. Vi tog emot telefonsamtal från arga illustratörer, översättare och författare som ville ha sina pengar. – Ja, innan sommaren, lovade vi väl medvetna om att vi i bästa fall skulle få ut våra egna löner innan vi gick på semester.

Datorer var ännu okända i förlagsverksamhet. Inne i buren vevade Dan på en mekanisk räknemaskin innan vi så småningom införskaffade mer moderna miniräknare. Till vår hjälp hade vi Bo Bramsens Förlagskalkylering ur vilken vi lärde oss det mesta om täckningstal, omsättningshastighet och framställningskostnader. Att göra en priskalkyl före Excelarkens tid var som att lösa ett större sudoku. För att inte tala om de årliga royaltyredovisningarna.

Men vi gav ut böcker: 1977: 22 titlar, 1978: 30; 1979: 16; 1980:21. Vårt stora problem var bristen på nyskriven skönlitteratur. Trots våra hot och vädjanden om solidaritet framhärdade författare på vänsterkanten att ge ut sina böcker på stora förlag som Bonniers, Norstedts och Rabén & Sjögren/Prisma.

En dag steg emellertid en ung men redan etablerad Henning Mankell in genom dörren till vår bur med en nyskriven dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Resten är, som man säger, historia.

Drygt tre års slit med produktion, oro över ekonomi och brist på dagsljus tog till slut ut sin rätt för min del. Andra uppgifter lockade. Dan fortsatte vad som skulle bli en lång och framgångsrik karriär. Han var obestridligen den skickligare förläggaren av oss båda, med den kombination av näsa för kvalitet och vad som kan tänkas sälja som är ett fåtal förunnat.

Men det var i buren det började.

*
Den 1 april 2015 gick Dan Israel i pension efter ett långt och framgångsrikt liv i förlagsbranschen. I samband med avtackningen fick han en vänbok, Dans lilla röda, med drygt 40 bidrag från vänner och kollegor. Det här är min text.

Etiketter: ,

onsdag, april 22, 2015

Musikaliteter

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.”
Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter:
”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.”
Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. Halvtimmeslånga improvisationer på egen hand med gitarren var det jag trivdes bäst med. Inför andra slog prestationsjävulen till.

Några år i sena tonåren var jag ”hangaround” till musikkollektivet Träd, Gräs och Stenar. Det här var en tid när intresset för folkmusik, konstmusik och det vi idag kallar världsmusik vällde fram bland västvärldens medelklassungdom. Ravi Shankar, Terry Riley, MA Numinen, Hansson & Karlsson, Skäggmanslaget, Frank Zappa, Jimi Hendrix: Genrerna korsbefruktade varandra, gränserna suddades ut.

I regi av Rikskonserter och med Solveig Rabe som producent åkte vi runt och hade musiklekar med barn i norra Värmland och Västergötland. En gäng långhåriga saker från storstan som kom instormande på förskolorna med indiska tablas, afrikanska tumpianon och flöjter. Tonsättaren Gunnar Valkare kom med sin klangfyllda marimba. Barnen älskade det, personalen drogs, efter en första tvekan, också med i musiken och dansen. Och det är nog så jag helst vi se på musikutövandet, som del i en kollektiv rörelse, en våg av rytmer och toner att gå upp i och sköljas med i.

Några år senare tog arbetet med teater över. Men det var först i skrivandet som jag fann ett eget uttryck. I skrivandet är jag mig själv, och där kan välja om och när jag vill låta andra ta del av det jag åstadkommit. Men med musicerandet är det som med cyklandet, har man väl en gång lärt sig så sitter det där. Så en dag kanske jag tar ner gitarren från väggen igen.

Etiketter: ,

måndag, april 20, 2015

Flyktingkatastrofen

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året.
Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda. Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder:
1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler att fly med hopp om bättre liv i Europa.
Men låt oss inte i allt tal om humanism och mänskligt lidande glömma att det finns de som bär ansvar för kaoset och sönderfallet. De har ett namn och de ha pengar. Ta Libyen, Syrien och Irak som exempel. Pådrivande i slakten av den totalitära men likväl fungerande staten Libyen var Hillary Clinton under sin tid som USA:s utrikesminister. Nu räknar hon med att samla in två miljarder dollar till sin presidentvalskampanj. Kanske kommer även en medlem av familjen Bush att ge sig in i spelet. Hans bror och far bär det yttersta ansvaret när det kommer till staten Iraks sönderfall. I en naiv önskan om någon slags rättvisa på jorden tänker jag: Varför inte skicka räkningen dit, där den hör hemma. Det kan aldrig kompensera för det mänskliga lidandet. Men ändå. Håll med om att jag är naiv.

Etiketter:

tisdag, mars 31, 2015

Noterat februari-mars 2015

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten.
Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet.
När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre?
*
Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i Johan Cullbergs ord:
... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.
Eller så är det det allmänna samtalsklimatet som sänker humöret. Nej, detta är ingen rolig tid.
 *
Jag lyssnar till Filosofiska rummet om artificiell intelligens. Böcker och artiklar skrivs om vad som händer den dag, om och när, vi lyckas skapa en sådan intelligens, och denna blir intelligentare oss. Hur går det då för släktet homo sapiens? Några repliker i programmet fångar därför mitt intresse: vår hjärna är oerhört ekonomisk, det mesta vi gör går på automatik, vare sig det handlar om att hålla balansen eller sträcka oss ut efter en kaffekopp, hjärnan blandar inte in fler än nödvändigt av sina närmare 90 miljarder nervceller i processen. Alltså: Vi tänker inte i onödan. Martin Ingvar talar också om våra misstag, allt vi glömmer och allt vi gör av slump. Det som ingen superdator i världen klarar. Är det i själva verket det som gör oss till människor? som Strindberg skrev. För mig låter det hoppfullt.
*
Ensam hemma i stan en lördagkväll ser jag Robert de Niro i Taxi Driver. Det har aldrig blivit av tidigare. Mest av allt ryser jag över Travis tafatta försök att närma sig kampanjaktivisten Betys, som uppenbarligen attraheras av hans totala rättframhet. Och så tar han med henne på en porrfilm. de Niro lysande förstås.
*
Jag ser Börge Janssons och Peter Schilds dokumentär om Jailbird Singers. Gamla kåkfarare sitter och minns en tid när tjuvar var hederliga, lånade bilar, sprängde kassaskåp och satt på Långholmen och nötte in stämmorna till ”Barnatro”, ”När björkarna susa” och ”Jungman Jansson”. Någon går in i en skivaffär och tipsar om grabbarna på Långholmen, de får permis och åker till Anders Burman på Metronome och spelar in fyra låtar till första ep:en. De flesta sitter som ett smäck i första tagningen, innan fångtransporten tar dem tillbaka till Långholmen. Och vem vet, kanske hade bandledaren Tony Granqvist fått leva några år ytterligare, istället för att dö av sin cancer knappt 30 år gammal, om fängelseläkaren inte trott att han simulerade sina magsmärtor och skickat honom till isoleringscellen. En del grinar ödet i ansiktet från start till mål. Endast Tore ”Masen” Eliasson överlevde och kunde lämna den kriminella banan. Jag lyssnar till bandets version av ”Pärleporten” och undrar om maken till stämsång funnits i vårt land. Här möts Frälsis, country och gospel i en blandning som är så svensk det bara kan bli.
*
Skvallerjournalistik har väl aldrig varit min gren, men inte blev jag förvånad över veckans stora ”romans”. För drygt tjugo år sedan gjorde jag några längre reportage på uppdrag av Maria Söderberg om alkoholfrågor, ett handlade om svartklubben Tritnaha som drevs av den nyliberala Frihetsfronten, bland gästerna vid invigningen syntes en blivande talskrivare åt Carl Bildt, sedermera finansminister. Om Army of lovers deltog just den gången är inte bekant.
*
På årsmötet i Mediaföreningen hör jag Stina Dabrowski tala om en halvdokumentär intervjuserie på HBO Nordic (apropå människors behov att synas och berätta sin historia). Så en kväll när Lena är i stan börjar vi se The Jinx och blir fast. Historien om  dollarmiljardären Robert Durst som varit alltför nära alltför många som dött en ond, bråd dö fascinerar. ”Hata slumpen”, som GW brukar säga. Och i USA är debatten om filmteamets sätt att arbeta i full gång.
*
En vän berättar om ett samtal hon haft med en bekant. Denne hade nyligen varit ute med några vänner, män i 45-årsåldern. Dom hade kommit att tala ovanligt öppet om sina sexliv, och det visade sig att ingen hade något fungerade samliv sina fruar eller sambor. En annan vän i samma ålder berättar samma sak, han och hans fru har inte rört vid varandra på över ett år. Vad är det som händer med våra liv? tänker jag. Sen, det är väl i den åldern folk skiljer sig.
*
"Måste teater löna sig i ekonomisk mening?"
Jag studsar till inför Georg Cederskogs fråga i hans intervju med nye Dramatenchefen Erik Stubö. Hur tänker karln? undrar jag. Ska biljettintäkter täcka kostnaderna för varje föreställning? Eller ska Dramaten och Operan leverera överskott till statsmakterna nu när Vattenfall och LKAB sviktar? Eller är det bara ett uttryck för den så populära "kultur-ska-löna-sig"-tanken som varje kulturvän idag tvingas använda som alibi för kultursatsningar?
*
Kampen om partiledarposten i KD lockar fram en del intressant tankegods. Nu senast vill KDU:s ordförande Sara Skyttedal öka anslagen till Forum för Levande Historia för att ”lyfta fram islamismens illgärningar”. Hm, jag kan annars tänka mig en annan, Sara Skyttedal mer närstående religion i vars namn (märk väl) en och annan illgärning gjorts genom historien. Men det är väl ovidkommande för en som vill vara med och slåss om posten ledare för ett parti som balanserar på randen till 4-procentsspärren.
*
Livspaniken kommer smygande. Mitt liv, mitt liv, vart tar du vägen? Jobb, jobb, jobb, och när jag inte jobbar så jobbar jag ändå. Trött, trött i huvudet, då kommer tankarna. Försök att andas lugnt nu.
*
En dag, läser jag i bladet, börjar Filippa Reinfeldt nya jobbet på den vårdkoncern hon berett marken för som förtroendevald, Anders Borg går mot nya uppdrag, nu på världsomspännande Citibank. Dags att ”casha in” efter hundåren i politiken. Men kom ihåg vem (eller vilka) det var som började. För snart åtta år sedan skrev jag en text som tyvärr är lika aktuell idag
*
En morgon på min promenad ser jag en man med två barn på väg till skolan. Han är i min ålder, grått hår och lite rynkig i ansiktet. Jag tänker på alla mor- och farföräldrar som ställer upp nuförtiden. Jag brukar möta en del på barnbarnens förskola, så hör jag ena barnet säga:
- Pappa, vet du att ...
 *
Många äldre som lider av depression får ingen hjälp i sjukvården visar en granskning. Orsaker är bland annat felanpassade läkemedel och brist på psykologhjälp, men också synen på åldrandet.
Ett inslag i radion får mig att fundera över hur vi hanterar den ”sent-i-livet”-kris det innebär för många att bli äldre och kanske se sina kroppsliga och mentala förmågor avta? Mediciner och/eller samtal?

Dan Stiwne länkar på Facebook till  Paul T.P. Wongs artikel ”Meaning of Life and Meaning of Death in Successful Aging Intressant läsning, finns mycket att fundera på både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv, men litet frågetecken för det där med ”positiv attityd”.
*
Jugoslavien, Somalia, Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen, Syrien och nu Ukraina 2015? Ska det bli ett nytt europeiskt storkrig  under vår livstid?
*
”Stackars dig som måste sitta och jobba på helgen.”
Nej, det är inte synd om mig. Visst finns det tillfällen då en deadline tvingar mig att lägga allt annat åt sidan men ofta är det självvalt. Veckorna är inrutade, fyllda av åtaganden, möten och annat tvingande. Då blir lördag och söndag en oas med läsning, promenader, en och annan glimt på SvTPlay, men också arbete.

Etiketter: , , , , , ,

Ibland blir jag bara väldigt glad ...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5:
Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul.
Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt?

En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan.

Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en gång tidigare, då på 70-talet. En gång åkte ungarna med på en runda, jag tror bussen var tom till en början. Mest mins jag deras storögda förundran.

(Något år senare prejade jag en cyklist på bron över ån i Norrtälje, Hon klarade sig, och jag slapp rättsligt efterspel, men efter det insåg jag att dubbelarbete inte gick i längden.)

Etiketter: ,

Tranströmer

”Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
     sys i det tysta.”
Tomas Tranströmer: Ur "Svarta vykort" (Det vilda torget 1983)

På tv hör jag en skådespelare läsa en dikt av Tranströmer. Magstöd och deklamation. Nej, bäst tycker nog om att höra poeten själv läsa. Det lätt nasala, lite dröjande tonfallet, fjärran från alla manér, helt i samklang med dikterna.

På radio hör jag någon som forskat på Tranströmer berätta att hon fått läsa i några av hans anteckningsböcker, en del formuleringar satt där från början, andra dikter, som i slutversionen endast var några rader, kunde sträcka sig över flera sidor.

Sina första år i livet bodde han förresten här runt hörnet, på Grindsgatan.

Etiketter:

Thåström

En kväll ser jag Thåström på Annexet med vännen E. En tredjedel av publiken ägnar sig åt att filma, twittra och facebooka medan vi andra njuter av Joakims musik och säregna kroppsspråk. Thåström kom sent in i mitt liv. När Ebba och Imperiet härjade som värst var tillvaron fylld av småbarn, jobb och föreningsliv. Fredmans epistel ”Märk hur vår skugga”, som han snott arret av från Cornelis, ”Briggen av Blue Bird” och några till gillade jag. Men det var först albumet Skebokvarnsv. 209 som slog an en sträng. Förälskelsen var faktiskt omedelbar. Med sånger som ”Fan, fan, fan”,  ”Brev till 10:e våningen”, ”Främlingen överallt” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gick han rakt in i mitt hjärta. Och så har det fortsatt. ”Beväpna dig med vingar”, ”Nere med maskinisten” (Bertil Malmberg satt vid bordet bredvid), ”Dansbandskungen” (”Tre vänner är allt man behöver/Tre vänner är allt jag haft/ Min bibel, min sprit, mina herrtidningar”), ”Gräsfläckar” osv. Han bygger sitt eget universum. Och, jodå, konserten var bra.

Etiketter: ,

måndag, mars 30, 2015

På nätterna vandrar jag i städer

På nätterna vandrar jag i städer. På gator, i gränder, prång och trappor som ibland påminner om Norrmalm och Gamla stan i Stockholm. Ibland Göteborg, med älven, branta backar och spårvagnar.

En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en cigarett i handen.

I nästa sekvens är jag tillbaka i huset där vi en gång bodde. Nu är allt i färg. Men samma räkneverk i ugnen i köket. Nedräkning från 25, en dov smäll, och sen från 5. Jag minns vad som hänt tidigare i drömmen och vi kastar oss ner för slänten på baksidan av huset innan den stora smällen. När dammet lagt sig och vi återvänder till huset ser vi att ena ytterväggen till köket fallit ut. Inga andra synliga skador. Grannar och bekanta dyker upp. Diskussion uppstår om bästa sättet att laga väggen. Något provisoriskt? tänker jag. Nej, jag har inga spånskivor heller, säger någon annan. En gammal bekant till Lena och familjen dyker upp i lång rock och sotarmössa. Han halar upp en näve skruv ur fickan.
*
En annan natt slår jag följe med några vänner från förr på tunnelbanan söderut. Jag bestämmer mig för att bjuda dem på middag. Plötsligt kommer jag på att jag inte har några möbler hemma i huset.

Samma sak upprepas nästa natt. En uppdragsgivare och några vänner från politiken ska ha ett styrelsemöte hemma i huset, när jag inser att jag inte har något bord och blir tvungen att ställa in.

Ytterligare en natt: Jag ska hem till ett möte, förirrar mig i Stockholms södra förorter på tunnelbanor och busslinjer som jag inte känner igen. Kommer kraftigt försenad till mötet. Vaknar.

En vän säger: Det verkar som du bearbetar en del.

Etiketter: ,

torsdag, mars 12, 2015

Hallucinationer

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att 1 1/2 timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte de som vanligtvis tror på ufos och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig.

Oliver Sachs, som tidigare utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, dvs. hallucinationer. I så motto är Shermers upplevelse inte helt representativ, teamet fanns ju där. En riktig hallucination har vanligtvis ingen förankring i verkligheten och framstår till skillnad mot fantasier och dagdrömmar som helt igenom verkliga.

Hallucinationer bjuder på fascinerande resa genom fantomsmärtor, varsel, medier, syner och Gudsupplevelser, orsakade av allt från bortfall av sinnen som syn och hörsel, drogpåverkan, delirier, posttraumatiska stressyndrom (den krigsveteran som plötsligt upplever hur kunderna på en stormarknad är fiendesoldater), självhypnos, epilepsi, Parkinson eller förluster av nära anhöriga (att se eller höra den man just mist är för många en del i sorgeprocessen). Läsningen av Hallucinationer sätter alla dessa småknytt, gastar och spöken som mänskligheten hemsökts av genom historien i ett nytt ljus.

Hallucinationer har ibland förväxlats med psykisk sjukdom och ämnet ansåg länge som lite ”skämmigt” och något man inte talade högt om. Idag har forskarna bland annat med hjälp av magnetröntgen kunnat neurologiskt förklara vad som händer i hjärnan, t.ex. hos en som förlorat synen och plötsligt börjar se människor, mönster och rörelser i rummet.

Som alltid har Sachs på ett eller annat sätt själv upplevt mycket av det han skriver om, vilket inte gör boken mindre underhållande, även om framställningen tyngs något av fotnoter lika långa eller ibland längre än själva huvudtexten. Hursomhelst så kommer jag i fortsättningen att se på tv-program som ”Det okända” och ”Hemsökta hus” med nya ögon, fast kanske inte på det sätt producenten tänkt sig.

Hallucinationer
Oliver Sacks
Övers. Ingemar Karlsson
Brombergs 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/15

Etiketter: ,

söndag, mars 01, 2015

Två glada filurer

Två glada filurer på väg till Dockteatern Tittut.

Etiketter:

lördag, februari 28, 2015

Kan alkoholister dricka måttligt?

Något om konsten att tolka statistik
Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.

Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, inledde Andréasson. Han illustrerade med ett klassiskt exempel: Tiden efter andra världskriget steg antalet barnafödslar i Europa. Samtidigt ökade antalet storkar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? På samma sätt är det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna, förklarade han. Förvisso löpte de som inte dricker alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar än de som dricker måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löper ännu större risk att dö en för tidig död har på något vis försvunnit när kvällstidningarna gör sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade, men så var inte fallet; tvärtom var den senare gruppen friskare än genomsnittet.

När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos dem som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare.
*
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Motreaktionen från den traditionella missbruksvården och från nyktra alkoholister var given: ”Det är omöjligt.”

Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten? var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna drickandet.

Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.

Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och något fler med ett skadligt drickande. Den traditionella missbruksvården i stort sett är inriktad på den mindre grupper av allvarliga missbrukare, medan möjligheterna till måttligt drickande finns inom de senare grupperna. Till de traditionella institutionerna vill ingen inom den stora gruppen av riskbrukare gå, antingen för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.

Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.

Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ som sändes häromåret.


Poängen är inte att få fler att dricka, problemet är att idag har många allvarliga problem med sitt drickande som den inte gör något åt på grund av ideologiska låsningar inom vården. Alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem och samtidigt det mest svårlösta, så alla seriösa initiativ måste mötas med intresse.

Etiketter: ,

fredag, februari 27, 2015

Tryggare kan ingen vara …

Jag prövade en gång att likt mellanstadiebarnen i den bok om filosofisk praxis jag just läst att göra en lista över av vad jag tycker är viktigt i livet:
  • Trygghet
  • Hälsa
  • Familj och vänner
  • Att förstå och lära nytt
  • Självreflektion
  • Att göra rätt för sig
  • Goda samtal
  • Musik
  • Läsning
  • Skrivande
Den inbördes ordningen kan diskuteras, men skulle jag – för att fortsätta liknelsen från boken – välja ett ord att skriva på svarta tavlan skulle det vara
TRYGGHET
Trygghet, ”att vara trygg, inte behöva känna sig ‘oroad eller hotad’, ’utom fara, skyddad, säker’”, skriver Bonniers Ordbok.
(Den som är språkhistoriskt intresserad kan notera att ordet kommer från fornsvenskans trygger [‘trogen, säker, tryggad’] och är ett allmänt germanskt ord [jfr tyskan treu ‘trogen, ärlig, pålitlig’; engelskans true ‘sann, trogen’] besläktat med tro , i betydelsen ‘förtroende, trohet, fast, stark’.)
En utflykt i språkhistorien visar vilka grundläggande värden det handlar om, men också vilket flyktigt tillstånd trygghet kan vara. Om inte annat ska vi ju alla en gång dö.
  • Trygghet kan vara att inte behöva oroa sig för om det ska finnas något att äta i kylskåpet.
  • Trygghet kan vara att ankra upp i en vik till skydd mot en annalkande storm.
  • Trygghet kan vara att ha någon att samtala med, när livet känns svårt. (Men inte bara då.)
  • Trygghet kan vara att krypa upp i någons famn när man är liten.
  • Trygghet kan vara ett mål att sträva mot i en hotfull värld.
Den som beskyller vanligt folk för att vara ”trygghetsnarkomaner” brukar vanligen ha sitt på det torra (undantag finns). Det skulle vara mer övertygande om det kom ur en munkcell.

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral (”Först kommer käket, sen kommer moralen”), låter Bert Brecht Macheat och Sjörövar-Jenny sjunga i Tolvskillingsoperan (”Ballade über die Frage: ’Wovon lebt der Mensch?’)

”Bara genom att ’sörja för folket’ kan vi mota fascismen”, citerar Björn Elmbrant Per Albin Hansson från en annan mörk tid, i en artikel om det växande stödet för Sverigedemokraterna.

Det är möjligt att hungriga vargar jagar bäst. Men hungriga människor brukar börja jaga varandra. Det vi nu ser ske runtom i Europa pekar i den riktningen. Kan jag känna mig trygg om min granne inte gör det?

Så är då detta svaret på frågan vad jag vill med mitt liv? Att verka för egen och andras trygghet?

Etiketter: , ,

fredag, januari 30, 2015

Kriget som en renande eld

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg. Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch:
”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.”
Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld …
Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varningsklockor att ringa. Det är förstås så här det gått till, varje gång under de senaste två hundra åren när unga människor fyllda av glädje och tillförsikt tågat ut till en väntande död i massgravarna. Att krig dessutom plägar sätta fart på stagnerande ekonomier, är det så vi ska förstå de senaste årens accelererande krigsretorik ett krisernas Europa?

Etiketter: ,

torsdag, januari 29, 2015

Noterat januari 2015

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter), inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne.
*
Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om Sverigedemokraternas vision: ett land byggt på ”kärleken till det egna landet”. I Niklas Orrenius reportage citerar han den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder, som med sina tankar om en ”folksjäl” är en viktig inspiratör för SD:
– Herder sa: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”
Inte är det nationalismen som är det största problemet med SD. Därför gör Byggnads rätt som åker runt på landets byggarbetsplatser och berättar om alla förslag från Alliansen om försämrade villkor för anställda som SD stött under förra mandatperioden
*
Henning Mankell skriver i sin senaste, mycket personliga och läsvärda bok (Kvicksand. Leopard 2014) om två gatubarn, omkring fem och tre år, utanför teatern i Maputo där han arbetat. De båda sover i en gammal kylskåpskartong, troligen utkastade hemifrån när deras mamma tvingats ta en ny man för att överleva. På morgnarna ser Mankell den äldre brodern tvätta och ta hand om sitt yngre syskon. På dagarna strövar de genom staden och tigger. När det är dåligt väder får de sova över inne på teatern. De kläder de får byter de genast till mat. Han ser dem aldrig leka, all deras tid går åt till överlevnad. De talar tyst och förtroligt med varandra. En dag är de borta. Mankell ser dem aldrig mer. Två av kanske tusentals hemlösa barn bara i Maputo.Jag ser på mina barnbarn, de två äldsta fem och fyra år, och det knyter sig i magen.
*
Om man nu gör en pastisch på en såpopera i 13 år får man väl avsluta den som en riktig såpa. Låt huvudperson dö eller sälja butiken och emigrera, istället för detta metadravel.
*
Och Putin får fortsätta som förut? frågar en vän på Facebook apropå min vision om 2015. Nej, jag hyser inga illusioner om Ryssland. Eller Kina. Lika lite som jag gjorde om Irak, Libyen eller Syrien. Men spåren efter de gånger "världssamfundet" ingripit i olika stater de senaste 20 åren, med början i Jugoslavien, gör i alla fall mig mer oroad än utvecklingen i öst.
*
Jag skrev om min skepsis mot utopier och min vision om 2015 fick sig en rejäl törn ganska omgående i Paris. Nog kunde året fått en bättre start. Men drömma kan man alltid.
*
Nej, jag ångrar inte mitt 70-tal. Hur skulle jag kunna det? Det var ju då jag blev den jag är. Mycket av det vi och andra slogs för ledde ju också till reella förbättringar, både i världen och på hemmaplan. Oavsett vad som sägs numera.

Men en sak sticker i ögonen: Vår oförmåga att hantera olika åsikter och intressen, ”motsättningar” som vi sa. Är det något jag tycker mig ha lärt genom åren så är det att inom politik, eller vetenskap för den delen, finns inget ”rätt” eller ”fel”. Det finns majoriteter och minoriteter, och i demokratiska samhällen och organisationer är det majoriteten som ska bestämma. Men det som är fel idag kan i morgon vara det rätta. Och tvärtom.

Kanske är det också svaret på frågan hur vi, som vann så många slag, kunde förlora hela kriget.
*
”Humorn är vårt andrum, vår vila, för att stå ut”, säger Britta, en av de medverkande i Folke Rydéns dokumentär ”Överlevarna” om tre människor som funnit varandra efter att ha mist sina familjer i tsunamin. Plötsligt finns de inte där längre. Mannen, hustrun, barnen, mitt i livet bortsköljda av en en flodvåg. En film om att våga sörja, men ändå kunna gå vidare.
”Man kan vara lycklig vid sidan av sin sorg, men saknaden finns där alltid”.

Och jag tänker på de fall Lena berättat om med patienter som i sin förtvivlan över ett besked, eller en sent ställd diagnos, går till storms mot allt och alla. Kanske får de utlopp för sin sorg och ilska i skrivelser, överklaganden och telefonsamtal? Eller fastnar de i cirkel av livslång bitterhet? Vi är alla olika. Vem är jag att döma?
”Mamma jag kan simma”, ropar en lycklig sjuåring innan han sköljs bort av flodvågen. Det är det sista hon hör och ser av honom i livet. En annan kvinna ser sin man öppna dörren och försvinna i en vägg av vatten.
*
Diana Janse som skrev boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar (2010) om sin tid som svensk ambassadör i Kabul recenserar den amerikanske journalisten Anand Gopas bok No good men among the living om vad som händer när elefanten klampar in i basarkvarteren och inte har en aning om vad det är som händer. Jag läser och ryser:
"Men hur för man krig utan motståndare, frågar sig Gopal. Enkelt: med hjälp av diverse allierade krigsherrar, som snabbt anpassade sig till den amerikanska närvarons logik. ”De började skapa fiender där inga fanns för att utnyttja de perversa samarbetsincitament som amerikanerna – utan att inse det – hade infört.”
*
En kväll tar jag en öl med en gammal vän. Det är ett tag sen vi sågs. Han är mitt uppe i en separation. Samtalet kommer av naturliga skäl in på relationer.
”Sina känslor rår man inte över”, säger jag, ”men handlingarna får man ta ansvar för”.
Vi begrundar detta en stund innan vi återgår till politiken och dagsfrågorna
*
Varje dag går jag förbi dem. Utanför den lilla Coop-butiken, vid Ringens centrum, i tunnelbanan, ja till och med i Östercentrum i Visby. Jag ser dem, och ser dem ändå inte. De romska tiggarna. Så läser jag Henning Mankells text om de två gatubarnen i Maputo och den drabbar mig som ett knytnävsslag i solarplexus. Det säger också något om språkets kraft. Eller min ignorans.
*
Ska vi avfärda SvD Näringsliv (”En grekisk skuldavskrivning borde vara självklar”) lika enkelt som vänsterns ståndpunkt om Grekland. För att inte tala om Paul Krugman som skriver om valet i Grekland i New York Times. Ännu en vänsterextremist! Och en sån ska ha fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
*
Att säga att vi bör ge bistånd till Rumänien för att de ska ta hand om romerna i sitt land, är inte det som om vi skulle gett bistånd till Sydafrika under apartheidtiden för att stödja de svarta, eller för den del, ge pengar till Israel för att förbättra för palestinierna.

onsdag, januari 28, 2015

Inga rasister på våra gator, eller?

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden.

De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände.

Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick sina motiv ifrågasatta. (Samma sak när den gamla rabulisten Kalle Hägglund gav ut Mein Kampf. Återigen rop på förbud, och den tyska delstaten Bayern ingrep och hävdade upphovsrätten till Adolf Hitlers skrifter.)

Idag är motdemonstrationer och mötesstörningar legio. När en grupp nynazister, med påkar och vapen, attackerade ett fredligt opinionsmöte i Kärrtorp skedde det på sätt som för tankarna till 1930-talets mötesbrytningar och gatuslagsmål mellan nazister och kommunister. När Jimmie Åkesson talade under valrörelsen 2014 möttes han av saxofoner, visselpipor och burop, ibland så kraftigt att mötena fick avbrytas. Somliga – en del som nyss skrev ”Jag är Charlie” på sina Facebook-sidor – brukar se detta som en seger för demokratin.

Liksom i alla överhettade miljöer kommer någon förr eller senare att dra detta till sin yttersta spets. I Norge en Anders Behring Breivik, i Paris bröderna Kouachi. Och i vårt land går SD-sympatisörer ut och slår ner vänsteranhängare på gatorna, anhängare till Revolutionära Fronten misshandlar SD-funktionärer. Handlingar som redan kostat människor livet.

”Inga rasister på våra gator” är ju en slagkraftig paroll, men vad betyder den? Att den som är motståndare till invandring, flyktingmottagande och ett mångkulturell samhället eller har befängda idéer om intelligenskvoten hos andra folkgrupper inte ska ha rätt att yttra dessa. I varje fall inte offentligt. Men har man med det inte också svalt motståndarens världsbild?
Uppdaterad

Etiketter:

tisdag, januari 13, 2015

Passion, lust och lidande?

– Du är en passionerad människa.

Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre.

Men passionerad? Jag går till ordboken:
passion, stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ”
Och om ”lidelse” läser jag att det är en
”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidelse';”
Definitionerna går i varandra. Både hos passion och lidelse är lidandet den centrala och ursprungliga betydelsen (Jesu lidande på korset, Passionsspelen osv.). Men från 1700-talet och framåt vidgas betydelsen. Är det romantiken som spelar oss ett spratt?
*
Ur samma ordstam som passion kommer ord som passiv (= overksam, lidande) och patient (lat. patiens, 'som lider; som uthärdar', till pati 'lida') och patiens (av fra. patience 'tålamod; patiens'; av lat. patientia 'tålamod')

Etiketter: ,

söndag, januari 11, 2015

Jag är inte Jyllands-Posten

Idag när alla går ut för att manifestera sitt stöd för yttrandefriheten kan det vara värt att påminna om följande historier ur Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009):

Konstnären Jens Jørgen Thorsen hade fått fria händer att avbilda Jesus på en betongvägg och försett honom med en erigerad penis. Tilltaget ledde till sådana proteser från kristna att dåvarande trafikminister Arne Melchior beslutade sig för att låta måla över konstverket
”som han fann ’anstötligt’ och ’blasfemiskt’. Ett beslut som rosades av dåvarande chefredaktören på Jyllandsposten som tyckte att trafikministern hade ’visat både förnuft och mod att få smörjan avlägsnad, även om han kan förvänta sig nya rop om grundlag och censur’.”
Några år innan publiceringen av de famösa Muhammedkarikatyrerna tackade också
”en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ’sidleds uppståndelse’ och ’uppståndelse med skruv’. Inte för att karikatyren var dålig utan för att han trodde ’att den kommer att utlösa ett ramaskri. Därför vill jag inte använda den’.”
Charlie Hebdo med sin rabulistiska frispråkighet verkar onekligen i en annan tradition.

För mycket för Jyllands-Posten. (Bilden ur ett annat sammanhang.)

Etiketter: ,

lördag, januari 10, 2015

Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.
*
Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).

Etiketter:

fredag, januari 09, 2015

Attentatet i Paris

”En attack mot yttrandefriheten.”

Jag läser rubrikerna efter attentatet mot den franska satirtidningen. Idag är alla Charlie. Men hur var det förra veckan? Och hur blir det i övermorgon? Är inte detta – vilka som än är gärningsmännen – i all sin blodiga praktik en grotesk förlängning av det vi sett komma under det senaste decenniet? Det slutgiltiga tystandet av den som har annan åsikt, kön, ursprung eller religion, när inte mötesstörningar, talkörer, hatmejl, telefonterror, misshandel, brandbomber och attentat räcker till. Kalasjnikov i stället för saxofoner, visselpipor och talkörer.
”Den som själv är utan skuld kasta första stenen.” (Johannes 8:7) 
Sånt kan man fundera på en regnig januarikväll.

Etiketter: ,

lördag, januari 03, 2015

Mitt 2014

2014 var året då
… rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt
… epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade
… Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till
… militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga
… Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden
… Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar (Storebror ser dig) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder
… Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”?
… socialdemokratin lämnade walkover i frågan om de bolag som riskerar skattebetalarnas pengar inom den offentliga välfärden
… Sverigedemokraterna blev den idealiske fienden som alla (minus 13 procent) kunde ta avstånd från
… Sverige fick en kulturminister som förklarade att hon kunde peka med hela handen, oklart vart eftersom hon saknade både kulturellt intresse och erfarenhet av politiskt arbete
… jag hade fler jobbuppdrag än på många år, men fortfarande bara vet vad jag ska göra de närmaste två månaderna
… jag ryckte upp mig och började skriva något varje dag, på bloggen och annorstädes
… jag under stor tvekan aktiverade mitt gamla Facebookkonto och fann att sociala medier lockar fram mina sämsta sidor (”hur många gillar det här inlägget?”, ”har det kommit några kommentarer än?”) i ett flöde lika mättande som en bamsepåse med potatischips. Jag funderar vidare på hur jag ska göra 2015
… Lena fyllde 65 år och vi bestämde oss för att fortsätta vara särbor, i Visby och Stockholm
… jag fick anledning till en nattlig promenad
… jag såg inledningen till en ny vänskap och återupptog en gammal
… jag deltog i arbetet med att genomföra Världsfilosofidagen på ABF-huset i Stockholm. Kan avlyssnas i radions Filosofiska rummet
… yngsta barnbarnet, drygt ett år, började utveckla en egen kraftfull personlighet
… vi fick veta att sonen och hans fru väntade ytterligare ett barn
… jag varje vecka lärde mig något nytt om sonen på hans och Manne Forsberg Pappapodden
… mina nattliga drömmar fortsatte att handla om huset där vi en gång bodde, ständigt på väg att flytta, oförberett, oplanerat. Någon därinne försöker säga mig nåt
… min löpning hackade (två steg framåt, ett steg bakåt) och aktualiserade problem jag haft under många år i ljumske och lår. Morgonpromenaderna blev desto viktigare
… jag läste Stoner men inte Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
… Tomas Lappalainens bok Mellan 55 och 60 fick mig att reflektera över min inställning till ålder
Expeditionen en kärlekshistoria var årets överraskning. Vackert formgiven och skriven med passion
… Johan Svedjedal äreräddade 1960- och 70-talslitteraturen (Ner med allt)
Välfärdsfabriken och Den stora omvandlingen var två reportageböcker som ställde berättigade frågor om vad vi gör med våra gemensamma resurser och de som arbetar med dessa
… boken Pillerparadoxen inte utlöste den debatt om psykiatrin vårt land så väl behöver, efter Olle Svennings slakt på boken och dess författare i Aftonbladet
… Norstedts förlag fick kalla fötter och drog tillbaka biografin över Jan Guillou på grund av några sakfel, dock inte var värre än att boken kunde ges ut på annat förlag efter några korrigeringar
… Birgitta Stenberg dog och Bodil Malmsten återupptog sin blogg
… Ulf Lundell började blogga
… jag hann läsa Egenmäktigt förfarande innan den stora debatten om Hugo Rask brakade loss
… Mia Berner fina skildring av sin uppväxt (Tretton) fick svensk översättning
… jag såg True detective, danska Arvingarna och Kristina Lugns bokcirkel på tv
… jag fortsatte att se Vetenskapens värld, Veckans brott och K Special, men inte Babel och Kobra
*
2015 är året då frilansarvodena femdubblas, Natos ledning drar sig till minnes Kubakrisen och inser det oförnuftiga i att parkera baser runtom Rysslands gränser. Mäktiga klaner på arabiska halvön upphör med sitt bistånd till IS och andra terrorgrupper, USA bestämmer sig för att skänka lika mycket till återuppbyggnad som krigen kostat i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. Krim får en särskild ställning liknande Ålands. Trojkan inom EU inser behovet av omfattande offentliga investeringar för att få fart på de europeiska ekonomierna. Den svenska skolan förstatligas och sjukvården får ett relevant ersättningssystem. Vi får lagstadgad sextimmarsdag och pensionsåldern höjs till 70 år, ränteavdragen fasas ut och ersätts av subventionerat nybyggande av hyresrätter.Allt detta leder till att arbetslösheten sjunker till under 3 procent och invandrarna integreras. Gott nytt 2015!

onsdag, december 31, 2014

Noterat december 2014

Filosofifestivalen kommer jag att delta i en samtalsgrupp om Meningen med livet. Eller rättare sagt meningen i livet, det som ger mitt liv mening just nu. Vi får fem minuter på oss att teckna ner våra tankar. Min lista blir denna:
  • Arbete
  • Att lära mig nya saker
  • Samtal
  • Ligga i soffan och titta i taket
  • Ensamhet
  • Min familj
  • Tänka
  • Skriva
Så här i efterhand tycks det mig vara en ganska god sammanfattning av mitt liv just nu. Jag kunde lagt till promenader och läsning (tydligen inte lika prioriterat i stunden). För tio år sedan hade listan delvis varit en annan, liksom den kommer att vara om tio år. Och Meningen Med Livet, får vi ta en annan gång.
*
Sverigedemokraterna röstar på en budget de inte stödjer för att bli av med Miljöpartiet. Alliansen ser chansen att desavouera Vänsterpartiets framgångar i regeringsbudgeten. Carl Bildt twittrar att det här är bra för Sverige. Nog är det mer än vanlig julstress som gör att jag vaknar klockan fem denna decembermorgon
*
Efter tre dygn med en 17 månaders liten kompis sjunger jag ”ett och två, ett och två” ända in i sömnen. Hej då på ett tag Babblarna
*
”Låt valrörelsen bli en folkomröstning om invandringen”, säger SD. ”Ja”, ropar vännerna på andra kanten. Och vi tycks ha glömt allt vi sett, hört och lärt av historien. Jag tänker på vad Markus Priftis skriver i sin utmärkta bok Främling vad döljer du för mig: ”Det är inte invandringen som kostar, det är arbetslösheten.” Låt valet 22 mars bli ett val för full sysselsättning och offentlig service.
*
”Vad jag gör är helt enkelt att foga samman personliga upplevelser och känslor med historiskt befintliga händelser och gestalter, … . Och när man kombinerar dem, uppstår plötsligt något helt annat. Där, i gliporna mellan mina minnen, Klarakvarterens rivning, den sibiriska gasledningen, Stasiarkivens öppnande och den högst verklige teatermannen Lewenhagen, uppstår fiktionen.”
Nu är det ingen kärleksroman Klas Östergren skrivit, men tänk så självklart det låter när han i Yukiko Dukes intervju i senaste Vi Läser förklarar att mycket i hans senaste roman Twist är hämtat ur hans eget liv.
*
Jag försöker hitta något inlägg i mitt Facebook-flöde som inte handlar om De Onämnbara, men tvingas ge upp. Sverigedemokraterna är den idealiske fienden som alla (– 13 % ) kan enas om att ogilla. Men så länge inget parti kan erbjuda något alternativ till den förda politiken på ekonomins och flyktingmottagandets områden (med en kalkylerad arbetslöshet på omkring 6 % hänger frågorna definitivt samman) ser jag inget som kan hejda SD:s tillväxt, nu när de tycks passerat en kritisk gräns och inte längre hukar i buskarna (se Niklas Orrenius reportage i DN). Och skulle den ekonomiska krisen från övriga delar av Europa komma över oss, eller bostadsbubblan börja spricka kan det här sluta hur illa som helst.
*
”Vad gör det om man inte är lycklig, ifall man ser och känner och tänker starkare”, skriver Tove Jansson i ett i ett brev efter den himlastormande men avslutade romansen med Viveca Bandler.
*
Jag mejlar iväg det sista korrekturet på den sista boken för den här hösten, gläds åt Fredrik Sjöbergs recension av Ulf Bjerelds bok om Lennart Geijer (Och jag är fri. Atlas), tipsar en vän och islamkännare om Gilles Kepels bok Saint-Denis om islam i Frankrike. Båda böcker som jag varit redaktör för. Bokbarnschen krisar, men en inte föraktlig del av då böcker som görs tycks leta sig fram till mitt skrivbord. Ett tiotal titlar har det blivit i år, från Jonas Trolles bok om jakten på Kapten Klänning (Leopard) till Jörgen Nordenströms Värdebaserad vård (KIUP). Redigering, sättning, ombrytning, plus ett antal e-böcker. Jobbmässigt har jag inget att klaga på. För tillfället.
*
Ulf Bjereld. Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas);Marie Demker Sverige åt svenskarna (Atlas); Jonas Trolle Jakten på Kapten Klänning (Leopard); Jörgen Nordenström Värdebaserad vård (KIUP; Eric Schmidt & Jared Cohen Den nya digitala tidsåldern. Övers. Erik Nisser (Fri Tanke); Staffan A. Persson. Fursten 2.0 Uppenbarelser från Machiavelli (Percussina); Gille Keppel Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort. Övers. Kristina Ekelund (Atlantis); Alan Winfield Robotik. Övers. Rikard Svartvik (Fri Tanke); Nationella kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården (KIUP); Huga Lagercrantz & Salomon Schulman: Vår barnläkarbok (KIUP. Ny bearbead e-boksupplaga); Jan Malmstedt: Idéerna som tände debatten. Narkotikan och medierna (Fri Tanke); Eva Wernlid och Per Olof Österholm: Harpan och järnet. Järnbrukens musik under 500 år (Atlantis) är alla böcker jag varit redaktör för i år. Plus ett antal e-böcker och sättningsjobb.
*
Jag börjar läsa Ulf Lundells blogg och blir fast. Formatet tycks passa hans energi och enorma flöde. Hans drriv saknar motstycke i vårt land. När han är som bäst. Ibland mal han bara på. Per Gedin beskrev en gång hur han strök närmare en tredjedel av debutroman Jack när den kom i manus. När Lundells samarbete med producenten Kjell Andersson på EMI bröt samman, växte hans album till det dubbla. Inte alltid till det bättre. En del konstnärstemperament behöver något/någon att stångas mot (jag skrev en gång om Skapande samarbeten (apropå bokförlagens minskande arbete med det redaktionella) Andersson Lundell var ett sådant kreativt par.
*
Strykande åtgång på brödet från Stora Skedvi i NK:s saluhall. Provsmakningen av Vikabrödets rättmätiga arvtagare ger mersmak. Köpte två paket till jul.(Tyvärr glömde jag att köpa Gustafskorven. Men den finns ju på annat håll.)
*
Hej, Göran, det är nog riktigt att ”de flesta” flyktingar som kommer hit vill arbeta och göra rätt för sig. Men har du glömt att den ekonomiska politik du och Alliansen, liksom Socialdemokraterna (jo så är det), går till val på förutsätter en arbetslöshet på omkring sex procent - för att inte inflationen ska sticka iväg. Det har jag din förre finansministers ord på (om än sällan utsagt i större sammanhang). Ska de nyanlända jobba grattis, eller hur har du tänkt?
*
Jag köper ett Memory-spel till äldsta barnbarnets femårsdag och blir fullkomligt utklassad. Detsamma när våra barn var små, har förskolebarn en koncentrationsförmåga, tunnelseende, förmåga att leva i nuet och släppa alla tankar på annat?
*
"Men ekonomer tänker inte så. Ekonomer ser på sista raden: jaha, kostnader, omsättning, vinst, förlust och så vidare. Men det är ju inte det som skapar inkomsterna. Det är vad du säljer som skapar inkomsterna." Är Jeanette Bonnier den siste representanten för en publicistisk tradition inom Bonnierfamiljen. Intervjuad om journalistik, makt och ägande intervjuad av Niklas Orrenius i Dagens Nyheter.
*
Evigt liv? Hur ointresserad är jag inte av den forskningen. (Påminn mig gärna om att jag sagt det, den dag jag ligger på mitt yttersta.)
*
Svenska Dagbladets avslöjanden om SCA-toppens levnadsvanor på aktieägarnas och de anställdas bekostnad får mig fundera över om dessa herrar (mest) är lika omdömesgilla när det kommer till att göra affärer. (Hörde jag Nuon?)
*
Radion spelar Stefan Sundström Grön grön grön och jag funderar över varför jag tvivlar på utopier. Nej, jag menar inte att historien är slut. Människor drömmer om ett bättre liv, en bättre värld, oavsett vad vissa professorer säger. Men det som skaver i så många utopier är den värld utan sorg, strider och konflikter som målas upp. För även med en mer rättvis fördelning av de gemensamma resurserna kommer intressen att kollidera, människor dö och konflikter uppstå. Har man inte tagit med det i kalkylen redan från början kan det ta ände med en förskräckelse.

Etiketter: , , , , , ,

måndag, december 15, 2014

Man väljer sitt liv

Mia Berner är i Sverige kanske mest känd för sitt äktenskap med den finske poeten Pentti Saarikoski (skildrat i boken P.S. Anteckningar från ett sorgeår. 1985). Ändå levde hon större delen av sitt liv i vårt land, verksam som sociolog och författare till skönlitteratur och poesi samt en omfattande akademisk litteratur. När hon dog i Oslo, dit hon återvänt på ålderns höst, 2009 efterlämnade hon en liten barndomsskildring – Tretton – som nu getts ut av Celanders förlag, förtjänstfullt översatt av Gun-Britt Sundström och med ett informativt efterord av den norske författaren Morten A. Strøksnes.

Mia Berner växte upp i ett högborgerligt hem i Stavanger. Fadern var industri- och affärsman. Modern satt i salongen i det stora huset, läste modetidningar, drack sherry och var missnöjd med det mesta, inte minst sin dotter som hon avskydde. Känslorna var ömsesidiga.

Sin far älskade hon. Med honom gick hon till konstföreningen på söndagarna eller så satt han hos henne på kvällen och tröstade när modern varit extra förödmjukande; bunden som han var av tidens konventioner dock oförmögen att göra något åt sitt privatliv och äktenskap.

Det stod tidigt klart för den unga Mia att hon inte skulle bli som sin mor, ”lyxhustrun”, hon vill resa och skriva. Så småningom blev hon en ”kulturradikal”. Kanske är det inte bara det faktum att hon flyttade till en ö i Bohusläns skärgård med sin man som för tankarna till Birgitta Stenberg. Båda levde sina liv ”fullt ut”.

Tretton är en varm och osentimental skildring som illustrerar det faktum att man väljer inte sina föräldrar eller uppväxtmiljö. Men man väljer sitt liv.

Tretton
Mia Berner
Celanders förlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Etiketter: ,

söndag, december 14, 2014

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Etiketter:

tisdag, december 02, 2014

Ivar har kökstjänst

Ivar törstig
Ivar dricker
Ivar diskar
Ivar funderar
Ivar gör en upptäckt

Etiketter: