tisdag, juni 16, 2015

Liv till varje pris

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden.

Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, bakat, städat och lagat mat, även sen barnet blivit stora och maken börjat jobba på annan ort. Men visst kan jag känna igen alla tankar på vad som passar sig och inte passar, vad man säger och inte säger.

Romanen är skickligt ihopsatt – alla dessa tankar som hela tiden bryter igenom – berättarjaget som diskret griper in, glimtarna ur maken Tomas liv som småföretagare med dålig tajming när det moderna Sverige byggs, allt detta som fördjupar bilden av ett äktenskap som sakta tynar, inte minst för alla ord som inte sägs.

Men jag börjar också fundera över egna tillkortakommanden: vad går jag och håller inne med? Vilka tankar, ord och handlingar är det som jag inte låter komma ut? På så vis blir Liv till varje pris också en bildningsroman.

Etiketter: ,

söndag, juni 14, 2015

Människan spår, men Gud rår

En lördagförmiddag sätter jag mig på pendeltåget för att besöka endoskopienheten på det lilla närsjukhuset i förorten. Det privata vårdbolag som driver enheten har uppenbarligen fått till ett bra avtal med landstinget. Vi har så mycket remisser så vi jobbar både lördagar och söndagar, berättar läkaren som undersöker mig.

Nåväl, det är en rutinkontroll, inte direkt behagligt, varken före, under eller efter, men full uthärdligt. Men det som slår mig är med vilken självklarhet jag utgår ifrån att allt ska vara normalt. Visst tänker jag att det skulle kunna vara det värsta möjliga, men tanken slår aldrig rot. Och väl är väl det. Oro har vi väl så det räcker och blir över.

Lena berättar om blivande föräldrar hon möter i sitt yrke. De som tar fostervattenprover utgår alltid från att allt är normalt. Och ilskan, förtvivlan och sorgen de gånger så inte är fallet. Inte sällan går den ut över budbäraren.

Jag tänker på med vilken fördragsamhet de gamla kunde hantera livets skiften. Människan spår, men Gud rår, hette det. Och för övrigt ska vi ju alla en dag dö.

Etiketter: ,

torsdag, juni 11, 2015

April i Anhörigsverige

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.

I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.

I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.

Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.

Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
”Anhörigsorgen.
Vill teckna den så vackert jag kan.
Så fult jag förmår.
Så sanningsenligt jag mäktar.”
Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till.

April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015

Etiketter: , ,

söndag, maj 31, 2015

Noterat maj 2015

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck
 *
Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”
Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min kommentar om detta inlägg)
*
Den lilla sagan om pojken har en fortsättning:
När pojken är åtta år gifter hans pappa och mamma om sig. Med varandra. Den sommaren får han en cykel. En riktig, med två hjul och kedja. Samma höst flyttar de till Årsta. Han får ett eget rum, med säng, skrivbord och en lampa som går att tända och släcka. Mormor har rummet innanför hans. Mamma och pappa sover i en bäddsoffa i vardagsrummet.
Hans mamma jobbar på kontor inne i city. Ibland är hon ledig på fredagarna. Då städar de. Han torkar alla lister längs golvet i vardagsrummet. På våren hänger pappan och mamman ut alla kläder på vädring på balkongen. Han lär sig att vända ut och in på alla fickor, borsta bort ludd och tobaksflarn innan kläderna hängs in på förvaring över sommaren.
Hans pappa jobbar i den andra staden. Han går upp tidigare än alla andra. När pojken vaknar ligger det alltsomoftast en liten lapp med en vers eller hälsning från pappan i hans tandborstmugg.
*
Mikael Nyberg citerar i Aftonbladet (Våga vägra Nato) en amerikansk (!) konsultrapport beställd av den svenska försvarsmakten i slutet av 90-talet:
”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det vidare. Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”. Detta skrevs 1998 , långt före kriget i Ukraina.
*
Nu faller natten
Nu faller bomberna
Nu brinner barnen i hekatomberna
Vad ropar barnen, vad glor de på
B-52, B-52
(Cornelis Vreeswijk ”Till Jack”)
*
En formulering i Bo Löfvendahls språkspalt i söndagens SvD (”… det är inte länge sedan tant också var artigt tilltal från ett barn till vilken okänd kvinna som helst, oavsett ålder”) får mig att minnas en anekdot min farmor alltid brukade berätta. Den handlade om det lilla barnet som skulle framföra en hälsning från en kvinna till en annan:
– God dag, tant. Jag skulle hälsa till tant att tant skulle komma till tant. Om inte tant kunde komma till tant så skulle tant komma till tant. Adjö, tant.
Sen skrattade hon torrt och hjärtligt.
*
Pingstafton är jag barnvakt på kvällen. Innan jag kommer städas det frenetiskt "för att morfar inte ska bli så trampig och trampa på saker". Tonen är sträng men rättvis: "Mamma nu tycker jag att du har varit väldigt stökig."
 *
Psykologen och hjärnforskaren Agneta Sandström skriver i Dagens Arbete om vårt behov att lata oss:
”Detta är våra hjärnor gjorda för, några timmars ansträngning, sedan återhämtning, vila, socialisering.” 
*
Det enda roliga med att vara förkyld är att man får ha honung i teet. Och så kan man ligga i sängen och se en massa roliga intervjuer förstås i En bok en författare på UR Play.
*
Moldavien, ”Europas fattigaste land”, kan räkna med att ett associationsavtal med EU lyfter ekonomin, läser jag i bladet. Men först på lång sikt. ”På kort sikt rör det sig om tuffa reformer och smärtsamma anpassningar till EU-standard som drabbar befolkningen.” ("Spänt läge inför toppmöte om östländer" (SvD 20/5))

Jag läser meningen en gång till. ”Europas fattigaste land” ska alltså genomföra ”tuffa reformer”och ”smärtsamma anpassningar” som ”drabbar befolkningen” för att kvala in i EU-klubben. Ibland undrar jag om vi lever i en karikatyr från tiden för franska revolutionen.
*
En granne och tillika vän på Gotland berättar att hon i mogen ålder börjat sjunga jazz. Jaa, tänker man, det var väl roligt. Men så sänder hon en Youtube-länk till en sång hon just spelat in. ”Hymn till kärleken (L'hymne à l'amour)” med svensk text av Lars Nordlander, nyligen porträtterad i en dokumentär i SvT av Tom Allandh. Och jag lägger ifrån mig allt jag har för handen och bara lyssnar. Mäktigt.
*
Några dagar senare ringer Bengt Säfve-Söderberg, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet, och undrar om jag kan hålla i produktionen av en samling aformiser som sällskapet tänker ge ut i höst. Författare är, ja just det, Lars Nordlander. Makterna?
*
Ibland när jag känner för en promenad längs minnets allé tar jag fram en av mina spellistor  på Spotify och trycker på shuffle. Musik och dofter har en säregen förmåga att väcka minnen och känslor till liv.
*
Att västvärldens ledare avstår från att åka till Moskva kan för att fira 70-årsdagen av krigets slut kan jag möjligen förstå utifrån vad som sagts och gjorts, även om det är ett hyckleri utan all sans med tanke på vad det ”internationella samfundet” åstadkommit i världen de senaste 20 åren. Men vad ska man säga om alla författare, historiker och journalister, som nu på ett givet kommando börjar skriva om historien om andra världskriget. Det som tidigare tycktes vara självklarheter, att det var en allians (de allierade) som besegrade Nazityskland och att Sovjetunionen tog den stora smällen på östfronten (där också Tyskland förlorade nästan allt sitt stridande folk) gäller inte längre. Nej, nu heter det att Sovjetunionen insats var marginell, och om man eventuellt råkade göra något bra så var det mest av en tillfällighet. Egentligen var ju Stalin och Hitler kompisar (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den skändliga Münchenöverenskommelsen och ”låtsaskriget” efter annekteringen av Polen stoppas undan i ett hörn. 20–25 miljoner döda, berodde det inte mest på slarv, despoti och dålig planering? Ack, dessa intellektuella, ständigt lika tjänstvilliga, ständigt oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt, särskilt i ett litet land som Sverige.
*
Jag läser på sonens blogg apropå komplikationerna vid det senaste barnets födelse:
Hade jag bott i Sierra Leone hade jag alltså antagligen suttit här ensam med min snart 5,5-årige son i stället för att som nu sitta och skriva det här samtidigt som min friska hustru ammar min friska nyfödde yngste son i rummet bredvid.

Första träffen med senaste barnbarnet, tolv dagar: Tjena, hur känns det att var född nu då?
*
Lena och jag tar en charter i sista minuten till Sicilien. Vi hamnar i Cefalù, en medeltida stad några mil öster om Palermo vid foten av en gigantisk klippa (”La Rocca”). Staden är vacker, maten god (fisk, pasta, auberginer, tomat). Så mycket ruiner hinner vi inte se. Lite häng på stranden, promenader och avkoppling. Bokläsning, inget Facebook, bara koll på de nödvändigaste mejlen en gång om dagen. Varje år brukar vi försöka få till någon vecka vid Medelhavet innan eller efter säsongen för att undvika den värsta värmen: grekiska öar (Naxos, Lefkas, Kreta), norra Mallorca eller någon stad. Det här var första gången på Sicilien. I Stockholm är det tolv grader och regn när vi återvänder.

Tåget mellan Messina och Palermo,
*
På semestern läste jag Erik Wijks De sanna orden, den bok där han porträtterar sin egen mor, en begåvad och känslig kvinna ur övre medelklassen som aldrig riktigt lyckas skapa sig ett eget liv. Boken är gripande. Det bekräftar utsagan att varje människa bär på en berättelse. Hans tankar om ”mindervärdighetsparadoxen” är också intressanta, att vi alla går omkring och känner oss mindre värda än alla andra. Det är ju en omöjlighet, konstaterar han. Men sen trasslar han in sig i ett försök till analys av ”medelklassens värme och intresse för person och själ”? Exempel på motsatsen behöver man inte gå långt för att finna. Men visst har vi som vandrat genom klasserna och balanserar på randen mellan överheten och avgrunden under oss en känslighet för signaler och positioner. Och visst är det idag så att de problem vi brottas med ”aldrig [är] fråga om problem som löses genom att förändra världen, men möjligen genom att ändra sin egen attityd, bearbeta sitt inre”, Men avslutningen känns osmält. Show them, don´t tell, vill jag utropa.

Etiketter: , , , , , ,

I betraktarens öga

Att se en mamma förgripa sig på sin son, inte bara en utan flera gånger, i Mai Zetterlings film Nattlek (återgivet i Lena Jordebos fina dokumentär Regissören om Zetterling) känns en smula, ja, problematiskt efter den senaste tidens debatt. Redan när jag läste Ebba Witt-Brattströms första artikel om mäns lystna blickar på unga flickor tänkte jag på Bo Widerbergs film Lust och fägring, om en kvinnlig lärare som inleder ett förhållande med en av sina elever. Men den kunde kanske avfärdas med att regissören var man. Att rollen som den förförde unge mannen dessutom spelades av regissörens son kunde antyda ett homoerotiskt incestuös tema. Men Mai Zetterling var ju kvinna, dessutom en vilken borde vara en förebild för många, både män och kvinnor. En kvinna som skildrar en kvinnas lustar till en som är ung, Kanske kan det avfärdas med att mamman är sjuk (som vi gör när vi analyserar en vit terrorist som Anders Behring Breivik, till skillnad mot islamisterna).

Nej, den här debatten roar inte. Hur lyckas Witt-Brattström (som jag läst och lyssnat till med ökad respekt under senare år) dra in hela Kultursverige i vad som förefaller vara en personlig uppgörelse med exmaken och hans vänner? Ja, det är ett lågt argument, men inte lägre än argumentationen i hennes första artikel som var rätt grov, åtminstone vad gällde Knausgård. Den andra artikeln var roligare, rentav elak, men sparkade neråt på en underhuggare. (Och varför skulle Lolita vara större litteratur?) Till skillnad mot de horder av skribenter på ledarsidor och nätet som vittnar om allt man inte får debattera "i det här landet" var Knausgårds artikel åtminstone underhållande.

Etiketter: ,

Nattskräck, eller?

Vi är barnvakt ett par nätter under Kristi Himmelfärdshelgen. En kväll börjar minstingen, två år i sommar, plötsligt gråta när vi gått och lagt oss. Hans storasyster hade en period när hon till synes klarvaken kunde sätta sig upp i sängen och gråta hejdlöst eller skrika. Barnläkarna kallar fenomenet nattskräck, delar av hjärnan aktiveras utan att medvetandet vaknar. Det kan närmast liknas vid vad som händer när någon går i sömnen. Som vuxen blir man vansinnigt orolig. All instinkt signalerar att man ska ta upp barnet och försöka trösta det. Men det har ofta motsatt effekt. Det hela slutar ofta lika plötsligt som det börjar; den lille tystnar och lägger sig ner, till synes helt oberörd.

Nu misstänker jag att dottersonen drabbats av detsamma och bestämmer mig för att avvakta. Men det här är något annat, inser jag efter en stund.Gråtande och skrikande kastar han sig i sängen. När han (fast med blick i fjärran) reser sig upp, kastar nappar och kuddar ur spjälsängen och ropar ”Bort, bort!” inser vi (Lena har också vaknat och kommit in) att han uppenbarligen är vaken. En flaska välling blir räddningen och hulkningarna avtar. Nästa morgon är allt är som vanligt och jag är åter en älskad ”moscha”.

Etiketter:

torsdag, maj 28, 2015

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han
”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”
ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Etiketter:

Mental dopning

Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat. Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression, andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt.

Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om  ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna.

Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medicinering. Men egentligen vet vi väldigt lite om hur SSRI-preparaten verkar på hjärnan. De studier som gjorts handlar så gott som uteslutande om effekten på kort sikt (fem till sex veckor), de långsiktiga effekterna vet vi vetenskapligt sett (randomiserade studier, jämförbara kontrollgrupper över längre tidsperioder etc.) inget om. För övrigt intressant att notera i en värld som kräver evidens för varje annan form av psykoterapi.

Och det är här någonstans jag börjar tveka. Det finns inga fria luncher, brukar det heta. Allt har ett pris. Så vad händer med hjärnan när aktiviteten ökar under så lång tid. Vad kommer att hända med alla unga människor som äter SSRI? Hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder. (För att nu inte tala om alla amfetaminpreparat barn med diagnosen Adhd får i sig.)

Hursomhelst, båda gångerna har jag, när jag fått näsan över vattenytan, valt att avsluta medicineringen. Livet blir lite gråare, men förhoppningsvis något hållbarare.
*
Robert Whitaker granskar i Pillerparadoxen ,som jag tidigare skrivit om, hur det gick till när medicinen blev alltings svar när det gäller det mänskliga psykets tillkortakommanden.

Uppdaterad

Etiketter:

onsdag, maj 27, 2015

Pojken

En skiss
En liten pojke sitter under ett bord. Han leker med bilar. En duk eller filt är nerdragen till golvet. Därinne har han sin egen värld. Utanför, i köket, står mormor och stryker. Någonstans är en radio påslagen.

Ibland cyklar han på den lilla bakgården. Runt, runt på sin trehjuling, mellan soptunnorna och piskställningen. Högt däruppe alldeles under taket kan han, om han lyfter på huvudet, se deras köksfönster.

Pojken har en låtsaskompis. På kvällarna när han lagt sig leker de tillsammans. Han drar upp täcket och sen reser de – långt bort. Ibland innan han lägger sig sätter han på sig mössa och vantar. De reser till platser som han sett i den lilla serietidningen han fick en gång.

Mormor tar ibland med honom till en lekpark på en liten höjd mellan de stora stenhusen. På vintern finns där en kälke som man kan åka med runt en pinne.

Där finns också en morfar. Honom ser han inte så ofta. Ibland när han kommer hem har han med sig andra vuxna. De sitter i rummet ut mot gatan, skrattar och dricker. De får glansiga ögon och deras kinder blir röda. Det dom dricker är genomskinligt och smakar starkt. De försöker bjuda honom. Han vill inte. De skrattar när han värjer sig.

Någonstans finns en pappa. De åker tåg ibland. Då kikar de ut genom fönstret. Där ute i mörkret springer renar och tomtar ikapp med tåget. Det är roligt, fast han vet att det är på låtsas.

När de kommer fram finns en farmor. Hon bjuder på varm choklad med mycket socker i. En gång tog hon salt istället för socker av misstag. Där finns Bernt, han äter alltid inne på sitt rum. Pappa har inneboende. Ibland på kvällarna går pappa ut med någon av sina vänner. Innan har de suttit runt det låga lilla bordet, lyssnat på musik från den ljusbruna radiogrammofonen, druckit grogg, skrattat och rökt. De kvällarna sover han inne hos farmor. En gång firar han jul där. Hos farmor har de levande ljus i julgranen.

Farmor bor i lägenheten mittemot pappas på bottenvåningen. Det doftar nybakat bröd från bageriet i andra änden av i det långsmala gula huset. Dit kan man gå genom en lång gång i källaren. Om man inte skyndar sig hinner ljuset slockna innan man kommer fram.

Hos farmor bor Ivar. Ivar spelar munspel och jobbar i gjuteriet på den stora fabriken där de gör lastbilar. Han cyklar iväg tidigt på morgnarna, långt innan de andra gått upp. Pojkens pappa ska snart också börja jobba där, fast på kontoret. Ivar sover i köket. Farmor sover i sovrummet. Ivar är inte pappa till pojkens pappa. Bernt är pappas bror, men inte mycket äldre än pojken själv.

Långt senare ska pappan skriva ett brev till rektor i den skolan han går. Rektor har bestämt att hans klass ska delas när de börjar fyran. Alla som han brukar vara med kommer till den andra klassen. Pappa får rektor att ändra sig så att han får vara med sina vänner i den nya klassen. Ibland på kvällarna ligger pappa bredvid honom i sängen och läser högt ur någon bok, fast han redan lärt sig läsa själv. Det tycker han om.

Maj 2015

Etiketter:

torsdag, maj 14, 2015

Med en viss känsla av vemod

Det är inte utan en känsla av vemod jag går från avtackningen av Dan Israel på Leopard förlag. För 35 år sedan jobbade vi tillsammans (jag skriver om det i vänboken han fick). Sen skildes våra vägar. Han fortsatte på Ordfront, följt av några år på Norstedts innan han bröt upp. Jag som frilansande redaktör. För drygt tio år sedan ringde han en dag och frågade om jag ville läsa manus åt det förlag han och Henning Mankell just startat. Det var i samband med min sjukskrivning och jag svarade först nej. Han var klok nog att be mig fundera på saken. Och så blev det. Under ett par år var Leopard min viktigaste uppdragsgivare.

De gamla kollegorna och uppdragsgivarna mönstrar nu av, en efter en. I vår är det två: Dan och så Cecilia på KIUP. Nyss var det Pelle, Hans-Erik och Eva.

”Och när tänker du gå i pension?” Jag hör frågan allt oftare. ”Jag, gå i pension? Nej jag fortsätter så länge jag har orken och lusten och jobben strömmar in”, svarar jag glatt. Inom mig inser jag att det kanske inte alls blir så länge till. De yngre tar över, med sina nätverk och preferenser. Nej jag avundas dem inte. Jag tänker på novellen jag läste en gång om mannen som tvingades leva om sitt liv, gång efter gång. Nej, det räcker med det som varit. Och nyss 64 år fyllda är jag tvärtom glad i min ålder. Rädd för döden är jag inte, möjligen själva döendet, vare sig det sker utdraget och plågsamt eller plötsligt utan möjlighet att ta farväl. Och visst kan jag känna sorg över att en gång inte finnas kvar, livet är ju trots allt roligare än motsatsen (Erik Blennberger skriver klokt om det i senaste numret av Modern Filosofi). Och mina gener dansar vidare i barn och barnbarn, och förhoppningsvis kommer något av det jag har gjort och verkat för att leva kvar en liten tid. Är det rädslan att inte vara behövd som bekymrar? I så fall finns det hur mycket som helst att göra, ideellt och halvideellt. Som världen och vårt land ser ut saknas inte arbetsuppgifter.

Ekonomin då? Ja, det orangea kuvertet lovar inga sötebrödsdagar. Alltför sent insåg jag som varit egenföretagare sedan 1980-talet att jag borde satt av till eget pensionssparande. Inte så lätt heller när Lena pluggade och vi var småbarnsförälder. Och det som skulle blivit min ATP blåste pensionsuppgörelsen oss tidiga 50-talister på. Därför har jag också räknat med att jobba till jag fyller 70. Men oaktat det, en dag slutar telefonen ringa och mejlboxen lyser tom.

Etiketter:

torsdag, april 30, 2015

Noterat april 2015

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer.

*
Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige. 2015:
Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. 
*
”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.)
*
På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. Efter år av ideellt arbete går nu regionen in och bekostar vattenverket. Och snart kopplas fibern in. Också det ett resultat av frivilliga insatser. Sverige utanför storstäderna får inget gratis.
*
Drottning Silvia och prinsessan Madeleine på privat audiens hos påven ”enligt kutym” klädda i svart och håret dolt av sjalar. Nu vaknar väl nättrollen? Eller?
*
Andra säsongen av Arvingarna, förra årets stora tv-succé som var så fascinerande. Vi börjar titta men magin är bruten. "Gud vad jag inte bryr mig om de här människorna längre", tänker jag. Så kan det gå. Vi stänger av och ser på The honourable woman på HBO Nordic istället.
*
Andreas Cervenka skräder inte orden i lördagens krönika :
Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet?
I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop.
 Visst skrattar jag. Men vad är det han skriver? Egentligen:
Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot.
 *
Så kan det gå när morfar är barnvakt och mamma glömt sminkväskan öppen
*
Tony Blair och Nicolas Sarkozy, som i vissa skeden samarbetade med Gaddafi, ville kanske inte att diktatorn skulle överleva. Om Gaddafi ställts inför en krigsförbrytartribunal hade han kunnat avslöja detaljer som varit pinsamma för dem.Gaddafi lynchades till döds på öppen gata. Libyska arméofficerare har sedan dess mördats på löpande band. Forna statstjänstemän som försökt stabilisera landet är politiskt utfrysta. Någon utvärdering av Natos Libyeninsats har aldrig gjorts av FN:s säkerhetsråd.
Bitte Hammargen talar klarspåk i Svenska Dagbladet om situationen i dagens Libyen.
*
Det tar tio år att lära sig jobbet, tio år att praktisera det och tio år att glömma bort sig själv. När man har nått dit tar bokstäverna och formens inre röster över.” 
Christer Jonson, granne på östra Gotland och branschkollega, intervjuad i Tecknaren (2/15) om sitt arbete som bokformgivare. En mästares summerar sitt verk.
*
Alla journalister som nu kölhalar Göran Lambertz, var fanns de när Quick satt inne och alla var övertygade om hans skuld?
*
Åtminstone jag kommer att sakna Sanna Rayman när hon nu lämnar Svenska Dagbladets ledarredaktion. En levande röst bland alla förutsägbarheter. Som när hon skriver om könssegregerade bad och barns nakenhet (Näpna nakenfisar och jämlika normer) :
När vi talar om ”det frigjorda Sverige” reduceras bilden ofta till att gälla sexuell frigjordhet, trots att det långt mer centrala för jämställdheten förmodligen är att vi har haft en kroppslig frimodighet som inte har varit sexualiserad. Bastubad, nakna barn på stranden – nakenhet som bara är kroppar.
*
Lotta Lundberg skriver om de starka reaktionerna i Tyskland mot den pilot som tog med sig 150 människor i döden.
Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det blivit om andrepiloten träffat någon som förtjänade hans förtroende och som tålde att han sade: Jag håller på att förlora synen och därmed mitt glamorösa jobb, min flickvän väntar barn med en annan, jag är så förtvivlad att jag har lust att köra en hel jävla airbus in i en klippvägg. Finns det någon som orkar prata med mig om det?
Ska depression och andra former av psykisk ohälsa åter bli något skamligt? 
*
En vän lägger upp en dikt av Tomas Tranströmer på Facebook. Eller? Jag känner igen orden, men kan inte placera dem. Bläddrar i mitt exemplar av Dikter och Prosa 1954–2004 utan att hitta något, börjar googla på inledningsfrasen och får ett antal träffar, flera med hänvisning till Minnena ser mig, den korta självbiografiska boken från 2003. Men det är ju ingen diktsamling, tänker jag. Några placerar orden i inledningen, andra citerar från baksidestexten. Jag ger upp och börjar skumläsa och plötsligt, i ett porträtt av en alltför tidigt bortgången skolkamrat, träder de fram:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Ett par meningar som, lösryckta ur sitt sammanhang, plötsligt börjat föra sitt eget liv. Nu som dikt. Det säger också något om Tranströmers prosa.
*
– God dag min herre. Häromdagen antydde jag att ni var agent och köpt av utländska intressen. Hur kommenterar ni det?
– Nej, det är jag inte.
– Jaså. Ja då tackar jag för klarläggandet
(Svenska Natodebatt anno 2015)
*
Nyss var du en liten sparvel som satte stövlarna på fel fot. Nu går du bakom mig i mörkret med bestämda steg. Säger:
– Vilken tur att vi tog ficklampan.
Jag svarar:
– Ja.
Och:
– Har du sett alla stjärnorna? Och månen som lyser.
– Ja, den har följt oss hela vägen. Hej månis.
*
Thomas Engströms argument i Svenska Dagbladet varför Sverige bör gå med i Nato går att värdera och diskutera. Det görs också på sajter som www.alliansfriheten.se och i boken Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt medlemskap i Nato!. Men när han mer än antyder att förlaget och utgivarna fått hjälp utifrån (i klartext Ryssland) med utgivningen av boken och finansiering av annonsering i dagspress passerar han en gräns. För hur bemöter man sådant? Offentliggöra alla konton? Duger inte, det finns ju kontanter och sådana kan utväxlas under ekar på Djurgården. Om ribban med detta är satt befarar jag att debatten om svenskt medlemskap i Nato kan bli hur smutsig som helst. Ett första test blir om Svenska Dagbladet publicerar ett genmäle från utgivarna.
*
Ved staplas, ris eldas, lammsteken står på bordet. Själv drar jag ett tag med dammsugaren och går upp- och nerför trappan till loftet med yngsta barnbarnet. Påsk på landet med vuxna barn.

Vi eldar ris på landet. Påsken 2015

Etiketter: , , , , ,

För 40 år sedan

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig.

Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december samma år. Det var FiB/Kulturfront som blev min kulturella och politiska hemvist sedan jag slutat med teatern. Där fick jag också min beskärda del av stenciler och tidningsförsäljning.

Vänstern hämtade sig aldrig riktigt efter det där. Vem var nu huvudfienden? Sovjet? Den svenska imperialismen? Tillvaron komplicerades. Det blev inte bättre när de forna bundsförvanterna Kina och Vietnam inledde ett gränskrig några år senare och Vietnam anföll Kampuchea. Den framgångsrika enhetsfrontstaktiken (USA ut ur Vietnam) föll i glömska.

På den andra sidan slickade man såren och drog slutsatser vars konsekvenser vi ser idag. USA avskaffade den allmänna värnplikten så att medelklassens ungdomar inte längre skulle konfronteras med krigets verklighet, mediernas rörlighet i krigszonerna inskränktes och ”inbäddade” journalister kom att förmedla maktens bild av kriget. Och man slutade att öppet stödja blodtörstiga tortyrregimer. Bomber, blixtkrig och sönderfallna stater blev resultatet och vars följder vi nu kan skåda i flyktingströmmarna över Medelhavet.

Något säger mig att det inte kommer att vara så för evigt.

Etiketter: ,

söndag, april 26, 2015

Ebba och ödmjukheten

– Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse.

Jag studsar till inför det något ovanliga användandet av ordet ödmjuk i Björn af Kleens intervju med Ebba Busch Thor i DN Lördag. Jag tänker på mig själv som 28-åring: ideologiskt övertygad, vältalig och personligen mycket osäker.Vilket jag sällan visade utåt. Busch Thors ideologiska övertygelse och förmåga att formulera sig behöver ingen tvivla på. Hur det är med det övriga får väl tiden visa an.

Och livserfarenhet är som sagt inte allt, men brukar ge en smula – ja just det, ödmjukhet. Något hon inte andas av så mycket av i intervjun i övrigt. Annars är det mesta som sägs borgerligt allmängods och kunde lika väl framförts av Annie Lööf. Inget som ger någon bäring på landets verkliga problem (läs Andreas Cervenkas krönika i lördagens SvD: Lugnet före stormen i lala-landet Sverige )

Och som alla borgerliga politiker som säger sig vilja minska statens makt gäller det förstås inte områden hen brinner för. I Ebba Busch Thors fall vårdnadsbidraget (Hanne Kjöller avrättar resonemanget underhållande i söndagens DN) och aborterna. I det senare fallet vill Busch Thor ”ha fram mer underlag” för att utröna vilka ”ekonomiska och sociala hinder” som får kvinnor att göra abort i stället för att fullfölja graviditeten.

Hans Rosling replikerar:
– En nollvision för aborter är en naiv illusion som bara framförs av dem som inte kan tänka tillräckligt många tankar samtidigt.

Också det en förmåga som i bästa fall kan komma med åren och erfarenheten.

Bortsett från det tycker jag det är bra att ett konservativt parti får en konservativ ledare. Det trängs alldeles för mycket i mitten i svensk politik. Och ålder i sig är inget hinder. Se bara på Hillary Clinton 68 år i höst.

Etiketter:

torsdag, april 23, 2015

Buren

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront.

Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna.

Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och så jag, till en början vikarierande redaktör. Inne i buren redigerade vi texter, räknade på bildstorlekar, läste förstakorrektur, ombrutet korrektur och granskade blåaktiga provtryck som gnisslade mellan fingrarna. På kvällarna gick vi Förlagsklubbens grundkurs för redaktörer under ledning av Pär Frank och lärde oss elementa inom upphovsrätt, kalkylering, marknadsföring och redigering.

Ordfront var ett kollektiv från Småland vars främsta merit hittills varit Historieboken, en tecknad skildring av världshistorien i Karl Marx och Leo Hubermans anda, som blivit en försäljningssuccé. Ordfront tryckte böcker och tidskrifter åt delar av vänsterrörelsen men hade även andra kunder. Förlaget, vars böcker främst fyllt tryckpressarna när det varit brist på externa jobb, hade trots detta byggt upp en icke föraktlig utgivning av politisk litteratur, skönlitteratur, med betoning på arbetarförfattare, och historiska småskrifter.

Dans, och nu också min uppgift var att bredda och skapa stabilitet i verksamheten. Till oss inne i buren kom tecknare med original till omslag och illustrationer; vi hade genomgångar med översättare och författare; träffade våra redaktionella arbetsgrupper inom skönlitteratur, barn- och ungdom och utrikespolitik; lyssnade på försäljaren Hasses stönanden över våra, enligt hans mening, osäljbara böcker, vilka han sedan sålde in hos bokhandeln med bravur, som det proffs han var.

Vi lämnade buren för att hämta korrektur som ringlade meterlånga ur fotosättaren ute i produktionen. Dans och min entré i förlagsbranschen sammanföll med ett stort teknikskifte. Blysättning och djuptryck var på väg ut, in kom fotosättare och offsetpressar. Den gamla tidens typografer ersattes av flinka maskinskriverskor. Där ute grälade vi också med faktorn Leif. Trots enighet om de långsiktiga målen var våra intressen på kort sikt motsatta. Leifs var att se till att tryckeriet drog in pengar från externa kunder. Förlagets böcker, som i bästa fall skulle ge intäkter om något år, kom med nödvändighet i andra hand. Något eget kapital, förutom medarbetarnas entusiasm hade vi inte.

Bristen på pengar var legio. Vi tog emot telefonsamtal från arga illustratörer, översättare och författare som ville ha sina pengar. – Ja, innan sommaren, lovade vi väl medvetna om att vi i bästa fall skulle få ut våra egna löner innan vi gick på semester.

Datorer var ännu okända i förlagsverksamhet. Inne i buren vevade Dan på en mekanisk räknemaskin innan vi så småningom införskaffade mer moderna miniräknare. Till vår hjälp hade vi Bo Bramsens Förlagskalkylering ur vilken vi lärde oss det mesta om täckningstal, omsättningshastighet och framställningskostnader. Att göra en priskalkyl före Excelarkens tid var som att lösa ett större sudoku. För att inte tala om de årliga royaltyredovisningarna.

Men vi gav ut böcker: 1977: 22 titlar, 1978: 30; 1979: 16; 1980:21. Vårt stora problem var bristen på nyskriven skönlitteratur. Trots våra hot och vädjanden om solidaritet framhärdade författare på vänsterkanten att ge ut sina böcker på stora förlag som Bonniers, Norstedts och Rabén & Sjögren/Prisma.

En dag steg emellertid en ung men redan etablerad Henning Mankell in genom dörren till vår bur med en nyskriven dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Resten är, som man säger, historia.

Drygt tre års slit med produktion, oro över ekonomi och brist på dagsljus tog till slut ut sin rätt för min del. Andra uppgifter lockade. Dan fortsatte vad som skulle bli en lång och framgångsrik karriär. Han var obestridligen den skickligare förläggaren av oss båda, med den kombination av näsa för kvalitet och vad som kan tänkas sälja som är ett fåtal förunnat.

Men det var i buren det började.

*
Den 1 april 2015 gick Dan Israel i pension efter ett långt och framgångsrikt liv i förlagsbranschen. I samband med avtackningen fick han en vänbok, Dans lilla röda, med drygt 40 bidrag från vänner och kollegor. Det här är min text.

Etiketter: ,

onsdag, april 22, 2015

Musikaliteter

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.”
Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter:
”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.”
Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. Halvtimmeslånga improvisationer på egen hand med gitarren var det jag trivdes bäst med. Inför andra slog prestationsjävulen till.

Några år i sena tonåren var jag ”hangaround” till musikkollektivet Träd, Gräs och Stenar. Det här var en tid när intresset för folkmusik, konstmusik och det vi idag kallar världsmusik vällde fram bland västvärldens medelklassungdom. Ravi Shankar, Terry Riley, MA Numinen, Hansson & Karlsson, Skäggmanslaget, Frank Zappa, Jimi Hendrix: Genrerna korsbefruktade varandra, gränserna suddades ut.

I regi av Rikskonserter och med Solveig Rabe som producent åkte vi runt och hade musiklekar med barn i norra Värmland och Västergötland. En gäng långhåriga saker från storstan som kom instormande på förskolorna med indiska tablas, afrikanska tumpianon och flöjter. Tonsättaren Gunnar Valkare kom med sin klangfyllda marimba. Barnen älskade det, personalen drogs, efter en första tvekan, också med i musiken och dansen. Och det är nog så jag helst vi se på musikutövandet, som del i en kollektiv rörelse, en våg av rytmer och toner att gå upp i och sköljas med i.

Några år senare tog arbetet med teater över. Men det var först i skrivandet som jag fann ett eget uttryck. I skrivandet är jag mig själv, och där kan välja om och när jag vill låta andra ta del av det jag åstadkommit. Men med musicerandet är det som med cyklandet, har man väl en gång lärt sig så sitter det där. Så en dag kanske jag tar ner gitarren från väggen igen.

Etiketter: ,

måndag, april 20, 2015

Flyktingkatastrofen

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året.
Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda. Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder:
1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler att fly med hopp om bättre liv i Europa.
Men låt oss inte i allt tal om humanism och mänskligt lidande glömma att det finns de som bär ansvar för kaoset och sönderfallet. De har ett namn och de ha pengar. Ta Libyen, Syrien och Irak som exempel. Pådrivande i slakten av den totalitära men likväl fungerande staten Libyen var Hillary Clinton under sin tid som USA:s utrikesminister. Nu räknar hon med att samla in två miljarder dollar till sin presidentvalskampanj. Kanske kommer även en medlem av familjen Bush att ge sig in i spelet. Hans bror och far bär det yttersta ansvaret när det kommer till staten Iraks sönderfall. I en naiv önskan om någon slags rättvisa på jorden tänker jag: Varför inte skicka räkningen dit, där den hör hemma. Det kan aldrig kompensera för det mänskliga lidandet. Men ändå. Håll med om att jag är naiv.

Etiketter:

tisdag, mars 31, 2015

Noterat februari-mars 2015

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten.
Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet.
När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre?
*
Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i Johan Cullbergs ord:
... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.
Eller så är det det allmänna samtalsklimatet som sänker humöret. Nej, detta är ingen rolig tid.
 *
Jag lyssnar till Filosofiska rummet om artificiell intelligens. Böcker och artiklar skrivs om vad som händer den dag, om och när, vi lyckas skapa en sådan intelligens, och denna blir intelligentare oss. Hur går det då för släktet homo sapiens? Några repliker i programmet fångar därför mitt intresse: vår hjärna är oerhört ekonomisk, det mesta vi gör går på automatik, vare sig det handlar om att hålla balansen eller sträcka oss ut efter en kaffekopp, hjärnan blandar inte in fler än nödvändigt av sina närmare 90 miljarder nervceller i processen. Alltså: Vi tänker inte i onödan. Martin Ingvar talar också om våra misstag, allt vi glömmer och allt vi gör av slump. Det som ingen superdator i världen klarar. Är det i själva verket det som gör oss till människor? som Strindberg skrev. För mig låter det hoppfullt.
*
Ensam hemma i stan en lördagkväll ser jag Robert de Niro i Taxi Driver. Det har aldrig blivit av tidigare. Mest av allt ryser jag över Travis tafatta försök att närma sig kampanjaktivisten Betys, som uppenbarligen attraheras av hans totala rättframhet. Och så tar han med henne på en porrfilm. de Niro lysande förstås.
*
Jag ser Börge Janssons och Peter Schilds dokumentär om Jailbird Singers. Gamla kåkfarare sitter och minns en tid när tjuvar var hederliga, lånade bilar, sprängde kassaskåp och satt på Långholmen och nötte in stämmorna till ”Barnatro”, ”När björkarna susa” och ”Jungman Jansson”. Någon går in i en skivaffär och tipsar om grabbarna på Långholmen, de får permis och åker till Anders Burman på Metronome och spelar in fyra låtar till första ep:en. De flesta sitter som ett smäck i första tagningen, innan fångtransporten tar dem tillbaka till Långholmen. Och vem vet, kanske hade bandledaren Tony Granqvist fått leva några år ytterligare, istället för att dö av sin cancer knappt 30 år gammal, om fängelseläkaren inte trott att han simulerade sina magsmärtor och skickat honom till isoleringscellen. En del grinar ödet i ansiktet från start till mål. Endast Tore ”Masen” Eliasson överlevde och kunde lämna den kriminella banan. Jag lyssnar till bandets version av ”Pärleporten” och undrar om maken till stämsång funnits i vårt land. Här möts Frälsis, country och gospel i en blandning som är så svensk det bara kan bli.
*
Skvallerjournalistik har väl aldrig varit min gren, men inte blev jag förvånad över veckans stora ”romans”. För drygt tjugo år sedan gjorde jag några längre reportage på uppdrag av Maria Söderberg om alkoholfrågor, ett handlade om svartklubben Tritnaha som drevs av den nyliberala Frihetsfronten, bland gästerna vid invigningen syntes en blivande talskrivare åt Carl Bildt, sedermera finansminister. Om Army of lovers deltog just den gången är inte bekant.
*
På årsmötet i Mediaföreningen hör jag Stina Dabrowski tala om en halvdokumentär intervjuserie på HBO Nordic (apropå människors behov att synas och berätta sin historia). Så en kväll när Lena är i stan börjar vi se The Jinx och blir fast. Historien om  dollarmiljardären Robert Durst som varit alltför nära alltför många som dött en ond, bråd dö fascinerar. ”Hata slumpen”, som GW brukar säga. Och i USA är debatten om filmteamets sätt att arbeta i full gång.
*
En vän berättar om ett samtal hon haft med en bekant. Denne hade nyligen varit ute med några vänner, män i 45-årsåldern. Dom hade kommit att tala ovanligt öppet om sina sexliv, och det visade sig att ingen hade något fungerade samliv sina fruar eller sambor. En annan vän i samma ålder berättar samma sak, han och hans fru har inte rört vid varandra på över ett år. Vad är det som händer med våra liv? tänker jag. Sen, det är väl i den åldern folk skiljer sig.
*
"Måste teater löna sig i ekonomisk mening?"
Jag studsar till inför Georg Cederskogs fråga i hans intervju med nye Dramatenchefen Erik Stubö. Hur tänker karln? undrar jag. Ska biljettintäkter täcka kostnaderna för varje föreställning? Eller ska Dramaten och Operan leverera överskott till statsmakterna nu när Vattenfall och LKAB sviktar? Eller är det bara ett uttryck för den så populära "kultur-ska-löna-sig"-tanken som varje kulturvän idag tvingas använda som alibi för kultursatsningar?
*
Kampen om partiledarposten i KD lockar fram en del intressant tankegods. Nu senast vill KDU:s ordförande Sara Skyttedal öka anslagen till Forum för Levande Historia för att ”lyfta fram islamismens illgärningar”. Hm, jag kan annars tänka mig en annan, Sara Skyttedal mer närstående religion i vars namn (märk väl) en och annan illgärning gjorts genom historien. Men det är väl ovidkommande för en som vill vara med och slåss om posten ledare för ett parti som balanserar på randen till 4-procentsspärren.
*
Livspaniken kommer smygande. Mitt liv, mitt liv, vart tar du vägen? Jobb, jobb, jobb, och när jag inte jobbar så jobbar jag ändå. Trött, trött i huvudet, då kommer tankarna. Försök att andas lugnt nu.
*
En dag, läser jag i bladet, börjar Filippa Reinfeldt nya jobbet på den vårdkoncern hon berett marken för som förtroendevald, Anders Borg går mot nya uppdrag, nu på världsomspännande Citibank. Dags att ”casha in” efter hundåren i politiken. Men kom ihåg vem (eller vilka) det var som började. För snart åtta år sedan skrev jag en text som tyvärr är lika aktuell idag
*
En morgon på min promenad ser jag en man med två barn på väg till skolan. Han är i min ålder, grått hår och lite rynkig i ansiktet. Jag tänker på alla mor- och farföräldrar som ställer upp nuförtiden. Jag brukar möta en del på barnbarnens förskola, så hör jag ena barnet säga:
- Pappa, vet du att ...
 *
Många äldre som lider av depression får ingen hjälp i sjukvården visar en granskning. Orsaker är bland annat felanpassade läkemedel och brist på psykologhjälp, men också synen på åldrandet.
Ett inslag i radion får mig att fundera över hur vi hanterar den ”sent-i-livet”-kris det innebär för många att bli äldre och kanske se sina kroppsliga och mentala förmågor avta? Mediciner och/eller samtal?

Dan Stiwne länkar på Facebook till  Paul T.P. Wongs artikel ”Meaning of Life and Meaning of Death in Successful Aging Intressant läsning, finns mycket att fundera på både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv, men litet frågetecken för det där med ”positiv attityd”.
*
Jugoslavien, Somalia, Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen, Syrien och nu Ukraina 2015? Ska det bli ett nytt europeiskt storkrig  under vår livstid?
*
”Stackars dig som måste sitta och jobba på helgen.”
Nej, det är inte synd om mig. Visst finns det tillfällen då en deadline tvingar mig att lägga allt annat åt sidan men ofta är det självvalt. Veckorna är inrutade, fyllda av åtaganden, möten och annat tvingande. Då blir lördag och söndag en oas med läsning, promenader, en och annan glimt på SvTPlay, men också arbete.

Etiketter: , , , , , ,

Ibland blir jag bara väldigt glad ...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5:
Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul.
Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt?

En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan.

Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en gång tidigare, då på 70-talet. En gång åkte ungarna med på en runda, jag tror bussen var tom till en början. Mest mins jag deras storögda förundran.

(Något år senare prejade jag en cyklist på bron över ån i Norrtälje, Hon klarade sig, och jag slapp rättsligt efterspel, men efter det insåg jag att dubbelarbete inte gick i längden.)

Etiketter: ,

Tranströmer

”Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
     sys i det tysta.”
Tomas Tranströmer: Ur "Svarta vykort" (Det vilda torget 1983)

På tv hör jag en skådespelare läsa en dikt av Tranströmer. Magstöd och deklamation. Nej, bäst tycker nog om att höra poeten själv läsa. Det lätt nasala, lite dröjande tonfallet, fjärran från alla manér, helt i samklang med dikterna.

På radio hör jag någon som forskat på Tranströmer berätta att hon fått läsa i några av hans anteckningsböcker, en del formuleringar satt där från början, andra dikter, som i slutversionen endast var några rader, kunde sträcka sig över flera sidor.

Sina första år i livet bodde han förresten här runt hörnet, på Grindsgatan.

Etiketter:

Thåström

En kväll ser jag Thåström på Annexet med vännen E. En tredjedel av publiken ägnar sig åt att filma, twittra och facebooka medan vi andra njuter av Joakims musik och säregna kroppsspråk. Thåström kom sent in i mitt liv. När Ebba och Imperiet härjade som värst var tillvaron fylld av småbarn, jobb och föreningsliv. Fredmans epistel ”Märk hur vår skugga”, som han snott arret av från Cornelis, ”Briggen av Blue Bird” och några till gillade jag. Men det var först albumet Skebokvarnsv. 209 som slog an en sträng. Förälskelsen var faktiskt omedelbar. Med sånger som ”Fan, fan, fan”,  ”Brev till 10:e våningen”, ”Främlingen överallt” och ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” gick han rakt in i mitt hjärta. Och så har det fortsatt. ”Beväpna dig med vingar”, ”Nere med maskinisten” (Bertil Malmberg satt vid bordet bredvid), ”Dansbandskungen” (”Tre vänner är allt man behöver/Tre vänner är allt jag haft/ Min bibel, min sprit, mina herrtidningar”), ”Gräsfläckar” osv. Han bygger sitt eget universum. Och, jodå, konserten var bra.

Etiketter: ,

måndag, mars 30, 2015

På nätterna vandrar jag i städer

På nätterna vandrar jag i städer. På gator, i gränder, prång och trappor som ibland påminner om Norrmalm och Gamla stan i Stockholm. Ibland Göteborg, med älven, branta backar och spårvagnar.

En natt befinner jag mig i en byggnad i centrala Stockholm. Det är det tidigare Kanslihuset i Gamla stan. I ett pentry står en man med ryggen mot mig framför en spis. Säckig kostym. Den vassa profilen är välbekant. Framför sig, i ugnen, har han ett digitalt räkneverk. Han betraktar de röda siffrorna (det enda som är i färg i den annars svartvita drömmen.) På skärmen räknas sekunderna ner: 25, 24,23 … När tavlan visar 0 hörs en dov smäll i ugnen. Sedan börjar räkneverket om på nytt, denna gång från 5. Någon skriker till. Plötsligt inser alla att det är allvar denna gång. Jag och alla runtomkring mig springer upp mot Södermalm. En jättelik explosion ödelägger hela nedre Norrmalm (kvarteren jag brukar vandra i så många drömmar). Ur röken och dammet reser sig en hånfullt leende statsminister med en cigarett i handen.

I nästa sekvens är jag tillbaka i huset där vi en gång bodde. Nu är allt i färg. Men samma räkneverk i ugnen i köket. Nedräkning från 25, en dov smäll, och sen från 5. Jag minns vad som hänt tidigare i drömmen och vi kastar oss ner för slänten på baksidan av huset innan den stora smällen. När dammet lagt sig och vi återvänder till huset ser vi att ena ytterväggen till köket fallit ut. Inga andra synliga skador. Grannar och bekanta dyker upp. Diskussion uppstår om bästa sättet att laga väggen. Något provisoriskt? tänker jag. Nej, jag har inga spånskivor heller, säger någon annan. En gammal bekant till Lena och familjen dyker upp i lång rock och sotarmössa. Han halar upp en näve skruv ur fickan.
*
En annan natt slår jag följe med några vänner från förr på tunnelbanan söderut. Jag bestämmer mig för att bjuda dem på middag. Plötsligt kommer jag på att jag inte har några möbler hemma i huset.

Samma sak upprepas nästa natt. En uppdragsgivare och några vänner från politiken ska ha ett styrelsemöte hemma i huset, när jag inser att jag inte har något bord och blir tvungen att ställa in.

Ytterligare en natt: Jag ska hem till ett möte, förirrar mig i Stockholms södra förorter på tunnelbanor och busslinjer som jag inte känner igen. Kommer kraftigt försenad till mötet. Vaknar.

En vän säger: Det verkar som du bearbetar en del.

Etiketter: ,

torsdag, mars 12, 2015

Hallucinationer

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att 1 1/2 timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte de som vanligtvis tror på ufos och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig.

Oliver Sachs, som tidigare utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, dvs. hallucinationer. I så motto är Shermers upplevelse inte helt representativ, teamet fanns ju där. En riktig hallucination har vanligtvis ingen förankring i verkligheten och framstår till skillnad mot fantasier och dagdrömmar som helt igenom verkliga.

Hallucinationer bjuder på fascinerande resa genom fantomsmärtor, varsel, medier, syner och Gudsupplevelser, orsakade av allt från bortfall av sinnen som syn och hörsel, drogpåverkan, delirier, posttraumatiska stressyndrom (den krigsveteran som plötsligt upplever hur kunderna på en stormarknad är fiendesoldater), självhypnos, epilepsi, Parkinson eller förluster av nära anhöriga (att se eller höra den man just mist är för många en del i sorgeprocessen). Läsningen av Hallucinationer sätter alla dessa småknytt, gastar och spöken som mänskligheten hemsökts av genom historien i ett nytt ljus.

Hallucinationer har ibland förväxlats med psykisk sjukdom och ämnet ansåg länge som lite ”skämmigt” och något man inte talade högt om. Idag har forskarna bland annat med hjälp av magnetröntgen kunnat neurologiskt förklara vad som händer i hjärnan, t.ex. hos en som förlorat synen och plötsligt börjar se människor, mönster och rörelser i rummet.

Som alltid har Sachs på ett eller annat sätt själv upplevt mycket av det han skriver om, vilket inte gör boken mindre underhållande, även om framställningen tyngs något av fotnoter lika långa eller ibland längre än själva huvudtexten. Hursomhelst så kommer jag i fortsättningen att se på tv-program som ”Det okända” och ”Hemsökta hus” med nya ögon, fast kanske inte på det sätt producenten tänkt sig.

Hallucinationer
Oliver Sacks
Övers. Ingemar Karlsson
Brombergs 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/15

Etiketter: ,

söndag, mars 01, 2015

Två glada filurer

Två glada filurer på väg till Dockteatern Tittut.

Etiketter:

lördag, februari 28, 2015

Kan alkoholister dricka måttligt?

Något om konsten att tolka statistik
Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.

Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, inledde Andréasson. Han illustrerade med ett klassiskt exempel: Tiden efter andra världskriget steg antalet barnafödslar i Europa. Samtidigt ökade antalet storkar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? På samma sätt är det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna, förklarade han. Förvisso löpte de som inte dricker alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar än de som dricker måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löper ännu större risk att dö en för tidig död har på något vis försvunnit när kvällstidningarna gör sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade, men så var inte fallet; tvärtom var den senare gruppen friskare än genomsnittet.

När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos dem som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare.
*
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Motreaktionen från den traditionella missbruksvården och från nyktra alkoholister var given: ”Det är omöjligt.”

Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten? var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna drickandet.

Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.

Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och något fler med ett skadligt drickande. Den traditionella missbruksvården i stort sett är inriktad på den mindre grupper av allvarliga missbrukare, medan möjligheterna till måttligt drickande finns inom de senare grupperna. Till de traditionella institutionerna vill ingen inom den stora gruppen av riskbrukare gå, antingen för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.

Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.

Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ som sändes häromåret.


Poängen är inte att få fler att dricka, problemet är att idag har många allvarliga problem med sitt drickande som den inte gör något åt på grund av ideologiska låsningar inom vården. Alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem och samtidigt det mest svårlösta, så alla seriösa initiativ måste mötas med intresse.

Etiketter: ,

fredag, februari 27, 2015

Tryggare kan ingen vara …

Jag prövade en gång att likt mellanstadiebarnen i den bok om filosofisk praxis jag just läst att göra en lista över av vad jag tycker är viktigt i livet:
  • Trygghet
  • Hälsa
  • Familj och vänner
  • Att förstå och lära nytt
  • Självreflektion
  • Att göra rätt för sig
  • Goda samtal
  • Musik
  • Läsning
  • Skrivande
Den inbördes ordningen kan diskuteras, men skulle jag – för att fortsätta liknelsen från boken – välja ett ord att skriva på svarta tavlan skulle det vara
TRYGGHET
Trygghet, ”att vara trygg, inte behöva känna sig ‘oroad eller hotad’, ’utom fara, skyddad, säker’”, skriver Bonniers Ordbok.
(Den som är språkhistoriskt intresserad kan notera att ordet kommer från fornsvenskans trygger [‘trogen, säker, tryggad’] och är ett allmänt germanskt ord [jfr tyskan treu ‘trogen, ärlig, pålitlig’; engelskans true ‘sann, trogen’] besläktat med tro , i betydelsen ‘förtroende, trohet, fast, stark’.)
En utflykt i språkhistorien visar vilka grundläggande värden det handlar om, men också vilket flyktigt tillstånd trygghet kan vara. Om inte annat ska vi ju alla en gång dö.
  • Trygghet kan vara att inte behöva oroa sig för om det ska finnas något att äta i kylskåpet.
  • Trygghet kan vara att ankra upp i en vik till skydd mot en annalkande storm.
  • Trygghet kan vara att ha någon att samtala med, när livet känns svårt. (Men inte bara då.)
  • Trygghet kan vara att krypa upp i någons famn när man är liten.
  • Trygghet kan vara ett mål att sträva mot i en hotfull värld.
Den som beskyller vanligt folk för att vara ”trygghetsnarkomaner” brukar vanligen ha sitt på det torra (undantag finns). Det skulle vara mer övertygande om det kom ur en munkcell.

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral (”Först kommer käket, sen kommer moralen”), låter Bert Brecht Macheat och Sjörövar-Jenny sjunga i Tolvskillingsoperan (”Ballade über die Frage: ’Wovon lebt der Mensch?’)

”Bara genom att ’sörja för folket’ kan vi mota fascismen”, citerar Björn Elmbrant Per Albin Hansson från en annan mörk tid, i en artikel om det växande stödet för Sverigedemokraterna.

Det är möjligt att hungriga vargar jagar bäst. Men hungriga människor brukar börja jaga varandra. Det vi nu ser ske runtom i Europa pekar i den riktningen. Kan jag känna mig trygg om min granne inte gör det?

Så är då detta svaret på frågan vad jag vill med mitt liv? Att verka för egen och andras trygghet?

Etiketter: , ,

fredag, januari 30, 2015

Kriget som en renande eld

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg. Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch:
”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.”
Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld …
Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varningsklockor att ringa. Det är förstås så här det gått till, varje gång under de senaste två hundra åren när unga människor fyllda av glädje och tillförsikt tågat ut till en väntande död i massgravarna. Att krig dessutom plägar sätta fart på stagnerande ekonomier, är det så vi ska förstå de senaste årens accelererande krigsretorik ett krisernas Europa?

Etiketter: ,

torsdag, januari 29, 2015

Noterat januari 2015

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter), inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne.
*
Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om Sverigedemokraternas vision: ett land byggt på ”kärleken till det egna landet”. I Niklas Orrenius reportage citerar han den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder, som med sina tankar om en ”folksjäl” är en viktig inspiratör för SD:
– Herder sa: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”
Inte är det nationalismen som är det största problemet med SD. Därför gör Byggnads rätt som åker runt på landets byggarbetsplatser och berättar om alla förslag från Alliansen om försämrade villkor för anställda som SD stött under förra mandatperioden
*
Henning Mankell skriver i sin senaste, mycket personliga och läsvärda bok (Kvicksand. Leopard 2014) om två gatubarn, omkring fem och tre år, utanför teatern i Maputo där han arbetat. De båda sover i en gammal kylskåpskartong, troligen utkastade hemifrån när deras mamma tvingats ta en ny man för att överleva. På morgnarna ser Mankell den äldre brodern tvätta och ta hand om sitt yngre syskon. På dagarna strövar de genom staden och tigger. När det är dåligt väder får de sova över inne på teatern. De kläder de får byter de genast till mat. Han ser dem aldrig leka, all deras tid går åt till överlevnad. De talar tyst och förtroligt med varandra. En dag är de borta. Mankell ser dem aldrig mer. Två av kanske tusentals hemlösa barn bara i Maputo.Jag ser på mina barnbarn, de två äldsta fem och fyra år, och det knyter sig i magen.
*
Om man nu gör en pastisch på en såpopera i 13 år får man väl avsluta den som en riktig såpa. Låt huvudperson dö eller sälja butiken och emigrera, istället för detta metadravel.
*
Och Putin får fortsätta som förut? frågar en vän på Facebook apropå min vision om 2015. Nej, jag hyser inga illusioner om Ryssland. Eller Kina. Lika lite som jag gjorde om Irak, Libyen eller Syrien. Men spåren efter de gånger "världssamfundet" ingripit i olika stater de senaste 20 åren, med början i Jugoslavien, gör i alla fall mig mer oroad än utvecklingen i öst.
*
Jag skrev om min skepsis mot utopier och min vision om 2015 fick sig en rejäl törn ganska omgående i Paris. Nog kunde året fått en bättre start. Men drömma kan man alltid.
*
Nej, jag ångrar inte mitt 70-tal. Hur skulle jag kunna det? Det var ju då jag blev den jag är. Mycket av det vi och andra slogs för ledde ju också till reella förbättringar, både i världen och på hemmaplan. Oavsett vad som sägs numera.

Men en sak sticker i ögonen: Vår oförmåga att hantera olika åsikter och intressen, ”motsättningar” som vi sa. Är det något jag tycker mig ha lärt genom åren så är det att inom politik, eller vetenskap för den delen, finns inget ”rätt” eller ”fel”. Det finns majoriteter och minoriteter, och i demokratiska samhällen och organisationer är det majoriteten som ska bestämma. Men det som är fel idag kan i morgon vara det rätta. Och tvärtom.

Kanske är det också svaret på frågan hur vi, som vann så många slag, kunde förlora hela kriget.
*
”Humorn är vårt andrum, vår vila, för att stå ut”, säger Britta, en av de medverkande i Folke Rydéns dokumentär ”Överlevarna” om tre människor som funnit varandra efter att ha mist sina familjer i tsunamin. Plötsligt finns de inte där längre. Mannen, hustrun, barnen, mitt i livet bortsköljda av en en flodvåg. En film om att våga sörja, men ändå kunna gå vidare.
”Man kan vara lycklig vid sidan av sin sorg, men saknaden finns där alltid”.

Och jag tänker på de fall Lena berättat om med patienter som i sin förtvivlan över ett besked, eller en sent ställd diagnos, går till storms mot allt och alla. Kanske får de utlopp för sin sorg och ilska i skrivelser, överklaganden och telefonsamtal? Eller fastnar de i cirkel av livslång bitterhet? Vi är alla olika. Vem är jag att döma?
”Mamma jag kan simma”, ropar en lycklig sjuåring innan han sköljs bort av flodvågen. Det är det sista hon hör och ser av honom i livet. En annan kvinna ser sin man öppna dörren och försvinna i en vägg av vatten.
*
Diana Janse som skrev boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar (2010) om sin tid som svensk ambassadör i Kabul recenserar den amerikanske journalisten Anand Gopas bok No good men among the living om vad som händer när elefanten klampar in i basarkvarteren och inte har en aning om vad det är som händer. Jag läser och ryser:
"Men hur för man krig utan motståndare, frågar sig Gopal. Enkelt: med hjälp av diverse allierade krigsherrar, som snabbt anpassade sig till den amerikanska närvarons logik. ”De började skapa fiender där inga fanns för att utnyttja de perversa samarbetsincitament som amerikanerna – utan att inse det – hade infört.”
*
En kväll tar jag en öl med en gammal vän. Det är ett tag sen vi sågs. Han är mitt uppe i en separation. Samtalet kommer av naturliga skäl in på relationer.
”Sina känslor rår man inte över”, säger jag, ”men handlingarna får man ta ansvar för”.
Vi begrundar detta en stund innan vi återgår till politiken och dagsfrågorna
*
Varje dag går jag förbi dem. Utanför den lilla Coop-butiken, vid Ringens centrum, i tunnelbanan, ja till och med i Östercentrum i Visby. Jag ser dem, och ser dem ändå inte. De romska tiggarna. Så läser jag Henning Mankells text om de två gatubarnen i Maputo och den drabbar mig som ett knytnävsslag i solarplexus. Det säger också något om språkets kraft. Eller min ignorans.
*
Ska vi avfärda SvD Näringsliv (”En grekisk skuldavskrivning borde vara självklar”) lika enkelt som vänsterns ståndpunkt om Grekland. För att inte tala om Paul Krugman som skriver om valet i Grekland i New York Times. Ännu en vänsterextremist! Och en sån ska ha fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
*
Att säga att vi bör ge bistånd till Rumänien för att de ska ta hand om romerna i sitt land, är inte det som om vi skulle gett bistånd till Sydafrika under apartheidtiden för att stödja de svarta, eller för den del, ge pengar till Israel för att förbättra för palestinierna.

onsdag, januari 28, 2015

Inga rasister på våra gator, eller?

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden.

De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände.

Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick sina motiv ifrågasatta. (Samma sak när den gamla rabulisten Kalle Hägglund gav ut Mein Kampf. Återigen rop på förbud, och den tyska delstaten Bayern ingrep och hävdade upphovsrätten till Adolf Hitlers skrifter.)

Idag är motdemonstrationer och mötesstörningar legio. När en grupp nynazister, med påkar och vapen, attackerade ett fredligt opinionsmöte i Kärrtorp skedde det på sätt som för tankarna till 1930-talets mötesbrytningar och gatuslagsmål mellan nazister och kommunister. När Jimmie Åkesson talade under valrörelsen 2014 möttes han av saxofoner, visselpipor och burop, ibland så kraftigt att mötena fick avbrytas. Somliga – en del som nyss skrev ”Jag är Charlie” på sina Facebook-sidor – brukar se detta som en seger för demokratin.

Liksom i alla överhettade miljöer kommer någon förr eller senare att dra detta till sin yttersta spets. I Norge en Anders Behring Breivik, i Paris bröderna Kouachi. Och i vårt land går SD-sympatisörer ut och slår ner vänsteranhängare på gatorna, anhängare till Revolutionära Fronten misshandlar SD-funktionärer. Handlingar som redan kostat människor livet.

”Inga rasister på våra gator” är ju en slagkraftig paroll, men vad betyder den? Att den som är motståndare till invandring, flyktingmottagande och ett mångkulturell samhället eller har befängda idéer om intelligenskvoten hos andra folkgrupper inte ska ha rätt att yttra dessa. I varje fall inte offentligt. Men har man med det inte också svalt motståndarens världsbild?
Uppdaterad

Etiketter:

tisdag, januari 13, 2015

Passion, lust och lidande?

– Du är en passionerad människa.

Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre.

Men passionerad? Jag går till ordboken:
passion, stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ”
Och om ”lidelse” läser jag att det är en
”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidelse';”
Definitionerna går i varandra. Både hos passion och lidelse är lidandet den centrala och ursprungliga betydelsen (Jesu lidande på korset, Passionsspelen osv.). Men från 1700-talet och framåt vidgas betydelsen. Är det romantiken som spelar oss ett spratt?
*
Ur samma ordstam som passion kommer ord som passiv (= overksam, lidande) och patient (lat. patiens, 'som lider; som uthärdar', till pati 'lida') och patiens (av fra. patience 'tålamod; patiens'; av lat. patientia 'tålamod')

Etiketter: ,