lördag, april 19, 2014

De dansande andarnas skog

Vi ser De dansande andarnas skog, Linda Västriks uppmärksammade dokumentär om aka-folket i Kongo. En av bosättningens kvinnor föder för andra gången ett dött barn. Beskyllningar och motbeskyllningar haglar om vems fel det är och över vem det vilar en förbannelse. Är det kvinnan, hennes fars familj eller maken? Medicinmannen, som ska ge svar på frågan, ger upp och lämnar över till en kollega. Bär man händelsevis på en tro om den goda, ursprungliga stam- och bygemenskapen får den sig en allvarlig knäck. Här skvallras det och snackas skit som i vilket västerländskt samhälle som helst. Efter ännu ett missfall, denna gång på de vitas sjukhus, häver en doktor förbannelsen över kvinnan och hon föder en son, får vi veta av eftertexterna.

Byns kvinnor är frispråkiga och ropar ”fittan är stark och din penis är slak” till en man som dristar sig till att störa en av deras ceremonier. En surgubbe man känner igen från många samhällen och kulturer, liksom mycket annat i denna skildring. Man förstår av Västviks programförklaring att det också varit ett syfte med dokumentären.

Aka-folkets skapelseberättelse tillhör dock de mer originella. I begynnelsen levde män och kvinnor åtskilda. Männen levde ett torftigt liv, klättrade i träden och samlade vildhonung, hade samlag med stenfrukter och fick bara pojkar. En kvinna smög sig över till männen och hade samlag med alla, åt av deras söta honung och insåg att man kunde ha nytta av dem. Så småningom förenades männen och kvinnorna.

Byns stora tragedi vilar emellertid endast en dagsmarsch bort, där det stora skogsbolaget drar en väg för sina avverkningsmaskiner.

De dansande andarnas skog finns att se på SvT Play ännu en tid.

Etiketter:

onsdag, april 16, 2014

Konst och kommunikation

Jag ser Vetenskapens värld SvT. Den skotske geologen reser runt i USA och studerar frackning , den nya och omdiskuterade metoden för utvinning av naturgas som utlöst en energiboom i USA. I dammet på dörren till sin bil ritar han hur ett borrhål sträcker sig 2–3 km ner för att sedan vika av och förgrena sig ut i den porösa berggrunden.

Jag tänker på alla Power Point-presentationer (och dessförinnan overhead-d:o) jag slumrat mig igenom. Här lyckas en människa med några enkla streck förklara exakt det jag vill veta. Pinnen i sanden, den ursprungligaste av alla kommunikationsformer, kanske till och med före talet? Make it simple, som min vän formgivaren brukar säga.

Läsning, muntligt berättande och – i modern tid – radio. Vissa uttrycksformer aktiverar uppenbarligen vår hjärna mer än andra. Och har så gjort, långt innan interaktivitet blev ett ord för dagen. Inte att undra på att det är överflödet som premieras, dränker oss dagligen.
***
”Vet att du undanbett dig den här typen av info
Men bättre att du hör det från mig
Johan och jag ska barn
Hoppas allt är bra med dig”
Jag frågar Lena vem hon tänker sig som mottagare av sms-et på den affisch från Liljevalchs vårutställning som Karin Thunberg citerar i en krönika i Svenska Dagbladet.  En mor? Ett syskon? En före detta pojk- (eller flick-)vän? Vår slutsats är att det beror på den som läser. Historien, som man kan ana mellan raderna, triggar onekligen igång fantasin.
Show them, don´t tell
Konst är inget relativt, där allt beror på mottagaren. Men ett budskap har en sändare och en mottagare, och startar i bästa fall en process, där tankar och känslor väcks. Ibland något som upphovsmannen eller –kvinnan hoppats eller tänkt sig, ibland något helt annat.

Etiketter: ,

Noterat mars-april

Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril.
***
I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot. Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara extra noggranna. Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas mål-sägare i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor.
***
Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare har jag ingen tjänstepension utan får förlita mig på ett eget pensionssparande. Värdestegringen på det jag satt har det senaste året varit 2000 kr, avgiften 2500 kr. Jag går tillbaka och kollar året innan, i alla fall ett nollresultat. Jag hade hade lika gärna kunnat ha pengarna på ett nollräntekonto, allt medan aktieägarna delat på miljarder och bankens ledning kvitterat ut sina bonusar. Med sådana kunder som mig måste det vara lättförtjänta pengar. Jag ringer min vän journalisten, som i många år gav ut ett nyhetsbrev i försäkringsfrågor, och bestämmer en lunch. Här ska bli ändring av.
***
Vi lyssnar till Nina Björk som talar på Almedalsbiblioteket utifrån sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Hon talar engagerat och kunnigt om ett samhälle där varor laddas med känslor och relationer blir varor. Hon är en typ av intellektuell vi har allt för få av. (Kajsa Ekis Ekman är en annan jag uppskattar). När vi går därifrån hör jag några uttrycka besvikelse över hennes brist på förslag till lösningar. Det kanske var det som var poängen. Själv tänker jag Organize.
***
Supporterkulturen. Människan är en social varelse, vi vill tillhöra ett sammanhang. En del finner mål och mening i att leva med och för en klubb. Jag raljerar inte. Minns själv åren mellan barndom och tonår när vi bodde grannar med Johanneshovs isstadion och jag följde Djurgårdens lag i ishockey, fotboll och bandy, Jag minns det magiska skimret runt kring lagbilderna i Rekord-Magasinet och autograferna och de signerade foton från NHL-stjärnor (på den tiden de klassiska sex lagen) min farbror fått i kuvert med exotiska frimärken. Södertäljes stjärnor bröderna Richard och Björn Fagerlund bodde i trappuppgången bredvid på Hertig Carls väg.

Massan har varit central i den moderna idrotten sedan slutet av 1800-talet. Fotbollen övertog rakt av arbetarrörelsens standard, märken och symboler,det gällde att styra in massornas kraft på ofarliga vägar. Nu när inte kyrkan lockade längre på söndagarna. Bo Nilsson, alltför tidigt bortgången, beskriver det här i Nordiska museets årsbok om idrott för ett antal år sedan (Idrottens själ NM Årsbok/Fataburen 2000). Nu har monstret man skapat fått ett eget liv. Det förvånar mig dock att så få, om någon, noterat alkoholens roll i sammanhanget. Men så tjänar också klubbarna gott med pengar på arenornas försäljning av öl. Först kommer käket, sen kommer moralen, som salig Bert Brecht skrev.
***
Debatten om Robert Aschbergs program Trolljägarna får mig att tänka på en intervju jag läste med Sanna Lundell häromåret. Hon berättar hur hon fick stänga kommentarsfältet på sin blogg i tidningen Mama på grund av alla hatiska kommentar om vilken dålig morsa hon, vilka äckliga ungar hon hade osv. Så när Uppdrag granskning gjorde sitt program om näthatet tog man kontakt med Lundell. Redaktionen tappade, enligt Lundell, dock intresset när man fick klart för sig att det i huvudsak var andra kvinnor som skrivit de hatiska inläggen. Hennes erfarenheter passade inte in i dikotomin mellan medelålders vita män och unga kvinnor och feminister. Medierna inte bara speglar utan är också i högsta grad med och formar vår bild av en många gånger komplex verklighet.

Etiketter:

tisdag, april 08, 2014

”Folk skiljer sig för lättvindigt”

Under min som tonårsförälder och nattvandrare i förorten Skogås kom jag att tala med Karin, chef för ungdomsgruppen, om alla ensamstående mammor i området. ”Är det så att folk skiljer sig för lätt?” undrade jag försiktigt. Till min förvåning höll hon med. Om normen förr var att hålla ihop, ”för barnens skull”, och tiga och lida så är normen nu den motsatta. En tid av motgång i ett förhållande så bryter man upp, för sin egen och ”för barnens skull”, lycklig och fri. Eller?

Jag tänker på det här samtalet när jag läser Lou Marinoffs Platon inte Prozac, en klassiker och inspirerande introduktion till det som kommit att kallas filosofisk praxis. Till den filosofiske praktikern kommer den enskilda med ett problem eller dilemma. Hos praktikern kan man inte vänta sig ett svar (eller en analys av en traumatisk barndom), men i bästa fall få verktyg att analysera och bearbeta sitt problem, för att sedan kunna gå vidare. Många av frågorna handlar om relationer – till barn, föräldrar, partner eller arbetskamrater.

Till min förtjusning ser jag att Marinoff tar fram den tyske filosofen och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780–1831) – som formulerade tesen om ”kriget som politikens fortsättning med andra medel” – när han ska hjälpa en klient att analysera ett samlevnadsproblem. I Marinoffs omtolkning blir skilsmässan ”en fortsättning på äktenskapet under andra former”. Vårt förflutna kan vi aldrig springa ifrån, läser jag det som. När väl den insikten landar blir stundens längtan efter det omedelbara uppbrottet och den totala friheten kanske något mindre lockande.

Lou Marinoff, Platon – inte Prozac: låt filosofin visa vägen genom vardagen, 1. uppl., Natur och kultur, Stockholm, 2000. Finns på bibliotek. Själv köpte jag mitt exemplar på Bokbörsen”. Svenska sällskapet för filosofisk praxis är en ideell förening som verkar för att utveckla och upplysa om filosofisk praxis i Sverige och Norden. 

Läs även Skilsmässa en väg till jämställdhet

Läs även andra bloggares åsikter om och

Vård med eller utan värde?

Jag talar med V. vän och läkare med en privatmottagning där hon bedrivit avancerad vård i många år. Hennes verksamhet är högt specialiserad och patienterna svårt sjuka. V. och hennes klinik har nu drabbats av ”Vårdvalet”, Stockholms Läns Landstings senaste instrument för att hålla det svårskötta vårdpastoratet i Herrans tukt och förmaning. Patientjournalen heter inte längre journal, får jag veta. Nu loggar man in i PAS, PatientAdministrativtSystem. Ett besök hos läkaren är numera en ”produkt” där varje åtgärd mäts och vägs för att debiteras enligt i förväg fastställd taxa. Någon kolumn för att ange om kunden (förlåt patienten) blivit frisk finns inte.

V. närmar sig pension. Hon har stora delar av ett yrkesverksamt liv kunnat glädjas med sina patienter i deras framsteg, och delat deras motgångar. Nu funderar hon på att trappa ner. Hon ser sitt yrkeskunnande degraderas till en fråga om siffror och rapporter. Högt uppe i rymden sitter legioner av ekonomer och jurister och ser till att V. och hennes kollegor producerar det dom ska, dvs. ”åtgärder”. Och ingen frågar om patienterna blivit friskare.

En helt annan infallsvinkel har professor Jörgen Nordenström i Värdebaserad vård, en bok som jag haft glädjen att vara redaktör för i vinter. Nordenström visar med svenska och utländska exempel hur en vårdorganisation inriktad på lärande och ”Best Practice”, med ersättningsmodeller som sätter resultatet och samordningen i centrum kan bli både billigare och bättre. Karolinska Institutet University Press  ger ut inom kort.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

fredag, april 04, 2014

Tystnaden

Jag samtalar med A. om mitt skrivande. Sedan i julas har jag koncentrerat mig på arbetet. Kreativiteten (den är ju trots allt begränsad) har fått sitt utlopp i problemlösning och i arbetet med andras texter. Men ändå, denna plötsliga tystnad. Ser att det nu gått sex veckor sedan jag senast skrev något här. Anteckningsboken gapar tom. Jag tycker ju om att skriva; trots småfel och en och annan otymplighet tycker jag också om att ibland gå tillbaka och läsa det jag skrivit. Man kommer närmare sidor hos sig själv som dränks i det dagliga bruset. Det händer också något med tankarna när man formulerar sig. Det ena ger det andra, som ger det tredje – och plötsligt är man ute i helt okänd terräng.

Skrivandet/formulerandet kräver tid och eftertanke. Och en stillhet, i vilken man kan lyssna till den svaga rösten långt därinne, där de nya tankarna och idéerna växer fram. De färdiga åsikterna ligger redan färdigpackade på hyllorna, redo att slängas fram på disken så snart de behövs.

Etiketter:

Ryssen kommer?

Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument.

Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldrig att Ryssland, under någon regim, skulle släppa porten mot Medelhavet (eller Kaliningrad för den delen).

Och väst (”det internationella samfundet”) som nu plötsligt börjar försvara den folkrätt man i ”humanitetens” namn gjort allt för att desavouera de senast tjugo åren. Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, alla stater som med vårt benägna bistånd gått från diktatur och despoti till totalt sönderfall och gangstervälde. Nej, inte övertygar det mig.

Jag föreställer mig att en framkomlig väg till fred och frihet bara kan byggas på att en bred fredsopinion kräver att stormakterna nu tar ett eller flera steg tillbaka och ger FN och dess stadga den roll det en gång var tänkt att få, i lärdomarna av förra gången det smällde. En tredje ståndpunkt för vår tid om man så vill. Tyvärr talar det mesta för motsatsen, hur mycket USA och Ryssland nu talar om Ukrainas framtid, över huvudet på Ukraina.

Krigets första offer är inte sanningen, det är komplexiteten, skrev någon nyligen. En annan lärdom: Varje folks befrielse kan bara vara dess eget verk.
***
Torsten Kälvemark tar i en läsvärd artikel i Aftonbladet upp Ålandsfrågan. Hur Åland på 1920-talet blev kvar som en autonom del av Finland, trots att en majoritet av öarnas befolkning röstade för att övergå till Sverige. Jag vill minnas att ett av den Internationella domstolens i Haag argument den gången var att en övergång till Sverige skulle försvaga svenskans och finlandssvenskarnas ställning på fastlandet. Ett argument som idag snarast skulle tala för att Krim skulle fortsätta att tillhöra Ukraina. Sven Hirdman skriver för övrigt kunnigt och läsvärt om Ukraina och Ryssland på DN Debatt. En och annan förnuftets röst hörs i krigsdånet.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter:

torsdag, februari 20, 2014

Det är väl hon som drar in stålarna

– Det är väl hon som drar in stålarna i det där förhållandet.

Jag har hört repliken förut. Den gången gällde det min farfar som levt samman med en kvinna vars efternamn inte slutade på -son. När vi tömde lägenheten uppe på berget i den blåsiga förorten fanns där också några möbler som inte behövde gå direkt till tippen.

Han sa det flera gånger, som om det var viktigt. Som att männen i vår släkt egentligen är losers, förlorare vars enda möjlighet att klara sig är att träffa en självständig, stark och yrkesarbetande kvinna. Som min far. Som jag. Hade han bara …

Eller är det bara ett illa dolt kvinnoförakt?

Etiketter:

lördag, februari 15, 2014

Noterat januari–februari 2014

Jag avskyr skvaller. Jag älskar skvaller.Ryktena om vem eller vilka kulturpersonligheter som är förebild till den självupptagne Hugo Rask har tagit bort en del av magin kring Lena Anderssons August-prisade Egenmäktig förfarande. Det är annars en roman av en typ – med teman som avvisning – jag tvekar att läsa. Nu har jag i alla fall skaffat den.
***
Under William Shakespeares levnad genomgick det engelska språket en intensiv utveckling. Upptäckten av nya kontinenter och den accelererande handeln och sjöfarten bidrog till att engelskan tog intryck av främst italienskan, spanskan och portugisiskan men också från kulturer längre bort. Den snabba tekniska utvecklingen skapade sin vokabulär. Den första engelska kompletta bibelöversättningen trycktes 1535. Boktryckarkonsten utvecklades snabbt och möjligheten att trycka och sprida böcker gjorde att en rad av tidens klassiker och renässansens humanistiska skrifter snabbt gjordes tillgängliga på engelska: Plutarchos, Montaigne, Machiavelli, Boccaccio, Dante. I denna språkliga turbulens föddes, undervisades och verkade William Shakespeare …
Till detta kan läggas ett reformerat skolväsende och den kommersiella teaterns födelse, en teater inom vilket Shakespeare verkade som skådespelare, författare och regissör hela sitt yrkesverksamma liv.
Calle Pauli recenserar tre nyutkomna böcker med anledning av 450-årsjubiléet av den store dramatikerns födelse. Peter Brooks avfärdar spekulationerna om att Shakespeare med hans enkla bakgrund inte skrivit sina verk som utslag av snobberi. Ingen ifrågasätter att bypojken Leonardo da Vinci skapat sina verk. De stora genierna växer inte ur ett vakuum
***
Färgstarka drömmar varje natt. Jag vandrar i städer, flyttar och ställer i ordning lägenheter som påminner om platser där jag bott. I en dröm träffar jag en kollega och berättar om en annan dröm jag haft osv. I en annan blir jag jagad av en trubadur som visar sig vara en våldtäktsman med kofot ombord på ett last- och passagerarfartyg. Vi seglar längs en flod fram till en damm med en kaj.
***
Vi sitter vid middagsbordet, diskuterar barnuppfostran, barnen, deras respektive och jag. Jag har hört Tony Irving i radions P4 berätta om några incidenter han retar sig på, en kvinna som med bar överkropp gick i mittgången på en stor flygjätte och ammade sin baby, hur en annan föräldrar bytte blöjor på sin lilla telning på sätet bredvid honom och slutligen hur han och hans partner varit ute en kväll för att äta en middag i lugn och ro och hur tre barn sprungit runt på restaurangen medan deras föräldrar suttit och plockat med sina mobiler. Med i studion var Louise Bratt Tidmarsh chefredaktör för Vi föräldrar. Jag delar inte Tony Irvings engelska syn på barnuppfostran att barn ”inte ska synas och inte höras” men börjar till slut reta upp mig på journalisten som söker efter varje argument till föräldrarnas försvar. Jag tänker, om hon åtminstone kunde erkänna att det finns en konflikt här, motstridiga intressen och det inte bara kan barnens och föräldrarnas behov som ska gälla. Då kanske vi kan få en dialog, istället öppnar sig en avgrund mellan individer som alla hävdar sin rätt. Så bygger man inga samhällen. Om det kan vi enas runt middagsbordet.
Efteråt slår det mig med vilken självklarhet vi säger till barnbarnen att var lugna när vi går in den fina inredningsbutiken på Hästgatan i Visby. Men så står där också porslinsföremål värda tusentals kronor.
***
Radions Medierna har letat fram Jan Guillous slutbetyg från Solbacka, något Paul Frigyes hade kunnat göra på en förmiddag. Och därmed rätas det frågetecken ut som bland Erik Wijk pekat på i Dagens Nyheter. Nu kommer ingen att kunna läsa boken utan att undra vad som är sant och vad som är obekräftade rykten och därmed faller hela boken som Guillou triumfatoriskt uttryck det. Frigyes verkar ha fallit offer för sensationsjournalistikens gyllene regel: ”Kolla aldrig en bra story, för då kanske den spricker.” Och till skillnad mot många andra har han haft fri tillgång till objektet för sin granskning. Sorgligt men oförlåtligt. Nu drar Norstedts tillbaka boken helt.
***
Jag sitter i köket med en kopp varmt honungsvatten. Skriver. Det snöar ute. – 3 grader. Vintern har äntligen kommit. Jag är förkyld. Inget allvarligt. En lättare förkylning innebär en sorts undantagstillstånd. Jag vänder på dygnet. Alla rutiner upphävs för några dagar. Det tvingar en att varva ner och, hämta kraft. Jag trivs.
***
Jag läser i bladet att en anställd blir i genomsnitt avbryten 60 gånger per dag. I genomsnitt jobbar han eller hon koncentrerat sex (6) timmar i veckan. Som egenföretagare borde jag alltså ha en fördel, dessvärre är det bara de sex timmarna jag kan ta betalt för. Men jag slipper i alla fall avbrotten.
***
Jag drömmer att jag går ner för trapporna till tunnelbanestation. Plötsligt ser jag perrongen till vänster. Trappan jag går på mynnar ut på spåret och ett tåg kommer rusande mot mig. Sen susar det förbi vid sidan av trappen.
***
Tre ambassadörer framträder på DN Debatt och talar mot ett svenskt Nato-medlemskap. Jag ska inte upprepa deras argument, artikeln talar bra för sig själv. En poäng värd att framhålla – inför dem som tror vi kan ersätta ett svenskt försvar med Nato – är att organisationen kräver att medlemsländerna ska avsätta 2 procent i försvarskostnader. Sverige har idag 1,2 procent. Höjer vi till två procent är vi ett stort steg närmare ett självständigt försvar. De som talar varmt om Håkan Juholt bör minnas att det var han som drev igenom avskaffandet av värnplikten. För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras.
***
Ambassadörernas artikel får mig att minnas folkomröstningen för tio år sedan. Hur ekonomer och statsvetare talade mot svenskt medlemskap i EMU den gången och i många fall förutspådde det som senare kom att inträffa. Helt andra tongångar den gången än när det gällde EU-frågan.  Kommer vi att få se en repris?
***
Var och varannan natt återvänder jag till huset vi bodde i så många år när barnen bodde hemma. Antingen är vi på väg att flytta eller så är vi tillbaka tillfälligt och har lånat huset av dem (oklart vilka) som köpt det. Omgivningen är sig lik i grundstrukturen men detaljerna skiljer; vägarna, sjön, busshållplatsen finns där, men husen är andra, ligger tätare, backarna brantare. Jag skull kunna rita upp en karta av detta landskap.
Vi packar, bygger om, fixar i ordning för dem som ska flytta in. En känsla av uppbrott. Någon gång cyklar jag in till stan genom förorter som liknar södra Stockholm, men ljuset är ett annat (för att citera Ivar Lo-Johansson). Ibland har vi hund. Sonen och jag inspekterar ett plåttak som börjat flagna och behöver målas.
***
Jag läser i Svenska Dagbladets alltid läsvärda näringslivsbilaga om bostadsrättsföreningar som tillämpar 1000 års avskrivningar på sina tillgångar. Allt för att hålla nere månadsavgifterna och kunna visa upp fina räkenskaper för potentiella köpare. Nu har revisorernas organisation FAR slagit larm. I fortsättningen ska all avskrivning vara linjär, max 100 års avskrivning ska tillämpas på en fastighet, säger Riksbyggen i ett internt cirkulär. Månadsavgifterna i nybyggda fastigheter kan stiga med upp till 30%. Nu växer oron i branschen. Ska bostadsbubblan spricka nu? Tänk om ingen vill köpa när avgifterna stiger? 
***
Medicin med Mosley. Rader av myter punkteras, andra sanningar etableras.  Gedigen public service från BBC, genomarbetat och underhållande. Men varför sänder SvT så sent? Halv elva på söndagkvällarna.
***
Hör om en ung man från Gotland som flyttar tillbaka till ön efter att ha bott hos sin äldre bror i en etta Stockholm. Där hade han jobb, men ingen egen bostad. Nu bor han hemma hos sin far igen på ön, har tak över huvudet men inget jobb. Sverige 2014.
***
Kajsa Ekis Ekman, som alltid läsvärd, i DN om nyliberalismen som falsk ideologi. I själva verket strävar allt kapital efter monopol. Storföretagen är interna planekonomier med diktatoriskt ledarskap. Marknaden som en myt för underklassen. Kanske är det först med den verkliga kommunismen som marknaden kan återupprättas. Intressant tanke, som jag delvis återfinner hos Anders Björnsson i hans bok Den krypande kontrarevolutionen.(CKM-förlag)
***
FAR backar om avskrivningar på fastigheter. Frågan begravs i statliga bokföringsnämnden till efter valet. Efter oss syndafloden.

Etiketter:

En dröm

Jag åker tunnelbana. Tidigare i drömmen har jag kommit med en mindre båt på Strömmen och stigit av vid Räntmästartrappan. I vindlingarna under Slussen promenerar jag upp mot Götgatsbacken. Jag kliver på tunnelbanetåget och ställer mig på kopplet mellan två vagnar. Moderna på utsidan, inredningar som på Lidingöbanans gamla tåg. Vid Medborgarplatsen kopplas tågsetet bakom mig loss och jag blir stående bak på tåget. Ingenstans känner jag någon oro. (När jag skriver minns jag otaliga drömmar med tunnelbanefärder i de södra närförorterna: Kärrtorp, Skogskyrkogården, men även Skärholmen.)
Vid Gullmarsplan stiger jag av. Jag ska träffa dottern. I drömmen går hon på vuxengymnasiet i min gamla skola, den gången med namnet Enskede gymnasium, ännu tidigare Högre Allmänna Läroverket i Enskede. Stationen är mindre än i dag, som den var innan bussterminalen byggdes. Just när jag ska kliva ut från stationen mörknar himlen. Svarta moln hopar sig. Det blir mörkt ute som en sen höstkväll. Regnet börjar piska. Blixtar tjocka som lianer slår ner över stan. Jag tar jackan över axlarna och drar upp huvan. När ovädret dragit förbi och jag ska börja gå märker jag att jag förlorat jackan. Jag går runt och letar bland alla föremål på marken. Inser att jag måste stöldanmäla telefon, plånbok och betalkort. Panik. Så, längre in på stationen står en man och hänger upphittade föremål på krokar, däribland min jacka.
Jag går ut, tar till höger, tror att jag ska komma ner till skolan men går fel och hamnar bland tallklädda backar, enstaka kolonistugor och så, mitt i allt, putsade hyreslängor från 40-talet. Jag går runt bland husen, inga människor i sikte bara enstaka rabatter och odlingar, hittar en väggfast stege och klättrar upp på tegeltaket för att få överblick. Några barn leker däruppe. Ett spädbarn, litet som en docka, rullar ner från taket och landar bland stenarna på en avsats. Jag tar mig ner och lyfter upp den lille till de andra.
Jag tror mig se vart jag ska gå och klättrar ner. Ett av barnen springer före för att visa vägen. Så inser jag att jag åter glömt min jacka och tvingas gå tillbaka. Jag klättrar upp på nytt och hittar jackan.
Passerar en ruffig gång med några a-lagare. De känns hotfulla när jag kryssar mig fram. Jag kommer fram till skolan. Det byggs och är fullt med provisoriska väggar och gipsskivor vid ingången. Nånstans i alla bråten kommer dottern förbi. Hon bär på några pärmar. Pratar med några andra. Hon har bråttom och hinner inte stanna. Jag återvänder upp mot tunnelbanestationen.

Etiketter:

måndag, februari 10, 2014

Nils Gärdegård

Vårt första barn föddes i februari 1980. Det blev en son och vi döpte honom till Nils. Nils Gärdegård var en av dem som gett inspiration till namnet. (Nils Bejerot, nu borta sedan länge, var en annan.)
Jag hade några månader tidigare tagit över efter Nils som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. Det hade varit en stormig tid, fylld av inre stridigheter och en hotande splittring.  Jag vet att Nils var plågad av det som skett och att han inte lyckats hålla ihop det hela. Han kvarstod som vice ordförande en period innan han återvände till Sundsvall. Jag tror aldrig att han trivdes med livet i Stockholm de år han bodde och jobbade där.
Första gången jag träffade Nils var i ett helt annat sammanhang. Jag gjorde min militärtjänst på sjömätare och vi hade Västervik som hemmahamn. Som nybliven aktiv i FiB/K tog jag på en permission kontakt med den lokala FiB-gruppen. En av många arbetsgrupper runtom i landet i början av sjuttiotalet. Den bestod av Nils, som jobbade på mentalsjukhuset där, och hans dåvarande sambo Kerstin.
Jag kom så småningom med i det centrala arbetet. Nils satt då i styrelsen för tidningen. Han hade flyttat från Västervik till Sundsvall, där han blivit något av en centralgestalt i den då mycket livaktiga FiB-avdelningen; förutom arbetet med tidningen, bedrev man en bred verksamhet med teater- och kulturevenemang, med bokhandeln Tidspegeln m.m. I styrelsen betraktade man nog allmänt Nils som en klok karl.
Senare kom jag att arbeta som redaktör på Ordfronts förlag. En dag sökte Nils Gärdegård upp Dan Israel och mig med en idé som växt fram i de litteraturstudier man haft i Sundsvalls-avdelningen. Inspirerade av serier i tidningen som ”Våra författare” hade man upptäckt en lokal arbetarförfattare, Karl Östman, bortglömd sedan länge. Nu ville man ge ut en samling noveller med Östman. Det kom att bli Stabbläggare och sedan även romanen Den breda vägen. Som alltid när det gällde Nils var upplägget väl genomtänkt. Jag tror till och med att vi kunde trycka en andra upplaga av Stabbläggare.
Efter tiden i Folket i Bild tog hans andra intresse över, det drogförebyggande arbetet och kampen mot narkotika. Där blev han en förgrundsgestalt i arbetet mot droger i arbetslivet, inte minst den då kontroversiella frågan om drogtester på arbetsplatser, där han tack vare sin breda förankring också fick med facket. Man insåg att drogfria arbetsplatser låg i allas intresse, inte bara arbetsgivarens. Vi träffades några gånger under 90-talet i olika sammanhang när jag själv kom att skriva om sociala frågor.
På senare år återfick vi kontakten på sociala medier där man också kunde följa hans kamp mot den sjukdom som till slut tog hans liv. Även märkt av ohälsa kunde han skriva insiktsfullt och medkännande om medpatienter och deras anhöriga.
Det pratas mycket strunt om det som hände på 1960- och 70-talet och om de som var aktiva då. De som sladdrar skulle ha träffat Nils Gärdegård. Med båda fötterna på jorden representerade han något av det bästa ur det gamla Folkrörelsesverige och det nya som växte fram i spåren av vänstervågen. Nils hade lätt till skratt, ett hjärtligt skratt som aldrig dolde det faktum att under ytan fanns kärnan hos en som tog livet på största allvar. Nu är han borta. Saknad av många. Hans minne borde inspirera oss alla.

Etiketter:

söndag, januari 26, 2014

Åter till Återträffen

Sent omsider kommer en våg av kritiskt ifrågasättande av Anna Odells nu Guldbaggebelönade film Återträffen. En del tycker jag är nonsens, som att hon borde återvänt till skolan idag och pratat med lärare och elever. Annat förstår jag inte (Dan Jönsson i DN). Men visst funderar jag. Noga räknat kokar det hela ner till förhållandet mellan individ och kollektiv. Det är också här det börjar brännas. 
Kollektiv, som de skildras i vår tid, är per definition av ondo; en tummelplats för mobbning, likriktning och övergrepp. Enda undantag tycks vara idrottens värld, där laget utgör en fristad. Anna Odell har gjort en lysande film, som ligger helt rätt i den tiden. Att sedan filmen, både vad gäller arbetsmetoden och utförandet lyfter sig skyhögt över det mesta i ett svenskt filmklimat som, vid sidan av dokumentären (dit Återträffen på sätt och vis hör), är en gäspning, gör den inte sämre. Mitt omdöme om filmen ändras inte. Men, visst tål frågan att tänka på.
***
När jag skrivit detta läser jag Lena Anderssons krönika i Dagens Nyheter. När hon är som bäst lyckas hon vända upp och ner på de mest ingrodda föreställningar. Så även denna gång, när hon väljer att se mötet mellan filmens Anna och hennes klasskamrater ur ett helt nytt perspektiv.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Etiketter:

måndag, januari 20, 2014

Den ljusnande framtid är e-bokens. Eller?

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem.  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv.
Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat. Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta.
Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är inte den roligaste, kantiga typsnitt, gluggig text osv. Alla kommandon, utöver att ”vända blad”, är besvärande långsamma och omständliga. Bildåtergivningen ska vi tala tyst om. Men det lär finnas bättre plattor.
Jag har en minipadda också. Med Apples designtänkande i botten är den typografiska kvaliteten överlägsen. Suverän bildkvalitet, lättmanövrerad, alla andra funktioner (mejl, webb, anteckningar) och appar är lätt tillhands, men lockar också till annat. Och strålningen från skärmen kan upplevas tröttande i längden och gör det (till skillnad mot läsplattan) omöjligt att sitta ute en solig dag och läsa. Pro et contras, med andra ord.
Mitt intresse för e-böcker bottnar inte i första hand i en lust att tömma bokhyllorna eller värna träden. Får jag välja läser jag hellre på papper. Men nu ville jag inte gå ut, istället laddade jag ner boken på mindre än en minut, när den väl var betald. Vid sidan av mitt redaktionella och grafiska arbete producerar jag också e-böcker.  Det är ett medium och en självklar distributionskanal vid sidan av andra. Tillsammans med formgivaren Gary Newman försöker jag övertyga de förlag jag arbetar åt att de ska lägga lite omsorg på utformningen av sina e-böcker och inte bara kopiera den tryckta boken. Det går väl sisådär. ”Vi har inte satt oss inte i det där än”, är ett vanligt svar. Men skärmen är ett eget medium som ställer särskilda krav på formen.
I Svensk Bokhandel läser jag att e-böckerna stod för 14 procent av försäljningen på den amerikanska bokmarknaden förra året, samma som 2012. Samtidigt ökade försäljningen av inbundna böcker med nära 8 procent. ”Vi blir allt mer säkra på att försäljningsutvecklingen för digitala böcker stagnerar”, säger en talesperson för Yahoo. Och det har tidigare stått klart att det är försäljningen av pocketböcker som minskat mest till följd av e-böckernas frammarsch i väst.
14 procent är ingen föraktlig del. (Det motsvarar ungefär pocketböckernas andel av försäljningen i vårt land.) I Sverige låg e-böckernas andel på 1 (en) procent 2012. Det finns mycket kvar att göra, men än är det för tidigt att utropa pappersbokens död. Hotet mot boken som medium, både på papper och digitalt, kommer nog snarare från en havererad skol- och kulturpolitik och – på sikt – möjligen minskande läsning till följd av dataplattornas och mobilernas lockelser i form av sociala medier, appar, spel och annan förströelse.
***
Jag får ett meddelande om en uppdatering av programvaran till min läsplatta, 115 Mb att ladda ner. Intressant, tänker jag, nu kanske det händer något. ”För lättare åtkomst till Sonys nätbutik”, kommer så förklaringen. Marknadsavdelningen har sagt sitt.
Christoffer Carlssons bok utsågs till årets bästa kriminalroman 2013 av Deckarakademin.
Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

Att berätta sig själv

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik.
Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och omvälvande händelser, och varför doftminnen kan vara en ingång till vårt sinnliga förflutna.
Mazzarella skriver kvickt och lärt om vårt bedrägliga minne (skillnaden mellan vad vi minns och vad vi fått återberättat för oss), varför det är bättre att skriva dåligt än ingenting alls och punkterar myten att man från början måste veta exakt vart man är på väg i sitt skrivande.
Men hur är det med faktagranskningen på våra stora förlag? Martin Schibbye tillfångatogs i Ogaden och ingen annanstans. En samlad förteckning över alla de böcker Mazzarella delar med sig av i texten hade också varit till glädje för den som vill gå vidare på egen hand.
Men det är anmärkningar i marginalen. Friheten från konventioner och mängden av inspirerande exempel gör att man efter avslutad läsning omedelbart vill ta fram anteckningsböcker och dator och börja skriva.

Att berätta sig själv
Merete Mazzarella
Forum 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1/14

Etiketter: ,

torsdag, januari 09, 2014

Förlagen, journalisterna och sanningen

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare. Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver.
I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak och skriver en annan, slarvar, missar att dubbelkolla osv. Det är där en redaktörs och förläggares erfarenhet och kunskap kommer in. Var bränns det? Vilka fallgropar kan vi ana? (Hur Bonniers kunde missa historien om Hildebrand är av den anledningen obegripligt med tanke på att Norstedts under stor turbulens fått dra tillbaka en tidigare bok av samme författare med samma fel i.)
Jag har av naturliga skäl inte läst Frigyes bok. Jag vet inte hur jag skulle agerat om jag fått hans manus i min hand. Frigyes förläggare Peter Karlsson är en erkänt skicklig och erfaren redaktör (mottagare av Förlagsklubbens redaktörspris så sent som 2009). Osvuret är alltså bäst, men kanske att jag satt frågetecken för uppgiften om Guillous far och farfar under andra världskriget och frågat författaren en extra gång. Och ryktena om hur det gick till när Guillou slutade på Solbacka har varit i svang sedan filmatiseringen av Ondskan. Frigyes förklaring till varför han inte konfronterade Guillou med dessa uppgifter under sina många samtal med honom är svår att förstå (att ”han använt sig av andra källor för att visa att Guillou kan tänja på sanningen”). Men shit happens i vårt jobb, som Guillou skrev när han försvarade Hanne Kjöller i Aftonbladet.
Att ge ut böcker om journalister verkar vara det närmaste ett självmordsuppdrag man kan komma som förläggare idag. Det vore synd om turbulens kring Hanne Kjöllers och Paul Frigyes böcker skulle skrämma till tystnad och vi enbart skulle få nöja oss med hjälteskildringar som Lena Sundströms i och för sig mycket läsvärda Spår. Jan Guillou har varit utomordentlig skicklig i att bygga upp bilden av sig själv. Det utdrag som Dagens Nyheter publicerade i helgen gjorde i alla fall mig nyfiken på Frigyes bok.
***
Ett personligt PS. Paul Frigyes ringde mig för något år sedan och ställde frågor om Guillous tid på Folket i Bild/Kulturfront. Guillous bild av tiden på tidningen som han beskriver den i sina memoarer skiljer sig på flera punkter från min. Men innebär det att han ljuger? Eller att jag ljuger när jag hävdar att han aldrig fått sparken från tidningen. Minnet är en bedräglig vän.
Läs även andra bloggares åsikter om och om .

Etiketter: ,

onsdag, januari 01, 2014

Uppkopplad, nerkopplad, avkopplad

Sockenbastun i Östergarn. Samlingspunkt för socknens damer (mellan 14–16) och herrar (desto fler, 16–19) på lördagarna, innan helgvilan. Samtalsämnena är de sedvanliga. Torsken har minskat, både till antal och i storlek, laxen har danskarna fått, enligt de mysterier som fiskekvoterna utgör. Det varma vädret har gjort att det gått att fortsätta med jordbruket långt in i december. Räv, råbock och jakt avhandlas, liksom bredbandsutbyggnaden som äntligen kommit igång. Med gemensamma krafter ska två socknar – Gammelgarn och Östergarn – äntligen få fiberoptik och ett stabilare bredband. De som inte ansluter sig tråkas lätt, med glimten i ögat. Halsstarriga gubbar är det ändå ingen som rår på. Det är inte alla gånger så lätt för en utsocknes att hänga med i gotländskan som den talas mellan infödda.

Någon har varit i Stockholm nyligen, där gick alla med lurar i öronen och titta ner i en sån där platta i handen, som en kompass. På tunnelbanan och bussen samma sak. Och den diskussion som nu verkar föras över hela Sverige drar igång: om föräldrar på skolavslutningar och åhörardagar som ägnar all tid åt sina mobiler osv.

Veckan innan står jag i vardagsrummet hemma i Stockholm. Jag stryker skjortor och lyssnar på Filosofiska rummets podcast i lurarna till min mobil. (Vissa former av multitasking har funnits länge.) Emma Engdahl, Ann Heberlein och Anders Mildner samtalar om kontakt och avskärmning, mobilerna, den ständiga uppkopplingen och vad den gör med våra liv. En fransk filosof har larmat om hotet mot vår närvaro, här och nu, i rummet. Plötsligt ringer sonen och radioprogrammet bryts. Vi pratar om ditt och datt och den stundande julen. Vi avslutar och radioprogrammet går igång på nytt. Jag funderar på det som sägs. Är det en ny moralpanik som drabbat oss, liknande den när telefonen, radion, tv:n, video och kabel-tv kom? Eller ett hälsosamt ifrågasättande när alla springer åt samma håll? Själv ringer jag, skickar sms och mms, lyssnar på musik och radio, kollar mejl och en del appar på mobilen; tar del av familjens och bekantas bilder på Instagram och i den mer privata Bildströmmen. Jag stängde ner mitt Facebook-konto för ett halvår sedan. Visst kan jag sakna det och bloggen skulle säkert få flera läsare om jag fanns där, men jag klarar inte att leva med bruset. Att frågan är laddad märks när jag berättar detta, att inte ha Facebook verkar okej, men att säga att man avstått är ett ställningstagande, liknande det att man slutat dricka alkohol. Det blir lätt diskussion.

Jag skaffade min första dator 1986, tio år senare var det dags för internet, jag började mejla i jobbet och slapp sitta i telefon hela dagarna och vänta på att folk skulle få tid att svara; med filöverföring blev det möjligt att förena mac- och pc-världen och överföra data utan att posta disketter; genom faktasökning på webben sparade jag in många eftermiddagar på biblioteket; med min padda kan jag nu läsa färska morgontidningar vare sig jag är i Stockholm, på Gotland eller utomlands på semester. Det är en tillvaro som på ett plan blivit mycket rikare, på ett annat mycket ensammare. Att internet, mobiler och paddor förändrat våra liv i grunden, likt elektriciteten för hundra år sedan, står i alla fall klart.

Anders Mildner säger i programmet att mobiltelefonen i dess nuvarande form är ett övergående fenomen och att vi i framtiden kommer att ha mobilen i våra glasögon, kläder eller varför inte, inopererad i hjärnan. Jag tänker på NSA, FRA och alla andra bokstavsförkortningar och undrar om jag vill leva i det samhället, där överheten i alla dess former kommer att ha kolla på vad varje enskild människa på jordklotet företar sig eller, varför inte, tänker i varje sekund. Ingen match i en tid präglad av Big data.

Etiketter: ,

måndag, december 23, 2013

Nästan rätt om Sydafrika

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan:
Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 199293 förhandlade fram villkoren för en Transition till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken.
Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 199394. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, (Washington Consensus) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s banker och gruvindustri. När de Klerk presenterade avtalen med IMF etc, ansåg sig Mandela och de andra stå inför ett Fait d'accompli. De accepterade villkoren, som såhär 20 år senare gjort RSA till ett än mer delat land. De bytte politisk frihet mot ett system som genererade endemisk fattigdom och en hittills permanent klyvning av samhället. Sådant som anständiga bostäder, vatten/avlopp hyggliga vägar, elförsörjning, jordreform, utbildning åt alla, nationalisering av gruvindustrin etc. som var stadfäst i ANC:s manifest från 1955 bara försvann.
Enligt min mening gjorde Mandela ett stort misstag i förhandlingarna för drygt 20 år sedan. Han hade  OK, under en kort tid, säg från vintern 1993 till sommaren 1994 kunnat ta chansen (och risken) att som nybliven fredspristagare och allmän ikon stå upp och säga This is not acceptable! Med sin enorma status hade han kunnat utmana det s.k. Världssamfundet och kräva bättre villkor för RSA. Viket liv det hade kunnat bli! Jag säger inte att detta skulle lyckats - men nog hade Mandela haft en chans...
Det är en sak att förlåta sina forna förtryckare, en helt annan att acceptera ett system som är på god väg att permanenta ekonomisk/social apartheid. ANC i dess nuvarande skepnad har en hel del att be om ursäkt för och ändra. Kommer RSA att klara den nödvändiga utjämningen? Jag vet inte. Men jag förstår de unga som är förbannade.
F.V. de Klerk och Nelson Mandela
Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag, december 18, 2013

Noterat nov-dec 2013

I en intervju svarar Martin Schibbye på frågan hur den ondska han och Johan Persson upplevt under sin tid i öknen och fängelset påverkat hans syn på människan:
Det finns nån form av mytbildning, att stänger man in 200 människor i ett skjul och så ger man mat för 50, då kommer 100 att slå ihjäl de andra 100. Så funkar människan, människan är egoist, yadi, yadi. Vi har ju suttit i ett sådant skjul med 200 pers, där det bara funnits mat för 50 och man slår inte ihjäl varandra. Man hjälps åt. Man delar på maten. Det ger nånstans hopp om mänskligheten, även om man upptäckt det i ett av de mest för jävliga fängelserna på Afrikas horn. Den myten om hur vi människor är mot varandra i utsatta situationer, den har vi fått se krossad. (En bok En författare , UR 26/10 2013)
***
Statistik lugnar alltid. Leif GW Persson i Veckans brott, SvT.
***
Janet Yellen spås bli ny chef för FED, USA:s centralbank. Hennes forskning rör arbetsmarknaden, där hon bland annat har visat att lägre löner leder till lägre produktivitet eftersom de som arbetar känner sig underbetalda, skriver Svenska Dagbladet Näringsliv (10/10-13). Ska bli intressant att se hur hon närmar sig den amerikanska arbetsmarknaden.
***
Telefonsvararen på Alla helgons dag: Min mor, 81 år på väg till Barcelona, ringer och önskar Glad Halloween.
***
Åsa Linderborg ger nytt bränsle i debatten om vad man får och inte får göra vid dramatiseringar av böcker (SvD 3/11-13, Aftonbladet, se också min blogg om Monica Z). Linderborg menar att det är nyanserna som försvinner, att en pappa både super och försöker hålla ordning i hemmet, att hon själv som tonåring med den uppväxten kunde vara skötsam, mamman blir en parodi på 70-talsvänstern Som vanligt alltså. Kristian Lundberg spinner vidare i Aftonbladet (Vem äger min sanning?):
Och ja, jag har sålt rättigheterna till den ena eller andra texten, rättigheterna innebär däremot inte mandat till att omtolka eller förändra och förvandla den texten. Den pedofil som vi kallade för Carolibögen kan inte plötsligt bli till en mysfarbror som bjuder på choklad, även om jag har sålt mina rättigheter, för i samma sekund som jag sålt min text så har jag också köpt regissörens skyldighet att genomföra gestaltningen på ett sätt som motsvarar känslorna i min text. Det är mycket enkelt. Ja, den utomstående som skall arbeta med en text köper rättigheterna, han får omförhandla innehållet och skapa dramatiska scener, självklart. Det han inte får göra är just att förvandla min mor till en lycklig hemmafru eller låta en död narkoman bli till en glad busschaufför, den skyldigheten hos regissören har jag köpt i samma sekund som jag sålde min text.
***
Jag läser Björn Elmbrants ledare i Dagens Arena, det som är verklighet i Grekland kommer nu också som utredningsförslag från vårt eget finansdepartementet:
Förra månaden kom budgetprocesskommitténs förslag. Kommittén, för säkerhets skull ledd av finansdepartementets budgetchef, föreslår att alla lagförslag som har en tydlig påverkan på anslagen, ska undandras politisk debatt.
***
Var jag inte en av killarna som knuffade den där flickan i vår mellanstadieklass så att hon slog bakhuvudet i väggen och sprang gråtande därifrån? Hur många var vi? Och hon? Ensam utlämnad. Var blev hon av? Såna minnen väcker också Anna Odells film.
***
Kajsa Ekis Ekman kommenterar sylvasst den omvandling Nelson Mandela genomgått i våra medier från väpnad befrielsekämpe(=terrorist) till pacifist. Och med all respekt för hans liv och gärning, frågan är om hyllningskören i väst varit lika stor om han och ANC inte låtit Världsbanken och Valutafonden diktera Sydafrikas ekonomiska politik, en politik som nu visar sig i ANC-ledarnas utsvävningar och korruption, och i kåkstädernas fortsatta armod. Men hans storhet går inte att förneka. Det första jag tänker på är det jag läste i biografin över Den unge Mandela, om inställningen till samarbetet med vita (främst kommunister) och färgade motståndare till apartheid på 1950-och 60-talen. Skulle kampen i första hand föras med etniska förtecken, dvs. svarta mot vita, eller gällde frågan demokratin och att samla alla krafter oavsett hudfärg. Det andra jag tänker på är de sanningskommissioner som inrättades efter apartheidens avskaffande under ledning av Desmond Tutu, där mörkermännen fick konfronteras med sina ogärningar En metod som i bästa fall kan leda till att ett land inte slits sönder av hämndaktioner. Men vila i frid Madiba, 28 år i fängelse är en ofattbart lång tid.
***
Apropå Kajsa Ekis Ekman hör jag henne tala på ett seminarium på Socialistiskt forum på ABF i Stockholm om varför man bör läsa Karl Marx Kapitalet (aktuell i nyutgåva på Arkiv förlag). Hur Marx visade att världen går att förstå, detta i en tid präglad av postmodernism och subjektivism, och hur det hjälpt henne att orientera sig när hon skrev sin bok om prostitution och surrogatmödraskap (Varat och varan) och i skildringen av den grekiska krisen (Skulden). Båda böckerna utomordentligt läs- och tänkvärda för övrigt. Läsningen av Marx hade också lärt henne att se det subjektiva i vänsterns syn på ägandet, som den uttrycks i kritiken mot utförsäljningen av allmännyttan, dvs. att det är fel att äga. Det är inte ägandet i säg som är felet, menade Ekis Ekman, det är att ägandet övergår från gemensamt till ägt av bankerna.
Med på seminariet var även Mats Lindberg (tidigare Dahlkvist) som skrivit en introduktion till nyutgåvan av Kapitalet. Han menade att man ska börja läsa i kapitel åtta om industriarbetarnas villkor. En bekant berättar hur Lindberg nyligen hållit ett välbesökt seminarium på Göteborgs universitet i samma ämne. Kanske att det våras för den gamle Marx.
Jag önskar hursomhelst att Ekis Ekman vill skriva en bok i ämnet.
***
På samma forum samtalade Jonas Sjöstedt och Po Tidholm (aktuell med boken Norrlandhar förresten alltid trott att han hetat P O, så icke) på temat Landsbygdens öde. Sjöstedt pragmatisk, framtidsinriktad, Tidholm mer dystopisk. En givande kombination av två personer som båda brann för sitt ämne. Sjöstedt beskrev hur det i centrala Umeå öppnat tre nya vårdcentraler samtidigt som sjukstugorna läggs ner inne i landet, Po Tidholm talade om utvecklingen av sin barndoms Arbrå, från folkhemsdröm till spökstad. Kommunpolitikerna är i princip bakbundna, lösningarna finns på riksplanet, om jag förstod Sjöstedt rätt. Men så länge kampen om den politiska makten i vårt land i praktiken handlar om 700.000 väljare i storstäderna lär landsbygden lämnas åt sitt öde. Jag köper Tidholms bok.
***
Vetenskapens värld har i två program i SvT skildrat utvecklingen av mänskliga robotar och artificiell intelligens(f.ö. samtidigt som samma kanal sänt fortsättningen på serien Äkta människor). I vetenskapsprogrammet talas om framtida användningsområden inom äldrevård, hemservice osv. Idel idyll. Jag tänker krig och sex, områden som drivit på den tekniska utvecklingen under det senaste århundradet. Så lär de flesta betalningsmodeller på internet ha sitt ursprung i de välbesökta porrsajterna.
***
Jag läser i bladet att Colin Wilson är död. Jag läste The Outsider sommaren 1968. Jag jobbade på postgirot den sommaren. Var 17 år och kände mig utvald. En outsider. En engelsman, Chris, bodde hos mig en vecka den sommaren, han tipsade om boken som han nog menade var böckernas bok. Som tack för mat och husrum köpte han Jethro Tulls första album till mig som present. Vi växlade några brev senare. Något otippat blev Wilsons bok en merit när jag långt senare sökte och fick jobbet som kulturredaktör på Folket i Bild/Kulturfront. Nils Granberg blev en varm förespråkare sedan han sett att jag nämnt Colin Wilsons bok i en liten betraktelse över min väg till boken. Samtidigt körde jag buss och försökte sköta mitt jobb som frilansande förlagsredaktör.


***
Knappt hade jag hunnit stänga datorn efter att jag skrev mitt inlägg om agenterna, författaren och bokbranschen så förkunnade Norstedts att David Lagercrantz ska skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Har vi då den slutgiltiga lösningen på frågan om författarens förhållande till förlaget? Lämnar författaren, eller dör, så fixar man en ny, som tar vid där den förre slutade. En författare som vill slå vakt om sina och de efterlevandes intresse får se till att varumärkesskydda sina personager (eller sig själv om han eller hon skriver i jag-form). Ytterligare poäng är att det, enligt David Lagercrantz, var hans agent Magdalena Hedlund som kom med idén om en fortsättning. Nästa steg kanske bli att agenterna gör upp med förlagen direkt om sina idéer så kan man plocka upp en författare från universitetens skrivarkurser.
***
Är Jan Björklund en parodi på sig själv? Visst ungarna ska sköta sig och komma i tid. Men att detta skulle vara det stora problemet i den svenska skolan så att en utredning måste tillsättas i spåren av den för Sverige så katastrofala Pisa-undersökningen. Vems fel det är? Bengt Göransson påpekar lite oförsynt  att resultaten i grundskolan blev bättre ända fram till början av 1990-talet. Gunnar Ohrlander (salig i åminnelse) skrev med Den gudarna älskar, den hittills bästa bok jag läst i skolfrågan.
***
"Pisa mäter inte kreativ förmåga", skriver Kunskapsskolans grundare och styrelseordförande Peje Emilsson och bolagets vice vd Odd Eiken på DI Debatt och låter som en parodi på den flumpedagogik Björklund satt sig i sinne att bekämpa .
***
Jag redigerar ett manus om några av människans mörkare sidor. Så när jag får anledning att googla "gangbang" vill den stora sökjätten inte vara med. Är det ett tillfälligt avbrott eller? Jag tänker på alla udda sökningar jag gjort från denna dator, i jobbet eller av allmän nyfikenhet, och undrar var i datormolnet de finns lagrade. Var 2013 år då vi definitivt förlorade vår oskuld inför internet?

Etiketter:

lördag, december 14, 2013

Mammas gata

”Kransen” eller Midsommarkransen i södra Stockholm har varit skådeplats för flera av Kjell Johanssons romaner i den hyllade sviten ”De utsatta”. Nu återvänder han till förorten där han växte upp under 1940-talet, den här gången på ett sprudlande berättarhumör.  I Mammas gata målar han upp en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående. Vi hör ljuden, känner dofterna och ser människorna.
Det är en miljö där munvigheten och den kvicka repliken står högt i kurs. En mans anseende hänger ihop med vilket yrke han har, en kvinnas med hur hon sköter familjens ekonomi. Skrönorna runt kaféborden är många, ett arv Kjell Johansson förvaltat genom hela sitt författarskap. (Fråga mig inte hur han kan minnas allt, så in i minsta detalj, eller vad som är sant och riktigt.)
Mammas gata väcker också tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmets epok, där allt avvikande väckte misstänksamhet, kunde på samma gång de mest särpräglade personligheter tolereras, bara de inte kom utifrån. I dag lever vi i en tid som hyllar individen och det personliga uttrycket, samtidigt som alla i den växande medelklassen ter sig till förväxling lika, klär sig lika, bor lika, låter lika och har samma drömmar.
Mot slutet blir boken ett mer konventionellt berättande om Kransens historia, inte utan intresse för oss som vuxit upp söder om Slussen. Men det är i skildringen av kollektivet och individerna Mammas gata har sin stora styrka.

Mammas gata
Kjell Johansson
Weyler förlag 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 12/13

Etiketter: ,

tisdag, december 10, 2013

Vem bryr sig om en författare?

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik, då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare.
Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid:
– När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gällde.
Då släppte man allt man hade för händerna. Vetskapen om att det var på författarens ensamma möda hela verksamheten vilade, satt i väggarna. Utan författare, inget förlag. Det blev långa samtal och mycket piprök att inandas från en Torgny Lindgren (långt innan han blev känd), akademiledamot P-O Sundman, en ung PO Enquist och den allestädes närvarande Lars Gustafsson (män så långt ögat når, kan jag konstatera så här i efterhand).
Dagen efter läser jag i Svensk Bokhandel att författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt m.fl. titlar) lämnat Bonniers för sin agent Partners in Stories med den tidigare Bonnierförläggaren Jonas Axelsson som ägare.
Många upprörda kommentarer har redan fällts i branschen, om oklar rollfördelning mellan förlag och agenter etc. Men en sak står ut:
Enligt Jonas Axelsson handlar det till stor del om att Fredrik Backman vill ha en kontakt som sköter allting åt honom. På ett stort förlag tvingas man som författare att förhålla sig till många fler människor i olika funktioner.
Den bilden bekräftas av Fredrik Backmans förläggare, förlagschefen Adam Dahlin.
– På ett stort förlag blir det många kontaktpunkter och ibland långa ledtider, säger han.
Och därmed är vi tillbaka vid den röda mattan. Har vi kommit till en punkt där författaren blivit en kugge i ett maskineri, ett störande moment i de stora förlagens arbete, endast av intresse för marknadsavdelningen när det blir dags för pr, events och framträdanden i medierna? Ibland får jag den uppfattningen.
***
Efteråt, när vi ska till att gå, berättar en kollega om när en av våra mest framträdande författare, känd från kvällspress och tv, besökte förlagshuset på Riddarholmen. Den han skulle träffa var upptagen eller ute, och den som tog emot visste inte ens vem han var. Det här, blev vad jag förstod, det sista besöket på Riddarholmen för hans del. Han återfinns nu på det andra stora förlaget.
Har förlagen redan lämnat walk over? I så fall behöver agenterna bara sitta och vänta på att författarna (inte bara de framgångsrika, även debutanter med s.k. kommersiell potential) kommer flygande in i munnen.
Tar sina böcker och går.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Etiketter:

onsdag, november 20, 2013

Kan alkoholister dricka måttligt? Och något om konsten att tolka statistik

Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS,  för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.
Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, förklarade Andréasson. Tiden efter andra världskriget ökade antalet storkar i Europa. Samtidigt steg antalet barnafödslar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? frågade han med ett klassiskt exempel. På samma sätt var det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna. Förvisso löpte de som inte drack alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar, än de som drack måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löpte ännu större risk hade försvunnit när kvällstidningarna gjorde sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade. men så var inte fallet, tvärtom var de senare friskare än genomsnittet.
När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos de som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare. Och jag gjorde mitt faktahäfte.
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Och som ett brev på det nu insomnade Kgl. Postverket kom motreaktionen från den traditionella missbruksvården och nyktra alkoholister.  ”Det är omöjligt”, löd det.
Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten, var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna missbruket.
Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.
I mer djuplodande intervjuer  pekar han på enkätundersökningar med 9 000 deltagare, följt av djupintervjuer. Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och 300 000 med ett skadligt drickande. Möjligheten till ett måttligt drickande finns främst inom de båda senare grupperna, men den traditionella missbruksvården är i stort sett inriktad på gruppen allvarliga missbrukare. Till dessa institutioner vill ingen inom den stora gruppen gå, för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.
Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. De andra gör det inte. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.
Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ från i somras.
De åren lärde jag mig i alla fall att alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: , ,

lördag, november 16, 2013

Främlingsleguanen

Martina Montelius lilla debutbok Främlingsleguanen lämnar mig ingen ro. Berättelsen handlar om en (snart) femåring som en dag stänger dörren bakom sig och lämnar dagiset, där hon mest suttit under snickarbänken och i torkskåpet, sedan personalen gett upp allt hopp om att få med henne på barnens aktiviteter. I fortsättningen tillbringar hon sin mesta tid i lägenheten, tittandes på tv och samtalande med sin kultiverade leguan, när hon inte går till Hemköp och djuraffären för att handla mat till sig och sin vän. "Upphovsmännen" är på annan ort, oklart var, uppgifterna varierar. Pengar så det räcker finns undanstoppade i byrålådor, inuti böcker och under soffor. I mognad och ålder tycks Veronika (som hon ibland heter) pendla mellan en liten vuxen (som både läser och skriver) och ett barn ("jag kan inte klockan"). Det är en roman, fylld av iakttagelser, om en liten människas utsatthet som slår an en sträng i mitt bröst och som inte bara kommer av att jag har två barnbarn som närmar sig femårsåldern, eller för att jag själv varit ett ganska ensamt barn en gång. Det är en mörk saga i en absurd tradition om integritet och ensamhet i ett samhälle där vi alla förutsätts klara oss själva. Så blir det också Ammi, en vuxen också utanför all gemenskap, som blir hennes enda sällskap. Hur det hela slutar vill jag inte avslöja. Men jag får svårt att börja på en ny bok.

En uppiggande intervju med Martina Montelius publicerades i Dagens Nyheter häromveckan

Främlingsleguanen
Martina Montelius
Atlas 20012

Etiketter: ,

tisdag, november 12, 2013

Jag springer längs havet (inte)

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat.
F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här.
Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre än Bambi på hal is. Jag har uppenbarligen gått, simmat och cyklat ett helt liv utan att använda högerbenet ordentligt. I vardagslag utgör det inga problem, vänsterbenet kompenserar. Men vid större påfrestningar, som löpning, böjer sig knäet inåt och blir snedbelastat.
Det är forskning på fotbollstjejer som lett fram till de nya rönen, förklarar Leif, min entusiastiske och talföre sjukgymnast. En oproportionerligt stor andel kvinnliga fotbollsspelare drabbas av knäskador, nu har man konstaterat att problemen sitter i lårens muskler. Så nu tränar jag knästabilisering 2–3 gånger per dag (stå på ett ben och sänka sig långsamt ner på en stol, håll knäet fixerat) och andra uppiggande övningar. Det går framåt, långsamt.
***
– Sånt här gör våra släktingar i Afrika och Sydasien många gånger om dagen ända upp i 80-årsåldern, förkunnar Leif, alltmedan jag stånkande tar mig ner till huksittande (rak rygg, hälarna i golvet) och upp igen.
– Vi sitter hela dagarna, sen ska vi ut och träna allt vad vi förmår en timme. Undra på att folk sliter ut sig, i stället för att röra sig normalt i vardagen.
Leif visar hur man kan stå med lätt böjda lår och skriva på datorn. Höj- och sänkbart skrivbord är för veklingar.
Så nu vet jag att problemet i knäet sitter i låret. Och jag hoppas kunna böra springa så smått i julhelgen. Tillsvidare får jag nöja mig med raska promenader på morgonen innan sjukgymnastiken.

Läs även andra bloggare om

Etiketter:

torsdag, november 07, 2013

Från Stora gatan 51 till Hog Farm

Vad Povel Ramel och Owe Törnquist var för den svenska underhållningsmusiken blev Pugh Rogefeldt för rockmusiken i vårt land. I en tid när engelskan stod för allt som var ”inne” och ”framåt” kastade han av sig det främmande språket och fann ett uttryck på sitt lands egna tungomål.
Nu har arbetargrabben från Västerås berättat historien om sin uppväxt och om de turbulenta åren kring 1970 då han revolutionerade den svenska rockmusiken. Med låtar som Dinga Linga Lena, Här kommer natten och Surabaya Johnny la han bland annat grunden för den svenska proggen. För det belönades han med spott och spe för att han valde att stå kvar på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome (med artister som Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell och Bernt Staf i sitt stall). Det är historia nu, och artister som Lundell, Plura, Kajsa Grytt och Thåström, ja alla som sjunger rock på svenska står i evig tacksamhetsskuld till Pugh.
73 är en historia med fokus på händelser och människor, berättad med hans egna ord i en rikt illustrerad och fint formgiven (nåja, omslaget kunde varit roligare) bok. Given läsning för den specialintresserade. Den som söker vidare utblickar över tiden eller undrar om drivkraften bakom hans skapande får söka sig till andra källor.

73 – Från Stora gatan 51 till Hog Farm
Pugh Rogefeldt
Metronome Books och Norstedts 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/13 

Etiketter: ,