torsdag, februari 11, 2016

Respekt

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård (”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet.
– Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård.
Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare. Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Etiketter: ,

måndag, februari 08, 2016

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter.

Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folkligt jämtländska var en annan, världslitteraturen och klassikerna ytterligare en osv). Hennes nyfikenhet på Forssell var genuin.

Jag blev vid den här tiden ansvarig för kulturmaterialet i tidningen och kom att introducera henne där. Jag fick också hennes tillstånd att publicera några nyskrivna dikter. Susanne Walström, som då var praktikant på tidningen, tog ett par fina porträtt varav ett hamnade på omslaget. Bodil var vänligt inställd till Folket i Bild. En vänlighet som raskt förbyttes när jag lät publicera en, i mitt tycke, positiv recension av hennes senaste bok, där någon formulering väckt hennes ilska. Jag fick ett svavelosande brev och svarade förstås så gott jag kunde. Det blev inledningen till en intensiv brevväxling som kom att sträcka sig över flera år. (Brevvänner, finns det ordet längre?) Vi utbytte tankar (ibland flera gånger i veckan) om litteratur, musik, politik, livets händelser och allmänt skvaller. Hennes omdömen om människor kunde vara nog så giftiga eller roande. Breven med hennes karaktäristika handstil i brevlådan blev under lång tid veckans höjdpunkt.

”Utbytte” är kanske att ta i, utbytet var nog rätt ensidigt. Bodil Malmsten var en levande encyklopedi när det kom till populärkultur, musik och skönlitteratur (främst klassisk och utländsk). Hennes referenser var båda djupa och vida. Jag kunde möjligen bidra med inspel om livet som småbarnsförälder i förorten, ett och annat om politik och tillvaron som frilans, som vi båda delade. Det damp ner blandband, utdrag ur radioprogram och inbjudningar och biljetter till konserter hon inte ville eller kunde utnyttja. (”Dina barn vill kanske se Roxette?”) Hon levde vid den här tiden samman med musikproducenten Kjell Andersson, så mina inblickar i det sena 80-talets musik- och nöjesliv i Stockholm blev större än vad man kunde förvänta sig hos en snart medelålders man i förorten. Jag fick även nöjet och äran att läsa manus till den diktsamling hon just då arbetade med.

Populär var hon redan då, inte minst genom sina krönikor (kåserier som det lite förklenande kallades) i veckopress och för sina sommarprogram (en form som passade henne utomordentligt). Men kritikernas gunst uteblev. Det här var det renläriga 80-talet. Bodil Malmsten ansågs ytlig och hennes intresse för populärkultur sågs inte med blida ögon av finkulturens gränsvakter. Hennes röda hår och utseende lyftes ständigt fram (även av mig), vilket retade gallfebern på henne. Det här var långt innan tidningarnas kulturavdelningar förvandlades till de nöjesmagasin de är idag.

Hon hade stött i det tak som en gång fått Lars Forssell att utbrista:
”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. 1979.)
Efter ett par år ebbade vår kontakt ut. Hennes stora dröm var att skriva romaner, bli en riktig författare (och erkänd för det). Kanske att min entusiasm för hennes arbeten i den genren inte var tillräckligt stor. Eller så tog energin slut. Hursomhelst, våra vägar kom att skiljas.

Tio år senare, med boken om Finistere och bloggböckerna, hittade jag tillbaka till hennes författarskap. Mycket av det hon delat med sig av i breven kände jag igen i det hon nu skrev för en bredare läsekrets. Jag recenserade någon. Vi utväxlade några artiga mejl. Och nu är hon alltså död.

Andra har skrivit mer och klokare om hennes skrivande och språk. Det var hennes lyrik och kortprosa jag uppskattade mest. Hennes språk bottnade i en kombination av bildning och folklighet. (Hon fick mig både att upptäcka Birger Vikström och läsa romaner som Marlen Haushofers Väggen.) Hennes sätt att skriva om politik (hon var redan då en politisk varelse) skilde sig radikalt från det jag vant mig vid under 70-talet. Hon smashade aldrig, hennes bollar kom ofta med underskruv, som fick läsaren att tänka efter, och jag insåg hur mycket effektivare det var. Hon ställde fruktansvärt stora krav på sig själv (läs hennes bok om skrivande, Så gör jag), arbetade om sina texter i all oändlighet. Kanske var brevskrivande ett andningshål där hon kunde släppa loss från kraven.

Vi har nog alla perioder i livet när tillvaron tycks gå på tomgång. För min del hade åren som småbarnsförälder och det nötande föreningslivet börjat ta ut sin rätt. Bodil Malmstens levande, för att inte säga passionerade, förhållande till litteraturen och musiken gav mig lusten åter till kulturens alla yttringar. Och hon fick mig att våga börja skriva mer på allvar, uppmuntrade mig att hitta min egen ton. När jag nu läser alla lovord om henne inser jag att det var sån hon var, inte bara gentemot mig. Hon var en generös människa, en som delade med sig. Det är jag henne evigt tacksam för, där hon nu sitter, om det är på ett jämtländskt fjäll eller försjunken i en bok i den sköna, designade läsfåtölj där jag tror att hon trivdes allra bäst.

Tack Bodil!

Etiketter: ,

fredag, januari 29, 2016

Noterat december 2015-januari 2016

”Varje gång man skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.” Fritiof Nilsson Piraten förutsåg identitetsdebatten redan på 1950-talet.
*
I sin bok Raskrigaren, om seriemördaren Peter Mangs, gläntar Mattias Gardell på dörren till den värld av konspirationsteorier som frodas på nätet. Det är en bitvis svindlande läsning, där ingen går fri. Var inte attackerna den 11/9 planerade och utförda av FBI eller Mossad, så kan åtminstone teorierna om att den var det vara resultat av en konspiration. Människans ständiga behov av att se mönster och sammanhang. (”Hata slumpen”, som allas vår professor GW säger.) En välsignelse många gånger men, som här, också en förbannelse. Jag tänker att det är vad man gör som räknas. Oavsett om 11/9 var ett insiderjobb eller inte, så var det efterföljande ”kriget mot terrorismen” fel. Och det kan vi ägna vår kraft åt att bekämpa.
*
Håkan Lindgren, nästan alltid läsvärd, skriver i SvD om en nyutkommen bok om Uber och Airbnb och de megaentreprenörer som dväljs ovanför mikroentreprenörerna:
”Företagens retorik är full av vackra fraser om gemenskap, men delningsekonomin handlar inte om att vara småskalig och social, skriver Slee, utan om att flytta fram positionerna för en avreglerad marknad. … Eftersom man låtsas att det handlar om privatpersoner som tillfälligt hyr ut en säng – eller tillfälligt tjänar en hacka på en körning – behöver man inte bry sig om de besvärliga regler som gäller professionell verksamhet, som handikappanpassning, försäkringar, hyresregler, taxilegitimation, brandskyddsinspektioner eller skattelagstiftning. ...Uber tar mellan 20 och 30 procent av förarnas intäkter, men så fort en passagerare vill klaga påpekar de att de inte är något taxibolag. Ansvar och risker delas inte i delningsekonomin – de ska stanna på botten. ”
Hej prekariatet!
*
Rapportering om vad som hänt, inte hänt och eventuellt hänt i Köln, Stockholm och Malmö får mig att tänka på vad Jan Guillou en gång skrev apropå kvällspressen (långt innan Internet och sociala medier):
En nyhet är en nyhet så länge ingen vet vad som hänt, när vi väl vet vad som hänt är det ingen nyhet längre.
*
Ove Allansson är alltså död. För ett par år sedan gav han ut sina memoarer. Jag skrev då en recension:
Sjömansyrket verkar – åtminstone innan bemanningen ombord minskade till ett minimum – ha gett tid för reflektion och inspirerat honom liksom så många tidigare:
"Hände att jag nattetid stod akterut och såg den vita kölvattenstrimman försvinna i mörkret och hur himlakropparna tycktes närmre än på landbacken, de gnistrande galaxerna vältrade sig däruppe: himmelska mareldar.”

*
Hur många har en sådan här nuförtiden? Inköpt på Försvarets Överskottslager i Råsta 1969, innan det många år senare bolagiserades och blev Ö&B
*
En kväll ensam på landet hyr jag Interstellar en något annorlunda sf-film. Ulf Danielsson nämner den för övrigt i sin bok Mörkret vid tidens ände. Matthew McConaughey är som alltid nervigt närvarande i sitt spel. På natten drömmer jag om en rymdfärd, alla resenärer är nedsövda under resan. Alla utom en. Man har inte haft tillräckligt med doser för att söva ner alla. Denne enda har offrats/offrat sig och var vaken i sin ensamhet under den många år långa färden.

Jag vaknar med ett ryck. Filmen har uppenbarligen skakat om mig. Jag tänker på den totala ensamheten. Ute i rymden. Och på jorden. Vi föds in i och lever i ett socialt sammanhang. Men de avgörande besluten fattar vi ensamma. Och inför döden är vi ensamma.
*
En stor värld öppnar sig för en liten varelse. Läskoden på väg att knäckas: ”Vv.. Aa..”
*
Jag drömmer om en gammal kärlek. I drömmen är det nutid och jag försöker hålla mig på avstånd men hamnar hela tiden i hennes närhet. Bland annat i badrummet till den lägenhet där hon bor. Jag duschar när hennes dotter kommer in i badrummet och sedan hon själv, endast skyld av ett badlakan. Min närvaro tycks inte förvåna. Vi växlar några ord, jag ursäktar mig och går därifrån. Sexdrömmarna är inte vad de varit.
*
Jag ser med glädje de två första avsnitten av Gentlemen  & Gangsters, Mikael Marcimains dramatisering i fyra delar av Klas Östergrens båda romaner. Bra manus och regi, lysande rollprestationer och en slösande rik scenografi (givetvis lägenheten, men inte bara den). Del 2 är strålande. Sverrir Gudnason lysande som poeten Leo Morgan, Pernilla Augusts biroll som brödernas mor en liten pärla. David Dencik övertygar och David Fukamachi Regnfors överraskar som författarens alter ego. Sen kapsejsar allt  i del 3, med den konstiga vapenhistorien, för att slutligt sjunka ihop som en sufflé. Del 4 ser jag inte ens (rent pinsam säger en mig närstående och omdömesgill person). Synd på så rara ärtor.
*
Så var då 2015 till ända. Sörjt av ingen, saknat av få. För min personliga del har diverse privata vedermödar och familjeangelägenheter under hösten överskuggat det faktum att världen har exploderat utan för mitt fönster. Men man väljer inte alltid sina strider. Låt oss hoppas på och verka för att 2016 blir ett bättre år för mänskligheten.
*
Nyårsafton, ett plåster som ska rivas av.
*
Läser Khemiris Allt jag inte minns, Augustprisvinnaren som jag önskat och fått av dottern i julklapp. Bra, men inte omtumlande. Ett litet långsökt sätt att bearbeta en väns (den i boken omnämnda E.) självmord, kanske. Greppet med parallella berättarröster börjar kännas bekant. Vänskap. Minnets bedräglighet. Men i centrum finns också en kärlekshistoria, fint återberättad från den första drabbande förälskelsen till svartsjuka, leda och uppbrott. Khemiri är en driven författare, men här känner jag mig aldrig riktigt berörd. I det liknar han för övrigt Klas Östergren, som jag alltid uppskattat mest i det lilla formatet (novellerna, tv-serien ”Soldater i månsken”).
*
Ensam i huset. Måndag i mellandagarna. Barn och barnbarn har just åkt. Lena har farit till jobbet. Julen blev bra, trots tio personer under samma tak i fem dagar. Lena och jag hann förbereda maten innan alla damp ner. Vilade när jag behövde. Vi såg till att ha någon utomhusaktivitet med ungarna varje dag: elda i utespisen och grilla korv, badhuset i Hemse, utflykt till stranden (!) med fotbollsmatch, varm choklad och bullar. Sen bastubad varje dag. Långa och trevliga samtal när barnen somnat, vid frukostbordet och i bastun.
*
Facebook tär på självkänslan, både den egna jakten på ”gillanden” och beskådandet av andras lycka och framgång. Den ständiga jakten på bekräftelse. Men där finns annat också, som jag inte gärna missar. Jag tar en paus från alltihop över helgerna.
*
”God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för. Det ska hållas isär från självuppskattning, som handlar om att acceptera och tycka om sig själv. … Att ha dålig eller låg självkänsla kallas mindervärdeskomplex eller självförkastelse, vilket är mycket destruktivt för personer i livet.”
Wikipedia har svar på det mesta.
*
”Från gemensam välfärd till gemensam värdegrund.” Mattias Gardell fångar vårt lands politiska utveckling sedan 90-talet i en mening i Raskrigaren (Leopard), hans mycket läsvärda bok seriemördaren Peter Mangs.

Jag lägger ifrån mig boken, uppfylld, utmattad, konfunderad. Den har drabbat mig som ett klubbslag i huvudet. Inte för att det han kommer fram till i sin slutsummering skulle vara odiskutabelt. Tvärtom inbjuder han till diskussion om begrepp som svenskhet, rasism, nation, främlingsfientlighet, monokultur och mångkultur. Och klassperspektivet, ideologiernas individualisering, hur arbetsliv och ohälsa bedöms på ett sätt i områden som Rosengården och ett annat i Norrlands inland. Inblickarna i de konspirationsteoretiska och ”svenskvänliga” miljöerna på nätet är hissnande. Liksom hur polisen, medierna och politikerna hanterade fallet Mangs (och moskébränder och attentat mot synagoggor) gör mig både bekymrad och rädd. Inte för att etiketten ”hatbrott” är det viktigast att sätta på ett brott, men för att förstå vad som händer i vårt samhälle.

Gardells förmåga att förstå och komma på talefot med människor i extremt skilda miljöer gör honom unik.
*
Jag läser Lars Ragnar Forssbergs biografi över Ernest Thiel. En lysande skildring av en människa och en nation – i en brytningstid. Dessutom en tid när människor kunde skriva brev. Bara en sån sak.

Pikant att det var en socialdemokratisk ministär som köpte in Rosenpalatset åt staten.
*
SvT:s dokumentär om Frank Sinatra kastar mig 50 år tillbaka i tiden, till början av 1960-talet. Mina föräldrar hade just gift om sig, med varandra. Vi var åter en normal familj. Hemma fanns massor av jazz: Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. Men Frank Sinatra var den store hjälten: ”Old blue eyes”, ”The voice”. Alla hans 50- och 60-talsskivor – ”Songs for young lovers”, ”Ringa-ding”, ”At the Sands” m.fl. – fanns i bokhyllan. Under barskåpet. Sverige hade nu blivit modernt och amerikanskt. På lördagarna hade mina föräldrar bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt, spelade kort, drack grogg och dansade. Och jag, dryga tio år, satt med, såg och lyssnade. Min sena barndom är impregnerad med Frank Sinatra.
Efter filmen ringer jag min mor, 83 år, som har sett Frankie två gånger live, 1953 och på Globen 1990. Vi enas om att ”Old blue eyes” fortfarande håller.
*
”Jag vill ha ’godis på lördag’ nu.”
Inte alltid så lätt att ha koll på veckodagarna när man är två och ett kvarts år och godissugen en vardagkväll.

*
Det enda som har hänt är att jag har varit med om en kollektiv förflyttning högerut där mina känslor har flyttats med - fast jag inte har velat det. Jag tvingas inse: jag äger inte mina egna känslor. Och jag tänker: tack och lov för intellektet! Det tycks åtminstone vara i stånd att bjuda mer motstånd. Det är kvar på samma plats.
Nina Björk i God morgon Världen om sin förändrade känslor inför tiggare och andra som har det svårt. 
*
Jag hjälper en äldre släkting att få ordning bland sina papper. Sorterar kvitton, betalar räkningar som förfallit och ställer samman in- och utbetalningar. Jag föreslår autogiro på de månatliga utgifterna. Jag begrundar svaret jag får:

”Autogiro?! Så mycket pengar har jag inte varje månad”
*
Svenska Dagbladet recenserar I arbetets utkanter med Tomas Tranströmers efterlämnade texter, bilder m.m. Recensenten, Josefin Holmström, ”njuter av en kärleksfull, vacker volym som bjuder läsaren att vandra bredvid poeten”:
Det här är framför allt en så vacker bok, med stora generösa färgbilder; faksimiler av ett rött anteckningsblock som tjänat som resedagbok, uppvikt på ett blad där Tranströmer skrivit ett diktutkast; automatfoton på en ung poet på resa; gulnade tidningsutklipp och maskinskrivna brev …
Magnus Halldin framhålls också mycket rättvist för det omfattande arbetet med att sammanställa materialet. Men vem gjorde ”den vackra kärleksfulla formen”? Uppstod den ur tomma intet? Ping Nina Ulmaja
*
Äter lunch med en gammal vän och kollega i förlagsbranschen. Frilans som jag. Kvällen innan har han tänkt skicka ut ett säljbrev, när han inser att alla hans kunder är döda eller har gått i pension.
*
”Ert krig, våra döda.” Slagord målat på en väg i Paris efter attentaten den 12 november.
*
Apropå religion och sedvänjor. Det händer att jag lyssnar på Teologiska rummet (SR1); denna gång handlar det om det ”gudlösa folket”, om svenskarna och deras dubbeltydiga förhållande till religion. En av de medverkande, David Thurfjell, säger att den iranska kvinna med huvudduk, som firar ramadhan och döper sina barn till Muhammed och Aysia ser vi självklart som religiös, troende. Själva firar vi jul, tänder ljus på första advent, döper våra barn till Peter och Maria, döper och gifter oss i kyrkan, men betraktar oss som icke troende för det. Hela programmet finns att lyssna till på SR Play
*
Fars dag tillbringar jag med att städa min mors lägenhet.


torsdag, januari 28, 2016

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Etiketter:

lördag, januari 23, 2016

Efter oss syndafloden

I måndags opererade Lena höften. Ett ingrepp som kommer att vara omöjligt att genomföra inom en 20-årsperiod. Liksom en lång rad kirurgiska ingrepp, inte minst i de infektionskänsliga lederna. Anledningen stavas antibiotikaresistens. Lunginflammation kommer åter att bli en dödlig sjukdom. Många stammar av gonorrebakterier är sedan länge resistenta mot penicillin.

Det säger en del om styrkan hos de ekonomiska krafterna i världen att de politiker vi valt inte kan sätta ner foten och förbjuda en djurhållning (misshållning) som kan fungera enbart så länge de jättelika, trångbodda djurbesättningarna dränks i antibiotika, i förebyggande syfte.

Visst, köttet skulle bli dyrare. Kanske vi skulle få nöja oss med kött en gång i veckan: stek på söndagen, entrecote med bearnaise och pommes frites på födelsedagen. Ungefär som för 30 år sedan.

I stället blundar vi samfällt och kör mot stupet.

Après nous le déluge

Etiketter: ,

söndag, januari 17, 2016

Motstånd

Jag drömmer att jag lever i ett land som ockuperas av nazisterna. Det är i början av andra världskriget. Landet är troligen Frankrike. Inga utländska trupper syns än på gatorna, men en nazistisk familj har tagit sig in i lägenheten där vi bor. På ytan går allt mycket lugnt och städat till. Snart ska vi göra en utflykt tillsammans i bilarna. Jag vet att vi ska föras till koncentrationsläger.
Jag hade nyligen läst Hans Falladas Ensam i Berlin om Tyskland under andra världskriget. Det som gjort starkast intryck på mig var rädslan; en rädsla som genomsyrade snart sagt varje människas liv och varje vrå av tillvaron. Oförutsägbarheten i polisens och partifolkets agerande. Någon kan ena stunden tala vänligt till en människa för att i nästa stund slå denne bokstavligt talat sönder och samman.

Falladas roman är ju skriven efter kriget och med facit i hand. Vi, och författaren, vet att Tyskland kommer att förlora. Hur stor uppgivenheten och fientligheten mot naziregimen egentligen var i detta skede under kriget vet jag inte. Hitler hade ju länge det tyska folkets stöd.

En tanke som växer fram under läsning är: Hur skulle jag själv ha handlat i en situation som denna, i Nazityskland under andra världskriget?

– Man skulle väl ha varit då som man är nu, säger en vän när vi diskuterar boken. Är man en som gör motstånd idag, skulle man nog varit det då.

Är jag en som gör motstånd?

Anders Björnssons citerar i sin tänkvärda och uppslagsrika bok I Bildts tid (Celanders förlag) historikern Richard J. Evans som menar att en historiker bör avstå från att fälla moraliska domslut:
”För det första är det ohistoriskt”, säger han; "för det andra är det arrogant och förmätet. Jag kan inte veta hur jag skulle ha agerat om jag levat i det tredje riket, om så bara av den enkla anledningen att, om jag levt då, skulle jag ha varit en annan människa än den jag är idag.” (s. 112, min övers.)
När vid bedömer historiska skeenden har vi föga nytta av dagens föreställningar och värderingar, menar Björnsson:
Ändå anser sig många fackhistoriker åter förpliktade att fungera som etiska samveten, som moraliska kolportörer. De tilltror inte sina läsare – eller sina kritiker – omdömesförmåga.
Längre fram skriver han:
En historiker ska varken vara åklagare eller advokat; han eller hon är lika intresserad i varför något fungerade överhuvudtaget som varför det till slut gick i stöpet. Eftersom det mesta till slut går under (s. 116, min övers.)
Så frågan hur jag skulle levt och handlat i Nazityskland (eller under vilken annan förtryckarregim som helst) får lämnas obesvarad. Återstår frågan ”Where are we now?”, för att citera en nyligen bortgången popikon.

Etiketter: ,

tisdag, januari 12, 2016

Underkastelse

I mellandagarna läser jag Michel Houellebecqs Underkastelse som jag gått och grunnat på en tid. ”Köp den, klart läsvärd, men lite tvivelaktig”, säger min vän bokhandlaren. Och visst roar läsningen, fylld av skarpa iakttagelser och fyndiga formuleringar:
Alice såg på oss med med den ömma, lätt raljanta blicken hos kvinnor som följer ett samtal mellan män, denna besynnerliga företeelse som hela tiden står och vägar mellan sodomi och duell.
Mer en bok om om anpasslighet (”Underkastelse”) än om islam. Den kunde lika gärna handla om Frankrike under andra världskriget. Politiskt finner jag skildringen lätt haltande. Den salafistiska version av islam som, genom olika allianser, kommit till makten i Frankrike har många likheter med en bokstavstrogen kristendom (bl.a.. i synen på staten, familjen och skolan) ungefär som om Livets ord skulle bilda parti och ta över utbildningsdepartementet i Sverige.

Men tillvägagångssättet? Muslimska brödraskapet lyckades ju inte ens behålla makten i Egypten, ett land där man byggt upp ett grundmurat stöd genom decennierna. Att kvinnorna i Frankrike utan motstånd skulle acceptera de påbud som går ut om klädsel och uppförande. (Än mindre att Nationella fronten och alla identitära kretsar skulle tiga still. Ett inbördeskrig skulle väl närmast ligga för handen). Vilket för över till Houellebecqs kvinnosyn, där kvinnan blott och bart blir ett objekt för mannens lustar. En författare kan ju alltid gömma sig bakom huvudpersonen och berättarjaget och hävda att det är dennes uppfattningar. Men nja, jag är skeptisk, för citera doktor Dengroth.

Etiketter:

lördag, december 19, 2015

Bomber, bomber, bomber

Denna närmast sjukliga fascination vid bomber som alltings lösning. Jag tar fram Sven Lindqvists Nu dog du. Bombernas århundrade, från 1999.”Den första bomb som fälldes från flygplan exploderade i en oas utanför Tripolis den 1/11 1911”, läser jag.
”Det var löjtnant Guilio Cavotti som böjde sig ut ur sittbrunnen på sitt monoplan, smäckert som en trollslända, och släppte bomben – en dansk handgranat av märket Haasen – mot den nordafrikanska oasen Taguira nära Tripolis. Några ögonblick senare angrep han oasen Ain Zara.”
Libyen, Somaliland, namnen på de länder som utsattes för de första bombningarna klingar märkligt välbekanta. Likaså namnen på de nationer som sände bombplanen. I pressen rapporterades de som ”polisaktioner” för att ”återställa ordningen” eller ”bekämpa terrorister”. Också det klingar välbekant. Liksom resultatet.

Det hedrar den svenska regeringen att man avstod från att sända JAS-plan till Syrien. Något tycks man ändå ha lärt av katastrofen i Libyen 2011.

Etiketter:

torsdag, december 03, 2015

Du låt dig ej förbittras

Du, låt dig ej förhärdas
i denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Du låt dig ej förbittras
i denna bittra tid

Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig. Skrivet i ett annat land, i en annan tid.

Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman.

Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi miljoner som gick ut på gatorna i protest mot den stundande invasionen av Irak. Vi hade rätt den gången, men saknade organisationen och kraften att vrida politiken åt ett annat håll. Nu efter attackerna i Paris är vi tysta och rädda. Eller bara förvirrade.

För ett år sedan fick vi en ny regering. Och det saknas ju inte uppgifter att ta itu med för en sådan: bostadsbrist, en växande lånebubbla, uteblivna investeringar, en skola i bitvis fritt fall, pensionsfrågan som en tickande bomb, en haltande offentlig sektor och nu flyktingströmmarna. I stället fick vi en regering vars enda och yttersta mål tycks vara att hålla budgeten

Alliansen och borgerligheten hade en vision: Sänkta skatter, sänkta löner (till en början för de som är nya på arbetsmarknaden), bidrag (i form av avdrag) till dem som redan har och allmosor till de där under, sortering av medborgarna genom skenbart fria val etc. Men vad vill socialdemokratin? Jag ser ett parti som famlar i blindo (minns förslaget om ”butler” i Stockholms t-bana) och som är på väg att förlora sina folkliga rötter. Politiken som en språngbräda i karriären: sköter du dina kort väl väntar ett välavlönat jobb inom lobbybranschen när du gjort dina hundår.

Lägg därtill en vänster som delar den yttersta högerns världsbild, kring kön, etnicitet och religion, och valt att slåss på dess villkor. Och där båda sidor förenas i en önskan att tysta motståndaren, helst för gott.

Nej, nog finns det saker som kan hålla en vaken i morgonväkten. Men så minns jag att Wolf Biermanns sång avslutas med en maning:
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Vår vilja vill man knäcka
Få oss att vapen sträcka
och aldrig gå i strid.
*
Wolf Biermann, ”Uppmuntran” (”Ermutigung”, 1968 ). Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

Etiketter:

lördag, november 21, 2015

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon. Men allt detta går att hantera, med en annan politik.

Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspaning, så till den milda grad att svensk militär numera helst pratar engelska. Vi skickar in drönare vars majoritet av offer är civila, och vi bombar sjukhus. IS svarar med levande missiler, betydligt billigare (för den som är beredd att offra sitt liv för en Stor Sak) och minst lika effektiva. Om ett av IS syften är att slå in en kil mellan muslimer i Europa och ”majoritetssamhället” är de på god väg att lyckas. Med vår hjälp.

Nu ropas på fler bomber, mera marktrupper. Dags att besinna sig.

Vännen H. skriver i ett mejl:
Fredag kväll hade min brorsdotter arbetat sent, hon kom upp ur Metron 100 meter hemifrån och femtio meter från den restaurang i 11:e arr. där 19 människor mördades. Hon var bara sekunder från skottsalvorna som dödade två av hennes vänner. Den krogen var ett av hennes och systerns favorithak …
Nej, oberörd är jag inte.

Etiketter: ,

lördag, oktober 31, 2015

Noterat oktober 2015

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död.

Skogskyrkogården

*
Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung kvinna, ber mig att flytta på mig: ”Du har ju suttit här så längre.” Jag ger henne fingret, men reser mig upp och går.
Ur en längre dröm.
*
Var det utökade rutavdraget ett försök att sälja in flyktingmottagandet hos medelklassen? Men att avskaffa kravet på kollektivavtal hos dem som anställer nyanlända? Socialdemokraterna får väl numera betraktas som det åldrade arbetarpartiet, glömsk om de värderingar som en gång formade partiet
*
Tretton minuter in i den utmärkta dokumentären om Bo Hansson (K Special, SvT) ser jag plötsligt en 16-årig Tom sitta och digga Hansson & Karlsson på klubben Filips hösten 1967. Det väcker ett minne till liv och efter en stunds sökande hittar jag hela inslaget på Youtube. Det visar sig vara 5–7 minuter i programmet Timmen 1967. Inte utan ömhet ser jag den unge mannen försöka förklara skillnaden mellan ”flower power” och ”psykedelisk” (en egendomlig frågeställning) och citera Bibeln . Den sommaren har han läst Jan Myrdals Samtida, varit olyckligt förälskad, gått i sin första Vietnamdemonstration och köpt importskivor på Kulturcirkeln under ABF-huset.


*
Jag kan bara instämma i Ola Larsmos kommentar till morden i Trollhättan och parallellerna till trettiotalet:
För till de länder som då var immuna mot fascismens hatkultur hörde Skandinavien och USA; där pågick olika varianter av The New Deal, enorma satsningar som i demokratins namn byggde om samhället för fler och som fördelade resurserna bredare. Den sortens hopp, om ett samhälle som öppnar sig, är det enda kända motgiftet mot hatkulturen. I dag är det mycket stora grupper i Norden och Europa som inte längre känner denna modernitetens vind i ryggen. Och vips är någon där, påstår att detta beror på ”invandringen” och lockar med sin dockskåpsversion av ett inskränkt folkhem. Enfältsteorier har alltid en hypnotisk lockelse (DN 23/10-15)

Runt om i landet sitter unga män framför sina datorer på väg in i en vuxenvärld som lämnat dem och deras liv utan mål och mening.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på mördarens familj. De har förlorat en son och till skillnad med de andra offren har de ingens sympati. Eller jo förresten, de som ser den unge Anton som en martyr som offrat sig för saken. Vill de ha det? Nätet surrar av rykten om föräldrarnas politiska hemvist.
*
Visst kan man känna ett stilla raseri när man läser om Bert Karlssons lilla imperium för flyktingomhändertagande. SvD:s granskning av hans affärsmetoder fortsätter. I Vänersborgs kommun betalar han 5 kr per dygn/och person i hyra och får för det 200 kr i ersättning från Migrationsverket. För maten får han 149 kr/dygn och person och betalar för det 50 kr till sitt eget bolag. En nätt liten vinst på 294 kr. Per dygn och person till den forne nydemokraten. Men liksom wallenbergarna och deras Aleris gör han ju bara det som systemet tillåter. Att barnens leksaker är inlåsta och det klibbar under fötterna i matsalen tyder ju på kostnadseffektivitet. Och vad gör då de som sätter upp ramarna och gör dessa excesser möjliga? De twittrar bekymrat, rynkar pannan och uttrycker sin avsky i största allmänhet. Jag brukar försöka hålla politikerföraktet på armlängds avstånd men här brister det nästan.
*
– Funderar du lika mycket över hur verklighetstrogen skildringen är när du läser en bok?

Lena frågar sedan jag suckat över handlingen i någon medioker tv-serie. Nej, en film tar på sin höjd någon timme, en bok kräver mer tid och engagemang. En bok lägger jag ifrån mig om jag tröttnar. Men det ligger något i frågan som får mig att fundera.

Vad är det som gör att jag fortsätter att se Bron (SvT), hur skruvad handlingen och karaktärerna än är, eller nya säsongen av Fargo (HBO Nordic) utan att för en stund bry mig om ifall serien bygger på verkliga händelser eller hur sannolikt händelseförloppet är.

Det handlar om hantverket. Är det bra gjort så är det bara att åka med.
Inte alltid att jag kan säga att jag har samma smak som Andres Lokko. Men med Iirsis Viljanen och hennes Årstavikens strand har han (SvD 17/10) prickat in en riktig smällkaramell. En 24-årig Tom Carlson vaknar upp ur minnenas dunkel.


*
Under några år på 90-talet försökte jag mig på journalistiken. Jag följde arbetet vid Kvartersakuten i Vasastan (Göran Sjönells spännande första försök med ett svensk husläkarsystem), skrev reportage, mest om sociala frågor, droger och alkohol, gjorde en del musiker- och skådespelarintervjuer i mindre tidskrifter. Läste till och med en fempoängskurs i Rättsjournalistik. Det resulterade i tunga redovisande texter, mer verksamhetsberättelser än journalistik. Den lätthet jag senare funnit i skrivandet infann sig aldrig. Och då menar jag inte lätthet som i mindre arbete. Efter några år fick jag möjlighet återgå till redigerandet. Sett till försörjningen gjorde jag säkert rätt.
*
En gång har jag haft förmånen att samarbeta med Inge Knutsson. Det gällde hans översättning av Halldor Laxness roman Fria män som Leopard gav ut för några år sedan och som jag var redaktör för. Att gå genom resultatet av hans möda var som att avnjuta ett gott vin. Ett och annat frågetecken i marginalen, några enstaka kommatecken, annars var det bara att skicka till trycket. En mästare, alltför tidigt bortgången. Skaffa gärna boken också, den är ett mästerverk i sig. Sune Johannessons skriver en minneskrönika i Kristianstadsbladet
*
Jag ser Stefan Bergs självbiografiska dokumentär ”Who the f–k is Stefan Berg?” på SvT. En historia om en uppväxt på 1950- och 60-talet. Inte helt ordinär, men vilken barndom är det? Det är något i de gamla fotografierna av en splittrad familj och samtalen med hans åldrade mamma som väcker en känsla inom mig. När jag lagt mig inser jag vad det är jag måste göra. Hela lördagen och söndagen går jag knappt ur nattkläderna. Skriver skriver skriver. Dessvärre inget jag kommer att kunna publicera på många år.
*
Vattenfalls VD uttalar sig i Svenska Dagbladet om att bolagets finanschef Ingrid Bonde också är styrelseordförande i ett börsbolag med det modesta arvodet 2,1 miljoner:
Jag tror att hon ägnar 110 procent av sin vanliga arbetstid, sedan ägnar hon ytterligare tid (vid sidan om). Hon jobbar helt enkelt väldigt mycket.
Denna räkneövning fick mig att minnas följande reflektion över Klas Eklund och hans arbetstider
*
Rödögda och med en kvardröjande tår i ögonvrån stapplar vi ut från bion. Dottern, jag och ett av barnbarnen har sett Havets sång, irländsk, flerfaldigt Oscarsnominerad animeradfilm. Undangömd på Zitas salong 2, fjärran från de stora biografkedjorna. En underbar berättelse om fyrvaktarsonen Ben och hans lillasyster Saoirse, en selkie, halv säl, halv människa och deras kamp för att hitta tillbaka till sitt hem vid havet och hinna rädda hennes folk. Varje sceneri ett konstverk att försjunka i, och musiken! Den måste bara höras. Barnbarnet 5 år? Jo hon satt still i de 90 minuter filmen. Tröstade sin mor några gånger när det var som mest rörande.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, oktober 23, 2015

Ett minnespalats

Kommen till en ålder när man får tänka över sitt boende (Om inte annat så av ekonomiska skäl: Byta ner till mindre? Minska på pendlandet?) börjar jag fundera över mina böcker. De fyller ett inte oansenligt antal meter från golv till tak i mitt hem: skönlitteratur på båda sidor i passagen in från hallen, två väggar med facklitteratur och referensböcker i arbetsrummet, en mindre hylla med konstböcker i vardagsrummet.

Jag läser sällan om gamla böcker, tar fram någon favorit och bläddrar i emellanåt, kollar något citat ibland. Så vad betyder böckerna för mig? Skulle jag inte lika gärna kunna ha dem digitalt i min dataplatta, som e-boksvurmarna förespråkar. Eller är boken som föremål något mer än själva berättelsen, texten? En artefakt. Jag tittar på bokryggarna i hyllan med svensk skönlitteratur, ser de olika författarnamnen, tänker på när i livet jag läste just den boken, den författaren (hur mycket hinner man inte läsa åren mellan 20 och 30?) och inser att jag med mina bokhyllor byggt mig ett minnespalats. Hur mycket av min identitet har jag i det? Klarar jag att kasta ut allt det? Vem är jag utan mina böcker?


*
Det här inlägget publicerades ursprungligen på Facebook och gav upphov till en rad kommentarer om vad man kan eller bör göra med sitt bibliotek.

Etiketter: ,

söndag, oktober 18, 2015

Jag mötte Uffe

Jag möter Ulf Lundell nere i Ringen, köpcentret vid Skanstull. Han kommer med en kasse i handen på väg in på Ica. En hastig blick (”en till som ser vem jag är”?) innan vi passerat varandra. Han är i Stockholm och repar inför höstens turné läser jag på hans blogg.

Annars är det inte särskilt kändistätt här, i kvarteren mellan Södersjukhuset och Skanstull, Bajenland (Eriksdalshallen närmsta granne, Zinkensdamms IP ytterligare en bit bort), ett Söder som ännu inte hunnit stajla upp sig på allvar. Jonas Karlsson brukar lämna sina barn i skolan här. På promenaden längs Årstaviken möter jag ibland Leif Andrée eller Peter Andersson. Någon gång en väl påpälsad Krister Henriksson (för övrigt lysande som biskopsänkling i Modus på TV4). Jag inbillar mig att skådespelare memorerar sina texter när de promenerar. Den fysiska aktiviteten stimulerar blodcirkulationen till hjärnan. Enstaka författare syns också, deras ansikten inte lika bekanta för allmänheten.

Men jag förstår Lundell som väljer att bosätta sig långt från storstan. Personer med känselspröten ständigt ute mår nog bäst av att hålla sig borta från allas blickar. Hans blogg läser jag emellanåt, inte utan behållning.

Även känd för sina långa promenader.
*

Dagen efter jag skrivit det här springer jag på Gösta Ekman nedanför Eriksdalsbadet, ute på sin neverending-tour, promenad utan slut (som sonen uttrycker det). Och hur fort går inte den mannen?

Etiketter:

fredag, oktober 16, 2015

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink" men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn.

Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid (vilket det de facto handlar om) förstår jag inte. Eller förresten, jag förstår det nog alltför väl.

Här en betraktelse från 1992 som dessvärre inte förlorat sin aktualitet:

*
Jag märker av kommentarer på Facebook att det jag skrivit kan tolkas som ett inlägg om arbetsdelning – och vad som är arbete. Den är också viktig. Men frågan om RUT handlar mer om hemarbetets organisering och hur samhället (dvs. det offentliga: stat och kommun), partierna och kvinnorörelsen ska förhålla sig till detta. Det är en fråga om makt.

Etiketter:

onsdag, oktober 14, 2015

Det var inte bara DÖ som dog

Det var inte bara decemberöverenskommelsen som dog förra veckan. Många har kommenterat Sara Skyttedals champagneskålande i kongressalen, men inte att banden mellan frikyrkan och nykterhetsrörelsen nu definitivt kapats. Det var ju de tre stora folkrörelserna – frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – som lade grunden för det demokratiska genombrottet och det som skulle bli folkhemmet. Så var många av arbetarrörelsens pionjärer också nykterister. Det var länge sedan. Och nu har det parti som växt fram ur frikyrkan gått ett steg längre och lyft in alkoholen i själva kongressalen. Själv minns jag hur vi i Folket i Bild/Kulturfront en gång på 1970-talet beslutade att organisationen skulle vara alkoholfri vid gemensamma aktiviteter. Även den som fastnat i alkoholens grepp och lyckats slingra sig loss skulle känna sig välkommen.


Det finns en annan aspekt på det här med att skåla inför sittande kongress. I fotboll och andra idrotter kan man jubla inför en besegrad motståndare. I politiska partier och andra församlingar bör segraren visa ödmjukhet. När glädjeropen tystnat ska de stridande åter förenas i det dagliga arbetet. (Och nästa gång kan det bli segrarens tur att besegras.) Så är också inbördeskrigen de blodigaste av krig. Det är en av anledningarna till min skepsis mot allt yngre partiledare.
*
PS. Dagen efter rikstingets beslut läser jag för övrigt i bladet :
”När förlusten stod klar rusade Ebba Busch Thor ut ur salen med sina närmaste medarbetare. Men hennes allvarliga min sprack, enligt DN:s sagesperson, upp i ett leende när hon kom fram till utgången.”
 Det där beslutet hade nog varit i (partiledar-)säck, innan det kom i (kdu-)påse.

Etiketter:

fredag, oktober 09, 2015

Pojkar, pojkar, pojkar

Jag lyssnar till Pappapodden, sonens och Manne Forssbergs podcast om föräldraskap, relationer och annat som gör livet värt att leva. Manne har haft barnkalas och reflekterar över barnens lekar. Flickorna sitter kvar vid bordet, äter, småpratar och går sedan över till att pyssla med någonting. Pojkarna sitter kvar ungefär 45 sekunder och ägnar sedan de resterande två timmarna åt att springa runt, slåss och skrika. Först tänker jag att problemet ligger i betraktarens ögon (visst är det lugnare med samtal och pyssel) sedan minns jag de gånger jag suttit med äldsta barnbarnet, en pojke, och kraschat småbilar och känt mig rätt uttråkad. Jämfört med de fantasilekar – imaginära frukostar, resor till Afrika – jag haft med dotterdottern. Här finns skillnader som nog är mer än anekdotiska.

Om det just var indianer och cowboys vi lekte i Årstabergen på eftermiddagarna under mellanstadieåren minns jag inte. Men där fanns grottor, klippor och gamla skyttevärn att gömma sig i och bakom. Lekarna gick för det mesta ut på att ligga och smyga på varandra, skjuta med de pinnar vi hade som vapen och fånga in den som lät sig överrumplas. Eller så spelade vi fotboll på den lilla grusplanen vid Bolidenplan och kom hem dammiga och uttröttade till middagen. Att cykla på crossbanorna uppe vid Ödledammarna, där numera Globen och Tele2 Arena ligger, var andra populära aktiviteter bland söderortsungarna, främst pojkar. På vintrarna åkte vi skridskor och spelade bandy på banorna uppe vid Isstadion. Den gemensamma nämnaren var spänning, utmaningar och rörelse, just sånt som främst pojkar sysslar med än i dag. När jag tänker på min sons lekar i den åldern var han nog likadan.

I slutet av 1960-talet var jag under några år delaktig i Arkiv Samtal (föregångare till Alternativ Stad, Stockholmspartiet och de gröna rörelserna), som bland mycket annat ordnade äventyrs- och bygglekar med låg- och mellanstadiebarn. Inspirationen kom från Danmark och Tyskland. Drivande var bland andra Tomas Wieslander, som tillsammans med hustrun Juija senare blev imaginära föräldrar till Mamma Mu och Kråkan. Till barnavårdares och kommunansvarigas förskräckelse byggde vi kråkslott och spökskepp av gammalt byggvirke; barnen lärde sig hantera hammare, spik och såg. Och det skulle vara riktiga verktyg. Det gjordes ingen skillnad på flickor och pojkar. Tvärtom. Den försiktige lärde sig att ta för sig och den våghalsige tvingades ibland stanna upp. Att snickra och bygga kräver mer eftertanke än styrka.

Nu är det här något man inte omedelbart kan dra igång på ett barnkalas hemma, men det får mig att fundera över vad vi vuxna gör för att låta barnen, oavsett kön, få utlopp för sitt behov av rörelse, spänning och utmaningar. Kraften och viljan har de. Pojkar såväl som flickor.

Etiketter:

tisdag, oktober 06, 2015

Han tog livet på allvar

Henning Mankell är död. Inför vissa nyheter vill man bara utbrista i ett ”Nej!”. Trots att vi vet att vår tid är utmätt. Beskedet kom inte direkt oväntat med tanke på hans sjukdom, även om vi var många som hoppats att han skulle få några år till. Precis som Göran Hägg, hastigt avliden häromveckan, hade han ju så mycket kvar att uträtta.

Första gången jag träffade Henning hade jag nyss anställts som vikarie på Ordfronts förlag. På min lott hade fallit arbetet med Förstamajboken, en årligen utkommande antologi till arbetarrörelsens högtidsdag. I egenskap av redaktör skrev jag brev till ett antal kända och okända. Och en dag stod Henning Mankell, en av dem vi bjudit in, i dörren till den lilla glasbur där vi satt med en dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Henning som några år tidigare debuterat med Bergsprängaren på Författarförlaget var den första etablerade författaren som kom att ge ut något nyskrivet hos Ordfront. Jag kom att hålla i redigeringen av romanen Fångvårdskolonin som försvann som kom ut 1979. Romanen Dödsbrickan kom 1980 följt av ett antal romaner under 1980-talet innan den första boken i serien om Kurt Wallander kom 1991. Men då hade våra vägar skilts sedan länge. Jag minns honom som allvarlig och mycket professionell i förhållande till sina texter.

Närmare bekanta blev vi aldrig. Ibland sprang vi på varandra i olika sammanhang och växlade några ord, senare skänkte han pengar till tidningar och organisationer där jag var aktiv. Jag minns ett samtal som vi hade i anslutning till en bokmässa för ett antal år sedan, där han mycket sakligt redogjorde för de val han gjort i livet, långt innan Wallander-böckerna, och som bland annat lett honom till Afrika.

Men han var ju privilegierad, invänder kanske någon. Ja, framgångarna med böckerna om Kurt Wallander gjorde honom ekonomiskt oberoende. Men han hade levt och verkat mer än halva sitt liv innan de kom. Och mycket av pengarna han tjänade skänkte han bort, utan att göra något väsen av det.

Jag läste inte allt han skrivit, som författare kunde jag ibland tycka att han var lite mångordig, alla hans ämnen intresserade mig inte. Men tyngden och mångsidighet i hans livsgärning, där han bland så mycket annat tog upp manteln efter Sjöwall/Wahlöö och la grunden till det som kommit att kallas ”det svenska deckarundret”, inger respekt.

Henning Mankell tog sitt liv på allvar. Hur många av oss kan, handen på hjärtat, säga att vi gör det? Inser vår dödlighet och tar vara på vår stund på jorden. Var och en utifrån sina förutsättningar.

”Döden kan väga lätt som en fjäder eller tungt som berget Tai”, skrev den kinesiske historikern Sima Qian (145–90 f. Kr). Henning Mankells död väger tungt.
*
Sista intervjun med Henning Mankell publicerades i Göteborgs-Posten för en dryg vecka sedan.

Etiketter: ,

lördag, oktober 03, 2015

Noterat september 2015

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm


Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget?
*
Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fischer. Den passionerade kärleken ja?  Men när drabbar den oss? Eller låter vi oss drabbas? Och hur skiljer sig den kärleken från den vi känner inför våra barn eller föräldrar? Eller kärleken efter ett långt äktenskap. Om det samtalas det på ett sätt som sätter igång mina tankar i programmet

En vän skriver i en kommentar på Facebook:
Om jag får ta tillfället i akt och rekommendera den eminenta boken True to our feelings av Robert Solomon - affektfokuserad filosofi! På temat skriver Solomon "Falling in love - I have argued for years, is a matter of choice, of multiple decisions."
*
Vår utrikesminister Margot Wallström säger att några förhandlingar med Assad i Syrien kan det inte bli tal om.
” … det finns ingen framtid för Assad … Han har dödat sju gånger så många som ISIL, säger Wallström.” (SvD )
Men är det antalet döda det kommer an på så finns det andra och större stater med betydligt fler liv till följd av bombningar på sina samveten, den största av dem alla vill den samlade borgerligheten och delar av socialdemokratin nu gå i allians med.
*
Jag ryser av obehag när jag läser om grottforskare som pressar sig genom en 18 cm stor öppning för samla fossil, i mörker. Huga. Trånga utrymmen har aldrig varit min cup of tea.
*
Jag läser recensionerna av Magnus Lintons bok om den svenska narkotikapolitiken (Knark - en svensk historia, Atlas) och tänker att vore det någon fart i någon av de gamla folkrörelserna skulle man ordna en landsomfattande debatturné med Linton och företrädare för exempelvis Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS. Det skulle Nils Bejerot, den gamle rabulisten, ha uppskattat.
*
Daniel Suhonen sätter i en krönika fingret på den ömma punkten i frågan om den svenska järnvägen:
Enligt SJ går nattågen till Jämtland årligen med förlust, och detta går inte för sig. Att trafikera en mycket glesbefolkad del av landet, vilket stora delar av landet är, bär sig inte samhällsfunktionerna. Det är inte lönsamt.

Men det är därför dessa järnvägar är just samhällsfunktioner! För att människor i landets alla delar ska kunna resa och frakta varor till varandra har vi gemensamt byggt dessa järnvägar och drivit ett statligt järnvägsbolag med uppgift att – ibland med underskott – driva trafiken där ändå. Det är som med regeringen, vi måste ha en även om den inget uträttar, det hör liksom till.

Eftersom det är en samhällsnytta. Det är själva idén med dem att vissa sträckor ska kunna kosta mer än de drar in, att andra sträckor som Stockholm-Göteborg eller Mälardalsregionens intensiva tågresande går med överskott och att man där emellan omfördelar."
*
Vad är ångest? Jag tänker nu inte på den existentiella ångest (angst) som vi alla kan drabbas av när livet skaver inom oss. Jag tänker heller inte på panikångest, som kan ha andra förklaringar. Nej, jag tänker på rådgivningsspalternas slentrianmässiga ”Lider du av ångest?” eller uttryck som ”Jag har en sådan ångest” som många (inte bara demonregissörer) slänger sig med. Har ångest inte blivit slaskdiagnos som vi känsloblinda och -döva slänger oss med när vi inte förmår identifiera känslor – som ilska, rädsla, sorg eller blandningar av dessa – och än mindre vad som utlöst dem?
En vän på Facebook svarar: ”Rekommenderar The meaning of anxiety av Rollo May.”
*
Jag hör Vilhelm Agrell tala insiktsfullt om krigsprogandan i pressen som föregick första världskriget (Filosofiska rummet ) Två månader senare hans artikel i DN om varför Sverige bör gå med i Nato. Är Ryssland idag verkligen ett större hot än Sovjetunionen under kalla kriget?
*
Jag får ett mejl från vännen H. apropå det jag skrev om mitt offentliga skrivande:”Jag har aldrig någonsin varit i närheten av att inbilla mig att de välskrivna texterna, … , skulle avspegla hela Tom Carlson med demonerna skräck och sorg på axeln.” Jag svarar:
”Jag lider inte av någon lust att fläka ut hela mitt inre för offentligheten. Men jag saknar ett språk som kan gestalta även de mörkare sidorna av livet. Tänk Edward Munchs ”Skriet” fast i ord. Kanske det bara kan fångas i skönlitteraturen: prosan och lyriken. Mina husgudar Forssell, Sjödin, Stig Carlson och andra från 50-talet kunde det. De försök jag gjort i den genren når inte ens över tröskeln i verkshöjd. Det är ingen falsk blygsamhet, jag äger inte det språket. Därför får det bli reflekterande texter i den stil jag brukar på bloggen. Där skapar jag en ”persona”, men den har sina begränsningar. Bilden känns ofullständig och lite glättig. Det är då det känns som att kostymen skaver.”
Edward Munch: Skriet 1893

*
Någon länkar till en artikel av Lennart Palm från 2013 om konsekvenserna av en svensk anslutning till Nato. Den har inte blivit mindre aktuell, inte minst då han pekar på frågan ingen tycks vilja tala om eller ifrågasätta:
Av outgrundlig anledning anses inte militärt samarbete med USA vara något problem trots landets digra syndaregister efter andra världskriget. Miljoner oskyldiga människor har dött under amerikanska bombmattor eller speciella aktioner ända in i nutid: Korea, Vietnam, Indonesien, Sydamerika, Jugoslavien, Irak, Libyen, Syrien, och sannolikt får snart Iran dela dessas öde.
Iran har ju tills vidare fått klara sig, men där ingrep man ju redan 1953.
*
Fyra barn, tre pojkar och en flicka, stiger på vid T-Centralen. De är i tioårsåldern. De har svårt att hålla balansen när tåget kränger så jag erbjuder dem min plats vid en stolpe. En av dem tackar vänligt. Med sig har de en vuxen, lärare eller fritidsledare som det verkar. De har en så trevlig ton när de pratar med varandra att jag blir alldeles varm inombords. Jag tittar glatt på alla människor jag möter när jag stiger av.
*
En av de mest delade artiklarna på sociala medier i veckan har varit Agneta Lagercrantz intervju med psykologen James Coan (Närhet ger bäst vila för våra hjärnor). Coans och hans kollegors forskning visar på många sätt hur samarbete alltid lönar sig. Ur hjärnans perspektiv:
Att hålla hand är särskilt bra, men alla sätt att bygga relationer och samspela med andra ger den trygghet som får hjärnan att räkna med att vi löser problem tillsammans. Vi i väst skulle spara en massa energi om vi accepterade en mer kollektivistisk identitet. Tänk om vi kunde vidga horisonten och se att vi är burna av människor omkring oss – i en värld vi delar med andra.
Jag tror det talar till något djupt liggande inom oss, därav ämnets popularitet.
*
En förmiddag mitt i veckan har jag tvättstugan. När jag kommer ner har någon lagt beslag på maskinerna. Jag ser att det är en halvtimme kvar på programmet. Först blir jag arg, sen tänker jag att det kan vara ett missförstånd. Någon kan ha läst fel på datumet. Sånt har hänt förr. När jag kommer tillbaka har personen tömt maskinerna och lagt in sin tvätt i torktumlaren. Okej, ingen lapp, eller ursäkt. Maskinerna är inte rengjorda, klumpar av gammalt tvättmedel i facket. Min irritation stiger. Nu tror jag inte längre att det är ett missförstånd. När jag kommer ner nästa gång så är tvätten borta, men det ligger skräp och ludd på golvet utanför torktumlaren. Jag får en impuls att skriva lappar och sätta upp i tvättstugan, i hissen och på anslagstavlan i porten:
”De som lånade av min tvättid den 11 september … osv”
Jag tar några djup andetag. Inser hur lite det är som skiljer oss från våra äldre släktingar bland primaterna när vi känner oss kränkta. Och någon lapp skriver jag inte.
*
Man ska hjälpa en broder i nöd. Men om en generös flyktingpolitik inte förenas med en politik för full sysselsättning och ekonomisk trygghet i vårt land kommer den förr eller senare att föda en motreaktion. Nu talar istället politiker som Kinberg Batra om sänkta ingångslöner och särskilda instegsjobb. Inom Svenskt Näringsliv börjar man tala om en "inkluderande arbetsmarknad". Andra visar med otaliga exempel hur sänkta ingångslöner drar ner allas löner. Är det så, vilket mycket talar för, kan SD bara sitta och håva in ytterligare arbetarröster.
*
Vi talar om känslor, som glädje, ilska, sorg, viktiga budbärare och motorn i våra liv. Men vad är smärta? Vi säger att "Det kändes smärtsamt att ..." och "Det gjorde ont att ..." och menar då inte den fysiska smärtan. Så vad är smärta? En egen kategori?
Dan Stiwne nestorn inom existenspsykoterapin i Sverige svarar i ett inlägg på Facebook:
Bra att det tas upp. För mig är hopblandningen av känslor och stämningslägen (moods) förvirrande. Ibland så även vårt språkbruk. När det gäller 'smärta' så kan det beteckna både en tillfällig känsla eller ett långvarigt känslotillstånd. Sorg är ett känslotillstånd (stämning) medan glädje och ilska hör till de rörliga mer kortvariga känslorna. Detta är ingalunda en obetydlig, akademisk åtskillnad utan av stor betydelse för det kliniska arbetet, något jag skall tala om den 10e... Bl annat...
Den 10 oktober firar SEPT (Sällskapet för existentiell terapi) 10 år på Moderna museet i Stockholm under temat "The Art of Living".

Etiketter: , , , ,

onsdag, september 30, 2015

Supporterkultur

Sonen och jag diskuterar supporterkulturen inom fotbollen.

– Supporterklubbarna uppträder som om dom äger lagen, säger jag.

– Jamen, gör de inte det? svarar han. Spelare slutar mitt i säsongerna, tränare kommer och går. Supportrarna är det enda som är beständigt.

Visst har han rätt. Malmö FF som nu kan njuta av spel i fotbollens allra högsta division har bytt ut mer än halva laget sen förra året.

För mig som växte upp i skuggan av Johanneshovs isstadion i början av 1960-talet var valet av lag självklart, trots Hammarbys hegemoni i söderförorterna. Detta var under Djurgårdens storhetstid i hockey. Jag kan nu drygt femtio år senare konstatera att känslan för ett lag är livslång. Det är, för att anknyta till en aktuell debatt, en del av min identitet.

Jag är numera en moderat, icke-utövande troende för att anknyta till en annan debatt. Några matcher har jag inte sett på årtionden. Flyktigt läser jag sportsidorna. Några namn i laguppställningarna har jag inte kunnat sedan (spelarimporterna) Kim Källström, Johan Elmander och Anders Isaksson var med och tog guld åt fotbollslaget två år i rad i början av 2000-talet. Hockeyn följer jag med lite större intresse sedan Hans Särkijärvi, ”Säcken”, blev tränare. Honom lärde jag känna när han var polis i Skogås och jag var med bland de föräldrar som nattvandrade

Så visst kan jag identifiera mig med alla som står och vrålar, våndas och gläds på läktarna. Hur ogärna jag än vill erkänna det. Ränderna går aldrig ur.

För övrigt undrar jag vad som skulle hända med supporterkulturens värsta avarter om klubbarna slutade sälja öl på matcherna.

Etiketter: ,

lördag, september 26, 2015

Jag brukar inte ge pengar till tiggare, men …

Den här kvinnan hade utmärkt sig redan inne i den lilla Coop-butiken. Närmare 80 än 70, hårt sminkad, svart tupperat hår och svart byxdräkt. Hon hade talat länge och med Mycket Hög Röst med kassören om något. Själv stod jag en bit bakom i kön.

Utanför butiken satt en av de romska tiggarna, en äldre man med slokande mustascher; de är ett par–tre stycken, troligen en familj, som turas om att sitta där. När jag gick ut ur affären hade kvinnan böjt sig ner över mannen, först trodde jag att hon skulle lägga lite pengar i hans skål, sen hörde jag den omisskännliga rösten:

– Du Måste Lära Dig Språket, om du ska vara i det här landet!

Och fortsatte:

– Och Skaffa Dig Ett Riktigt Jobb. Inte Sitta Här och Tigga, Vuxna Karln!

Jag vände mig om och var på väg att säga något (kanske att ”det hade kunnat vara du som satt där, om inte …”) men hon hade redan försvunnit runt hörnet.

Jag gick istället med raska steg tillbaka till mannen med de slokande mustascherna. Han hade inte med en min visat vad han tänkte inför avhyvlingen han just fått. Jag skakade på huvudet och la en tjuga i hans skål.

Jag brukar inte ge pengar till tiggare, men det finns gränser.

Etiketter: ,

söndag, september 20, 2015

Tourettes vid sidolinjen

Jag stannar till vid planen bakom Eriksdalshallen. Det är match mellan två pojklag på det nya konstgräset. Spelet lite taffligt, trevande, förstås. Mycket spring i benen och kulan i luften . Det är en söndag i september. Solen skiner och jag blir glad av det jag ser. Tills jag hör rösten:

– Enkel, Adam! Markera, Adam! Akta offsiden! Pass opp där!

Tränarens röst från sidlinjen. Malande, oupphörligt manande. Har han Tourettes? tänker jag. Undrar hur det låter i Adams öron där han springer i sin rödsvartrandiga fina tröja. Stänger han av och spelar sitt spel eller försöker han hänga med i ropen och anmaningarna?

Jag tänker: ”På träning tränar man, på match tillämpar man väl det man tränat. Eller?” Den cirkusdirektör som stod i manegen under föreställningen och ropade ”Se upp där!”, ”Håll nu, lite mer till höger!”, ”Pass opp, nu kommer hon!” skulle inte bli långlivad. Inte trapetskonstnärerna eller lindanserskan heller, antagligen. Var sak på sin plats (och skridskorna i isskåpet).

”Akta offsiden!” var den enda relevanta kommentar jag hörde från sidlinjen, fast jag tvivlar Kanske en signal från domaren och frispark till motståndarlaget skulle präntat in läxan bättre till nästa gång.

Många ungdomar lägger av med idrotten när de kommer i puberteten. Är de som lärt sig stänga av surret (tänk Zlatan) som lyckas och går vidare, eller de som inordnar sig och finner friheten inom ramarna (Messi)?

Etiketter:

fredag, september 18, 2015

Sommarens sista helg

Sommarens sista helg är här och det stora vemodet rullar in. Nyss passerade sista bussen från havsbadet förbi på vägen härutanför. Sommarhusen töms på sina gäster. Trädgårdar och uteplatser, nyss fyllda av skratt och lekande barn, har tystnat. Vi få som är kvar och de fastboende suger ut den sista gnuttan av sommaren. Ja, jag vet att det kan vara varmt långt in i september. Havet är uppvärmt och drägligt att bada i. Några av de finaste semestrarna har vi haft här sent i augusti. Men solen står för var kväll allt lägre bakom talltopparna.

Sommaren har varit bra, särskilt den senare delen. Barn och barnbarn har kommit och gått i olika konstellationer. Några gånger har Lena och jag flytt, hon till jobbet inne i stan, jag till fastlandet.

Sista kvällen innan sonen och hans familj lämnar oss sitter vi ute på trädäcket, eldar i öppna spisen, spelar tärning och poppar popcorn i en kastrull. Nu är jag ensam kvar. Lena jobbar. Häromdagen låg vi på stranden en hel eftermiddag.

Vänner, särskilt på vänsterkanten, brukar ifrågasätta om det finns någon svensk kultur (det brukar vara lättare att tala om t.ex. kurdisk kultur), men nog är drömmen om sommaren och (det eviga) sommarlovet något mycket speciellt för vårt land, präglat av klimatet (och kanske jordbrukets behov).

Om hösten vet jag just nu inget. Men än kan jag höra syrsorna.

Etiketter: ,

torsdag, september 17, 2015

Att både tänka och känna och få något gjort

Politik är att kunna hålla två tankar i huvudet och samtidigt få någonting gjort. (Ett uttalande som rätt eller orätt brukar tillskrivas Olof Palme.) De flesta av oss klarar inte ens det första, att se båda sidor av myntet. Än mindre få något gjort. Ta flyktingfrågan:

– Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen. Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det.

– Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder.

Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, först i Afghanistan, där al-Qaida föddes, och sen i Libyen, nu centralort för människosmugglingen över Medelhavet.)

För den som menar allvar och verkligen vill engagera sig för flyktingarnas sak tänker jag mig två uppgifter:

– Medverka till att ta hand om dem som just kommit. Ge dem skydd och ett värdigt mottagande. Men sluta dröm om helt öppna gränser .


– Kräv av våra folkvalda politiker att de verkar för att seriösa förhandlingar inleds om kriget i Syrien, förhandlingar som inkluderar regimen Assad. (Med vem ska man förhandla om inte sin motståndare?) Den som tror på en fredligare utveckling i regionen om al-Assad tvingas bort kan titta på Irak och Libyen och sedan ropa ”Yes, så vill vi ha det!”

Endast en bred folklig opinion kan tvinga fram det.

Eller, finns det andra förslag?

Etiketter: ,

Moffa, kom! Visa sak...

– Moffa, kom! Visa sak... (”Kom morfar, jag ska visa en sak”.)

Tvååringen tar mig i handen och leder mig till hans och föräldrarnas gäststuga. Han sträcker sig upp och stänger dörren inifrån.

Sätter sig i soffan och klappar uppfordrande på dynan:

– Sitta!

Jag sätter mig. Sedan ställer han sig på kanten, tar sats och dyker ner i resesängen som står bredvid. Där börjar han simma runt bland kuddarna. Reser sig upp, dyker och simmar. Reser sig upp, dyker och simmar.  Osv.

Efter en stund ställer han sig upp, räcker ena kudden till mig. Jag tar emot, skojar lite och säger ”min” om kudden och han tar den omedelbart tillbaka och säger bestämt ”min”. Så håller vi på tills vi båda tröttnar.


Etiketter:

söndag, september 13, 2015

Tiden går

Det har gått tre månader sedan jag senast skrev något på bloggen. Snart lika lång har min semester från Facebook varit. Visst har jag skrivit, i anteckningsböcker, på lösa papper. Mest privata saker, ”navelskåderier”. Ibland är väl livet sånt. Jag bläddrar i gamla inlägg. Visst, det är välskrivet, artikulerat, genomtänkt, slipat efter omskrivningar och kortningar. Men den bild texterna ger av mig själv – mina tankar, känslor, liv – skaver. Är detta jag? frågar jag mig. Var finns de oartikulerade skriken? Sorgen, vreden och rädslan, som också är en del av mitt liv, ofta hållna i schack genom idogt arbete. Är det alltför privat? tänker jag. När övergår i så fall det privata till att bli personligt? Det personliga, tänker jag mig, har ett visst allmänintresse, inte så mycket vad man skriver om, som sättet man skriver på. Eller saknar jag bara orden för att beskriva den personliga tillvarons mörkare hörn.

Med Facebook är det annorlunda. Facebook är ett mingelparty. Jag avskyr att mingla, men gör det när plikterna så kräver. Men frivilligt? Jag förlorar mig lätt i flödet.

Förlorar Mig Själv, ja. Tor Wennerberg skriver i sin utomordentligt intressanta Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur 2013), som jag ägnat en del av sommaren åt att läsa, om differentiering, dvs. vår förmåga att behålla vår självständighet även i nära relationer. Kanske gäller det också Facebook. Att inte låta sig uppslukas eller söka bekräftelse i varje ögonblick.

Ibland brukar jag tänka att de sociala medierna, när de är som sämst, är som att äta sig mätt på chips. I bästa fall är de en buffé, dessvärre med alltför många rätter. Och jag blir övermätt.
Men som Olle Ljungström sjunger i ”Sju”:
”Jag är här nu”

Etiketter: ,

lördag, september 12, 2015

Ur Noterat sommaren 2015

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka.
*
Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS
*
Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta.

Men med tanke på Bergmans rykte som en kvinna som gått sin egen väg genom livet kan man fundera en stund över den kvinna den då 27-åriga Bergman tvingas porträttera. Mest är hon vacker (men oj så vacker) och himlar med ögonen. Och när Ilse lutar sig mot Rick och utbrister ”Du får tänka åt mig”, vill jag helst gömma mig.
*
Ojnareskogen. Ja, jag är glad att området förblir orört. Vattenfrågan är bara ett argument. Hela frågan om utländska bolags prospektering och mineralutvinning skulle kräva ett omtag från riksdag och regering. Samtidigt kostar det inte alltför många röster för Löfven att köra över de lokala s-politikerna. Och koalitionspartnern MP får en fjäder i hatten.
*
Intressant för övrigt att se vad ryska UD faktiskt sa, som fick vår utrikesminister och oppositionen att gå i taket:
Man påtvingar den svenska allmänna opinionen idén om att Sverige måste gå med i Nato för att garantera sin nationella säkerhet.
Vår ståndpunkt är väl känd. Vi har upprepade gånger påstått att en stats försvars- och säkerhetsstrategi är en intern och suverän angelägenhet för denna stat.
Men vi anser fortfarande Sveriges icke-deltagande i militära allianser som en viktig stabilitetsfaktor i Nordeuropa. Det är klart att ett svenskt inträde i Nato skulle ha militär- och utrikespolitiska konsekvenser, på vilka den ryska parten blir tvungen att reagera.
Ja, var det så upphetsande.
*
Jag lyssnar inte på särskilt många sommarprogram, men Tom Alandhs hör jag. Vi sitter i bilen och väntar på att åka ombord på färjan när han berättar om sin barndoms kamrat och idol Leffe och hur han nu söker upp honom som vuxen. Jag vänder mig bort och tittar ut genom fönstret. Jag känner hur det blir fuktigt i ögonvrån och det stockar sig i halsen när jag tänker på hur livet far fram med många av oss.
*
Den första varma julidagen ramlar vi in på Liljevalchs och ser Hertha Hillfon-utställningnen. Jag blir helt tagen. En av Sveriges mest kända konstnärer. Har helt passerat under radarn för min del. Vi blir kvar flera timmar.

*
Biblioteksdebatt, Natoanslutning, rysskräck, triggervarningar i litteraturen, curlingföräldrar, kulturmannen, mötesstörningar, nättroll. Jag är alltmer, för att tala med Ekelöf, en främling i detta land (men detta land är ingen främling i mig)
*
På kvällarna efter middagen och när barnen kommit i säng spelar vi kort eller tärning. Vi sitter i växthuset, ljus tända. Skratt och kommentarer. Jag känner mig lugn och glad. Också det en bild av sommaren.
*
Birger Schalug citerar Jacques Chirac på sin blogg, apropå något Åsa Romson sagt:
”Det gäller att inte missa ett bra tillfälle att hålla käften” (11/6)
*
Pierre Gilly recenserar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz senaste bok The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them i Dala-Demokraten. ”Vi lever i en låtsaskapitalism
”När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94–70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.
Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folkrettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.
*
Jag går igenom gamla papper med anledning av några texter som jag blivit ombedd att skriva. Brev och dagboksanteckningar från 70-talet. Jag ser en person på ett sätt mycket lik den jag är idag. Driven av passion och nyfikenhet, reflekterande, känslig, arbetsam och orolig. Men också iklädd tidens språkbruk, en kostym som känns daterad och emellanåt passade mig rätt illa. Känsla och tanke drog inte alltid åt samma håll. Det där borde jag titta närmare på nån gång, tänker jag.
*
Jag får ett meddelande om att B. är död. Under några år delade vi allt, brådmogna försökte vi bygga ett gemensamt liv, sen med ett krasch revs allt itu. Alltför måna om att spela våra roller. Också det en del i vuxenblivandet.
*
En natt är jag turist i Bulgarien. Fotvandrar ensam i svarta lågskor med min lilla kånken från Fjällräven som enda packning. Jag saknar karta men går på känn längs vägar som slingrar genom det böljande landskapet. En och annan bil far förbi. Jag hittar ett rum på hotell i ett gammalt betonghus från 70-talet. Några svenska turister kasta dart i ett rum.

Jag vet inte hur mycket pengarna är värda. En man kommer och tar betalt för ett rum där jag vilat några timmar. Det kostar fem pengar i den lokala valutan. Han rekommenderar motellet vid en golfbana i närhet. Lena ska komma senare.

tisdag, juni 16, 2015

Liv till varje pris

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden.

Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, bakat, städat och lagat mat, även sen barnet blivit stora och maken börjat jobba på annan ort. Men visst kan jag känna igen alla tankar på vad som passar sig och inte passar, vad man säger och inte säger.

Romanen är skickligt ihopsatt – alla dessa tankar som hela tiden bryter igenom – berättarjaget som diskret griper in, glimtarna ur maken Tomas liv som småföretagare med dålig tajming när det moderna Sverige byggs, allt detta som fördjupar bilden av ett äktenskap som sakta tynar, inte minst för alla ord som inte sägs.

Men jag börjar också fundera över egna tillkortakommanden: vad går jag och håller inne med? Vilka tankar, ord och handlingar är det som jag inte låter komma ut? På så vis blir Liv till varje pris också en bildningsroman.

Etiketter: ,

söndag, juni 14, 2015

Människan spår, men Gud rår

En lördagförmiddag sätter jag mig på pendeltåget för att besöka endoskopienheten på det lilla närsjukhuset i förorten. Det privata vårdbolag som driver enheten har uppenbarligen fått till ett bra avtal med landstinget. Vi har så mycket remisser så vi jobbar både lördagar och söndagar, berättar läkaren som undersöker mig.

Nåväl, det är en rutinkontroll, inte direkt behagligt, varken före, under eller efter, men full uthärdligt. Men det som slår mig är med vilken självklarhet jag utgår ifrån att allt ska vara normalt. Visst tänker jag att det skulle kunna vara det värsta möjliga, men tanken slår aldrig rot. Och väl är väl det. Oro har vi väl så det räcker och blir över.

Lena berättar om blivande föräldrar hon möter i sitt yrke. De som tar fostervattenprover utgår alltid från att allt är normalt. Och ilskan, förtvivlan och sorgen de gånger så inte är fallet. Inte sällan går den ut över budbäraren.

Jag tänker på med vilken fördragsamhet de gamla kunde hantera livets skiften. Människan spår, men Gud rår, hette det. Och för övrigt ska vi ju alla en dag dö.

Etiketter: ,

torsdag, juni 11, 2015

April i Anhörigsverige

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.

I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.

I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.

Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.

Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
”Anhörigsorgen.
Vill teckna den så vackert jag kan.
Så fult jag förmår.
Så sanningsenligt jag mäktar.”
Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till.

April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015

Etiketter: , ,