söndag, juli 03, 2016

Noterat maj-juni 2016

För två år sedan byggde ett flugsnapparpar bo i en blomkruka utanför en av gäststugorna. Blomkrukorna flyttades, fler fågelholkar sattes upp, men inte ger ett par småfåglar som fått smak för civilisation upp så lätt.
*
Det var inte EU britterna folkomröstade om, det var invandringen” hörs nu från flera håll, i ett av många försök att förklara resultatet i torsdagens val. Men är inte EU:s version av invandringen en del av problemet? Tänk på Laval-domen, eller kraven på sänkta ingångslöner. Kanske inte ett problem (just nu) för den som vill ha billig städning hemma eller fritt kunna välja bland Europas alla universitet. Men de andra? ”These people”, som det kommit att heta i en skön BBC-eufemism. ”Det här folket”. Ska de verkligen ha något att säga till om?
*
Midsommarafton - i år den 24 juni, dagen efter den ”riktiga” midsommarafton - och det lilla vemodet rullar in. Ljus och mörker. Liv och död. Aldrig känns väl livet så närvarande som idag, men också insikten om dess ändlighet.
*
Vid en eventuell ny folkomröstning i Sverige, kommer du Vänsterpartiet att ansluta sig till Stanna-sidan, medan Sverigedemokraterna tillåts leda Lämna-sidan till seger och ett svenskt utträde?
*
Barnbarnet, 5 1/2 år, börjar "nollan" till hösten och har varit på introduktion i nya skolan. Hemma blir det uppryckning bland gosedjuren.
*
Lite uppiggande att se en norsk ubåtskapten säga att alla länder med kapacitet går in på varandras vatten, för att öva, testa och visa upp sin förmåga. Intressant seminarium om ubåtskränkningarna med anledning av nyutgåvan av Mattias Mossbergs bok I mörka vatten (Karneval)
*
Vår nya handelsminister Ann Linde uttalar sig i Svenska Dagbladet om Sveriges förhållande till en viss främmande makt:
Jag tror på det här, och det har jag erfarit genom hela mitt yrkesliv, att man måste ha dialog och man måste prata med människor, särskilt om man vill att de ska förstå varför du tycker att de gör fel på det ena eller andra sättet. Det är en usel strategi att slänga igen dörren på folk och stå och skrika utanför att de ska ändra på sitt beteende. Det leder inte till någonting. Det leder inte till något bra för Sverige, och det leder inte till något bra för det land man vill påverka. Det är kanske de länderna som vi tycker har mest problem med demokrati, som vi ser det, som vi borde ha ännu mer dialog med.
Talar hon om Ryssland eller Saudiarabien? Rätt svar ger grattis kaffe på flyget till Riyad.
*
Ålderstecken 2. Tja, varför inte?
*
De här vita juninätterna. Vad ska man göra med dem egentligen?
*
En vän skriver på Facebook med anledning av artikeln jag hänvisat till: ”men hur ska vi försvara oss?”. Jag svarar:
Försvaret är bara en del av ett lands säkerhetspolitik. Vårt land ligger där det ligger. Alliansfriheten/neutraliteten har tjänat oss väl genom två världskrig och ett kallt krig. Situationen är knappast värre idag än då. Att varken krypa för eller göra sig till fiende med sina grannar kan vara en klok utgångspunkt. Vad gäller försvaret tänker jag mig en stegvis utveckling: Byt ut den högsta försvarsledningen och statssekreteraren i försvarsdepartementet, skolade i en helt annan försvarsdoktrin än den vi nu behöver. Återinför den allmäna värnplikten, mönstring av män och kvinnor som ett första steg. Rusta upp försvaret av Gotland, nyckeln till Östersjön. Signalpolitik? Javisst, men nog så viktig.
Hen svarar:
Tom vår "neutralitet" är ett hyckleri! Har du missat hur vi "kröp" för tyskarna under andra världskriget. Fråg Norge vad dom tycker om det.
TC:
Jo nog vacklades det både då och senare. Men givet den svenska militärens och överhetens tyskvänlighet var det kanske samlingsregeringens enda möjlighet. Eller hade ett svenskt deltagande på tysk sida (som Finland gav sig in på i fortsättningskriget) varit bättre? Att vi skulle anslutit oss till de allierade fanns nog inte på kartan.
*
En dag när jag sitter och arbetar i en av småstugorna får jag en flaskpost. Jag svarar omgående, och sen fortsätter konversationen om vad vi ska hitta på när jag är färdig. Gå promenad till havet? Kolla in myrstackarna? Fågelholkarna?



*
Den som funderar över sakernas tillstånd kan ha anledning att stanna till inför några av rubrikerna i måndagens DN (23/5): ”Irak sprängs i bitar”, ”Talibanledares död kan bereda väg för IS”, ”Bosnien har förvandlats till en bisarr internationell scen”. Som av en händelse skriver samma dag i Svenska Dagbladet tidigare ambassadrådet vid Sveriges ambassad i Moskva Krister Eduards om faran i att Sverige lägger sin säkerhetspolitiska framtid under Washingtons ledning.
*
Man märker att man är tillbaka i Sverige och Stockholm, när de enda man möter i strilregnet längs Årstaviken är män med barnvagn. Sex, sju stycken närmare bestämt.
*
Här står man mellan en hägg och en syren och nyser.
*
50 km, 12 m nivåskillnad när romarna drog vatten från Usez till Nimês. Akvedukten över floden Gardon är den som återstår. Byggd år 100 f Kr, sammanfogad utan cement

*
Fransk artighet:
Jag vandrar runt i den lilla franska by där vi gästar en vän. Dörren till ett garage står öppen och där hörs ett bankande ljud. En hantverkare, hinner jag tänka då jag hör ett kraftfullt "Bonjour" ljuda inifrån mörkret. - Bonjour, svarar jag självklart och går vidare
*
Vi går in på turistinformationen i Nice
– Bonjour Madame! Vi ska åka med bil till Avignon och undrar om ni kan rekommendera någon vacker väg, ev. med övernattning på,vägen.
– Det här är turistbyrån för Nice Côte d'Azur. Van, Marseille, Alp-de-Haute-Provence, Vaucluse har egna turistinformationer.
– Men om ni, madame, själv skulle välja någon väg vilken skulle ni föredra?
Motvilligt:
– Ja, man kan åka här, längs kusten, eller här, mitt i landet, eller längre norrut i bergen. Very touristiqe.
Hon har just pekat på de tre vägar som vi tvekat mellan.
– Förresten brukar de flesta ta motorvägen.
Stärkta av dessa besked tackar vi för oss och går och tar en fika vid stationen.
*

I Nice har alla hus fönsterluckor

*

Mobilen har laddat ur ovanligt fort och jag bestämmer mig för att göra en omstart innan jag går och lägger mig. Skärmen tänds och jag slår in de fyra siffrorna: ”FEL PIN-KOD! Du har två försök kvar.” Jag blir klarvaken. Jag har totalt glömt min kod (som jag också använder till en del annat). ”Började den inte på xx?” Det är helt blankt i huvudet. Jag tänker i hastigheten först messa Lena och fråga, när jag inser att utan koden kommer jag inte in i telefonen och kan följaktligen varken ringa eller messa. Ingen annan kan nå mig heller; min enda förbindelsen med omvärlden, nu när jag skippat den fasta telefonen, är datorn. Okej, mejl finns, Facebook och andra sociala medier. Men vilken glädje har jag av det nu? Till slut kommer jag på var jag ska leta, och där bland hundra andra papper hittar jag det jag söker. Puh. Men paniken!
*

Är det i juli vi kommer att säga till varandra: ”Men visst var det en värmebölja i början på maj?”
*
Jag äter lunch med en gammal vän. Vi är jämnåriga, till och med födda på samma dag. Han berättar att hans mor börjat glömma saker. En minnesutredning har bekräftat en begynnande demens. Ett par gånger i veckan besöker han henne. Till skillnad från de yngre syskonen tar han sig tid att sitta ner och prata. Då brukar det lossna lite. Vi pratar om hur det är att bli förälder till sina föräldrar. Sen börjar vi prata om släktforskning. Är det också något som kommer med åldern, intresset för dem som var innan. Insikten att vi nu är de som är länken till det förflutna?

tisdag, juni 21, 2016

Att någon dör gammal minskar inte sorgen

Vi går på en begravning. En äldre släkting har dött. ”Moster Ulla” som vi kallade henne, fast egentligen var hon min mammas moster, ett sladdsyskon till min mormor. Hela familjen sluter upp: Lena, jag och barnen.

Ibland säger vi lite lättvindigt: Men hon var ju så gammal, det var väl skönt att hon fick dö. Men som officianten Jenny Lingesjö sa i sitt griftetal: Att någon dör gammal minskar inte sorgen. Vilket också visade sig, inte minst i de båda barnbarnens avskedstal: Hur mycket en äldre släkting kan betyda vid livets alla skiften, kriser och glädjestunder.

Det är en kristen begravning. Norra kapellet på Norra Begravningsplatsen, en grön oas mellan motorlederna i Solna. Själv är jag varken medlem i Svenska kyrkan eller troende, men sjunger villigt med i ”Blott en dag …” och ”Härlig är jorden”. Dock avstår jag från att delta i ”Fader vår”. Nej inte ska jag, ateisten, åkalla den gud de troende håller högt. Att jag får ett stänk av Herrens välsignelse tar jag med jämnmod, det kan ju inte skada i alla fall, tänker jag.

Det är fin stund, rosa rosor och murgröna klär den vita kistan. Mest är det släkt som närvar, dör man när man är 91 har man inte så många vänner kvar i livet.

Själv minns jag en parant dam, ofta med en cigarett i handen, i en för ett barn oändlig våning på Östermalm. Alltid vänlig, med ett hest, lite underfundigt skratt.

Uppdaterad

Etiketter:

onsdag, maj 25, 2016

Jag ser en film och känner marken gunga

Ensam en kväll i stan ser jag Tjuvheder – av flera vänner omnämnd som förra årets bästa svenska film. Och visst är den bra. Nervig, mörk – inget tjafs eller ”rövar”-romantik. Malin Vulcano är briljant i huvudrollen som överlevaren Minna; Jan Mattssons skurk Christer Korsbäck skulle jag inte vilja ha några ouppklarade affärer med; men framför allt fastnar jag för Lou Kappis Katja, undersköterskan som nu hamnat på samhällets botten, hennes skörhet och längtan efter sonen, nu placerad i fosterhem. Och insikten som sakta växer fram om hur trasig hon faktiskt är. Och det är här som avgrunden öppnar sig.

Jag tänker på alla som alkoholen tagit i min familj, jag tänker på min gamle vän som nu sitter bland a-lagarna vid Hornstull; jag tänker på vänskaper som dunstat bort i alkoholdimmorna, jag tänker på Lasse, Sten och de andra från högstadiet i Årsta som gick ner sig i hasch- och mellanölsruset på 1960-talet; jag tänker på mina egna barn och deras klasskamrater i förorten: en död i överdos redan på högstadiet, en annan hade turen att komma till Hassela och få fast mark under fötterna. Större än så är avstånden ännu inte i vårt land. Så visst är det klar att marken gungar.

Och så, det här reflexmässiga ljugandet, svindlerierna, i snart sagt varje scen av filmen. Överlevnad. Allt handlar om överlevnad.

Katja (Lou Kappi)

torsdag, maj 19, 2016

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet.

Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick lämna sin hemkommun och de skulle infinna sig hos polisen ett par gånger i veckan. Detta pågick i flera år utan att någon fick sin sak prövad inför domstol.

Att få uppmärksamhet för denna fråga i de etablerade medierna var inte lätt. S-pressen teg eftersom det var en socialdemokratisk regering som instiftat terroristlagarna på 1970-talet och också beslutat om utvisningen, ansvariga ministrar var Anita Gradin och, sedermera, Georg Andersson. Den borgerliga pressen teg eftersom de utpekade kunde misstänkas vara kommunistsympatisörer och dessutom utlänningar. Svartskalle ligge ogill, för att travestera Västgötalagen. Särskilt då revolutionär svartskalle.

När så Hans Holmér fann de misstänka lämpliga som Olof Palmes mördare brakade helvetet loss på allvar, med gripanden och husrannsakningar i gryningen framför kvällspressens kamerblixtar, buggningar av sovrum och telefonavlyssning. Då hade också de övriga medierna vaknat.

Men Nils Schwartz var med sin vassa penna en av få som långt dessförinnan sett till att de inte försvunnit in i glömskan. Sånt ger inga karriärpoäng men tyder på ett kurage utöver de vanliga.

Nils Schwartz 19442016

Etiketter:

måndag, maj 16, 2016

Att resa

Att resa svär mot allt jag sätter värde på livet: Lugn, trygghet och rutiner. Att ligga hemma på soffan i tystnaden med en bok, frukosten vid bordet i mitt lilla kök ut mot Ringvägen, morgonpromenaden längs Årstaviken. Ändå utsätter jag mig för detta, en eller två gånger om året. Kastar mig ut i det okända, gärna bara med en flygbiljett och, möjligen, första natten bokad på något hotell. Första dygnet är värst, cold turkey, trygghetsnarkomanens avgiftning står inte heroinistens efter. Sen brukar det lugna sig. Men blir jag flera nätter på samma ställe boar jag gärna in mig, skaffar nya rutiner med utflykter, middagsvila på hotellet, en sen middag ute osv. Tur nog har jag sällskap med en van resenär, gatusmart, med koll på restauranger, hotell och shopping. Själv försöker jag läsa in mig på sevärdheter och utflyktsmål och, om vi hyrt bil, vara chaufför. Förenas gör vi i det gemensamma intresset att sitta på kafé och studera gatulivet, alltmedan eftermiddagen övergår i kväll.

Sen, när jag kommer hem, kan jag ligga i soffan och tänka på det jag upplevt.

Crêpes Sucre 1 € kan man få i Avignon när man är på resa.

Etiketter:

måndag, maj 02, 2016

Att fylla 65

Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor.

Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig eller vill demonstrera senaste tv-spelet.

Nej, även om kroppen känns stelare på morgnarna så har annat betytt mer. Kärlekar, separationer, arbete, livskriser, föreningsliv, barn, barnbarn, vänskaper och ett livslångt äktenskap. Sånt som inte följer almanackan.

Vi bär våra åldrar inom oss, som Tranströmer skriver. På ett plan är jag den jag alltid varit: lite rastlös, känslig, men också lugnare i tanken. Jag inser att saker för det mesta löser sig, på ett eller annat sätt. Kanske det något som kommit med åldern.

Morfar med stort hår. Vivi (x2) blåser såpbubblor.

Etiketter:

lördag, april 30, 2016

Noterat mars-april 2016

Fredagsmys i majsolen
 *
Jag läser Agneta Klingspors Går det åt helvete ska jag ändå dö (Atlas 2015) och tänker på det jag skrev om att fylla 65. Visst är åldrandet hos Klingspor också mentalt (hon kommer på sig själv med att stå i badrummet med ett mjölkpaket i handen och undra ”Vad gör jag här?”), men framför allt är det kroppsligt. ”Allt faller”, konstaterar hon; hud, bröst, haka, mage dras enligt tyngdkraftens obönhörliga järnlag neråt. I skarp kontrast mot den unga kroppens uppåt- och framåtgående rörelse som hon fortfarande kan minnas den. Kanske är det fysiska åldrandet mer påtagligt för kvinnan, vars kropp granskats och bedömts (inte minst av det inre ögat) alltsedan tidiga tonår. Lena säger att det är orättvist att män ofta har snyggare ben än kvinnor, när vi börjar komma upp i åren. Visst kan jag reta mig på den där onödiga valken runt midjan på en annars hyfsat smärt kropp. Men mest handlar det om att vilja behålla spänst och rörlighet. När jag i höstas hade problem med ett muskelfäste i ena höften och inte kunde springa på ett halvår, stelnade allt till. Inklusive tankarna, och humöret.

Kan jag som man då ta till mig Klingspors bok? Absolut, dessutom skriver hon j-t roligt. Med en svart humor och skarpa formuleringar får hon mig att dra på munnen åtskilliga gånger. Ska man nu åldras måste man ju ändå kunna skratta åt eländet.


*
Han kom in sent i mitt liv. Några skivor har jag, men någon av mina hjältar hann Olle Ljungström (1961–2016) aldrig bli. Men visst är den här, ”Hjältar” tillsammans med Anna Järvinen, bra?
*
Ålderstecken 1?
Pensionärsklippning, Ringen. 90 kr, 15 minuter
*
Att bli äldre innebär också att plötsligt få ansvar för dem som är ännu äldre. En dag går jag hem till en äldre släkting. I köket står ett tiotal tomma eller halvfulla förpackningar med mjölk och nyponsoppa framme på bänken och på spisen. Kylen är proppfull: förpackningar med färdigmat, matrester och mjölk, mjölk, mjölk. Var vi inte här alldeles nyss och tömde? På soffbordet, i soffan, på matbordet och i sovrummet, överallt gamla matförpackningar, öppnade godispåsar (och inte bara en), tidningshögar, kläder och papper, papper, papper. På golvet tomma plastkassar och påsar. Jag inser att hen behöver hjälp. Hjälp med städning. Hjälp med mat. Hjälp med allt. Själv har jag hjälpt hen att få ordning på ekonomin; krav och påminnelser är ett minne blott nu sedan det mesta går på autogiro. Men hur närmar man sig det här? Är det minnet som sviktar? Hur talar man med någon om ett sådant kaos? Och att bli arg hjälper inte
*
Här vill de borgerliga partierna, de stora ledarredaktionerna och stora delar av det politiska etablissemanget ansluta Sverige till en militärallians, som nog får sägas vara riktad mot Ryssland (vem annars) och så upprörs man när dess utrikesminister konstaterar att det nog skulle få militära konsekvenser. Vad hade man trott? (För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras. Av svensk trupp.)
*
Jag ser dokumentären om Janis Joplin på SvToch undrar vilken diagnos den unga Janis hade fått. Och vad medicinerna i så fall gjort med henne. Nu blev det det sena 60-talets drogkultur som ryckte bort henne. En stor sångerska var hon i alla fall.
*
Valborg, första maj och andra maj (min födelsedag), en klassisk treenighet i mitt liv. Denna gång på Gotland. En gång för många år sedan hade jag festat och demonstrerat i Lund så att jag glömde bort min födelsedag. Kom på den först när jag stod inne på posten och skulle ta ut pengar. ("Posten", "ta ut pengar", det här var alltså länge sedan)
*
Om Nuit Debout väljer samma väg som delar av Occupy Wall Street, och vänder ryggen mot den ”gamla” vänsterrörelsen, behöver Marine Le Pen förmodligen inte känna någon större oro efter sitt avståndstagande. Men om de broar som redan existerar förstärks blir däremot situationen helt plötsligt mycket mer problematisk för de högerradikala organisationerna."
Tänk- och läsvärt i  SvD om den nya franska vänsterns vägval.
*
Dags för mellanmål.
*
Carl-Johan Malmberg gör en intressant iakttagelse i sin recension av Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna (SvD 11/4):
”Hur ska man läsa den? Ja, inte som baksidestexten till den svenska boken. Där sägs att Lila måste sluta skolan för att arbeta i faderns skomakeri och sedan blir bortgift med charkuteristen Stefano, medan Elena tack vare sin framsynte far får läsa vidare i läroverket. Här rör det sig om en total – och patriarkal – felläsning. Det är inte fäderna eller familjerna som bestämmer Lilas och Elenas öden utan de själva. Låt vara i kamp med fäder, bröder, familjer, lärare och kvarterets komplicerade moral- och hederskodex, ett samspel som Ferrante skildrar lika glasklart som subtilt. ”

Jag har ännu mitt uppe i läsning av boken men tycker nog det ligger en del i hans kommentar. Jag vet inget om den redaktör som skrivit texten, men den ligger i tiden. Kerstin Thorvall, Monica Z; alla skildras de som offer när en yngre generation tar sig an deras liv och gärning.
*
Jag ser Alexandra Paskalidous dokumentär i tre delar på SvT, ”Vi kallas tiggare”, om de (mestadels) romer från Rumänien som sitter på våra gator med en mugg framför sig. Hon har en fantastisk förmåga att få människor att börja prata, men programmet väcker fler frågor än ger svar. Vilket inte alltid behöver vara en nackdel.
*

Rensa och sortera i bokhyllorna, Min motsvarighet till Bob Dylans "Never ending tour". Eller Sisofys vältrande med stenen. Jag stannar upp vid Lars Gustafsson. Var man någon gång nedstämd kunde man alltid öppna en av hans böcker och börja läsa. Hans storögda förundran inför tillvaron, från kosmos till udda släktingar i Västmanland, kunde både utmana och skänka tröst. För visst är det så: All stor konst är provinsiell (och då inte i betydelsen inskränkt, men den tar sitt ursprung i det nära och kända). Och nu har han lämnat oss.


*
Vi ser Mannen på taket en kväll under påsken. Bo Widerbergs filmatisering från 1976 av Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Visst har den åldrats en aning men filmen håller fortfarande, inte minst på grund av ett storartat skådespeleri. Senare på kvällen lånar jag hem Roseanna från e-biblioteket, deras debutroman från 1965. Det är minst 40–50 år sedan jag läste den. Och den är precis lika bra som jag minns den. Personerna, miljöerna, realismen i skildringen av det många gånger stillastående polisarbetet, och den gastkramande spänningen. Bättre än mycket av det som skrivits av deras efterförljare. Sen läser jag om böckerna en efter en. Alla håller väl inte lika hög klass och nog mattas de mot slutet, mer predikan och mindre gestaltning, men sammantaget en stor läsupplevelse.
*
Josefin Nilsson död. Uppenbarligen har hon betytt mycket för många (inte minst här på Gotland). Hennes och Ainbusks ”Älska mig för den jag är” har sjungits på mer än ett bröllop. Jag är inte den som vill ta ifrån någon människa hennes sorg – men åtta sidor i Aftonbladets pappersupplaga?! Jag inser att jag är i otakt med den svenska folksjälen.
– Eller så är det för att journalisterna är i samma ålder som hon, säger Lena.
*
”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.”
Hans Ruin i debatten om etik i spåren av Machiarini-skandalen.
*
Jag läser i Tomas Lappalainens Livet som sådant. Liksom i hans förra bok, Mellan 55 och 60, gläds jag över hans storögda förundran inför livet:
”Ibland känns det som om jag bara kommer att snudda vid livet. Det är så mycket – både stort och smått – jag aldrig kommer att förstå. Man kan ta tag i nästan vad som helst – ta stärkelse. Vad är det för någonting? Har för mig att det ska finnas i potatis, men det blir jag ju inte klokare av. Inte heller skulle jag bli klokare om någon gav mig den kemiska formeln, för även om jag lär mig vad de kemiska beteckningarna står för så skulle jag ju ändå inte begripa. Syre, väte, kväve – vad är det för grejer egentligen?”( s 92)

torsdag, april 28, 2016

Om det varit en kvinna

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger, att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”).

Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"

Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.

Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.

Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.

torsdag, april 14, 2016

Lyckliga slut?

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise, inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.)

Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske flyger mot friheten osv. Det låter inte helt övertygande mot bakgrund av filmens realism i övrigt.)

Diskussionen är inte ny. På 1970-talet krävde en del kamrater uppbygglig kultur, med lyckliga slut där kollektivet/arbetarklassen alltid gick segrande ur striden. Och när Ivar Lo-Johansson gav ut God natt jord (1933) lät ABF, som tyckte författaren gett en alltför negativ bild av statarnas liv i det begynnande folkhemmets Sverige, publicera en motskrift God morgon jord.

Visst kan ett sorgligt slut på en film eller en bok inge en känsla av hopplöshet, men av det följer inte nödvändigtvis att ett ”lyckligt” slut får oss att gå ut i kamp för ett bättre liv eller vad nu syftet kan tänkas vara. Det här är inte bara en instrumentell syn på kulturen och en grav underskattning av mottagaren, det är en uppfattning som många gånger motverkar sitt syfte.

Låt oss säga att Thelma och Louise lyckats att ta sig över gränsen, öppnat en bar någonstans i Mexiko, kanske inlett en kärleksrelation när de tröttnat på de svinaktiga karlarna och levt lyckliga i alla sina dagar. Hade inte det snarare befäst (den amerikanska) uppfattningen om individens frigörelse som enda vägen till förändring.

Nu lever filmen kvar, som ett orosmoln i mitt medvetande. Ett gruskorn i skon. Och hur det gick för statarna, det vet vi ju.

Etiketter: ,

söndag, april 10, 2016

Två gånger Thorvall: lysande och obegripligt

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart, redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar.

I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor.

Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kvinnors liv, till psykvård, politik och äldrevård.

Men i centrum står ångesten, drivkraften i allt hennes skrivande. Där tecknandet var en lust, var skrivandet ångestdrivet. Ångesten som var en plåga, för henne själv, för hennes omgivning och inte minst för dem som aldrig valt hennes närhet, de fyra sönerna.

Att skriva handlar i hög grad om att stryka, inte minst när det kommer till att skildra det universum som utgör en hel människas liv. Arnborg lyckas fånga det väsentliga. Jag lägger ifrån mig boken med saknad.
*
Jag läser Arnborgs biografi några vinterveckor på landet, lyckligt ovetandes om SvT:s dramasatsning under påsken, Det mest förbjudna, om Thorvalls liv. Jag ser Tova Magnusson med glöd prata om den tv-serie hon gjort och börjar titta. Jag ser första delen, och delar av den andra, men finner en människa reducerad till ett förkrympt nervknippe med offerkoftan på, varken lika översvallande, charmerande och produktiv eller nattsvart giftdrypande som hon framträder i biografin. Eller i hennes egna böcker eller sonen Hans Falks roman Uppväxt för den delen. Ett liv fyllt av passion, stormande gräl, flykt, ångest och återvändanden mals ner till ett inåtvänt lidande. Och som blivit så vanligt i svenska filmproduktioner numera ”förbättrar” man biografin på en rad punkter.

Men varför sörja? Biografin finns där för var och en att läsa och kanske ännu hellre, hennes egna böcker.

Etiketter: ,

Trappor

När Ivar var drygt ett år fick han ett nytt intresse. Det väckte också min nyfikenhet på dessa mänskliga vägar. Upp. Och ner
































Etiketter:

tisdag, mars 22, 2016

Är jag en säkerhetsrisk?

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3). Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?)

Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext:
”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhället.”
Och vidare:
”Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.” (Dagens Nyheter 18/3).
Jag är aktiv i sociala medier. Jag är säkert också medlem i vad Säpo anser vara olika ytterlighetsrörelser. Det råder heller inga oklarheter om vad jag anser om det s.k. värdlandsavtalet eller den uppifrån orkestrerade kampanjen i syfte att få Sverige att gå med i Nato. Och även om annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten anser jag inte att Ryssland är det stora hotet, varken mot världsfreden eller i vårt närområde. (Den som exempelvis upprörs över flyktingströmmarna idag kan ju fundera över vem eller vad som utlöst dem.) En del av detta är åsikter som också förfäktas från Moskva. Menar Säpo därmed att jag, och andra med mig, bidrar till ”att skapa splittring i samhället ”? Det är ganska allvarliga anklagelser. Men vi har hört det förut, att den som anmäler avvikande uppfattning går någon annans ärenden.

Så, höga vederbörande får väl damma av den Säpoakt som legat vilande sedan slutet av 70-talet. Möjligen kan jag trösta ansvariga myndigheter med att jag anser att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras, oavsett vem som angriper.

Etiketter:

lördag, mars 19, 2016

Var är brudarna?

Jag läser antologin Farfars gamla käpp som Uppsalaavdelningen ställt samman med berättelser från arbetet med Folket i Bild och tänker: Var är brudarna? Lill Sjöström och Kerstin Käll bidrar med läsvärda texter, men i övrigt är den manliga dominansen slående. Jag hade själv köpt en andel i tidningen vid starten tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och båda systrar. Och som jag minns det bars tidningen under det första årtiondet upp av kvinnorna, inte bara i det centrala arbetet (ordförande, organisation, expedition och periodvis redaktion) utan också i lokalavdelningarna. Medan karlarna ägnade sig åt det fackliga och (riktiga?) politiska arbetet var det kvinnorna (och en och annan lärare eller bibliotekarie av manskön) som bar upp FIB-arbetet i städer som Nässjö, Kiruna och Göteborg. Det där ändrades när 1970-talet gick över i 80-tal. SKP föll samman och FiB/K blev attraktivt för en del av de hemlösa männen.

Så, vart kvinnorna tog vägen? Många av oss var i den åldern då man bildade familj och skaffade barn. Det kan väl inte ha varit så illa att det föll på kvinnornas lott att stanna hemma? Jag hade gärna hört mer av deras röster i denna antologi, som ännu är under arbete. Utgivarna har ställt i utsikt en ny och utökad upplaga.
Farfars gamla käpp och andra berättelser kan beställas från FiB/K Uppsala,e-post knut@lindelof.nu. Dit kan och bör man även sända sina nyskrivna texter. Här finns fler som har något att berätta.

Etiketter: ,

söndag, mars 13, 2016

Lyrikgruppen

FiB/Kulturfronts Uppsalaavdelning har ställt samman en liten antologi med texter om arbetet med Folket i Bild/Kulturfront. De som bidragit är sådana som varit med, mest från de första årtiondena men också några yngre. Själv har jag valt att skriva om tidningens lyrikgrupp där jag ingick under några år som ung aktivist på 1970-talet; dels för att det säger en del om tiden och tidningens inriktning då, dels för att jag tycker att dess arbetsformer förtjänar ett mer nyanserat eftermäle än det som givits i olika memoarer och andra texter. På ett personlig plan kom också tiden i lyrikgruppen, och senare i tidningens novellgrupp, att bli bestämmande för mitt val av framtida yrke: förlagsredaktör. Det här är min text:

 Svenska folket skriver dikter. Vi skriver om kärlek, natur, jobb och politik. En del dikter får melodier och sjungs eller rappas fram, annat hamnar i skrivbordslådan, men en inte så föraktlig del landar hos landets tidningsredaktioner. Folket i Bild/Kulturfront var när tidningen var ny på 1970-talet inget undantag. 100-tals dikter kom till redaktionen, på den tiden med vanlig post, i genomsnitt ett manus om dagen med allt från en enda dikt till ett femtiotal. Redaktionen drunknade i poesi.

Året var 1974. Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att FiB/K fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. Ordet »misshandel« började dyka upp när man talade om tidningens förhållande till enskilda skribenter och bildmakare. Den underbemannade redaktionen satt i ett korsdrag av manus och bilder samtidigt som kritik och synpunkter vällde in från en förening med lokal­avdelningar och arbetsgrupper i snart sagt varje kommun.

Någon, det bör ha varit Jan Stolpe som nyligen slutat som redaktör på tidningen, kläckte idén att tidningen skulle tillsätta en redaktionell arbetsgrupp för att ta hand om lyriken. Barnsidan hade en egen redaktör och tidningen hade sedan tidigare en omslagsgrupp, och i augusti 1974 samlades lyrikgruppen till sitt första möte. Det var Jan Stolpe, Madeleine Gustafsson, Sigrid Wallmark, Kerstin Ostwald från redaktionen och så jag.
Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften på 250 kr när tidningen grundades (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr); jag blev så småningom aktiv, först i Södermalmsavdelningen, senare i Vasastan i Stockholms innerstad och adjungerades efter något år till föreningsstyrelsen där jag tog plats i den dåvarande distributionskommitén (som skötte försäljning och marknadsföring, ord som vi inte använde på den tiden). Till min oförställda glädje och stolthet hade jag också fått några mindre texter publicerade i tidningen.

Många dikter låg antagna och en stor hög var oläst, hade Kerstin Ostwald informerat oss om till det första mötet. Vi kastade oss in i arbetet med liv och lust. Gruppen träffades var fjortonde dag, torsdagar i icke utgivningsvecka, på redaktionen som nu låg på Herkulesgatan i city sedan tidningen blivit uppsagd från Haga skola.

Någon tog med sig bunten med alla dikter hem, läste, antecknade och skickade vidare per post till nästa medlem, detta var 25 år innan internet och e-post blev var mans egendom. På kommande möte diskuterade vi det vi läst och beslutade om vad som skulle antas eller skickas tillbaka. Uppgiften att refusera fördelade vi mellan oss (Kerstin O. som hade fullt upp på redaktionen var undantagen). Rutinen innebar att alla som längst fick vänta på svar i fyra veckor.

På mötena planerade vi också lyriksidorna för de kommande numren, vilket gav Kerstin tid att lägga ut dikterna på illustration. Tidningsarbete var på 1970-talet – långt innan skannrar och persondatorer – fortfarande en tungrodd, industriliknande process där bud kom och gick med bilder och korrektur till tryckeriet i Solna. Varje sida som kunde göras med lite framförhållning frigjorde tid för annat och mer akut.
Tämligen snabbt vidgades våra ambitioner till att, utöver sådant som kommit in spontant, även presentera svenska klassiker och utländska poeter. Vi började också aktivt beställa dikter av svenska lyriker. Vi introducerade lyriktidskrifter och tog ansvar för att recensera diktsamlingar.

Tittar man igenom årgångarna är det påfallande vilken bredd det lyriska materialet hade, allt från Gunnar Ekelöf till dagsaktuella kampdikter. Ambitionen var att blanda etablerade med debutanter. »Två drar den tredje«, som vi sa, dvs. på två införda bidrag av etablerade författare skulle minst en debutant publiceras. Kvinnor och invandrare är i minoritet men talar, ser jag vid en omläsning, med desto tydligare röst.
I dikterna tonar bilden fram av ett folkhem som – i spåren av oljekrisen – redan börjat bli solkigt i kanterna. Det är tidiga morgnar i grå betongförorter och tunga enformiga arbeten. Människor kämpar i vardagen, byskolor stängs, järnvägar rivs upp, man svär över direktörer och byråkrater, och i Vietnam faller ännu bomberna. Det är ett Sverige utanför städerna som får röst, perspektivet är underifrån. (Andelen dikter som handlar om skogsarbete är påfallande stort, inte så få verkar ännu på 1970-talet ha smugit sig undan kortspelandet och svärjandet i timmerkojorna för att likt en Nils Parling eller Gustav Hedenvind-Eriksson skriva poesi.)

Efter något år tyckte vi oss ha fått tillräckligt med material för att ge ut en bok. Hösten 1976 kom så antologin Morgon över Sverige & 106 andra dikter ur Folket i Bild/Kulturfront ut på vårt eget förlag, sammanställd av oss i lyrikgruppen.

Lyrikgruppen var en av flera redaktionella arbetsgrupper men var nog, vid sidan av novellgruppen, den som fungerade bäst. Uppdraget var avgränsat, arbetsuppgifterna väl definierade, ämnet inbjuder inte heller till lika storslagna gräl som tidningens omslag. Personkemin i gruppen var god, med en blandning av erfarenhet, kunskap och ungdomlig entusiasm (det senare var väl mitt bidrag). Problemet är, som i allt frivilligt arbete, att upprätthålla nivån och entusiasmen över tid, särskilt när medlemmar slutar och andra kommer till. Mer än två–tre år ger man sällan en sådan uppgift.

Själv gick jag så småningom vidare till novellgruppen, som Ylva Holm ledde, och hösten 1976 anordnade föreningen en litteraturkonferens på Åsö gymnasiet i Stockholm med talare som Lars Furuland och Sven-Erik Liedman, en dag ägnades åt att i grupper diskutera litterära texter som skickats ut. Det var ännu långt till 1980-talet.


Antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser kan beställas från FiB/K Uppsala,e-post knut@lindelof.nu

Etiketter: ,

söndag, februari 28, 2016

Noterat februari 2016

Beate Grimsruds bok (En dåre fri) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott.

De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju:
”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.”
*
Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussionen gör mer skada än nytta.
*
En liten pojke sitter på gatan och tittar upp mot ett fönster. Där innanför rör sig människorna. En ljuskägla lyser upp platsen där han sitter i mörkret.
*
Det är när jag läser nyheter som denna (Apple öppnar superbutik i Kungsträdgården) som inser jag vilket tomrum konstnärer/satiriker/häcklare som Lars Hillersberg och Lena Svedberg lämnat efter sig.
”Personer insatta i affären berättar om komplicerade processer och långa samtal mellan politikerna i Stockholms Stad och några av Apples absolut högsta chefer”
Tänkt att våra socialdemokratiska politiker fått prata med ”Apples absolut högsta chefer”. Puss, kom tillbaka, allt är förlåtet.
*
Mycket har redan blivit sagt i affären Macchiarini, men om det nobelpristagaren Arvid Carlsson m.fl. skriver är riktigt då har vi att göra med ett systemfel inom den medicinska forskningen som handlar om betydligt mer än enskilda personers agerande. En politik (uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden, SFO) genom vilken storstilade miljardprojekt kan dras igång utan närmare granskning medan vanliga forskares ansökningar nagelfars in i minsta kommatecken. Då kommer vi, efter en första uppstädning, att få uppleva fler affärer liknande denna. Ansvarig för att denna politik infördes var dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg, idag ordförande i KaroIinska Institutets styrelse.

En annan aspekt (kommersialiseringen av forskningen) tar Johan Thyberg upp i Sjukhusläkaren.
*
Först Kjell Alinge. Och nu Bodil Malmsten. Kan Sverige bli tråkigare?
*
Av alla dåliga bortförklaringar och "det-var-inte-jag"-anden som präglar reaktionerna inom KI och KS måste väl dåvarande rektor Harriet Wallbergs tillhöra de sämsta: "Jag hade andra uppgifter den dagen." Wallberg är idag vårt lands universitetskansler.
 *
Här ute på landet går man och blir smått förälskad i Stellan Skarsgård efter att ha sett samtliga sex avsnitt av River på Netflix. Förhoppningsvis på SvT inom kort

*
Mycket rolig intervju med Kajsa Ekis Ekman i Bon om mode, politik och status.:
– Har du läst boken Sista kvällarna med Theresa av Juan Marsé? Den handlar om en vänsterkille som ska få ihop det med en vänstertjej men han pratar så mycket att hon blir uttråkad, och så ska han dessutom börja diskutera ungdomens sexualproblem. Alltså, man ser en vänsterperson, det ser ut som ett huvud och så flyger det massa svärmar av idéer som ett moln över huvudet, det blixtrar och har sig däruppe, och så släpar det någon slags grej efteråt som är kroppen. Med högermänniskor ser det ut som om kroppen är någon slags stel pinne och huvudet bara en glödlampa som gått sönder. Ingen aktivitet där inte.
*
Ny anteckningsbok
*
Förslaget om att införa en åldersgräns på sociala medier har varit hett omdiskuterat de senaste dagarna. Åldersgränsen kan komma att bli så hög som 16 år.
– Ett dåligt beslut där man betraktar barn som varelser som inte kan tänka själva, säger nätforskaren Elza Dunkels till Svenska Dagbladet.
Men när tidningen frågar fem niondeklassare så tycker samtliga att förslaget är bra. Så kan det gå när barn tänker själva.
*
De män som nu rider ut till försvar för den svenska kvinnans (hörde jag någon säga heder?), vad tänker de när de ser sig själva i spegeln? ”Den som är utan skuld kastar första stenen.”
*
Ur en läckt Timbrorapport:
”Rätt använd kan sharing ecocnomy-trenden illustrera hur marknadsekonomi är antielitistisk, bygger på mänsklig samverkan och hur prismekanismer gör att resurser fördelas effektivt och är miljövänligt, samt hur etablerade intressen (fack och företag) försvarar det gamla av egenintresse. Här kan Timbro skapa nya intressanta konflikter där vi står med MP, mot S och V.”