Bergmans hushållerska

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman och om Tom Alandh

Att vänta barnbarn

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast. –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag?

En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen?

Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst.

Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn

Jan Guillou väcker minnen och tankar

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker och om jan guillou

Tänkt om det varit Anders Odell?

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång.

I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst nu i anslutning till rättegången. Någon som tar upp den handsken?

I ett tänkvärt inlägg i Folket i Bild/Kulturfront (5/09, tyvärr ej på nätet) skriver konstnären Lotta Lagercrantz:

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna Museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta Pantrarna, kritiserades museets ledning av Riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda. En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället ska inte ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”. Detsamma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister, och en annan Kulturutredning, som är i farten och konsten ska samhällsanpassas.

Ledningen för det Konstfack – skolan som en gång utbildade ett avantgarde – konstaterar bekymrat att Odell orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Den informationsansvarige på skolan gråter ut i spalterna över sponsorerna påstådda flykt (något dessa, om reklamens roll betydligt mer medvetna, dock förnekar).

Samtidigt, vilket Lagercrantz också påpekar, har en gallerist köpt graffitikonstnären NUG:s video för 35 000 kr och förklarar det vara en god investering. ”Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?” frågar sig Lagercrantz.

Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konst och politik

Vad kan man göra?

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom:

• Israel är en judisk stat
• Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna
• Kritik av judar är antisemitism
• Kritik mot Israel är därmed antisemitism

På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet.

Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet (2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål.

Det vi kan göra i vårt land är att försöka få regeringen att ändra sin och EU:s politik mot Israel. Låter det som en omöjlig uppgift är det inget jämfört med att försöka diskutera landets politik med dess företrädare och vänner i vårt land.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel och Aftonbladet

Den felande länken

Det är en sak som stör mig i debatten om piratkopiering och den underliggande frågan om upphovsmännens rätt till ersättning för nedlagt arbete. Varje månad får jag en räkning från Det stora bolaget på ett antal hundra kronor. Tidigare har det varit andra bolag jag betalt. Det har genom åren blivit ganska stora summor jag pyntat in för att få tillgång till det världsomspännande nätverket. Men, om nu allt ska vara fritt, varför har då ingen krävt att också tillträdet till Internet ska vara gratis. Eller, vilket man också kan tänka sig, att upphovsmännens ersättning tas ut som en del av de miljarder (hur många, nån som vet?) branschen omsätter varje år. Visst, jag förstår att nätbolagen behöver täcka sina kostnader och skapa vinst för att gå vidare. Men gäller inte det också alla musikartister, författare och bildkonstnärer? Varför ska just innehållet vara fritt? Eller är bredbandsavgiften något vi glatt betalar utan att reflektera. Alla kan väl inte surfa på grannens trådlösa nätverk?

Läs även andra bloggares åsikter om internet och upphovsrätt.

En dörr in till helvetet

De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten.

Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet).

Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de skulle säkert mörda mig för jämförelsen). En psykiatriker (David Eberhard) säger i ett samtal – utan att veta om hennes sjukdom – att bland det svåraste som finns är att avgöra om en patient verkligen tänker ta livet av oss. AH tänker tyst för sig själv att det inte är så lätt att veta som patient heller.

Hon har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. (Sjukdomen kallades förut manodepressiv. "Typ 1" går inte att ha i möblerade rum när manin sätter in, typ 2 är något mer sansad: skriver mängder av artiklar, böcker, håller föredrag på löpande band, ordnar överdådiga fester och gömmer de obetalda räkningarna i bokhyllan.) AH är märkligt produktiv även när depressionen sätter in. Inte den tyngd eller trötthet utan gränser som depression kan vara. Hennes diagnos har därför ifrågasatts från flera håll. Med vad är en diagnos? Några siffror på ett papper, en etikett som inte bästa fall leder till lindring om än ej bot. Hon beskriver ett liv och psykiskt tillstånd och hon gör det övertygande. Klart läsvärd

Ann Heberlein. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, depression och Ann Heberlein.

Nya tankar

Hur många originella tankar stöter en människa på under ett år? Det mesta vi hör och läser är ju självklarheter, upprepningar, omtuggningar av vad andra sagt och gjort, positioneringar. Själv kan jag just nu bara komma på två exempel från det senaste året. Dels Magnar Marsdals teorier om den dubbla ”höger-vänsterskalan” (återkommer till den senare). Den andra är Johan Frostegårds syn på depressionen som ett i grunden naturligt men av omständigheterna urspårat sätt att tillfredställa kroppens och hjärnans behov av vila. I sin något mångordiga men enormt uppslagsrika bok om evolutionen Nästan allt om människan skriver han:

”Depression kan alltså tolkas som ett från början naturligt system som utvecklas för att ge en individ möjlighet att dra sig tillbaka under en period för att samla krafter, men som går överstyr och blir skadligt istället. Denna utveckling skulle då förstärkas av miljöfaktorer som anonymitet, oöverskådlighet, ensamhet, stress och en begränsning av individens ’territorier’, till exempel i genomlysta kontorslandskap där ’ledningen’ har detaljerad kontroll över vad den anställde har för sig.”

Till detta lägger han så genetiska faktorer. Skulle denna uppfattning visa sig vara riktigt (hur man nu bevisar det?) löses ju hela diskussionen och ifrågasättandet av diagnoser som ”utbrändhet”, ”utmattningsdepression” osv. upp i intet.

Frostegårds uppfattning får delvis stöd av några uttalanden jag ser av Johan Cullberg. I en intervju i Dagens Nyheter (25/5-09) utvecklar han sin syn på kreativitet, personliga kriser och psykisk ohälsa:

En djupare depression är alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen. Leken dör ut. Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

***

Johan Frostegård, Nästan allt om människan, Karolinska Institutet University Press 2008. Frostegård intervjuas om sin bok i senaste numret av Läkartidningen: ”Människans kropp och själ bär vittne om evolutionen”. Läkartidningen 32/009
Cullberg intervjuas i Dagens Nyheter ”Måste genier vara galna?” 2009-05-25

Läs även andra bloggares åsikter om depression och kreativitet

Ryckigt ledarskap?

Ju mindre en ledare är på jorden desto mer ordar han eller hon om ”ledarskap” tänker jag när jag läser Fredrik Reinfeldts uttalande om de offentliga finanserna i fredagens SvD (2/3-09):

”Ekonomer har under en tid fört fram krav på att regeringen ska satsa mer pengar för att stimulera ekonomin, till exempel genom att ge kommunerna mer pengar. Men kraven får inget gehör hos statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

–Man ska komma ihåg två saker när det gäller ekonomer. Den ena är att de gärna spär på i dålig konjunktur. Den andra är att de lika gärna drar in när det blir lite bättre. Så tänker inte en som bär väljarnas förtroende, sade statsministern efter en KU-utfrågning igår.
...
–Mina väljare förväntar sig inte den typen av ryckighet i mitt ledarskap.”

Den som har det yttersta ansvaret för våra offentliga finanser menar alltså på fullt allvar att stat och kommun ska gasa i högkonjunktur och bromsa i lågkonjunktur. Vem var det som talade om ”ryckigt ledarskap”? Någon som minns den där keynesiansmen som återuppväcktes i höstas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik

En kulturutredning i tiden

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid.

I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront skriver jag om kulturutredning: En kulturutredning i tiden

Läs även andra bloggares åsikter om kulturutredningen

Newsmill, papperstidningen och de nya medierna

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt.

Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister (http://carlbildt.wordpress.com/). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg (http://blondinbella.se/ nu större än SvD.se) som traditionella tjejtidningar. Under rättegången i Dalarna bloggade den mördade flickan Englas mamma varje dag från rättegången eftersom hon inte kände igen sig i mediernas rapportering. Samma mönster såg vi under Pirate Bay-rättegången där de åtalade omedelbart la ut sina kommentarer och tankar på twitter. Människor går förbi de traditionella medierna som ofta ställs inför fullbordat faktum. Nu kan man, som Jan Guillou och Mats Svegfors, betrakta detta som en sump av rättshaverister och förorättade vilka tidigare bombarderade tidningarnas insändarredaktioner. Oavsett detta har något hänt.

På Newsmill skriver alltså de som är inblandade i de viktigaste nyheterna själva. Bakgrunden till Newsmills relativa framgång (50-80.000 unika besökare varje vecka och många länkningar) är, enligt PM Nilsson, ett aktivt redaktörskap. De tre redaktörerna (Bangs f.d. chefredaktör Karin Eder Ekman är den tredje) plöjer igenom nyhetsflödet och kontaktar dem man anser kan tillföra något och erbjuder debattutrymme (vare sig det gäller AMF Pensions bonusavtal, den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset eller Liza Marklunds Gömda). Beställda inlägg honoreras, dessutom publicerar man (märk väl, efter sedvanlig redaktionell granskning och redigering) spontant inskickade inlägg samt upplåter plats åt kommentarer. Deras slutsats är att kvalitet lönar sig.

Givetvis kom diskussionen in på papperstidningens uppgifter. Där är väl alla spekulationer lika mycket värda. Att vi kommer att se en rejäl tidningsdöd det närmaste året handlar ju lika mycket om den ekonomiska krisen som förekomsten av nya medier. Både New York Times och Svenska Dagbladet tillhör dem som inte tros överleva 2009.

Själv framhöll PM Nilsson det klassiska reportaget, berättandet och den personliga stilen som några av papperstidningens företräden. En renässans för den legendariska reportern, lika mycket författare som journalist. Allt annat kommer att flyttas till webben i interaktiv gemenskap med läsarna.

Ett annat problem för nätsajterna är ekonomin. Newsmill, som ägs av Bonniers, var tänkt att leva på annonsintäkter. Dessa är närmast noll för tillfället. Framtiden är alltså högst osäkert. Även utan ekonomisk kris är annonsintäkter idag något man inte alls kan ta för givet. Många företag bygger idag sina varumärken och marknadsför sig utanför de traditionella medierna. Apple bygger communities och skapar grupper och händelser kring sina produkter på Facebook och andra sociala forum. Hängivna användare skapar bloggar. Kostnad för marknadsföring lika med noll.

Läs även andra bloggares åsikter om medier

Noterat, mars 2009

Jag ser att Socialdemokraterna tagit upp begreppet ”utanförskap” från det nya arbetarpartiet, förvisso med tillägget ”så kallat”. Längre från folkhemmets inkluderande av alla kan partiet knappast komma. ”Vi” och ”dom”. ”Närande” och ”tärande”

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. ” (Per Albin Hansson, i riksdagens remissdebatt den 18 januari 1928.)

***

Det enda glädjande jag kan se med det röd-gröna regeringsalternativet är de fackliga protester som drev fram det, när Sahlin gjort upp med Miljöpartiet. Men ett svenskt tvåpartisystem, hur lockande är det?

***

En kväll ser jag Walz with Bashir den animerade filmen om massakern i Sabra och Shatlia. Det finns några skurkstater i världen. Israel är en. Dessutom rasistisk. Hur ska man då kunna kritisera dess övergrepp i Gaza, på Västbanken, ”bosättningar” (i praktiken städer på palestinsk mark) och murbyggen utan att anklagas för antisemitism?

***

Det svarta blockets symbios med medierna framträder i all sin skrattretande tydlighet i lördagens DN. Förtvivlade reportrar från svenska och danska medier letar förtvivlat efter kravaller i samband med fredagens matcher. Några ungdomar som närmar sig avspärrningar omringas av ridande polis, medier och en helikopter från ovan innan de droppar av.

Så på lördagen får äntligen medierna sina bilder. På tv ser jag en maskerad ung man vräka en stor sten mot en polisbil omgärdad av fotografer. En annan dansar triumferande på taket till en polisbil. Och alla blir lyckliga. Polisen, som får göra nytta för pengar, medierna, israelerna och deras vänner. De enda som har anledning att gråta är palestinierna. Med sådana vänner behövs inga fiender. Och varför tillåter arrangörerna maskerade demonstranter i tåget när man i förväg sagt nej?

***

Det frågas efter konsekvens och klara riktlinjer efter fallet med den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset. Det enda konsekventa är väl i så fall att säga nej till abort, nej till dödshjälp, nej till alla former av livräddande och livsuppehållande behandling (inkl. blodtransfusioner). Människan ska inte leka gud. Och vi hamnar någonstans i närheten av Jehovas vittnen. Allt annat är en gråzon av överväganden och kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik

Lagom och andra myter om språket

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att ett av hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet härstammar, enligt S-ledaren, från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget. En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt.

Denna och andra myter avlivar lingvisten Mikael Parkvall i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted). Med en besserwisseraktig glimt i ögat visar han att eskimåerna inte har fler ord för snö än till exempel svenskan (fast vi sätter samman till ”nysnö”, ”skarsnö”, ”blötsnö”, ”kramsnö” osv.) eller att ”kärring” inte alls är någon man håller kär.

Det som höjer boken över trivial pursuit-nivån är emellertid det han skriver om det svenska språkets storlek och engelskans betydelse. På alla tänkbara sätt att mäta (antal tidningar, bokproduktion, närvaro på webben etc.) ligger svenskan, tvärtemot vad många tror, på topp 20 av världens ca 6 000 språk. Och engelskan har varken fler eller färre ord än något annat språk. Däremot visar Parkvall övertygande hur ekonomisk och politisk styrka avspeglar sig i hur ett språk bedöms, så var det med latinet och så är det med engelskan idag.

Att ordet lagom bara finns på svenska är för övrigt en annan myt. De flesta språk har något ord för ”lämplig”, ”måttlig”, ”passande” eller vilka synonymer till vårt ”ursvenska” begrepp vi nu väljer.

Läs även andra bloggares åsikter om språk och om böcker

Förlovningen

Någon åsikt om den kungliga förlovningen har jag inte. Som republikan av princip bidar jag min tid. Det svenska folkets förhållande till sina kungar är en invecklad historia, där adeln emellanåt fått dra det kortare strået. Men visst höjer jag på ögonbrynet åt att en man faller på knä och friar till sin kvinna som sedan måste be sin far om tillåtelse till giftermålet. Hederskultur, någon?

Desto intressantare var de första kommentarerna omedelbart efter gårdagens tillkännagivande som alla gällde det stundande bröllopets betydelse för landet ekonomi och den privata konsumtionen. Svenskt näringsliv hade redan gjort en utredning. Hur var det Marx skrev? Under kapitalismen förtingligas all mänskliga relationer och förvandlas till en fråga om ekonomiska värden.

Är det Bengt Göransson?

Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning:

– Göransson

– Är det Bengt Göransson?

– Ja det är det.

– Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare.

– Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne.

– Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig.

Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan.

Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.

Brutal uppriktighet

En mamma kommer in från snöyran på Konsum. Med sig har hon en pojke i fem-sexårsåldern. Barnet klagar:

- När kommer mormor och morfar?

- Mormor och morfar kommer inte.

– Men när kommer mormor och morfar?

- Mormor och morfar kommer inte. Jag ljög för dig, eftersom du tjafsade så mycket.

– Men var är mormor och morfar?

– De här hemma hos sig och surar, de också.

Sverigedemokraterna och längtan tillbaka

På ABF Stockholms Socialistiskt forum i höstas hölls ett seminarium om socialdemokratins brist på visioner. Som rubrik hade arrangörerna valt ett citat av Kristina Lugn: ”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.” Bengt Göransson inledde med att tala om det ofruktbara i nostalgin. Om hur det är vår längtan som leder framåt, inte saknaden efter det som varit. Protesten i sig har aldrig förändrat världen, menade han.

Jag har tänkt mycket på det sen den där eftermiddagen i november. Och det kommer åter för mig när jag läser Jan Guillous reportage om Sverigedemokraterna i Aftonbladet (19/2-09). Guillou följer partiledaren Jimmy Åkesson under en veckas politiskt vardagsarbete. Det är interna möten, kaffedrickning, torgmöten, taktiksnack och power point-presentationer. Guillou med sitt förflutna i vänsterns organisationer låter sig inte förvånas. Det är så här det politiska vardagsarbetet ser ut. Fram träder bilden av ett parti på god väg att skaka av sig nazi- och skinnskallestämpeln. (”Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna.”) Skildringen från ett öppet hus i partilokalen i Gävle skulle kunna vara hämtat från vilken svensk folkrörelse som helst (mansdominansen undantagen):

”… ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.”

Men där det idag mest är pensionärer som går på de etablerade partiernas möten och idisslar partitopparnas svek, går ledning och medlemmar i Sverigedemokraterna uppenbarligen i takt.

Det land som träder fram i Sverigedemokraternas program är det svenska folkhemmet innan den stora invandringen, innan EU och med gott om jobb, stigande välfärd, minimal brottslighet och kvinnan vid spisen. Kort sagt Sverige på 1950-talet. Sverigedemokraterna ger de enkla svar vi alla nån gång längtat efter. Att de svaren många gånger är uppåt väggarna, hindrar inte att partiet sömngångaraktigt hittar de frågor stora grupper människor i vårt land ställer sig. Och med en vänster som i varje givet ögonblick instinktiv intar motsatt position (när de inte kastar sten), ser framtiden allt annat än ljus ut.

Guillou och Aftonbladet kommer säkert att få kritik för att de gör Sverigedemokraterna rumsrena. Då frågar jag mig hur vi någonsin ska kunna förändra verkligheten utan att veta hur den ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna och Politik

Litteratur och politik

En kväll hamnar jag på Teater Tribunalen. Det är litterär afton. Debatt över ämnet ”Litteraturen är politisk!” och ”var finns solidariteten i dagens skönlitteratur?”. Samtalet mal på tomgång. Ingen av de radikala (nåja) litteratörerna törs säga någonting bestämt. Jo, plötsligt brister någon ut i att allt är sjuttiotalets fel. Stalin och Mao och ett år gavs det bara ut en diktsamling – en marxist-leninistisk. Jag tänker: Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren (som jag själv presenterade i FiB/Kulturfront 1976) och Göran Sonnevi. Skrev de inte någonting under detta förkättrade decennium? Ännu härskar 80-talets historieskrivning om litteraturen.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur

Det ska vara i Sverige som …

Tillbaka i Sverige efter en sista minuten-charter till varmare breddgrader. Vid bagagebandet är det klistrat gula markeringar i golvet. Bakom mig hör jag någon säga med lätt förakt i rösten:

– Det ska vara i Sverige som man har en stopplinje vid bagagebandet.

Jag tänker:

– Det ska vara i Sverige som man hör såna kommentarer.

Allt vi här drömma om

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om (Atlas 2009) berör mig. Inte bara för att det är en ”pappa”-bok. (Alla har vi ju våra mer eller mindre störda fäder att bära på.) Men framför allt hur han skildrar på vilket sätt vårt nuvarande samhällssystem formar människorna. I de redar- och köpmannafamiljer som Wijk har sin bakgrund sker all mänsklig kommunikation genom pengar. Generösa checkar och pengagåvor när man är till behag, uppslitande, decennielånga arvstvister när någon fallit i onåd.

Men boken berör också för det Wijk skriver om ensamheten. Hur den deformerar oss. I ett rörande avsnitt träffar han som 21-åring sin pappa för första gången på femton år. Efter den inledande misstänksamheten (”Du är inte min son”) släpps han in i stugan och under den kväll och natt han blir kvar uppstår något som nästan liknar ett förtroende. ”Tänk att det kan vara så roligt att umgås”, säger pappan med ett skratt.

En dryg månad senare kommer ett brev från fadern där han åter ifrågasätter att han är far till Erik och drar upp vad Erik skrivit i ett brev som tioåring. Den utsräckta handen har mötts av en hink isvatten. I ensamheten har skuggorna än en gång tagit över.

Människan är ett socialt djur. Man är mans gamman, som Havamal skriver.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker och pappor

Mikrober

Stora delar av våren och sommaren arbetar jag med en grupp forskare från KI. De är experter på våra minsta invånare, mikroberna. I det här fallet de 1 ½ kg bakterier vi bär på i mag-tarmkanalen och utan vilkas existens våra liv skulle te sig helt annorlunda. Det blir en svindlande resa i en för mig okänd verklighet, både inåt och bakåt i tiden – i evolutionen. Siffrorna över bakteriernas antal är ofattbara, 100 miljarder per milliliter tarmvätska.

Jag får det bestämda intrycket att dessa vänliga vetenskapsmän betraktar bakterierna som jordens egentliga invånare. Vi människor är blott deras tillfälliga värddjur. De kommer att finnas kvar långt efter oss.

Magen - bakterier, buller och brak. Karolinska Institutet University Press 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap

Vårt gemensamma ansvar

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter (”Var får man dö”, DN 12/12-08) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs.

Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning (12/12-08) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten.

Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.)

(”Service”, läser jag, kommer från engelskan [över fornfr. av lat. servi´tium 'undergivenhet', 'lydnadsplikt', av se´rvus 'slav'], dels åtgärd eller aktivitet som utförs i syfte att betjäna kunder, dels kontroll och underhåll av t.ex. maskiner. I den förra betydelsen används ibland synonymen tjänst. Företag som producerar tjänster kallas ofta serviceföretag.)

Vilken service ges då till dem som bor i servicehus? Och vem ansvar för den? Här har vi att göra med en av det svenska språkets (och kommunförvaltningens) egenheter. Ibland skrattar vi åt hur man genom att döpa om gamla företeelser tror sig förändra deras innehåll. Så blev städare ”lokalvårdare”. Men här möter vi motsatsen, hur gamla begrepp töms på sitt innehåll, men behåller sitt namn.

Servicehus var ursprungligen namnet på boenden där de gamla hade egen lägenhet, men med tillgång till gemensam matsal, tillsyn, kanske en kiosk, arbetsterapi och kafeteria. Under nedskärningarnas årtionde 1990-talet skalades detta bort bit för bit. Kvar blev ett hus där det bodde äldre människor. Punkt. Men namnet behöll man. I Årsta-Vantörs kommundel gick man fullt ut och avskaffade servicehusen helt.

Jag rådfrågar en expert på området, min mor, aktiv i pensionärsrådet. Hon berättar att längst behöll man en form av trygghetslarm. Om toaletten hos en boende inte spolades på flera dagar kunde man gå in och se efter hur det stod till. Även detta avskaffades så småningom på servicehusen, av ekonomiska skäl.

Så nog har kommunens politiker och tjänstemän ett ansvar för våra äldre, även i fall som detta. Nu läser jag att regeringens utredare Barbro Westerholm vill återinföra servicehusen, under benämningen ”trygghetsboenden”. Men något krav på kommunerna blir det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om äldrevård

Konsumtionssamhället

Min vän grafikern hade varit på banken. Hans bankkontakt var bekymrad. Människorna måste ta ett större ansvar för att få oss ur den ekonomiska krisen, menade hon.

- Nu väntar folk med att köpa nytt tills sakerna har gått sönder.

I sanning bekymmersamt.

Ekonomipristagaren Paul Krugman ger en något djupare analys av sakernas nuvarande tillstånd i sin uppdaterade version av boken Krisen. Kommer på Leopard förlag i januari.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi

Sjukdom eller bekymmer

En formulering i dagens Svenska Dagbladet fångar min uppmärksamhet:

För personalen gäller också att inte se alla bekymmer som psykisk sjukdom, utan som en normal reaktion på en stressande situation. Som utan avlastning kan övergå i depression.

”En normal reaktion på en stressande situation som kan övergå i depression.” Gränserna mellan sjukt och friskt är ibland hårfina. Jag har tidigare skrivit om psykiatrins nya rön om sambandet mellan arv och miljö, bland annat när det gäller depression. Jag tänker på alla människor som aldrig kommit ur sin sorg efter ett trauma utan stelnat i bitterhet och som ibland, om omständigheterna är sådana, utvecklas till rättshaverister. Jag tänker på mina egna malande tankar emellanåt. Livet är svårt, vi hamnar alla i kriser. Och vi är alla olika känsliga

Artikeln ingår för övrigt i en intressant serie om psykatrins möte med andra kulturer. Vad betyder det till exempel när någon säger att det krälar i hjärnan? Om detta finns mycket att säga. Men det får bli någon annan gång.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri

Pyramidspel

Någon som minns de albanska pyramidspelen? För så där en tio år sedan. Alla albaner lockades in i en gigantisk svindel. Alla kunde plötsligt bli rika. Sådan var kapitalismen, trodde man. Hela landet höll på att kapsejsa. Vi upplysta västerlänningar log överseende åt de stackars albanerna. Nu sitter vi där själva.

År efter år har vi fått höra att aktier är det enda som över tid ökar i värde. Och visst är det så, så länge det finns fler som vill köpa än som säljer. Precis som med pyramidspelen. Värva fem deltagare så blir du förmögen. Det här kunde vara resandes ensak. Om det inte vore för att det är våra framtida pensioner som nu ligger i potten. Och är det inte dessa gigantiska pensionsfonders växande inköp som år efter år drivit upp aktiekurserna. Den osynliga handen har fått spasmer och löper amok.

Andra bloggar om finanskrisen.

Ett annat liv

I helgen packar jag böcker i arbetsrummet, styvt 40 hyllmeter. På kvällarna läser jag P.O. Enquists självbiografi, eller dokumentärroman som en recensent skrev. Det är en stundtals lysande skildring av barndomsåren i det gröna huset och arbetet med de stora verken Legionärerna och Sekonden. Greppet att skriva om sig själv i tredje person skapar paradoxalt nog en större närhet, ger väl författaren en större frihet. De stora framgångarna, inom dramatiken, politiken behandlar han förstrött, som om det gällde någon annans liv. Någon vars prat man för länge sen tröttnat på. Hela tiden förebud om den annalkande katastrofen. Och den kommer med uppbrottet från äktenskapet, flytten till Köpenhamn, Paris och det tilltagande drickandet. Enquists skildring av sin alkoholism är något av de mörkaste jag läst. Manipulerandet, intellektualiserandet, inte minst den våldsamma kampen mot familj, vänner och alla som vill hjälpa honom ur förnedringen. Flykten tillbaka till flaskan efter varje misslyckat försök. Längtan efter att få domna bort, sjunka allt djupare. Jag tänker på Keve Hjelm som pappan i scenen med Tommy Berggren, sonen, i Kvarteret Korpen (”dykarklockan”), eller min egen far i sängen på Blåsutvägen. Lämna mig ifred, låt mig vara.

Under den tredje inläggningen lyckas han börja skriva romaner igen, på allvar och har sedan dess varit nykter. Sitt medlemskap i nykterhetslogen ”Hoppets här” har han aldrig lämnat.

P.O. Enquist. Ett annat liv. Norstedts 2008.

Andra bloggar om litteratur och alkoholism

Vad ska små stater göra?

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav:

”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åren har förskjutits. Den första frågan gällde det kalla kriget mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen, där de alliansfria ledarna försökte utstaka en tredje väg för de nya staterna. Det är mot denna bakgrund man skall se Jugoslaviens starka engagemang i rörelsen.

Den andra frågan var kolonialismen, där rörelsen fungerat som stöd och opinionsbildare för de stater som fortfarande befunnit sig under kolonialt styre. Efter avkoloniseringen av det portugisiska väldet under 1970-talet riktades uppmärksamheten framför allt mot Sydafrika- och Palestinafrågorna.

Den tredje huvudfrågan var kravet på en ny ekonomisk världsordning, dvs. förändringar i världsekonomin till förmån för tredje världens länder.”

Tycker någon att kraven låter inaktuella. Jugoslavien, som inte längre finns, var ledande i rörelsen vid sidan av Indien, Indonesien och Egypten.

Andra bloggar om säkerhetspolitik

Sommar farväl

Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.

Dubbla måttstockar 2

Ryssland gör nu vad väst gjorde på Balkan (Tysklands snabba erkännande av Bosnien och Kroatien. Bombningarna av Serbien. Kosovo!). Said Mahmouid, professor i internationell rätt, påminner om detta faktum i dagens SvD (27/8-08). Samtidigt skramlar krigshetsarna på landets ledarsidor. Svenska Dagbladet kräver Nato-trupper in i Baltikum. Det mörknar. Och som vanligt spelar medierna första fiolen.

Vandalism

Nedanför Hammarbybacken ligger ett litet koloniområde. Det händer emellanåt att jag går förbi där på min dagliga morgonpromenad. Häromåret spolades några av kolonilotterna bort av vattnet från en läcka i skidbackens anläggning för konstsnö. Idag är allt återställt. Området är vackert och välvårdat. Nu på sensommaren prunkar det, som man brukar säga, av blomster och frukt. Genom området går en väg som förbinder de olika kolonilotterna med varandra. Den används också flitigt av boende på deras väg till och från Hammarbyhöjden. Många cyklister har också tagit den vägen ner mot Sickla.

I samband med upprustningen av skidbacken häromåret drogs en cykelväg runt koloniområdet. En omväg på ungefär 2 gånger tio meter. Koloniföreningen satte upp ett par vackra grindar i falurött trä i båda ändar av området för att slippa genomfartstrafiken. För vandrare utgjorde de inget hinder. Det hela såg vackert och inbjudande ut.

Nu går jag vägen genom koloniområdet första gången efter semestern. Plötsligt stannar jag till. Grindarna är borta. Eller inte riktigt borta. De ligger slängda i gräset intill, förvandlade till kaffeved. De bastanta grindstolparna är avsågade med vad som förefaller vara en motorsåg. Planken till staketet likaså. Först fattar jag inte, tänker att föreningen varit tvungen att ta ner grindarna för nån byggtrafik eller vad som helst. Förundrad vandrar jag genom området. Samma sak i andra ändan. Nersågat, spillror.

På koloniföreningens gemensamma stuga läser jag ett anslag om hur föreningen fått stadsdelsförvaltningens tillstånd att sätta upp grindarna efter att cykelvägen byggts men att någon nu förstört dem. ”Det kan knappast röra sig om pojkstreck”, skriver den anonyme avsändaren.

Nej, jag funderar över vilka som kan ha gjort detta. Försöker sätta mig in i hur man tänkt. Ser framför mig ett gäng män i yngre medelålder som under en kväll med alltför många öl hetsat upp sig tillräckligt över ”den där jävla koloniföreningen”, ”vilka tror dom att dom är?” och ”tror dom att dom äger hela området.” Och sen har man tagit en motorsåg och dragit ner till koloniområdet och förvandlat orden till handling.

Finns såna människor? Uppenbarligen. I villaområdet hade vi grannar som såg till att en övergiven sommarstuga en natt brann ner när trafiken av missbrukare blev alltför påträngande.

För inte kan det väl vara någon av alla dessa cyklister som dundrar förbi mig i backen in på den smala vägen genom området, medan jag står där och läser på anslaget.

vandalis´m subst. ~en
ORDLED: vand-al-ism-en
• våldsam och hänsynslös förstörelse vanl. utan ngt som helst rationellt syfte:

2008-08-27 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=338908

Lycka är att lösa problem

Riktigt glad blir jag nog bara när jag löst ett problem. Tre kvällar i rad har jag försökt få skrivaren till datorn att göra det den ska. Sedan jag installerat en ny router har mina gamla HP Laserjet vägrat att fungera i nätverket här hemma. När jag flyttade över arbetsdatorn till nya lägenheten blir problemet akut. Den bärbara som jag nu skriver på saknar en port som passar. Ska jag lyckas ställa om den gamla trotjänaren? Eller måste jag slänga in handduken och gå till Clas Ohlsson och köpa en adapter för 295 kr eller, hemska tanke, köpa ett nytt nätverkskort till skrivaren från HP för 2000 kr?

Jag läser supportsidor och letar mig igenom olika diskussionsforum på Internet. Får ett och annat napp, men inget som riktigt fungerar. Så. Pang. Hittar jag en diskussionstråd där någon beskriver hur man ställer in skrivaren från dess kontrollpanel. Knapp, knapp, knapp. En oändlig mängd siffror som matas in. IP-adress, subnet, gateway och allt vad det heter. Jag förstår inte hälften. Och så, när jag är på väg att ge upp, rasslar det till i skrivaren och ut kommer en testsida. Yes, jag grejade det. Skrivaren fungerar.

Hur mycket jag vunnit om jag istället ägnat tiden åt produktivt arbete vill jag inte tänka på. Å andra sidan, värdet i att känna att man löst ett problem går inte att mäta i pengar.