måndag, juli 21, 2014

Noterat juli 2014

Ensam lördagsmorgon i stan. Springer på folktomma gator bort mot Hornstull, över Liljeholmsbron (där det blir paus för broöppning), ner genom Marievik, förbi Årstadal och upp över Årstabron och hem igen. 7,3 km. Lite för långt egentligen med min nuvarande status, men skönt. Efteråt dusch, frukost på balkongen. Sedan arbete.
*
Jag tänker på Strindbergs ord ”Det är inte våra dygder, utan våra fel och brister som gör oss till människor” när jag läser Mattias Mächs artikel om Jan Johanssons Jazz på svenska. De perfekt (!) lagda dissonanserna, den dröjande pauseringen, oväntade hopp och krumsprång, allt det som gör musik levande.

Skivan har följt mig genom åren, från farsans rispiga vinyl till cd och nu strömmande genom datorn.
*
Jag sitter i soffan, lagar strumpor (vem gör sånt nuförtiden?) Ser Capote på SvT. Philip Seymour Hoffman lysande, förstås. Men en Oscarsstatyett är ju å andra sidan ingen garanti. Funderar över sanningshalten i filmen (apropå det jag skrivit om Monica Z). Om händelserna utspelat sig exakt som de skildras i filmen är irrelevant, tänker jag. Det viktiga är att skildringen fångar det väsentliga (essensen) hos en person. Det var där Monica Z-filmen brast, liksom Callgirl m.fl., till skillnad mot exempelvis Återträffen. Det hoppas och tror jag filmen om Capote inte gör.
*
Är tillbaka i Stockholm några dagar. Jobbar, sorterar böcker och slänger papper. En sorts bokslut över något som jag inte riktigt vet vad. Just nu sitter jag på balkongen och funderar över livet. Jag fyllde 63 i maj. Åren går.
*
Staten ska inte subventionera bostadsmarknaden. Hur många gånger har inte det hörts likt ett marknadsliberalismens mantra från politiker och ekonomer? Per Lindvall visar i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur det verkligen förhåller sig.

Staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag
  • Samt ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Om jag inte läst Marx en gång i tiden skulle jag tro att det var dumhet. Nu tänker jag att det är intresset som styr. Dock inte folkflertalets.
*
Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men Ned med allt är ingen ironi, utan tvärtom en i förhållande till den rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, dikter och författarskap på 1960- och 70-talet. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 80-talet visar han på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i mångas rötter i modernism och nyenkelhet kombinerad med en nyväckt vilja (tidsandan!) att utforska verkligheten. Långt ifrån allt var plakatpolitik. Okritisk är han inte, tvärtemot. Men boken är klart läsvärd.
*
Sov tio timmar i natt. Vaknade med en svårartad nedstämdhet. På natten har jag drömt att Lena och jag flyttar in i ett modernt hus/lägenhet – tillsammans med mina föräldrar. Många rum är ofärdiga, oinredda, fyllda med skräp och byggdamm. Diskussioner uppstår om rummen. Jag försöker se ut ett arbetsrum i de vindlande labyrinterna. En uppdragsgivare kommer på middag. Vi diskuterar ett kommande projekt. Han lämnar oss snabbt i röran. Jag anar en pendeltågs-/t-banestation alldeles intill.

Snabb förflyttning till Röstrandsgatan. Jag står i fönstret och ser en grupp förskolebarn springa över gatan mot räcket vid järnvägen med skidor i händerna. De försvinner ner mot S:t Eriksplan. Sen umgänge med några bekanta som jag inte känner mig bekväm med. Den ene blir kraftigt berusad.

– Menar du att du och Lena flyttade ihop med dina föräldrar?

A. skrattar när hon säger:

– Du vet vad ett hus brukar symbolisera i drömmarna?

Jo, jag vet att huset, enligt den schablonaktiga drömtydning jag annars är skeptisk till, står för det egna jaget. Dessvärre verkar det, enligt min anekdotiska erfarenhet, stämma. Jag funderar över vad alla dessa oinredda rum symboliserar. Och så detta eviga packande och flyttande. I dröm efter dröm.
*
Lagidrotter upphör aldrig att fascinera, tänker jag efter att ha sett Brasiliens genomklappning mot Tyskland i fotbolls-VM. Hur ett lag kan vara så mycket mer än summan av elva individer, eller falla samman i elva lösa delar som jagar om varandra.
*
Av mitt en gång normalsvenska sportintresse återstår annars i stort sett bara vanan att läsa sporten i morgontidningen. Därför ogillar jag den snart ett år gamla omgörningen av Svenska Dagbladet. Inte nog med att ett antal skrivande profiler ersatts med TT-telegram, sporten ligger sist i näringsdelen (som å andra sidan är outstanding i svensk press). Det stör min läsrytm. På grund av allt pendlande läser jag tidningen på paddan, ögnar förstasidan och ledarna, dyker eventuell ner i debatten på Brännpunkt och går sen över till nyheterna, inrikes och utrikes. Sen ska det vara sporten.

Kultur och ekonomi och annat mer svårtuggat läser jag till fikat och lunchen senare under dagen.
*
Sommarens stora äventyr har annars varit ett fågelbo mellan gäststugorna. Lena och jag upptäckte det kring midsommar. Några spräckliga ägg i en kruka på en hylla bredvid dörren till en av stugorna. Delvis inredd med kvarblivet julgransglitter. När dottern och hennes familj kommer ser hon som sin uppgift att ta ansvar för boet. Vi enas om att flytta redet högre upp, på en bjälke under taket, innan äggen kläcks. Aktionen lyckas, och en morgon hör vi svaga små pipanden från boet. Föräldrarna – vi identifierar dem snart som grå flugsnappare – ägnar därefter dygnets alla vakna timmar åt att mata de små varelserna. Kommer någon av oss för nära boet, sitter en av föräldrarna i oxeln på gårdsplanen och varnar.

En tidig morgon ser så dottern en av ungarna spatsera på takbjälken (under vilken hon försiktigtvis placerat några bräder som skydd). Den andre ungen har redan lämnat boet och övar start och landning på trädäcket. Några timmar senare är alla borta. Kvar i boet ligger en död unge.

– Fick den för lite mat? undrar hon, orolig för att vi stört familjen med vår närvaro.

Erik Rosenberg skriver om grå flugsnapparen i sin klassiska fälthandbok Fåglar i Sverige att den har för vana att bygga bon på de mest spektakulära ställen. Jag läser på nätet om bon i balkonglådor, stuprännor och skor (!). En trevlig bekantskap, men nästa gång får vi försöka med en holk.
*
En gång lyckades vår springer spaniel stänga in en katt i ett prång på baksidan av huset. Jag hörde hundskallen, skyndade fram och fick undan hunden från den fräsande katten, väl medveten om katters påstådda vana att attackera hundars ögon om de känner sig trängda. Aldrig att jag skulle lagt skulden på katten för det inträffade.

(Skrivet apropå den senaste händelseutvecklingen i Gaza.)
*
Vi sitter runt frukostbordet på altanen när ett flygfä gör envetna attacker mot mina ben. Det bränner till när den sätter sig på vaden. Jag slår jag till och utbrister:

– En bromsjävel!

Barnbarnet tittar bekymrat ner mellan springorna på altangolvet och frågar med den oskuld som endast en snart fyraåring kan uppvisa:

– Vart tog bromsjäveln vägen?
*
Jag ser Johan Stäel von Holstein i en av tv:s morgonsoffor. Superentreprenören tycker att de romska tiggarna längs våra gator, istället för att sitta ödmjukt på knä, borde starta eget, sälja såpbubblor och annat.

Jag tänker att han skulle besöka Istanbul, där står småpojkarna från den turkiska landsbygden på rad längs Galatabron och säljer cigarettändare och annat krams. Som Göran Greider påpekat att är det minst utvecklade ekonomierna som har flest antal småföretagare.
*
Yngsta barnbarnet fyller ett år om några dagar. Han började gå för snart två månader sedan. Nu tar han sig fram överallt, klättrar försiktig över trösklar och andra hinder, vänder ändan först när han tar sig ner för trappstegen på altanen. Vår utvecklingspsykologiska amatörteori säger oss att andrabarnet utvecklas snabbare och blir mer självständigt än det ständigt påpassade förstabarnet.

Gången är fortfarande styltig, som hos någon av A-lagarna nere vid Ringen. Armföringen som hos en gammal amfetaminist.

– Det är lillhjärnan, säger Lena.

I ena fallet utvecklas den, i det andra under avveckling.

Räcker man honom något, får man ett ”Tah” till svar, inte bara en gång. Snart kommer språket, som jag kunnat följa hos hans äldre syster och kusinen.
*
Att läsa Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Leopard) är som att blicka ner i en mörk håla från vilken denne hjälte (sällan har väl ett utslitet ord varit mer på sin plats som i hans och i Mannings fall) tagit sig ut med den heliga graal i form av dokument som får en att kippa efter andan.
*
– På ett personligt plan kan man ju bara ändra på sig själv, på hur man själv är.

– Det kan ju också handla om att man inte vill.

(Ur ett samtal)
*
Fredrik Reinfeldt visar sig för en gångs skull arg. I Sydsvenskan tycks han redan tagit ut valförlusten i förskott:
”Tycker svenska folket inte att arbetslinjen och ansvarstagande för offentliga finanser gäller längre – utan revolution och ställ samhället på ända – så kan jag bara svara: jag tror inte på det.”

Om det vore så väl tänker jag, nu är det nog inte ”revolution och ställa samhället på ända” som får människor att kräva tryggare anställningsformer (SEKO-strejken) och misstro vinstintressen inom skola och vård.

Återstår för statsministern och hans regeringskollegor att följa Brechts råd till regeringen i DDR. ”Är de missnöjda får de välja sig ett nytt folk”
*
C. frågar: – Var hon inte ens med dig på somrarna?

Vi talar om min barndoms somrar som jag tillbringade med min mormor på bondgårdar i Sörmland. Ibland kom min mammas kusin, sju år äldre än jag, på besök.

Nej, hon som var min mor jobbade och på semestrarna åkte hon utomlands med boyfriend (som hon sedermera gav på båten för att han inte var snäll mig. Det hör också till bilden). Färggranna vykort från Norge, Nederländerna, Italien och Paris i postboxen nere i stationssamhället. Dammiga landsvägar, smaken av vaniljstång eller päronglass inköpta i kiosken vid stationen. Doften av tjärade slipers och metall från järnvägen. Långa vägen hem, veckotidningar med ritningar på rymdraketer för hembygge, Kalaspuffar med plastleksaker.
*
Vandrar runt en eftermiddag i Visby under Almedalsveckan. För den som vill frossa i samhällsdebatt, kultur och politik finns här kvalificerade seminarier att delta i och lyssna till så att det räcker och blir över. Ungefär som ABF-huset i Stockholm en vardagkväll i november, skulle man kunna säga. Utanpåverket dominerar, menade Maria Wendt i en bok häromåret (Politik som spektakel. Atlas) som jag var redaktör för. Lägg ner spektaklet, var hennes drakoniska slutsats. Och visst tröttar det ständiga hänvisandet till ”sociala medier” dvs. de amerikanska mediejättarna Facebook/Instagram och Twitter. Böcker som Picketys Kapitalet på 600 sidor reduceras till en tweet på 140 tecken osv. Bränna sedlar och visa brösten för att uppmärksamma något som alla glömt vad det gällde men händelsen och bilderna lever kvar osv.

Men det som slår mig mest är hur storföretagen ökar sin närvaro år från år. Payex gård utanför vårt sovrumsfönster var under många år tillhåll för Vårdförbundet med seminarier i hälso- och sjukvårdsfrågan, nu ersatta av ett energikonsortium. Och de kan betala för sig. Markägarna, med regionen i spetsen, tar ut allt högre hyror vilket lett till att revisionsjättar, Telia med flera äter sig allt närmare in mot centrum.

Ensam på en gräsplätt vid Almedalen står Lotta från Ship to Gaza med en enkel banderoll och några flygblad.
*
När jag förra sommaren noterade Anders Sundelins inspirerande understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards efterlysta jag en spellista. Nu finns sedan en tid en sådan tillgänglig på Spotify tack vare Anders (låtar som håller).

söndag, juli 20, 2014

Pensionssvindeln

Kommen till en ålder då pensioner är ett vanligt samtalsämne på middagar och födelsedagsbjudningar har jag notera några saker:
  • Många vänner har inte en aning om vilken pension de kommer att få den dag de väljer att avsluta sitt arbetsliv.
  • Vänner som nyss gått i pension får ut helt andra belopp än de trott eller tänkt sig. I värsta fall får de veta att de skulle gjort si eller så i stället (och då talar vi inte om det fiaskoartade PPM-systemet). Och nu är det försent.
  • Vänner som ägnat ett helt liv åt lågavlönad konstnärlig verksamhet får klara sig på statlig garantipension (7 030 kronor per månad för den som är gift och 7 881 kronor per månad för den som är ogift. Före skatt) och se till att hålla den förhoppningsvis bättre ställda maken eller makan vid liv.
Lena ägnar en ledig förmiddag åt att ringa runt till pensionsansvariga på olika myndigheter och gamla arbetsgivare för att fylla i de luckor som uppenbarligen finns på minpension.se; det rör sig inte om små belopp som felar. I tidningen Sjukhusläkaren kan man läsa om hur läkare, som valt att jobba deltid på två ställen åren innan pension, inte kommer upp i tillräcklig hög inkomst för att få tjänstepension från någondera. Detta får de veta först efteråt, när de gått i pension. Visst, det drabbar ingen fattig. Men man leker med elden, dvs. den medelklass som kan bli tungan på vågen när ett land ska välja färdriktning.

Ett mardrömsscenario vore om Sverigedemokraterna skulle ”kidnappa” pensionsfrågan inför hösten riksdagsval, ser jag på webben. Ja, eller tänk om de övriga partierna skulle ta tag i frågan i stället för att gömma den i blocköverskridande överenskommelser mellan valen. Den allmänna tilläggspensionen fick ju svenska folket till och med folkomrösta om 1957.
*
Svenska Dagbladet skriver också om vad som händer dem som är födda 1954 när de börjar gå i pension. En sjuksköterska som arbetat hela sitt yrkesverksamma liv kommer – tjänstepensionen inräknad – att hamna under fattigdomsgränsen den dag hon går i pension. En yrkesutbildad man får en pension som är en eller två tusenlappar högre, också hamnar, den efter skatt, strax över fattigdomsstrecket. Det blev en stor nyhet, vinklad på jämställdhet och kvinnofrågan. Det är inte oväsentligt. Men den stora frågan, om den allmänna pensionssvindel som drabbar oss alla, skyms åter av diskussioner där man ställs mot kvinna, gamla mot unga.

Etiketter:

lördag, juli 19, 2014

Jakten på Kapten Klänning

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig.

Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var den högre polisledningens taffliga hantering av informationen kring gripandet. Spaningsgruppen hade av självklara skäl hållit informationen om arbetet inom en mycket snäv krets, av rädsla för läckor till medierna och möjligen också till Lindberg själv, som fortfarande antogs ha många kontakter inom myndigheten. När han så greps i Falun i januari 2010 blev den högsta ledningen uppenbarligen tagen på sängen. När så journalister började belägra trappuppgången hos en av de brottsutsatta flickorna, vars namn råkat läcka ut, fick Jonas, som då var underordnad kriminalinspektör, och en pressinformatör ensamma hålla presskonferens inför en stor samling nyhetstörstande journalister. Då hade rykten om ett sexnätverk med höga samhällsföreträdare redan fått fäste.

Samma dag som presskonferensen hölls publicerade Svenska Dagbladet en intervju med dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, om kampen mot äldrebrotten. Föll man offer för det varumärkestänkande som blivit så vanligt inom Myndighetssverige? Eller var det ren ilska och besvikelse över att man hållits utanför en så betydelsefull utredning? Att det kunnat ses som en merit (stärkt ”varumärket Polisen”) att man gripit en av de egna verkar ingen ha reflekterat över.

När vi gick igenom vad tidningarna skrev dagarna efter Lindbergs gripande slås jag av hur alla ”källor inom polisen” som uttalar sig i medierna inte har en susning om vad som egentligen hänt. Gruppen som jobbat med fallet har ju hållit tätt. Dessa källor ”vet allt”, från hur tipset om GL kommit upp, vilka som ingår i detta ”sexnätverk” av höga samhällsföreträdare, hur spaningarna gått till osv. Inte en bokstav är rätt kan man se så här i efterhand. Uppenbarligen finns det poliser som antingen vill göra sig märkvärdiga, hålla sig väl med journalister eller bara tjäna en slant. Till och med allas vår polisprofessor är ute och cyklar i programmet Efterlyst (Känns i och för sig befriande att han inte vet allt om alla brott som begås i det här landet). Själv kommer jag nog att läsa löpsedlarna mer kritiskt i fortsättningen. Eller? Många av oss dras som getingar till sötsaker när det kommer till grova brott.

Även om jag är part i målet tycker jag vid en genomläsning av den färdiga boken att Jonas skildring av ett professionellt polisarbete är läsvärd, med en närvarokänsla, kombinerad med egna reflektioner och, inte minst, flickornas egna berättelser. Boken säljer bra, recensionerna har varit blandade (Vilken bok den annars så skärpta Åsa Linderborg läst när hon slarvat ihop sin insinuanta anmälan i Aftonbladet vet jag inte. Andra recensenter (som SvD) har i alla fall öppnat för en seriös debatt.)

Etiketter: ,

tisdag, juni 24, 2014

Vad ska vi med förlagen till?

Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister.

Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv.

Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcker – och ta den ekonomiska risken. Men om allt detta läggs på upphovsmännen och förlaget nöjer sig med att sätta sitt namn på baksidan av boken. Ja, vad ska vi då med förlagen till? Idag ligger ju hela världen öppen för egen distribution.

Ja, jag vet att egenutgivningen består till 98 procent av skräp, refuserade manus och material av intresse endast för en begränsad krets Att ha ett etablerat förlagsnamn bakom sig är en kvalitetsstämpel, åtminstone för bokhandeln. Men hur länge till? Blir det surr i de sociala medierna kan försäljningen komma igång ändå.
*
Min bloggtext från i vintras om e-böcker fick ett visst gensvar i mejlen. Genomgående verkar grafiskt ansvariga på de större förlagen inte ha något med e-boksproduktionen att göra. Det senare bekräftas också i Biblis nr 64 där Alva Dahl jämför den tryckta versionen med e-boken av en roman från Bonniers. Det utfaller inte till e-bokens fördel.

För övrigt anser jag att Svensk Bokkonst i framtiden bör uppmärksamma e-böcker.

Etiketter:

lördag, juni 21, 2014

Midsommar

Midsommar. Ljus. Glädje. Vemod. Mest vemod faktiskt.

Så annorlunda mot vintersolståndet, då vi i det djupaste mörker firar ljusets återkomst eller vårdagjämningen, de iransktalande folkens (perser, afghaner, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och azerer m.fl. .) nyårsdag (nouruz, kurdernas newroz) då man firar våren och att solen nu segrat över natten och mörkret.

Här, vid midsommar, firar vi förvisso solen, fruktbarheten och ljuset. Men så händer det. I skymningen packar näktergalen på Årsta holmar, koltrasten på hustaket mittemot och alla de andra i vårens orkester ihop sina instrument och lämnar estraden för den här gången. Nere vid stranden börjar flyttfåglarna röra på sig, blicka oroligt mot söder. Försommarens blomsterprakt bleknar så sakta. Men än blommar det någon månad till

Liv och död. Allt rymmer sin motsats.

Vi spelar ”midsommarbandet”, det blandband (nu som spellista) vännen A.S. satte samman till midsommarfirandet i Tiveden för mer än 20 år sedan. Jag hör hur valsen förklingar i moll i Calle Schewens vals, tar en snaps till sillen och sväljer klumpen i halsen. Och så kommer solen fram, valsen går över i dur:

”Hej, alla vänner som gästa min ö ...”

Än en är det långt till höst.

Etiketter: ,

Noterat juni 2014

En kväll ensam i stan börjar jag städa bokhyllor, den med svensk skönlitteratur. Osorterad sedan jag packade upp den vid flytten. Alla har sina system, jag föredrar bokstavsordning efter författarnamn. Vill kunna hitta den bok jag söker snabbt när jag behöver den. Jag håller på hela helgen. Hittar en och annan favorit som jag glömt, ser att jag lånat ut andra som jag plötsligt saknar. Många författarskap med början i ett samhällstillvänt 1950-och 60-tal, mest män (Delbanc, Ehnmark, Forssell, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Myrdal, Rådström). Arbetarförfattarna tar stort utrymme, Ivar Lo främst vars passionsnoveller återuppväckte mitt intresse för honom på 70-talet. Strindberg står bland klassikerna på en annan hylla. Kvinnorna mer enstaka stora läsupplevelser, sällan hela författarskap. Men där finns förstås Elsie Johansson, Moa M och Bodil Malmsten.

Ett annat system vore att sortera efter årtal, se vilka böcker som kom ut ut under samma period, samtida författarskap. Se mönster i tiden. Men det får bli en annan gång.
*
El Mondongo (Soundway presents Colombia! The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-76) utmärkt musik att städa till. Efteråt kan man ta sig en svängom på vardagsrumsgolvet.
*
Har inte blivit mycket Fotbolls-VM för min del men jag ser Uruguay besegra England. Som ständigt pålästa Johanna Frändén påpekar, en nation med 3,5 miljoner invånare och 42 000 registrerade fotbollsspelare, men som vunnit de latinamerikanska mästerskapen flest gånger. Det sagt apropå att det i Sverige med 2,5 gånger fler invånare och 336 215 registrerade spelare (över 15 år) varav 89 362 damer (2013) brukar klagas över att vårt land är för litet för att få fram ett landslag av klass. (Vilket för övrigt motbevisas av årgången 1994–2004)
*
Argumenten efter EU-valet spretar. Å ena sidan den proklamerade linjen inför valet: ”Det är viktigt att rösta. För demokratin”. Sen när icke önskvärda partier väljs in heter det att parlamentets befogenheter trots allt är begränsade. (Som i spelet om ny ordförande för kommissionen). Men även vi som avstod från att rösta måste nog klargöra våra positioner. Vi kan å ena sidan säga att vi avstår från att rösta för att EU-parlamentet har för lite makt. Men följer av det att det vore bättre om parlamentet fick reell makt över budget, gemensamma skatter för hela unionen, utse kommission (=regering), gemensamt försvar, dvs. allt det som en folkvald församling i en parlamentarisk demokrati förväntas göra? Mitt svar är nej. Alltså avstår jag från att rösta, men inser att det kan finnas andra avvägande i nuet (som de H. anför i sin kommentar) som kan väga över.
*
Just som jag trott att vi satt punkt samtalet om Egenmäktigt förfarande läser jag i senaste numret av Språktidningen en intervju med författaren Lena Andersson.
– I de andra böckerna har jag försökt visa på något som har en intellektuell analys bakom sig, men jag har inte redovisat analysen. Nu gjorde jag det, och det fick ett betydligt bättre mottagande. Jag tror att jag varit för kryptisk tidigare och tänkt att läsarna skulle förstå själva. Men de har nog inte riktigt gjort det. … I det här fallet gör Ester en felbedömning, men inte av kärleken: den kan ju infinna sig. Men det är intressant att hon inte är hjälpt av sitt förnuft, utan snarare belastad av det.
När jag googlar ser jag att en del läst boken närmast som en våldtäktsskildring, och det är Hugo Rask som är gärningsmannen. Se för övrigt Håkan Lindgrens utmärkta artikel om identitet i SvD. Och kön är ju definitivt en identitet som det är svårt att komma ifrån
*
Annika Ström-Melin är en journalist med vänsterförflutet som numera hyllas på SvD:s ledarsida för att ha tagit sitt förnuft till fånga . I Dagens Nyheter (Pampig tillställning, DN 7/6 2014, ej på nätet) skriver hon om högtidlighållande av Dagen D, ”då de allierade styrkorna inledde den avgörande offensiven mot Hitlers trupper”.

Att Vladimir Putin också fått en inbjudan berodde ”enligt Frankrikes president” på att denne är ”representant för det ryska folket som gjorde så stora och så avgörande insatser i kampen mot Hitler”. Bad guy Putin sägs ha vankat fram över den röda mattan” på sitt karaktäristiska sett”. Hur Barack Obama eller övriga potentater förflyttade sig framgår inte

Landstigningen i Normandie var alltså, på Ström-Melins väl avvägda journalistprosa, inledningen på ”den avgörande offensiven mot Hitlers trupper”, Rysslands insats (30 miljoner döda) var däremot stora och avgörande ”enligt Hollande”.

– Krigspropaganda, säger sonen när vi ses i bastun.
*
En del skräppost i mejlen är mer underhållande än annan:
Hi,
We having a Swingers Party this weekend both in Johannesburg and Cape Town concurrently. Here is some more info which i hope will entice you to join us, you can bring as many partners as you wish...
ALL are welcome.
* Bring your own toys.
* A bottle of Champagne is given at the entrance upon arrival.
* Total nudity / semi nudity is allowed, whatever makes you comfortable.
* May watch or be watched.

Register now to experience this awesome swing party!!!
The cost is only R450 for singles and R700 per couple.
*
Hallå världen, vad var det egentligen som hände i Afghanistan? Jag läser i senaste numret av Afghanistan.nu om krigets facit. Nu dryper västmakterna/alliansen iväg utan närmare kommentarer eller ceremonier. Efter sig lämnar de en sönderslaget stat, till en kostnad av tusentals miljarder kronor (billions of dollar). Ingen närmare analys eller utvärdering av insatsen lär heller ske. Amerikanerna stannar kvar i sin överdimensionerade Bagram-bas, Kosovo en annan sönderslagen stat rymmer för övrigt USA:s största militärbas utanför det egna landets gränser (Camp Bondsteel).
*
Det är inte varje dag jag kallar mig feminist, men jag läser och instämmer i uppropet Feministiskt nej till surrogatmödraskap. Frågan liknar debatten om dödshjälp, individens rätt contra samhällets.

Den som vill fördjupa sig i frågan kan med fördel läsa Kajsa Ekis Ekman Varat och varan (Leopard förlag)

Etiketter: , , , ,

fredag, juni 20, 2014

Jag springer längs ringmuren

Jag springer längs ringmuren, tar det lugnt hela den långa branten upp mot Norderport. Leifs ord i mina öron: ”Oförändrad puls”, ”Spring så att du skulle kunna småprata längs vägen.” Hjärta, lungor, senor, muskler, leder, allt måste vänja sig vid belastningen.

För första gången tar jag mig hela vägen upp utan att behöva stanna. På rakan förbi Öster och busstationen tänker jag på fotisättningen och att hålla högerknäet rakt, inte vinkla inåt, släpper på i backen utför vid gamla lotsstationen. Håller igen lite i hamnen där segelbåtarna börjar samlas. Vid Kruttornet är jag framme. Prick 4 kilometer. Förunderligt, knappt en minut sämre än för ett år sedan då jag tog i så att jag blev blå.

Dagen efter, som vanligt, känner jag av vad, lår och ljumske i högerbenet. ”Det får du räkna med till en början”, har han sagt. Leif, min ovärderliga fysioterapeut.

Etiketter:

Har det blivit taxfree?

Min svägerska berättar att man byggt om på apoteket där hon jobbar. Mer hudvård och skönhetsprodukter.

– Åh, har det blivit taxfree här? frågar de luttrade kunderna på jakt efter värktabletter och magsårsmedicin.

Man har alltså byggt om. Inga stolar till de kunder som väntar på att bli expedierade. Personalen protesterar när de ser ritningarna. Nej, kunderna ska cirkulera i butiken medan de väntar, säger de ansvariga. Lockas att impulsköpa andra produkter. – Men de 80-åriga tanterna med värkande ben som väntar på ska de om också cirkulera? frågar personalen. – Då får ni skriva en internrapport.

Ombyggnaden blir färdig. Klagomålen kommer. Rapporter skrivs. Och efter fjorton dagar är nya stolar beställda. Men för att få plats med dem är man tvungen att möblera om i den nu inte helt optimala butiken.

Andra runt middagsbordet där vi sitter, fyller på med berättelser om apotek med en enda stol där kunderna cirkulerar som rovdjur runt denna, i väntan på att den ska bli ledig. Andra apotek har klappstolar hängande på väggen, lika svårbemästrade som svåra att sitta på för värkbrutna åldringar.

Svägerskan med många år i branschen förklarar hur det ligger till. Efter avregleringen tjänar apotekskedjorna inga pengar på medicinerna, dessa är endast betet som man kan locka kunderna in i butiken, sen gäller det att få dem att köpa andra produkter. Därför cirkulation och inga stolar. Samtidigt måste vanligt förekommande mediciner beställas hem. Vi kan ju inte ha allt i lager, säger svägerskan. Då blir det gammalt. Stockholms översvämmas av apotek, men medicin blir allt svårare att få tag i.

Etiketter:

Cykelkultur


Jag har alltid cyklat. Född och uppvuxen i Stockholm var cykeln det naturliga fortskaffningsmedlet att upptäcka staden. Sen, när vi sålde huset och flyttade närmare stan, kom cykeln fram igen. Nu har jag cyklat i tio år. Men med allt större tvekan för varje år. Inte för bilarna, dem ser och hör jag för det mesta, även om jag kan svära över en och annan idiot som parkerar i cykelbanan eller kör ut och blockerar färdvägen. Nej, det är fotgängare som går i bredd och vinglar ut i cykelbanan, men framför allt andra cyklister som väcker till lika delar rädsla och vrede. Cyklister som håller motorvägsfart på cykelbanan eller bland barnvagnar, fotgängare och hundar längs Årstaviken. Jag ska inte kasta första stenen, har själv drabbats av tunnelseende och svurit över alla som vinglar i vägen, tills Lena ropat bakifrån och undrat hur jag kör.

Det brukar heta att Stockholm till skillnad mot städer som Köpenhamn och Amsterdam saknar cykelkultur. Men det är bara att beskriva symtomen.

Jag minns hur det började, i alla fall när jag såg det första gången. Året bör ha varit 1985. Vi bodde i Birkastan, längst ut på branten mot Karlbergsparken. Jag kom i vår gamla Saab 95:a och körde den då enkelriktade Rörstrandsgatan när jag i kurvan mötte tre cyklister glatt cyklande i bredd mot körriktningen. Endast under undvek kollisionen. Efter det började jag se hur cyklister körde mot rödljusen och trotsade den täta trafiken i korsningen Torsgatan/Karlbergsvägen. Och på den vägen är det. Ett arv efter det individualistiska 80-talet?

Etiketter:

fredag, juni 13, 2014

Hugo Rasks oförtjänt dåliga rykte

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev:
Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills!
Jag svarar påföljande dag:
Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna (En dåres försvarstal, Den allvarsamma leken, Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvinnas kärleksliv. (Nej, då skulle Elsie Johansson och många andra vara oläsbara för det motsatta könet). Eller är Egenmäktigt förfarande helt enkelt inte tillräckligt bra. Men många har ju berörts av boken. Osv. Men en skildring av olycklig kärlek borde ju göra ont i läsaren.
Men beskrivningen av stelnade åsikter, fastlåsta positioner och utdragna monologer var slående. Det saknas ju inte exempel i vår omgivning. Frågan om hur relationen skulle ha beskrivits ur Hugo Rasks perspektiv tycker jag bara är fånig efter att ha läst boken, och den har ju Lena Andersson besvarat bra i en krönika. Men den där sambon/pojkvännen som ligger i sängen bredvid och blir dumpad rätt skoningslöst. Hans historia intresserar mig.
S. replikerar omgående:
Jo det finns en hel del ”Hugo Raskar” i närheten. Och många som villigt ingår i entouraget.
Jag berörs inte heller av boken som en kärlekshistoria. Det jag blir överraskad av är att så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek. Esthers klarsynthet är tydlig, hon genomskådar ju honom vid första mötet, ser hur svagt och tunt hans ”tänkande” är. Det märkliga är att det tar en sådan tid innan hon handlar utifrån sina insikter. Men det är en bra beskrivning av den hänsynslöshet hon visar mot den dumpade, både när hon tar emot sms:en och ringer upp honom i ett svagt ögonblick. Och hur hon i alla lägen finner ursäkter för Rasks handlingar.
Jag sover på saken och svarar:
Jag har funderat vidare på Esther och Hugo. Du skriver att du blivit överraskad av ”så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek.” Men jag undrar, handlar Egenmäktigt förfarande verkligen om kärlek. Eller är det en roman om besatthet och dyrkan, i det här fallet av ”kulturmannen” (för att använda ett populärt begrepp om en urgammal företeelse). Är Esther kär i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet (”en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet” för att citera NE) eller är det lusten att erövra och få ensamrätt till ”den store” som är hennes innersta drivkraft. En lust som i det här fallet, eftersom de är av motsatta kön, även rymmer längtan efter sexuell erövring. Män kan ju som bekant också vara besatta och dyrka andra stora män. Dock utan att (vanligtvis) hamna i samma säng
S:
Nej det är inte kärlek i den betydelse du skriver.
Inte heller passion som rymmer många fler ingredienser, men besatthet. De få sexuella mötena mellan Esther och Hugo är inte några skildringar av lust och hänförelse snarast som beskrivningar om något som skulle klaras av.
Men många av dem jag diskuterat med lägger in en ”romantisk” kärlek i berättelsen. Och sympatierna är på hennes sida.
Jag:
Det här var uppiggande. Nu inser jag varför jag varit så oberörd av boken. Det handlar inte om rykten om vilka huvudpersonerna är. Det handlar heller inte om att vara oberörd av kärlek, inte ens om olycklig kärlek (såna har man ju läst och tagit åt sig av). Den typ av besatthet Esther är drabbad av kan ju också drabba män.

Men aldrig har jag hört om en man som blivit besatt av och velat erövra en ”kulturkvinna” sexuellt och emotionellt. En man blir istället ”handsekreterare”, går ut med hund eller ingår i entouraget kring en ”kulturman”.

”Egenmäktigt förfarande” är ett tillgreppsbrott (stöld, olovlig besittning). Frågan är vem som tar vem i besittning i den här romanen. Hugo Rask har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
S:
Om Hugo rask är målare X eller filmare Y har aldrig intresserat mig. Det är fenomenet som sådant. Och frågan är vem förfar egenmäktigt med vem.

Titeln “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” kan man också fundera kring. Måste det stå ett förtydligande i titeln. Hädiska tanke, kanske allt är ett drift, en ironi. Men det spelar ingen roll, en bok som väcker så många och motstridiga åsikter äger sitt värde oavsett. Och äntligen, tänkte jag när jag läste din avslutande mening. 

Etiketter:

söndag, juni 01, 2014

Sitter vid ett bord och gråter

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre.

Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet.
*
Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåslaget gör mig klarvaken. Är det inte i själva verket jag som suttit där vid bordet och gråtit? Varför? Vilket är i så fall uppdraget jag gått miste om?

Klockan sex sätter jag på mig skorna och ger mig ut på en löprunda ner till havet. Det är lördag morgon. Inte en människa ute förrän grannen R. kommer och cyklar om mig. Morgontidig han också. Vi hälsar
*
Lika övertygad som jag är att drömmar inte går att tolka enligt någon färdig jungsk eller freudiansk manual, lika säker är jag att de berättar något. De är inte bara signalreflexer, brus, i hjärnan, som  behavioristiskt inriktade forskare menar. Därtill är motiven alldeles för tydliga, och återkommande.

”Man ska akta sig för att tolka andras drömmar som sina egna”, sa en familjeterapeut jag träffade en gång. Själv skrev han ner sina drömmar varje morgon i en dagbok.

Etiketter:

Replik om EU-valet

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen:

“1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.

Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.

Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Situationen har gått från dåligt till så pass mycket sämre de senaste 4-5 åren att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.

Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokollför att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.

Chansen att lyckas med detta är sannolikt inte stor, men att inte rösta vore att helt lämna över till andra, mörkare krafter. Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska Du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.“

Etiketter: ,

onsdag, maj 28, 2014

Maj 2014

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet: muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren.

Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland husen i utmarkerna i Haninge och delade ut kampanjmaterial. Min personliga uppfattning om detta val är att det är ett skämt. Ett val till ett låtsasparlament. ”Demokratiskt underskott”, vilket nyord (new speech). Demokratin ska man inte skämta om. Vårt eget parlament inte så mycket bättre, snart helt uppstyrt av alla lagar och förordningar från Bryssel, liksom regionpolitikerna här på Gotland är upplåsta från Stockholm. Anders Björnsson menar i sin bok Den krypande kontrarevolutionen att demokratin snart riskerar att vara en fasad, lika tom på innehåll som monarkin.

Jag anmäler mig till den arbetsgrupp inom SSFP som ska arbeta med programmet till Världsfilosofidagen i november. När rösterna på alla kanter höjs (om förbud mot än den ena, än den andra åsikten) och mötesstörningar och provokationer blivit vardag, blir det desto viktigare att lära sig lyssna till och ge argument, det som är tanken bakom filosofisk praxis.

Som nu när Ryssland blivit storskurk igen. Tänk vad snabbt det gick. 15 år av dödande, bombande och sönderslagna stater på den andra sidan som bortblåst, på mindre än en månad. Självklart måste då historien ska skrivas om. Sovjets/ Rysslands insats och offer för andra världskrigets utgång (minst 30 miljoner döda) har ju alltid fått stå i skymundan för Hollywoods skildring av (främst) USA:s och Storbritanniens insatser. M. Zarembas reportage i Dagens Nyheter mer försåtligt. Stefan Lindgren kommentar på sin blogg. Men inte är Putin utan skuld. Folkrätten är användbar när den passar.

Vad är det då som betytt något i livet? Frågan är för stor att reda ut på en kort promenad längs havet, men jag kan inte komma från att tryggheten är det som gett mig frihet att göra det jag vill. Jag har aldrig förstått det här talet om svenskarna som trygghetsnarkomaner. Mat, värme, hälsa, skydd mot faror är inte bara honnörsord i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det svarar mot djupt kända mänskliga behov förutan vilka vår art inte överlevt. Men där finns också nyfikenheten, viljan att veta mer, gå vidare, utforska det där ingen varit. Utan vilken vi blivit kvar i träden, eller savannen. Jag har båda i mig. Ibland i balans, ibland i konflikt med varandra.

Är det därför jag sugs in i berättelsen om de tre medelklassmännen från Stockholm som bestämde sig för att segla över Nordpolen i en luftballong 1897, en ballong de aldrig testat, med endast skrivbordskunskaper om Arktis och den polara miljön? Nej den Augustbelönade Expeditionen. En kärlekshistoria är knappast en bok jag brytt mig om ifall jag inte under samma vecka råkat höra först Lotta Kühlhorn (formgivare) och några dagar senare författaren Bea Uusma tala om boken på Förlagsklubbens årsmöte. Expeditionen är ett mästerverk både till innehåll och till form, skriven av en människa som drivs av en passion långt utöver det vanliga. Boken blir lika mycket en skildring av författarens 15 år långa resa i spåren av de tre polarfararna (vars luftfärd bara varade tre dagar, innan de började vandra över isen). Spännande som en deckare. Och för Lotta Kühlhorns formgivning är det bara att lyfta på hatten. Att få struktur och fason på ett så brokigt material kräver en mästares handlag. Bokens undertitel En kärlekshistoria får mig också att minnas att ordet amatör, via franskan, härstammar från latinets amator älskare. Bea Uusma är en sann amatör.
*
Morgonpromenad. Havet alldeles still. Ett par ejdermammor (?) simmar snabbt iväg med ungarna framför sig i samlad tropp. Det är gott om fågel på klipphällarna.  Så här års jag förbannar att jag aldrig lär mig namnen på fler fågelarter. Ändå är jag den i familjen som kan flest. Men den där långbenta med tofs på huvudet och lång näbb, den kunde jag ju förra året! Får gå hem och slå upp.
*
Ser Malik Bendjellous vemodiga blick på framsidan av tidningen, dagen efter hans bortgång. Inte du också, min broder, tänker jag. Känslig och noggrann, i en blandning som gett oss en film som den om Sixto Rodriguez men i fel proportioner en giftig brygd som kan dra ner den bästa i svarträsket.
*
Arvingarna i SvT fortsätter att fascinera. Vilket skådespeleri. Inte en falsk ton kan jag höra. Och karaktärer som tillåts ha mer än en dimension, där man under andra regissörshänder lika gärna förvandlats till karikatyrer. Typer, som vi så ofta sett på tv. Och en historia som vindlar sig fram, där nya dörrar oavbrutet öppnas. Imponerande.
*
Folkmord är ett begrepp som inte ska användas i tid och otid. Men ”vållande till folks död” borde kanske föras in i den internationella rätten. Ett aktuellt exempel är Grekland, vars sjukvård nu kollapsat (Svenska Dagbladet). Närmare 20 procent av alla barn är nu inte vaccinerade (man brukar räkna med att befolkningsskyddet försvinner när mer än tio procent avstår vaccin). Människor har inte råd att hämta ut sina mediciner. Antalet depressioner har fördubblats och spädbarnsdödligheten gått upp med 43 procent, hjärt- och kärlsjukdomarna ökar. Enligt många led Greklands sjukvård tidigare av elefantiasis, förvaltningen och statsapparaten var korrupt; men det är det grekiska folket som nu dignar under de räntor som de tyska bankerna kräver in.

Ett annat exempel skulle kunna vara Ryssland på 1990-talet, när medellivslängden sjönk med tio år (Gorbatjov beskriver i sina memoarer hur USA och västmakterna satsade allt på Jeltsins otyglade kapitalism istället för den ”socialdemokratiska medelväg” MG förespråkade)
*
Ensam kväll i solnedgången på altanen. Vädret har ännu inte slagit om. Fågelsång. Mygg. Lammen bräker på avstånd. I den sydliga vinden hörs havet. En bil passar på landsvägen. Om någon månad kommer trafiken att vara tät ner till badet och rökeriet i det gamla fiskeläget. Men än råder frid.

Etiketter: , , , , , , ,

Pillerparadoxen

Det är inte utan viss kluvenhet jag läser Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Han larmar om den stigande psykiska ohälsan i USA trots den kraftigt ökande konsumtionen av läkemedel. Eller är det tack vare? I vår tid individualiseras alla samhälleliga problem. Om din framgång och lycka enbart beror på dig själv, måste ju motgångar och misslyckanden också vara ditt ansvar. Alla har chansen! Bli en vinnare! The american dream. Men på varje vinnare går det ett dussin förlorare. Så bygger man inga samhällen. Så river man gemenskaper.

“There is no such thing as society: there are individual men and women, and there are families”, sa Margaret Thatcher. Tänk så rätt hon fick. Eller fick? Med de orden var hon med och skapade det icke-samhälle vi börjar se omkring oss, i vårt land, och än värre i Spanien, Grekland, Italien (för att nu hålla oss till vår närmaste omvärld). ”Alla ska med”, S slogan i förra riksdagsvalet, vackert sagt, men är det en paroll partiet tänker fylla med något substantiellt innehåll om de vinner i höstens riksdagsval?

Nå, Whitaker. Det finns idag en psykiatrisk diagnos för snart sagt var och en som avviker på ett eller annat sätt, och med diagnosen följer ett litet piller. Vad som kommer först (medicinen eller diagnosen) är inte helt klart, om man ska tro Whitaker. Är han bara en korsriddare på härnad mot en läkemedelsindustri som är roten till allt ont, eller har han rätt när han hävdar att långtidseffekterna av antipsykotika, antidepressiva och litium är illa utredda. Att de efter den första initiala lindringen stökar om mer bland hjärnans synapser och signalsubstanser än forskarna vill erkänna? Och därför skulle ha en stor del i skulden till den ökande psykiska ohälsan.

”Whitaker är en lögnare”, hör jag en psykiatriker från Göteborg utbrista i radions Kropp och själ i ett program där man granskar diagnos- och pillerhysterin. Jag skulle vilja läsa någon som kritiskt granskat Whitakers slutsatser av de 1000-tals forskningsrapporter han refererar. Läser han dem som fan läser bibeln? Eller har han rätt? Då är vi på väg mot en avgrund.

Etiketter: , ,

tisdag, maj 13, 2014

Noterat april–maj 2014

Det yngsta barnbarnet, nio månader. Nyss satt han i knäet, armarna blint famlande framför sig, huvudet knappt upprätt. Nu, som en målsökande robot tar han sig fram längs golvet, på jakt efter något att ta på, känna på, stoppa i munnen eller resa sig upp mot. Urstark tar hans sig över och runt alla hinder. Ständigt utstötande en ström av ljud, en brygd ur vilken orden snart ska formas.
*
En dag under påsken är hans äldre syster en ödla som bor under matbordet- ”Då såg ni ett par händer som stack upp”, säger lillödlan. ”Då såg du inte att lillödlan försvann”, ”Då såg du att lillödlan låg och sov” osv. Nästa dag är hon en katt.

*
Under påsken ser vi ikapp ”Arvingarna” på SVT Play, och förundras än en gång över den professionalism som präglar danska tv-serier. Ingen skriver mig på näsan vad jag ska tycka eller känna. Det vibrerar mellan raderna, sjuder under ytan av återhållna känslor och tankar. Många gånger får bilderna tala. Underspel, snarare än överspel. Och övertygande. Fri från den teatrala tradition som präglar så mycken svensk tv-dramatik. Handlingen är inte heller oäven, många trådar och förvecklingar.

Många av de bästa rollprestationerna uppstår när en skådespelare tvingas spela tvärtemot sitt spontana uttryck. En återhållet passionerad eller aggressiv Rolf Lassgård är så mycket mer övertygande än hans stora bullriga jag. Svenska Dagbladet har för övrigt en intressant intervju med Sven Clausen, där han förklarar de arbetsmetoder som skapat det danska ”tv-undret”.
*
Jag tar del av nyhetsrapporteringen om Ukraina. Inser ingen nyhetsredaktör att vi är part i en konflikt – en konflikt med två sidor? Att den sanning vi serveras, inte nödvändigtvis är sannare än den andra sidans. Att man i USA och Tyskland förmår diskutera konflikten i helt andra termer. Fast jo, jag inser alltför väl. Nyhetschefer och ledarredaktörer inser sin plats.
– Så du menar alltså att jag är korrumperad? frågade en gång en ung journalist Noam Chomsky, apropå dennes kritik av medierna.
– Nej, svarade Chomsky lugnt, men om du inte hade de åsikter du har, så hade du inte heller ditt jobb.

Fast å andra sidan, den Gud ger ett ämbete, ger han också förståndet att sköta det, som det lätt tvetydigt hette förr.
*
Drömmer att jag är på bokmässan. Göteborg liknar mer en stad i Sydeuropa än metropolen på västkusten. Jag har återvänt till mässan och mött folkströmmen ut när mässan stängt. På den överfulla spårvagnen får jag sällskap med en ung kvinna, vi börjar samtala. Någonstans nära den breda älven går alla av spårvagnen, vi fortsätter med vagnen uppför slingrande backar. Plötsligt inser jag att jag glömt min jacka (gul av någon anledning), med plånbok och mobil någonstans på vägen. Där finns även nyckel till mitt hotellrum, ett obemannat litet pang nära stationen. Paniken är nära.

Inser när jag vaknar att många drömmar flätar i varandra; teman och platser återkommer gång på gång och jag vet inte klart vilken dröm som är vilken. Ena stunden bilar jag  upp genom Västsverige, kommer till Centralstationen i Stockholm, men där har jag ju klättrat omkring på stålbalkar och halvfärdiga hus i en annan dröm. En annan gång tar vi färjan över till Danmark, men som liknar en annan dröm om en färjetur från Torö, utanför Nynäshamn, till Gotland. Och så ständigt detta packande och flyttande. Så vindlar sig nätterna fram.
*
Valborgsmässoafton firar jag på landet. Jag har jobbat hela eftermiddagen, vilat en stund innan middagen, välsmakande rester av gårdagens oxfilé som vi ätit när jag kommit från fastlandet. Brasan tänds på på Östergarnsberget vid halvniotiden, efteråt kaffe med hembakta bullar och kakor med lotteri på bygdegården. Kräklingbo manskör sjunger vårsånger. I år vinner jag inget.

Dagen efter, första maj, hämtar jag Lena som jobbat natt inne i Visby. Det blåser kuling med snöblandat regn över ön. På plantskolan i Dalhem är vi ensamma. Växthuset skakar i blåsten – Ni blir nog de enda kunderna idag, säger ägarinnan.

Jag känner mig lite dyster, saknar demonstrationerna. Kampen, gemenskapen, de gemensamma målen. En demonstration är inte allt, men en utebliven demonstration är mycket. Jag säger till Lena att Valborg vill jag vara på landet, 1 maj i Stockholm och 2 maj, på min födelsedag, utomlands. Den här veckan har vi brukat åka utomlands, mött sommaren och våren på någon grekisk ö. Sen vi byggde huset har det blivit annorlunda.
*
Upphandlingen av Gotlandstrafiken är klar. Trafikverket har gett Destination Gotland tillstånd i tio år till. Varsågod, en bunt pengar, inga krav på hastighet och turtäthet. Bolaget (dvs. passagerarna) får ta smällen om bränslepriserna stiger (när sjönk de senast?). Det ser ut som Trafikverket lurat skjortan av alla. I regionfullmäktige applåder man, innan man ens läst villkoren. Mänskligt förståeligt, men politiskt? Vem tror att regeringen och infrastrukturministern inte varit informerad. Nu höjs kritiska röster. Att inte bedriva politik är också politik.
*
Jag  noterar hur Lars Norén i filmen om hans möte med Primo Levis lägerkamrat väljer att använda sig av tolk i sina samtal då han inte talar franska. Att en svensk intellektuell inte talar ett av världsspråken må vara förlåtet då denna avstår från att ta sig fram på stapplande skolengelska. Trots allt en människa för vilken orden har betydelse.
*
Vi sitter på en fest och samtalar. Förra året deltog vi i en kurs i filosofisk praxis. Vi talar om zen och mindfulness, då hon lutar sig fram över bordet och frågor:
– Vem är du utan din historia?
 Jag tänker: ”Ett biologiskt system. En bunt proteiner och molekyler sammankopplade i gener som vill fortleva”. Jag svarar:
– Vem är du utan ditt medvetande?

Etiketter: , , , , , , ,

måndag, maj 12, 2014

Blir vi visare med åren?

Häromveckan fyllde jag 63 år. Då kan det ju finnas skäl att fråga sig: Blir vi visare med åren? Ser jag mig omkring bland jämnåriga finns ju bevis på både för det och för motsatsen. (Sen kan man ju alltid fråga sig vad det innebär att vara vis .)

Tulsa Jansson, praktiserande filosof och ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis inleder också med den frågan när hon bjudit in till en dag kring sokratiska dialoger. Vi samlas i en lokal i Vasastan i Stockholm. 15 personer med olika bakgrund inom skola, vård och statliga myndigheter. Olika (men ändå väldigt lika, som en deltagare teaterviskar). Flertalet har hört talas om filosofisk praxis och är nyfikna på  vad det är. Tulsa inleder med att redogöra för de sju hinder för visdom hon menar finns:

 1. Förenkling (i och för sig nödvändigt för vår överlevnad)
2. Brist på mod
3. Vana
4. Ego (Jag gör rätt, alla andra gör fel)
5. Brist på medvetenhet om värderingar
6. Distraktion (Jobba, dricka, träna)
7. Normer

Det är filosofens uppgift att röja upp i denna snårskog. Till sitt förfogande har han eller hon filosofins verktyg:  Språk, Argument, Logik och Hypoteser. I dialog, snarare än ordstrid (debatt), reds frågorna ut. Och det ägnar vi oss åt resten av dagen. Som alltid efter att ha varit i sällskap som dessa känner jag mig lätt i sinnet, glad över sammanhang där alla argument respekteras.
*
Jag tänker på det program jag nyss såg på SvT om hur vi människor fattar våra beslut. 90 procent av de tusentals beslut vi fattar dagligen, går på automatik, de resterande tio sker med viss eftertanke. Här ryms många tankefällor. Dessutom tenderar vi att använda vårt medvetna jag till att rättfärdiga och motivera de beslut vi redan fattat. Men till skillnad mot våra släktingar bland de övriga primaterna kan vi inse att vi har ett medvetande. Det gör det möjligt för oss att handla som medvetna varelser.
*
Anm. Debatt sedan 1788; av fra. débat 'ordstrid', till débattre 'gräla', till de- 'från' och battre 'slå' (NE)

Etiketter: ,

lördag, april 19, 2014

De dansande andarnas skog

Vi ser De dansande andarnas skog, Linda Västriks uppmärksammade dokumentär om aka-folket i Kongo. En av bosättningens kvinnor föder för andra gången ett dött barn. Beskyllningar och motbeskyllningar haglar om vems fel det är och över vem det vilar en förbannelse. Är det kvinnan, hennes fars familj eller maken? Medicinmannen, som ska ge svar på frågan, ger upp och lämnar över till en kollega. Bär man händelsevis på en tro om den goda, ursprungliga stam- och bygemenskapen får den sig en allvarlig knäck. Här skvallras det och snackas skit som i vilket västerländskt samhälle som helst. Efter ännu ett missfall, denna gång på de vitas sjukhus, häver en doktor förbannelsen över kvinnan och hon föder en son, får vi veta av eftertexterna.

Byns kvinnor är frispråkiga och ropar ”fittan är stark och din penis är slak” till en man som dristar sig till att störa en av deras ceremonier. En surgubbe man känner igen från många samhällen och kulturer, liksom mycket annat i denna skildring. Man förstår av Västviks programförklaring att det också varit ett syfte med dokumentären.

Aka-folkets skapelseberättelse tillhör dock de mer originella. I begynnelsen levde män och kvinnor åtskilda. Männen levde ett torftigt liv, klättrade i träden och samlade vildhonung, hade samlag med stenfrukter och fick bara pojkar. En kvinna smög sig över till männen och hade samlag med alla, åt av deras söta honung och insåg att man kunde ha nytta av dem. Så småningom förenades männen och kvinnorna.

Byns stora tragedi vilar emellertid endast en dagsmarsch bort, där det stora skogsbolaget drar en väg för sina avverkningsmaskiner.

De dansande andarnas skog finns att se på SvT Play ännu en tid.

Etiketter: ,

onsdag, april 16, 2014

Konst och kommunikation

Jag ser Vetenskapens värld SvT. Den skotske geologen reser runt i USA och studerar frackning , den nya och omdiskuterade metoden för utvinning av naturgas som utlöst en energiboom i USA. I dammet på dörren till sin bil ritar han hur ett borrhål sträcker sig 2–3 km ner för att sedan vika av och förgrena sig ut i den porösa berggrunden.

Jag tänker på alla Power Point-presentationer (och dessförinnan overhead-d:o) jag slumrat mig igenom. Här lyckas en människa med några enkla streck förklara exakt det jag vill veta. Pinnen i sanden, den ursprungligaste av alla kommunikationsformer, kanske till och med före talet? Make it simple, som min vän formgivaren brukar säga.

Läsning, muntligt berättande och – i modern tid – radio. Vissa uttrycksformer aktiverar uppenbarligen vår hjärna mer än andra. Och har så gjort, långt innan interaktivitet blev ett ord för dagen. Inte att undra på att det är överflödet som premieras, dränker oss dagligen.
***
”Vet att du undanbett dig den här typen av info
Men bättre att du hör det från mig
Johan och jag ska barn
Hoppas allt är bra med dig”
Jag frågar Lena vem hon tänker sig som mottagare av sms-et på den affisch från Liljevalchs vårutställning som Karin Thunberg citerar i en krönika i Svenska Dagbladet.  En mor? Ett syskon? En före detta pojk- (eller flick-)vän? Vår slutsats är att det beror på den som läser. Historien, som man kan ana mellan raderna, triggar onekligen igång fantasin.
Show them, don´t tell
Konst är inget relativt, där allt beror på mottagaren. Men ett budskap har en sändare och en mottagare, och startar i bästa fall en process, där tankar och känslor väcks. Ibland något som upphovsmannen eller –kvinnan hoppats eller tänkt sig, ibland något helt annat.

Etiketter: ,

Noterat mars-april 2014

Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril.
***
I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot. Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara extra noggranna. Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas mål-sägare i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor.
***
Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare har jag ingen tjänstepension utan får förlita mig på ett eget pensionssparande. Värdestegringen på det jag satt har det senaste året varit 2000 kr, avgiften 2500 kr. Jag går tillbaka och kollar året innan, i alla fall ett nollresultat. Jag hade hade lika gärna kunnat ha pengarna på ett nollräntekonto, allt medan aktieägarna delat på miljarder och bankens ledning kvitterat ut sina bonusar. Med sådana kunder som mig måste det vara lättförtjänta pengar. Jag ringer min vän journalisten, som i många år gav ut ett nyhetsbrev i försäkringsfrågor, och bestämmer en lunch. Här ska bli ändring av.
***
Vi lyssnar till Nina Björk som talar på Almedalsbiblioteket utifrån sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Hon talar engagerat och kunnigt om ett samhälle där varor laddas med känslor och relationer blir varor. Hon är en typ av intellektuell vi har allt för få av. (Kajsa Ekis Ekman är en annan jag uppskattar). När vi går därifrån hör jag några uttrycka besvikelse över hennes brist på förslag till lösningar. Det kanske var det som var poängen. Själv tänker jag Organize.
***
Supporterkulturen. Människan är en social varelse, vi vill tillhöra ett sammanhang. En del finner mål och mening i att leva med och för en klubb. Jag raljerar inte. Minns själv åren mellan barndom och tonår när vi bodde grannar med Johanneshovs isstadion och jag följde Djurgårdens lag i ishockey, fotboll och bandy, Jag minns det magiska skimret runt kring lagbilderna i Rekord-Magasinet och autograferna och de signerade foton från NHL-stjärnor (på den tiden de klassiska sex lagen) min farbror fått i kuvert med exotiska frimärken. Södertäljes stjärnor bröderna Richard och Björn Fagerlund bodde i trappuppgången bredvid på Hertig Carls väg.

Massan har varit central i den moderna idrotten sedan slutet av 1800-talet. Fotbollen övertog rakt av arbetarrörelsens standard, märken och symboler,det gällde att styra in massornas kraft på ofarliga vägar. Nu när inte kyrkan lockade längre på söndagarna. Bo Nilsson, alltför tidigt bortgången, beskriver det här i Nordiska museets årsbok om idrott för ett antal år sedan (Idrottens själ NM Årsbok/Fataburen 2000). Nu har monstret man skapat fått ett eget liv. Det förvånar mig dock att så få, om någon, noterat alkoholens roll i sammanhanget. Men så tjänar också klubbarna gott med pengar på arenornas försäljning av öl. Först kommer käket, sen kommer moralen, som salig Bert Brecht skrev.
***
Debatten om Robert Aschbergs program Trolljägarna får mig att tänka på en intervju jag läste med Sanna Lundell häromåret. Hon berättar hur hon fick stänga kommentarsfältet på sin blogg i tidningen Mama på grund av alla hatiska kommentar om vilken dålig morsa hon, vilka äckliga ungar hon hade osv. Så när Uppdrag granskning gjorde sitt program om näthatet tog man kontakt med Lundell. Redaktionen tappade, enligt Lundell, dock intresset när man fick klart för sig att det i huvudsak var andra kvinnor som skrivit de hatiska inläggen. Hennes erfarenheter passade inte in i dikotomin mellan medelålders vita män och unga kvinnor och feminister. Medierna inte bara speglar utan är också i högsta grad med och formar vår bild av en många gånger komplex verklighet.

Etiketter: , , ,

tisdag, april 08, 2014

”Folk skiljer sig för lättvindigt”

Under min tid som tonårsförälder och nattvandrare i förorten Skogås kom jag att tala med Karin, chef för ungdomsgruppen, om alla ensamstående mammor i området. ”Är det så att folk skiljer sig för lätt?” undrade jag försiktigt. Till min förvåning höll hon med. Om normen förr var att hålla ihop, ”för barnens skull”, och tiga och lida så är normen nu den motsatta. En tid av motgång i ett förhållande så bryter man upp, för sin egen och ”för barnens skull”, lycklig och fri. Eller?

Jag tänker på det här samtalet när jag läser Lou Marinoffs Platon inte Prozac, en klassiker och inspirerande introduktion till det som kommit att kallas filosofisk praxis. Till den filosofiske praktikern kommer den enskilda med ett problem eller dilemma. Hos praktikern kan man inte vänta sig ett svar (eller en analys av en traumatisk barndom), men i bästa fall få verktyg att analysera och bearbeta sitt problem, för att sedan kunna gå vidare. Många av frågorna handlar om relationer – till barn, föräldrar, partner eller arbetskamrater.

Till min förtjusning ser jag att Marinoff tar fram den tyske filosofen och militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780–1831) – som formulerade tesen om ”kriget som politikens fortsättning med andra medel” – när han ska hjälpa en klient att analysera ett samlevnadsproblem. I Marinoffs omtolkning blir skilsmässan ”en fortsättning på äktenskapet under andra former”. Vårt förflutna kan vi aldrig springa ifrån, läser jag det som. När väl den insikten landar blir stundens längtan efter det omedelbara uppbrottet och den totala friheten kanske något mindre lockande.

Lou Marinoff, Platon – inte Prozac: låt filosofin visa vägen genom vardagen, 1. uppl., Natur och kultur, Stockholm, 2000. Finns på bibliotek. Själv köpte jag mitt exemplar på Bokbörsen”. Svenska sällskapet för filosofisk praxis är en ideell förening som verkar för att utveckla och upplysa om filosofisk praxis i Sverige och Norden. 

Läs även Skilsmässa en väg till jämställdhet

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter: ,

Vård med eller utan värde?

Jag talar med V. vän och läkare med en privatmottagning där hon bedrivit avancerad vård i många år. Hennes verksamhet är högt specialiserad och patienterna svårt sjuka. V. och hennes klinik har nu drabbats av ”Vårdvalet”, Stockholms Läns Landstings senaste instrument för att hålla det svårskötta vårdpastoratet i Herrans tukt och förmaning. Patientjournalen heter inte längre journal, får jag veta. Nu loggar man in i PAS, PatientAdministrativtSystem. Ett besök hos läkaren är numera en ”produkt” där varje åtgärd mäts och vägs för att debiteras enligt i förväg fastställd taxa. Någon kolumn för att ange om kunden (förlåt patienten) blivit frisk finns inte.

V. närmar sig pension. Hon har stora delar av ett yrkesverksamt liv kunnat glädjas med sina patienter i deras framsteg, och delat deras motgångar. Nu funderar hon på att trappa ner. Hon ser sitt yrkeskunnande degraderas till en fråga om siffror och rapporter. Högt uppe i rymden sitter legioner av ekonomer och jurister och ser till att V. och hennes kollegor producerar det dom ska, dvs. ”åtgärder”. Och ingen frågar om patienterna blivit friskare.

En helt annan infallsvinkel har professor Jörgen Nordenström i Värdebaserad vård, en bok som jag haft glädjen att vara redaktör för i vinter. Nordenström visar med svenska och utländska exempel hur en vårdorganisation inriktad på lärande och ”Best Practice”, med ersättningsmodeller som sätter resultatet och samordningen i centrum kan bli både billigare och bättre. Karolinska Institutet University Press  ger ut inom kort.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

fredag, april 04, 2014

Tystnaden

Jag samtalar med A. om mitt skrivande. Sedan i julas har jag koncentrerat mig på arbetet. Kreativiteten (den är ju trots allt begränsad) har fått sitt utlopp i problemlösning och i arbetet med andras texter. Men ändå, denna plötsliga tystnad. Ser att det nu gått sex veckor sedan jag senast skrev något här. Anteckningsboken gapar tom. Jag tycker ju om att skriva; trots småfel och en och annan otymplighet tycker jag också om att ibland gå tillbaka och läsa det jag skrivit. Man kommer närmare sidor hos sig själv som dränks i det dagliga bruset. Det händer också något med tankarna när man formulerar sig. Det ena ger det andra, som ger det tredje – och plötsligt är man ute i helt okänd terräng.

Skrivandet/formulerandet kräver tid och eftertanke. Och en stillhet, i vilken man kan lyssna till den svaga rösten långt därinne, där de nya tankarna och idéerna växer fram. De färdiga åsikterna ligger redan färdigpackade på hyllorna, redo att slängas fram på disken så snart de behövs.

Etiketter:

Ryssen kommer?

Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument.

Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldrig att Ryssland, under någon regim, skulle släppa porten mot Medelhavet (eller Kaliningrad för den delen).

Och väst (”det internationella samfundet”) som nu plötsligt börjar försvara den folkrätt man i ”humanitetens” namn gjort allt för att desavouera de senast tjugo åren. Somalia, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, alla stater som med vårt benägna bistånd gått från diktatur och despoti till totalt sönderfall och gangstervälde. Nej, inte övertygar det mig.

Jag föreställer mig att en framkomlig väg till fred och frihet bara kan byggas på att en bred fredsopinion kräver att stormakterna nu tar ett eller flera steg tillbaka och ger FN och dess stadga den roll det en gång var tänkt att få, i lärdomarna av förra gången det smällde. En tredje ståndpunkt för vår tid om man så vill. Tyvärr talar det mesta för motsatsen, hur mycket USA och Ryssland nu talar om Ukrainas framtid, över huvudet på Ukraina.

Krigets första offer är inte sanningen, det är komplexiteten, skrev någon nyligen. En annan lärdom: Varje folks befrielse kan bara vara dess eget verk.
***
Torsten Kälvemark tar i en läsvärd artikel i Aftonbladet upp Ålandsfrågan. Hur Åland på 1920-talet blev kvar som en autonom del av Finland, trots att en majoritet av öarnas befolkning röstade för att övergå till Sverige. Jag vill minnas att ett av den Internationella domstolens i Haag argument den gången var att en övergång till Sverige skulle försvaga svenskans och finlandssvenskarnas ställning på fastlandet. Ett argument som idag snarast skulle tala för att Krim skulle fortsätta att tillhöra Ukraina. Sven Hirdman skriver för övrigt kunnigt och läsvärt om Ukraina och Ryssland på DN Debatt. En och annan förnuftets röst hörs i krigsdånet.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter:

torsdag, februari 20, 2014

Det är väl hon som drar in stålarna

– Det är väl hon som drar in stålarna i det där förhållandet.

Jag har hört repliken förut. Den gången gällde det min farfar som levt samman med en kvinna vars efternamn inte slutade på -son. När vi tömde lägenheten uppe på berget i den blåsiga förorten fanns där också några möbler som inte behövde gå direkt till tippen.

Han sa det flera gånger, som om det var viktigt. Som att männen i vår släkt egentligen är losers, förlorare vars enda möjlighet att klara sig är att träffa en självständig, stark och yrkesarbetande kvinna. Som min far. Som jag. Hade han bara …

Eller är det bara ett illa dolt kvinnoförakt?

Etiketter:

lördag, februari 15, 2014

Noterat januari–februari 2014

Jag avskyr skvaller. Jag älskar skvaller.Ryktena om vem eller vilka kulturpersonligheter som är förebild till den självupptagne Hugo Rask har tagit bort en del av magin kring Lena Anderssons August-prisade Egenmäktig förfarande. Det är annars en roman av en typ – med teman som avvisning – jag tvekar att läsa. Nu har jag i alla fall skaffat den.
***
Under William Shakespeares levnad genomgick det engelska språket en intensiv utveckling. Upptäckten av nya kontinenter och den accelererande handeln och sjöfarten bidrog till att engelskan tog intryck av främst italienskan, spanskan och portugisiskan men också från kulturer längre bort. Den snabba tekniska utvecklingen skapade sin vokabulär. Den första engelska kompletta bibelöversättningen trycktes 1535. Boktryckarkonsten utvecklades snabbt och möjligheten att trycka och sprida böcker gjorde att en rad av tidens klassiker och renässansens humanistiska skrifter snabbt gjordes tillgängliga på engelska: Plutarchos, Montaigne, Machiavelli, Boccaccio, Dante. I denna språkliga turbulens föddes, undervisades och verkade William Shakespeare …
Till detta kan läggas ett reformerat skolväsende och den kommersiella teaterns födelse, en teater inom vilket Shakespeare verkade som skådespelare, författare och regissör hela sitt yrkesverksamma liv.
Calle Pauli recenserar tre nyutkomna böcker med anledning av 450-årsjubiléet av den store dramatikerns födelse. Peter Brooks avfärdar spekulationerna om att Shakespeare med hans enkla bakgrund inte skrivit sina verk som utslag av snobberi. Ingen ifrågasätter att bypojken Leonardo da Vinci skapat sina verk. De stora genierna växer inte ur ett vakuum
***
Färgstarka drömmar varje natt. Jag vandrar i städer, flyttar och ställer i ordning lägenheter som påminner om platser där jag bott. I en dröm träffar jag en kollega och berättar om en annan dröm jag haft osv. I en annan blir jag jagad av en trubadur som visar sig vara en våldtäktsman med kofot ombord på ett last- och passagerarfartyg. Vi seglar längs en flod fram till en damm med en kaj.
***
Vi sitter vid middagsbordet, diskuterar barnuppfostran, barnen, deras respektive och jag. Jag har hört Tony Irving i radions P4 berätta om några incidenter han retar sig på, en kvinna som med bar överkropp gick i mittgången på en stor flygjätte och ammade sin baby, hur en annan föräldrar bytte blöjor på sin lilla telning på sätet bredvid honom och slutligen hur han och hans partner varit ute en kväll för att äta en middag i lugn och ro och hur tre barn sprungit runt på restaurangen medan deras föräldrar suttit och plockat med sina mobiler. Med i studion var Louise Bratt Tidmarsh chefredaktör för Vi föräldrar. Jag delar inte Tony Irvings engelska syn på barnuppfostran att barn ”inte ska synas och inte höras” men börjar till slut reta upp mig på journalisten som söker efter varje argument till föräldrarnas försvar. Jag tänker, om hon åtminstone kunde erkänna att det finns en konflikt här, motstridiga intressen och det inte bara kan barnens och föräldrarnas behov som ska gälla. Då kanske vi kan få en dialog, istället öppnar sig en avgrund mellan individer som alla hävdar sin rätt. Så bygger man inga samhällen. Om det kan vi enas runt middagsbordet.
Efteråt slår det mig med vilken självklarhet vi säger till barnbarnen att var lugna när vi går in den fina inredningsbutiken på Hästgatan i Visby. Men så står där också porslinsföremål värda tusentals kronor.
***
Radions Medierna har letat fram Jan Guillous slutbetyg från Solbacka, något Paul Frigyes hade kunnat göra på en förmiddag. Och därmed rätas det frågetecken ut som bland Erik Wijk pekat på i Dagens Nyheter. Nu kommer ingen att kunna läsa boken utan att undra vad som är sant och vad som är obekräftade rykten och därmed faller hela boken som Guillou triumfatoriskt uttryck det. Frigyes verkar ha fallit offer för sensationsjournalistikens gyllene regel: ”Kolla aldrig en bra story, för då kanske den spricker.” Och till skillnad mot många andra har han haft fri tillgång till objektet för sin granskning. Sorgligt men oförlåtligt. Nu drar Norstedts tillbaka boken helt.
***
Jag sitter i köket med en kopp varmt honungsvatten. Skriver. Det snöar ute. – 3 grader. Vintern har äntligen kommit. Jag är förkyld. Inget allvarligt. En lättare förkylning innebär en sorts undantagstillstånd. Jag vänder på dygnet. Alla rutiner upphävs för några dagar. Det tvingar en att varva ner och, hämta kraft. Jag trivs.
***
Jag läser i bladet att en anställd blir i genomsnitt avbryten 60 gånger per dag. I genomsnitt jobbar han eller hon koncentrerat sex (6) timmar i veckan. Som egenföretagare borde jag alltså ha en fördel, dessvärre är det bara de sex timmarna jag kan ta betalt för. Men jag slipper i alla fall avbrotten.
***
Jag drömmer att jag går ner för trapporna till tunnelbanestation. Plötsligt ser jag perrongen till vänster. Trappan jag går på mynnar ut på spåret och ett tåg kommer rusande mot mig. Sen susar det förbi vid sidan av trappen.
***
Tre ambassadörer framträder på DN Debatt och talar mot ett svenskt Nato-medlemskap. Jag ska inte upprepa deras argument, artikeln talar bra för sig själv. En poäng värd att framhålla – inför dem som tror vi kan ersätta ett svenskt försvar med Nato – är att organisationen kräver att medlemsländerna ska avsätta 2 procent i försvarskostnader. Sverige har idag 1,2 procent. Höjer vi till två procent är vi ett stort steg närmare ett självständigt försvar. De som talar varmt om Håkan Juholt bör minnas att det var han som drev igenom avskaffandet av värnplikten. För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras.
***
Ambassadörernas artikel får mig att minnas folkomröstningen för tio år sedan. Hur ekonomer och statsvetare talade mot svenskt medlemskap i EMU den gången och i många fall förutspådde det som senare kom att inträffa. Helt andra tongångar den gången än när det gällde EU-frågan.  Kommer vi att få se en repris?
***
Var och varannan natt återvänder jag till huset vi bodde i så många år när barnen bodde hemma. Antingen är vi på väg att flytta eller så är vi tillbaka tillfälligt och har lånat huset av dem (oklart vilka) som köpt det. Omgivningen är sig lik i grundstrukturen men detaljerna skiljer; vägarna, sjön, busshållplatsen finns där, men husen är andra, ligger tätare, backarna brantare. Jag skull kunna rita upp en karta av detta landskap.
Vi packar, bygger om, fixar i ordning för dem som ska flytta in. En känsla av uppbrott. Någon gång cyklar jag in till stan genom förorter som liknar södra Stockholm, men ljuset är ett annat (för att citera Ivar Lo-Johansson). Ibland har vi hund. Sonen och jag inspekterar ett plåttak som börjat flagna och behöver målas.
***
Jag läser i Svenska Dagbladets alltid läsvärda näringslivsbilaga om bostadsrättsföreningar som tillämpar 1000 års avskrivningar på sina tillgångar. Allt för att hålla nere månadsavgifterna och kunna visa upp fina räkenskaper för potentiella köpare. Nu har revisorernas organisation FAR slagit larm. I fortsättningen ska all avskrivning vara linjär, max 100 års avskrivning ska tillämpas på en fastighet, säger Riksbyggen i ett internt cirkulär. Månadsavgifterna i nybyggda fastigheter kan stiga med upp till 30%. Nu växer oron i branschen. Ska bostadsbubblan spricka nu? Tänk om ingen vill köpa när avgifterna stiger? 
***
Medicin med Mosley. Rader av myter punkteras, andra sanningar etableras.  Gedigen public service från BBC, genomarbetat och underhållande. Men varför sänder SvT så sent? Halv elva på söndagkvällarna.
***
Hör om en ung man från Gotland som flyttar tillbaka till ön efter att ha bott hos sin äldre bror i en etta Stockholm. Där hade han jobb, men ingen egen bostad. Nu bor han hemma hos sin far igen på ön, har tak över huvudet men inget jobb. Sverige 2014.
***
Kajsa Ekis Ekman, som alltid läsvärd, i DN om nyliberalismen som falsk ideologi. I själva verket strävar allt kapital efter monopol. Storföretagen är interna planekonomier med diktatoriskt ledarskap. Marknaden som en myt för underklassen. Kanske är det först med den verkliga kommunismen som marknaden kan återupprättas. Intressant tanke, som jag delvis återfinner hos Anders Björnsson i hans bok Den krypande kontrarevolutionen.(CKM-förlag)
***
FAR backar om avskrivningar på fastigheter. Frågan begravs i statliga bokföringsnämnden till efter valet. Efter oss syndafloden.

Etiketter: , , , , , ,

En dröm

Jag åker tunnelbana. Tidigare i drömmen har jag kommit med en mindre båt på Strömmen och stigit av vid Räntmästartrappan. I vindlingarna under Slussen promenerar jag upp mot Götgatsbacken. Jag kliver på tunnelbanetåget och ställer mig på kopplet mellan två vagnar. Moderna på utsidan, inredningar som på Lidingöbanans gamla tåg. Vid Medborgarplatsen kopplas tågsetet bakom mig loss och jag blir stående bak på tåget. Ingenstans känner jag någon oro. (När jag skriver minns jag otaliga drömmar med tunnelbanefärder i de södra närförorterna: Kärrtorp, Skogskyrkogården, men även Skärholmen.)
Vid Gullmarsplan stiger jag av. Jag ska träffa dottern. I drömmen går hon på vuxengymnasiet i min gamla skola, den gången med namnet Enskede gymnasium, ännu tidigare Högre Allmänna Läroverket i Enskede. Stationen är mindre än i dag, som den var innan bussterminalen byggdes. Just när jag ska kliva ut från stationen mörknar himlen. Svarta moln hopar sig. Det blir mörkt ute som en sen höstkväll. Regnet börjar piska. Blixtar tjocka som lianer slår ner över stan. Jag tar jackan över axlarna och drar upp huvan. När ovädret dragit förbi och jag ska börja gå märker jag att jag förlorat jackan. Jag går runt och letar bland alla föremål på marken. Inser att jag måste stöldanmäla telefon, plånbok och betalkort. Panik. Så, längre in på stationen står en man och hänger upphittade föremål på krokar, däribland min jacka.
Jag går ut, tar till höger, tror att jag ska komma ner till skolan men går fel och hamnar bland tallklädda backar, enstaka kolonistugor och så, mitt i allt, putsade hyreslängor från 40-talet. Jag går runt bland husen, inga människor i sikte bara enstaka rabatter och odlingar, hittar en väggfast stege och klättrar upp på tegeltaket för att få överblick. Några barn leker däruppe. Ett spädbarn, litet som en docka, rullar ner från taket och landar bland stenarna på en avsats. Jag tar mig ner och lyfter upp den lille till de andra.
Jag tror mig se vart jag ska gå och klättrar ner. Ett av barnen springer före för att visa vägen. Så inser jag att jag åter glömt min jacka och tvingas gå tillbaka. Jag klättrar upp på nytt och hittar jackan.
Passerar en ruffig gång med några a-lagare. De känns hotfulla när jag kryssar mig fram. Jag kommer fram till skolan. Det byggs och är fullt med provisoriska väggar och gipsskivor vid ingången. Nånstans i alla bråten kommer dottern förbi. Hon bär på några pärmar. Pratar med några andra. Hon har bråttom och hinner inte stanna. Jag återvänder upp mot tunnelbanestationen.

Etiketter: ,