torsdag, mars 12, 2015

Hallucinationer

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att 1 1/2 timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte de som vanligtvis tror på ufos och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig.

Oliver Sachs, som tidigare utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, dvs. hallucinationer. I så motto är Shermers upplevelse inte helt representativ, teamet fanns ju där. En riktig hallucination har vanligtvis ingen förankring i verkligheten och framstår till skillnad mot fantasier och dagdrömmar som helt igenom verkliga.

Hallucinationer bjuder på fascinerande resa genom fantomsmärtor, varsel, medier, syner och Gudsupplevelser, orsakade av allt från bortfall av sinnen som syn och hörsel, drogpåverkan, delirier, posttraumatiska stressyndrom (den krigsveteran som plötsligt upplever hur kunderna på en stormarknad är fiendesoldater), självhypnos, epilepsi, Parkinson eller förluster av nära anhöriga (att se eller höra den man just mist är för många en del i sorgeprocessen). Läsningen av Hallucinationer sätter alla dessa småknytt, gastar och spöken som mänskligheten hemsökts av genom historien i ett nytt ljus.

Hallucinationer har ibland förväxlats med psykisk sjukdom och ämnet ansåg länge som lite ”skämmigt” och något man inte talade högt om. Idag har forskarna bland annat med hjälp av magnetröntgen kunnat neurologiskt förklara vad som händer i hjärnan, t.ex. hos en som förlorat synen och plötsligt börjar se människor, mönster och rörelser i rummet.

Som alltid har Sachs på ett eller annat sätt själv upplevt mycket av det han skriver om, vilket inte gör boken mindre underhållande, även om framställningen tyngs något av fotnoter lika långa eller ibland längre än själva huvudtexten. Hursomhelst så kommer jag i fortsättningen att se på tv-program som ”Det okända” och ”Hemsökta hus” med nya ögon, fast kanske inte på det sätt producenten tänkt sig.

Hallucinationer
Oliver Sacks
Övers. Ingemar Karlsson
Brombergs 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/15

Etiketter: ,

lördag, februari 28, 2015

Kan alkoholister dricka måttligt?

Något om konsten att tolka statistik
Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat ett studiematerial om alkohol åt RNS, för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik.

Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, inledde Andréasson. Han illustrerade med ett klassiskt exempel: Tiden efter andra världskriget steg antalet barnafödslar i Europa. Samtidigt ökade antalet storkar. Betyder det att det var ökningen av antalet storkar som lett till att nativiteten steg? På samma sätt är det med alkoholen och hjärt-kärlsjukdomarna, förklarade han. Förvisso löpte de som inte dricker alkohol en större risk för hjärt-kärlsjukdomar än de som dricker måttligt (att de med hög alkoholkonsumtion löper ännu större risk att dö en för tidig död har på något vis försvunnit när kvällstidningarna gör sina löpsedlar), men var det avsaknaden av alkohol som var orsaken? I så fall borde muslimer eller organiserade helnykterister var särskilt drabbade, men så var inte fallet; tvärtom var den senare gruppen friskare än genomsnittet.

När Andréasson tittade närmare på alla studier som gjorts fann han en mängd andra ohälsofaktor hos dem som inte drack alkohol, där avsaknaden av sociala nätverk var en av de främsta. De som inte drack var ofta ensamma människor med många andra problem. Alkohol är i vår kultur i första hand en social drog, ett smörjmedel i umgänget. Har man inget socialt umgänge, möter man inte alkohol och dricker därför inte. Att man drabbas av sjukdom och psykisk ohälsa orsakas alltså inte av frånvaron av alkohol, var Andréassons slutsats. Rensat från alla sådana variabler gick koppling måttligt alkoholintag och friskt hjärta upp i rök. Allt går att bevisa med statistik, det gäller bara att göra sitt urval, det vet varje forskare.
*
Under åren som gått har jag sysslat med annat, men har då och då stött på Andréassons namn. Hans auktoritet har stigit, uppdragen blivit fler. När han nu åter är aktuell är det som föreståndare för alkoholkliniken Riddargatan 1. Där har han skapat rubriker med påståenden som att ”alkoholister kan dricka måttligt” – eller ”alkoholdoktorn lovar alkoholister att kunna dricka” som TV4 valde att vinkla det. Motreaktionen från den traditionella missbruksvården och från nyktra alkoholister var given: ”Det är omöjligt.”

Ska vi nu få samma låsningar här som i kostdebatten? var min första tanke. Striden mellan principerna om total avhållsamhet kontra måttlighet är gammal, och många gånger misstänktes, inte utan fog, att de som hävdade tesen om det måttliga drickandet rättfärdiga det egna drickandet.

Men innan man höjer rösten ska man kanske lyssna till vad Andréasson faktiskt säger.
– Kan alla dricka måttligt? frågar TV4-reportern.
– Nej, svarar Andréasson, en del kan, andra inte.

Sverige uppskattas ha 50 000 grava alkoholmissbrukare, 250 000 med alkoholberoende och något fler med ett skadligt drickande. Den traditionella missbruksvården i stort sett är inriktad på den mindre grupper av allvarliga missbrukare, medan möjligheterna till måttligt drickande finns inom de senare grupperna. Till de traditionella institutionerna vill ingen inom den stora gruppen av riskbrukare gå, antingen för att de inte tror sig att klara helnykterhet eller känner skam i största allmänhet för att klassas som alkoholister.

Själva hävdar man i de välkomnande lokalerna på Riddargatan att mer än hälften av deras klienter klarar att gå över till ett måttligt drickande. Nu forskar man vidare, och vi får läsa resultatet av deras studier lika kritiskt som Andréasson en gång lärde mig.

Den som vill veta mer om Riddargatans behandlingsprogram kan besöka hemsidan  eller lyssna på radioprogrammet Kropp och själ som sändes häromåret.


Poängen är inte att få fler att dricka, problemet är att idag har många allvarliga problem med sitt drickande som den inte gör något åt på grund av ideologiska låsningar inom vården. Alkoholen är ett av våra största och för samhället dyraste folkhälsoproblem och samtidigt det mest svårlösta, så alla seriösa initiativ måste mötas med intresse.

Etiketter: ,

fredag, februari 27, 2015

Tryggare kan ingen vara …

Jag prövade en gång att likt mellanstadiebarnen i den bok om filosofisk praxis jag just läst att göra en lista över av vad jag tycker är viktigt i livet:
  • Trygghet
  • Hälsa
  • Familj och vänner
  • Att förstå och lära nytt
  • Självreflektion
  • Att göra rätt för sig
  • Goda samtal
  • Musik
  • Läsning
  • Skrivande
Den inbördes ordningen kan diskuteras, men skulle jag – för att fortsätta liknelsen från boken – välja ett ord att skriva på svarta tavlan skulle det vara
TRYGGHET
Trygghet, ”att vara trygg, inte behöva känna sig ‘oroad eller hotad’, ’utom fara, skyddad, säker’”, skriver Bonniers Ordbok.
(Den som är språkhistoriskt intresserad kan notera att ordet kommer från fornsvenskans trygger [‘trogen, säker, tryggad’] och är ett allmänt germanskt ord [jfr tyskan treu ‘trogen, ärlig, pålitlig’; engelskans true ‘sann, trogen’] besläktat med tro , i betydelsen ‘förtroende, trohet, fast, stark’.)
En utflykt i språkhistorien visar vilka grundläggande värden det handlar om, men också vilket flyktigt tillstånd trygghet kan vara. Om inte annat ska vi ju alla en gång dö.
  • Trygghet kan vara att inte behöva oroa sig för om det ska finnas något att äta i kylskåpet.
  • Trygghet kan vara att ankra upp i en vik till skydd mot en annalkande storm.
  • Trygghet kan vara att ha någon att samtala med, när livet känns svårt. (Men inte bara då.)
  • Trygghet kan vara att krypa upp i någons famn när man är liten.
  • Trygghet kan vara ett mål att sträva mot i en hotfull värld.
Den som beskyller vanligt folk för att vara ”trygghetsnarkomaner” brukar vanligen ha sitt på det torra (undantag finns). Det skulle vara mer övertygande om det kom ur en munkcell.

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral (”Först kommer käket, sen kommer moralen”), låter Bert Brecht Macheat och Sjörövar-Jenny sjunga i Tolvskillingsoperan (”Ballade über die Frage: ’Wovon lebt der Mensch?’)

”Bara genom att ’sörja för folket’ kan vi mota fascismen”, citerar Björn Elmbrant Per Albin Hansson från en annan mörk tid, i en artikel om det växande stödet för Sverigedemokraterna.

Det är möjligt att hungriga vargar jagar bäst. Men hungriga människor brukar börja jaga varandra. Det vi nu ser ske runtom i Europa pekar i den riktningen. Kan jag känna mig trygg om min granne inte gör det?

Så är då detta svaret på frågan vad jag vill med mitt liv? Att verka för egen och andras trygghet?

Etiketter: , ,

fredag, januari 30, 2015

Kriget som en renande eld

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg. Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch:
”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.”
Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld …
Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varningsklockor att ringa. Det är förstås så här det gått till, varje gång under de senaste två hundra åren när unga människor fyllda av glädje och tillförsikt tågat ut till en väntande död i massgravarna. Att krig dessutom plägar sätta fart på stagnerande ekonomier, är det så vi ska förstå de senaste årens accelererande krigsretorik ett krisernas Europa?

Etiketter: ,

torsdag, januari 29, 2015

Noterat januari 2015

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter), inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne.
*
Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om Sverigedemokraternas vision: ett land byggt på ”kärleken till det egna landet”. I Niklas Orrenius reportage citerar han den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfried Herder, som med sina tankar om en ”folksjäl” är en viktig inspiratör för SD:
– Herder sa: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”
Inte är det nationalismen som är det största problemet med SD. Därför gör Byggnads rätt som åker runt på landets byggarbetsplatser och berättar om alla förslag från Alliansen om försämrade villkor för anställda som SD stött under förra mandatperioden
*
Henning Mankell skriver i sin senaste, mycket personliga och läsvärda bok (Kvicksand. Leopard 2014) om två gatubarn, omkring fem och tre år, utanför teatern i Maputo där han arbetat. De båda sover i en gammal kylskåpskartong, troligen utkastade hemifrån när deras mamma tvingats ta en ny man för att överleva. På morgnarna ser Mankell den äldre brodern tvätta och ta hand om sitt yngre syskon. På dagarna strövar de genom staden och tigger. När det är dåligt väder får de sova över inne på teatern. De kläder de får byter de genast till mat. Han ser dem aldrig leka, all deras tid går åt till överlevnad. De talar tyst och förtroligt med varandra. En dag är de borta. Mankell ser dem aldrig mer. Två av kanske tusentals hemlösa barn bara i Maputo.Jag ser på mina barnbarn, de två äldsta fem och fyra år, och det knyter sig i magen.
*
Om man nu gör en pastisch på en såpopera i 13 år får man väl avsluta den som en riktig såpa. Låt huvudperson dö eller sälja butiken och emigrera, istället för detta metadravel.
*
Och Putin får fortsätta som förut? frågar en vän på Facebook apropå min vision om 2015. Nej, jag hyser inga illusioner om Ryssland. Eller Kina. Lika lite som jag gjorde om Irak, Libyen eller Syrien. Men spåren efter de gånger "världssamfundet" ingripit i olika stater de senaste 20 åren, med början i Jugoslavien, gör i alla fall mig mer oroad än utvecklingen i öst.
*
Jag skrev om min skepsis mot utopier och min vision om 2015 fick sig en rejäl törn ganska omgående i Paris. Nog kunde året fått en bättre start. Men drömma kan man alltid.
*
Nej, jag ångrar inte mitt 70-tal. Hur skulle jag kunna det? Det var ju då jag blev den jag är. Mycket av det vi och andra slogs för ledde ju också till reella förbättringar, både i världen och på hemmaplan. Oavsett vad som sägs numera.

Men en sak sticker i ögonen: Vår oförmåga att hantera olika åsikter och intressen, ”motsättningar” som vi sa. Är det något jag tycker mig ha lärt genom åren så är det att inom politik, eller vetenskap för den delen, finns inget ”rätt” eller ”fel”. Det finns majoriteter och minoriteter, och i demokratiska samhällen och organisationer är det majoriteten som ska bestämma. Men det som är fel idag kan i morgon vara det rätta. Och tvärtom.

Kanske är det också svaret på frågan hur vi, som vann så många slag, kunde förlora hela kriget.
*
”Humorn är vårt andrum, vår vila, för att stå ut”, säger Britta, en av de medverkande i Folke Rydéns dokumentär ”Överlevarna” om tre människor som funnit varandra efter att ha mist sina familjer i tsunamin. Plötsligt finns de inte där längre. Mannen, hustrun, barnen, mitt i livet bortsköljda av en en flodvåg. En film om att våga sörja, men ändå kunna gå vidare.
”Man kan vara lycklig vid sidan av sin sorg, men saknaden finns där alltid”.

Och jag tänker på de fall Lena berättat om med patienter som i sin förtvivlan över ett besked, eller en sent ställd diagnos, går till storms mot allt och alla. Kanske får de utlopp för sin sorg och ilska i skrivelser, överklaganden och telefonsamtal? Eller fastnar de i cirkel av livslång bitterhet? Vi är alla olika. Vem är jag att döma?
”Mamma jag kan simma”, ropar en lycklig sjuåring innan han sköljs bort av flodvågen. Det är det sista hon hör och ser av honom i livet. En annan kvinna ser sin man öppna dörren och försvinna i en vägg av vatten.
*
Diana Janse som skrev boken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar (2010) om sin tid som svensk ambassadör i Kabul recenserar den amerikanske journalisten Anand Gopas bok No good men among the living om vad som händer när elefanten klampar in i basarkvarteren och inte har en aning om vad det är som händer. Jag läser och ryser:
"Men hur för man krig utan motståndare, frågar sig Gopal. Enkelt: med hjälp av diverse allierade krigsherrar, som snabbt anpassade sig till den amerikanska närvarons logik. ”De började skapa fiender där inga fanns för att utnyttja de perversa samarbetsincitament som amerikanerna – utan att inse det – hade infört.”
*
En kväll tar jag en öl med en gammal vän. Det är ett tag sen vi sågs. Han är mitt uppe i en separation. Samtalet kommer av naturliga skäl in på relationer.
”Sina känslor rår man inte över”, säger jag, ”men handlingarna får man ta ansvar för”.
Vi begrundar detta en stund innan vi återgår till politiken och dagsfrågorna
*
Varje dag går jag förbi dem. Utanför den lilla Coop-butiken, vid Ringens centrum, i tunnelbanan, ja till och med i Östercentrum i Visby. Jag ser dem, och ser dem ändå inte. De romska tiggarna. Så läser jag Henning Mankells text om de två gatubarnen i Maputo och den drabbar mig som ett knytnävsslag i solarplexus. Det säger också något om språkets kraft. Eller min ignorans.
*
Ska vi avfärda SvD Näringsliv (”En grekisk skuldavskrivning borde vara självklar”) lika enkelt som vänsterns ståndpunkt om Grekland. För att inte tala om Paul Krugman som skriver om valet i Grekland i New York Times. Ännu en vänsterextremist! Och en sån ska ha fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
*
Att säga att vi bör ge bistånd till Rumänien för att de ska ta hand om romerna i sitt land, är inte det som om vi skulle gett bistånd till Sydafrika under apartheidtiden för att stödja de svarta, eller för den del, ge pengar till Israel för att förbättra för palestinierna.

onsdag, januari 28, 2015

Inga rasister på våra gator, eller?

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden.

De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände.

Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick sina motiv ifrågasatta. (Samma sak när den gamla rabulisten Kalle Hägglund gav ut Mein Kampf. Återigen rop på förbud, och den tyska delstaten Bayern ingrep och hävdade upphovsrätten till Adolf Hitlers skrifter.)

Idag är motdemonstrationer och mötesstörningar legio. När en grupp nynazister, med påkar och vapen, attackerade ett fredligt opinionsmöte i Kärrtorp skedde det på sätt som för tankarna till 1930-talets mötesbrytningar och gatuslagsmål mellan nazister och kommunister. När Jimmie Åkesson talade under valrörelsen 2014 möttes han av saxofoner, visselpipor och burop, ibland så kraftigt att mötena fick avbrytas. Somliga – en del som nyss skrev ”Jag är Charlie” på sina Facebook-sidor – brukar se detta som en seger för demokratin.

Liksom i alla överhettade miljöer kommer någon förr eller senare att dra detta till sin yttersta spets. I Norge en Anders Behring Breivik, i Paris bröderna Kouachi. Och i vårt land går SD-sympatisörer ut och slår ner vänsteranhängare på gatorna, anhängare till Revolutionära Fronten misshandlar SD-funktionärer. Handlingar som redan kostat människor livet.

”Inga rasister på våra gator” är ju en slagkraftig paroll, men vad betyder den? Att den som är motståndare till invandring, flyktingmottagande och ett mångkulturell samhället eller har befängda idéer om intelligenskvoten hos andra folkgrupper inte ska ha rätt att yttra dessa. I varje fall inte offentligt. Men har man med det inte också svalt motståndarens världsbild?
Uppdaterad

Etiketter:

tisdag, januari 13, 2015

Passion, lust och lidande?

– Du är en passionerad människa.

Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre.

Men passionerad? Jag går till ordboken:
passion, stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ”
Och om ”lidelse” läser jag att det är en
”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidelse';”
Definitionerna går i varandra. Både hos passion och lidelse är lidandet den centrala och ursprungliga betydelsen (Jesu lidande på korset, Passionsspelen osv.). Men från 1700-talet och framåt vidgas betydelsen. Är det romantiken som spelar oss ett spratt?
*
Ur samma ordstam som passion kommer ord som passiv (= overksam, lidande) och patient (lat. patiens, 'som lider; som uthärdar', till pati 'lida') och patiens (av fra. patience 'tålamod; patiens'; av lat. patientia 'tålamod')

Etiketter: ,

söndag, januari 11, 2015

Jag är inte Jyllands-Posten

Idag när alla går ut för att manifestera sitt stöd för yttrandefriheten kan det vara värt att påminna om följande historier ur Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009):

Konstnären Jens Jørgen Thorsen hade fått fria händer att avbilda Jesus på en betongvägg och försett honom med en erigerad penis. Tilltaget ledde till sådana proteser från kristna att dåvarande trafikminister Arne Melchior beslutade sig för att låta måla över konstverket
”som han fann ’anstötligt’ och ’blasfemiskt’. Ett beslut som rosades av dåvarande chefredaktören på Jyllandsposten som tyckte att trafikministern hade ’visat både förnuft och mod att få smörjan avlägsnad, även om han kan förvänta sig nya rop om grundlag och censur’.”
Några år innan publiceringen av de famösa Muhammedkarikatyrerna tackade också
”en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ’sidleds uppståndelse’ och ’uppståndelse med skruv’. Inte för att karikatyren var dålig utan för att han trodde ’att den kommer att utlösa ett ramaskri. Därför vill jag inte använda den’.”
Charlie Hebdo med sin rabulistiska frispråkighet verkar onekligen i en annan tradition.

För mycket för Jyllands-Posten. (Bilden ur ett annat sammanhang.)

Etiketter: ,

lördag, januari 10, 2015

Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.
*
Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).

Etiketter:

fredag, januari 09, 2015

Attentatet i Paris

”En attack mot yttrandefriheten.”

Jag läser rubrikerna efter attentatet mot den franska satirtidningen. Idag är alla Charlie. Men hur var det förra veckan? Och hur blir det i övermorgon? Är inte detta – vilka som än är gärningsmännen – i all sin blodiga praktik en grotesk förlängning av det vi sett komma under det senaste decenniet? Det slutgiltiga tystandet av den som har annan åsikt, kön, ursprung eller religion, när inte mötesstörningar, talkörer, hatmejl, telefonterror, misshandel, brandbomber och attentat räcker till. Kalasjnikov i stället för saxofoner, visselpipor och talkörer.
”Den som själv är utan skuld kasta första stenen.” (Johannes 8:7) 
Sånt kan man fundera på en regnig januarikväll.

Etiketter: ,

lördag, januari 03, 2015

Mitt 2014

2014 var året då
… rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt
… epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade
… Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till
… militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga
… Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden
… Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar (Storebror ser dig) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder
… Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”?
… socialdemokratin lämnade walkover i frågan om de bolag som riskerar skattebetalarnas pengar inom den offentliga välfärden
… Sverigedemokraterna blev den idealiske fienden som alla (minus 13 procent) kunde ta avstånd från
… Sverige fick en kulturminister som förklarade att hon kunde peka med hela handen, oklart vart eftersom hon saknade både kulturellt intresse och erfarenhet av politiskt arbete
… jag hade fler jobbuppdrag än på många år, men fortfarande bara vet vad jag ska göra de närmaste två månaderna
… jag ryckte upp mig och började skriva något varje dag, på bloggen och annorstädes
… jag under stor tvekan aktiverade mitt gamla Facebookkonto och fann att sociala medier lockar fram mina sämsta sidor (”hur många gillar det här inlägget?”, ”har det kommit några kommentarer än?”) i ett flöde lika mättande som en bamsepåse med potatischips. Jag funderar vidare på hur jag ska göra 2015
… Lena fyllde 65 år och vi bestämde oss för att fortsätta vara särbor, i Visby och Stockholm
… jag fick anledning till en nattlig promenad
… jag såg inledningen till en ny vänskap och återupptog en gammal
… jag deltog i arbetet med att genomföra Världsfilosofidagen på ABF-huset i Stockholm. Kan avlyssnas i radions Filosofiska rummet
… yngsta barnbarnet, drygt ett år, började utveckla en egen kraftfull personlighet
… vi fick veta att sonen och hans fru väntade ytterligare ett barn
… jag varje vecka lärde mig något nytt om sonen på hans och Manne Forsberg Pappapodden
… mina nattliga drömmar fortsatte att handla om huset där vi en gång bodde, ständigt på väg att flytta, oförberett, oplanerat. Någon därinne försöker säga mig nåt
… min löpning hackade (två steg framåt, ett steg bakåt) och aktualiserade problem jag haft under många år i ljumske och lår. Morgonpromenaderna blev desto viktigare
… jag läste Stoner men inte Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
… Tomas Lappalainens bok Mellan 55 och 60 fick mig att reflektera över min inställning till ålder
Expeditionen en kärlekshistoria var årets överraskning. Vackert formgiven och skriven med passion
… Johan Svedjedal äreräddade 1960- och 70-talslitteraturen (Ner med allt)
Välfärdsfabriken och Den stora omvandlingen var två reportageböcker som ställde berättigade frågor om vad vi gör med våra gemensamma resurser och de som arbetar med dessa
… boken Pillerparadoxen inte utlöste den debatt om psykiatrin vårt land så väl behöver, efter Olle Svennings slakt på boken och dess författare i Aftonbladet
… Norstedts förlag fick kalla fötter och drog tillbaka biografin över Jan Guillou på grund av några sakfel, dock inte var värre än att boken kunde ges ut på annat förlag efter några korrigeringar
… Birgitta Stenberg dog och Bodil Malmsten återupptog sin blogg
… Ulf Lundell började blogga
… jag hann läsa Egenmäktigt förfarande innan den stora debatten om Hugo Rask brakade loss
… Mia Berner fina skildring av sin uppväxt (Tretton) fick svensk översättning
… jag såg True detective, danska Arvingarna och Kristina Lugns bokcirkel på tv
… jag fortsatte att se Vetenskapens värld, Veckans brott och K Special, men inte Babel och Kobra
*
2015 är året då frilansarvodena femdubblas, Natos ledning drar sig till minnes Kubakrisen och inser det oförnuftiga i att parkera baser runtom Rysslands gränser. Mäktiga klaner på arabiska halvön upphör med sitt bistånd till IS och andra terrorgrupper, USA bestämmer sig för att skänka lika mycket till återuppbyggnad som krigen kostat i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. Krim får en särskild ställning liknande Ålands. Trojkan inom EU inser behovet av omfattande offentliga investeringar för att få fart på de europeiska ekonomierna. Den svenska skolan förstatligas och sjukvården får ett relevant ersättningssystem. Vi får lagstadgad sextimmarsdag och pensionsåldern höjs till 70 år, ränteavdragen fasas ut och ersätts av subventionerat nybyggande av hyresrätter.Allt detta leder till att arbetslösheten sjunker till under 3 procent och invandrarna integreras. Gott nytt 2015!

onsdag, december 31, 2014

Noterat december 2014

Filosofifestivalen kommer jag att delta i en samtalsgrupp om Meningen med livet. Eller rättare sagt meningen i livet, det som ger mitt liv mening just nu. Vi får fem minuter på oss att teckna ner våra tankar. Min lista blir denna:
  • Arbete
  • Att lära mig nya saker
  • Samtal
  • Ligga i soffan och titta i taket
  • Ensamhet
  • Min familj
  • Tänka
  • Skriva
Så här i efterhand tycks det mig vara en ganska god sammanfattning av mitt liv just nu. Jag kunde lagt till promenader och läsning (tydligen inte lika prioriterat i stunden). För tio år sedan hade listan delvis varit en annan, liksom den kommer att vara om tio år. Och Meningen Med Livet, får vi ta en annan gång.
*
Sverigedemokraterna röstar på en budget de inte stödjer för att bli av med Miljöpartiet. Alliansen ser chansen att desavouera Vänsterpartiets framgångar i regeringsbudgeten. Carl Bildt twittrar att det här är bra för Sverige. Nog är det mer än vanlig julstress som gör att jag vaknar klockan fem denna decembermorgon
*
Efter tre dygn med en 17 månaders liten kompis sjunger jag ”ett och två, ett och två” ända in i sömnen. Hej då på ett tag Babblarna
*
”Låt valrörelsen bli en folkomröstning om invandringen”, säger SD. ”Ja”, ropar vännerna på andra kanten. Och vi tycks ha glömt allt vi sett, hört och lärt av historien. Jag tänker på vad Markus Priftis skriver i sin utmärkta bok Främling vad döljer du för mig: ”Det är inte invandringen som kostar, det är arbetslösheten.” Låt valet 22 mars bli ett val för full sysselsättning och offentlig service.
*
”Vad jag gör är helt enkelt att foga samman personliga upplevelser och känslor med historiskt befintliga händelser och gestalter, … . Och när man kombinerar dem, uppstår plötsligt något helt annat. Där, i gliporna mellan mina minnen, Klarakvarterens rivning, den sibiriska gasledningen, Stasiarkivens öppnande och den högst verklige teatermannen Lewenhagen, uppstår fiktionen.”
Nu är det ingen kärleksroman Klas Östergren skrivit, men tänk så självklart det låter när han i Yukiko Dukes intervju i senaste Vi Läser förklarar att mycket i hans senaste roman Twist är hämtat ur hans eget liv.
*
Jag försöker hitta något inlägg i mitt Facebook-flöde som inte handlar om De Onämnbara, men tvingas ge upp. Sverigedemokraterna är den idealiske fienden som alla (– 13 % ) kan enas om att ogilla. Men så länge inget parti kan erbjuda något alternativ till den förda politiken på ekonomins och flyktingmottagandets områden (med en kalkylerad arbetslöshet på omkring 6 % hänger frågorna definitivt samman) ser jag inget som kan hejda SD:s tillväxt, nu när de tycks passerat en kritisk gräns och inte längre hukar i buskarna (se Niklas Orrenius reportage i DN). Och skulle den ekonomiska krisen från övriga delar av Europa komma över oss, eller bostadsbubblan börja spricka kan det här sluta hur illa som helst.
*
”Vad gör det om man inte är lycklig, ifall man ser och känner och tänker starkare”, skriver Tove Jansson i ett i ett brev efter den himlastormande men avslutade romansen med Viveca Bandler.
*
Jag mejlar iväg det sista korrekturet på den sista boken för den här hösten, gläds åt Fredrik Sjöbergs recension av Ulf Bjerelds bok om Lennart Geijer (Och jag är fri. Atlas), tipsar en vän och islamkännare om Gilles Kepels bok Saint-Denis om islam i Frankrike. Båda böcker som jag varit redaktör för. Bokbarnschen krisar, men en inte föraktlig del av då böcker som görs tycks leta sig fram till mitt skrivbord. Ett tiotal titlar har det blivit i år, från Jonas Trolles bok om jakten på Kapten Klänning (Leopard) till Jörgen Nordenströms Värdebaserad vård (KIUP). Redigering, sättning, ombrytning, plus ett antal e-böcker. Jobbmässigt har jag inget att klaga på. För tillfället.
*
Ulf Bjereld. Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas);Marie Demker Sverige åt svenskarna (Atlas); Jonas Trolle Jakten på Kapten Klänning (Leopard); Jörgen Nordenström Värdebaserad vård (KIUP; Eric Schmidt & Jared Cohen Den nya digitala tidsåldern. Övers. Erik Nisser (Fri Tanke); Staffan A. Persson. Fursten 2.0 Uppenbarelser från Machiavelli (Percussina); Gille Keppel Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort. Övers. Kristina Ekelund (Atlantis); Alan Winfield Robotik. Övers. Rikard Svartvik (Fri Tanke); Nationella kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården (KIUP); Huga Lagercrantz & Salomon Schulman: Vår barnläkarbok (KIUP. Ny bearbead e-boksupplaga); Jan Malmstedt: Idéerna som tände debatten. Narkotikan och medierna (Fri Tanke); Eva Wernlid och Per Olof Österholm: Harpan och järnet. Järnbrukens musik under 500 år (Atlantis) är alla böcker jag varit redaktör för i år. Plus ett antal e-böcker och sättningsjobb.
*
Jag börjar läsa Ulf Lundells blogg och blir fast. Formatet tycks passa hans energi och enorma flöde. Hans drriv saknar motstycke i vårt land. När han är som bäst. Ibland mal han bara på. Per Gedin beskrev en gång hur han strök närmare en tredjedel av debutroman Jack när den kom i manus. När Lundells samarbete med producenten Kjell Andersson på EMI bröt samman, växte hans album till det dubbla. Inte alltid till det bättre. En del konstnärstemperament behöver något/någon att stångas mot (jag skrev en gång om Skapande samarbeten (apropå bokförlagens minskande arbete med det redaktionella) Andersson Lundell var ett sådant kreativt par.
*
Strykande åtgång på brödet från Stora Skedvi i NK:s saluhall. Provsmakningen av Vikabrödets rättmätiga arvtagare ger mersmak. Köpte två paket till jul.(Tyvärr glömde jag att köpa Gustafskorven. Men den finns ju på annat håll.)
*
Hej, Göran, det är nog riktigt att ”de flesta” flyktingar som kommer hit vill arbeta och göra rätt för sig. Men har du glömt att den ekonomiska politik du och Alliansen, liksom Socialdemokraterna (jo så är det), går till val på förutsätter en arbetslöshet på omkring sex procent - för att inte inflationen ska sticka iväg. Det har jag din förre finansministers ord på (om än sällan utsagt i större sammanhang). Ska de nyanlända jobba grattis, eller hur har du tänkt?
*
Jag köper ett Memory-spel till äldsta barnbarnets femårsdag och blir fullkomligt utklassad. Detsamma när våra barn var små, har förskolebarn en koncentrationsförmåga, tunnelseende, förmåga att leva i nuet och släppa alla tankar på annat?
*
"Men ekonomer tänker inte så. Ekonomer ser på sista raden: jaha, kostnader, omsättning, vinst, förlust och så vidare. Men det är ju inte det som skapar inkomsterna. Det är vad du säljer som skapar inkomsterna." Är Jeanette Bonnier den siste representanten för en publicistisk tradition inom Bonnierfamiljen. Intervjuad om journalistik, makt och ägande intervjuad av Niklas Orrenius i Dagens Nyheter.
*
Evigt liv? Hur ointresserad är jag inte av den forskningen. (Påminn mig gärna om att jag sagt det, den dag jag ligger på mitt yttersta.)
*
Svenska Dagbladets avslöjanden om SCA-toppens levnadsvanor på aktieägarnas och de anställdas bekostnad får mig fundera över om dessa herrar (mest) är lika omdömesgilla när det kommer till att göra affärer. (Hörde jag Nuon?)
*
Radion spelar Stefan Sundström Grön grön grön och jag funderar över varför jag tvivlar på utopier. Nej, jag menar inte att historien är slut. Människor drömmer om ett bättre liv, en bättre värld, oavsett vad vissa professorer säger. Men det som skaver i så många utopier är den värld utan sorg, strider och konflikter som målas upp. För även med en mer rättvis fördelning av de gemensamma resurserna kommer intressen att kollidera, människor dö och konflikter uppstå. Har man inte tagit med det i kalkylen redan från början kan det ta ände med en förskräckelse.

Etiketter: , , , , , ,

måndag, december 15, 2014

Man väljer sitt liv

Mia Berner är i Sverige kanske mest känd för sitt äktenskap med den finske poeten Pentti Saarikoski (skildrat i boken P.S. Anteckningar från ett sorgeår. 1985). Ändå levde hon större delen av sitt liv i vårt land, verksam som sociolog och författare till skönlitteratur och poesi samt en omfattande akademisk litteratur. När hon dog i Oslo, dit hon återvänt på ålderns höst, 2009 efterlämnade hon en liten barndomsskildring – Tretton – som nu getts ut av Celanders förlag, förtjänstfullt översatt av Gun-Britt Sundström och med ett informativt efterord av den norske författaren Morten A. Strøksnes.

Mia Berner växte upp i ett högborgerligt hem i Stavanger. Fadern var industri- och affärsman. Modern satt i salongen i det stora huset, läste modetidningar, drack sherry och var missnöjd med det mesta, inte minst sin dotter som hon avskydde. Känslorna var ömsesidiga.

Sin far älskade hon. Med honom gick hon till konstföreningen på söndagarna eller så satt han hos henne på kvällen och tröstade när modern varit extra förödmjukande; bunden som han var av tidens konventioner dock oförmögen att göra något åt sitt privatliv och äktenskap.

Det stod tidigt klart för den unga Mia att hon inte skulle bli som sin mor, ”lyxhustrun”, hon vill resa och skriva. Så småningom blev hon en ”kulturradikal”. Kanske är det inte bara det faktum att hon flyttade till en ö i Bohusläns skärgård med sin man som för tankarna till Birgitta Stenberg. Båda levde sina liv ”fullt ut”.

Tretton är en varm och osentimental skildring som illustrerar det faktum att man väljer inte sina föräldrar eller uppväxtmiljö. Men man väljer sitt liv.

Tretton
Mia Berner
Celanders förlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Etiketter: ,

söndag, december 14, 2014

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Etiketter:

tisdag, december 02, 2014

Ivar har kökstjänst

Ivar törstig
Ivar dricker
Ivar diskar
Ivar funderar
Ivar gör en upptäckt

Etiketter:

lördag, november 29, 2014

Noterat november 2014

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand i radions P4 Extra om utmaningen med att bygga lag i individualismens tidevarv:
- När man kommer in i omklädningsrummet idag sitter alla med ansiktena ned och tittar i mobiltelefonen.
Men det gick ju det med. Att bygga lag. Skulle gärna höra ett samtal mellan honom och Pia Sundhage om fotboll, filosofi och lagidrott på 2000-talet.
*
Jag vaknar mitt i natten. Det är becksvart i sovrummet. Jag stiger upp och trevar mig fram i mörkret, mot räcket vid trappen till nedervåningen. Men, här ska väl inte vara någon vägg? Så hittar jag skåpet som tv:n står på. Tror jag, tills jag känner jag några böcker med handen. Min förvirring är för några ögonblick total. Sen slår det mig plötsligt att jag är på landet, inte på Klosterbrunnsgatan i Visby. Men var i h-e i sovrummet är jag då? Mina ögon har ännu inte vant sig vid mörkret. Jag börjar leta efter dörren till vardagsrummet, går in i en gardin, slår knäet i en stol. Jag vill inte väcka Lena genom att tända eller föra oväsen. Spelar roll förresten? Jag vet ju inte var strömbrytaren är. Till slut känner jag den blanka ytan av en dörr och lyckas ta mig ut. Vardagsrummet är sig likt. Plötsligt är alla bitarna i det kalejdoskop som kallas verkligheten på plats.
*
Jag ringer min svägerska. Hon fyller år och vi pratar en stund. Jag frågar hur det är på jobbet. Ledningen för apotekskedjan hon jobbar inom bestämde ju en dag att alla stolar skulle tas bort. Kunderna skulle cirkulera i butiken. Nu är hon i alla fall glad:
– Vi säljer som aldrig förr.
– Är det ”taxfree”-sortimentet, eller har folk på Södermalm plötsligt blivit sjukare? frågar jag.
Nej, det är avdelningen för skönhetsartiklar som dragit upp omsättningen.
– Men vi har i alla fall fått fyra stolar för de gamla att sitta på nu.
*
Alice Bah Kunhke, Hugo Rask, Håkan Juholt, Lena Andersson, Pippi Långstrump, Daniel Suhonen, Roy Andersson, Mowgli, Carina Rydberg, Ester Nilsson, Tommy och Annika. Ola Sten
Har det inte varit lite tyst om Jan Guillou på sista tiden?
*
Så var det sagt. ”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.” Detta talesätt som brukar tillskrivas Josef Stalin, men förmodligen hade sitt ursprung långt tidigare, letade sig in i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga apropå Ericssons beslut att lägga ner modemtillverkningen i Lund. 700 anställda berörs.
”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.”
Ännu har ingen lyckats återskapa äggen från en omelett. För vem bygger vi detta samhälle?
*
Jag undrar om den Lena Andersson som Facebook tycker att jag ska bli vän med verkligen är Lena Andersson?
*
Jag lyssnar till ett avsnitt av Filosofiska rummet. Denna gång om parallella universum. (Fascinerande att behöva fundera på den pluralformen. Universum? Universa?) Ingenting tycks längre omöjligt ju längre vi tränger in i materien. Den krökta rumstiden, big bang, svarta hål och inflationsteorier. Plötsligt säger en av de medverkande att det någonstans i alla dessa universum finns en exakt kopia av vår jord, med exakta kopior av oss, som gör exakt samma saker som vi gör, eller väljer att i något givet ögonblick inte göra det. Först låter det helt fnoskigt, sen börjar insikten sakta infinna sig. Det handlar om vår oförmåga att förstå oändligheten. Med ett begränsat antal beståndsdelar – kvarkar och leptoner, atomer och molekyler– i ett oändligt antal kombinationsmöjligheter kommer, förr eller senare, tärningarna att falla ut i exakt samma kombination som här. Men det kan vi inte greppa med vårt, till rummet och tiden begränsade förnuft, lika lite som vi kan förstå innebörden av dess motsats – intet.

När grå november känns trist och förutsägbar är det uppiggande att få färdas med tanken för en stund.
Onsdag morgon. 5.45. Mörkt ute. Termometern i köket visar på 5 grader. På med löparskorna. Nu sållas agnarna från vetet.
*
Han är gammal nu, gången lätt stapplande, framåtböjd. En lördagseftermiddag i sockenbastun berättar han om när han blev inlagd på lasarettet i Visby. Man konstaterade en blödning i buken, bilder skickades digitalt till Södersjukhuset i Stockholm där man slog larm. Han måste över till fastlandet. Ute blåste 31 m/s, helikoptertransport var utesluten – så är det att bo på en ö mitt ute i Östersjön. Ambulansflyg rekvirerades från närmaste ort, som visade sig vara någonstans i Mellannorrland. Ambulans väntade på Bromma som tog honom med poliseskort till Södersjukhuset. – De började operera innan bedövning hunnit ta.

En decimeterlång spricka i stora kroppspulsådern konstaterades och lagades med titthålskirurgi. – Jag kunde gå upp samma dag.

Diskussion uppstår om den föreslagna nedläggningen av Bromma flygplats, ett tiotal ambulansflyg om året bara från Gotland landar där. Själv har jag inte bestämt mig i frågan, sjukhus finns ju närmare Arlanda också. Istället tänker jag på alla de gånger man svurit över våra skatter, och vad denna resa och detta ingrepp skulle ha kostat den gamle om han fått betala själv. Den finns inga fria luncher.
*
Jag får alltid munhäfta när jag säger att jag tycker om musik och någon frågor vilka som är mina favoriter. Det finns ju en hel värld med musik. Nåväl här är de artister som snurrar på min aktuella Spotifylista : Magnus Persson (tragiskt avliden häromveckan), John Coltrane, Bole 2 Harlem, Stacey Kent, Miles Davis, Jacob Karlzon, Jonas Knutsson, Jan Lundgren, Bugge Wesseltoft, Sven-Bertil Taube, Röyksop, Isabella Lundgren, Ali Farka Toruré & Ray Cooder, Nina Ramsby & Martin Hederos, Zilversurf, Kleerup, Terakraft, Merit Hemmingson, Leonard Cohen, Hello Saferide, Sofie Livebrant, Toumani Diabeté, Sara Möller, Tinariwen,Amália Rodrigues samt två samlingar (Jukebox - Music In The Films Of Aki Kaurismäki och Minuatures).
Om ett halvår har några fallit ut, andra kommit till och en del ligger kvar
*
En natt drömmer jag, för första gången på länge, att jag är tillbaka i huset igen. Också denna gång ska vi flytta. Lena och ungarna har åkt in till stan. Tidigare har vi pratat om hur vi ska möblera i de olika rummen. En kökssoffa där, vardagsrummet, som i drömmen samtidigt är ett sovrum på sommaren. Men nu är jag ensam. Det är lördag någon vecka före jul och becksvart ute mitt på blanka dan. Det börjar blåsa upp till storm.
Jag tänder en eld i ett av rummen. Går ut och ställer mig på bergknallen och ser hur lågorna börjar slicka, först ut genom skorstenen och sen genom ett av fönstren. Jag blir orolig för vad de andra ska säga när de kommer tillbaka.
När stormen har lagt sig och det börjat ljusna ser jag många kraftiga grenar som blåst ner. Och ett par tallar. Jag går upp på taket för att titta på förödelsen.
Jag vaknar med en känsla av frid.
*
Tomas Lappalainens bok är också en bok om att skiljas:
Mellan 55 och 60 kan det hända dramatiska saker som inte har med sjukdom och död att göra. Man kan till exempel bli lämnad av sin fru och plötsligt inte veta vad man ska ta sig till.
Rent hjärtskärande är noteringen om en annan skilsmässa, där de mitt i sorgen tvingas ordna ett barnkalas. ”Och hur skönt det var att ensam få stå och gråta bakom fiskdammsskynket när jag fäste godispåsarna i klädnypor och hörde de lyckliga skriken på andra sidan.”
Lappalainens bok är klart läsvärd, gärna i små portioner, för den som är, har varit eller någon gång kommer att bli Mellan 55 och 60 – ”övergångsåldern”.
*
– Har du skrivit ut alltihop? frågar han, närmst bestört. Ja, jag skriver ut de manus jag arbetar med. Vill få överblick, kunna bläddra fram och tillbaka, känna pappret mellan mina fingrar. Texten får en fysisk kropp, som den saknar på datorskärmen. Jag vet att andra tycker annorlunda, men själv vässar jag mina blyertspennor varje morgon och sätter igång. Kluddar i marginalen, sätter frågetecken, stryker och kommenterar.
*
”Du ska vara glad att du är som du är, när du inte är som du ska, sa alltid farmor.”
Replik från en av deltagarna i Kristina Lugns bokcirkel
För den som vill bli sugen på att läsa Stagnelius på nytt eller varför inte Macbeth, finns programmet på SvT Play ett halvår till. Och Lars-Erik Bennet läser fantastiskt
*
"... den som okritiskt köper vad som erbjuds är duktig och den som protesterar är ”rädd”. Vad har vi gjort med begreppet ”rädd” för att det ska gå att använda det på det här sättet? Det vill säga: Hur mycket förakt har vi laddat det med? Jag undrar ibland om inte vårt förakt för svaghet är på väg att överträffa 1930-talets." Håkan Lindgren om "förändring" dagens SvD
*
Jag är inte kristen likväl hänger den där varje december
*
Mycket är struntprat om 70-talet, men den där texten till luciasången kan jag aldrig förlika mig med. Tänk att aldrig få fundera över vad "tunga fjät" är "eller "vingesus". Undra på att det går dåligt för ungarna i skolan sen.
*
En kväll nattar jag ett av barnbarnen. Hon väljer i vanlig ordning själv bok och det blir ett illustrerat häfte om Michael Jackson Språket är blommigt, ja, adjektiv och superlativer bildar närmast en hel blomsterhandel, men ganska likt det man kan finna i en del översatt barnlitteratur eller tv-serier för våra minsta. Hon tar utan problem till sig de långa krångliga meningarna och kommenterar sakkunnig fotografierna. Jag tänker vad sonen vid något tillfälle sa, att för en fyraåring är Michael Jackson nog lika verklig som Spindelmannen. Eller Pippi Långstrump
*
Till skillnad mot en del vänner (bl.a. på Facebook) läste jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva med stor behållning. I nästa bok tog hon heder och ära av sin förläggare för att han gett ut boken (mot hennes vilja förstod man). Nu ser jag i första numret av den nya tidskriften Modern Filosofi (köp den, läs den) att hon framhåller Jag vill inte dö … som en av milstolparna i sitt liv – ”den mest filosofiska bok jag skrivit”, ”personlig” etc. Nej, man har sällan tråkigt när man läser Heberlein.

Etiketter: , , , ,

måndag, november 24, 2014

Ivars vardag

Ivar ser på tv

Ivar ser på tv 2

Ivar kollar in menyn

Ivar hänger på flippern

Etiketter:

fredag, november 21, 2014

Sitter åldern i våra drömmar?

Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som.

Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen.

Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern.

Jag läser vad vänner skriver om åldersfascismen i vårt land och inser att repet ännu inte dragits för mig. Men då jag sällan känt mig innanför i något sammanhang, har jag också svårt att känna mig utanför. Jag hämtar kraft ur ensamheten. Men den ska vara självvald. Vad gör jag den dag ingen öppnar när jag knackar på?

I vår lagstadgande församling, riksdagen, finns i dag nio ledamöter över 65 år; en fjärdedel av samtliga väljare representeras åldersmässigt av 2,5 procent av ledamöterna. Jag tror att det i första hand reflekterar synen på politiken som ett yrke idag. Men det är absurt, nästan lika absurt som att andelen nämndemän – de som ska tillämpa lagarna – över 65 år är 49 procent. Borde det inte vara tvärtom?

Etiketter: ,

tisdag, november 18, 2014

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Etiketter:

lördag, november 15, 2014

Kulturpolitiken som försvann

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin.

Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996.

När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrevs om (kulturpolitiken skall inte längre motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet) och en ”portföljmodell” för kulturanslagen infördes med ökad makt åt den kontrollerande byråkrati vi ser växa fram inom all offentlig verksamhet i vårt land. I övrigt skulle marknaden ordna allt och kulturarbetarna uppmuntrades att bli ”entreprenörer” (av många uppfattat som en förolämpning, uppfinningsrika tusenkonstnärer som många redan var. Och den blyge poeten, skulle han eller hon lägga sig ner och dö?). Höga publiksiffror premierades och i det borgerligt styrda Stockholm tvingades teatrarna skriva detaljerade projektansökningar för varje föreställning. Förväntningarna på socialdemokratin var, inte minst efter Håkan Juholts gästspel som partiledare, alltså stora efter riksdagsvalet i höst.

Det är i skenet av detta som kritiken mot Alice Bah Kuhnke nog måste ses, och den frustration det utlöste när socialdemokratin förhandlat bort kulturfrågorna till ett parti som helt saknat kulturpolitik och till en minister som så sent som för ett par år sedan förklarade sig vara helt ointresserad av kultur (hon läste facklitteratur och såg på Bolibompa med barnen) och som hittills bara levererat floskler. (Även om dessa floskler är nog så tidstypiska, som att kulturen ska vara till ”nytta”, i hennes fall gagna ett ”ekologiskt samhälle”.)

Jag struntar i hur Bah Kuhnke är som person. Att hon svävat på målet om sitt förhållande till ungmoderaterna och i sitt sommarprogram för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Fredrik Reinfeldt är ju pikant, men på sin höjd lite besvärande för koalitionspartnern. Utnämningen av henne är snarare ett uttryck för det Bengt Göransson skrev efter regeringsbildandet, apropå mängden ministrar inom politikområden som skola och sociala frågor, att vi fått ett antal generaldirektörer på regeringsnivå, som i stället för att samordna och utveckla politiken inom sina områden blir ett slags exekutörer. Det mest konkreta svar Bah Kuhnke gav i kulturradions intervju var också att hon är van att leda stora organisationer.

Det här har inte med kön, ålder eller etnicitet att göra. Flera av de ministrar som är betydligt yngre än Bah Kuhnke har kunnat svara för sig, och vad de och deras parti vill med exempelvis sjukvården och skolan. Men inom kulturpolitiken har vi fått en minister som kan peka med hela handen, men inte har en aning om vart handen ska peka.

Så, istället för att gråta, gnissla tänder eller mobba budbäraren, organisera. Budskapet från S ledning är tydligt. Vi struntar fullständigt i kulturpolitiken.

Etiketter: ,

torsdag, november 13, 2014

”Varför börjar tankarna alltid snurra när man gått och lagt sig?”

Jag lyssnar till radions Kropp och själ om sömnen. Var tionde svensk beräknas lida av sömnstörningar. Vi sover mindre per natt än någonsin. Värst är det bland de unga. Huvudproblemet är stress och förändrade arbetstider, säger sömnexperten.

Men tankarna, varför kommer de just då?

För många människor är det första gången på dagen som de stannar upp och ger sig tid åt sig själv, säger en medverkande psykolog. Då kommer tankarna, och eftersom man är trött och egentligen behöver sova är man illa rustad för att lösa problemen. Det blir rundgång i huvudet.

Var det bättre förr? Hårt arbete, långa arbetsdagar. Oro och bekymmer över ekonomi, jobb och relationer är knappast några moderna företeelser. Men jag minns hur min mormor när middagen och disken var avklarad och mörkret började sänka sig, kunde sätta sig i soffan vid fönstret en stund för sig själv. ”Kura skymning” kallade hon det.
*
kura skymning sitta stilla och grunna medan en ser skymningen falla ute, sitta utan tänt ljus och drömma eller tala stillsamt under skymningen (http://sv.wiktionary.org/wiki/kura_skymning)

Etiketter:

onsdag, november 12, 2014

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Etiketter: ,

fredag, november 07, 2014

Jan Guillou – utifrån

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel.

Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?

Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.

Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.

Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.

Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.

Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Etiketter: ,

fredag, oktober 31, 2014

Noterat (2) oktober 2014

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta:
”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.”
Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken.
*
Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen (Från Sverige till himlen). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.
  – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman.
  Bosse ser allvarlig ut. – Jo sådan finns det många, medger han. Och trasiga själar som söker efter nån mening.
  – Fast en falsk guru, den vill ju ha något av en, säger han efter en stund. Och det vill ju inte den här.
  Men du ger honom ditt liv, tänker jag.
*
”Den som lärt sig läsa och skriva måste använde den färdigheten varje dag – det är min levnadsregel. Den som inte uppskattar sitt liv och sina kunskaper försummar sin mänsklighet”, säger Ibram, trädgårdsmästare med ett stort bibliotek i Gaza till Lotta Schüllerqvist i hennes Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza. (Atlas 2010). Klart värd en omläsning i dessa tider.
*
När Sanna Rayman kommenterar en intervju med den nye kulturministern i SVT:s Kulturnyheterna gör hon sig skyldig till en lika märklig som talande felläsning:
”Alice Bah Kuhnke (MP) lät även förstå att hon gärna skulle återse en formulering om att motverka kommersialismens negativa verkningar i de kulturpolitiska målen.
Varför man specifikt ska ge detta uppfordrande uppdrag till konsten, begriper jag inte. Låt konstens mål och budskap formuleras av konstnärerna i stället.”
Nu var det ju inte kulturens innehåll Bah Kuhnke uttalade sig om utan målen för den statliga kulturpolitiken. Sanna Rayman är inte den ende, till höger eller vänster, som har svårt att förstå skillnaden mellan att t.ex. ha avgiftsfria lån på biblioteken och vad en författare kan tänkas skriva om.
*
Bugge Wesseltoft och Dan Berglund finner varandra i ett samarbete som för tankarna till Esbjörn Svensson Trios glansdagar. Lysande lyssning Trialouge
 *
Jag drömmer varje natt. Ofta minns jag mina drömmar. Miljöerna är närmast tidlösa, ett lätt arkaiskt 1950-, 60 och 70-tal. Jag vandrar på på grusvägar och i städer, befinner mig i hus med vindlande gångar och våningsplan. Och i  mina drömmar finns inga mobiltelefoner!
*
Ryktet om vem som var förebilden till Hugo Rask var nära att förstöra läsningen av Lena Anderssons roman för mig. Men var det verkligen det som var problemet? Så en dag kom ett mejl ...
*
Finlands försvarsminister Carl Haglund håller inte inne med vad han anser om det svenska försvarets senast övningar i Stockholms skärgård:
Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser. Det inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret och dessutom vill vi inte visa för dem som eventuellt rör sig i våra vatten vilken vår förmåga är att observera det som händer vid vår kust. Det kan alltså finnas goda skäl att inte alltid komma ut i offentligheten,
 *
Här pratar alla i förlagsbranschen om Amazons stundande intåg på den svenska bokmarknaden, och dess konsekvenser för bokhandlare, förlag och författare, så meddelar plötsligt Rupert Murdochs Harper Collins, ett av världens största bokförlag, one of the ”Big Six”, att man köpt in sig på den svenska bokmarknaden med en planerad utgivning av 25–150 titlar på svenska, mest översättningar av kommersiell skönlitteratur, men på sikt kan man också tänka sig att ge ut böcker av svenska författare. Tove Leffler konstaterar i en ledare att de svenska förlagens enda motdrag kan sammanfattas i tre ord: Vårda era författare. Det får mig att minnas vad jag skrev i vintras i en bloggtext.
*
En dag lånar vi sonens bil för att åka en sväng till Ikea. Väl hemma möter jag grannen på väg ut till en väntande taxi. I rullstol. Kraftigt avmagrad.
  – Men vad har hänt med dig? frågar jag.
  – Cancer, svarar han medan taxichauffören hjälper honom in i bilen. I lungorna. Och skelettet.
  – Å fan, är det enda jag kommer mig för att svara.
  Han är väl något yngre än mig, var lastbilschaffis när jag flyttade in. Nu jobbar han på en byggmarknad norr om stan. Jag gillar honom. Vi brukar växla några ord varje gång vi möts i trappen. Senast vi sågs – var det efter semestern? – verkade han fullt frisk. Och så nu detta.
  ”Kräftan”, som man sa när jag var barn.

Etiketter: , , , , , ,

torsdag, oktober 30, 2014

Självbild och personlighet

Personlighet… psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet)
 Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma.

Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv.

Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt.

Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling?

Jag fick anledning att fundera över frågan när jag för några år sedan fick i min hand en av alla dessa självhjälpsböcker som bokmarknaden vimlar av. Med sådana är det ju som med veckotidningarnas horoskop, man tar till sig det man tycker stämmer och tänker ”Just, så är det”. Den här boken handlade om särskilt känsliga personer, ett begrepp hämtat från en amerikansk (vad annars?) psykolog. (Fler än jag har senare läst och tagit till sig detta.)

Känsliga personer, läste jag, tar in fler och djupare intryck än andra och blir lätt överstimulerade, är lättpåverkade av andra människors stämningar, är samvetsgranna och benägna att ta ansvar för hela världen, är bra på att föreställa sig nya möjligheter men också vad som kan gå fel, blir sällan uttråkade när de är ensamma, intresserar sig mer för det inre än för materiella värden, ställer ofta höga krav på sig själv, har låg självkänsla osv.

(Mycket av det här gränsar till en annan på senare tid omtalad personlighetstyp, de introverta, dvs. människor som hämtar kraft när de är ensamma, till skillnad mot de extroverta som ständigt behöver andra människor kring sig för att få energi.)

Det här fick mig att tänka på en krönika av Linda Skugge som jag då just läst ”Alla behöver inte vara likadana” . Skugge har aldrig tillhört mitt andliga husapotek, men här tycker jag att hon har en poäng. Hon skriver om Ulf Nilsson barnbok Ensam mullvad på en scen om pojken som inte vågar prata inför klassen.
”Men - så slutar boken ändå med att den lille killen vågar prata på scenen inför alla och blir ett slags klassens clown dessutom, som spexar. Detta peppar inte blyga barn, detta säger bara att så här måste du vara, du måste våga prata på en scen inför en massa folk, annars är du värdelös.

Nej, man peppar ett blygt barn genom att säga att det är okej att vara som du är, alla behöver inte vara likadana, alla måste inte kunna prata inför folk på en scen. Det är inte störighet, pratsamhet, happy happy som är normen. Det får inte vara så!”
*
Enligt de vanligaste personlighetstesterna utgör känsliga och introverta individer någonstans mellan 15 och 35 procent av befolkningen i västerländska samhällen. I vårt moderna samhälle! När alla ska vara handlingskraftiga, sociala entreprenörstyper. Varför har inte ett sådant till synes improduktivt beteende raderats ut under utvecklingens gång?

Tja, den evolutionära fördelen för vårt art, homo sapiens, skulle kunna ha varit att inte alla störtat ut på savannen i klump och blivit uppätna av lejon och tigrar, eller ramlat ner från de brantaste klipporna, medan vi andra stått och funderat över alternativa vägar. Men om vi andra fått bestämma skulle människan antagligen blivit kvar uppe i träden eller dött ut av svält för länge sen. Johan Frostegård skriver för övrigt underhållande om människan och evolutionen i Nästan allt om människan

En kultur behöver alla sorter för att bli framgångsrik. Även när kejsaren sitter på sin triumfvagn påminner vi eftertänksamma honom om hans mänsklighet: "Se bakom dig! Kom ihåg att du är en människa!"
*
Plötsligt ser jag dem överallt.

Mannen i den bakre bänkraden som lyssnar intensivt på samtalet. Men är den ende som inte yttrar sig.

Författaren i tv-programmet som berättar om sina promenader i skogen och sitt stora behov av att vara ensam, hur hon då får tid att skriva sina iakttagelser varje dag.
*
Personlighetspsykologin visar sig vara en djungel. Många begrepp går tillbaka på CG Jung  och hans psykologiska typer. Jag testat att göra ett av de vanligaste Myers-Brggs på nätet:
*
Tom Carlsons personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
Karriärer som skulle kunna passa Tom Carlson:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Extremt god människokännedom?! Där slant nog tangenterna, men jag sitter en stund och funderar över hur livet hade tett sig för Bibliotekarie TC, Juristassistent TC eller Lärare TC.

Etiketter: ,