fredag, november 21, 2014

Sitter åldern i våra drömmar?

Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som.

Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen.

Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern.

Jag läser vad vänner skriver om åldersfascismen i vårt land och inser att repet ännu inte dragits för mig. Men då jag sällan känt mig innanför i något sammanhang, har jag också svårt att känna mig utanför. Jag hämtar kraft ur ensamheten. Men den ska vara självvald. Vad gör jag den dag ingen öppnar när jag knackar på?

I vår lagstadgande församling, riksdagen, finns i dag nio ledamöter över 65 år; en fjärdedel av samtliga väljare representeras åldersmässigt av 2,5 procent av ledamöterna. Jag tror att det i första hand reflekterar synen på politiken som ett yrke idag. Men det är absurt, nästan lika absurt som att andelen nämndemän – de som ska tillämpa lagarna – över 65 år är 49 procent. Borde det inte vara tvärtom?

Etiketter: ,

tisdag, november 18, 2014

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Etiketter:

lördag, november 15, 2014

Kulturpolitiken som försvann

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin.

Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996.

När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrevs om (kulturpolitiken skall inte längre motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet) och en ”portföljmodell” för kulturanslagen infördes med ökad makt åt den kontrollerande byråkrati vi ser växa fram inom all offentlig verksamhet i vårt land. I övrigt skulle marknaden ordna allt och kulturarbetarna uppmuntrades att bli ”entreprenörer” (av många uppfattat som en förolämpning, uppfinningsrika tusenkonstnärer som många redan var. Och den blyge poeten, skulle han eller hon lägga sig ner och dö?). Höga publiksiffror premierades och i det borgerligt styrda Stockholm tvingades teatrarna skriva detaljerade projektansökningar för varje föreställning. Förväntningarna på socialdemokratin var, inte minst efter Håkan Juholts gästspel som partiledare, alltså stora efter riksdagsvalet i höst.

Det är i skenet av detta som kritiken mot Alice Bah Kuhnke nog måste ses, och den frustration det utlöste när socialdemokratin förhandlat bort kulturfrågorna till ett parti som helt saknat kulturpolitik och till en minister som så sent som för ett par år sedan förklarade sig vara helt ointresserad av kultur (hon läste facklitteratur och såg på Bolibompa med barnen) och som hittills bara levererat floskler. (Även om dessa floskler är nog så tidstypiska, som att kulturen ska vara till ”nytta”, i hennes fall gagna ett ”ekologiskt samhälle”.)

Jag struntar i hur Bah Kuhnke är som person. Att hon svävat på målet om sitt förhållande till ungmoderaterna och i sitt sommarprogram för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Fredrik Reinfeldt är ju pikant, men på sin höjd lite besvärande för koalitionspartnern. Utnämningen av henne är snarare ett uttryck för det Bengt Göransson skrev efter regeringsbildandet, apropå mängden ministrar inom politikområden som skola och sociala frågor, att vi fått ett antal generaldirektörer på regeringsnivå, som i stället för att samordna och utveckla politiken inom sina områden blir ett slags exekutörer. Det mest konkreta svar Bah Kuhnke gav i kulturradions intervju var också att hon är van att leda stora organisationer.

Det här har inte med kön, ålder eller etnicitet att göra. Flera av de ministrar som är betydligt yngre än Bah Kuhnke har kunnat svara för sig, och vad de och deras parti vill med exempelvis sjukvården och skolan. Men inom kulturpolitiken har vi fått en minister som kan peka med hela handen, men inte har en aning om vart handen ska peka.

Så, istället för att gråta, gnissla tänder eller mobba budbäraren, organisera. Budskapet från S ledning är tydligt. Vi struntar fullständigt i kulturpolitiken.

Etiketter: ,

torsdag, november 13, 2014

”Varför börjar tankarna alltid snurra när man gått och lagt sig?”

Jag lyssnar till radions Kropp och själ om sömnen. Var tionde svensk beräknas lida av sömnstörningar. Vi sover mindre per natt än någonsin. Värst är det bland de unga. Huvudproblemet är stress och förändrade arbetstider, säger sömnexperten.

Men tankarna, varför kommer de just då?

För många människor är det första gången på dagen som de stannar upp och ger sig tid åt sig själv, säger en medverkande psykolog. Då kommer tankarna, och eftersom man är trött och egentligen behöver sova är man illa rustad för att lösa problemen. Det blir rundgång i huvudet.

Var det bättre förr? Hårt arbete, långa arbetsdagar. Oro och bekymmer över ekonomi, jobb och relationer är knappast några moderna företeelser. Men jag minns hur min mormor när middagen och disken var avklarad och mörkret började sänka sig, kunde sätta sig i soffan vid fönstret en stund för sig själv. ”Kura skymning” kallade hon det.
*
kura skymning sitta stilla och grunna medan en ser skymningen falla ute, sitta utan tänt ljus och drömma eller tala stillsamt under skymningen (http://sv.wiktionary.org/wiki/kura_skymning)

Etiketter:

onsdag, november 12, 2014

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Etiketter: ,

fredag, november 07, 2014

Jan Guillou – utifrån

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel.

Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?

Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.

Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.

Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.

Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.

Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Etiketter:

fredag, oktober 31, 2014

Noterat 2 oktober 2014

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta:
”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.”
Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken.
*
Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen (Från Sverige till himlen). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.
  – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman.
  Bosse ser allvarlig ut. – Jo sådan finns det många, medger han. Och trasiga själar som söker efter nån mening.
  – Fast en falsk guru, den vill ju ha något av en, säger han efter en stund. Och det vill ju inte den här.
  Men du ger honom ditt liv, tänker jag.
*
”Den som lärt sig läsa och skriva måste använde den färdigheten varje dag – det är min levnadsregel. Den som inte uppskattar sitt liv och sina kunskaper försummar sin mänsklighet”, säger Ibram, trädgårdsmästare med ett stort bibliotek i Gaza till Lotta Schüllerqvist i hennes Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza. (Atlas 2010). Klart värd en omläsning i dessa tider.
*
När Sanna Rayman kommenterar en intervju med den nye kulturministern i SVT:s Kulturnyheterna gör hon sig skyldig till en lika märklig som talande felläsning:
”Alice Bah Kuhnke (MP) lät även förstå att hon gärna skulle återse en formulering om att motverka kommersialismens negativa verkningar i de kulturpolitiska målen.
Varför man specifikt ska ge detta uppfordrande uppdrag till konsten, begriper jag inte. Låt konstens mål och budskap formuleras av konstnärerna i stället.”
Nu var det ju inte kulturens innehåll Bah Kuhnke uttalade sig om utan målen för den statliga kulturpolitiken. Sanna Rayman är inte den ende, till höger eller vänster, som har svårt att förstå skillnaden mellan att t.ex. ha avgiftsfria lån på biblioteken och vad en författare kan tänkas skriva om.
*
Bugge Wesseltoft och Dan Berglund finner varandra i ett samarbete som för tankarna till Esbjörn Svensson Trios glansdagar. Lysande lyssning Trialouge
 *
Jag drömmer varje natt. Ofta minns jag mina drömmar. Miljöerna är närmast tidlösa, ett lätt arkaiskt 1950-, 60 och 70-tal. Jag vandrar på på grusvägar och i städer, befinner mig i hus med vindlande gångar och våningsplan. Och i  mina drömmar finns inga mobiltelefoner!
*
Ryktet om vem som var förebilden till Hugo Rask var nära att förstöra läsningen av Lena Anderssons roman för mig. Men var det verkligen det som var problemet? Så en dag kom ett mejl ...
*
Finlands försvarsminister Carl Haglund håller inte inne med vad han anser om det svenska försvarets senast övningar i Stockholms skärgård:
Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser. Det inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret och dessutom vill vi inte visa för dem som eventuellt rör sig i våra vatten vilken vår förmåga är att observera det som händer vid vår kust. Det kan alltså finnas goda skäl att inte alltid komma ut i offentligheten,
 *
Här pratar alla i förlagsbranschen om Amazons stundande intåg på den svenska bokmarknaden, och dess konsekvenser för bokhandlare, förlag och författare, så meddelar plötsligt Rupert Murdochs Harper Collins, ett av världens största bokförlag, one of the ”Big Six”, att man köpt in sig på den svenska bokmarknaden med en planerad utgivning av 25–150 titlar på svenska, mest översättningar av kommersiell skönlitteratur, men på sikt kan man också tänka sig att ge ut böcker av svenska författare. Tove Leffler konstaterar i en ledare att de svenska förlagens enda motdrag kan sammanfattas i tre ord: Vårda era författare. Det får mig att minnas vad jag skrev i vintras i en bloggtext.
*
En dag lånar vi sonens bil för att åka en sväng till Ikea. Väl hemma möter jag grannen på väg ut till en väntande taxi. I rullstol. Kraftigt avmagrad.
  – Men vad har hänt med dig? frågar jag.
  – Cancer, svarar han medan taxichauffören hjälper honom in i bilen. I lungorna. Och skelettet.
  – Å fan, är det enda jag kommer mig för att svara.
  Han är väl något yngre än mig, var lastbilschaffis när jag flyttade in. Nu jobbar han på en byggmarknad norr om stan. Jag gillar honom. Vi brukar växla några ord varje gång vi möts i trappen. Senast vi sågs – var det efter semestern? – verkade han fullt frisk. Och så nu detta.
  ”Kräftan”, som man sa när jag var barn.

Etiketter: , , , , , ,

torsdag, oktober 30, 2014

Självbild och personlighet

Personlighet… psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet)
 Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma.

Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv.

Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt.

Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling?

Jag fick anledning att fundera över frågan när jag för några år sedan fick i min hand en av alla dessa självhjälpsböcker som bokmarknaden vimlar av. Med sådana är det ju som med veckotidningarnas horoskop, man tar till sig det man tycker stämmer och tänker ”Just, så är det”. Den här boken handlade om särskilt känsliga personer, ett begrepp hämtat från en amerikansk (vad annars?) psykolog. (Fler än jag har senare läst och tagit till sig detta.)

Känsliga personer, läste jag, tar in fler och djupare intryck än andra och blir lätt överstimulerade, är lättpåverkade av andra människors stämningar, är samvetsgranna och benägna att ta ansvar för hela världen, är bra på att föreställa sig nya möjligheter men också vad som kan gå fel, blir sällan uttråkade när de är ensamma, intresserar sig mer för det inre än för materiella värden, ställer ofta höga krav på sig själv, har låg självkänsla osv.

(Mycket av det här gränsar till en annan på senare tid omtalad personlighetstyp, de introverta, dvs. människor som hämtar kraft när de är ensamma, till skillnad mot de extroverta som ständigt behöver andra människor kring sig för att få energi.)

Det här fick mig att tänka på en krönika av Linda Skugge som jag då just läst ”Alla behöver inte vara likadana” . Skugge har aldrig tillhört mitt andliga husapotek, men här tycker jag att hon har en poäng. Hon skriver om Ulf Nilsson barnbok Ensam mullvad på en scen om pojken som inte vågar prata inför klassen.
”Men - så slutar boken ändå med att den lille killen vågar prata på scenen inför alla och blir ett slags klassens clown dessutom, som spexar. Detta peppar inte blyga barn, detta säger bara att så här måste du vara, du måste våga prata på en scen inför en massa folk, annars är du värdelös.

Nej, man peppar ett blygt barn genom att säga att det är okej att vara som du är, alla behöver inte vara likadana, alla måste inte kunna prata inför folk på en scen. Det är inte störighet, pratsamhet, happy happy som är normen. Det får inte vara så!”
*
Enligt de vanligaste personlighetstesterna utgör känsliga och introverta individer någonstans mellan 15 och 35 procent av befolkningen i västerländska samhällen. I vårt moderna samhälle! När alla ska vara handlingskraftiga, sociala entreprenörstyper. Varför har inte ett sådant till synes improduktivt beteende raderats ut under utvecklingens gång?

Tja, den evolutionära fördelen för vårt art, homo sapiens, skulle kunna ha varit att inte alla störtat ut på savannen i klump och blivit uppätna av lejon och tigrar, eller ramlat ner från de brantaste klipporna, medan vi andra stått och funderat över alternativa vägar. Men om vi andra fått bestämma skulle människan antagligen blivit kvar uppe i träden eller dött ut av svält för länge sen. Johan Frostegård skriver för övrigt underhållande om människan och evolutionen i Nästan allt om människan

En kultur behöver alla sorter för att bli framgångsrik. Även när kejsaren sitter på sin triumfvagn påminner vi eftertänksamma honom om hans mänsklighet: "Se bakom dig! Kom ihåg att du är en människa!"
*
Plötsligt ser jag dem överallt.

Mannen i den bakre bänkraden som lyssnar intensivt på samtalet. Men är den ende som inte yttrar sig.

Författaren i tv-programmet som berättar om sina promenader i skogen och sitt stora behov av att vara ensam, hur hon då får tid att skriva sina iakttagelser varje dag.
*
Personlighetspsykologin visar sig vara en djungel. Många begrepp går tillbaka på CG Jung  och hans psykologiska typer. Jag testat att göra ett av de vanligaste Myers-Brggs på nätet:
*
Tom Carlsons personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
Karriärer som skulle kunna passa Tom Carlson:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Extremt god människokännedom?! Där slant nog tangenterna, men jag sitter en stund och funderar över hur livet hade tett sig för Bibliotekarie TC, Juristassistent TC eller Lärare TC.

Etiketter: ,

onsdag, oktober 29, 2014

Ivar gör ett fynd





Etiketter:

När det oväntade försvinner

Lena Sundström skriver i en krönika  om sina promenader till videobutiken, i regn och sol, med eller utan en barnnäve i sin hand. Långa samtal över disken om nya filmer. Och gamla. Nu har butiken lagt ner. Vi hyr våra filmer på nätet istället.

Det får mig att tänka på MultiKulti, skivbutiken på S:t Paulsgatan med musik från all världens hörn, i alla genrer, med betoning på jazz, folk- och världsmusik. Väggarna fyllda med affischer från olika konserter, ville man kunde man ta en fika i kafédelen medan man begrundade dagens inköp eller bläddrade i en musiktidning. Ägaren, alltid lika entusiastisk, ständigt närvarande med sina skivor på festivaler och konserter med musik man garanterat visste att man skulle tycka om, eller åtminstone tycka om.

En gång när jag kom in hörde jag trumpetjazz i högtalarna, soundet var väl bekant. Men låtarna kände jag inte igen.

– Vad är det? frågade jag.

– Miles Davis, svarade han. Blue Haze, en nyutgåva på cd från 1954. Lysande. Knappast någon känner till den.

Självklart köpte jag skivan. Nu är butiken nerlagd, sedan några år. På slutet bar den sig inte. Folk handlar på nätet. Jag tänker på det varje gång jag går förbi lokalen där J. Lindeberg nu huserar med en av sina stilrena modebutiker.

Visst, jag läser om musik. Lyssnar på radioprogram med sånt jag vet att jag gillar. ”Följer” artister som intresserar mig på Spotify, klickar på en och annan länk om ”Related artists”, men det där personliga mötet. Det oväntade. Visst saknar jag det.

Miles Davis – Blue Haze finns (förstås) på Spotify

Etiketter:

torsdag, oktober 23, 2014

En hök tar ton

När Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl inte vill smutsa ner händerna med dagspolitiken kallas det tunga artilleriet in i form av Claes Arvidson. Hans gästledare  i tisdagens tidning förtjänar att läsas av alla som vill veta hur man resonerar i vissa kretsar:
Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering.
Jag vet lika lite som Claes Arvidson vad som sker under vattenytan i Stockholms skärgård. Försvarsmakten har heller ingen egen information. Att någon eller några har sett vad de anser vara en ubåt är inte detsamma som att där finns en ubåt. Särskilt inte när medierna dag efter dag fylls av substanslösa uttalanden från militära företrädare och bilder på svenska marinfartyg som genomkorsar fjärdarna. Så mycket hann jag lära mig om vittnespsykologi på den 5-poängskurs i kriminaljournalistik jag gick för tjugo år sedan.
Trolig ubåt kan också vara politik: hur mycket kallt stål klarar traineeregeringen? Den rödgröna regeringen Stefan Löfven – med Vänsterpartiet som krycka – har hittills varit rena önskedrömmen för Vladimir Putin. I stället för att ta höjd för det spända läge som råder i Europa har man obekymrat ägnat sig åt hemmaplanspolitik och därmed givit indirekt stöd till en utveckling som Putin vill se och verkar för.
Att en nytillträdd regering ägnar sig åt att genomföra den politik man gått till val på är i Arvidson värld alltså en skänk till Ryssland (eller Putin som det numera heter). Skulle Stefan Löfven inlett sin regeringstid med att gå till (verbal?) attack mot Ryssland och ansöka om medlemskap i Nato?
Med erkännandepolitiken i fråga om Palestina har Sverige bidragit till splittring i EU. Utrikesminister Wallström skapade på egen hand en spricka i relationerna till USA genom att bemöta kritik från Vita Huset med att det inte är USA som bestämmer svensk politik.
Vår utrikesminister har alltså ställt till det genom att antyda att Sverige är ett suveränt land. Vad ska man säga?
Allvarligast är att den säkerhetspolitiska standardformuleringen om den militära alliansfriheten ändrats från ”har tjänat oss väl” till ”tjänar oss väl”. Glöm det där med medlemskap i Nato.
Instämmer, och det är inte bara inom vänstern man ifrågasätter den illusoriska trygghet ett medlemskap i Nato skulle innebära.
Det här är exakt vad Kreml har velat höra. Men Kreml hotar också. Retoriskt genom uttalandepolitik – och man tar gärna till storsläggan – om att Sverige närmare Nato är spänningshöjande. I konkret handling ökar trycket till havs och i luften. I det psykologiska spelet ingår också att förlöjliga försvaret.
Ja, någon eller några vill uppenbarligen testa den nya regeringen och ifrågasätta vår försvarsförmåga. Frågan är hur långt man behöver gå för att leta efter dessa krafter:
Budgeten blir ett lackmustest på hur den rödgröna regeringen pallar trycket: hur blir det med försvarsanslaget? Ett annat är det värdlandsavtal (HNS) som alliansregeringen före valet, och i samråd med Socialdemokraterna, kom överens med Nato om.
Försvarsmakten hävdar att man haft indikationer på kränkningar en längre tid. Först nu, mellan riksdagsvalet och det att den nya budgeten läggs fram, väljer man att offentliggöra det inför en medievärld som uppenbarligen glömt allt vad man lärt av 1980-talets ubåtsjakt. Cui Bono? Ja. vem tjänar på det som nu sker inför våra ögon. Ryssland? Det svenska försvaret? Nato?

För övrigt anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras och värnpliktsarmén återinföras. Ett lands försvar är en alltför allvarlig sak för att överlåta åt skjutglada generaler och deras megafoner på ledarsidorna.

Etiketter: ,

fredag, oktober 17, 2014

Två kvinnoöden

Sommaren som gick är det två kvinnoöden i de böcker jag läst som etsat sig fast i minnet.

I det ena fallet, dottern till Stoner i den omtalade romanen med samma namn, den dotter som varje dag efter skolans slut ligger på mattan i pappans arbetsrum, läser och samtalar med sin far, tills en dag modern/hustrun bokstavligen lyfter henne ut ur mannens liv och börja formatera henne till det ängsliga och ljuvt, kvinnliga väsen som hon själv en gång blev. Att dottern som vuxen inte blir lycklig behöver kanske inte tilläggas.

Den andra jag tänker på är flickan i Mia Berners lilla uppväxtskildring Tretton, nu utgiven på svenska av Celanders förlag i översättning av Gun-Britt Sundström. I den beskriver Berner hur hon i tonåren lyckas slå lös ur mammans, ”lyxhustruns”, grepp och börja forma sitt eget liv.

Men mest anslående är ändå skildringen av männen, fäderna: maktlösa, bundna av tidens konventioner, oförmögna att göra något åt sina privatliv och äktenskap.

Etiketter:

onsdag, oktober 15, 2014

Det går mot höst


Etiketter:

Noterat 1 oktober 2014

Sista veckan i september hjälper jag Lena att flytta, från 88 m2 till 35m2 med ett rymligt sovloft, bakom S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget i Visby. I en månad har hon rensat och slängt. Sålt alla stora möbler, skänkt prydnadssaker och husgeråd till Kupan, kört resten till Återvinningscentralen. Kvar blir det allra nödvändigaste. Och vackraste.
*
Politik är förnuft. Ideologi. Men också känslor. Passion. Jag minns vår granne rörmokaren (han som bodde på hörnet med den skräpiga tomten). Det var folkomröstningen om EU. Vi hade just varit och röstat. Han kom springande till vallokalen med en röstsedel i handen. Håret på ände och den rutiga skjortan uppknäppt över den fylliga magen. ”Nu jävlar ska vi stoppa tysken!”
*
Håll tyst nu unge och läs en bok, medans jag kollar min mobil.
”Visst, Jan kanske säger så. Men Jan har ofta fel.”
Piratförlagets chef och vd Anne-Marie Skarp om maken och delägaren Jan Guillou i Svensk Bokhandel 15/14
*
”De okunniga vinner alltid sina främsta segrar i voteringarna eller i opinionsundersökningarna, de som läst på och förstått påverkar alltid verkligheten på längre sikt. Just detta insåg de tidiga folkrörelsernas folk och därför ägnade de så mycket tid och kraft åt bildningsarbetet.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)
*
Dottern messar utdrag ur ett samtal vid läggningen av barnbarnet fyra år:
”När man öppnar dörren ser man om brevgubben varit där.”
”Brevbäraren. Visste du att mormor varit brevbärare? Innan hon blev doktor."
”Jaa ...”
”Och morfar har varit busschaufför.”
”Jaa ... Innan han blev morfar.”
”Haha ja, och innan han började jobba med böcker.”
”Och innan han började jobba med dator. Jag brukar gå in till honom och rita en teckning.”
”Ja. Go'natt.”
*
Jag drömmer att jag ska framföra en konsert med låtar av Michael Jackson i gamla Borgarskolans aula vid Jarlaplan. Det är ganska mycket folk i publiken. Jag känner mig entusiastisk inför uppgiften men är helt oförberedd när jag går fram mot scenen. Jag kan inga texter. Låtlistan är inte bestämd. Tekniken strular. Till slut får jag ett headset och en mikrofon. Publiken applåder, där finns en del bekanta ansikten, också sådana jag respekterar och har sett upp till. Jag börjar med att presentera mig, säger att jag är 63 år och började sjunga för ett par år sedan för att jag vill ”uttrycka mig”, att jag har en blogg också som jag skriver på och jag trasslar in mig i ett resonemang om att jag en gång i tiden var med och startade Folket i Bild/Kulturfront, en homage till några av initiativtagarna som sitter i publiken. Just när första låten ska dra igång har jag självbevarelsedrift nog att vakna.

Drömmens tema är väl inte helt originellt. Mest förvånad är jag över den entusiasm jag kände inför uppgiften.
*
En vän skriver i ett mejl apropå min bloggtext om det s.k. värdlandsavtalet :
Är det bara du, som inte ens är reporter, som läst detta dokument om Sverige och NATO?! Varför har min tidning inte skrivit om detta, inklusive den hantering av frågan som du understryker?! Förskräckligt att vi på detta sätt faktiskt smygansluts till en organisation som bland annat medför deltagande i krig, om nu ett sådant bryter ut. Förfärligt.
Andra bör äras för att detta uppmärksammats. Men frågan kvarstår Varför?
*
Jag går och tittar på några mindre lägenheter i trakterna där jag bor. Nej jag tänker inte flytta, inte just nu i alla fall och inget av det jag ser är något som lockar. Så ramlar jag in i en etta i kvarteren kring Blecktornsstigen, där jag hade min första lägenhet för snart 45 år sedan. Den typ av stadsarkitektur från sent tjugotal som jag alltid uppskattat och plötsligt känner jag att, ja, så här skulle jag kunna bo. 44 väldisponerade kvadratmeter, rymligt kök, stort vardagsrum, lugnt läge mot en grön innergård. Hallen möjligen lite för stor, å andra sidan, där skulle rymmas många bokhyllor. Jag går med lätta steg hemåt genom mina gamla kvarter.
*
”Kulturen är inte ett särintresse utan en bas för samhälle och medborgare, och begreppet kulturliv omfattar inte bara konstnärer/kulturskapare och kulturutövare, professionella eller amatörer, utan också deras många publiker. Publiken är nämligen inte en utan flera.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)
*
Smålägenheterna i den gamla magasinsbyggnad Lena flyttat till byggdes i slutet av 1990-talet som ungdomslägenheter. Sedan ombildades fastigheten i likhet med många andra i Visby till bostadsrätt. Lena är nu den enda fastboenden i gårdshuset. Resten av smålägenheterna ägs av bättre bemedlade fastlänningar som fritidsbostäder. Och ungdomarna, ja de får leta boende på annat håll. Eller bo kvar hemma.
*
”Hur vet jag när jag undviker att göra något av rädsla, eller av en insikt att det jag undviker att göra faktiskt inte är något jag vill eller bör ägna mig åt?”
Under några dagar vandrar jag runt med hörlurar i öronen och sträcklyssnar på sommarens säsong av Allvarligt talat, programmet där i år P.O. Enquist och Lena Andersson svarar på lyssnarnas frågor om liv och död, stort som smått. Två temperament, två olika infallsvinklar. Lena Andersson mer analytisk, diskuterande. P.O. Enquist som oftare tar avstamp i en fråga och landar någon helt annanstans, eller fördjupar sig i en skildring av ett gräl på en sen fest i Köpenhamn nån gång på 80-talet om vem man helst vill bli begravd tillsammans med. Men mest spännande av allt, alla frågor vi människor går och bär på!

Programmen, inklusive Lena Anderssons svar på frågan ovan, finns att lyssna på Sveriges Radios hemsida eller SR Play
*
Sonen och jag bastar en kväll. Vi enas om att det i alla fall blivit en annan fart på den politiska debatten efter valet.
*
Finns det något mer avkopplande, närmast meditativt, än några timmar Snooker på Eurosport? Publiken knäpptyst under spelet. Hyllningarna desto större när Ronnie O'Sullivan, Stephen Maguire eller någon av de andra i denna neverending tour gör entré. Intensiva applåder vid en snygg stöt eller undanläggning. Växlingarna mellan snabba attacker och den långsamma defensiven, där det gäller att lägga den vita köbollen i en så omöjlig position som möjligt för motståndaren. Allt kommenterat av den sakkunnige Kim Hartman som med sin tillbakalutade stil mestadels låter spelet tala.
*
Jag läser i bladet att Tomtebogatan i Stockholm är en av de mest eftersökta adresserna på Hemnet med kvadratmeterpriser på 70-80 000 kr. Förutom att vara den gata där Ture Sventon jagade Stora nysilverligan i Ture Sventon i Stockholm (1954) var det där jag tillbringade mina första 8 år. I en annan tid och ett annat liv.  Jag har tidigare skrivit om hur jag blev den jag blev ...
*
Håkan Juholt hade kunnat gå till historien som den politiker som avskaffade den allmänna värnplikten, en av de grundläggande institutionerna i ett demokratiskt samhälle. Nu kom ju annat emellan. Och av det jag hunnit läsa om och ur Daniel Suhonens bok (Partiledaren som kom in i kylan. Leopard 2014.) tycks hans plötsligt påkomna rykte som vänsterman där få sin förklaring. Juholt framställs som den katastrof han nog var som partiledare. Slarvig, okoncentrerad, oförmögen att prioritera och omge sig med rätt folk, och göra sig av med andra. Det vänsterideologiska tycks hans rådgivare Suhonen stått för, inklusive Juholts bejublade installationstal på kongressen. En tunn tråd att manövrera en kursomläggning av ett parti med, kan tyckas.
*
Värmen dröjer sig kvar. Solen står allt lägre vår var dag, men det är som om sommaren inte vill förstå att dess tid är förbi. Bara några dagar till, och några till, vädjar den. Lena ringer från Gotland. 18 grader och sol ute på östra delen av ön. Det är den 10 oktober
*
Är det inte något lurt med Dagens Nyheters (oberoende liberal) och andra borgerliga mediers omsorg om det socialdemokratiska partiet (Yvigt önsketänkande, ledare 13/10). Jag vet inte vad som skulle gagna socialdemokratin bäst på kort sikt, i opinionsmätningar och röstetal. Det är ju inte heller så samhällen förändras. Men kanske skulle det gagna demokratin och det politiska livet i vårt land om partierna tog sina program och kongressbeslut på större allvar. Om kristdemokraterna vågade stå för sina kristna och värdekonservativa värderingar. Folkpartiet sin socialliberalism och Centerpartiet tog fasta på den växande klyftan mellan stad och land. Eller att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet såg klass- och fördelningsfrågorna som sin huvuduppgift. Liksom f.ö. Moderaterna, fast då med motsatt utgångspunkt. Varför det blivit så kan man fundera över en tidig oktobermorgon.
*
Författaren Bodil Malmsten talar i Babel om vilken befrielse det är att skriva på dator, hur hon när hon använde skrivmaskin ibland hade hela golvet fyllt med manus. Jag tror de flesta instämmer, men åtminstone nån gång om året är jag involverad i något projekt då det ser det ut så här hos mig.

Redigering old style.

Etiketter: , , , ,

måndag, oktober 13, 2014

2034

Carlson år 2034

Etiketter:

Ner med allt?

Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men ironisk är han inte. Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975 är en i förhållande till rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, teman, dikter och författarskap under 1960- och 70-talet, från Per Wahlöö till Gun-Britt Sundström. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 1980-talet kan han visa på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i modernism och nyenkelhet, kombinerad med en nyväckt vilja att utforska verkligheten (dokumentarismen). Inte minst författarnas inställning till den ofullständiga demokratin betonas. Okritisk är han inte, och visst kan man ha invändningar mot en del, men för den som vill ha en snabb introduktion (eller repetition) till denna epok kan boken varmt rekommenderas.

Ner med allt?
Johan Svedjedal
W&W 2014

Etiketter: ,

lördag, oktober 11, 2014

Det våras för snyftjournalistiken

När fastighetsskatten ännu var i kraft kunde man återkommande ta del av berättelser om genuina skärgårdsfamiljer som skulle tvingas från hus och hem på grund av skatten. När Alliansen sedan avskaffade skatten och ersatte denna med en kommunal avgift återfanns föga förvånande de stora vinnarna i höginkomstkommuner som Danderyd, Täby och Lidingö. För glesbygdsbor i mindre attraktiva områden innebar den nya avgiften många gånger en höjd kostnad.

Är det en alltför vild gissning att tro att vi det närmaste året kommer att översvämmas av reportage om väl fungerande små, privata förskolor, äldreboenden och vårdcentraler som anser sig tvingade att slå igen på grund av överenskommelsen mellan V, S och MP?

För övrigt undrar jag om den rödgröna överenskommelsen har bäring på det stora problemet, med så kallade buy-outs, dvs. den vanligaste typen av riskkapitalbolag som med lånade pengar köper upp verksamheter, för att sedan när man trimmat kostnaderna – som till 80 procent består av personalens löner och avgifter – sälja det hela vidare och casha hem vinsten. Att den uppköpta verksamheten, som i fallet med den konkursade John Bauer-koncernen, fått bära räntekostnaderna gör inte det hela snyggare. Vinsten under löpande verksamhet är sällan det stora problemet.

Etiketter:

söndag, oktober 05, 2014

Högre, högre, högre

Jag ser Vetenskapens värld om planerna på att sända människor till Mars. Ett högriskprojekt utan tvivel men sådan är nu en gång människans strävan:




Ivar klättrar

Etiketter: ,

lördag, oktober 04, 2014

Till vår nya kulturminister

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente:
Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.

Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentliga strukturer. Dessa kan vara fysiska i form av lokaler för kulturverksamheter alltifrån operahus till möteslokaler för studiecirklar, institutionella i form av både en kulturpräglad grundläggande skola och en särskild konstnärlig utbildning, av bibliotek och myndigheter som bevakar till exempel kulturminnesvård i vid mening. Alla sådana strukturer kan bara finansieras kollektivt, om inte kommer de inte att ge plats eller incitament för utveckling och förnyelse. … Statsbidrag anses alltid finare än kommunbidrag. Varför? Det som kommunen kan klara behöver inte staten lägga sig. Det som idag hotar är att man bygger upp en enorm politisk förhandlingsapparat där stora delar av kulturanslagen kommer att förbrukas innan en enda teaterföreställning producerats.

Kulturpolitiken behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det. (Tankar om politik. Ersatz 2010)

Etiketter: ,

fredag, oktober 03, 2014

Ålning medelst hasning in i Nato

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson. Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra.

Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram.

Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt annat håll. Och det gjorde vi som bekant, av förklarliga skäl.

Min engelska är inte av den kalibern att jag kan tränga in i allt det finstilta i det 19-sidiga dokumentet. (Självklart finns avtalet inte översatt till svenska.) Men av de sammanfattningar som jag läst (se bl.a. 8 dagar) framgår bland annat att
  • Sverige ska öppna gränserna för Nato-operationer, övningar eller skarpa insatser, genom beslut där Natos generaler har initiativrätt.
  • Vid tillämpning av avtalet ska Nato få obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig [!] och Sverige förpliktigar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Svenskt territorium ska få användas som bas för angrepp på tredje land. Det finns inga begränsningar angående vapenteknik. Kärnvapen är alltså inte uteslutna.
  • Natos trupper är undandragna svensk jurisdiktion. De kan inte dömas för brott begångna i Sverige. Vilket är direkt i strid med svensk grundlag.
Oavsett vad som är hönan och ägget i den ökade ryska närvaron på och kring Östersjön, eller om det föreligger något hot från Ryssland (som svarar för 5% av världens rustningskostnader mot USA/Natos långt över hälften) anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras. Men jag tror i likhet med bl.a. Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman inte att det sker bäst i skydd av Nato. Den som tvivlar kan läsa deras artikel i somras och fundera igenom argumenten.

Med detta går en snart tjugoårig förflyttning mot sin fullbordan. Ålning medelst hasning in i Nato. Detta är ett skammens dokument som våra folkvalda bör avvisa om den nya regeringen har mage att förelägga det för riksdagen.

Avtalet finns att läsa i sin helhet på Nyhetsbanken 

Etiketter: ,

tisdag, september 30, 2014

Noterat september 2014

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars


*
Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa.
*
Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner. Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det bra eller dåligt frågas i programmet.  Själv föredrar jag samma frukost och en promenad eller löprunda varje morgon, för att sen kunna lägga min energi på arbete och annat. Rutiner avlastar hjärnan från tusentals beslut som annars måste tas.
*
Arbete ska löna sig heter det. Men det finns annat som lönar sig bättre.En bekant köper en nyproducerad bostadsrätt i Stockholm. Hon inser snabbt att den är för liten för henne och hennes barn, och anmäler sitt intresse för en större lägenhet. En dag ringer en representant för byggbolaget, de har fått ett återbud och undrar om min bekant är intresserad. Hon tackar ja och säljer den lägenhet hon först köpte med en vinst på en miljon kronor, efter tre månader. Hon hann inte ens packa upp.
*
Jag ser K Special i SvT om Laureen Bacall och förbannar det faktum att det ska vara så omöjligt att kunna se gamla filmer på nätet. Jag surfar håglöst runt iett magert utbud på diverse sajter. Ska det vara stört omöjligt för bolagen att enas om en gemensam plattform, likt Spotify, där man kan hyra/streama all film som överhuvudtaget digitaliserats. Att The Story of film går i repris gör inte min lust på gamla filmer mindre. (Äntligen kan jag se de inledande avsnitt jag missade förra sommaren, finns på SvT Play)

Sen visar sonen mig sitt konto på amerikanska Itunes, och där finns dom, men bara för att köpa. Samma sak på Amazon ser jag senare.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
Jag tänker på alla de år Roy Andersson gjorde sina egensinniga reklamfilmer efter floppen med Giliap 1975. Det talades om att han höll på med en långfilm, han skulle finansiera den med intäkterna från de kommersiella jobben. De mer renläriga av vännerna fnissade och himlade med ögonen. Det visste man väl hur det var med en sån. Han hade sålt sig. Men så kom Sånger från andra våningen år 2000 och revanschen. Och nu vinner han Guldlejonet i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag lyfter på hatten för en som valt att gå sin egen väg.
*
Jag har länge fyllts av olust när jag läser om visioner som ”Ett Stockholm i världsklass” och slogans som ”Capitol of Scandinavia”. Det är som när man hamnar bredvid någon på en middag som bara pratar om sin egen förträfflighet, stöddigt och många gånger utan täckning. Men när jag läser om bygget av Nya Karolinska förstår jag att det är mer än så. Hur ska man annars förklara att man i en stad med konstant överbeläggning på alla sjukhus, bygger ett nytt storsjukhus – ”i världsklass” – till en kostnad av 52 miljarder kr över en 30-årsperiod och därmed tvingas minska antalet vårdplatser i länet med 250 stycken.
*
Att ombyggnaden av Slussen inte blir klar så länge jag lever, eller att ombyggnaden av Slussen blir klar när jag fortfarande är i livet. Jag vet inte vilket som är värst.
*
Jag tar mitt röstkort i fickan och går till Eriksdalsskolan, letar mig fram till min vallokal – Katarina 12 – och går in bakom det gröna skynket. Om inte annat så för att hedra dem som slagits för att jag ska ha den rätten.
*
Jag springer längs strandpromenaden i Visby i efterdyningarna av måndagens stormnatt. Vågorna dundrar in mot stranden. Kvistar och löv överallt på marken, möter enstaka hundägare och en och annan väl påpälsad på väg till jobbet. Det är som att springa mot en vägg. Där ringmuren slutar vänder jag upp mot Norderport och får vinden från sidan.
*
Nej, det blev ingen bokmässa i år heller. Jag åker jag till Visby och hjälper Lena att flytta i stället. Jag ögnar flyktigt flödet på Facebook och ser vad vänner och kollegor har för sig i Göteborg. Inte alls dumt. Och skonsamt för både huvud och fötter.
*
Jag ser en annons i tidningen om Isak-projektet. Man efterlyser frivilliga till ett försök med behandling mot depression med KBT på nätet. Jag funderar på om jag ska anmäla mig.
– Det tror jag inte du behöver, säger Lena. Det verkar du sköta så bra på egen hand.
Och jag skriver vidare.
*
En vän formulerar en intressant fråga på Facebook.
Förskolan som hans barn går på har bjudit in till arbetshelg. Och sånt förekommer ju. Både på kommunala och föräldradrivna skolor. Men det här är en privat förskola som ingår i en vinstdrivande företagsgrupp. Så föräldrarnas arbetsinsats bidrar, direkt eller indirekt, till ägarnas vinst. Min vän känner olust inför det hela. Hur ska jag göra? frågar han sig.
Kommentarsfältet flödar över av synpunkter:
”Det är klart att du ska ställa upp för dina barn.”
”Om min ICA-handlare vill att jag ska komma och städa lagret på en lördag får han betala.”
Mest verkar de flesta ha retat upp sig på den avslutande uppmaningen:
”Medtag egen matsäck.”
Kunde de inte ens bjuda på lite korv med bröd?
*
En kväll går jag för att lyssna på Anders Björnsson när han talar om Joseph Roth, den österrikiske författare han just skrivit en biografi om. Jag är sent ute när jag kommer till Rönnells antikvariat. Jag säger till biträdet att jag ska till Björnsson, ”i källaren”. – Det är nere till vänster. Norge, svarar han. Jag går nerför trappan och söker mig fram i långa korridorer. Kunder som letar bland böckerna i de långa bokraderna tittar upp på mig när jag ilar förbi. Överallt återvändsgränderna. En svag misstanke börjar ta form. Jag går upp för trappen.
– Jag skulle lyssna på Anders Björnsson, säger jag.
– Jaså, det är på Hedengrens, svarar biträdet. Jag trodde du menade Bjørnstjerne Bjørnson.
*
”Du behöver umgås lite mindre. Gå hem och stanna där i några dagar, läs lite böcker och tillbringa lite kvalitetstid med dig själv. Slut upp med att interagera hela tiden."
Jag vet att det vore absurt att säga så. Men hur kommer det sig att utåtriktade tycker sig ha rätt att pådyvla andra sina värderingar?
Den brasilianska författaren Vanessa Barbara skriver i Svenska Dagbladet  om att vara inåtvänd inte är en sjukdom som måste botas eller gömmas undan.

Etiketter: , , , , , , , ,

måndag, september 29, 2014

Allt är ju prioriterat!

– Allt är ju prioriterat!

En lokal polis svarar en journalist på frågan varför man inte avsatt mer resurser till att förhindra att en förföljd kvinna mördats. Vanligt gnäll från en omotiverad anställd? Eller?

Skatteverket, är till skillnad mot polisen, en myndighet många är nöjda med, trots dess uppdrag. En förklaring ges kanske i en intervju med myndighetens generaldirektör 1999–2009 Mats Sjöstrand. Han säger där att en myndighetschefs kanske viktigaste uppgift är att sålla bland alla påbud uppifrån och genomföra nödvändiga förändringar i den takt organisationen klarar av.

Man pratar inte heller om kunder på Skatteverket:

– En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Mats Sjöstrand intervjuas i Kristina Mattsson bok Välfärdsfabriken som jag tidigare skrivit om.

Etiketter:

måndag, september 22, 2014

Var och en lever i sitt lilla område

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia:

I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för.

Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet.

Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna.

– Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säger hon.

På vägen mot innerstaden talade de om Stockholms olika världar, minns Helene.

– Vi pratade om att man lever och bor i sitt lilla område och egentligen inte vet så mycket hur det ser ut i andra stadsdelar, säger hon

Men någon ändring blev det inte. Systemskiftet bestod.
*

Historien ingår i ett av reportaget i Den stora omvandlingen (Leopard förlag)

Etiketter: ,

tisdag, september 16, 2014

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Etiketter:

lördag, september 13, 2014

Jävla (sk)it-system

Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system:
Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på.
Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter och förståelse för den verksamhet de är satta att understödja är noll och intet.

När jag började mitt yrkesliv fanns det fortfarande manuella räknemaskiner, man ställde in några värden med en knapp, snurrade på en vev och resultatet visade sig i en liten ruta, sedan kom elektroniska räknemaskiner och miniräknare (jag har fortfarande en solcellsdriven Citizen från 1978 liggande i skrivbordslådan). Produktionsfaktorn Leif ute i tryckeriet kunde börja använda en programmerbar Texas Instruments för sina kalkyler. I mitten på 1980-talet kom så persondatorerna, där kalkyleringsprogrammen – vid sidan av ordbehandlingen, var den mest använda tillämpningen. Att skriva sina texter på datorn var en befrielse för den som ägnat timmar åt att skriva rent nerkladdade manus. Att göra en kalkyl i Excel blev baskunskap hos alla som hade något med ekonomi att göra, i jobbet eller privat. Man spar helt enkelt tid med en dator. Men till skillnad mot inom många andra branscher har it inom det offentliga inte blivit en avlastning. Långt därifrån.

I Kristina Mattssons bok beskriver en lärare det nya it-systemet i Stockholms skolor som kostat fem miljarder att utveckla men brakar ihop varje gång alla lärare loggar in samtidigt, dvs. vid skoldagens slut (när ska de annars göra det?). Det krävs 25 klick med datormusen för att göra en enda journalanteckning, berättar en barnmorska och man kan läsa om skoladministratören som hade 19 olika it-system att hantera och löste det genom att ha den ”riktiga” planeringen i Excel. Sen fick hon fylla i sina uppgifter i de olika programen. Dubbelt arbete med andra ord.

Oförnuft och barnsjukdomar? Nej, menar Jonas Söderström, som är informationsarkitekt (jo det finns sådana) och skrivit boken Jävla skitsystem. It är, till skillnad mot gamla tiders kontorsvaruaffärer, en världsomspännande multimiljardindustri. Byråkratin och industrin har ett starkt gemensamt intresse av administrativ tillväxt. Att bli systemförvaltare är också en karriärväg för mellanchefer, med högre lön och säkrare anställningsförhållanden. Och mer makt. Söderström sammanfattar:
Vi kanske har en utmärkt bra beställarkompetens, precis den som behövs om syftet är att samla makt.
*
Kristina Mattsson har alltså skrivit en utmärkt bok om makt och maktlöshet inom den offentliga sektorn, där det flitigt diskuterade dokumentationsraseriet och avprofessionaliseringen sätts in i sitt sammanhang. Vad den enskilda läraren eller socialarbetaren kan och gör saknar där betydelse, och ska så göra, enligt de förhärskande konsultteorierna. Kunskapen sitter i organisationen. Alla är utbytbara. Därmed bli också all kritik underifrån, även konstruktiv, ett uttryck för illojalitet och att när det brister så är det den enskilde medarbetaren som felar.

Välfärdsfabriken
Kristina Mattsson
Leopard förlag 2014

Etiketter: ,

tisdag, september 09, 2014

Michael Jackson går igen

Ett spöke går runt förskolevärlden – Michael Jacksons spöke. Först var det brorsonen sex år, som ville ha Michael Jackson-kläder i födelsedagspresent, sen äldsta barnbarnet, snart fem år, som hört om Michael Jackson på förskolan, och nu fyraåringen. De hänger över Youtube-videor eller bläddrar bland låtar på Spotify.

Jag heter Michael Jackson, förklarar fyraåringen bestämt när man tilltalar henne med sitt förnamn. Häromdagen hade hon dansuppvisning hemma. ”Bara tjejerna får titta”, så Lena och dottern tog plats i vardagsrummet. Sen var det ”killarnas” tur. Det var jag det. Svärsonen fick av någon anledning inte vara med och visades ut i hallen.
Musiken till ”Beat it” drar igång på dataplattan. Hon står en lång stund på mattan och koncentrerar sig under introt, tar sen ett steg åt sidan, med ena benet bakom det andra, sen samma sak åt andra hållet, några steg framåt, och så bakåt, snurrar runt i en piruett, slänger sig bakåt på soffan vrider sig runt. Så fortsätter det, genom hela låten.

Vad är det som händer? tänker jag Är det samma barn som för ett halvår studsade runt till signaturmelodin till Bamse, eller nån spellista med diverse disco och hiphop?
Uppdaterad

Etiketter: ,

söndag, september 07, 2014

Noterat augusti 2014

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre.

Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest.
*
Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa. Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och vi växlade några ord. Hon hade växt upp i apotekarens paradvåning, en trappa upp, av vilken Lena nu bor i en del. Må hon vila i frid, eller leva fullt ut, i sin himmel.
*
Ett Europa där ekonomierna står och stampar, demokratin går kräftgång, där identitet (ras, kön, ålder) blir viktigare än åsikt och ideologi. Vad passar då inte bättre än lite krigsretorik? Greppet har ju prövats förr, med framgång. Sikten klarnar, dimman lättar, äntligen ett högre mål att enas kring
*
Tredje lördagen i augusti städar vi stranden nere vid det stora badet. Vattnet är fortfarande varmt och det är milt i luften när vi samlas, ett tjugotal frivilliga från bygden, fastboende och sommargotlänningar. Vi går i två led åt varsitt håll, plockar kvarglömda skor, flaskor, plastpåsar. Folk städar undan efter sig betydligt mer än jag förväntat mig och jag får lust att skriva en patriotisk insändare till lokalpressen. En minitraktor samlar ihop släken som ligger och ruttnar i strandkanten. Det är gott att göra saker tillsammans och sen dricka kaffe, få en varm korv och skvallra lite om bygden. I bakgrunden finns också EU:s Leaderprojekt,  för varje mantimme vi bidrar med får det lokala utvecklingsbolaget pengar. Det hör också till bilden. Men det är inte därför vi ställer upp.
*
En fördel med att läsa dagstidningen på sin läsplatta är att man inte ser vem som har skrivit förrän man kommit till slutet av en artikel. Man börjar läsa en intressant artikel på kultursidan om ”det allmännas bästa”, Thomas Piketty , François Flahault och politikens uppgift att tygla maktsträvanden och egenintressen för att på slutet finna att den är skriven av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (dvs. Vatikanstaten) Ulla Gudmundson.
*
En fluga surrar i sovrummet av den sort som brukar kunna väcka en på morgnarna. Jag går upp, tänder takbelysningen och hämtar flugsmällan. Här ska dödas. Jag tänker på barndomens somrar då vi bodde på bondgård och svärmarna av flugor runt kor och hästar i hagarna, i ladugården, i kök och på utedass. Toleransen är inte hög numera.
*
Så har regeringen beslutat att utländsk trupp ska få slåss på svensk mark. Två veckor före riksdagsvalet och mitt under en brinnande konflikt i kärnan av Europa. Mönstret känns igen. Pensionsöverenskommelsen på 90-talet, avskaffandet av den allmänna värnplikten. Det svenska folket anses inte moget att ta ställning så viktiga frågor. Jag får god lust att stanna hemma söndag om en vecka. Men även om jag inte sätter på mig finkostymen, kommer jag att gå till Eriksdalsskolan och ställa mig bakom det gröna skynket. Demokrati vart fjärde år är trots allt bättre än ingen alls.

Hans Blix och Sven Hirdman skriver i Svenska Dagbladet (Sverige halvvägs in i Nato). Blix, Hirdman och Rolf Ekéus har tidigare utvecklat argumentationen mot ett svenska medlemskap.
*
Vi ser en förhandsvisning av Rainer Harlebs nya film Långt från Jordbro på bygdegården i Katthammarsvik, ett varpakast från huset där han klipper sina filmer. De barn en gång följde vid skolstarten i Jordbro 1972 har inte bara fått egna barn, nu börjar också barnbarnen komma. Andra har dött i sjukdomar. Han hade tänkt avsluta projektet när en av dem han följt genomn åren ringde och sa att hon skulle bli mormor. Det triggade igång. Sällan har väl en filmserie så väl fångat livets gång. Och hur ofta kommer man människor så när i deras tankar, om liv och död.– Han återupprättar förortens folk, säger Lena när vi går ut från bion.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
En dag i högsommarvärmen öppnar garderoben där jag förvarat vinylskivorna alltsedan flytten, liksom dagböckerna är jag alltför rädd om dem för att vilja ställa upp dem på vinden. Jag börjar sortera, svenskt, klassiskt, folk- & världsmusik, rock & pop. Funderar på att ta fram skivspelaren, men börjar istället göra en spellista med den musik som fanns kring mig och som formade mig, medvetet eller omedvetet från barnsben till jag fick egna barn. 1950-, 60- och 70-tal. Allt från ”Balladen om Eugen Kork” till Blue Cheer och Ray Cooder. Jag sätter på shuffle och minns en tid när man kunde sitta tillsammans, familj eller kompisar, i soffan och lyssna igenom en hel platta. En del om musik som format mig berörde jag i ett blogginlägg om min uppväxt
 *
Jag instämmer i det Torbjörn Tännsjö skriver om kampen mot rasismen (Antirasism på villovägar). Att det är en klassfråga. Inte för att vi är så fördomsfria som vi ibland inbillar oss. En främling som kommer till byn väcker fortfarande misstänksamhet hos flertalet. Men i dagens samhälle är de ”rasistiska” partierna den idealiske fienden. Alla rättänkande, från regering, medier och ”vänster” och ”höger” kan enas, peka finger och ta en kaka till vid förträfflighetens kaffebord. Allt medan de djupare konflikterna i samhället dölj.
*
Under några lediga dagar läser jag John Williams Stoner (Natur & Kultur 2014) boken ”alla” pratar om. Vad är det som gör ett så starkt intryck?  Ett helt människoliv sammanfattat på några hundra tusen tecken. Och visst är den bra. Men att en bok blir en sådan snackis beror sällan enbart på dess litterära kvaliteter. Jo, det är en klassresa som skildras, sånt är ju populärt. Handlar det om ”acceptans”, ett annat populärt begrepp, om att ta sig vidare i ett liv, mot alla odds, med alla dess motigheter, utan någon framgångsrik ”satsa på dig själv”-, ”tänk positivt”-moral. Att det handlar om en människa som, likt många recensenter, bara känner sig hemma i litteraturens värld. Till skillnad mot mycket annat ligger det lästa kvar och molar inom mig. Just så kan ett liv vara.

(Spoilervarning!): Men när hustrun i det misslyckade äktenskapet lyckas vända den älskade dottern emot honom är jag färdig att slänga läsplattan i väggen.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, september 05, 2014

Jag aktiverar mitt Facebook-konto

Jag bestämmer mig för att aktivera mitt Facebook-konto igen. Jag går in och finner att allt är kvar som jag lämnade det den dag jag stängde dörren för snart 18 månader sedan. Bilder, inlägg, statusuppdateringar och gamla kommentarer. FB glömmer inget.

Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet.
*
För några år sedan såg jag en intervju med en man som överlevt en flygkrasch i Anderna. Den var på sin tid mycket omskriven. Planet var länge försvunnet och man trodde att alla dött. Det visade sig att en grupp överlevt, bland annat hade de börjat äta av sina döda, nerfrusna medresenärers kroppar. Till slut lyckades några av dem ta sig över bergsmassivet, åter till civilisationen. Glädjen över att vara tillbaka blandades med chocken att finna att livet (bortsett från för de närmast anhöriga) pågick som vanligt. Dem förutan.
*
Jag redigerar en översättning av en bok om robotar (mer spännande än det kanske kan låta) och funderar på när det kommer en tredimensionell version av Facebook. En där man kan sätta sig ner och prata vid ett bord, dansa, gå på fjällvandring, se en film, ha sex eller göra en jordenruntresa men någon vän. Den kanske redan är under utveckling.

Etiketter:

onsdag, september 03, 2014

Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?

Möjligheten att välja skola hade dykt upp i Stockholmsområdet när våra barn hade nått tonåren. Några av föräldrarna från mellanstadiet hade lyssnat till locktonerna från skolor i Stockholms innerstad och närförorter. Men vi bestämde oss för att låta sonen och dottern börja högstadiet i den närbelägna 60-talsförorten. Skolan hade väl inte det bästa rykte (vilka högstadieskolor har det?), men vi tänkte att det inte kunde vara fel ha dem nära, i en välbekant miljö. Det kulturella kapitel de hade med sig hemifrån borde räcka. De skulle heller inte avskärmas från den verklighet flertalet ungdomar i vårt land lever i. (Ska man verkligen experimentera så med sina barn? tänker kanske någon. Ja, fråga alla de föräldrar som idag skjutsar sina barn kors och tvärs genom Stockholmsregionen i hopp om att finna den senaste, populäraste och mest omtalade skolan.)

Genom att välja en skola i vår närhet ingick de också i ett nätverk med hyfsad social kontroll. (Så mycket kontroll man nu kan ha på en nybliven tonåring som just upptäckt nöjet i att dricka folköl, röka, spela kort om pengar och måla graffitti under pendeltågsviadukter.) Men i Skogås på 1990-talet fanns både en ungdomsgrupp med fältassistenter, fritidsgård, en grupp kvarterspoliser och en föräldraförening vars nattvandringar jag deltog i, allt detta i ett vad jag förstår tämligen unikt samarbete.
*
Jag tänker på den här tiden när jag läser Kent Wernes & Olav Fumarola Unsgaards (red). Den stora omvandlingen. I dag ska vi ju alla välja. I bokens bärande reportage ”Pysslingen och den stora omvandlingen” berättar Kent Werne historien om den utveckling Sverige genomgått, från det att det privata daghemsbolaget Pysslingen startade 1983 till dagens jättekoncerner med över 100 miljarder i intäkter av skattepengar.

Den som tror att riskkapitalbolag tillför kapital till en svältande offentlig sektorn får här förklarat för sig skillnaden mellan bolag som satsar pengar i att starta nya företag (venture capital-bolag) och buy-outs, dvs. bolag som – oftast med lånade pengar – köper företag och ökar deras värde genom effektiviseringar, för att sedan sälja med en rejäl vinst (gör en exit). Den svenska riskkapitalbranschen domineras nästan helt av de senare. Sådant kan förstås låta sig göras med en nedgången spikfabrik eller handelskedja, men i verksamheter som skola, vård och omsorg handlar det uteslutande om att minska personalkostnaderna, och det görs genom att minska antalet anställa, anställa mindre kvalificerad personal och ha fler timanställda.

Det är ”sannolikt svårt att förstå hur attraktiva dessa verksamheter är”, konstaterar en finansman som citeras i boken. ”Kombinationen av relativt säkra och förutsägbara intäktsströmmar och inga eller låga fasta kostnader innebär att … i stort sett hela verksamheten kan köras på lånade pengar.”

Att de uppköpta bolagen många gånger får betala räntorna på lånen, som i fallet med JB-koncernen, vars konkurs ägnas ett reportage i boken, gör inte upplägget mindre attraktivt för hugade spekulanter.

Olof Palmes ord från 1985 framstår i dagens debatt också som närmast visionära:
”Marknadisering och efterfrågestyrning skulle också leda till överetableringar i områden där företagen såg en chans till avkastning, och ’underförsörjning’ där lönsamheten bedömdes bli svag.”
Till skillnad mot dagens socialdemokratiska partiledning hade Palme uppenbarligen läst sin Marx. Men många svenskar var trötta på tungrodd byråkrati och långa vårdköer. Så marken var väl beredd när systemskiftet inleddes på allvar 1991 under regeringen Carlsson, för att sedan bara rulla på under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

I slutkapitlet sammanfattar bokens båda redaktörer:
”I äldreomsorgen har konkurrens och vinstkrav lett till lägre personaltäthet, tilltagande stress och ökad kontroll; i skolan har det fria valet och jakten på vinstmarginaler spätt på segregationen, försämrat kunskapsnivån och satt igång en betygsinflation; och inom sjukvården har kundvalssystemen visserligen ökat besöksfrekvensen, men också omfördelat vårdresurser från sjukare befolkningsgrupper till friskare.”
Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?
*
Hur det gick för våra barn? Om vi valde rätt den gången kan bara de själva svara på, men efter diverse kringelkrokar har båda landat i en tillvaro med jobb och familj och en hyfsad hållning till livet. Vad mer kan en förälder önska sig?
*
Kent Werne & Olav Fumarola Unsgaard: Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Leopard 2014

Etiketter: