söndag, december 04, 2016

När systemet kickar igång – och inte

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet.

Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer och nu, till sist, samordnare, chefer och personal hos hemtjänsten. Jag räknar till närmare ett 100-tal. För en enda människas väl och väl.

Min bror och jag har läst utförliga journalanteckningar, välformulerade epikriser och beslutsunderlag för korttidsboende och hemtjänst. Vi har mött kompetent och hängiven personal på alla nivåer – och ett och annat stolpskott. Min mor har fått den bästa vården och omhändertagandet, så här långt.
*
Men. Det här skulle också kunna vara en katalog över kommunikationsmissar och tillkortakommanden inom vården. Jag tänker på

hur vår mor hamnade på medicinklinikens kardiologavdelning på akutsjukhuset då det inte fanns plats på den vanliga medicinavdelningen;
   eller
hur den ansvariga sjuksköterskan på geriatriken vid vårdplaneringsmötet inte informerade kommunens biståndshandläggare om att vår mor just fått en demensdiagnos och inte ens nämnde att hon ramlat i hemmet och blivit liggande;
   eller
hur man på korttidsboendet inte visste vem eller vilka inom primärvården som påbörjat minnesutredningen och då gjort hembesök för att se hur vår mor klarar vardagen;
   eller
att man på korttidsboendet var helt ovetande när biståndshandläggaren och jag kom för vårdplaneringsmötet inför hemgång trots att handläggaren ringt och bokat in oss;
   eller
hur personer från hemtjänst och larmcentral ringer min bror och mig och ska ha olika uppsättningar med nycklar till min mors lägenhet och ändå vill bli insläppta, uppenbarligen utan veta vad någon annan begärt;
  eller
att distriktssköterskan, när jag ringer, inte vet om att vår mor kommit hem, trots försäkringar att man kontaktat primärvården: det är ju mediciner som ska tas flera gånger varje dag, sår som ska läggas om etc;
  eller
hur en stackars vikarie från hemtjänsten kommer inramlande första timmen min mor är hemma och inte har fått någon information om att hon just kommit hem.
*
Jag är övertygad om vår mor får det bra nu, med tillsyn sex gånger per dygn, hjälp med städning, tvätt, handling och extra allt från hemtjänstens demensteam. Men jag undrar hur det hade gått om inte jag varit med vid ankomsten till varje nytt ställe, gett bakgrunder, lämnat kopior på dokumentation, visat foton och gång på gång dragit samma berättelse:
”Det är snart två år sedan vi i familjen började märka att allt inte stod rätt till med vår mor…”
Så, vad händer med alla gamla som inte har en anhörig med möjlighet att fritt disponera sin tid och med vana vid att leda och samordna stora projekt? Får de det lika bra, även om det kanske tar lite längre tid?

Etiketter:

fredag, oktober 28, 2016

När livet vänder

Kriser är en del av livet. En del hävdar till och med att de är en nödvändig förutsättning för det vi kallar liv, att ”en människa som inte varit med om kriser saknar en livsdimension”, som jag just läst i en bok jag har på nattduksbordet.

När jag skriver detta har vardagen sakta börjat återvända efter att min bror funnit vår mor liggande på badrumsgolvet, kraftig nedkyld och medtagen efter, av post- och tidningshögen att döma, många dygn. Efter några dagar på akutsjukhuset är hon nu överförd till en geriatrisk avdelning för rehabilitering och minnesutredning (en utredning som hennes husläkare också beslutat om sen tidigare på grund av hennes tilltagande förvirring och svårigheter att hålla ordning i hemmet).

Innan jag tar itu med jobb, mejl och räkningar och allt som måste fixas med tänker jag tillbaka på de senaste fem dygnen. Jag vill inte kalla dem kaotiska, därtill har akutsjukvården fungerat alltför väloljat och professionellt, även om stressnivån ibland gått i taket när det har krävts snabba beslut eller utryckningar. Men det är som om tillvaron går in i en annan dimension vid sådana här tillfällen, kalla det kriser; som om livet utlyser undantagstillstånd. Jag kan minnas samma känsla från dagarna kring när mina båda barn föddes eller när min far dog, eller när jag varit upp över öronen förälskad eller den gång jag kom på min dåvarande sambo med en annan man. Allt ställs på ände, sinnena skärps, tid och rum försvinner, man vänder på dygnet, sömn och mat blir bisaker. (Fast inte helt, på lördagen när min mor kommit till ro på akutavdelningen går jag hem, lagar en god kalops och lyssnar på Frank Sinatra, hennes och familjens store favorit.)

Men framförallt: Vi börjar tala med varandra. Först min bror och jag, i akutmottagningens väntrum och korridorer på fredagskvällen, sen i dagrummet på avdelningen när vår mor slumrar inne på sitt rum. Vi talar om våra liv, om vår mor, om vardagligheter och släktingar i när och fjärran. Samtal vi aldrig hinner föra när vardagens alla plikter, med jobb och rutiner, ställer sig i vägen.

Och vi fortsätter att småprata om allehanda ting när vi, tillsammans med hans fru och yngsta dotter och min vuxne son, röjer upp i hennes lägenhet på söndagen.

Och min bror är inte den ende jag pratar med. När min mobil håller på att ladda ur, kollar jag batteriet och ser att jag pratat i telefon 3 1/2 timme på söndagen och 2 1/2 timme på måndagen.

Jag önskar min mor allt gott, vill inte att hon ska behöva uppleva det hon nu går igenom, men konstaterar samtidigt att det är meningslöst att fråga ”varför” och ”om inte det …” osv. Det är som det är, det vi kallar livet.
*
Boken på nattduksbordet och som det slumpar sig att jag just läst ut är Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi, Dan Stiwne (red), 2008,

Etiketter: ,

tisdag, oktober 25, 2016

Integritet och värdighet

Häromkvällen var jag på ett filosofiskt kafé på ett av stadens bibliotek. Ämnet för kvällens samtal var människovärde. En man i vår grupp inledde vältaligt med att deklarera att han var utilitarist. Människovärdet är en illusion, förklarade han, en abstraktion utan betydelse. Det finns rättigheter och det finns nytta, fick vi veta. Flera, mestadels äldre män, verkade vara inne på samma linje.

24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lämna rummet. Av hänsyn till hennes integritet, säger sköterskan.

Senare, medan vi väntar på alla provsvar, utbryter en diskussion bland personalen ifall man ska tvätta henne innan hon förs upp till avdelningen. Hennes kroppstemperatur är oförändrat låg. ”Vi kan inte ta ansvar för att hon blir ytterligare nedkylt”, menar en. ”Det är inte värdigt att låta henne ligga så där hela natten”, säger en annan och får medhåll från flera. Diskussionen böljar fram och tillbaka innan den senare linjen segrar och man bestämmer sig för att tvätta henne. Fast försiktigt och med tvättlappar, bit för bit.

Så kan det låta en fredagnatt på Stockholms mest belastade akutmottagning medan psykfall och fyllerister raglar omkring i korridoren bland polispatruller, och unga och gamla sittandes och liggandes väntar på sin tur tillsammans med oroliga anhöriga.

Etiketter: ,

söndag, oktober 23, 2016

Vardagens hjältar

Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet. Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne, hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning (inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun, hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig kraft, säger jag bara


Etiketter: ,

fredag, oktober 14, 2016

Bob Dylan

”Teatermänniskor har sannerligen en känsla för entréer – och sortier”, skriver Lars Ring i en minnesruna över Dario Fo . Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke att den store teatermannen och Nobelpristagaren 1997 väljer att göra sin slutgiltiga sorti samma dag som Svenska Akademien tillkännager att årets Nobelpris i litteratur tilldelas sångaren, poeten och låtskrivaren Bob Dylan, som en påminnelse om att litteraturen och poesin är så oändligt mycket mer än den som läses i enskild ro på den egna kammaren.

”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik.

”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet.

Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, vars dikter skulle framföras och lyssnas på i en tid när få kunde läsa. Bruno K. Öijer, vars dikter med fördel hörs framförda av författaren själv, konstaterar att det är ett
”självklart val … Det framsjunga ordet är själva grunden till all poesi.”

Och nog lever Bob Dylan väl upp till anvisningen i Nobels testamente att priset ska tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” (se anm.).

Min personliga favorit (bland många) är nog albumet John Wesley Harding. Hans förmåga att än en gång sadla om och ändra riktning betydde nog mer för mig än jag visste den gången; men det finns många fler ur Dylans rika produktion som jag håller högt. (Jag finner att flera sammanfaller med dem Jan Semneby räknar upp.) Nog har hans sånger skänkt både tröst och glädje i såväl mörka som ljusa stunder. Så ikväll korkar jag upp en flaska skumpa och skålar för pristagaren och glömmer alla surputtar.
*

Anm. idealisk av ideal ”om konst och. litteratur, konstvärk eller litterär skapelse, konstform o. d.: som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa något utöver det individuella gående, allmännare och fullkomligare eller att fånga det väsentliga eller typiska (idén) i det som avbildas eller skildras.” (SAOB)

John Wesley Harding

Etiketter: ,

söndag, september 25, 2016

Noterat sensommar 2016

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter.
*
Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter?
*
Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. (Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.)

*
Avd för grubblerier (jag snor den titeln):
Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och fönstren bågnar. Jag minns hur jag i drömmen tänker att det är ett stenhus jag bor i på fjärde våningen. Här kan väl inget hända? Några jättelika transportfordon, nästan lika höga som huset, passerar hastigt utanför. Jag sätter på mig morgonrocken går ut i hallen. Nu ser jag att väggen ut till farstun är av glas. En man står och dammsuger några lister utanför min dörr. Han iakttar mig. Jag vandrar runt i den mörklagda lägenheten.
*
Alla dessa blomflugor, vad gör dom resten av året?
*
Både som svensk och deltidsgotlänning tycker jag att Gotland ska försvaras, men efter värdlandsavtalet med Nato, alla Letter of Intents med Washington och vice president Bidens uttalanden under sitt besök nyligen frågar jag mig om det är den svenska eller amerikanska armén som nu stationeras på Gotland.
*
Vivi mentaliserar. Barnbarnet, 6 år, bearbetar det faktum att hon snart ska få ytterligare ett småsyskon.
 *
På vårdcentralen meddelar man med ett beklagande att man glömt att kalla min släkting till minnestest.
*
Njutningen, att efter ett par timmars vandring genom skogen komma fram till en sjö, ta av sig kläderna och glida ner i vattnet, räta ut de stelnade lederna med ett par simtag. Ligga en stund och guppa på rygg och titta upp på molnen. Se några andfåglar simma en bit bort. Näckrosorna inne i viken. Sen torka i solen på de varma klipporna, hälla upp kaffet ur termosen och ta en tugga på en av de medhavda äggmackorna. En sån stund varje år och sommaren är fullkomlig.


*
Jag vandrar en dag på Sörmlandsleden, etappen mellan Alby Friluftsgård och Tyresta by, 14 km i ”lätt till medelsvår” terräng. Några rejäla uppförs- och nerförslut sätter lår och fötter på prov. Ryggsäcken är fylld med vad som behövs för en dagsutflykt; jag är väl rustad för ett väderomslag (som jag vet inte kommer denna högsommardag). De nyinköpta kängorna är utmärkta, sviktar skönt på fast underlag, stabila när det behövs på steniga stigar, sitter skönt på foten, har bra fäste och när jag trampar ner i en blöt mosse håller de tätt. Tankarna börjar kretsa kring andra saker jag vill ha: ett par rejäla shorts (gärna med sidfickor), en hatt till skydd mot sol och regn, ett fodral till mobilen som ligger och skramlar i fickan. Har jag alltid varit sån? Istället för att njuta av naturen går jag och tänker på prylar jag vill köpa. Inte ens i den ursprungligaste av miljöer kan jag lösgöra mig från vår tids religion. Konsumtionen. Usch! Bort det
*
2 700 domare avsatta. Dödsstraff för landsförräderi. Opålitliga element inom militären oskadliggjorda. Alla världens ledare och den inhemska oppisitionen sluter upp bakom landets ledning. Kom inte det här kuppförsöket väldigt lägligt för maktspelaren Erdogan? (Skrivet några dagar efter kuppförsöket.)

Utopia och drömmen om det konfliktlösa samhället

Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia, om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi. Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad.

Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare.

Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vägen för det gemensammas bästa osv.

Nej, det som bekymrar mig är hur detta Utopia, hos More och många av hans efterföljare, så ofta beskrivs som ett samhälle utan konflikter, utan opposition och där alla går åt samma håll. Jag kan känna sympati med denna längtan, i likhet med många andra tycker jag illa om och har svårt att hantera konflikter. Men hur innerligt jag än önskar att ett sådant samhälle vore möjligt, svär det mot allt vi vet om kulturens och samhällets utveckling.

Visst är samarbete, empati och altruism framträdande egenskaper hos människan, som fått oss att överleva och utvecklas som art, men konkurrens, rivalitet, förmågan att gå en egen väg, är andra. På ett psykologiskt plan kan man säga att vi behöver både den trygga gemenskapen och att få vara för oss själva. Och även i det klasslösa samhälle, som Marx och Engels skisserade, och där resurserna fördelas ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, lär vi hamna i konflikt om tillgångar, intressen, ja kanske rent av makt.

Är det när vi förnekar detta grundläggande faktum som lägergrindarna stängs bakom dem som tycker annorlunda?

Ambrosius Holbein - The Island of Utopia

Etiketter: ,

lördag, september 24, 2016

Vargtimmen

Klockan är halv fem. Något har väckt mig. En dröm bleknar bort: jag har i vanlig ordning flyttat, packat, sorterat i något av de hem jag haft. Jag går upp på toaletten. Dricker sen ett glas vatten. Lägger mig igen och släcker. Då kommer tankarna. Först långsamt smygande, sen i alltmer accelererande takt. Inget problem är för obetydligt, ingen uppgift är för liten, för att inte dra igång en karusell av tankar och känslor. Saker som jag i vaket tillstånd hanterar väl eller hjälpligt växer till oöverstigliga berg i nattens mörker. Det är som om hjärnan vid denna tid på dygnet saknar alla spärrar, alla filter inaktiverade.

Kanske är det ett hjärnans sätt att påminna oss om saker som vi i vardagens rusch så gärna förtränger. En inventering av vårt nuvarande tillstånd. Kanske är det rentav bra.

Till skillnad från i Francisco Goyas känd bild finner jag att inte bara sömnen frambringar monster.

Etiketter:

onsdag, september 21, 2016

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT

Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap.

Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå.

Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning, med i värsta fall ångest och depression som följd. Det här kan utnyttjas inom olika terapier, där man kan lyfta fram och konfrontera sådana djupt liggande minnen med nyare erfarenheter och därmed desarmera kraften i (”skriva om”) de förra.

Minnets sårbarhet gör det också möjligt att plantera falska minnen. Genom att återkalla ett bekant minne hos en försöksperson och sedan plantera in en ny liten detalj, och sedan upprepa detta med någon veckas mellanrum, kan man varje gång händelsen återkallas lägga till någon ny detalj och till slut få en människa övertygad om att hen till och med begått ett allvarligt brott. Det här visas övertygande och skrämmande på försökspersoner i programmet. Vilka följder den här kunskapen får för rättsväsendet – förhörsmetoder, vittnespsykologi etc. – behöver man knappast vara någon expert för att inse.

Med den här kunskapen går det givetvis att bota fobier, med kemisk eller beteendeterapi. Andra och betydligt mindre trevliga konsekvenser är möjligheten att långsamt och kontrollerat programmera om en människas minne.

Varför det är så här? Ja minnet är inget arkiv, det är ett redskap för vårt medvetande som vi använder lite som det passar. Det har också varit en förutsättning för människoartens enorma kreativitet.

Så, du minns fel, men kanske rätt ändå.

Läs mer om minnet på SvT:s webb



Etiketter:

måndag, september 19, 2016

Maken

Jag läser i bladet att det i år är 40 år sedan Gun-Britt Sundström roman Maken gavs ut. Av en händelse kom jag att läsa den i somras, närmare ett halvsekel efter alla andra. Hon skildrar en tid som också var min, men det är som att läsa om en annan generation. Att vara 16 år 1967, då romanen delvis utspelar sig, var inte detsamma som att vara 21 eller 25. Mina äldre vänner (jag hade nästan bara äldre vänner) såg ut som mina föräldrar på sina bröllopsfoton. När 1970-talet kom hade många av dem redan skilt sig.

Maken har status som en feministklassiker, men jag har lättare att identifiera mig med Martinas frihetslängtan än den tråkige och förutsägbare Gustav. Men den får mig också att fundera över vilken sorts man jag varit. Var det sån jag var? Den som visste var skåpet skulle stå och ha allt klappat och klart. Mina första samboförhållanden sprack ju. Allt handlar om balans. Att i det långa loppet varken dominera eller låta sig domineras. Att både var Själv och Tillsammans, som Tor Wennerberg skriver i sin bok med samma namn. Det är väl den enda möjliga utgångspunkten för en hållbar relation. Och den insikten kommer sällan med modersmjölken. Om någonsin.

Sundström fångar i Maken både attraktionen, ambivalensen och det som stöter bort i en relation, men låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det gör att romanen lever kvar länge efter att jag lagt ifrån mig den.

Maken kom i en nyutgåva 2014 (Bonniers). Tor Wennerbergs Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (2013) är annars något av det bästa jag läst om mänsklig utveckling, psykologi och relationer. Båda rekommenderas varmt till den som är intresserad och ännu inte läst.

Etiketter: ,

söndag, september 18, 2016

När allt är ett stort äventyr

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!”

Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna.

Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ”Broöppning”).

Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset.

Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse.

Men att vara tre år är också att vara väldigt hjälplös: ”Är det här rätt sko?” (När slutar höger och vänster att vara ett problem?), ”Är det här fram eller bak?” ( Om tröjor och kalsonger). För att inte tala om mer basala behov som mat och tillsyn i största allmänhet.

Och vid frukosten, när storasyster sitter och plitar bokstäver på ett block, konstaterar han med dyster min att ”Jag kan inte skriva”.

På kvällen när jag läst nattsagan och vi ska släcka ligger vi och pratar en stund:

– Getingar kan bitas, men inte flugor.

Bin och humlor (ja de kan också bitas), flugor (nja en del kan faktiskt bitas, säger jag). Hundar, hästar och krokodiler såklart. Ja också människor kan bitas.

Så småningom börjar han andas i lugnt i kudden.

”Man måste låta hästen nosa först innan man får klappa den”, är det sista jag hör.

Försiktigt smyger jag ut ur rummet och skjuter till dörren efter mig.


Etiketter:

torsdag, september 08, 2016

Vill du höra hur rosorna låter?

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet.

Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket.

– Vill du höra hur rosorna låter?
Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen.

– Vill du höra havet?
– Ja.
Ett svagt susande.
– Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från havet någon kilometer från huset.
– Nej, det var en snäcka.
Jaha, det är en av de stora snäckorna i uterummet som hon hållit upp mot telefon.

Springande steg. Ny förflyttning. Det prasslar i luren.
– Vad var det?
– Ditt täcke.
Hm, vi är alltså i sovrummet.
– Jag tror att jag börjar känna mig trött, säger jag.
– Vill du sova?
– Ja, det skulle vara skönt.

Hon lägger telefonen på kudden och jag blir omsorgsfullt nattad innan hon springer ut till de andra. Jag, i form av en mobiltelefon, sover nu gott, 25 mil från den plats där min kropp för tillfället befinner sig.

Etiketter:

tisdag, september 06, 2016

Lön och ansvar

Det finns mycket att säga om affären Macchiarini, och många gör det också. En del som säkert sprungit med de övriga i flocken båda en och två gånger utan att tänka efter. Den som är utan skuld kastar första stenen. Men så var det det där med lön och ansvar. Som rektor för KI hade Anders Hamsten en lön på 131 000 kr. KS sjukhusdirektör Melvin Samsom tjänar 214 000 kr. I månaden. Det är drygt åtta gånger mer än en undersköterska. Argumentet? Att man ska få de bästa, mest skärpta och lämpade för jobbet. Lönen ska också vara ett slags kompensation för det obehag den utsatta chefspositionen ibland kan vara förknippad med.

Så vad händer då när det börjar blåsa? KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg-Henriksson förklarade på ett tidigt stadium att hon inte var på jobbet den dag Macchiarini anställdes. Melvin Samson sa i samband med att Kjell Asplunds utredning offentliggjordes att den debattartikel han och Anders Hamsten skrivit till Macchiarinis försvar hade han bara undertecknad. Han utgick ifrån att den nu avgångne rektorn hade på fötter. Osv.

Nu har Sten Heckschers utredning visat att Wallberg-Henriksson var mer än insyltad i anställningen av Macchiarini och hon får avsked som universitetskansler under förnedrande former. Melvin Samson som väl velat kröna sin karriär som internationell sjukhuschef med kronjuvelen NKS klamrar sig väl kvar ett tag till, om han lyckas sparka tillräckligt många underchefer. Och just som jag skriver det här sitter Lars Leijonborg i TV:s Nyhetsmorgon och förklarar att han och KI:s styrelse inte haft något ansvar för det som inträffat. Osv. osv.

Nej, det är ingen vacker bild av den svenska eliten som växer fram. Vad som hänt en undersköterska som dabbat sig i den här storleksordningen kan man bara gissa.

Etiketter: ,

fredag, september 02, 2016

Evigt liv?

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!).

Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel.

Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll?

Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med bara tankekraft. Men hjärnan är långt mer än en samling nollor och ettor. Även om alla mina minnen skulle kunna tankas över i en databank. Hur få den hjärnan att arbeta? Vad är en tanke? Hur uppstår en känsla? Vad är medvetande? Kort sagt, vad är liv?

Ju mer forskningen lär oss om hjärnan (och det är mycket), desto mer inser vi hur lite vi vet.

Nej, då var det betydligt roligare att höra Ann Heberlein, Karim Jebari och Nils-Eric Sahlin diskutera frågan i radions Filosofiska rummet häromsistens, här berörs sådant som livskvalitet, generationsskiften och dödens närvaro för att ge våra liv mening och hur vi hanterar de begränsade mängden medel vi har till forskning när många i världen inte ens når upp till västerländsk medellivslängd?

Få av oss vill dö, men i den här frågan håller jag med Carl Johan De Geer som han formulerar det i sina minnen:
”När du går ut på gatorna – titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det stora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:
Vi lever. Vi dör. Det är bra.” (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008)
Filmen kan ses ytterligare några dagar på SvTPlay

Etiketter:

tisdag, augusti 30, 2016

Gå bort!

– Gå bort!

Han har just sett sin mamma och storasyster gå ut genom grinden till lekparken. Ilsket gråtande springer han och sätter sig på trappen till en av parklekens stugor. Så långt bort från mig han kan komma, utan att helt förlora mig ur sikte.

Nyss har de lekt i den stora plaskdammen och han är fortfarande naken när jag, morfar, närmar mig med hans kläder i famnen. Med all ilska en som nyss fyllt tre år kan mobilisera upprepar han sitt:

– Gå bort! … Gå bort!

Jag sätter mig på behörigt avstånd på trappen och avvaktar. Vi iakttar de gungande barnen framför oss. Han med ögonbrynen rynkade och munnen som ett rakt streck.

– Ska vi gunga? försöker jag försiktigt.

– Nej, kommer det trumpet.

Ännu en stunds tystnad.

– Ska vi gå och köpa en glass? frågar jag.

Inget svar.

– Lite godis kanske? prövar jag efter stund.

Ytterligare tystnad

Jag låter tiden gå. Fäller emellanåt en kommentar om de andra barnen som leker och cyklar runt oss. Det är en varm dag och vi har ingen brådska. Till slut, efter mer än en halvtimme sitter han så plötsligt bredvid mig. Jag hjälper till med den trånga tröjan och ser till att rätt sko hamnar på rätt fot. Hand i hand går vi så och köper varsin glass på fiket tvärsöver gatan. Jag tar en kopp kaffe. Sen går vi tillbaka till lekparken och gräver Södermalms djupaste grop i sandlådan.

Etiketter:

söndag, juli 03, 2016

Noterat maj-juni 2016

För två år sedan byggde ett flugsnapparpar bo i en blomkruka utanför en av gäststugorna. Blomkrukorna flyttades, fler fågelholkar sattes upp, men inte ger ett par småfåglar som fått smak för civilisation upp så lätt.
*
Det var inte EU britterna folkomröstade om, det var invandringen” hörs nu från flera håll, i ett av många försök att förklara resultatet i torsdagens val. Men är inte EU:s version av invandringen en del av problemet? Tänk på Laval-domen, eller kraven på sänkta ingångslöner. Kanske inte ett problem (just nu) för den som vill ha billig städning hemma eller fritt kunna välja bland Europas alla universitet. Men de andra? ”These people”, som det kommit att heta i en skön BBC-eufemism. ”Det här folket”. Ska de verkligen ha något att säga till om?
*
Midsommarafton - i år den 24 juni, dagen efter den ”riktiga” midsommarafton - och det lilla vemodet rullar in. Ljus och mörker. Liv och död. Aldrig känns väl livet så närvarande som idag, men också insikten om dess ändlighet.
*
Vid en eventuell ny folkomröstning i Sverige, kommer du Vänsterpartiet att ansluta sig till Stanna-sidan, medan Sverigedemokraterna tillåts leda Lämna-sidan till seger och ett svenskt utträde?
*
Barnbarnet, 5 1/2 år, börjar "nollan" till hösten och har varit på introduktion i nya skolan. Hemma blir det uppryckning bland gosedjuren.
*
Lite uppiggande att se en norsk ubåtskapten säga att alla länder med kapacitet går in på varandras vatten, för att öva, testa och visa upp sin förmåga. Intressant seminarium om ubåtskränkningarna med anledning av nyutgåvan av Mattias Mossbergs bok I mörka vatten (Karneval)
*
Vår nya handelsminister Ann Linde uttalar sig i Svenska Dagbladet om Sveriges förhållande till en viss främmande makt:
Jag tror på det här, och det har jag erfarit genom hela mitt yrkesliv, att man måste ha dialog och man måste prata med människor, särskilt om man vill att de ska förstå varför du tycker att de gör fel på det ena eller andra sättet. Det är en usel strategi att slänga igen dörren på folk och stå och skrika utanför att de ska ändra på sitt beteende. Det leder inte till någonting. Det leder inte till något bra för Sverige, och det leder inte till något bra för det land man vill påverka. Det är kanske de länderna som vi tycker har mest problem med demokrati, som vi ser det, som vi borde ha ännu mer dialog med.
Talar hon om Ryssland eller Saudiarabien? Rätt svar ger grattis kaffe på flyget till Riyad.
*
Ålderstecken 2. Tja, varför inte?
*
De här vita juninätterna. Vad ska man göra med dem egentligen?
*
En vän skriver på Facebook med anledning av artikeln jag hänvisat till: ”men hur ska vi försvara oss?”. Jag svarar:
Försvaret är bara en del av ett lands säkerhetspolitik. Vårt land ligger där det ligger. Alliansfriheten/neutraliteten har tjänat oss väl genom två världskrig och ett kallt krig. Situationen är knappast värre idag än då. Att varken krypa för eller göra sig till fiende med sina grannar kan vara en klok utgångspunkt. Vad gäller försvaret tänker jag mig en stegvis utveckling: Byt ut den högsta försvarsledningen och statssekreteraren i försvarsdepartementet, skolade i en helt annan försvarsdoktrin än den vi nu behöver. Återinför den allmäna värnplikten, mönstring av män och kvinnor som ett första steg. Rusta upp försvaret av Gotland, nyckeln till Östersjön. Signalpolitik? Javisst, men nog så viktig.
Hen svarar:
Tom vår "neutralitet" är ett hyckleri! Har du missat hur vi "kröp" för tyskarna under andra världskriget. Fråg Norge vad dom tycker om det.
TC:
Jo nog vacklades det både då och senare. Men givet den svenska militärens och överhetens tyskvänlighet var det kanske samlingsregeringens enda möjlighet. Eller hade ett svenskt deltagande på tysk sida (som Finland gav sig in på i fortsättningskriget) varit bättre? Att vi skulle anslutit oss till de allierade fanns nog inte på kartan.
*
En dag när jag sitter och arbetar i en av småstugorna får jag en flaskpost. Jag svarar omgående, och sen fortsätter konversationen om vad vi ska hitta på när jag är färdig. Gå promenad till havet? Kolla in myrstackarna? Fågelholkarna?



*
Den som funderar över sakernas tillstånd kan ha anledning att stanna till inför några av rubrikerna i måndagens DN (23/5): ”Irak sprängs i bitar”, ”Talibanledares död kan bereda väg för IS”, ”Bosnien har förvandlats till en bisarr internationell scen”. Som av en händelse skriver samma dag i Svenska Dagbladet tidigare ambassadrådet vid Sveriges ambassad i Moskva Krister Eduards om faran i att Sverige lägger sin säkerhetspolitiska framtid under Washingtons ledning.
*
Man märker att man är tillbaka i Sverige och Stockholm, när de enda man möter i strilregnet längs Årstaviken är män med barnvagn. Sex, sju stycken närmare bestämt.
*
Här står man mellan en hägg och en syren och nyser.
*
50 km, 12 m nivåskillnad när romarna drog vatten från Usez till Nimês. Akvedukten över floden Gardon är den som återstår. Byggd år 100 f Kr, sammanfogad utan cement

*
Fransk artighet:
Jag vandrar runt i den lilla franska by där vi gästar en vän. Dörren till ett garage står öppen och där hörs ett bankande ljud. En hantverkare, hinner jag tänka då jag hör ett kraftfullt "Bonjour" ljuda inifrån mörkret. - Bonjour, svarar jag självklart och går vidare
*
Vi går in på turistinformationen i Nice
– Bonjour Madame! Vi ska åka med bil till Avignon och undrar om ni kan rekommendera någon vacker väg, ev. med övernattning på,vägen.
– Det här är turistbyrån för Nice Côte d'Azur. Van, Marseille, Alp-de-Haute-Provence, Vaucluse har egna turistinformationer.
– Men om ni, madame, själv skulle välja någon väg vilken skulle ni föredra?
Motvilligt:
– Ja, man kan åka här, längs kusten, eller här, mitt i landet, eller längre norrut i bergen. Very touristiqe.
Hon har just pekat på de tre vägar som vi tvekat mellan.
– Förresten brukar de flesta ta motorvägen.
Stärkta av dessa besked tackar vi för oss och går och tar en fika vid stationen.
*

I Nice har alla hus fönsterluckor

*

Mobilen har laddat ur ovanligt fort och jag bestämmer mig för att göra en omstart innan jag går och lägger mig. Skärmen tänds och jag slår in de fyra siffrorna: ”FEL PIN-KOD! Du har två försök kvar.” Jag blir klarvaken. Jag har totalt glömt min kod (som jag också använder till en del annat). ”Började den inte på xx?” Det är helt blankt i huvudet. Jag tänker i hastigheten först messa Lena och fråga, när jag inser att utan koden kommer jag inte in i telefonen och kan följaktligen varken ringa eller messa. Ingen annan kan nå mig heller; min enda förbindelsen med omvärlden, nu när jag skippat den fasta telefonen, är datorn. Okej, mejl finns, Facebook och andra sociala medier. Men vilken glädje har jag av det nu? Till slut kommer jag på var jag ska leta, och där bland hundra andra papper hittar jag det jag söker. Puh. Men paniken!
*

Är det i juli vi kommer att säga till varandra: ”Men visst var det en värmebölja i början på maj?”
*
Jag äter lunch med en gammal vän. Vi är jämnåriga, till och med födda på samma dag. Han berättar att hans mor börjat glömma saker. En minnesutredning har bekräftat en begynnande demens. Ett par gånger i veckan besöker han henne. Till skillnad från de yngre syskonen tar han sig tid att sitta ner och prata. Då brukar det lossna lite. Vi pratar om hur det är att bli förälder till sina föräldrar. Sen börjar vi prata om släktforskning. Är det också något som kommer med åldern, intresset för dem som var innan. Insikten att vi nu är de som är länken till det förflutna?

tisdag, juni 21, 2016

Att någon dör gammal minskar inte sorgen

Vi går på en begravning. En äldre släkting har dött. ”Moster Ulla” som vi kallade henne, fast egentligen var hon min mammas moster, ett sladdsyskon till min mormor. Hela familjen sluter upp: Lena, jag och barnen.

Ibland säger vi lite lättvindigt: Men hon var ju så gammal, det var väl skönt att hon fick dö. Men som officianten Jenny Lingesjö sa i sitt griftetal: Att någon dör gammal minskar inte sorgen. Vilket också visade sig, inte minst i de båda barnbarnens avskedstal: Hur mycket en äldre släkting kan betyda vid livets alla skiften, kriser och glädjestunder.

Det är en kristen begravning. Norra kapellet på Norra Begravningsplatsen, en grön oas mellan motorlederna i Solna. Själv är jag varken medlem i Svenska kyrkan eller troende, men sjunger villigt med i ”Blott en dag …” och ”Härlig är jorden”. Dock avstår jag från att delta i ”Fader vår”. Nej inte ska jag, ateisten, åkalla den gud de troende håller högt. Att jag får ett stänk av Herrens välsignelse tar jag med jämnmod, det kan ju inte skada i alla fall, tänker jag.

Det är fin stund, rosa rosor och murgröna klär den vita kistan. Mest är det släkt som närvar, dör man när man är 91 har man inte så många vänner kvar i livet.

Själv minns jag en parant dam, ofta med en cigarett i handen, i en för ett barn oändlig våning på Östermalm. Alltid vänlig, med ett hest, lite underfundigt skratt.

Uppdaterad

Etiketter:

onsdag, maj 25, 2016

Jag ser en film och känner marken gunga

Ensam en kväll i stan ser jag Tjuvheder – av flera vänner omnämnd som förra årets bästa svenska film. Och visst är den bra. Nervig, mörk – inget tjafs eller ”rövar”-romantik. Malin Vulcano är briljant i huvudrollen som överlevaren Minna; Jan Mattssons skurk Christer Korsbäck skulle jag inte vilja ha några ouppklarade affärer med; men framför allt fastnar jag för Lou Kappis Katja, undersköterskan som nu hamnat på samhällets botten, hennes skörhet och längtan efter sonen, nu placerad i fosterhem. Och insikten som sakta växer fram om hur trasig hon faktiskt är. Och det är här som avgrunden öppnar sig.

Jag tänker på alla som alkoholen tagit i min familj, jag tänker på min gamle vän som nu sitter bland a-lagarna vid Hornstull; jag tänker på vänskaper som dunstat bort i alkoholdimmorna, jag tänker på Lasse, Sten och de andra från högstadiet i Årsta som gick ner sig i hasch- och mellanölsruset på 1960-talet; jag tänker på mina egna barn och deras klasskamrater i förorten: en död i överdos redan på högstadiet, en annan hade turen att komma till Hassela och få fast mark under fötterna. Större än så är avstånden ännu inte i vårt land. Så visst är det klar att marken gungar.

Och så, det här reflexmässiga ljugandet, svindlerierna, i snart sagt varje scen av filmen. Överlevnad. Allt handlar om överlevnad.

Katja (Lou Kappi)

torsdag, maj 19, 2016

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet.

Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick lämna sin hemkommun och de skulle infinna sig hos polisen ett par gånger i veckan. Detta pågick i flera år utan att någon fick sin sak prövad inför domstol.

Att få uppmärksamhet för denna fråga i de etablerade medierna var inte lätt. S-pressen teg eftersom det var en socialdemokratisk regering som instiftat terroristlagarna på 1970-talet och också beslutat om utvisningen, ansvariga ministrar var Anita Gradin och, sedermera, Georg Andersson. Den borgerliga pressen teg eftersom de utpekade kunde misstänkas vara kommunistsympatisörer och dessutom utlänningar. Svartskalle ligge ogill, för att travestera Västgötalagen. Särskilt då revolutionär svartskalle.

När så Hans Holmér fann de misstänka lämpliga som Olof Palmes mördare brakade helvetet loss på allvar, med gripanden och husrannsakningar i gryningen framför kvällspressens kamerblixtar, buggningar av sovrum och telefonavlyssning. Då hade också de övriga medierna vaknat.

Men Nils Schwartz var med sin vassa penna en av få som långt dessförinnan sett till att de inte försvunnit in i glömskan. Sånt ger inga karriärpoäng men tyder på ett kurage utöver de vanliga.

Nils Schwartz 19442016

Etiketter:

måndag, maj 16, 2016

Att resa

Att resa svär mot allt jag sätter värde på livet: Lugn, trygghet och rutiner. Att ligga hemma på soffan i tystnaden med en bok, frukosten vid bordet i mitt lilla kök ut mot Ringvägen, morgonpromenaden längs Årstaviken. Ändå utsätter jag mig för detta, en eller två gånger om året. Kastar mig ut i det okända, gärna bara med en flygbiljett och, möjligen, första natten bokad på något hotell. Första dygnet är värst, cold turkey, trygghetsnarkomanens avgiftning står inte heroinistens efter. Sen brukar det lugna sig. Men blir jag flera nätter på samma ställe boar jag gärna in mig, skaffar nya rutiner med utflykter, middagsvila på hotellet, en sen middag ute osv. Tur nog har jag sällskap med en van resenär, gatusmart, med koll på restauranger, hotell och shopping. Själv försöker jag läsa in mig på sevärdheter och utflyktsmål och, om vi hyrt bil, vara chaufför. Förenas gör vi i det gemensamma intresset att sitta på kafé och studera gatulivet, alltmedan eftermiddagen övergår i kväll.

Sen, när jag kommer hem, kan jag ligga i soffan och tänka på det jag upplevt.

Crêpes Sucre 1 € kan man få i Avignon när man är på resa.

Etiketter:

måndag, maj 02, 2016

Att fylla 65

Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor.

Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig eller vill demonstrera senaste tv-spelet.

Nej, även om kroppen känns stelare på morgnarna så har annat betytt mer. Kärlekar, separationer, arbete, livskriser, föreningsliv, barn, barnbarn, vänskaper och ett livslångt äktenskap. Sånt som inte följer almanackan.

Vi bär våra åldrar inom oss, som Tranströmer skriver. På ett plan är jag den jag alltid varit: lite rastlös, känslig, men också lugnare i tanken. Jag inser att saker för det mesta löser sig, på ett eller annat sätt. Kanske det något som kommit med åldern.

Morfar med stort hår. Vivi (x2) blåser såpbubblor.

Etiketter:

lördag, april 30, 2016

Noterat mars-april 2016

Fredagsmys i majsolen
 *
Jag läser Agneta Klingspors Går det åt helvete ska jag ändå dö (Atlas 2015) och tänker på det jag skrev om att fylla 65. Visst är åldrandet hos Klingspor också mentalt (hon kommer på sig själv med att stå i badrummet med ett mjölkpaket i handen och undra ”Vad gör jag här?”), men framför allt är det kroppsligt. ”Allt faller”, konstaterar hon; hud, bröst, haka, mage dras enligt tyngdkraftens obönhörliga järnlag neråt. I skarp kontrast mot den unga kroppens uppåt- och framåtgående rörelse som hon fortfarande kan minnas den. Kanske är det fysiska åldrandet mer påtagligt för kvinnan, vars kropp granskats och bedömts (inte minst av det inre ögat) alltsedan tidiga tonår. Lena säger att det är orättvist att män ofta har snyggare ben än kvinnor, när vi börjar komma upp i åren. Visst kan jag reta mig på den där onödiga valken runt midjan på en annars hyfsat smärt kropp. Men mest handlar det om att vilja behålla spänst och rörlighet. När jag i höstas hade problem med ett muskelfäste i ena höften och inte kunde springa på ett halvår, stelnade allt till. Inklusive tankarna, och humöret.

Kan jag som man då ta till mig Klingspors bok? Absolut, dessutom skriver hon j-t roligt. Med en svart humor och skarpa formuleringar får hon mig att dra på munnen åtskilliga gånger. Ska man nu åldras måste man ju ändå kunna skratta åt eländet.


*
Han kom in sent i mitt liv. Några skivor har jag, men någon av mina hjältar hann Olle Ljungström (1961–2016) aldrig bli. Men visst är den här, ”Hjältar” tillsammans med Anna Järvinen, bra?
*
Ålderstecken 1?
Pensionärsklippning, Ringen. 90 kr, 15 minuter
*
Att bli äldre innebär också att plötsligt få ansvar för dem som är ännu äldre. En dag går jag hem till en äldre släkting. I köket står ett tiotal tomma eller halvfulla förpackningar med mjölk och nyponsoppa framme på bänken och på spisen. Kylen är proppfull: förpackningar med färdigmat, matrester och mjölk, mjölk, mjölk. Var vi inte här alldeles nyss och tömde? På soffbordet, i soffan, på matbordet och i sovrummet, överallt gamla matförpackningar, öppnade godispåsar (och inte bara en), tidningshögar, kläder och papper, papper, papper. På golvet tomma plastkassar och påsar. Jag inser att hen behöver hjälp. Hjälp med städning. Hjälp med mat. Hjälp med allt. Själv har jag hjälpt hen att få ordning på ekonomin; krav och påminnelser är ett minne blott nu sedan det mesta går på autogiro. Men hur närmar man sig det här? Är det minnet som sviktar? Hur talar man med någon om ett sådant kaos? Och att bli arg hjälper inte
*
Här vill de borgerliga partierna, de stora ledarredaktionerna och stora delar av det politiska etablissemanget ansluta Sverige till en militärallians, som nog får sägas vara riktad mot Ryssland (vem annars) och så upprörs man när dess utrikesminister konstaterar att det nog skulle få militära konsekvenser. Vad hade man trott? (För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras. Av svensk trupp.)
*
Jag ser dokumentären om Janis Joplin på SvToch undrar vilken diagnos den unga Janis hade fått. Och vad medicinerna i så fall gjort med henne. Nu blev det det sena 60-talets drogkultur som ryckte bort henne. En stor sångerska var hon i alla fall.
*
Valborg, första maj och andra maj (min födelsedag), en klassisk treenighet i mitt liv. Denna gång på Gotland. En gång för många år sedan hade jag festat och demonstrerat i Lund så att jag glömde bort min födelsedag. Kom på den först när jag stod inne på posten och skulle ta ut pengar. ("Posten", "ta ut pengar", det här var alltså länge sedan)
*
Om Nuit Debout väljer samma väg som delar av Occupy Wall Street, och vänder ryggen mot den ”gamla” vänsterrörelsen, behöver Marine Le Pen förmodligen inte känna någon större oro efter sitt avståndstagande. Men om de broar som redan existerar förstärks blir däremot situationen helt plötsligt mycket mer problematisk för de högerradikala organisationerna."
Tänk- och läsvärt i  SvD om den nya franska vänsterns vägval.
*
Dags för mellanmål.
*
Carl-Johan Malmberg gör en intressant iakttagelse i sin recension av Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna (SvD 11/4):
”Hur ska man läsa den? Ja, inte som baksidestexten till den svenska boken. Där sägs att Lila måste sluta skolan för att arbeta i faderns skomakeri och sedan blir bortgift med charkuteristen Stefano, medan Elena tack vare sin framsynte far får läsa vidare i läroverket. Här rör det sig om en total – och patriarkal – felläsning. Det är inte fäderna eller familjerna som bestämmer Lilas och Elenas öden utan de själva. Låt vara i kamp med fäder, bröder, familjer, lärare och kvarterets komplicerade moral- och hederskodex, ett samspel som Ferrante skildrar lika glasklart som subtilt. ”

Jag har ännu mitt uppe i läsning av boken men tycker nog det ligger en del i hans kommentar. Jag vet inget om den redaktör som skrivit texten, men den ligger i tiden. Kerstin Thorvall, Monica Z; alla skildras de som offer när en yngre generation tar sig an deras liv och gärning.
*
Jag ser Alexandra Paskalidous dokumentär i tre delar på SvT, ”Vi kallas tiggare”, om de (mestadels) romer från Rumänien som sitter på våra gator med en mugg framför sig. Hon har en fantastisk förmåga att få människor att börja prata, men programmet väcker fler frågor än ger svar. Vilket inte alltid behöver vara en nackdel.
*

Rensa och sortera i bokhyllorna, Min motsvarighet till Bob Dylans "Never ending tour". Eller Sisofys vältrande med stenen. Jag stannar upp vid Lars Gustafsson. Var man någon gång nedstämd kunde man alltid öppna en av hans böcker och börja läsa. Hans storögda förundran inför tillvaron, från kosmos till udda släktingar i Västmanland, kunde både utmana och skänka tröst. För visst är det så: All stor konst är provinsiell (och då inte i betydelsen inskränkt, men den tar sitt ursprung i det nära och kända). Och nu har han lämnat oss.


*
Vi ser Mannen på taket en kväll under påsken. Bo Widerbergs filmatisering från 1976 av Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Visst har den åldrats en aning men filmen håller fortfarande, inte minst på grund av ett storartat skådespeleri. Senare på kvällen lånar jag hem Roseanna från e-biblioteket, deras debutroman från 1965. Det är minst 40–50 år sedan jag läste den. Och den är precis lika bra som jag minns den. Personerna, miljöerna, realismen i skildringen av det många gånger stillastående polisarbetet, och den gastkramande spänningen. Bättre än mycket av det som skrivits av deras efterförljare. Sen läser jag om böckerna en efter en. Alla håller väl inte lika hög klass och nog mattas de mot slutet, mer predikan och mindre gestaltning, men sammantaget en stor läsupplevelse.
*
Josefin Nilsson död. Uppenbarligen har hon betytt mycket för många (inte minst här på Gotland). Hennes och Ainbusks ”Älska mig för den jag är” har sjungits på mer än ett bröllop. Jag är inte den som vill ta ifrån någon människa hennes sorg – men åtta sidor i Aftonbladets pappersupplaga?! Jag inser att jag är i otakt med den svenska folksjälen.
– Eller så är det för att journalisterna är i samma ålder som hon, säger Lena.
*
”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.”
Hans Ruin i debatten om etik i spåren av Machiarini-skandalen.
*
Jag läser i Tomas Lappalainens Livet som sådant. Liksom i hans förra bok, Mellan 55 och 60, gläds jag över hans storögda förundran inför livet:
”Ibland känns det som om jag bara kommer att snudda vid livet. Det är så mycket – både stort och smått – jag aldrig kommer att förstå. Man kan ta tag i nästan vad som helst – ta stärkelse. Vad är det för någonting? Har för mig att det ska finnas i potatis, men det blir jag ju inte klokare av. Inte heller skulle jag bli klokare om någon gav mig den kemiska formeln, för även om jag lär mig vad de kemiska beteckningarna står för så skulle jag ju ändå inte begripa. Syre, väte, kväve – vad är det för grejer egentligen?”( s 92)

torsdag, april 28, 2016

Om det varit en kvinna

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger, att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”).

Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"

Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.

Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.

Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.

torsdag, april 14, 2016

Lyckliga slut?

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise, inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.)

Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske flyger mot friheten osv. Det låter inte helt övertygande mot bakgrund av filmens realism i övrigt.)

Diskussionen är inte ny. På 1970-talet krävde en del kamrater uppbygglig kultur, med lyckliga slut där kollektivet/arbetarklassen alltid gick segrande ur striden. Och när Ivar Lo-Johansson gav ut God natt jord (1933) lät ABF, som tyckte författaren gett en alltför negativ bild av statarnas liv i det begynnande folkhemmets Sverige, publicera en motskrift God morgon jord.

Visst kan ett sorgligt slut på en film eller en bok inge en känsla av hopplöshet, men av det följer inte nödvändigtvis att ett ”lyckligt” slut får oss att gå ut i kamp för ett bättre liv eller vad nu syftet kan tänkas vara. Det här är inte bara en instrumentell syn på kulturen och en grav underskattning av mottagaren, det är en uppfattning som många gånger motverkar sitt syfte.

Låt oss säga att Thelma och Louise lyckats att ta sig över gränsen, öppnat en bar någonstans i Mexiko, kanske inlett en kärleksrelation när de tröttnat på de svinaktiga karlarna och levt lyckliga i alla sina dagar. Hade inte det snarare befäst (den amerikanska) uppfattningen om individens frigörelse som enda vägen till förändring.

Nu lever filmen kvar, som ett orosmoln i mitt medvetande. Ett gruskorn i skon. Och hur det gick för statarna, det vet vi ju.

Etiketter: ,

söndag, april 10, 2016

Två gånger Thorvall: lysande och obegripligt

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart, redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar.

I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor.

Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kvinnors liv, till psykvård, politik och äldrevård.

Men i centrum står ångesten, drivkraften i allt hennes skrivande. Där tecknandet var en lust, var skrivandet ångestdrivet. Ångesten som var en plåga, för henne själv, för hennes omgivning och inte minst för dem som aldrig valt hennes närhet, de fyra sönerna.

Att skriva handlar i hög grad om att stryka, inte minst när det kommer till att skildra det universum som utgör en hel människas liv. Arnborg lyckas fånga det väsentliga. Jag lägger ifrån mig boken med saknad.
*
Jag läser Arnborgs biografi några vinterveckor på landet, lyckligt ovetandes om SvT:s dramasatsning under påsken, Det mest förbjudna, om Thorvalls liv. Jag ser Tova Magnusson med glöd prata om den tv-serie hon gjort och börjar titta. Jag ser första delen, och delar av den andra, men finner en människa reducerad till ett förkrympt nervknippe med offerkoftan på, varken lika översvallande, charmerande och produktiv eller nattsvart giftdrypande som hon framträder i biografin. Eller i hennes egna böcker eller sonen Hans Falks roman Uppväxt för den delen. Ett liv fyllt av passion, stormande gräl, flykt, ångest och återvändanden mals ner till ett inåtvänt lidande. Och som blivit så vanligt i svenska filmproduktioner numera ”förbättrar” man biografin på en rad punkter.

Men varför sörja? Biografin finns där för var och en att läsa och kanske ännu hellre, hennes egna böcker.

Etiketter: ,

Trappor

När Ivar var drygt ett år fick han ett nytt intresse. Det väckte också min nyfikenhet på dessa mänskliga vägar. Upp. Och ner
































Etiketter: