måndag, maj 02, 2016

Att fylla 65

Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor.

Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig eller vill demonstrera senaste tv-spelet.

Nej, även om kroppen känns stelare på morgnarna så har annat betytt mer. Kärlekar, separationer, arbete, livskriser, föreningsliv, barn, barnbarn, vänskaper och ett livslångt äktenskap. Sånt som inte följer almanackan.

Vi bär våra åldrar inom oss, som Tranströmer skriver. På ett plan är den jag alltid varit: lite rastlös, känslig, men också lugnare i tanken. Jag inser att saker för det mesta löser sig, på ett eller annat sätt. Kanske det något som kommit med åldern.

Morfar med stort hår. Vivi (x2) blåser såpbubblor.

Etiketter:

torsdag, april 28, 2016

Om det varit en kvinna

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger, att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”).

Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"

Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.

Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.

Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.

torsdag, april 14, 2016

Lyckliga slut?

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise, inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.)

Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske flyger mot friheten osv. Det låter inte helt övertygande mot bakgrund av filmens realism i övrigt.)

Diskussionen är inte ny. På 1970-talet krävde en del kamrater uppbygglig kultur, med lyckliga slut där kollektivet/arbetarklassen alltid gick segrande ur striden. Och när Ivar Lo-Johansson gav ut God natt jord (1933) lät ABF, som tyckte författaren gett en alltför negativ bild av statarnas liv i det begynnande folkhemmets Sverige, publicera en motskrift God morgon jord.

Visst kan ett sorgligt slut på en film eller en bok inge en känsla av hopplöshet, men av det följer inte nödvändigtvis att ett ”lyckligt” slut får oss att gå ut i kamp för ett bättre liv eller vad nu syftet kan tänkas vara. Det här är inte bara en instrumentell syn på kulturen och en grav underskattning av mottagaren, det är en uppfattning som många gånger motverkar sitt syfte.

Låt oss säga att Thelma och Louise lyckats att ta sig över gränsen, öppnat en bar någonstans i Mexiko, kanske inlett en kärleksrelation när de tröttnat på de svinaktiga karlarna och levt lyckliga i alla sina dagar. Hade inte det snarare befäst (den amerikanska) uppfattningen om individens frigörelse som enda vägen till förändring.

Nu lever filmen kvar, som ett orosmoln i mitt medvetande. Ett gruskorn i skon. Och hur det gick för statarna, det vet vi ju.

Etiketter: ,

söndag, april 10, 2016

Två gånger Thorvall: lysande och obegripligt

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart, redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar.

I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor.

Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kvinnors liv, till psykvård, politik och äldrevård.

Men i centrum står ångesten, drivkraften i allt hennes skrivande. Där tecknandet var en lust, var skrivandet ångestdrivet. Ångesten som var en plåga, för henne själv, för hennes omgivning och inte minst för dem som aldrig valt hennes närhet, de fyra sönerna.

Att skriva handlar i hög grad om att stryka, inte minst när det kommer till att skildra det universum som utgör en hel människas liv. Arnborg lyckas fånga det väsentliga. Jag lägger ifrån mig boken med saknad.
*
Jag läser Arnborgs biografi några vinterveckor på landet, lyckligt ovetandes om SvT:s dramasatsning under påsken, Det mest förbjudna, om Thorvalls liv. Jag ser Tova Magnusson med glöd prata om den tv-serie hon gjort och börjar titta. Jag ser första delen, och delar av den andra, men finner en människa reducerad till ett förkrympt nervknippe med offerkoftan på, varken lika översvallande, charmerande och produktiv eller nattsvart giftdrypande som hon framträder i biografin. Eller i hennes egna böcker eller sonen Hans Falks roman Uppväxt för den delen. Ett liv fyllt av passion, stormande gräl, flykt, ångest och återvändanden mals ner till ett inåtvänt lidande. Och som blivit så vanligt i svenska filmproduktioner numera ”förbättrar” man biografin på en rad punkter.

Men varför sörja? Biografin finns där för var och en att läsa och kanske ännu hellre, hennes egna böcker.

Etiketter: ,

Trappor

När Ivar var drygt ett år fick han ett nytt intresse. Det väckte också min nyfikenhet på dessa mänskliga vägar. Upp. Och ner
































Etiketter:

tisdag, mars 22, 2016

Är jag en säkerhetsrisk?

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3). Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?)

Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext:
”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhället.”
Och vidare:
”Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.” (Dagens Nyheter 18/3).
Jag är aktiv i sociala medier. Jag är säkert också medlem i vad Säpo anser vara olika ytterlighetsrörelser. Det råder heller inga oklarheter om vad jag anser om det s.k. värdlandsavtalet eller den uppifrån orkestrerade kampanjen i syfte att få Sverige att gå med i Nato. Och även om annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten anser jag inte att Ryssland är det stora hotet, varken mot världsfreden eller i vårt närområde. (Den som exempelvis upprörs över flyktingströmmarna idag kan ju fundera över vem eller vad som utlöst dem.) En del av detta är åsikter som också förfäktas från Moskva. Menar Säpo därmed att jag, och andra med mig, bidrar till ”att skapa splittring i samhället ”? Det är ganska allvarliga anklagelser. Men vi har hört det förut, att den som anmäler avvikande uppfattning går någon annans ärenden.

Så, höga vederbörande får väl damma av den Säpoakt som legat vilande sedan slutet av 70-talet. Möjligen kan jag trösta ansvariga myndigheter med att jag anser att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras, oavsett vem som angriper.

Etiketter:

lördag, mars 19, 2016

Var är brudarna?

Jag läser antologin Farfars gamla käpp som Uppsalaavdelningen ställt samman med berättelser från arbetet med Folket i Bild och tänker: Var är brudarna? Lill Sjöström och Kerstin Käll bidrar med läsvärda texter, men i övrigt är den manliga dominansen slående. Jag hade själv köpt en andel i tidningen vid starten tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och båda systrar. Och som jag minns det bars tidningen under det första årtiondet upp av kvinnorna, inte bara i det centrala arbetet (ordförande, organisation, expedition och periodvis redaktion) utan också i lokalavdelningarna. Medan karlarna ägnade sig åt det fackliga och (riktiga?) politiska arbetet var det kvinnorna (och en och annan lärare eller bibliotekarie av manskön) som bar upp FIB-arbetet i städer som Nässjö, Kiruna och Göteborg. Det där ändrades när 1970-talet gick över i 80-tal. SKP föll samman och FiB/K blev attraktivt för en del av de hemlösa männen.

Så, vart kvinnorna tog vägen? Många av oss var i den åldern då man bildade familj och skaffade barn. Det kan väl inte ha varit så illa att det föll på kvinnornas lott att stanna hemma? Jag hade gärna hört mer av deras röster i denna antologi, som ännu är under arbete. Utgivarna har ställt i utsikt en ny och utökad upplaga.
Farfars gamla käpp och andra berättelser kan beställas från FiB/K Uppsala,e-post knut@lindelof.nu. Dit kan och bör man även sända sina nyskrivna texter. Här finns fler som har något att berätta.

Etiketter: ,

söndag, mars 13, 2016

Lyrikgruppen

FiB/Kulturfronts Uppsalaavdelning har ställt samman en liten antologi med texter om arbetet med Folket i Bild/Kulturfront. De som bidragit är sådana som varit med, mest från de första årtiondena men också några yngre. Själv har jag valt att skriva om tidningens lyrikgrupp där jag ingick under några år som ung aktivist på 1970-talet; dels för att det säger en del om tiden och tidningens inriktning då, dels för att jag tycker att dess arbetsformer förtjänar ett mer nyanserat eftermäle än det som givits i olika memoarer och andra texter. På ett personlig plan kom också tiden i lyrikgruppen, och senare i tidningens novellgrupp, att bli bestämmande för mitt val av framtida yrke: förlagsredaktör. Det här är min text:

 Svenska folket skriver dikter. Vi skriver om kärlek, natur, jobb och politik. En del dikter får melodier och sjungs eller rappas fram, annat hamnar i skrivbordslådan, men en inte så föraktlig del landar hos landets tidningsredaktioner. Folket i Bild/Kulturfront var när tidningen var ny på 1970-talet inget undantag. 100-tals dikter kom till redaktionen, på den tiden med vanlig post, i genomsnitt ett manus om dagen med allt från en enda dikt till ett femtiotal. Redaktionen drunknade i poesi.

Året var 1974. Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att FiB/K fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. Ordet »misshandel« började dyka upp när man talade om tidningens förhållande till enskilda skribenter och bildmakare. Den underbemannade redaktionen satt i ett korsdrag av manus och bilder samtidigt som kritik och synpunkter vällde in från en förening med lokal­avdelningar och arbetsgrupper i snart sagt varje kommun.

Någon, det bör ha varit Jan Stolpe som nyligen slutat som redaktör på tidningen, kläckte idén att tidningen skulle tillsätta en redaktionell arbetsgrupp för att ta hand om lyriken. Barnsidan hade en egen redaktör och tidningen hade sedan tidigare en omslagsgrupp, och i augusti 1974 samlades lyrikgruppen till sitt första möte. Det var Jan Stolpe, Madeleine Gustafsson, Sigrid Wallmark, Kerstin Ostwald från redaktionen och så jag.
Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften på 250 kr när tidningen grundades (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr); jag blev så småningom aktiv, först i Södermalmsavdelningen, senare i Vasastan i Stockholms innerstad och adjungerades efter något år till föreningsstyrelsen där jag tog plats i den dåvarande distributionskommitén (som skötte försäljning och marknadsföring, ord som vi inte använde på den tiden). Till min oförställda glädje och stolthet hade jag också fått några mindre texter publicerade i tidningen.

Många dikter låg antagna och en stor hög var oläst, hade Kerstin Ostwald informerat oss om till det första mötet. Vi kastade oss in i arbetet med liv och lust. Gruppen träffades var fjortonde dag, torsdagar i icke utgivningsvecka, på redaktionen som nu låg på Herkulesgatan i city sedan tidningen blivit uppsagd från Haga skola.

Någon tog med sig bunten med alla dikter hem, läste, antecknade och skickade vidare per post till nästa medlem, detta var 25 år innan internet och e-post blev var mans egendom. På kommande möte diskuterade vi det vi läst och beslutade om vad som skulle antas eller skickas tillbaka. Uppgiften att refusera fördelade vi mellan oss (Kerstin O. som hade fullt upp på redaktionen var undantagen). Rutinen innebar att alla som längst fick vänta på svar i fyra veckor.

På mötena planerade vi också lyriksidorna för de kommande numren, vilket gav Kerstin tid att lägga ut dikterna på illustration. Tidningsarbete var på 1970-talet – långt innan skannrar och persondatorer – fortfarande en tungrodd, industriliknande process där bud kom och gick med bilder och korrektur till tryckeriet i Solna. Varje sida som kunde göras med lite framförhållning frigjorde tid för annat och mer akut.
Tämligen snabbt vidgades våra ambitioner till att, utöver sådant som kommit in spontant, även presentera svenska klassiker och utländska poeter. Vi började också aktivt beställa dikter av svenska lyriker. Vi introducerade lyriktidskrifter och tog ansvar för att recensera diktsamlingar.

Tittar man igenom årgångarna är det påfallande vilken bredd det lyriska materialet hade, allt från Gunnar Ekelöf till dagsaktuella kampdikter. Ambitionen var att blanda etablerade med debutanter. »Två drar den tredje«, som vi sa, dvs. på två införda bidrag av etablerade författare skulle minst en debutant publiceras. Kvinnor och invandrare är i minoritet men talar, ser jag vid en omläsning, med desto tydligare röst.
I dikterna tonar bilden fram av ett folkhem som – i spåren av oljekrisen – redan börjat bli solkigt i kanterna. Det är tidiga morgnar i grå betongförorter och tunga enformiga arbeten. Människor kämpar i vardagen, byskolor stängs, järnvägar rivs upp, man svär över direktörer och byråkrater, och i Vietnam faller ännu bomberna. Det är ett Sverige utanför städerna som får röst, perspektivet är underifrån. (Andelen dikter som handlar om skogsarbete är påfallande stort, inte så få verkar ännu på 1970-talet ha smugit sig undan kortspelandet och svärjandet i timmerkojorna för att likt en Nils Parling eller Gustav Hedenvind-Eriksson skriva poesi.)

Efter något år tyckte vi oss ha fått tillräckligt med material för att ge ut en bok. Hösten 1976 kom så antologin Morgon över Sverige & 106 andra dikter ur Folket i Bild/Kulturfront ut på vårt eget förlag, sammanställd av oss i lyrikgruppen.

Lyrikgruppen var en av flera redaktionella arbetsgrupper men var nog, vid sidan av novellgruppen, den som fungerade bäst. Uppdraget var avgränsat, arbetsuppgifterna väl definierade, ämnet inbjuder inte heller till lika storslagna gräl som tidningens omslag. Personkemin i gruppen var god, med en blandning av erfarenhet, kunskap och ungdomlig entusiasm (det senare var väl mitt bidrag). Problemet är, som i allt frivilligt arbete, att upprätthålla nivån och entusiasmen över tid, särskilt när medlemmar slutar och andra kommer till. Mer än två–tre år ger man sällan en sådan uppgift.

Själv gick jag så småningom vidare till novellgruppen, som Ylva Holm ledde, och hösten 1976 anordnade föreningen en litteraturkonferens på Åsö gymnasiet i Stockholm med talare som Lars Furuland och Sven-Erik Liedman, en dag ägnades åt att i grupper diskutera litterära texter som skickats ut. Det var ännu långt till 1980-talet.


Antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser kan beställas från FiB/K Uppsala,e-post knut@lindelof.nu

Etiketter: ,

söndag, februari 28, 2016

Noterat februari 2016

Beate Grimsruds bok (En dåre fri) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott.

De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju:
”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.”
*
Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussionen gör mer skada än nytta.
*
En liten pojke sitter på gatan och tittar upp mot ett fönster. Där innanför rör sig människorna. En ljuskägla lyser upp platsen där han sitter i mörkret.
*
Det är när jag läser nyheter som denna (Apple öppnar superbutik i Kungsträdgården) som inser jag vilket tomrum konstnärer/satiriker/häcklare som Lars Hillersberg och Lena Svedberg lämnat efter sig.
”Personer insatta i affären berättar om komplicerade processer och långa samtal mellan politikerna i Stockholms Stad och några av Apples absolut högsta chefer”
Tänkt att våra socialdemokratiska politiker fått prata med ”Apples absolut högsta chefer”. Puss, kom tillbaka, allt är förlåtet.
*
Mycket har redan blivit sagt i affären Macchiarini, men om det nobelpristagaren Arvid Carlsson m.fl. skriver är riktigt då har vi att göra med ett systemfel inom den medicinska forskningen som handlar om betydligt mer än enskilda personers agerande. En politik (uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden, SFO) genom vilken storstilade miljardprojekt kan dras igång utan närmare granskning medan vanliga forskares ansökningar nagelfars in i minsta kommatecken. Då kommer vi, efter en första uppstädning, att få uppleva fler affärer liknande denna. Ansvarig för att denna politik infördes var dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborg, idag ordförande i KaroIinska Institutets styrelse.

En annan aspekt (kommersialiseringen av forskningen) tar Johan Thyberg upp i Sjukhusläkaren.
*
Först Kjell Alinge. Och nu Bodil Malmsten. Kan Sverige bli tråkigare?
*
Av alla dåliga bortförklaringar och "det-var-inte-jag"-anden som präglar reaktionerna inom KI och KS måste väl dåvarande rektor Harriet Wallbergs tillhöra de sämsta: "Jag hade andra uppgifter den dagen." Wallberg är idag vårt lands universitetskansler.
 *
Här ute på landet går man och blir smått förälskad i Stellan Skarsgård efter att ha sett samtliga sex avsnitt av River på Netflix. Förhoppningsvis på SvT inom kort

*
Mycket rolig intervju med Kajsa Ekis Ekman i Bon om mode, politik och status.:
– Har du läst boken Sista kvällarna med Theresa av Juan Marsé? Den handlar om en vänsterkille som ska få ihop det med en vänstertjej men han pratar så mycket att hon blir uttråkad, och så ska han dessutom börja diskutera ungdomens sexualproblem. Alltså, man ser en vänsterperson, det ser ut som ett huvud och så flyger det massa svärmar av idéer som ett moln över huvudet, det blixtrar och har sig däruppe, och så släpar det någon slags grej efteråt som är kroppen. Med högermänniskor ser det ut som om kroppen är någon slags stel pinne och huvudet bara en glödlampa som gått sönder. Ingen aktivitet där inte.
*
Ny anteckningsbok
*
Förslaget om att införa en åldersgräns på sociala medier har varit hett omdiskuterat de senaste dagarna. Åldersgränsen kan komma att bli så hög som 16 år.
– Ett dåligt beslut där man betraktar barn som varelser som inte kan tänka själva, säger nätforskaren Elza Dunkels till Svenska Dagbladet.
Men när tidningen frågar fem niondeklassare så tycker samtliga att förslaget är bra. Så kan det gå när barn tänker själva.
*
De män som nu rider ut till försvar för den svenska kvinnans (hörde jag någon säga heder?), vad tänker de när de ser sig själva i spegeln? ”Den som är utan skuld kastar första stenen.”
*
Ur en läckt Timbrorapport:
”Rätt använd kan sharing ecocnomy-trenden illustrera hur marknadsekonomi är antielitistisk, bygger på mänsklig samverkan och hur prismekanismer gör att resurser fördelas effektivt och är miljövänligt, samt hur etablerade intressen (fack och företag) försvarar det gamla av egenintresse. Här kan Timbro skapa nya intressanta konflikter där vi står med MP, mot S och V.”

28 februari

Jag hade kört buss den kvällen, Norra Roslagen, kommit hem sent och lagt mig att sova. Vi hade ont om pengar de åren och jag extraknäckte, vid sidan av frilansjobbet, i mitt gamla yrke. Men det var lördagmorgon, Lena gick ut och köpte en tidning i tobaksaffären nere på hörnet Karlbergsvägen–Norra Stationsgatan. Plötsligt står hon i ytterdörren och håller upp förstasidan: ”Olof Palme död. Skjuten i natt”. Sen såg vi på tv resten av dagen. På kvällen var vi bortbjudna. En vän i Björkhagen som fyllde jämnt.

Några år senare kontaktade en kurdisk aktivist oss i den lokala FiB-avdelningen. Han hade efter ett mord i Uppsala blivit stämplad som terrorist och belagts med anmälningsplikt hos polisen och förbjudits att lämna Haninge kommun. Vi ordnade ett möte och det blev starten på några år av intensivt opinionsarbete för att han och hans olycksbröder skulle få sin sak rättsligt prövad. Så inledde min gamle uppdragsgivare Ebbe Carlsson med justitieministerns välsignelse sina privatspaningar sedan Hans Holmér fått sparken. Sverige framstod plötsligt som en värre bananrepublik än det Turkiet han en gång flytt ifrån.

Etiketter:

En dåre fri

Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker.

På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna.

Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämligen normalt. Hon är en framgångsrik författare: skriver, åker på uppläsningsturnéer, har sommarhus, katt osv. Hon fungerar därmed som en bro in till den, för läsaren, ofattbara sjukdomsupplevelsen.

Grimsrud varvar nutid med en skildring av Elis barndom och av ett barn som inte är som alla andra. Man får, utan några pekpinnar från författaren, också anledning att fundera över vad som är arv och vad som är miljö vid psykisk sjukdom.

På nätet läser jag en intervju med författaren. Grimsrud väjer för frågan om boken är självbiografisk. Hon vill inte att det ska stå i vägen för verket. Men hon säger att hon har erfarenheter som gör att hon kan skriva som hon gör.

Hur avväpnande, i all sin enkelhet, är inte en sådan hållning? Som läsare tvingas jag förhålla mig till det som är skrivet. Ingenting annat. Frågan om hur mycket som är självupplevt finns förstås där, men jag kan inget veta. (Författaren kan ju ha haft ett syskon eller någon annan närstående som berättat, eller pusslat ihop bitar från olika håll, som författare gör.) I en tid när vi alla förutsätts ställa upp i tv-soffan hos Malou eller Skavlan och tala ut om våra ätstörningar, bisexualitet, tvångssyndrom, ångest eller vad vi nu kan tänkas lida av, upplever jag det som en befrielse.

Foto: Sveriges Radio

Etiketter: ,

onsdag, februari 17, 2016

Det ensammaste av alla yrken?

Samtidigt som nyheten att forskarna kunnat påvisa närvaro av gravitationsvågor kablas ut slumpar det sig så att jag redigerar översättningen av en bok om universum. Där läser jag om de pionjärer, ofta långt mindre namnkunniga än Einstein, som tidigt förutsåg bl.a. förekomsten av mörk materia:
Teoretiska fysiker har alltid en obehaglig känsla av att det de håller på med kanske bara är science fiction. Oavsett hur briljant eller kreativ en viss idé är, så kanske det visar sig att världen helt enkelt inte är beskaffad på det sättet. Man måste också ha mycket tur för att träffa rätt. De flesta bra idéer visar sig vara fel – när nya data kommer in måste de helt enkelt kasseras. De personer som drog upp riktlinjerna för kosmologin dog innan deras teorier kunde bekräftas. Men faktum är att de hade alldeles rätt.
Jag tänker att kosmolog, eller astrofysiker, måste vara det ensammaste av alla yrken, att sitta ett helt liv och titta ut i den svarta rymden, eller inne på sin kammare och räkna, och aldrig veta om det man kommit fram till är rätt eller tjänar något till. Kan man komma längre från vår tids krav på omedelbar behovstillfredsställelse?

(Boken heter Kosmisk cocktail av Katherine Freese, Johan Nilsson har översatt och Volante ger ut inom kort.)

Etiketter: ,

måndag, februari 15, 2016

Salongen

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen. Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården.

Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är.

Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp.

Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell.

När halva filmen gått är det paus. En tradition som lever kvar från den tid när maskinisten tvingades byta filmrulle i halvtid. Idag kommer filmen digitalt, på hårddisk. Men pausen lever kvar. Kaffe och kakor serveras, man får tid att prata en stund med vänner och bekanta.

Så olikt vårt välordnade, skyddade liv här i norr, säger någon. Och ändå så lika vi är, tänker jag. ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Våra förhoppningar och drömmar desamma. Om livet, om kärleken. Åldrandet och döden.

Samtidigt, runtom på ön: 800 flyktingar, mestadels från Västasien och Afghanistan, utplacerade på olika boenden. På prästgården i Garda några mil härifrån har prästen upplåtit plats åt en syrisk familj. Men många bor på semesteranläggningar och kommer att få lämna ön i juni. De nätverk som skapat åt sig rivs upp. Gotland har en lång tradition av att ta hand om flyktingar, framför allt från grannländerna på andra sidan havet. Det här är något annat. Som ställer större och andra krav på lokalsamhället.



Etiketter: ,

torsdag, februari 11, 2016

Respekt

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård (”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet.
– Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård.
Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare. Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Etiketter: ,

måndag, februari 08, 2016

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter.

Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folkligt jämtländska var en annan, världslitteraturen och klassikerna ytterligare en osv). Hennes nyfikenhet på Forssell var genuin.

Jag blev vid den här tiden ansvarig för kulturmaterialet i tidningen och kom att introducera henne där. Jag fick också hennes tillstånd att publicera några nyskrivna dikter. Susanne Walström, som då var praktikant på tidningen, tog ett par fina porträtt varav ett hamnade på omslaget. Bodil var vänligt inställd till Folket i Bild. En vänlighet som raskt förbyttes när jag lät publicera en, i mitt tycke, positiv recension av hennes senaste bok, där någon formulering väckt hennes ilska. Jag fick ett svavelosande brev och svarade förstås så gott jag kunde. Det blev inledningen till en intensiv brevväxling som kom att sträcka sig över flera år. (Brevvänner, finns det ordet längre?) Vi utbytte tankar (ibland flera gånger i veckan) om litteratur, musik, politik, livets händelser och allmänt skvaller. Hennes omdömen om människor kunde vara nog så giftiga eller roande. Breven med hennes karaktäristika handstil i brevlådan blev under lång tid veckans höjdpunkt.

”Utbytte” är kanske att ta i, utbytet var nog rätt ensidigt. Bodil Malmsten var en levande encyklopedi när det kom till populärkultur, musik och skönlitteratur (främst klassisk och utländsk). Hennes referenser var båda djupa och vida. Jag kunde möjligen bidra med inspel om livet som småbarnsförälder i förorten, ett och annat om politik och tillvaron som frilans, som vi båda delade. Det damp ner blandband, utdrag ur radioprogram och inbjudningar och biljetter till konserter hon inte ville eller kunde utnyttja. (”Dina barn vill kanske se Roxette?”) Hon levde vid den här tiden samman med musikproducenten Kjell Andersson, så mina inblickar i det sena 80-talets musik- och nöjesliv i Stockholm blev större än vad man kunde förvänta sig hos en snart medelålders man i förorten. Jag fick även nöjet och äran att läsa manus till den diktsamling hon just då arbetade med.

Populär var hon redan då, inte minst genom sina krönikor (kåserier som det lite förklenande kallades) i veckopress och för sina sommarprogram (en form som passade henne utomordentligt). Men kritikernas gunst uteblev. Det här var det renläriga 80-talet. Bodil Malmsten ansågs ytlig och hennes intresse för populärkultur sågs inte med blida ögon av finkulturens gränsvakter. Hennes röda hår och utseende lyftes ständigt fram (även av mig), vilket retade gallfebern på henne. Det här var långt innan tidningarnas kulturavdelningar förvandlades till de nöjesmagasin de är idag.

Hon hade stött i det tak som en gång fått Lars Forssell att utbrista:
”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. 1979.)
Efter ett par år ebbade vår kontakt ut. Hennes stora dröm var att skriva romaner, bli en riktig författare (och erkänd för det). Kanske att min entusiasm för hennes arbeten i den genren inte var tillräckligt stor. Eller så tog energin slut. Hursomhelst, våra vägar kom att skiljas.

Tio år senare, med boken om Finistere och bloggböckerna, hittade jag tillbaka till hennes författarskap. Mycket av det hon delat med sig av i breven kände jag igen i det hon nu skrev för en bredare läsekrets. Jag recenserade någon. Vi utväxlade några artiga mejl. Och nu är hon alltså död.

Andra har skrivit mer och klokare om hennes skrivande och språk. Det var hennes lyrik och kortprosa jag uppskattade mest. Hennes språk bottnade i en kombination av bildning och folklighet. (Hon fick mig både att upptäcka Birger Vikström och läsa romaner som Marlen Haushofers Väggen.) Hennes sätt att skriva om politik (hon var redan då en politisk varelse) skilde sig radikalt från det jag vant mig vid under 70-talet. Hon smashade aldrig, hennes bollar kom ofta med underskruv, som fick läsaren att tänka efter, och jag insåg hur mycket effektivare det var. Hon ställde fruktansvärt stora krav på sig själv (läs hennes bok om skrivande, Så gör jag), arbetade om sina texter i all oändlighet. Kanske var brevskrivande ett andningshål där hon kunde släppa loss från kraven.

Vi har nog alla perioder i livet när tillvaron tycks gå på tomgång. För min del hade åren som småbarnsförälder och det nötande föreningslivet börjat ta ut sin rätt. Bodil Malmstens levande, för att inte säga passionerade, förhållande till litteraturen och musiken gav mig lusten åter till kulturens alla yttringar. Och hon fick mig att våga börja skriva mer på allvar, uppmuntrade mig att hitta min egen ton. När jag nu läser alla lovord om henne inser jag att det var sån hon var, inte bara gentemot mig. Hon var en generös människa, en som delade med sig. Det är jag henne evigt tacksam för, där hon nu sitter, om det är på ett jämtländskt fjäll eller försjunken i en bok i den sköna, designade läsfåtölj där jag tror att hon trivdes allra bäst.

Tack Bodil!

Etiketter: ,

fredag, januari 29, 2016

Noterat december 2015-januari 2016

”Varje gång man skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.” Fritiof Nilsson Piraten förutsåg identitetsdebatten redan på 1950-talet.
*
I sin bok Raskrigaren, om seriemördaren Peter Mangs, gläntar Mattias Gardell på dörren till den värld av konspirationsteorier som frodas på nätet. Det är en bitvis svindlande läsning, där ingen går fri. Var inte attackerna den 11/9 planerade och utförda av FBI eller Mossad, så kan åtminstone teorierna om att den var det vara resultat av en konspiration. Människans ständiga behov av att se mönster och sammanhang. (”Hata slumpen”, som allas vår professor GW säger.) En välsignelse många gånger men, som här, också en förbannelse. Jag tänker att det är vad man gör som räknas. Oavsett om 11/9 var ett insiderjobb eller inte, så var det efterföljande ”kriget mot terrorismen” fel. Och det kan vi ägna vår kraft åt att bekämpa.
*
Håkan Lindgren, nästan alltid läsvärd, skriver i SvD om en nyutkommen bok om Uber och Airbnb och de megaentreprenörer som dväljs ovanför mikroentreprenörerna:
”Företagens retorik är full av vackra fraser om gemenskap, men delningsekonomin handlar inte om att vara småskalig och social, skriver Slee, utan om att flytta fram positionerna för en avreglerad marknad. … Eftersom man låtsas att det handlar om privatpersoner som tillfälligt hyr ut en säng – eller tillfälligt tjänar en hacka på en körning – behöver man inte bry sig om de besvärliga regler som gäller professionell verksamhet, som handikappanpassning, försäkringar, hyresregler, taxilegitimation, brandskyddsinspektioner eller skattelagstiftning. ...Uber tar mellan 20 och 30 procent av förarnas intäkter, men så fort en passagerare vill klaga påpekar de att de inte är något taxibolag. Ansvar och risker delas inte i delningsekonomin – de ska stanna på botten. ”
Hej prekariatet!
*
Rapportering om vad som hänt, inte hänt och eventuellt hänt i Köln, Stockholm och Malmö får mig att tänka på vad Jan Guillou en gång skrev apropå kvällspressen (långt innan Internet och sociala medier):
En nyhet är en nyhet så länge ingen vet vad som hänt, när vi väl vet vad som hänt är det ingen nyhet längre.
*
Ove Allansson är alltså död. För ett par år sedan gav han ut sina memoarer. Jag skrev då en recension:
Sjömansyrket verkar – åtminstone innan bemanningen ombord minskade till ett minimum – ha gett tid för reflektion och inspirerat honom liksom så många tidigare:
"Hände att jag nattetid stod akterut och såg den vita kölvattenstrimman försvinna i mörkret och hur himlakropparna tycktes närmre än på landbacken, de gnistrande galaxerna vältrade sig däruppe: himmelska mareldar.”

*
Hur många har en sådan här nuförtiden? Inköpt på Försvarets Överskottslager i Råsta 1969, innan det många år senare bolagiserades och blev Ö&B
*
En kväll ensam på landet hyr jag Interstellar en något annorlunda sf-film. Ulf Danielsson nämner den för övrigt i sin bok Mörkret vid tidens ände. Matthew McConaughey är som alltid nervigt närvarande i sitt spel. På natten drömmer jag om en rymdfärd, alla resenärer är nedsövda under resan. Alla utom en. Man har inte haft tillräckligt med doser för att söva ner alla. Denne enda har offrats/offrat sig och var vaken i sin ensamhet under den många år långa färden.

Jag vaknar med ett ryck. Filmen har uppenbarligen skakat om mig. Jag tänker på den totala ensamheten. Ute i rymden. Och på jorden. Vi föds in i och lever i ett socialt sammanhang. Men de avgörande besluten fattar vi ensamma. Och inför döden är vi ensamma.
*
En stor värld öppnar sig för en liten varelse. Läskoden på väg att knäckas: ”Vv.. Aa..”
*
Jag drömmer om en gammal kärlek. I drömmen är det nutid och jag försöker hålla mig på avstånd men hamnar hela tiden i hennes närhet. Bland annat i badrummet till den lägenhet där hon bor. Jag duschar när hennes dotter kommer in i badrummet och sedan hon själv, endast skyld av ett badlakan. Min närvaro tycks inte förvåna. Vi växlar några ord, jag ursäktar mig och går därifrån. Sexdrömmarna är inte vad de varit.
*
Jag ser med glädje de två första avsnitten av Gentlemen  & Gangsters, Mikael Marcimains dramatisering i fyra delar av Klas Östergrens båda romaner. Bra manus och regi, lysande rollprestationer och en slösande rik scenografi (givetvis lägenheten, men inte bara den). Del 2 är strålande. Sverrir Gudnason lysande som poeten Leo Morgan, Pernilla Augusts biroll som brödernas mor en liten pärla. David Dencik övertygar och David Fukamachi Regnfors överraskar som författarens alter ego. Sen kapsejsar allt  i del 3, med den konstiga vapenhistorien, för att slutligt sjunka ihop som en sufflé. Del 4 ser jag inte ens (rent pinsam säger en mig närstående och omdömesgill person). Synd på så rara ärtor.
*
Så var då 2015 till ända. Sörjt av ingen, saknat av få. För min personliga del har diverse privata vedermödar och familjeangelägenheter under hösten överskuggat det faktum att världen har exploderat utan för mitt fönster. Men man väljer inte alltid sina strider. Låt oss hoppas på och verka för att 2016 blir ett bättre år för mänskligheten.
*
Nyårsafton, ett plåster som ska rivas av.
*
Läser Khemiris Allt jag inte minns, Augustprisvinnaren som jag önskat och fått av dottern i julklapp. Bra, men inte omtumlande. Ett litet långsökt sätt att bearbeta en väns (den i boken omnämnda E.) självmord, kanske. Greppet med parallella berättarröster börjar kännas bekant. Vänskap. Minnets bedräglighet. Men i centrum finns också en kärlekshistoria, fint återberättad från den första drabbande förälskelsen till svartsjuka, leda och uppbrott. Khemiri är en driven författare, men här känner jag mig aldrig riktigt berörd. I det liknar han för övrigt Klas Östergren, som jag alltid uppskattat mest i det lilla formatet (novellerna, tv-serien ”Soldater i månsken”).
*
Ensam i huset. Måndag i mellandagarna. Barn och barnbarn har just åkt. Lena har farit till jobbet. Julen blev bra, trots tio personer under samma tak i fem dagar. Lena och jag hann förbereda maten innan alla damp ner. Vilade när jag behövde. Vi såg till att ha någon utomhusaktivitet med ungarna varje dag: elda i utespisen och grilla korv, badhuset i Hemse, utflykt till stranden (!) med fotbollsmatch, varm choklad och bullar. Sen bastubad varje dag. Långa och trevliga samtal när barnen somnat, vid frukostbordet och i bastun.
*
Facebook tär på självkänslan, både den egna jakten på ”gillanden” och beskådandet av andras lycka och framgång. Den ständiga jakten på bekräftelse. Men där finns annat också, som jag inte gärna missar. Jag tar en paus från alltihop över helgerna.
*
”God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för. Det ska hållas isär från självuppskattning, som handlar om att acceptera och tycka om sig själv. … Att ha dålig eller låg självkänsla kallas mindervärdeskomplex eller självförkastelse, vilket är mycket destruktivt för personer i livet.”
Wikipedia har svar på det mesta.
*
”Från gemensam välfärd till gemensam värdegrund.” Mattias Gardell fångar vårt lands politiska utveckling sedan 90-talet i en mening i Raskrigaren (Leopard), hans mycket läsvärda bok seriemördaren Peter Mangs.

Jag lägger ifrån mig boken, uppfylld, utmattad, konfunderad. Den har drabbat mig som ett klubbslag i huvudet. Inte för att det han kommer fram till i sin slutsummering skulle vara odiskutabelt. Tvärtom inbjuder han till diskussion om begrepp som svenskhet, rasism, nation, främlingsfientlighet, monokultur och mångkultur. Och klassperspektivet, ideologiernas individualisering, hur arbetsliv och ohälsa bedöms på ett sätt i områden som Rosengården och ett annat i Norrlands inland. Inblickarna i de konspirationsteoretiska och ”svenskvänliga” miljöerna på nätet är hissnande. Liksom hur polisen, medierna och politikerna hanterade fallet Mangs (och moskébränder och attentat mot synagoggor) gör mig både bekymrad och rädd. Inte för att etiketten ”hatbrott” är det viktigast att sätta på ett brott, men för att förstå vad som händer i vårt samhälle.

Gardells förmåga att förstå och komma på talefot med människor i extremt skilda miljöer gör honom unik.
*
Jag läser Lars Ragnar Forssbergs biografi över Ernest Thiel. En lysande skildring av en människa och en nation – i en brytningstid. Dessutom en tid när människor kunde skriva brev. Bara en sån sak.

Pikant att det var en socialdemokratisk ministär som köpte in Rosenpalatset åt staten.
*
SvT:s dokumentär om Frank Sinatra kastar mig 50 år tillbaka i tiden, till början av 1960-talet. Mina föräldrar hade just gift om sig, med varandra. Vi var åter en normal familj. Hemma fanns massor av jazz: Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. Men Frank Sinatra var den store hjälten: ”Old blue eyes”, ”The voice”. Alla hans 50- och 60-talsskivor – ”Songs for young lovers”, ”Ringa-ding”, ”At the Sands” m.fl. – fanns i bokhyllan. Under barskåpet. Sverige hade nu blivit modernt och amerikanskt. På lördagarna hade mina föräldrar bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt, spelade kort, drack grogg och dansade. Och jag, dryga tio år, satt med, såg och lyssnade. Min sena barndom är impregnerad med Frank Sinatra.
Efter filmen ringer jag min mor, 83 år, som har sett Frankie två gånger live, 1953 och på Globen 1990. Vi enas om att ”Old blue eyes” fortfarande håller.
*
”Jag vill ha ’godis på lördag’ nu.”
Inte alltid så lätt att ha koll på veckodagarna när man är två och ett kvarts år och godissugen en vardagkväll.

*
Det enda som har hänt är att jag har varit med om en kollektiv förflyttning högerut där mina känslor har flyttats med - fast jag inte har velat det. Jag tvingas inse: jag äger inte mina egna känslor. Och jag tänker: tack och lov för intellektet! Det tycks åtminstone vara i stånd att bjuda mer motstånd. Det är kvar på samma plats.
Nina Björk i God morgon Världen om sin förändrade känslor inför tiggare och andra som har det svårt. 
*
Jag hjälper en äldre släkting att få ordning bland sina papper. Sorterar kvitton, betalar räkningar som förfallit och ställer samman in- och utbetalningar. Jag föreslår autogiro på de månatliga utgifterna. Jag begrundar svaret jag får:

”Autogiro?! Så mycket pengar har jag inte varje månad”
*
Svenska Dagbladet recenserar I arbetets utkanter med Tomas Tranströmers efterlämnade texter, bilder m.m. Recensenten, Josefin Holmström, ”njuter av en kärleksfull, vacker volym som bjuder läsaren att vandra bredvid poeten”:
Det här är framför allt en så vacker bok, med stora generösa färgbilder; faksimiler av ett rött anteckningsblock som tjänat som resedagbok, uppvikt på ett blad där Tranströmer skrivit ett diktutkast; automatfoton på en ung poet på resa; gulnade tidningsutklipp och maskinskrivna brev …
Magnus Halldin framhålls också mycket rättvist för det omfattande arbetet med att sammanställa materialet. Men vem gjorde ”den vackra kärleksfulla formen”? Uppstod den ur tomma intet? Ping Nina Ulmaja
*
Äter lunch med en gammal vän och kollega i förlagsbranschen. Frilans som jag. Kvällen innan har han tänkt skicka ut ett säljbrev, när han inser att alla hans kunder är döda eller har gått i pension.
*
”Ert krig, våra döda.” Slagord målat på en väg i Paris efter attentaten den 12 november.
*
Apropå religion och sedvänjor. Det händer att jag lyssnar på Teologiska rummet (SR1); denna gång handlar det om det ”gudlösa folket”, om svenskarna och deras dubbeltydiga förhållande till religion. En av de medverkande, David Thurfjell, säger att den iranska kvinna med huvudduk, som firar ramadhan och döper sina barn till Muhammed och Aysia ser vi självklart som religiös, troende. Själva firar vi jul, tänder ljus på första advent, döper våra barn till Peter och Maria, döper och gifter oss i kyrkan, men betraktar oss som icke troende för det. Hela programmet finns att lyssna till på SR Play
*
Fars dag tillbringar jag med att städa min mors lägenhet.


torsdag, januari 28, 2016

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Etiketter:

lördag, januari 23, 2016

Efter oss syndafloden

I måndags opererade Lena höften. Ett ingrepp som kommer att vara omöjligt att genomföra inom en 20-årsperiod. Liksom en lång rad kirurgiska ingrepp, inte minst i de infektionskänsliga lederna. Anledningen stavas antibiotikaresistens. Lunginflammation kommer åter att bli en dödlig sjukdom. Många stammar av gonorrebakterier är sedan länge resistenta mot penicillin.

Det säger en del om styrkan hos de ekonomiska krafterna i världen att de politiker vi valt inte kan sätta ner foten och förbjuda en djurhållning (misshållning) som kan fungera enbart så länge de jättelika, trångbodda djurbesättningarna dränks i antibiotika, i förebyggande syfte.

Visst, köttet skulle bli dyrare. Kanske vi skulle få nöja oss med kött en gång i veckan: stek på söndagen, entrecote med bearnaise och pommes frites på födelsedagen. Ungefär som för 30 år sedan.

I stället blundar vi samfällt och kör mot stupet.

Après nous le déluge

Etiketter: ,

söndag, januari 17, 2016

Motstånd

Jag drömmer att jag lever i ett land som ockuperas av nazisterna. Det är i början av andra världskriget. Landet är troligen Frankrike. Inga utländska trupper syns än på gatorna, men en nazistisk familj har tagit sig in i lägenheten där vi bor. På ytan går allt mycket lugnt och städat till. Snart ska vi göra en utflykt tillsammans i bilarna. Jag vet att vi ska föras till koncentrationsläger.
Jag hade nyligen läst Hans Falladas Ensam i Berlin om Tyskland under andra världskriget. Det som gjort starkast intryck på mig var rädslan; en rädsla som genomsyrade snart sagt varje människas liv och varje vrå av tillvaron. Oförutsägbarheten i polisens och partifolkets agerande. Någon kan ena stunden tala vänligt till en människa för att i nästa stund slå denne bokstavligt talat sönder och samman.

Falladas roman är ju skriven efter kriget och med facit i hand. Vi, och författaren, vet att Tyskland kommer att förlora. Hur stor uppgivenheten och fientligheten mot naziregimen egentligen var i detta skede under kriget vet jag inte. Hitler hade ju länge det tyska folkets stöd.

En tanke som växer fram under läsning är: Hur skulle jag själv ha handlat i en situation som denna, i Nazityskland under andra världskriget?

– Man skulle väl ha varit då som man är nu, säger en vän när vi diskuterar boken. Är man en som gör motstånd idag, skulle man nog varit det då.

Är jag en som gör motstånd?

Anders Björnssons citerar i sin tänkvärda och uppslagsrika bok I Bildts tid (Celanders förlag) historikern Richard J. Evans som menar att en historiker bör avstå från att fälla moraliska domslut:
”För det första är det ohistoriskt”, säger han; "för det andra är det arrogant och förmätet. Jag kan inte veta hur jag skulle ha agerat om jag levat i det tredje riket, om så bara av den enkla anledningen att, om jag levt då, skulle jag ha varit en annan människa än den jag är idag.” (s. 112, min övers.)
När vid bedömer historiska skeenden har vi föga nytta av dagens föreställningar och värderingar, menar Björnsson:
Ändå anser sig många fackhistoriker åter förpliktade att fungera som etiska samveten, som moraliska kolportörer. De tilltror inte sina läsare – eller sina kritiker – omdömesförmåga.
Längre fram skriver han:
En historiker ska varken vara åklagare eller advokat; han eller hon är lika intresserad i varför något fungerade överhuvudtaget som varför det till slut gick i stöpet. Eftersom det mesta till slut går under (s. 116, min övers.)
Så frågan hur jag skulle levt och handlat i Nazityskland (eller under vilken annan förtryckarregim som helst) får lämnas obesvarad. Återstår frågan ”Where are we now?”, för att citera en nyligen bortgången popikon.

Etiketter: ,

tisdag, januari 12, 2016

Underkastelse

I mellandagarna läser jag Michel Houellebecqs Underkastelse som jag gått och grunnat på en tid. ”Köp den, klart läsvärd, men lite tvivelaktig”, säger min vän bokhandlaren. Och visst roar läsningen, fylld av skarpa iakttagelser och fyndiga formuleringar:
Alice såg på oss med med den ömma, lätt raljanta blicken hos kvinnor som följer ett samtal mellan män, denna besynnerliga företeelse som hela tiden står och vägar mellan sodomi och duell.
Mer en bok om om anpasslighet (”Underkastelse”) än om islam. Den kunde lika gärna handla om Frankrike under andra världskriget. Politiskt finner jag skildringen lätt haltande. Den salafistiska version av islam som, genom olika allianser, kommit till makten i Frankrike har många likheter med en bokstavstrogen kristendom (bl.a.. i synen på staten, familjen och skolan) ungefär som om Livets ord skulle bilda parti och ta över utbildningsdepartementet i Sverige.

Men tillvägagångssättet? Muslimska brödraskapet lyckades ju inte ens behålla makten i Egypten, ett land där man byggt upp ett grundmurat stöd genom decennierna. Att kvinnorna i Frankrike utan motstånd skulle acceptera de påbud som går ut om klädsel och uppförande. (Än mindre att Nationella fronten och alla identitära kretsar skulle tiga still. Ett inbördeskrig skulle väl närmast ligga för handen). Vilket för över till Houellebecqs kvinnosyn, där kvinnan blott och bart blir ett objekt för mannens lustar. En författare kan ju alltid gömma sig bakom huvudpersonen och berättarjaget och hävda att det är dennes uppfattningar. Men nja, jag är skeptisk, för citera doktor Dengroth.

Etiketter:

lördag, december 19, 2015

Bomber, bomber, bomber

Denna närmast sjukliga fascination vid bomber som alltings lösning. Jag tar fram Sven Lindqvists Nu dog du. Bombernas århundrade, från 1999.”Den första bomb som fälldes från flygplan exploderade i en oas utanför Tripolis den 1/11 1911”, läser jag.
”Det var löjtnant Guilio Cavotti som böjde sig ut ur sittbrunnen på sitt monoplan, smäckert som en trollslända, och släppte bomben – en dansk handgranat av märket Haasen – mot den nordafrikanska oasen Taguira nära Tripolis. Några ögonblick senare angrep han oasen Ain Zara.”
Libyen, Somaliland, namnen på de länder som utsattes för de första bombningarna klingar märkligt välbekanta. Likaså namnen på de nationer som sände bombplanen. I pressen rapporterades de som ”polisaktioner” för att ”återställa ordningen” eller ”bekämpa terrorister”. Också det klingar välbekant. Liksom resultatet.

Det hedrar den svenska regeringen att man avstod från att sända JAS-plan till Syrien. Något tycks man ändå ha lärt av katastrofen i Libyen 2011.

Etiketter:

torsdag, december 03, 2015

Du låt dig ej förbittras

Du, låt dig ej förhärdas
i denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Du låt dig ej förbittras
i denna bittra tid

Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig. Skrivet i ett annat land, i en annan tid.

Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman.

Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi miljoner som gick ut på gatorna i protest mot den stundande invasionen av Irak. Vi hade rätt den gången, men saknade organisationen och kraften att vrida politiken åt ett annat håll. Nu efter attackerna i Paris är vi tysta och rädda. Eller bara förvirrade.

För ett år sedan fick vi en ny regering. Och det saknas ju inte uppgifter att ta itu med för en sådan: bostadsbrist, en växande lånebubbla, uteblivna investeringar, en skola i bitvis fritt fall, pensionsfrågan som en tickande bomb, en haltande offentlig sektor och nu flyktingströmmarna. I stället fick vi en regering vars enda och yttersta mål tycks vara att hålla budgeten

Alliansen och borgerligheten hade en vision: Sänkta skatter, sänkta löner (till en början för de som är nya på arbetsmarknaden), bidrag (i form av avdrag) till dem som redan har och allmosor till de där under, sortering av medborgarna genom skenbart fria val etc. Men vad vill socialdemokratin? Jag ser ett parti som famlar i blindo (minns förslaget om ”butler” i Stockholms t-bana) och som är på väg att förlora sina folkliga rötter. Politiken som en språngbräda i karriären: sköter du dina kort väl väntar ett välavlönat jobb inom lobbybranschen när du gjort dina hundår.

Lägg därtill en vänster som delar den yttersta högerns världsbild, kring kön, etnicitet och religion, och valt att slåss på dess villkor. Och där båda sidor förenas i en önskan att tysta motståndaren, helst för gott.

Nej, nog finns det saker som kan hålla en vaken i morgonväkten. Men så minns jag att Wolf Biermanns sång avslutas med en maning:
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Vår vilja vill man knäcka
Få oss att vapen sträcka
och aldrig gå i strid.
*
Wolf Biermann, ”Uppmuntran” (”Ermutigung”, 1968 ). Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

Etiketter:

lördag, november 21, 2015

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon. Men allt detta går att hantera, med en annan politik.

Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspaning, så till den milda grad att svensk militär numera helst pratar engelska. Vi skickar in drönare vars majoritet av offer är civila, och vi bombar sjukhus. IS svarar med levande missiler, betydligt billigare (för den som är beredd att offra sitt liv för en Stor Sak) och minst lika effektiva. Om ett av IS syften är att slå in en kil mellan muslimer i Europa och ”majoritetssamhället” är de på god väg att lyckas. Med vår hjälp.

Nu ropas på fler bomber, mera marktrupper. Dags att besinna sig.

Vännen H. skriver i ett mejl:
Fredag kväll hade min brorsdotter arbetat sent, hon kom upp ur Metron 100 meter hemifrån och femtio meter från den restaurang i 11:e arr. där 19 människor mördades. Hon var bara sekunder från skottsalvorna som dödade två av hennes vänner. Den krogen var ett av hennes och systerns favorithak …
Nej, oberörd är jag inte.

Etiketter: ,

lördag, oktober 31, 2015

Noterat oktober 2015

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död.

Skogskyrkogården

*
Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung kvinna, ber mig att flytta på mig: ”Du har ju suttit här så längre.” Jag ger henne fingret, men reser mig upp och går.
Ur en längre dröm.
*
Var det utökade rutavdraget ett försök att sälja in flyktingmottagandet hos medelklassen? Men att avskaffa kravet på kollektivavtal hos dem som anställer nyanlända? Socialdemokraterna får väl numera betraktas som det åldrade arbetarpartiet, glömsk om de värderingar som en gång formade partiet
*
Tretton minuter in i den utmärkta dokumentären om Bo Hansson (K Special, SvT) ser jag plötsligt en 16-årig Tom sitta och digga Hansson & Karlsson på klubben Filips hösten 1967. Det väcker ett minne till liv och efter en stunds sökande hittar jag hela inslaget på Youtube. Det visar sig vara 5–7 minuter i programmet Timmen 1967. Inte utan ömhet ser jag den unge mannen försöka förklara skillnaden mellan ”flower power” och ”psykedelisk” (en egendomlig frågeställning) och citera Bibeln . Den sommaren har han läst Jan Myrdals Samtida, varit olyckligt förälskad, gått i sin första Vietnamdemonstration och köpt importskivor på Kulturcirkeln under ABF-huset.


*
Jag kan bara instämma i Ola Larsmos kommentar till morden i Trollhättan och parallellerna till trettiotalet:
För till de länder som då var immuna mot fascismens hatkultur hörde Skandinavien och USA; där pågick olika varianter av The New Deal, enorma satsningar som i demokratins namn byggde om samhället för fler och som fördelade resurserna bredare. Den sortens hopp, om ett samhälle som öppnar sig, är det enda kända motgiftet mot hatkulturen. I dag är det mycket stora grupper i Norden och Europa som inte längre känner denna modernitetens vind i ryggen. Och vips är någon där, påstår att detta beror på ”invandringen” och lockar med sin dockskåpsversion av ett inskränkt folkhem. Enfältsteorier har alltid en hypnotisk lockelse (DN 23/10-15)

Runt om i landet sitter unga män framför sina datorer på väg in i en vuxenvärld som lämnat dem och deras liv utan mål och mening.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på mördarens familj. De har förlorat en son och till skillnad med de andra offren har de ingens sympati. Eller jo förresten, de som ser den unge Anton som en martyr som offrat sig för saken. Vill de ha det? Nätet surrar av rykten om föräldrarnas politiska hemvist.
*
Visst kan man känna ett stilla raseri när man läser om Bert Karlssons lilla imperium för flyktingomhändertagande. SvD:s granskning av hans affärsmetoder fortsätter. I Vänersborgs kommun betalar han 5 kr per dygn/och person i hyra och får för det 200 kr i ersättning från Migrationsverket. För maten får han 149 kr/dygn och person och betalar för det 50 kr till sitt eget bolag. En nätt liten vinst på 294 kr. Per dygn och person till den forne nydemokraten. Men liksom wallenbergarna och deras Aleris gör han ju bara det som systemet tillåter. Att barnens leksaker är inlåsta och det klibbar under fötterna i matsalen tyder ju på kostnadseffektivitet. Och vad gör då de som sätter upp ramarna och gör dessa excesser möjliga? De twittrar bekymrat, rynkar pannan och uttrycker sin avsky i största allmänhet. Jag brukar försöka hålla politikerföraktet på armlängds avstånd men här brister det nästan.
*
– Funderar du lika mycket över hur verklighetstrogen skildringen är när du läser en bok?

Lena frågar sedan jag suckat över handlingen i någon medioker tv-serie. Nej, en film tar på sin höjd någon timme, en bok kräver mer tid och engagemang. En bok lägger jag ifrån mig om jag tröttnar. Men det ligger något i frågan som får mig att fundera.

Vad är det som gör att jag fortsätter att se Bron (SvT), hur skruvad handlingen och karaktärerna än är, eller nya säsongen av Fargo (HBO Nordic) utan att för en stund bry mig om ifall serien bygger på verkliga händelser eller hur sannolikt händelseförloppet är.

Det handlar om hantverket. Är det bra gjort så är det bara att åka med.
Inte alltid att jag kan säga att jag har samma smak som Andres Lokko. Men med Iirsis Viljanen och hennes Årstavikens strand har han (SvD 17/10) prickat in en riktig smällkaramell. En 24-årig Tom Carlson vaknar upp ur minnenas dunkel.


*
Under några år på 90-talet försökte jag mig på journalistiken. Jag följde arbetet vid Kvartersakuten i Vasastan (Göran Sjönells spännande första försök med ett svensk husläkarsystem), skrev reportage, mest om sociala frågor, droger och alkohol, gjorde en del musiker- och skådespelarintervjuer i mindre tidskrifter. Läste till och med en fempoängskurs i Rättsjournalistik. Det resulterade i tunga redovisande texter, mer verksamhetsberättelser än journalistik. Den lätthet jag senare funnit i skrivandet infann sig aldrig. Och då menar jag inte lätthet som i mindre arbete. Efter några år fick jag möjlighet återgå till redigerandet. Sett till försörjningen gjorde jag säkert rätt.
*
En gång har jag haft förmånen att samarbeta med Inge Knutsson. Det gällde hans översättning av Halldor Laxness roman Fria män som Leopard gav ut för några år sedan och som jag var redaktör för. Att gå genom resultatet av hans möda var som att avnjuta ett gott vin. Ett och annat frågetecken i marginalen, några enstaka kommatecken, annars var det bara att skicka till trycket. En mästare, alltför tidigt bortgången. Skaffa gärna boken också, den är ett mästerverk i sig. Sune Johannessons skriver en minneskrönika i Kristianstadsbladet
*
Jag ser Stefan Bergs självbiografiska dokumentär ”Who the f–k is Stefan Berg?” på SvT. En historia om en uppväxt på 1950- och 60-talet. Inte helt ordinär, men vilken barndom är det? Det är något i de gamla fotografierna av en splittrad familj och samtalen med hans åldrade mamma som väcker en känsla inom mig. När jag lagt mig inser jag vad det är jag måste göra. Hela lördagen och söndagen går jag knappt ur nattkläderna. Skriver skriver skriver. Dessvärre inget jag kommer att kunna publicera på många år.
*
Vattenfalls VD uttalar sig i Svenska Dagbladet om att bolagets finanschef Ingrid Bonde också är styrelseordförande i ett börsbolag med det modesta arvodet 2,1 miljoner:
Jag tror att hon ägnar 110 procent av sin vanliga arbetstid, sedan ägnar hon ytterligare tid (vid sidan om). Hon jobbar helt enkelt väldigt mycket.
Denna räkneövning fick mig att minnas följande reflektion över Klas Eklund och hans arbetstider
*
Rödögda och med en kvardröjande tår i ögonvrån stapplar vi ut från bion. Dottern, jag och ett av barnbarnen har sett Havets sång, irländsk, flerfaldigt Oscarsnominerad animeradfilm. Undangömd på Zitas salong 2, fjärran från de stora biografkedjorna. En underbar berättelse om fyrvaktarsonen Ben och hans lillasyster Saoirse, en selkie, halv säl, halv människa och deras kamp för att hitta tillbaka till sitt hem vid havet och hinna rädda hennes folk. Varje sceneri ett konstverk att försjunka i, och musiken! Den måste bara höras. Barnbarnet 5 år? Jo hon satt still i de 90 minuter filmen. Tröstade sin mor några gånger när det var som mest rörande.

Etiketter: , , , , , ,