fredag, oktober 17, 2014

Två kvinnoöden

Sommaren som gick är det två kvinnoöden i de böcker jag läst som etsat sig fast i minnet.

I det ena fallet, dottern till Stoner i den omtalade romanen med samma namn, den dotter som varje dag efter skolans slut ligger på mattan i pappans arbetsrum, läser och samtalar med sin far, tills en dag modern/hustrun bokstavligen lyfter henne ut ur mannens liv och börja formatera henne till det ängsliga och ljuvt, kvinnliga väsen som hon själv en gång blev. Att dottern som vuxen inte blir lycklig behöver kanske inte tilläggas.

Den andra jag tänker på är flickan i Mia Berners lilla uppväxtskildring Tretton, nu utgiven på svenska av Celanders förlag i översättning av Gun-Britt Sundström. I den beskriver Berner hur hon i tonåren lyckas slå lös ur mammans, ”lyxhustruns”, grepp och börja forma sitt eget liv.

Men mest anslående är ändå skildringen av männen, fäderna: maktlösa, bundna av tidens konventioner, oförmögna att göra något åt sina privatliv och äktenskap.

Etiketter:

onsdag, oktober 15, 2014

Det går mot höst


Etiketter:

Noterat 2 oktober 2014

Sista veckan i september hjälper jag Lena att flytta, från 88 m2 till 35m2 med ett rymligt sovloft, bakom S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget i Visby. I en månad har hon rensat och slängt. Sålt alla stora möbler, skänkt prydnadssaker och husgeråd till Kupan, kört resten till Återvinningscentralen. Kvar blir det allra nödvändigaste. Och vackraste.
*
Politik är förnuft. Ideologi. Men också känslor. Passion. Jag minns vår granne rörmokaren (han som bodde på hörnet med den skräpiga tomten). Det var folkomröstningen om EU. Vi hade just varit och röstat. Han kom springande till vallokalen med en röstsedel i handen. Håret på ände och den rutiga skjortan uppknäppt över den fylliga magen. ”Nu jävlar ska vi stoppa tysken!”
*
Håll tyst nu unge och läs en bok, medans jag kollar min mobil.
”Visst, Jan kanske säger så. Men Jan har ofta fel.”
Piratförlagets chef och vd Anne-Marie Skarp om maken och delägaren Jan Guillou i Svensk Bokhandel 15/14
*
”De okunniga vinner alltid sina främsta segrar i voteringarna eller i opinionsundersökningarna, de som läst på och förstått påverkar alltid verkligheten på längre sikt. Just detta insåg de tidiga folkrörelsernas folk och därför ägnade de så mycket tid och kraft åt bildningsarbetet.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)
*
Dottern messar utdrag ur ett samtal vid läggningen av barnbarnet fyra år:
”När man öppnar dörren ser man om brevgubben varit där.”
”Brevbäraren. Visste du att mormor varit brevbärare? Innan hon blev doktor."
”Jaa ...”
”Och morfar har varit busschaufför.”
”Jaa ... Innan han blev morfar.”
”Haha ja, och innan han började jobba med böcker.”
”Och innan han började jobba med dator. Jag brukar gå in till honom och rita en teckning.”
”Ja. Go'natt.”
*
Jag drömmer att jag ska framföra en konsert med låtar av Michael Jackson i gamla Borgarskolans aula vid Jarlaplan. Det är ganska mycket folk i publiken. Jag känner mig entusiastisk inför uppgiften men är helt oförberedd när jag går fram mot scenen. Jag kan inga texter. Låtlistan är inte bestämd. Tekniken strular. Till slut får jag ett headset och en mikrofon. Publiken applåder, där finns en del bekanta ansikten, också sådana jag respekterar och har sett upp till. Jag börjar med att presentera mig, säger att jag är 63 år och började sjunga för ett par år sedan för att jag vill ”uttrycka mig”, att jag har en blogg också som jag skriver på och jag trasslar in mig i ett resonemang om att jag en gång i tiden var med och startade Folket i Bild/Kulturfront, en homage till några av initiativtagarna som sitter i publiken. Just när första låten ska dra igång har jag självbevarelsedrift nog att vakna.

Drömmens tema är väl inte helt originellt. Mest förvånad är jag över den entusiasm jag kände inför uppgiften.
*
En vän skriver i ett mejl apropå min bloggtext om det s.k. värdlandsavtalet :
Är det bara du, som inte ens är reporter, som läst detta dokument om Sverige och NATO?! Varför har min tidning inte skrivit om detta, inklusive den hantering av frågan som du understryker?! Förskräckligt att vi på detta sätt faktiskt smygansluts till en organisation som bland annat medför deltagande i krig, om nu ett sådant bryter ut. Förfärligt.
Andra bör äras för att detta uppmärksammats. Men frågan kvarstår Varför?
*
Jag går och tittar på några mindre lägenheter i trakterna där jag bor. Nej jag tänker inte flytta, inte just nu i alla fall och inget av det jag ser är något som lockar. Så ramlar jag in i en etta i kvarteren kring Blecktornsstigen, där jag hade min första lägenhet för snart 45 år sedan. Den typ av stadsarkitektur från sent tjugotal som jag alltid uppskattat och plötsligt känner jag att, ja, så här skulle jag kunna bo. 44 väldisponerade kvadratmeter, rymligt kök, stort vardagsrum, lugnt läge mot en grön innergård. Hallen möjligen lite för stor, å andra sidan, där skulle rymmas många bokhyllor. Jag går med lätta steg hemåt genom mina gamla kvarter.
*
”Kulturen är inte ett särintresse utan en bas för samhälle och medborgare, och begreppet kulturliv omfattar inte bara konstnärer/kulturskapare och kulturutövare, professionella eller amatörer, utan också deras många publiker. Publiken är nämligen inte en utan flera.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)
*
Smålägenheterna i den gamla magasinsbyggnad Lena flyttat till byggdes i slutet av 1990-talet som ungdomslägenheter. Sedan ombildades fastigheten i likhet med många andra i Visby till bostadsrätt. Lena är nu den enda fastboenden i gårdshuset. Resten av smålägenheterna ägs av bättre bemedlade fastlänningar som fritidsbostäder. Och ungdomarna, ja de får leta boende på annat håll. Eller bo kvar hemma.
*
”Hur vet jag när jag undviker att göra något av rädsla, eller av en insikt att det jag undviker att göra faktiskt inte är något jag vill eller bör ägna mig åt?”
Under några dagar vandrar jag runt med hörlurar i öronen och sträcklyssnar på sommarens säsong av Allvarligt talat, programmet där i år P.O. Enquist och Lena Andersson svarar på lyssnarnas frågor om liv och död, stort som smått. Två temperament, två olika infallsvinklar. Lena Andersson mer analytisk, diskuterande. P.O. Enquist som oftare tar avstamp i en fråga och landar någon helt annanstans, eller fördjupar sig i en skildring av ett gräl på en sen fest i Köpenhamn nån gång på 80-talet om vem man helst vill bli begravd tillsammans med. Men mest spännande av allt, alla frågor vi människor går och bär på!

Programmen, inklusive Lena Anderssons svar på frågan ovan, finns att lyssna på Sveriges Radios hemsida eller SR Play
*
Sonen och jag bastar en kväll. Vi enas om att det i alla fall blivit en annan fart på den politiska debatten efter valet.
*
Finns det något mer avkopplande, närmast meditativt, än några timmar Snooker på Eurosport? Publiken knäpptyst under spelet. Hyllningarna desto större när Ronnie O'Sullivan, Stephen Maguire eller någon av de andra i denna neverending tour gör entré. Intensiva applåder vid en snygg stöt eller undanläggning. Växlingarna mellan snabba attacker och den långsamma defensiven, där det gäller att lägga den vita köbollen i en så omöjlig position som möjligt för motståndaren. Allt kommenterat av den sakkunnige Kim Hartman som med sin tillbakalutade stil mestadels låter spelet tala.
*
Jag läser i bladet att Tomtebogatan i Stockholm är en av de mest eftersökta adresserna på Hemnet med kvadratmeterpriser på 70-80 000 kr. Förutom att vara den gata där Ture Sventon jagade Stora nysilverligan i Ture Sventon i Stockholm (1954) var det där jag tillbringade mina första 8 år. I en annan tid och ett annat liv.  Jag har tidigare skrivit om hur jag blev den jag blev ...
*
Håkan Juholt hade kunnat gå till historien som den politiker som avskaffade den allmänna värnplikten, en av de grundläggande institutionerna i ett demokratiskt samhälle. Nu kom ju annat emellan. Och av det jag hunnit läsa om och ur Daniel Suhonens bok (Partiledaren som kom in i kylan. Leopard 2014.) tycks hans plötsligt påkomna rykte som vänsterman där få sin förklaring. Juholt framställs som den katastrof han nog var som partiledare. Slarvig, okoncentrerad, oförmögen att prioritera och omge sig med rätt folk, och göra sig av med andra. Det vänsterideologiska tycks hans rådgivare Suhonen stått för, inklusive Juholts bejublade installationstal på kongressen. En tunn tråd att manövrera en kursomläggning av ett parti med, kan tyckas.
*
Värmen dröjer sig kvar. Solen står allt lägre vår var dag, men det är som om sommaren inte vill förstå att dess tid är förbi. Bara några dagar till, och några till, vädjar den. Lena ringer från Gotland. 18 grader och sol ute på östra delen av ön. Det är den 10 oktober
*
Är det inte något lurt med Dagens Nyheters (oberoende liberal) och andra borgerliga mediers omsorg om det socialdemokratiska partiet (Yvigt önsketänkande, ledare 13/10). Jag vet inte vad som skulle gagna socialdemokratin bäst på kort sikt, i opinionsmätningar och röstetal. Det är ju inte heller så samhällen förändras. Men kanske skulle det gagna demokratin och det politiska livet i vårt land om partierna tog sina program och kongressbeslut på större allvar. Om kristdemokraterna vågade stå för sina kristna och värdekonservativa värderingar. Folkpartiet sin socialliberalism och Centerpartiet tog fasta på den växande klyftan mellan stad och land. Eller att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet såg klass- och fördelningsfrågorna som sin huvuduppgift. Liksom f.ö. Moderaterna, fast då med motsatt utgångspunkt. Varför det blivit så kan man fundera över en tidig oktobermorgon.
*
Författaren Bodil Malmsten talar i Babel om vilken befrielse det är att skriva på dator, hur hon när hon använde skrivmaskin ibland hade hela golvet fyllt med manus. Jag tror de flesta instämmer, men åtminstone nån gång om året är jag involverad i något projekt då det ser det ut så här hos mig.

Redigering old style.

Etiketter:

måndag, oktober 13, 2014

2034

Carlson år 2034

Etiketter:

Ner med allt?

Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men ironisk är han inte. Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975 är en i förhållande till rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, teman, dikter och författarskap under 1960- och 70-talet, från Per Wahlöö till Gun-Britt Sundström. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 1980-talet kan han visa på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i modernism och nyenkelhet, kombinerad med en nyväckt vilja att utforska verkligheten (dokumentarismen). Inte minst författarnas inställning till den ofullständiga demokratin betonas. Okritisk är han inte, och visst kan man ha invändningar mot en del, men för den som vill ha en snabb introduktion (eller repetition) till denna epok kan boken varmt rekommenderas.

Ner med allt?
Johan Svedjedal
W&W 2014

Etiketter: ,

lördag, oktober 11, 2014

Det våras för snyftjournalistiken

När fastighetsskatten ännu var i kraft kunde man återkommande ta del av berättelser om genuina skärgårdsfamiljer som skulle tvingas från hus och hem på grund av skatten. När Alliansen sedan avskaffade skatten och ersatte denna med en kommunal avgift återfanns föga förvånande de stora vinnarna i höginkomstkommuner som Danderyd, Täby och Lidingö. För glesbygdsbor i mindre attraktiva områden innebar den nya avgiften många gånger en höjd kostnad.

Är det en alltför vild gissning att tro att vi det närmaste året kommer att översvämmas av reportage om väl fungerande små, privata förskolor, äldreboenden och vårdcentraler som anser sig tvingade att slå igen på grund av överenskommelsen mellan V, S och MP?

För övrigt undrar jag om den rödgröna överenskommelsen har bäring på det stora problemet, med så kallade buy-outs, dvs. den vanligaste typen av riskkapitalbolag som med lånade pengar köper upp verksamheter, för att sedan när man trimmat kostnaderna – som till 80 procent består av personalens löner och avgifter – sälja det hela vidare och casha hem vinsten. Att den uppköpta verksamheten, som i fallet med den konkursade John Bauer-koncernen, fått bära räntekostnaderna gör inte det hela snyggare. Vinsten under löpande verksamhet är sällan det stora problemet.

Etiketter:

söndag, oktober 05, 2014

Högre, högre, högre

Jag ser Vetenskapens värld om planerna på att sända människor till Mars. Ett högriskprojekt utan tvivel men sådan är nu en gång människans strävan:




Ivar klättrar

Etiketter: ,

lördag, oktober 04, 2014

Till vår nya kulturminister

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente:
Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.

Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentliga strukturer. Dessa kan vara fysiska i form av lokaler för kulturverksamheter alltifrån operahus till möteslokaler för studiecirklar, institutionella i form av både en kulturpräglad grundläggande skola och en särskild konstnärlig utbildning, av bibliotek och myndigheter som bevakar till exempel kulturminnesvård i vid mening. Alla sådana strukturer kan bara finansieras kollektivt, om inte kommer de inte att ge plats eller incitament för utveckling och förnyelse. … Statsbidrag anses alltid finare än kommunbidrag. Varför? Det som kommunen kan klara behöver inte staten lägga sig. Det som idag hotar är att man bygger upp en enorm politisk förhandlingsapparat där stora delar av kulturanslagen kommer att förbrukas innan en enda teaterföreställning producerats.

Kulturpolitiken behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det. (Tankar om politik. Ersatz 2010)

Etiketter: ,

fredag, oktober 03, 2014

Ålning medelst hasning in i Nato

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson. Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra.

Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram.

Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt annat håll. Och det gjorde vi som bekant, av förklarliga skäl.

Min engelska är inte av den kalibern att jag kan tränga in i allt det finstilta i det 19-sidiga dokumentet. (Självklart finns avtalet inte översatt till svenska.) Men av de sammanfattningar som jag läst (se bl.a. 8 dagar) framgår bland annat att
  • Sverige ska öppna gränserna för Nato-operationer, övningar eller skarpa insatser, genom beslut där Natos generaler har initiativrätt.
  • Vid tillämpning av avtalet ska Nato få obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig [!] och Sverige förpliktigar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Svenskt territorium ska få användas som bas för angrepp på tredje land. Det finns inga begränsningar angående vapenteknik. Kärnvapen är alltså inte uteslutna.
  • Natos trupper är undandragna svensk jurisdiktion. De kan inte dömas för brott begångna i Sverige. Vilket är direkt i strid med svensk grundlag.
Oavsett vad som är hönan och ägget i den ökade ryska närvaron på och kring Östersjön, eller om det föreligger något hot från Ryssland (som svarar för 5% av världens rustningskostnader mot USA/Natos långt över hälften) anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras. Men jag tror i likhet med bl.a. Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman inte att det sker bäst i skydd av Nato. Den som tvivlar kan läsa deras artikel i somras och fundera igenom argumenten.

Med detta går en snart tjugoårig förflyttning mot sin fullbordan. Ålning medelst hasning in i Nato. Detta är ett skammens dokument som våra folkvalda bör avvisa om den nya regeringen har mage att förelägga det för riksdagen.

Avtalet finns att läsa i sin helhet på Nyhetsbanken 

Etiketter: ,

tisdag, september 30, 2014

Noterat september 2014

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars


*
Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa.
*
Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner. Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det bra eller dåligt frågas i programmet.  Själv föredrar jag samma frukost och en promenad eller löprunda varje morgon, för att sen kunna lägga min energi på arbete och annat. Rutiner avlastar hjärnan från tusentals beslut som annars måste tas.
*
Arbete ska löna sig heter det. Men det finns annat som lönar sig bättre.En bekant köper en nyproducerad bostadsrätt i Stockholm. Hon inser snabbt att den är för liten för henne och hennes barn, och anmäler sitt intresse för en större lägenhet. En dag ringer en representant för byggbolaget, de har fått ett återbud och undrar om min bekant är intresserad. Hon tackar ja och säljer den lägenhet hon först köpte med en vinst på en miljon kronor, efter tre månader. Hon hann inte ens packa upp.
*
Jag ser K Special i SvT om Laureen Bacall och förbannar det faktum att det ska vara så omöjligt att kunna se gamla filmer på nätet. Jag surfar håglöst runt iett magert utbud på diverse sajter. Ska det vara stört omöjligt för bolagen att enas om en gemensam plattform, likt Spotify, där man kan hyra/streama all film som överhuvudtaget digitaliserats. Att The Story of film går i repris gör inte min lust på gamla filmer mindre. (Äntligen kan jag se de inledande avsnitt jag missade förra sommaren, finns på SvT Play)

Sen visar sonen mig sitt konto på amerikanska Itunes, och där finns dom, men bara för att köpa. Samma sak på Amazon ser jag senare.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
Jag tänker på alla de år Roy Andersson gjorde sina egensinniga reklamfilmer efter floppen med Giliap 1975. Det talades om att han höll på med en långfilm, han skulle finansiera den med intäkterna från de kommersiella jobben. De mer renläriga av vännerna fnissade och himlade med ögonen. Det visste man väl hur det var med en sån. Han hade sålt sig. Men så kom Sånger från andra våningen år 2000 och revanschen. Och nu vinner han Guldlejonet i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag lyfter på hatten för en som valt att gå sin egen väg.
*
Jag har länge fyllts av olust när jag läser om visioner som ”Ett Stockholm i världsklass” och slogans som ”Capitol of Scandinavia”. Det är som när man hamnar bredvid någon på en middag som bara pratar om sin egen förträfflighet, stöddigt och många gånger utan täckning. Men när jag läser om bygget av Nya Karolinska förstår jag att det är mer än så. Hur ska man annars förklara att man i en stad med konstant överbeläggning på alla sjukhus, bygger ett nytt storsjukhus – ”i världsklass” – till en kostnad av 52 miljarder kr över en 30-årsperiod och därmed tvingas minska antalet vårdplatser i länet med 250 stycken.
*
Att ombyggnaden av Slussen inte blir klar så länge jag lever, eller att ombyggnaden av Slussen blir klar när jag fortfarande är i livet. Jag vet inte vilket som är värst.
*
Jag tar mitt röstkort i fickan och går till Eriksdalsskolan, letar mig fram till min vallokal – Katarina 12 – och går in bakom det gröna skynket. Om inte annat så för att hedra dem som slagits för att jag ska ha den rätten.
*
Jag springer längs strandpromenaden i Visby i efterdyningarna av måndagens stormnatt. Vågorna dundrar in mot stranden. Kvistar och löv överallt på marken, möter enstaka hundägare och en och annan väl påpälsad på väg till jobbet. Det är som att springa mot en vägg. Där ringmuren slutar vänder jag upp mot Norderport och får vinden från sidan.
*
Nej, det blev ingen bokmässa i år heller. Jag åker jag till Visby och hjälper Lena att flytta i stället. Jag ögnar flyktigt flödet på Facebook och ser vad vänner och kollegor har för sig i Göteborg. Inte alls dumt. Och skonsamt för både huvud och fötter.
*
Jag ser en annons i tidningen om Isak-projektet. Man efterlyser frivilliga till ett försök med behandling mot depression med KBT på nätet. Jag funderar på om jag ska anmäla mig.
– Det tror jag inte du behöver, säger Lena. Det verkar du sköta så bra på egen hand.
Och jag skriver vidare.
*
En vän formulerar en intressant fråga på Facebook.
Förskolan som hans barn går på har bjudit in till arbetshelg. Och sånt förekommer ju. Både på kommunala och föräldradrivna skolor. Men det här är en privat förskola som ingår i en vinstdrivande företagsgrupp. Så föräldrarnas arbetsinsats bidrar, direkt eller indirekt, till ägarnas vinst. Min vän känner olust inför det hela. Hur ska jag göra? frågar han sig.
Kommentarsfältet flödar över av synpunkter:
”Det är klart att du ska ställa upp för dina barn.”
”Om min ICA-handlare vill att jag ska komma och städa lagret på en lördag får han betala.”
Mest verkar de flesta ha retat upp sig på den avslutande uppmaningen:
”Medtag egen matsäck.”
Kunde de inte ens bjuda på lite korv med bröd?
*
En kväll går jag för att lyssna på Anders Björnsson när han talar om Joseph Roth, den österrikiske författare han just skrivit en biografi om. Jag är sent ute när jag kommer till Rönnells antikvariat. Jag säger till biträdet att jag ska till Björnsson, ”i källaren”. – Det är nere till vänster. Norge, svarar han. Jag går nerför trappan och söker mig fram i långa korridorer. Kunder som letar bland böckerna i de långa bokraderna tittar upp på mig när jag ilar förbi. Överallt återvändsgränderna. En svag misstanke börjar ta form. Jag går upp för trappen.
– Jag skulle lyssna på Anders Björnsson, säger jag.
– Jaså, det är på Hedengrens, svarar biträdet. Jag trodde du menade Bjørnstjerne Bjørnson.
*
”Du behöver umgås lite mindre. Gå hem och stanna där i några dagar, läs lite böcker och tillbringa lite kvalitetstid med dig själv. Slut upp med att interagera hela tiden."
Jag vet att det vore absurt att säga så. Men hur kommer det sig att utåtriktade tycker sig ha rätt att pådyvla andra sina värderingar?
Den brasilianska författaren Vanessa Barbara skriver i Svenska Dagbladet  om att vara inåtvänd inte är en sjukdom som måste botas eller gömmas undan.

Etiketter:

måndag, september 29, 2014

Allt är ju prioriterat!

– Allt är ju prioriterat!

En lokal polis svarar en journalist på frågan varför man inte avsatt mer resurser till att förhindra att en förföljd kvinna mördats. Vanligt gnäll från en omotiverad anställd? Eller?

Skatteverket, är till skillnad mot polisen, en myndighet många är nöjda med, trots dess uppdrag. En förklaring ges kanske i en intervju med myndighetens generaldirektör 1999–2009 Mats Sjöstrand. Han säger där att en myndighetschefs kanske viktigaste uppgift är att sålla bland alla påbud uppifrån och genomföra nödvändiga förändringar i den takt organisationen klarar av.

Man pratar inte heller om kunder på Skatteverket:

– En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Mats Sjöstrand intervjuas i Kristina Mattsson bok Välfärdsfabriken som jag tidigare skrivit om.

Etiketter:

måndag, september 22, 2014

Var och en lever i sitt lilla område

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia:

I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för.

Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet.

Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna.

– Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säger hon.

På vägen mot innerstaden talade de om Stockholms olika världar, minns Helene.

– Vi pratade om att man lever och bor i sitt lilla område och egentligen inte vet så mycket hur det ser ut i andra stadsdelar, säger hon

Men någon ändring blev det inte. Systemskiftet bestod.
*

Historien ingår i ett av reportaget i Den stora omvandlingen (Leopard förlag)

Etiketter: ,

tisdag, september 16, 2014

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Etiketter:

lördag, september 13, 2014

Jävla (sk)it-system

Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system:
Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på.
Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter och förståelse för den verksamhet de är satta att understödja är noll och intet.

När jag började mitt yrkesliv fanns det fortfarande manuella räknemaskiner, man ställde in några värden med en knapp, snurrade på en vev och resultatet visade sig i en liten ruta, sedan kom elektroniska räknemaskiner och miniräknare (jag har fortfarande en solcellsdriven Citizen från 1978 liggande i skrivbordslådan). Produktionsfaktorn Leif ute i tryckeriet kunde börja använda en programmerbar Texas Instruments för sina kalkyler. I mitten på 1980-talet kom så persondatorerna, där kalkyleringsprogrammen – vid sidan av ordbehandlingen, var den mest använda tillämpningen. Att skriva sina texter på datorn var en befrielse för den som ägnat timmar åt att skriva rent nerkladdade manus. Att göra en kalkyl i Excel blev baskunskap hos alla som hade något med ekonomi att göra, i jobbet eller privat. Man spar helt enkelt tid med en dator. Men till skillnad mot inom många andra branscher har it inom det offentliga inte blivit en avlastning. Långt därifrån.

I Kristina Mattssons bok beskriver en lärare det nya it-systemet i Stockholms skolor som kostat fem miljarder att utveckla men brakar ihop varje gång alla lärare loggar in samtidigt, dvs. vid skoldagens slut (när ska de annars göra det?). Det krävs 25 klick med datormusen för att göra en enda journalanteckning, berättar en barnmorska och man kan läsa om skoladministratören som hade 19 olika it-system att hantera och löste det genom att ha den ”riktiga” planeringen i Excel. Sen fick hon fylla i sina uppgifter i de olika programen. Dubbelt arbete med andra ord.

Oförnuft och barnsjukdomar? Nej, menar Jonas Söderström, som är informationsarkitekt (jo det finns sådana) och skrivit boken Jävla skitsystem. It är, till skillnad mot gamla tiders kontorsvaruaffärer, en världsomspännande multimiljardindustri. Byråkratin och industrin har ett starkt gemensamt intresse av administrativ tillväxt. Att bli systemförvaltare är också en karriärväg för mellanchefer, med högre lön och säkrare anställningsförhållanden. Och mer makt. Söderström sammanfattar:
Vi kanske har en utmärkt bra beställarkompetens, precis den som behövs om syftet är att samla makt.
*
Kristina Mattsson har alltså skrivit en utmärkt bok om makt och maktlöshet inom den offentliga sektorn, där det flitigt diskuterade dokumentationsraseriet och avprofessionaliseringen sätts in i sitt sammanhang. Vad den enskilda läraren eller socialarbetaren kan och gör saknar där betydelse, och ska så göra, enligt de förhärskande konsultteorierna. Kunskapen sitter i organisationen. Alla är utbytbara. Därmed bli också all kritik underifrån, även konstruktiv, ett uttryck för illojalitet och att när det brister så är det den enskilde medarbetaren som felar.

Välfärdsfabriken
Kristina Mattsson
Leopard förlag 2014

Etiketter: ,

tisdag, september 09, 2014

Michael Jackson går igen

Ett spöke går runt förskolevärlden – Michael Jacksons spöke. Först var det brorsonen sex år, som ville ha Michael Jackson-kläder i födelsedagspresent, sen äldsta barnbarnet, snart fem år, som hört om Michael Jackson på förskolan, och nu fyraåringen. De hänger över Youtube-videor eller bläddrar bland låtar på Spotify.

Jag heter Michael Jackson, förklarar fyraåringen bestämt när man tilltalar henne med sitt förnamn. Häromdagen hade hon dansuppvisning hemma. ”Bara tjejerna får titta”, så Lena och dottern tog plats i vardagsrummet. Sen var det ”killarnas” tur. Det var jag det. Svärsonen fick av någon anledning inte vara med och visades ut i hallen.
Musiken till ”Beat it” drar igång på dataplattan. Hon står en lång stund på mattan och koncentrerar sig under introt, tar sen ett steg åt sidan, med ena benet bakom det andra, sen samma sak åt andra hållet, några steg framåt, och så bakåt, snurrar runt i en piruett, slänger sig bakåt på soffan vrider sig runt. Så fortsätter det, genom hela låten.

Vad är det som händer? tänker jag Är det samma barn som för ett halvår studsade runt till signaturmelodin till Bamse, eller nån spellista med diverse disco och hiphop?
Uppdaterad

Etiketter: ,

söndag, september 07, 2014

Noterat augusti 2014

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre.

Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest.
*
Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa. Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och vi växlade några ord. Hon hade växt upp i apotekarens paradvåning, en trappa upp, av vilken Lena nu bor i en del. Må hon vila i frid, eller leva fullt ut, i sin himmel.
*
Ett Europa där ekonomierna står och stampar, demokratin går kräftgång, där identitet (ras, kön, ålder) blir viktigare än åsikt och ideologi. Vad passar då inte bättre än lite krigsretorik? Greppet har ju prövats förr, med framgång. Sikten klarnar, dimman lättar, äntligen ett högre mål att enas kring
*
Tredje lördagen i augusti städar vi stranden nere vid det stora badet. Vattnet är fortfarande varmt och det är milt i luften när vi samlas, ett tjugotal frivilliga från bygden, fastboende och sommargotlänningar. Vi går i två led åt varsitt håll, plockar kvarglömda skor, flaskor, plastpåsar. Folk städar undan efter sig betydligt mer än jag förväntat mig och jag får lust att skriva en patriotisk insändare till lokalpressen. En minitraktor samlar ihop släken som ligger och ruttnar i strandkanten. Det är gott att göra saker tillsammans och sen dricka kaffe, få en varm korv och skvallra lite om bygden. I bakgrunden finns också EU:s Leaderprojekt,  för varje mantimme vi bidrar med får det lokala utvecklingsbolaget pengar. Det hör också till bilden. Men det är inte därför vi ställer upp.
*
En fördel med att läsa dagstidningen på sin läsplatta är att man inte ser vem som har skrivit förrän man kommit till slutet av en artikel. Man börjar läsa en intressant artikel på kultursidan om ”det allmännas bästa”, Thomas Piketty , François Flahault och politikens uppgift att tygla maktsträvanden och egenintressen för att på slutet finna att den är skriven av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (dvs. Vatikanstaten) Ulla Gudmundson.
*
En fluga surrar i sovrummet av den sort som brukar kunna väcka en på morgnarna. Jag går upp, tänder takbelysningen och hämtar flugsmällan. Här ska dödas. Jag tänker på barndomens somrar då vi bodde på bondgård och svärmarna av flugor runt kor och hästar i hagarna, i ladugården, i kök och på utedass. Toleransen är inte hög numera.
*
Så har regeringen beslutat att utländsk trupp ska få slåss på svensk mark. Två veckor före riksdagsvalet och mitt under en brinnande konflikt i kärnan av Europa. Mönstret känns igen. Pensionsöverenskommelsen på 90-talet, avskaffandet av den allmänna värnplikten. Det svenska folket anses inte moget att ta ställning så viktiga frågor. Jag får god lust att stanna hemma söndag om en vecka. Men även om jag inte sätter på mig finkostymen, kommer jag att gå till Eriksdalsskolan och ställa mig bakom det gröna skynket. Demokrati vart fjärde år är trots allt bättre än ingen alls.

Hans Blix och Sven Hirdman skriver i Svenska Dagbladet (Sverige halvvägs in i Nato). Blix, Hirdman och Rolf Ekéus har tidigare utvecklat argumentationen mot ett svenska medlemskap.
*
Vi ser en förhandsvisning av Rainer Harlebs nya film Långt från Jordbro på bygdegården i Katthammarsvik, ett varpakast från huset där han klipper sina filmer. De barn en gång följde vid skolstarten i Jordbro 1972 har inte bara fått egna barn, nu börjar också barnbarnen komma. Andra har dött i sjukdomar. Han hade tänkt avsluta projektet när en av dem han följt genomn åren ringde och sa att hon skulle bli mormor. Det triggade igång. Sällan har väl en filmserie så väl fångat livets gång. Och hur ofta kommer man människor så när i deras tankar, om liv och död.– Han återupprättar förortens folk, säger Lena när vi går ut från bion.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
En dag i högsommarvärmen öppnar garderoben där jag förvarat vinylskivorna alltsedan flytten, liksom dagböckerna är jag alltför rädd om dem för att vilja ställa upp dem på vinden. Jag börjar sortera, svenskt, klassiskt, folk- & världsmusik, rock & pop. Funderar på att ta fram skivspelaren, men börjar istället göra en spellista med den musik som fanns kring mig och som formade mig, medvetet eller omedvetet från barnsben till jag fick egna barn. 1950-, 60- och 70-tal. Allt från ”Balladen om Eugen Kork” till Blue Cheer och Ray Cooder. Jag sätter på shuffle och minns en tid när man kunde sitta tillsammans, familj eller kompisar, i soffan och lyssna igenom en hel platta. En del om musik som format mig berörde jag i ett blogginlägg om min uppväxt
 *
Jag instämmer i det Torbjörn Tännsjö skriver om kampen mot rasismen (Antirasism på villovägar). Att det är en klassfråga. Inte för att vi är så fördomsfria som vi ibland inbillar oss. En främling som kommer till byn väcker fortfarande misstänksamhet hos flertalet. Men i dagens samhälle är de ”rasistiska” partierna den idealiske fienden. Alla rättänkande, från regering, medier och ”vänster” och ”höger” kan enas, peka finger och ta en kaka till vid förträfflighetens kaffebord. Allt medan de djupare konflikterna i samhället dölj.
*
Under några lediga dagar läser jag John Williams Stoner (Natur & Kultur 2014) boken ”alla” pratar om. Vad är det som gör ett så starkt intryck?  Ett helt människoliv sammanfattat på några hundra tusen tecken. Och visst är den bra. Men att en bok blir en sådan snackis beror sällan enbart på dess litterära kvaliteter. Jo, det är en klassresa som skildras, sånt är ju populärt. Handlar det om ”acceptans”, ett annat populärt begrepp, om att ta sig vidare i ett liv, mot alla odds, med alla dess motigheter, utan någon framgångsrik ”satsa på dig själv”-, ”tänk positivt”-moral. Att det handlar om en människa som, likt många recensenter, bara känner sig hemma i litteraturens värld. Till skillnad mot mycket annat ligger det lästa kvar och molar inom mig. Just så kan ett liv vara.

(Spoilervarning!): Men när hustrun i det misslyckade äktenskapet lyckas vända den älskade dottern emot honom är jag färdig att slänga läsplattan i väggen.

Etiketter:

fredag, september 05, 2014

Jag aktiverar mitt Facebook-konto

Jag bestämmer mig för att aktivera mitt Facebook-konto igen. Jag går in och finner att allt är kvar som jag lämnade det den dag jag stängde dörren för snart 18 månader sedan. Bilder, inlägg, statusuppdateringar och gamla kommentarer. FB glömmer inget.

Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet.
*
För några år sedan såg jag en intervju med en man som överlevt en flygkrasch i Anderna. Den var på sin tid mycket omskriven. Planet var länge försvunnet och man trodde att alla dött. Det visade sig att en grupp överlevt, bland annat hade de börjat äta av sina döda, nerfrusna medresenärers kroppar. Till slut lyckades några av dem ta sig över bergsmassivet, åter till civilisationen. Glädjen över att vara tillbaka blandades med chocken att finna att livet (bortsett från för de närmast anhöriga) pågick som vanligt. Dem förutan.
*
Jag redigerar en översättning av en bok om robotar (mer spännande än det kanske kan låta) och funderar på när det kommer en tredimensionell version av Facebook. En där man kan sätta sig ner och prata vid ett bord, dansa, gå på fjällvandring, se en film, ha sex eller göra en jordenruntresa men någon vän. Den kanske redan är under utveckling.

Etiketter:

onsdag, september 03, 2014

Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?

Möjligheten att välja skola hade dykt upp i Stockholmsområdet när våra barn hade nått tonåren. Några av föräldrarna från mellanstadiet hade lyssnat till locktonerna från skolor i Stockholms innerstad och närförorter. Men vi bestämde oss för att låta sonen och dottern börja högstadiet i den närbelägna 60-talsförorten. Skolan hade väl inte det bästa rykte (vilka högstadieskolor har det?), men vi tänkte att det inte kunde vara fel ha dem nära, i en välbekant miljö. Det kulturella kapitel de hade med sig hemifrån borde räcka. De skulle heller inte avskärmas från den verklighet flertalet ungdomar i vårt land lever i. (Ska man verkligen experimentera så med sina barn? tänker kanske någon. Ja, fråga alla de föräldrar som idag skjutsar sina barn kors och tvärs genom Stockholmsregionen i hopp om att finna den senaste, populäraste och mest omtalade skolan.)

Genom att välja en skola i vår närhet ingick de också i ett nätverk med hyfsad social kontroll. (Så mycket kontroll man nu kan ha på en nybliven tonåring som just upptäckt nöjet i att dricka folköl, röka, spela kort om pengar och måla graffitti under pendeltågsviadukter.) Men i Skogås på 1990-talet fanns både en ungdomsgrupp med fältassistenter, fritidsgård, en grupp kvarterspoliser och en föräldraförening vars nattvandringar jag deltog i, allt detta i ett vad jag förstår tämligen unikt samarbete.
*
Jag tänker på den här tiden när jag läser Kent Wernes & Olav Fumarola Unsgaards (red). Den stora omvandlingen. I dag ska vi ju alla välja. I bokens bärande reportage ”Pysslingen och den stora omvandlingen” berättar Kent Werne historien om den utveckling Sverige genomgått, från det att det privata daghemsbolaget Pysslingen startade 1983 till dagens jättekoncerner med över 100 miljarder i intäkter av skattepengar.

Den som tror att riskkapitalbolag tillför kapital till en svältande offentlig sektorn får här förklarat för sig skillnaden mellan bolag som satsar pengar i att starta nya företag (venture capital-bolag) och buy-outs, dvs. bolag som – oftast med lånade pengar – köper företag och ökar deras värde genom effektiviseringar, för att sedan sälja med en rejäl vinst (gör en exit). Den svenska riskkapitalbranschen domineras nästan helt av de senare. Sådant kan förstås låta sig göras med en nedgången spikfabrik eller handelskedja, men i verksamheter som skola, vård och omsorg handlar det uteslutande om att minska personalkostnaderna, och det görs genom att minska antalet anställa, anställa mindre kvalificerad personal och ha fler timanställda.

Det är ”sannolikt svårt att förstå hur attraktiva dessa verksamheter är”, konstaterar en finansman som citeras i boken. ”Kombinationen av relativt säkra och förutsägbara intäktsströmmar och inga eller låga fasta kostnader innebär att … i stort sett hela verksamheten kan köras på lånade pengar.”

Att de uppköpta bolagen många gånger får betala räntorna på lånen, som i fallet med JB-koncernen, vars konkurs ägnas ett reportage i boken, gör inte upplägget mindre attraktivt för hugade spekulanter.

Olof Palmes ord från 1985 framstår i dagens debatt också som närmast visionära:
”Marknadisering och efterfrågestyrning skulle också leda till överetableringar i områden där företagen såg en chans till avkastning, och ’underförsörjning’ där lönsamheten bedömdes bli svag.”
Till skillnad mot dagens socialdemokratiska partiledning hade Palme uppenbarligen läst sin Marx. Men många svenskar var trötta på tungrodd byråkrati och långa vårdköer. Så marken var väl beredd när systemskiftet inleddes på allvar 1991 under regeringen Carlsson, för att sedan bara rulla på under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

I slutkapitlet sammanfattar bokens båda redaktörer:
”I äldreomsorgen har konkurrens och vinstkrav lett till lägre personaltäthet, tilltagande stress och ökad kontroll; i skolan har det fria valet och jakten på vinstmarginaler spätt på segregationen, försämrat kunskapsnivån och satt igång en betygsinflation; och inom sjukvården har kundvalssystemen visserligen ökat besöksfrekvensen, men också omfördelat vårdresurser från sjukare befolkningsgrupper till friskare.”
Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?
*
Hur det gick för våra barn? Om vi valde rätt den gången kan bara de själva svara på, men efter diverse kringelkrokar har båda landat i en tillvaro med jobb och familj och en hyfsad hållning till livet. Vad mer kan en förälder önska sig?
*
Kent Werne & Olav Fumarola Unsgaard: Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Leopard 2014

Etiketter:

tisdag, september 02, 2014

Boken som inte skulle fått komma ut

Så har jag då läst boken som aldrig skulle fått komma ut om Jan Guillou och Norstedts förlag fått bestämma. Är Jan Guillou utifrån (Lindelöws 2014) ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens KGB-avslöjande 2010 – en gång för alla ”avslöja” stjärnförfattaren och journalisten, som en del hävdat?

Jag läser och mitt svar är nej. Metodiskt går Frigyes igenom Guillous liv och gärning. Han har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är många gånger den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter att ha varit ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När boken först kom ut ställde jag frågan hur jag som förlagsredaktör själv skulle reagerat på uppgiften om att han relegerats från Solbacka? Eller att hans far jobbat på den franska motståndsrörelsens kontor i Stockholm under andra världskriget (om det nu fanns ett sånt kontor, uppgifterna varierar). Nu när jag läst boken är jag än mindre säker; här finns 1000-tals faktauppgifter, intervjuer och citat, sida upp och sida ner, somligt är fel (AB:s chefredaktör hette t.ex. Gunnar Fredriksson, ”Shit happens”, som Guillou skrev när Hanne Kjöller gjorde sig skyldig till samma sak), annat är tolkningar. (Frigyes syn på Folket i Bild/Kulturfronts 70-tal ligger närmare Guillous egen än t.ex. min; till hans heder ska dock sägas att han gått igenom årgångarna.) Historien om Solbacka är inte långt från sanningen (bland annat bekräftat av Guillou själv i en krönika i Aftonbladet ), men jävulen sitter i detaljerna. Guillou har också ställt upp på timtals av intervjuer med Frigyes och läst delar av manus. Boken ligger snubblande nära en auktoriserad biografi Jag kan därför bara hoppas att jag frågat om Frigyes konfronterat Guillou med uppgifterna om hur det gick till när han lämnade Solbacka.

Hur ska man då förklara att Norstedts bestämde sig för att dra in boken? Herman Lindqvist tog ju heder och ära av en antinazist. Den gången tryckte man nytt. Då Bonniers efter några inledande turer tackat nej till en bok om Guillou gick budet till Norstedts som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om anseendet. Uppenbarligen vägde Guillous ord och varumärke tyngre. Paul Frigyes, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.

Personligen hade jag föredragit att det som skrivits om till den nya utgåvan på något vis markerats i noter eller så och att historien om hur boken drogs in hade kommit som efterord. Men det är petitesser. Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer 

Jag recenserar i ett kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Etiketter: , ,

måndag, september 01, 2014

Ebba Witt-B. folkbildningen, kulturen och skolan

En kväll i somras på den alltid livaktiga Bygdegården i Katthammarsvik lyssnar vi till Ebba Witt-Brattström som talar om bildning och folkbildning, kulturarvet och nationen. (De sistnämnda begrepp du knappast törs ta i din mun idag utan att beskyllas för att vara mörkbrun.) Hur annorlunda är det inte i Finland, där hon nu är professor.

Folkbildning, menar hon, med en definition jag gärna skriver under på, är när någon med djupa kunskaper inom ett område delar med sig till en bredare allmänhet, folket. Idag har vi både en rädsla för och en längtan efter bildning, menar hon och berättar hur det gick till när hon blev tillfrågad om att medverka i tv-programmet ”Fråga kultureliten”. Där skulle, enligt redaktionen, ”de smartaste” och ”de intelligentaste” människorna i vårt land medverka, därtill de mest ”intressanta kulturpersonligheterna”. Visst blev hon smickrad, men det var något i upplägget som skavde så hon tackade nej. Då fick hon veta att hon inte behövde vara orolig, redaktionen hade researcher som kunde hjälpa till med svaren. – Intelligentare än så ansågs jag alltså inte vara.

Den bild hon ger av situationen på de svenska högskolorna liknar den jag hört från akademiker jag arbetat med. Studenterna är nyfikna, ifrågasättande, men har svårt att båda läsa och skriva. De blir dessutom kränkta när de får kritik. Då hon allt oftare såg att efternamnen på den lilla grupp som det gick bra för kom från med dem som utgör eliten i vårt land ville hon inte vara med längre. Hon valde istället att börja undervisa i Berlin, sedan i Helsingfors.

På frågan om nyckeln till den finländska skolans framgångar svarar hon att de elever som har svårt att läsa och skriva får gå på stödundervisning redan på lågstadiet och inte på högstadiet, då det redan är försent och avsevärt dyrare, som i Sverige. I Dagens Nyheter gav skolforskaren Pasi Sahlberg nyligen uttryck för liknande åsikter. Andra halvan av föredraget ägnar hon åt den enögda litteraturhistorien och arbetet med Kvinnornas litteraturhistoria. Bredden och kunnandet i hennes framställning är stimulerande, här finns tuggmotstånd.

Efteråt hör jag att de mer feministiskt lagda vännerna är lite besvikna på hennes framträdande.

Etiketter: , ,

söndag, augusti 17, 2014

Pillerparadoxen

Varför lider fler och fler människor av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det är underrubriken på Robert Whitakers prisbelönta reportagebok Pillerparadoxen. Det är också den fråga han ställt sig att utreda på närmare 400 sidor.

Psykiatrin i USA på 1970-talet var trängd av ”antipsykiatrin” och psykoanalysen. Lösningen blev att göra psykiatrin till ”vetenskap”. Precis som diabetes hade sin orsak i brist på insulin kunde de psykiska sjukdomarna förklaras med brister i hjärnans nervbanor och signalsubstanser. Resultatet är en fullkomlig explosion av diagnoser – och läkemedel. Whitaker och de han intervjuar menar att industrin selektivt valt ut data som talar för läkemedlens positiva effekter genom lämpliga (oftast korta) tidsintervaller. Långtidseffekterna, i de få fall de undersöks, pekar i motsatt riktning.

Genom att radikalt utvidga diagnosernas omfång räknar psykiatrin ett ständigt ökande antal barn och vuxna till de psykiskt sjukas skara. De som får diagnoser på detta sätt behandlas därefter med psykiatriska läkemedel som ökar risken för att de ska bli kroniskt sjuka, menar Whitaker och många med honom. Särskilt som patienterna ofta utsätts för en cocktail av läkemedel vars samlade effekt ingen vet något om.

Läkemedelsindustrin kastar årligen miljondollarbelopp över yrkes- och patientorganisationer, granskande myndigheter och enskilda forskare. För dem med andra idéer eller som vill diskutera biverkningar stängs dörrarna effektivt. Det Whitaker skildrar är inget mindre än ett moraliskt haveri.

Whitaker belägger sina påståenden med referat och citat ur hundratals forskningsrapporter, vars värde jag som lekman inte kan uttala mig om. Dessvärre går han ibland i journalistfällan att göra en bra historia bättre. Många framgångsrika läkemedel har upptäckts av en slump eller som biverkan vid behandling mot andra sjukdomar. Suggestiva patientberättelser går att få fram kring alla vanliga läkemedel. Mest i förbigående nämner han också andra tänkbara orsaker till ökad psykisk ohälsa: sociala och ekonomiska förhållanden, ett alltmer anorektiskt arbetsliv, ett växande drogmissbruk etc.

Det hindrar nu inte att Whitaker skrivit en av årtiondets viktigaste böcker, förtjänstfullt översatt och kommenterad av Mikael Fant. Därför borde hans bok, precis som i USA, vara värd en seriös granskning och debatt i vårt land. Så har ännu inte skett.

Pillerparadoxen
Robert Whitaker
Övers. Mikael Fant
Karneval 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 8/2014

Etiketter: ,

onsdag, augusti 13, 2014

Jag har inget att dölja

– Jag har inget att dölja, säger vår vän och granne.

Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.

Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?

Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.

Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.

Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.

Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”

Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.

Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
***
Som frilansande förlagsredaktör har jag många uppdragsgivare, bland annat Leopard förlag som gett ut Greenwalds bok. Jag emellertid inte haft något med bokens produktion att göra och kan därför varmt rekommendera den till alla med minsta intresse för vad som döljer sig under ytan i vår sköna nya värld.

Etiketter: ,

Nattvandring

Klockan är 01.30. Det är en av sommarens varmaste nätter. Jag är klarvaken. Tänder lampan och skriver några rader i anteckningsboken. Klär på mig. Det går ändå inte att sova. Går ut för att köpa ett paket cigaretter (hur många år sedan sist?). Går längs Götgatan tills jag hittar en nattöppen 7-Eleven. En man med långt vitt hår, lätt påstruken, står och gafflar med grabben i kassan. Jag tänder en cigarett när jag gått ut. En blek månskära hänger över Saltsjön när jag når Slussen.

Vandrar i rask takt Hornsgatan mot Zinkensdamm, vänder åter Krukmakargatan, Swedenborgsgatan, Åsögatan och Helgagatan förbi byggnadsställningarna runt Allhelgonakyrkan. Möter enstaka par, en och annan cyklist och kompisgäng på väg hem. Från entrén till Göta Lejon hörs snarkningar. Två bylten i sovsäckar skymtar och ytterligare en, endast iklädd shorts och t-tröja, ligger utsträckt på sidan direkt på stenläggningen.

Vid Mariatorget står en BMW på tomgång. En man kommer ut från 7–Eleven på hörnet, sneddar över gatan och stiger in i bilen. Genom den öppna sidorutan ser jag en vit t-tröja och en tatuerad arm. Utanför biljardhallen på Hornsgatan står en grupp människor, röker och pratar. Några taxichaufförer samtalar högljutt intill. Mot en husvägg på Wollmar Yxkullsgatan sitter en ensam svart kille på huk, endast iklädd ett par shorts, och röker.

Med ens är jag sexton år igen. A.R. har gjort slut i ett brev från språkresan i England. Min värld rasade samman den gången. Jag inser att mina reaktioner är överdeterminerade, återupprepning av gamla mönster. Det här handlar mig, ingen annan. Min oförmåga att förutse mina egna reaktioner har än en gång spelat mig ett spratt.

Först vid Södra station börjar jag känna av tröttheten i benen och slår av på takten. Ett par trutar på stenläggningen ner mot Bofills båge skränar åt en förbipasserande man. Himlen har redan börjat ljusna ovanför hustaken.

Jag hör en moped på avstånd. Med släckta lyktor svänger den ut ur Helgalunden. En kille med latinoutseende kör, bakpå en flicka med svart hjälm. De kör mot enkelriktningen ner mot Grindsgatan.

När jag låser upp porten har jag redan gäspat flera gånger.

A. messar: ”Klart att du inte klarar dig själv. Det gör ju ingen.”

Etiketter:

måndag, juli 21, 2014

Noterat juli 2014

Ensam lördagsmorgon i stan. Springer på folktomma gator bort mot Hornstull, över Liljeholmsbron (där det blir paus för broöppning), ner genom Marievik, förbi Årstadal och upp över Årstabron och hem igen. 7,3 km. Lite för långt egentligen med min nuvarande status, men skönt. Efteråt dusch, frukost på balkongen. Sedan arbete.
*
Jag tänker på Strindbergs ord ”Det är inte våra dygder, utan våra fel och brister som gör oss till människor” när jag läser Mattias Mächs artikel om Jan Johanssons Jazz på svenska. De perfekt (!) lagda dissonanserna, den dröjande pauseringen, oväntade hopp och krumsprång, allt det som gör musik levande.

Skivan har följt mig genom åren, från farsans rispiga vinyl till cd och nu strömmande genom datorn.
*
Jag sitter i soffan, lagar strumpor (vem gör sånt nuförtiden?) Ser Capote på SvT. Philip Seymour Hoffman lysande, förstås. Men en Oscarsstatyett är ju å andra sidan ingen garanti. Funderar över sanningshalten i filmen (apropå det jag skrivit om Monica Z). Om händelserna utspelat sig exakt som de skildras i filmen är irrelevant, tänker jag. Det viktiga är att skildringen fångar det väsentliga (essensen) hos en person. Det var där Monica Z-filmen brast, liksom Callgirl m.fl., till skillnad mot exempelvis Återträffen. Det hoppas och tror jag filmen om Capote inte gör.
*
Är tillbaka i Stockholm några dagar. Jobbar, sorterar böcker och slänger papper. En sorts bokslut över något som jag inte riktigt vet vad. Just nu sitter jag på balkongen och funderar över livet. Jag fyllde 63 i maj. Åren går.
*
Staten ska inte subventionera bostadsmarknaden. Hur många gånger har inte det hörts likt ett marknadsliberalismens mantra från politiker och ekonomer? Per Lindvall visar i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur det verkligen förhåller sig.

Staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag
  • Samt ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Om jag inte läst Marx en gång i tiden skulle jag tro att det var dumhet. Nu tänker jag att det är intresset som styr. Dock inte folkflertalets.
*
Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men Ned med allt är ingen ironi, utan tvärtom en i förhållande till den rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, dikter och författarskap på 1960- och 70-talet. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 80-talet visar han på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i mångas rötter i modernism och nyenkelhet kombinerad med en nyväckt vilja (tidsandan!) att utforska verkligheten. Långt ifrån allt var plakatpolitik. Okritisk är han inte, tvärtemot. Men boken är klart läsvärd.
*
Sov tio timmar i natt. Vaknade med en svårartad nedstämdhet. På natten har jag drömt att Lena och jag flyttar in i ett modernt hus/lägenhet – tillsammans med mina föräldrar. Många rum är ofärdiga, oinredda, fyllda med skräp och byggdamm. Diskussioner uppstår om rummen. Jag försöker se ut ett arbetsrum i de vindlande labyrinterna. En uppdragsgivare kommer på middag. Vi diskuterar ett kommande projekt. Han lämnar oss snabbt i röran. Jag anar en pendeltågs-/t-banestation alldeles intill.

Snabb förflyttning till Röstrandsgatan. Jag står i fönstret och ser en grupp förskolebarn springa över gatan mot räcket vid järnvägen med skidor i händerna. De försvinner ner mot S:t Eriksplan. Sen umgänge med några bekanta som jag inte känner mig bekväm med. Den ene blir kraftigt berusad.

– Menar du att du och Lena flyttade ihop med dina föräldrar?

A. skrattar när hon säger:

– Du vet vad ett hus brukar symbolisera i drömmarna?

Jo, jag vet att huset, enligt den schablonaktiga drömtydning jag annars är skeptisk till, står för det egna jaget. Dessvärre verkar det, enligt min anekdotiska erfarenhet, stämma. Jag funderar över vad alla dessa oinredda rum symboliserar. Och så detta eviga packande och flyttande. I dröm efter dröm.
*
Lagidrotter upphör aldrig att fascinera, tänker jag efter att ha sett Brasiliens genomklappning mot Tyskland i fotbolls-VM. Hur ett lag kan vara så mycket mer än summan av elva individer, eller falla samman i elva lösa delar som jagar om varandra.
*
Av mitt en gång normalsvenska sportintresse återstår annars i stort sett bara vanan att läsa sporten i morgontidningen. Därför ogillar jag den snart ett år gamla omgörningen av Svenska Dagbladet. Inte nog med att ett antal skrivande profiler ersatts med TT-telegram, sporten ligger sist i näringsdelen (som å andra sidan är outstanding i svensk press). Det stör min läsrytm. På grund av allt pendlande läser jag tidningen på paddan, ögnar förstasidan och ledarna, dyker eventuell ner i debatten på Brännpunkt och går sen över till nyheterna, inrikes och utrikes. Sen ska det vara sporten.

Kultur och ekonomi och annat mer svårtuggat läser jag till fikat och lunchen senare under dagen.
*
Sommarens stora äventyr har annars varit ett fågelbo mellan gäststugorna. Lena och jag upptäckte det kring midsommar. Några spräckliga ägg i en kruka på en hylla bredvid dörren till en av stugorna. Delvis inredd med kvarblivet julgransglitter. När dottern och hennes familj kommer ser hon som sin uppgift att ta ansvar för boet. Vi enas om att flytta redet högre upp, på en bjälke under taket, innan äggen kläcks. Aktionen lyckas, och en morgon hör vi svaga små pipanden från boet. Föräldrarna – vi identifierar dem snart som grå flugsnappare – ägnar därefter dygnets alla vakna timmar åt att mata de små varelserna. Kommer någon av oss för nära boet, sitter en av föräldrarna i oxeln på gårdsplanen och varnar.

En tidig morgon ser så dottern en av ungarna spatsera på takbjälken (under vilken hon försiktigtvis placerat några bräder som skydd). Den andre ungen har redan lämnat boet och övar start och landning på trädäcket. Några timmar senare är alla borta. Kvar i boet ligger en död unge.

– Fick den för lite mat? undrar hon, orolig för att vi stört familjen med vår närvaro.

Erik Rosenberg skriver om grå flugsnapparen i sin klassiska fälthandbok Fåglar i Sverige att den har för vana att bygga bon på de mest spektakulära ställen. Jag läser på nätet om bon i balkonglådor, stuprännor och skor (!). En trevlig bekantskap, men nästa gång får vi försöka med en holk.
*
En gång lyckades vår springer spaniel stänga in en katt i ett prång på baksidan av huset. Jag hörde hundskallen, skyndade fram och fick undan hunden från den fräsande katten, väl medveten om katters påstådda vana att attackera hundars ögon om de känner sig trängda. Aldrig att jag skulle lagt skulden på katten för det inträffade.

(Skrivet apropå den senaste händelseutvecklingen i Gaza.)
*
Vi sitter runt frukostbordet på altanen när ett flygfä gör envetna attacker mot mina ben. Det bränner till när den sätter sig på vaden. Jag slår jag till och utbrister:

– En bromsjävel!

Barnbarnet tittar bekymrat ner mellan springorna på altangolvet och frågar med den oskuld som endast en snart fyraåring kan uppvisa:

– Vart tog bromsjäveln vägen?
*
Jag ser Johan Stäel von Holstein i en av tv:s morgonsoffor. Superentreprenören tycker att de romska tiggarna längs våra gator, istället för att sitta ödmjukt på knä, borde starta eget, sälja såpbubblor och annat.

Jag tänker att han skulle besöka Istanbul, där står småpojkarna från den turkiska landsbygden på rad längs Galatabron och säljer cigarettändare och annat krams. Som Göran Greider påpekat att är det minst utvecklade ekonomierna som har flest antal småföretagare.
*
Yngsta barnbarnet fyller ett år om några dagar. Han började gå för snart två månader sedan. Nu tar han sig fram överallt, klättrar försiktig över trösklar och andra hinder, vänder ändan först när han tar sig ner för trappstegen på altanen. Vår utvecklingspsykologiska amatörteori säger oss att andrabarnet utvecklas snabbare och blir mer självständigt än det ständigt påpassade förstabarnet.

Gången är fortfarande styltig, som hos någon av A-lagarna nere vid Ringen. Armföringen som hos en gammal amfetaminist.

– Det är lillhjärnan, säger Lena.

I ena fallet utvecklas den, i det andra under avveckling.

Räcker man honom något, får man ett ”Tah” till svar, inte bara en gång. Snart kommer språket, som jag kunnat följa hos hans äldre syster och kusinen.
*
Att läsa Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Leopard) är som att blicka ner i en mörk håla från vilken denne hjälte (sällan har väl ett utslitet ord varit mer på sin plats som i hans och i Mannings fall) tagit sig ut med den heliga graal i form av dokument som får en att kippa efter andan.
*
– På ett personligt plan kan man ju bara ändra på sig själv, på hur man själv är.

– Det kan ju också handla om att man inte vill.

(Ur ett samtal)
*
Fredrik Reinfeldt visar sig för en gångs skull arg. I Sydsvenskan tycks han redan tagit ut valförlusten i förskott:
”Tycker svenska folket inte att arbetslinjen och ansvarstagande för offentliga finanser gäller längre – utan revolution och ställ samhället på ända – så kan jag bara svara: jag tror inte på det.”

Om det vore så väl tänker jag, nu är det nog inte ”revolution och ställa samhället på ända” som får människor att kräva tryggare anställningsformer (SEKO-strejken) och misstro vinstintressen inom skola och vård.

Återstår för statsministern och hans regeringskollegor att följa Brechts råd till regeringen i DDR. ”Är de missnöjda får de välja sig ett nytt folk”
*
C. frågar: – Var hon inte ens med dig på somrarna?

Vi talar om min barndoms somrar som jag tillbringade med min mormor på bondgårdar i Sörmland. Ibland kom min mammas kusin, sju år äldre än jag, på besök.

Nej, hon som var min mor jobbade och på semestrarna åkte hon utomlands med boyfriend (som hon sedermera gav på båten för att han inte var snäll mig. Det hör också till bilden). Färggranna vykort från Norge, Nederländerna, Italien och Paris i postboxen nere i stationssamhället. Dammiga landsvägar, smaken av vaniljstång eller päronglass inköpta i kiosken vid stationen. Doften av tjärade slipers och metall från järnvägen. Långa vägen hem, veckotidningar med ritningar på rymdraketer för hembygge, Kalaspuffar med plastleksaker.
*
Vandrar runt en eftermiddag i Visby under Almedalsveckan. För den som vill frossa i samhällsdebatt, kultur och politik finns här kvalificerade seminarier att delta i och lyssna till så att det räcker och blir över. Ungefär som ABF-huset i Stockholm en vardagkväll i november, skulle man kunna säga. Utanpåverket dominerar, menade Maria Wendt i en bok häromåret (Politik som spektakel. Atlas) som jag var redaktör för. Lägg ner spektaklet, var hennes drakoniska slutsats. Och visst tröttar det ständiga hänvisandet till ”sociala medier” dvs. de amerikanska mediejättarna Facebook/Instagram och Twitter. Böcker som Picketys Kapitalet på 600 sidor reduceras till en tweet på 140 tecken osv. Bränna sedlar och visa brösten för att uppmärksamma något som alla glömt vad det gällde men händelsen och bilderna lever kvar osv.

Men det som slår mig mest är hur storföretagen ökar sin närvaro år från år. Payex gård utanför vårt sovrumsfönster var under många år tillhåll för Vårdförbundet med seminarier i hälso- och sjukvårdsfrågan, nu ersatta av ett energikonsortium. Och de kan betala för sig. Markägarna, med regionen i spetsen, tar ut allt högre hyror vilket lett till att revisionsjättar, Telia med flera äter sig allt närmare in mot centrum.

Ensam på en gräsplätt vid Almedalen står Lotta från Ship to Gaza med en enkel banderoll och några flygblad.
*
När jag förra sommaren noterade Anders Sundelins inspirerande understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards efterlysta jag en spellista. Nu finns sedan en tid en sådan tillgänglig på Spotify tack vare Anders (låtar som håller).

Etiketter:

söndag, juli 20, 2014

Pensionssvindeln

Kommen till en ålder då pensioner är ett vanligt samtalsämne på middagar och födelsedagsbjudningar har jag notera några saker:
  • Många vänner har inte en aning om vilken pension de kommer att få den dag de väljer att avsluta sitt arbetsliv.
  • Vänner som nyss gått i pension får ut helt andra belopp än de trott eller tänkt sig. I värsta fall får de veta att de skulle gjort si eller så i stället (och då talar vi inte om det fiaskoartade PPM-systemet). Och nu är det försent.
  • Vänner som ägnat ett helt liv åt lågavlönad konstnärlig verksamhet får klara sig på statlig garantipension (7 030 kronor per månad för den som är gift och 7 881 kronor per månad för den som är ogift. Före skatt) och se till att hålla den förhoppningsvis bättre ställda maken eller makan vid liv.
Lena ägnar en ledig förmiddag åt att ringa runt till pensionsansvariga på olika myndigheter och gamla arbetsgivare för att fylla i de luckor som uppenbarligen finns på minpension.se; det rör sig inte om små belopp som felar. I tidningen Sjukhusläkaren kan man läsa om hur läkare, som valt att jobba deltid på två ställen åren innan pension, inte kommer upp i tillräcklig hög inkomst för att få tjänstepension från någondera. Detta får de veta först efteråt, när de gått i pension. Visst, det drabbar ingen fattig. Men man leker med elden, dvs. den medelklass som kan bli tungan på vågen när ett land ska välja färdriktning.

Ett mardrömsscenario vore om Sverigedemokraterna skulle ”kidnappa” pensionsfrågan inför hösten riksdagsval, ser jag på webben. Ja, eller tänk om de övriga partierna skulle ta tag i frågan i stället för att gömma den i blocköverskridande överenskommelser mellan valen. Den allmänna tilläggspensionen fick ju svenska folket till och med folkomrösta om 1957.
*
Svenska Dagbladet skriver också om vad som händer dem som är födda 1954 när de börjar gå i pension. En sjuksköterska som arbetat hela sitt yrkesverksamma liv kommer – tjänstepensionen inräknad – att hamna under fattigdomsgränsen den dag hon går i pension. En yrkesutbildad man får en pension som är en eller två tusenlappar högre, också hamnar, den efter skatt, strax över fattigdomsstrecket. Det blev en stor nyhet, vinklad på jämställdhet och kvinnofrågan. Det är inte oväsentligt. Men den stora frågan, om den allmänna pensionssvindel som drabbar oss alla, skyms åter av diskussioner där man ställs mot kvinna, gamla mot unga.

Etiketter:

lördag, juli 19, 2014

Jakten på Kapten Klänning

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig.

Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var den högre polisledningens taffliga hantering av informationen kring gripandet. Spaningsgruppen hade av självklara skäl hållit informationen om arbetet inom en mycket snäv krets, av rädsla för läckor till medierna och möjligen också till Lindberg själv, som fortfarande antogs ha många kontakter inom myndigheten. När han så greps i Falun i januari 2010 blev den högsta ledningen uppenbarligen tagen på sängen. När så journalister började belägra trappuppgången hos en av de brottsutsatta flickorna, vars namn råkat läcka ut, fick Jonas, som då var underordnad kriminalinspektör, och en pressinformatör ensamma hålla presskonferens inför en stor samling nyhetstörstande journalister. Då hade rykten om ett sexnätverk med höga samhällsföreträdare redan fått fäste.

Samma dag som presskonferensen hölls publicerade Svenska Dagbladet en intervju med dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, om kampen mot äldrebrotten. Föll man offer för det varumärkestänkande som blivit så vanligt inom Myndighetssverige? Eller var det ren ilska och besvikelse över att man hållits utanför en så betydelsefull utredning? Att det kunnat ses som en merit (stärkt ”varumärket Polisen”) att man gripit en av de egna verkar ingen ha reflekterat över.

När vi gick igenom vad tidningarna skrev dagarna efter Lindbergs gripande slås jag av hur alla ”källor inom polisen” som uttalar sig i medierna inte har en susning om vad som egentligen hänt. Gruppen som jobbat med fallet har ju hållit tätt. Dessa källor ”vet allt”, från hur tipset om GL kommit upp, vilka som ingår i detta ”sexnätverk” av höga samhällsföreträdare, hur spaningarna gått till osv. Inte en bokstav är rätt kan man se så här i efterhand. Uppenbarligen finns det poliser som antingen vill göra sig märkvärdiga, hålla sig väl med journalister eller bara tjäna en slant. Till och med allas vår polisprofessor är ute och cyklar i programmet Efterlyst (Känns i och för sig befriande att han inte vet allt om alla brott som begås i det här landet). Själv kommer jag nog att läsa löpsedlarna mer kritiskt i fortsättningen. Eller? Många av oss dras som getingar till sötsaker när det kommer till grova brott.

Även om jag är part i målet tycker jag vid en genomläsning av den färdiga boken att Jonas skildring av ett professionellt polisarbete är läsvärd, med en närvarokänsla, kombinerad med egna reflektioner och, inte minst, flickornas egna berättelser. Boken säljer bra, recensionerna har varit blandade (Vilken bok den annars så skärpta Åsa Linderborg läst när hon slarvat ihop sin insinuanta anmälan i Aftonbladet vet jag inte. Andra recensenter (som SvD) har i alla fall öppnat för en seriös debatt.)

Etiketter: ,

tisdag, juni 24, 2014

Vad ska vi med förlagen till?

Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister.

Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv.

Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcker – och ta den ekonomiska risken. Men om allt detta läggs på upphovsmännen och förlaget nöjer sig med att sätta sitt namn på baksidan av boken. Ja, vad ska vi då med förlagen till? Idag ligger ju hela världen öppen för egen distribution.

Ja, jag vet att egenutgivningen består till 98 procent av skräp, refuserade manus och material av intresse endast för en begränsad krets Att ha ett etablerat förlagsnamn bakom sig är en kvalitetsstämpel, åtminstone för bokhandeln. Men hur länge till? Blir det surr i de sociala medierna kan försäljningen komma igång ändå.
*
Min bloggtext från i vintras om e-böcker fick ett visst gensvar i mejlen. Genomgående verkar grafiskt ansvariga på de större förlagen inte ha något med e-boksproduktionen att göra. Det senare bekräftas också i Biblis nr 64 där Alva Dahl jämför den tryckta versionen med e-boken av en roman från Bonniers. Det utfaller inte till e-bokens fördel.

För övrigt anser jag att Svensk Bokkonst i framtiden bör uppmärksamma e-böcker.

Etiketter: