söndag, december 14, 2014

Myten om den gode vilden

Föds människan ond eller god? Är barnet ”den gode vilden” som sedan förstörs av uppfostran och civilisation? Många, både före och efter Jean-Jacques Rousseau och hans Émile, har funderat över frågan.

Efter några dagars umgänge med yngsta barnbarnet, snart 18 månader, kan jag konstatera att hon i alla fall ÄR. Väldigt mycket. Här möter vi Urmänniskan, driven av sina innersta känslor och passioner. De kognitiva funktionerna är ännu i sin linda. Samvete, moral, civilisation okända begrepp. Om jag inte får det jag vill ha, omedelbart, kastar jag huvudet bakåt med ett ilsket skrik (och slår i bakhuvudet i stolskanten vilket förstärker gråten ytterligare) eller slänger mig fram över bordet med händerna för ögonen i en gråtattack, så teatral att den i alla andra sammanhang skulle förefalla totalt befängd, men kraften i uttrycket suddar bort all tvekan. Det här är allvar.

Den lille börjar ogenerat äta från min tallrik istället för sin egen, där jag sitter bredvid honom vid matbordet och som tack torkar han av skeden på min vänstra skjortärm, och kastar några makaroner ut över golvet, vänder upp och ner på sin pipmugg och iakttar intresserat hur vattnet rinner ut på underlägget. I ett reptilsnabbt utfall över bordet snor han åt sig storasysters frukostmacka (som protester vilt förstås). Stolar och pallar skjuts över köksgolvet där han sedan helt ogenerat pressar undan den som står vid spisen, klättrar upp och börjar trycka på alla knappar som lyser och piper. I köket kan man i alla fall avleda honom med lite rinnande vatten. Då börjar han diska eller dricka.

Efter middagen klättrar han upp på matbordet och börjar klappa på ”paddan” där storasyster fyra år just kollar in Michael Jacksson. ”Ba ba”, låter det. Det är Babblarna han vill se, de smurfliknande varelser vars ”ett och två, ett och två” följer mig ända in i sömnen.

Dottern berättar hur hon sett honom klättra upp i en dockvagn, försöka balansera, ramla ur, slå huvudet i golvet, gråtskrika, klättra upp igen, ramla ur osv, gång på gång. Man kan luras att tro att de små ingenting lär, men så är det förstås inte.

Kommunikation, till exempel. Man kan ta hjälp av andra. Plötsligt tar han min hand bestämt i sin och leder mig fram till garderoben där jag nyss ställt in några tomglas. Nu vill han att jag ska öppna dörren till det klirrande och skramlande paradiset som döljer sig där bakom. Eller så kan han ställa sig i öppningen ut mot hallen och peka med sin mugg i handen ut mot köket, signalerande att han vill ha påfyllning.

Nästa steg blir förstås språket, med vilket man kan nyansera interaktionen med omgivningen. De första ord jag hört honom säga är ett uppfordrande ”Opp!”, ”Opp!”, ”Opp!” som, i kombination med uppsträckta händer, visar att man vill upp eller fram till något intressant. Snart exploderar den språkliga utvecklingen. Men det är en annan historia

För tillfället nöjd

Etiketter:

tisdag, december 02, 2014

Ivar har kökstjänst

Ivar törstig
Ivar dricker
Ivar diskar
Ivar funderar
Ivar gör en upptäckt

Etiketter:

lördag, november 29, 2014

Noterat november 2014

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand i radions P4 Extra om utmaningen med att bygga lag i individualismens tidevarv:
- När man kommer in i omklädningsrummet idag sitter alla med ansiktena ned och tittar i mobiltelefonen.
Men det gick ju det med. Att bygga lag. Skulle gärna höra ett samtal mellan honom och Pia Sundhage om fotboll, filosofi och lagidrott på 2000-talet.
*
Jag vaknar mitt i natten. Det är becksvart i sovrummet. Jag stiger upp och trevar mig fram i mörkret, mot räcket vid trappen till nedervåningen. Men, här ska väl inte vara någon vägg? Så hittar jag skåpet som tv:n står på. Tror jag, tills jag känner jag några böcker med handen. Min förvirring är för några ögonblick total. Sen slår det mig plötsligt att jag är på landet, inte på Klosterbrunnsgatan i Visby. Men var i h-e i sovrummet är jag då? Mina ögon har ännu inte vant sig vid mörkret. Jag börjar leta efter dörren till vardagsrummet, går in i en gardin, slår knäet i en stol. Jag vill inte väcka Lena genom att tända eller föra oväsen. Spelar roll förresten? Jag vet ju inte var strömbrytaren är. Till slut känner jag den blanka ytan av en dörr och lyckas ta mig ut. Vardagsrummet är sig likt. Plötsligt är alla bitarna i det kalejdoskop som kallas verkligheten på plats.
*
Jag ringer min svägerska. Hon fyller år och vi pratar en stund. Jag frågar hur det är på jobbet. Ledningen för apotekskedjan hon jobbar inom bestämde ju en dag att alla stolar skulle tas bort. Kunderna skulle cirkulera i butiken. Nu är hon i alla fall glad:
– Vi säljer som aldrig förr.
– Är det ”taxfree”-sortimentet, eller har folk på Södermalm plötsligt blivit sjukare? frågar jag.
Nej, det är avdelningen för skönhetsartiklar som dragit upp omsättningen.
– Men vi har i alla fall fått fyra stolar för de gamla att sitta på nu.
*
Alice Bah Kunhke, Hugo Rask, Håkan Juholt, Lena Andersson, Pippi Långstrump, Daniel Suhonen, Roy Andersson, Mowgli, Carina Rydberg, Ester Nilsson, Tommy och Annika. Ola Sten
Har det inte varit lite tyst om Jan Guillou på sista tiden?
*
Så var det sagt. ”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.” Detta talesätt som brukar tillskrivas Josef Stalin, men förmodligen hade sitt ursprung långt tidigare, letade sig in i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga apropå Ericssons beslut att lägga ner modemtillverkningen i Lund. 700 anställda berörs.
”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.”
Ännu har ingen lyckats återskapa äggen från en omelett. För vem bygger vi detta samhälle?
*
Jag undrar om den Lena Andersson som Facebook tycker att jag ska bli vän med verkligen är Lena Andersson?
*
Jag lyssnar till ett avsnitt av Filosofiska rummet. Denna gång om parallella universum. (Fascinerande att behöva fundera på den pluralformen. Universum? Universa?) Ingenting tycks längre omöjligt ju längre vi tränger in i materien. Den krökta rumstiden, big bang, svarta hål och inflationsteorier. Plötsligt säger en av de medverkande att det någonstans i alla dessa universum finns en exakt kopia av vår jord, med exakta kopior av oss, som gör exakt samma saker som vi gör, eller väljer att i något givet ögonblick inte göra det. Först låter det helt fnoskigt, sen börjar insikten sakta infinna sig. Det handlar om vår oförmåga att förstå oändligheten. Med ett begränsat antal beståndsdelar – kvarkar och leptoner, atomer och molekyler– i ett oändligt antal kombinationsmöjligheter kommer, förr eller senare, tärningarna att falla ut i exakt samma kombination som här. Men det kan vi inte greppa med vårt, till rummet och tiden begränsade förnuft, lika lite som vi kan förstå innebörden av dess motsats – intet.

När grå november känns trist och förutsägbar är det uppiggande att få färdas med tanken för en stund.
Onsdag morgon. 5.45. Mörkt ute. Termometern i köket visar på 5 grader. På med löparskorna. Nu sållas agnarna från vetet.
*
Han är gammal nu, gången lätt stapplande, framåtböjd. En lördagseftermiddag i sockenbastun berättar han om när han blev inlagd på lasarettet i Visby. Man konstaterade en blödning i buken, bilder skickades digitalt till Södersjukhuset i Stockholm där man slog larm. Han måste över till fastlandet. Ute blåste 31 m/s, helikoptertransport var utesluten – så är det att bo på en ö mitt ute i Östersjön. Ambulansflyg rekvirerades från närmaste ort, som visade sig vara någonstans i Mellannorrland. Ambulans väntade på Bromma som tog honom med poliseskort till Södersjukhuset. – De började operera innan bedövning hunnit ta.

En decimeterlång spricka i stora kroppspulsådern konstaterades och lagades med titthålskirurgi. – Jag kunde gå upp samma dag.

Diskussion uppstår om den föreslagna nedläggningen av Bromma flygplats, ett tiotal ambulansflyg om året bara från Gotland landar där. Själv har jag inte bestämt mig i frågan, sjukhus finns ju närmare Arlanda också. Istället tänker jag på alla de gånger man svurit över våra skatter, och vad denna resa och detta ingrepp skulle ha kostat den gamle om han fått betala själv. Den finns inga fria luncher.
*
Jag får alltid munhäfta när jag säger att jag tycker om musik och någon frågor vilka som är mina favoriter. Det finns ju en hel värld med musik. Nåväl här är de artister som snurrar på min aktuella Spotifylista : Magnus Persson (tragiskt avliden häromveckan), John Coltrane, Bole 2 Harlem, Stacey Kent, Miles Davis, Jacob Karlzon, Jonas Knutsson, Jan Lundgren, Bugge Wesseltoft, Sven-Bertil Taube, Röyksop, Isabella Lundgren, Ali Farka Toruré & Ray Cooder, Nina Ramsby & Martin Hederos, Zilversurf, Kleerup, Terakraft, Merit Hemmingson, Leonard Cohen, Hello Saferide, Sofie Livebrant, Toumani Diabeté, Sara Möller, Tinariwen,Amália Rodrigues samt två samlingar (Jukebox - Music In The Films Of Aki Kaurismäki och Minuatures).
Om ett halvår har några fallit ut, andra kommit till och en del ligger kvar
*
En natt drömmer jag, för första gången på länge, att jag är tillbaka i huset igen. Också denna gång ska vi flytta. Lena och ungarna har åkt in till stan. Tidigare har vi pratat om hur vi ska möblera i de olika rummen. En kökssoffa där, vardagsrummet, som i drömmen samtidigt är ett sovrum på sommaren. Men nu är jag ensam. Det är lördag någon vecka före jul och becksvart ute mitt på blanka dan. Det börjar blåsa upp till storm.
Jag tänder en eld i ett av rummen. Går ut och ställer mig på bergknallen och ser hur lågorna börjar slicka, först ut genom skorstenen och sen genom ett av fönstren. Jag blir orolig för vad de andra ska säga när de kommer tillbaka.
När stormen har lagt sig och det börjat ljusna ser jag många kraftiga grenar som blåst ner. Och ett par tallar. Jag går upp på taket för att titta på förödelsen.
Jag vaknar med en känsla av frid.
*
Tomas Lappalainens bok är också en bok om att skiljas:
Mellan 55 och 60 kan det hända dramatiska saker som inte har med sjukdom och död att göra. Man kan till exempel bli lämnad av sin fru och plötsligt inte veta vad man ska ta sig till.
Rent hjärtskärande är noteringen om en annan skilsmässa, där de mitt i sorgen tvingas ordna ett barnkalas. ”Och hur skönt det var att ensam få stå och gråta bakom fiskdammsskynket när jag fäste godispåsarna i klädnypor och hörde de lyckliga skriken på andra sidan.”
Lappalainens bok är klart läsvärd, gärna i små portioner, för den som är, har varit eller någon gång kommer att bli Mellan 55 och 60 – ”övergångsåldern”.
*
– Har du skrivit ut alltihop? frågar han, närmst bestört. Ja, jag skriver ut de manus jag arbetar med. Vill få överblick, kunna bläddra fram och tillbaka, känna pappret mellan mina fingrar. Texten får en fysisk kropp, som den saknar på datorskärmen. Jag vet att andra tycker annorlunda, men själv vässar jag mina blyertspennor varje morgon och sätter igång. Kluddar i marginalen, sätter frågetecken, stryker och kommenterar.
*
”Du ska vara glad att du är som du är, när du inte är som du ska, sa alltid farmor.”
Replik från en av deltagarna i Kristina Lugns bokcirkel
För den som vill bli sugen på att läsa Stagnelius på nytt eller varför inte Macbeth, finns programmet på SvT Play ett halvår till. Och Lars-Erik Bennet läser fantastiskt
*
"... den som okritiskt köper vad som erbjuds är duktig och den som protesterar är ”rädd”. Vad har vi gjort med begreppet ”rädd” för att det ska gå att använda det på det här sättet? Det vill säga: Hur mycket förakt har vi laddat det med? Jag undrar ibland om inte vårt förakt för svaghet är på väg att överträffa 1930-talets." Håkan Lindgren om "förändring" dagens SvD
*
Jag är inte kristen likväl hänger den där varje december
*
Mycket är struntprat om 70-talet, men den där texten till luciasången kan jag aldrig förlika mig med. Tänk att aldrig få fundera över vad "tunga fjät" är "eller "vingesus". Undra på att det går dåligt för ungarna i skolan sen.
*
En kväll nattar jag ett av barnbarnen. Hon väljer i vanlig ordning själv bok och det blir ett illustrerat häfte om Michael Jackson Språket är blommigt, ja, adjektiv och superlativer bildar närmast en hel blomsterhandel, men ganska likt det man kan finna i en del översatt barnlitteratur eller tv-serier för våra minsta. Hon tar utan problem till sig de långa krångliga meningarna och kommenterar sakkunnig fotografierna. Jag tänker vad sonen vid något tillfälle sa, att för en fyraåring är Michael Jackson nog lika verklig som Spindelmannen. Eller Pippi Långstrump
*
Till skillnad mot en del vänner (bl.a. på Facebook) läste jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva med stor behållning. I nästa bok tog hon heder och ära av sin förläggare för att han gett ut boken (mot hennes vilja förstod man). Nu ser jag i första numret av den nya tidskriften Modern Filosofi (köp den, läs den) att hon framhåller Jag vill inte dö … som en av milstolparna i sitt liv – ”den mest filosofiska bok jag skrivit”, ”personlig” etc. Nej, man har sällan tråkigt när man läser Heberlein.

Etiketter: , , , ,

måndag, november 24, 2014

Ivars vardag

Ivar ser på tv

Ivar ser på tv 2

Ivar kollar in menyn

Ivar hänger på flippern

Etiketter:

fredag, november 21, 2014

Sitter åldern i våra drömmar?

Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som.

Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen.

Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern.

Jag läser vad vänner skriver om åldersfascismen i vårt land och inser att repet ännu inte dragits för mig. Men då jag sällan känt mig innanför i något sammanhang, har jag också svårt att känna mig utanför. Jag hämtar kraft ur ensamheten. Men den ska vara självvald. Vad gör jag den dag ingen öppnar när jag knackar på?

I vår lagstadgande församling, riksdagen, finns i dag nio ledamöter över 65 år; en fjärdedel av samtliga väljare representeras åldersmässigt av 2,5 procent av ledamöterna. Jag tror att det i första hand reflekterar synen på politiken som ett yrke idag. Men det är absurt, nästan lika absurt som att andelen nämndemän – de som ska tillämpa lagarna – över 65 år är 49 procent. Borde det inte vara tvärtom?

Etiketter: ,

tisdag, november 18, 2014

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Etiketter:

lördag, november 15, 2014

Kulturpolitiken som försvann

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin.

Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996.

När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrevs om (kulturpolitiken skall inte längre motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet) och en ”portföljmodell” för kulturanslagen infördes med ökad makt åt den kontrollerande byråkrati vi ser växa fram inom all offentlig verksamhet i vårt land. I övrigt skulle marknaden ordna allt och kulturarbetarna uppmuntrades att bli ”entreprenörer” (av många uppfattat som en förolämpning, uppfinningsrika tusenkonstnärer som många redan var. Och den blyge poeten, skulle han eller hon lägga sig ner och dö?). Höga publiksiffror premierades och i det borgerligt styrda Stockholm tvingades teatrarna skriva detaljerade projektansökningar för varje föreställning. Förväntningarna på socialdemokratin var, inte minst efter Håkan Juholts gästspel som partiledare, alltså stora efter riksdagsvalet i höst.

Det är i skenet av detta som kritiken mot Alice Bah Kuhnke nog måste ses, och den frustration det utlöste när socialdemokratin förhandlat bort kulturfrågorna till ett parti som helt saknat kulturpolitik och till en minister som så sent som för ett par år sedan förklarade sig vara helt ointresserad av kultur (hon läste facklitteratur och såg på Bolibompa med barnen) och som hittills bara levererat floskler. (Även om dessa floskler är nog så tidstypiska, som att kulturen ska vara till ”nytta”, i hennes fall gagna ett ”ekologiskt samhälle”.)

Jag struntar i hur Bah Kuhnke är som person. Att hon svävat på målet om sitt förhållande till ungmoderaterna och i sitt sommarprogram för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Fredrik Reinfeldt är ju pikant, men på sin höjd lite besvärande för koalitionspartnern. Utnämningen av henne är snarare ett uttryck för det Bengt Göransson skrev efter regeringsbildandet, apropå mängden ministrar inom politikområden som skola och sociala frågor, att vi fått ett antal generaldirektörer på regeringsnivå, som i stället för att samordna och utveckla politiken inom sina områden blir ett slags exekutörer. Det mest konkreta svar Bah Kuhnke gav i kulturradions intervju var också att hon är van att leda stora organisationer.

Det här har inte med kön, ålder eller etnicitet att göra. Flera av de ministrar som är betydligt yngre än Bah Kuhnke har kunnat svara för sig, och vad de och deras parti vill med exempelvis sjukvården och skolan. Men inom kulturpolitiken har vi fått en minister som kan peka med hela handen, men inte har en aning om vart handen ska peka.

Så, istället för att gråta, gnissla tänder eller mobba budbäraren, organisera. Budskapet från S ledning är tydligt. Vi struntar fullständigt i kulturpolitiken.

Etiketter: ,

torsdag, november 13, 2014

”Varför börjar tankarna alltid snurra när man gått och lagt sig?”

Jag lyssnar till radions Kropp och själ om sömnen. Var tionde svensk beräknas lida av sömnstörningar. Vi sover mindre per natt än någonsin. Värst är det bland de unga. Huvudproblemet är stress och förändrade arbetstider, säger sömnexperten.

Men tankarna, varför kommer de just då?

För många människor är det första gången på dagen som de stannar upp och ger sig tid åt sig själv, säger en medverkande psykolog. Då kommer tankarna, och eftersom man är trött och egentligen behöver sova är man illa rustad för att lösa problemen. Det blir rundgång i huvudet.

Var det bättre förr? Hårt arbete, långa arbetsdagar. Oro och bekymmer över ekonomi, jobb och relationer är knappast några moderna företeelser. Men jag minns hur min mormor när middagen och disken var avklarad och mörkret började sänka sig, kunde sätta sig i soffan vid fönstret en stund för sig själv. ”Kura skymning” kallade hon det.
*
kura skymning sitta stilla och grunna medan en ser skymningen falla ute, sitta utan tänt ljus och drömma eller tala stillsamt under skymningen (http://sv.wiktionary.org/wiki/kura_skymning)

Etiketter:

onsdag, november 12, 2014

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Etiketter: ,

fredag, november 07, 2014

Jan Guillou – utifrån

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel.

Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?

Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.

Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.

Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.

Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.

Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Etiketter:

fredag, oktober 31, 2014

Noterat (2) oktober 2014

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta:
”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.”
Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken.
*
Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen (Från Sverige till himlen). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.
  – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman.
  Bosse ser allvarlig ut. – Jo sådan finns det många, medger han. Och trasiga själar som söker efter nån mening.
  – Fast en falsk guru, den vill ju ha något av en, säger han efter en stund. Och det vill ju inte den här.
  Men du ger honom ditt liv, tänker jag.
*
”Den som lärt sig läsa och skriva måste använde den färdigheten varje dag – det är min levnadsregel. Den som inte uppskattar sitt liv och sina kunskaper försummar sin mänsklighet”, säger Ibram, trädgårdsmästare med ett stort bibliotek i Gaza till Lotta Schüllerqvist i hennes Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza. (Atlas 2010). Klart värd en omläsning i dessa tider.
*
När Sanna Rayman kommenterar en intervju med den nye kulturministern i SVT:s Kulturnyheterna gör hon sig skyldig till en lika märklig som talande felläsning:
”Alice Bah Kuhnke (MP) lät även förstå att hon gärna skulle återse en formulering om att motverka kommersialismens negativa verkningar i de kulturpolitiska målen.
Varför man specifikt ska ge detta uppfordrande uppdrag till konsten, begriper jag inte. Låt konstens mål och budskap formuleras av konstnärerna i stället.”
Nu var det ju inte kulturens innehåll Bah Kuhnke uttalade sig om utan målen för den statliga kulturpolitiken. Sanna Rayman är inte den ende, till höger eller vänster, som har svårt att förstå skillnaden mellan att t.ex. ha avgiftsfria lån på biblioteken och vad en författare kan tänkas skriva om.
*
Bugge Wesseltoft och Dan Berglund finner varandra i ett samarbete som för tankarna till Esbjörn Svensson Trios glansdagar. Lysande lyssning Trialouge
 *
Jag drömmer varje natt. Ofta minns jag mina drömmar. Miljöerna är närmast tidlösa, ett lätt arkaiskt 1950-, 60 och 70-tal. Jag vandrar på på grusvägar och i städer, befinner mig i hus med vindlande gångar och våningsplan. Och i  mina drömmar finns inga mobiltelefoner!
*
Ryktet om vem som var förebilden till Hugo Rask var nära att förstöra läsningen av Lena Anderssons roman för mig. Men var det verkligen det som var problemet? Så en dag kom ett mejl ...
*
Finlands försvarsminister Carl Haglund håller inte inne med vad han anser om det svenska försvarets senast övningar i Stockholms skärgård:
Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser. Det inte ett sätt att öka trovärdigheten för försvaret och dessutom vill vi inte visa för dem som eventuellt rör sig i våra vatten vilken vår förmåga är att observera det som händer vid vår kust. Det kan alltså finnas goda skäl att inte alltid komma ut i offentligheten,
 *
Här pratar alla i förlagsbranschen om Amazons stundande intåg på den svenska bokmarknaden, och dess konsekvenser för bokhandlare, förlag och författare, så meddelar plötsligt Rupert Murdochs Harper Collins, ett av världens största bokförlag, one of the ”Big Six”, att man köpt in sig på den svenska bokmarknaden med en planerad utgivning av 25–150 titlar på svenska, mest översättningar av kommersiell skönlitteratur, men på sikt kan man också tänka sig att ge ut böcker av svenska författare. Tove Leffler konstaterar i en ledare att de svenska förlagens enda motdrag kan sammanfattas i tre ord: Vårda era författare. Det får mig att minnas vad jag skrev i vintras i en bloggtext.
*
En dag lånar vi sonens bil för att åka en sväng till Ikea. Väl hemma möter jag grannen på väg ut till en väntande taxi. I rullstol. Kraftigt avmagrad.
  – Men vad har hänt med dig? frågar jag.
  – Cancer, svarar han medan taxichauffören hjälper honom in i bilen. I lungorna. Och skelettet.
  – Å fan, är det enda jag kommer mig för att svara.
  Han är väl något yngre än mig, var lastbilschaffis när jag flyttade in. Nu jobbar han på en byggmarknad norr om stan. Jag gillar honom. Vi brukar växla några ord varje gång vi möts i trappen. Senast vi sågs – var det efter semestern? – verkade han fullt frisk. Och så nu detta.
  ”Kräftan”, som man sa när jag var barn.

Etiketter: , , , , , ,

torsdag, oktober 30, 2014

Självbild och personlighet

Personlighet… psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet)
 Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma.

Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv.

Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt.

Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling?

Jag fick anledning att fundera över frågan när jag för några år sedan fick i min hand en av alla dessa självhjälpsböcker som bokmarknaden vimlar av. Med sådana är det ju som med veckotidningarnas horoskop, man tar till sig det man tycker stämmer och tänker ”Just, så är det”. Den här boken handlade om särskilt känsliga personer, ett begrepp hämtat från en amerikansk (vad annars?) psykolog. (Fler än jag har senare läst och tagit till sig detta.)

Känsliga personer, läste jag, tar in fler och djupare intryck än andra och blir lätt överstimulerade, är lättpåverkade av andra människors stämningar, är samvetsgranna och benägna att ta ansvar för hela världen, är bra på att föreställa sig nya möjligheter men också vad som kan gå fel, blir sällan uttråkade när de är ensamma, intresserar sig mer för det inre än för materiella värden, ställer ofta höga krav på sig själv, har låg självkänsla osv.

(Mycket av det här gränsar till en annan på senare tid omtalad personlighetstyp, de introverta, dvs. människor som hämtar kraft när de är ensamma, till skillnad mot de extroverta som ständigt behöver andra människor kring sig för att få energi.)

Det här fick mig att tänka på en krönika av Linda Skugge som jag då just läst ”Alla behöver inte vara likadana” . Skugge har aldrig tillhört mitt andliga husapotek, men här tycker jag att hon har en poäng. Hon skriver om Ulf Nilsson barnbok Ensam mullvad på en scen om pojken som inte vågar prata inför klassen.
”Men - så slutar boken ändå med att den lille killen vågar prata på scenen inför alla och blir ett slags klassens clown dessutom, som spexar. Detta peppar inte blyga barn, detta säger bara att så här måste du vara, du måste våga prata på en scen inför en massa folk, annars är du värdelös.

Nej, man peppar ett blygt barn genom att säga att det är okej att vara som du är, alla behöver inte vara likadana, alla måste inte kunna prata inför folk på en scen. Det är inte störighet, pratsamhet, happy happy som är normen. Det får inte vara så!”
*
Enligt de vanligaste personlighetstesterna utgör känsliga och introverta individer någonstans mellan 15 och 35 procent av befolkningen i västerländska samhällen. I vårt moderna samhälle! När alla ska vara handlingskraftiga, sociala entreprenörstyper. Varför har inte ett sådant till synes improduktivt beteende raderats ut under utvecklingens gång?

Tja, den evolutionära fördelen för vårt art, homo sapiens, skulle kunna ha varit att inte alla störtat ut på savannen i klump och blivit uppätna av lejon och tigrar, eller ramlat ner från de brantaste klipporna, medan vi andra stått och funderat över alternativa vägar. Men om vi andra fått bestämma skulle människan antagligen blivit kvar uppe i träden eller dött ut av svält för länge sen. Johan Frostegård skriver för övrigt underhållande om människan och evolutionen i Nästan allt om människan

En kultur behöver alla sorter för att bli framgångsrik. Även när kejsaren sitter på sin triumfvagn påminner vi eftertänksamma honom om hans mänsklighet: "Se bakom dig! Kom ihåg att du är en människa!"
*
Plötsligt ser jag dem överallt.

Mannen i den bakre bänkraden som lyssnar intensivt på samtalet. Men är den ende som inte yttrar sig.

Författaren i tv-programmet som berättar om sina promenader i skogen och sitt stora behov av att vara ensam, hur hon då får tid att skriva sina iakttagelser varje dag.
*
Personlighetspsykologin visar sig vara en djungel. Många begrepp går tillbaka på CG Jung  och hans psykologiska typer. Jag testat att göra ett av de vanligaste Myers-Brggs på nätet:
*
Tom Carlsons personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
Karriärer som skulle kunna passa Tom Carlson:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Extremt god människokännedom?! Där slant nog tangenterna, men jag sitter en stund och funderar över hur livet hade tett sig för Bibliotekarie TC, Juristassistent TC eller Lärare TC.

Etiketter: ,

onsdag, oktober 29, 2014

Ivar gör ett fynd





Etiketter:

När det oväntade försvinner

Lena Sundström skriver i en krönika  om sina promenader till videobutiken, i regn och sol, med eller utan en barnnäve i sin hand. Långa samtal över disken om nya filmer. Och gamla. Nu har butiken lagt ner. Vi hyr våra filmer på nätet istället.

Det får mig att tänka på MultiKulti, skivbutiken på S:t Paulsgatan med musik från all världens hörn, i alla genrer, med betoning på jazz, folk- och världsmusik. Väggarna fyllda med affischer från olika konserter, ville man kunde man ta en fika i kafédelen medan man begrundade dagens inköp eller bläddrade i en musiktidning. Ägaren, alltid lika entusiastisk, ständigt närvarande med sina skivor på festivaler och konserter med musik man garanterat visste att man skulle tycka om, eller åtminstone tycka om.

En gång när jag kom in hörde jag trumpetjazz i högtalarna, soundet var väl bekant. Men låtarna kände jag inte igen.

– Vad är det? frågade jag.

– Miles Davis, svarade han. Blue Haze, en nyutgåva på cd från 1954. Lysande. Knappast någon känner till den.

Självklart köpte jag skivan. Nu är butiken nerlagd, sedan några år. På slutet bar den sig inte. Folk handlar på nätet. Jag tänker på det varje gång jag går förbi lokalen där J. Lindeberg nu huserar med en av sina stilrena modebutiker.

Visst, jag läser om musik. Lyssnar på radioprogram med sånt jag vet att jag gillar. ”Följer” artister som intresserar mig på Spotify, klickar på en och annan länk om ”Related artists”, men det där personliga mötet. Det oväntade. Visst saknar jag det.

Miles Davis – Blue Haze finns (förstås) på Spotify

Etiketter:

torsdag, oktober 23, 2014

En hök tar ton

När Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl inte vill smutsa ner händerna med dagspolitiken kallas det tunga artilleriet in i form av Claes Arvidson. Hans gästledare  i tisdagens tidning förtjänar att läsas av alla som vill veta hur man resonerar i vissa kretsar:
Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering.
Jag vet lika lite som Claes Arvidson vad som sker under vattenytan i Stockholms skärgård. Försvarsmakten har heller ingen egen information. Att någon eller några har sett vad de anser vara en ubåt är inte detsamma som att där finns en ubåt. Särskilt inte när medierna dag efter dag fylls av substanslösa uttalanden från militära företrädare och bilder på svenska marinfartyg som genomkorsar fjärdarna. Så mycket hann jag lära mig om vittnespsykologi på den 5-poängskurs i kriminaljournalistik jag gick för tjugo år sedan.
Trolig ubåt kan också vara politik: hur mycket kallt stål klarar traineeregeringen? Den rödgröna regeringen Stefan Löfven – med Vänsterpartiet som krycka – har hittills varit rena önskedrömmen för Vladimir Putin. I stället för att ta höjd för det spända läge som råder i Europa har man obekymrat ägnat sig åt hemmaplanspolitik och därmed givit indirekt stöd till en utveckling som Putin vill se och verkar för.
Att en nytillträdd regering ägnar sig åt att genomföra den politik man gått till val på är i Arvidson värld alltså en skänk till Ryssland (eller Putin som det numera heter). Skulle Stefan Löfven inlett sin regeringstid med att gå till (verbal?) attack mot Ryssland och ansöka om medlemskap i Nato?
Med erkännandepolitiken i fråga om Palestina har Sverige bidragit till splittring i EU. Utrikesminister Wallström skapade på egen hand en spricka i relationerna till USA genom att bemöta kritik från Vita Huset med att det inte är USA som bestämmer svensk politik.
Vår utrikesminister har alltså ställt till det genom att antyda att Sverige är ett suveränt land. Vad ska man säga?
Allvarligast är att den säkerhetspolitiska standardformuleringen om den militära alliansfriheten ändrats från ”har tjänat oss väl” till ”tjänar oss väl”. Glöm det där med medlemskap i Nato.
Instämmer, och det är inte bara inom vänstern man ifrågasätter den illusoriska trygghet ett medlemskap i Nato skulle innebära.
Det här är exakt vad Kreml har velat höra. Men Kreml hotar också. Retoriskt genom uttalandepolitik – och man tar gärna till storsläggan – om att Sverige närmare Nato är spänningshöjande. I konkret handling ökar trycket till havs och i luften. I det psykologiska spelet ingår också att förlöjliga försvaret.
Ja, någon eller några vill uppenbarligen testa den nya regeringen och ifrågasätta vår försvarsförmåga. Frågan är hur långt man behöver gå för att leta efter dessa krafter:
Budgeten blir ett lackmustest på hur den rödgröna regeringen pallar trycket: hur blir det med försvarsanslaget? Ett annat är det värdlandsavtal (HNS) som alliansregeringen före valet, och i samråd med Socialdemokraterna, kom överens med Nato om.
Försvarsmakten hävdar att man haft indikationer på kränkningar en längre tid. Först nu, mellan riksdagsvalet och det att den nya budgeten läggs fram, väljer man att offentliggöra det inför en medievärld som uppenbarligen glömt allt vad man lärt av 1980-talets ubåtsjakt. Cui Bono? Ja. vem tjänar på det som nu sker inför våra ögon. Ryssland? Det svenska försvaret? Nato?

För övrigt anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras och värnpliktsarmén återinföras. Ett lands försvar är en alltför allvarlig sak för att överlåta åt skjutglada generaler och deras megafoner på ledarsidorna.

Etiketter: ,

fredag, oktober 17, 2014

Två kvinnoöden

Sommaren som gick är det två kvinnoöden i de böcker jag läst som etsat sig fast i minnet.

I det ena fallet, dottern till Stoner i den omtalade romanen med samma namn, den dotter som varje dag efter skolans slut ligger på mattan i pappans arbetsrum, läser och samtalar med sin far, tills en dag modern/hustrun bokstavligen lyfter henne ut ur mannens liv och börja formatera henne till det ängsliga och ljuvt, kvinnliga väsen som hon själv en gång blev. Att dottern som vuxen inte blir lycklig behöver kanske inte tilläggas.

Den andra jag tänker på är flickan i Mia Berners lilla uppväxtskildring Tretton, nu utgiven på svenska av Celanders förlag i översättning av Gun-Britt Sundström. I den beskriver Berner hur hon i tonåren lyckas slå lös ur mammans, ”lyxhustruns”, grepp och börja forma sitt eget liv.

Men mest anslående är ändå skildringen av männen, fäderna: maktlösa, bundna av tidens konventioner, oförmögna att göra något åt sina privatliv och äktenskap.

Etiketter:

onsdag, oktober 15, 2014

Det går mot höst


Etiketter:

Noterat (1) oktober 2014

Sista veckan i september hjälper jag Lena att flytta, från 88 m2 till 35m2 med ett rymligt sovloft, bakom S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget i Visby. I en månad har hon rensat och slängt. Sålt alla stora möbler, skänkt prydnadssaker och husgeråd till Kupan, kört resten till Återvinningscentralen. Kvar blir det allra nödvändigaste. Och vackraste.
*
Politik är förnuft. Ideologi. Men också känslor. Passion. Jag minns vår granne rörmokaren (han som bodde på hörnet med den skräpiga tomten). Det var folkomröstningen om EU. Vi hade just varit och röstat. Han kom springande till vallokalen med en röstsedel i handen. Håret på ände och den rutiga skjortan uppknäppt över den fylliga magen. ”Nu jävlar ska vi stoppa tysken!”
*
Håll tyst nu unge och läs en bok, medans jag kollar min mobil.
”Visst, Jan kanske säger så. Men Jan har ofta fel.”
Piratförlagets chef och vd Anne-Marie Skarp om maken och delägaren Jan Guillou i Svensk Bokhandel 15/14
*
”De okunniga vinner alltid sina främsta segrar i voteringarna eller i opinionsundersökningarna, de som läst på och förstått påverkar alltid verkligheten på längre sikt. Just detta insåg de tidiga folkrörelsernas folk och därför ägnade de så mycket tid och kraft åt bildningsarbetet.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)
*
Dottern messar utdrag ur ett samtal vid läggningen av barnbarnet fyra år:
”När man öppnar dörren ser man om brevgubben varit där.”
”Brevbäraren. Visste du att mormor varit brevbärare? Innan hon blev doktor."
”Jaa ...”
”Och morfar har varit busschaufför.”
”Jaa ... Innan han blev morfar.”
”Haha ja, och innan han började jobba med böcker.”
”Och innan han började jobba med dator. Jag brukar gå in till honom och rita en teckning.”
”Ja. Go'natt.”
*
Jag drömmer att jag ska framföra en konsert med låtar av Michael Jackson i gamla Borgarskolans aula vid Jarlaplan. Det är ganska mycket folk i publiken. Jag känner mig entusiastisk inför uppgiften men är helt oförberedd när jag går fram mot scenen. Jag kan inga texter. Låtlistan är inte bestämd. Tekniken strular. Till slut får jag ett headset och en mikrofon. Publiken applåder, där finns en del bekanta ansikten, också sådana jag respekterar och har sett upp till. Jag börjar med att presentera mig, säger att jag är 63 år och började sjunga för ett par år sedan för att jag vill ”uttrycka mig”, att jag har en blogg också som jag skriver på och jag trasslar in mig i ett resonemang om att jag en gång i tiden var med och startade Folket i Bild/Kulturfront, en homage till några av initiativtagarna som sitter i publiken. Just när första låten ska dra igång har jag självbevarelsedrift nog att vakna.

Drömmens tema är väl inte helt originellt. Mest förvånad är jag över den entusiasm jag kände inför uppgiften.
*
En vän skriver i ett mejl apropå min bloggtext om det s.k. värdlandsavtalet :
Är det bara du, som inte ens är reporter, som läst detta dokument om Sverige och NATO?! Varför har min tidning inte skrivit om detta, inklusive den hantering av frågan som du understryker?! Förskräckligt att vi på detta sätt faktiskt smygansluts till en organisation som bland annat medför deltagande i krig, om nu ett sådant bryter ut. Förfärligt.
Andra bör äras för att detta uppmärksammats. Men frågan kvarstår Varför?
*
Jag går och tittar på några mindre lägenheter i trakterna där jag bor. Nej jag tänker inte flytta, inte just nu i alla fall och inget av det jag ser är något som lockar. Så ramlar jag in i en etta i kvarteren kring Blecktornsstigen, där jag hade min första lägenhet för snart 45 år sedan. Den typ av stadsarkitektur från sent tjugotal som jag alltid uppskattat och plötsligt känner jag att, ja, så här skulle jag kunna bo. 44 väldisponerade kvadratmeter, rymligt kök, stort vardagsrum, lugnt läge mot en grön innergård. Hallen möjligen lite för stor, å andra sidan, där skulle rymmas många bokhyllor. Jag går med lätta steg hemåt genom mina gamla kvarter.
*
”Kulturen är inte ett särintresse utan en bas för samhälle och medborgare, och begreppet kulturliv omfattar inte bara konstnärer/kulturskapare och kulturutövare, professionella eller amatörer, utan också deras många publiker. Publiken är nämligen inte en utan flera.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)
*
Smålägenheterna i den gamla magasinsbyggnad Lena flyttat till byggdes i slutet av 1990-talet som ungdomslägenheter. Sedan ombildades fastigheten i likhet med många andra i Visby till bostadsrätt. Lena är nu den enda fastboenden i gårdshuset. Resten av smålägenheterna ägs av bättre bemedlade fastlänningar som fritidsbostäder. Och ungdomarna, ja de får leta boende på annat håll. Eller bo kvar hemma.
*
”Hur vet jag när jag undviker att göra något av rädsla, eller av en insikt att det jag undviker att göra faktiskt inte är något jag vill eller bör ägna mig åt?”
Under några dagar vandrar jag runt med hörlurar i öronen och sträcklyssnar på sommarens säsong av Allvarligt talat, programmet där i år P.O. Enquist och Lena Andersson svarar på lyssnarnas frågor om liv och död, stort som smått. Två temperament, två olika infallsvinklar. Lena Andersson mer analytisk, diskuterande. P.O. Enquist som oftare tar avstamp i en fråga och landar någon helt annanstans, eller fördjupar sig i en skildring av ett gräl på en sen fest i Köpenhamn nån gång på 80-talet om vem man helst vill bli begravd tillsammans med. Men mest spännande av allt, alla frågor vi människor går och bär på!

Programmen, inklusive Lena Anderssons svar på frågan ovan, finns att lyssna på Sveriges Radios hemsida eller SR Play
*
Sonen och jag bastar en kväll. Vi enas om att det i alla fall blivit en annan fart på den politiska debatten efter valet.
*
Finns det något mer avkopplande, närmast meditativt, än några timmar Snooker på Eurosport? Publiken knäpptyst under spelet. Hyllningarna desto större när Ronnie O'Sullivan, Stephen Maguire eller någon av de andra i denna neverending tour gör entré. Intensiva applåder vid en snygg stöt eller undanläggning. Växlingarna mellan snabba attacker och den långsamma defensiven, där det gäller att lägga den vita köbollen i en så omöjlig position som möjligt för motståndaren. Allt kommenterat av den sakkunnige Kim Hartman som med sin tillbakalutade stil mestadels låter spelet tala.
*
Jag läser i bladet att Tomtebogatan i Stockholm är en av de mest eftersökta adresserna på Hemnet med kvadratmeterpriser på 70-80 000 kr. Förutom att vara den gata där Ture Sventon jagade Stora nysilverligan i Ture Sventon i Stockholm (1954) var det där jag tillbringade mina första 8 år. I en annan tid och ett annat liv.  Jag har tidigare skrivit om hur jag blev den jag blev ...
*
Håkan Juholt hade kunnat gå till historien som den politiker som avskaffade den allmänna värnplikten, en av de grundläggande institutionerna i ett demokratiskt samhälle. Nu kom ju annat emellan. Och av det jag hunnit läsa om och ur Daniel Suhonens bok (Partiledaren som kom in i kylan. Leopard 2014.) tycks hans plötsligt påkomna rykte som vänsterman där få sin förklaring. Juholt framställs som den katastrof han nog var som partiledare. Slarvig, okoncentrerad, oförmögen att prioritera och omge sig med rätt folk, och göra sig av med andra. Det vänsterideologiska tycks hans rådgivare Suhonen stått för, inklusive Juholts bejublade installationstal på kongressen. En tunn tråd att manövrera en kursomläggning av ett parti med, kan tyckas.
*
Värmen dröjer sig kvar. Solen står allt lägre vår var dag, men det är som om sommaren inte vill förstå att dess tid är förbi. Bara några dagar till, och några till, vädjar den. Lena ringer från Gotland. 18 grader och sol ute på östra delen av ön. Det är den 10 oktober
*
Är det inte något lurt med Dagens Nyheters (oberoende liberal) och andra borgerliga mediers omsorg om det socialdemokratiska partiet (Yvigt önsketänkande, ledare 13/10). Jag vet inte vad som skulle gagna socialdemokratin bäst på kort sikt, i opinionsmätningar och röstetal. Det är ju inte heller så samhällen förändras. Men kanske skulle det gagna demokratin och det politiska livet i vårt land om partierna tog sina program och kongressbeslut på större allvar. Om kristdemokraterna vågade stå för sina kristna och värdekonservativa värderingar. Folkpartiet sin socialliberalism och Centerpartiet tog fasta på den växande klyftan mellan stad och land. Eller att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet såg klass- och fördelningsfrågorna som sin huvuduppgift. Liksom f.ö. Moderaterna, fast då med motsatt utgångspunkt. Varför det blivit så kan man fundera över en tidig oktobermorgon.
*
Författaren Bodil Malmsten talar i Babel om vilken befrielse det är att skriva på dator, hur hon när hon använde skrivmaskin ibland hade hela golvet fyllt med manus. Jag tror de flesta instämmer, men åtminstone nån gång om året är jag involverad i något projekt då det ser det ut så här hos mig.

Redigering old style.

Etiketter: , , , ,

måndag, oktober 13, 2014

2034

Carlson år 2034

Etiketter:

Ner med allt?

Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men ironisk är han inte. Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975 är en i förhållande till rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, teman, dikter och författarskap under 1960- och 70-talet, från Per Wahlöö till Gun-Britt Sundström. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 1980-talet kan han visa på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i modernism och nyenkelhet, kombinerad med en nyväckt vilja att utforska verkligheten (dokumentarismen). Inte minst författarnas inställning till den ofullständiga demokratin betonas. Okritisk är han inte, och visst kan man ha invändningar mot en del, men för den som vill ha en snabb introduktion (eller repetition) till denna epok kan boken varmt rekommenderas.

Ner med allt?
Johan Svedjedal
W&W 2014

Etiketter: ,

lördag, oktober 11, 2014

Det våras för snyftjournalistiken

När fastighetsskatten ännu var i kraft kunde man återkommande ta del av berättelser om genuina skärgårdsfamiljer som skulle tvingas från hus och hem på grund av skatten. När Alliansen sedan avskaffade skatten och ersatte denna med en kommunal avgift återfanns föga förvånande de stora vinnarna i höginkomstkommuner som Danderyd, Täby och Lidingö. För glesbygdsbor i mindre attraktiva områden innebar den nya avgiften många gånger en höjd kostnad.

Är det en alltför vild gissning att tro att vi det närmaste året kommer att översvämmas av reportage om väl fungerande små, privata förskolor, äldreboenden och vårdcentraler som anser sig tvingade att slå igen på grund av överenskommelsen mellan V, S och MP?

För övrigt undrar jag om den rödgröna överenskommelsen har bäring på det stora problemet, med så kallade buy-outs, dvs. den vanligaste typen av riskkapitalbolag som med lånade pengar köper upp verksamheter, för att sedan när man trimmat kostnaderna – som till 80 procent består av personalens löner och avgifter – sälja det hela vidare och casha hem vinsten. Att den uppköpta verksamheten, som i fallet med den konkursade John Bauer-koncernen, fått bära räntekostnaderna gör inte det hela snyggare. Vinsten under löpande verksamhet är sällan det stora problemet.

Etiketter:

söndag, oktober 05, 2014

Högre, högre, högre

Jag ser Vetenskapens värld om planerna på att sända människor till Mars. Ett högriskprojekt utan tvivel men sådan är nu en gång människans strävan:




Ivar klättrar

Etiketter: ,

lördag, oktober 04, 2014

Till vår nya kulturminister

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente:
Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.

Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentliga strukturer. Dessa kan vara fysiska i form av lokaler för kulturverksamheter alltifrån operahus till möteslokaler för studiecirklar, institutionella i form av både en kulturpräglad grundläggande skola och en särskild konstnärlig utbildning, av bibliotek och myndigheter som bevakar till exempel kulturminnesvård i vid mening. Alla sådana strukturer kan bara finansieras kollektivt, om inte kommer de inte att ge plats eller incitament för utveckling och förnyelse. … Statsbidrag anses alltid finare än kommunbidrag. Varför? Det som kommunen kan klara behöver inte staten lägga sig. Det som idag hotar är att man bygger upp en enorm politisk förhandlingsapparat där stora delar av kulturanslagen kommer att förbrukas innan en enda teaterföreställning producerats.

Kulturpolitiken behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det. (Tankar om politik. Ersatz 2010)

Etiketter: ,

fredag, oktober 03, 2014

Ålning medelst hasning in i Nato

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson. Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra.

Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram.

Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt annat håll. Och det gjorde vi som bekant, av förklarliga skäl.

Min engelska är inte av den kalibern att jag kan tränga in i allt det finstilta i det 19-sidiga dokumentet. (Självklart finns avtalet inte översatt till svenska.) Men av de sammanfattningar som jag läst (se bl.a. 8 dagar) framgår bland annat att
  • Sverige ska öppna gränserna för Nato-operationer, övningar eller skarpa insatser, genom beslut där Natos generaler har initiativrätt.
  • Vid tillämpning av avtalet ska Nato få obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig [!] och Sverige förpliktigar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Svenskt territorium ska få användas som bas för angrepp på tredje land. Det finns inga begränsningar angående vapenteknik. Kärnvapen är alltså inte uteslutna.
  • Natos trupper är undandragna svensk jurisdiktion. De kan inte dömas för brott begångna i Sverige. Vilket är direkt i strid med svensk grundlag.
Oavsett vad som är hönan och ägget i den ökade ryska närvaron på och kring Östersjön, eller om det föreligger något hot från Ryssland (som svarar för 5% av världens rustningskostnader mot USA/Natos långt över hälften) anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras. Men jag tror i likhet med bl.a. Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman inte att det sker bäst i skydd av Nato. Den som tvivlar kan läsa deras artikel i somras och fundera igenom argumenten.

Med detta går en snart tjugoårig förflyttning mot sin fullbordan. Ålning medelst hasning in i Nato. Detta är ett skammens dokument som våra folkvalda bör avvisa om den nya regeringen har mage att förelägga det för riksdagen.

Avtalet finns att läsa i sin helhet på Nyhetsbanken 

Etiketter: ,

tisdag, september 30, 2014

Noterat september 2014

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars


*
Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa.
*
Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner. Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det bra eller dåligt frågas i programmet.  Själv föredrar jag samma frukost och en promenad eller löprunda varje morgon, för att sen kunna lägga min energi på arbete och annat. Rutiner avlastar hjärnan från tusentals beslut som annars måste tas.
*
Arbete ska löna sig heter det. Men det finns annat som lönar sig bättre.En bekant köper en nyproducerad bostadsrätt i Stockholm. Hon inser snabbt att den är för liten för henne och hennes barn, och anmäler sitt intresse för en större lägenhet. En dag ringer en representant för byggbolaget, de har fått ett återbud och undrar om min bekant är intresserad. Hon tackar ja och säljer den lägenhet hon först köpte med en vinst på en miljon kronor, efter tre månader. Hon hann inte ens packa upp.
*
Jag ser K Special i SvT om Laureen Bacall och förbannar det faktum att det ska vara så omöjligt att kunna se gamla filmer på nätet. Jag surfar håglöst runt iett magert utbud på diverse sajter. Ska det vara stört omöjligt för bolagen att enas om en gemensam plattform, likt Spotify, där man kan hyra/streama all film som överhuvudtaget digitaliserats. Att The Story of film går i repris gör inte min lust på gamla filmer mindre. (Äntligen kan jag se de inledande avsnitt jag missade förra sommaren, finns på SvT Play)

Sen visar sonen mig sitt konto på amerikanska Itunes, och där finns dom, men bara för att köpa. Samma sak på Amazon ser jag senare.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
Jag tänker på alla de år Roy Andersson gjorde sina egensinniga reklamfilmer efter floppen med Giliap 1975. Det talades om att han höll på med en långfilm, han skulle finansiera den med intäkterna från de kommersiella jobben. De mer renläriga av vännerna fnissade och himlade med ögonen. Det visste man väl hur det var med en sån. Han hade sålt sig. Men så kom Sånger från andra våningen år 2000 och revanschen. Och nu vinner han Guldlejonet i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag lyfter på hatten för en som valt att gå sin egen väg.
*
Jag har länge fyllts av olust när jag läser om visioner som ”Ett Stockholm i världsklass” och slogans som ”Capitol of Scandinavia”. Det är som när man hamnar bredvid någon på en middag som bara pratar om sin egen förträfflighet, stöddigt och många gånger utan täckning. Men när jag läser om bygget av Nya Karolinska förstår jag att det är mer än så. Hur ska man annars förklara att man i en stad med konstant överbeläggning på alla sjukhus, bygger ett nytt storsjukhus – ”i världsklass” – till en kostnad av 52 miljarder kr över en 30-årsperiod och därmed tvingas minska antalet vårdplatser i länet med 250 stycken.
*
Att ombyggnaden av Slussen inte blir klar så länge jag lever, eller att ombyggnaden av Slussen blir klar när jag fortfarande är i livet. Jag vet inte vilket som är värst.
*
Jag tar mitt röstkort i fickan och går till Eriksdalsskolan, letar mig fram till min vallokal – Katarina 12 – och går in bakom det gröna skynket. Om inte annat så för att hedra dem som slagits för att jag ska ha den rätten.
*
Jag springer längs strandpromenaden i Visby i efterdyningarna av måndagens stormnatt. Vågorna dundrar in mot stranden. Kvistar och löv överallt på marken, möter enstaka hundägare och en och annan väl påpälsad på väg till jobbet. Det är som att springa mot en vägg. Där ringmuren slutar vänder jag upp mot Norderport och får vinden från sidan.
*
Nej, det blev ingen bokmässa i år heller. Jag åker jag till Visby och hjälper Lena att flytta i stället. Jag ögnar flyktigt flödet på Facebook och ser vad vänner och kollegor har för sig i Göteborg. Inte alls dumt. Och skonsamt för både huvud och fötter.
*
Jag ser en annons i tidningen om Isak-projektet. Man efterlyser frivilliga till ett försök med behandling mot depression med KBT på nätet. Jag funderar på om jag ska anmäla mig.
– Det tror jag inte du behöver, säger Lena. Det verkar du sköta så bra på egen hand.
Och jag skriver vidare.
*
En vän formulerar en intressant fråga på Facebook.
Förskolan som hans barn går på har bjudit in till arbetshelg. Och sånt förekommer ju. Både på kommunala och föräldradrivna skolor. Men det här är en privat förskola som ingår i en vinstdrivande företagsgrupp. Så föräldrarnas arbetsinsats bidrar, direkt eller indirekt, till ägarnas vinst. Min vän känner olust inför det hela. Hur ska jag göra? frågar han sig.
Kommentarsfältet flödar över av synpunkter:
”Det är klart att du ska ställa upp för dina barn.”
”Om min ICA-handlare vill att jag ska komma och städa lagret på en lördag får han betala.”
Mest verkar de flesta ha retat upp sig på den avslutande uppmaningen:
”Medtag egen matsäck.”
Kunde de inte ens bjuda på lite korv med bröd?
*
En kväll går jag för att lyssna på Anders Björnsson när han talar om Joseph Roth, den österrikiske författare han just skrivit en biografi om. Jag är sent ute när jag kommer till Rönnells antikvariat. Jag säger till biträdet att jag ska till Björnsson, ”i källaren”. – Det är nere till vänster. Norge, svarar han. Jag går nerför trappan och söker mig fram i långa korridorer. Kunder som letar bland böckerna i de långa bokraderna tittar upp på mig när jag ilar förbi. Överallt återvändsgränderna. En svag misstanke börjar ta form. Jag går upp för trappen.
– Jag skulle lyssna på Anders Björnsson, säger jag.
– Jaså, det är på Hedengrens, svarar biträdet. Jag trodde du menade Bjørnstjerne Bjørnson.
*
”Du behöver umgås lite mindre. Gå hem och stanna där i några dagar, läs lite böcker och tillbringa lite kvalitetstid med dig själv. Slut upp med att interagera hela tiden."
Jag vet att det vore absurt att säga så. Men hur kommer det sig att utåtriktade tycker sig ha rätt att pådyvla andra sina värderingar?
Den brasilianska författaren Vanessa Barbara skriver i Svenska Dagbladet  om att vara inåtvänd inte är en sjukdom som måste botas eller gömmas undan.

Etiketter: , , , , , , , ,

måndag, september 29, 2014

Allt är ju prioriterat!

– Allt är ju prioriterat!

En lokal polis svarar en journalist på frågan varför man inte avsatt mer resurser till att förhindra att en förföljd kvinna mördats. Vanligt gnäll från en omotiverad anställd? Eller?

Skatteverket, är till skillnad mot polisen, en myndighet många är nöjda med, trots dess uppdrag. En förklaring ges kanske i en intervju med myndighetens generaldirektör 1999–2009 Mats Sjöstrand. Han säger där att en myndighetschefs kanske viktigaste uppgift är att sålla bland alla påbud uppifrån och genomföra nödvändiga förändringar i den takt organisationen klarar av.

Man pratar inte heller om kunder på Skatteverket:

– En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Mats Sjöstrand intervjuas i Kristina Mattsson bok Välfärdsfabriken som jag tidigare skrivit om.

Etiketter:

måndag, september 22, 2014

Var och en lever i sitt lilla område

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia:

I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för.

Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet.

Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna.

– Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säger hon.

På vägen mot innerstaden talade de om Stockholms olika världar, minns Helene.

– Vi pratade om att man lever och bor i sitt lilla område och egentligen inte vet så mycket hur det ser ut i andra stadsdelar, säger hon

Men någon ändring blev det inte. Systemskiftet bestod.
*

Historien ingår i ett av reportaget i Den stora omvandlingen (Leopard förlag)

Etiketter: ,

tisdag, september 16, 2014

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Etiketter: