Alla helgons dag

”Utan att döden funnes
levde ingen”
- Gunnar Ekelöf

Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna.

Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska.

Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke.

***

Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ”Döden - en film om livet”. Filmen om Skogskyrkogården kan ses på SvT Play ännu några veckor

Läs även andra bloggares åsikter om döden

Historieförfalskning av äldre datum

Jag tillbringar några eftermiddagstimmar på Fornsalen i Visby. Stannar till inför de mäktiga bildstenarna med sina solkors och rika ornamentik. Begrundar silverskatter, gravar och fossiler. Fornsalen är ett museum väl värt ett besök. En ny välgjord basutställning om året 1361 och Valdemar Atterdag fångar mitt intresse. Århundradena före danskarnas invasion hade ju präglats av motsättningar mellan borgarna i handelns Visby och bönderna på den gotländska landsbygden, motsättningar som några gånger trappats upp till inbördeskrig. När danskarna nådde fram till Visby den 27 juli stängdes stadsporten. Den stridsovana bondehären slaktades på fälten utanför stadsmuren av de modernt utrustade danskarna, alltmedan stadsborna betraktade spektaklet från stadsmuren. Liken vräktes ner i massgravar (en anledning till att vi idag så väl kan studera deras klädsel och utrustning). Därpå släpptes Atterdag in i staden. Han förklarade Gotland danskt och utfärdade ett privilegiebrev som reglerade Visbys rättigheter. Ingenting dock om stadens skyldigheter! Den mytomspunna brandskattningen, förevigad genom CG Hellquists berömda tavla på Nationalmuseum, visar sig vara en myt, möjligen påhittad i efterhand av Visbyborna för att stilla ett dåligt samvete. De hade ju låtit Valdemar göra grovjobbet.

Historieförfalskning är inget nytt.



Andra bloggar om historia

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år.

Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det.

Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Skymningssång i Kalahari, Ordfront 2011.) Synen på trohet och otrohet har också varierat. Kärnfamiljen i dess nuvarande form är en rätt modern skapelse. Paräktenskapet man–kvinna har också sett olika ut inom borgerligheten och bland vanligt folk. (Jag har tidigare skrivit om Anette Rosengrens roliga och tankeväckande avhandling Två barn och eget hus. Carlsson 1991.)

Nu läser jag att det är först när man skiljer sig som det blir möjligt att leva jämställt. Om vi lämnar de känslomässiga argumenten (vilket är nog så svårt, en skilsmässa är ju en livskris för de flesta föräldrar och barn ) och ser hur människor har det kan vi konstatera att de flesta par lever hyfsat jämställt tills barnen kommer. Då går kvinnan i många fall ner på deltid och får huvudansvaret för hem och hushåll. Männen bidrar till hushållsarbetet på annat vis, men yrkesarbetar i genomsnitt som mest under småbarnsåren, detta visar de återkommande levnadsnivåundersökningarna.

Tidigare generationer inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen har, genom politiska reformer som särbeskattning, rätten till fri abort, skilsmässa och utbyggd barnomsorg, under 1900-talet sett till att äktenskapet blivit en samlevnadsform som kan bygga på kärlek och ömsesidighet. Äktenskapet behöver inte längre vara en symbol för mannens överhet över kvinnan.

Men man kom aldrig hela vägen, hemarbetet lämnades orört, kollektivhus och familjehotell blev enstaka öar i 50-talsidyllen, sex timmars arbetsdag en utopi som ingen ens längre orkar prata om. Istället har vi fått färdigtuggad industrimat och ”drömboende” (för vissa) i villa eller bostadsrätt. Där borgerlighetens lösning på den bristande jämställdheten (läs männens deltagande i hushållsarbetet) är Rut-avdrag för dem som har råd, ska feministernas och vänsterns svar då vara ”lycklig skilsmässa”?

Vart tog politiken vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om skilsmässa och jämställdhet.

Karin Broos och ensamheten

Vad är det i Karin Broos målningar som väcker en sådan anklang? Vi går runt i salarna på det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Jag stannar till framför de monumentala bilderna; mestadels kvinnor, slutna, försjunkna i sig själva, halvt bortvända. Är det den västerländska människans credo som ljuder från väggarna:

Jag är ensam.

Den vi fått med oss sedan barnsben. Förvänta dig inget från någon annan. Långt värre än alla Jantelagar.



Läs även andra bloggares åsikter om konst

Skapande samarbeten

På bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com. Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte branschen med krångliga kopieringsskydd och intensiv jakt på nedladdare. Strategin misslyckades och bolagen blev på sin höjd kvar som distributörer och marknadsförare. Av sju stora bolag i världen finns nu bara tre kvar. Men, säger min sagesman, nu har vinden vänt. Artisterna har under senare år åter vänt sig till skivbolagen; man vill ha en producent som hjälper till med låtval, val av medmusiker och av sound, en som bokar studio, musiker och tekniker. Och genom tjänster som Spotify bejakar man den digitala utvecklingen snarare än bekämpar den. Plötsligt kan bolagen (och upphovsmännen) tjäna pengar igen.

Vid en middag på kvällen hamnar jag bredvid en filmproducent och tidigare chef i filmbranschen. Jag berättar om det jag nyss hört och han drar paralleller till sin bransch: det fruktbara samarbetet mellan till exempel Lukas Moodyson och Lars Jönsson på Memfis, eller Zentropas betydelse för den danska vågen med Lars von Trier, Susanne Bier med flera. Inget skapande sker i ett vakuum.

Själv tänker jag på många av de böcker jag varit redaktör för genom åren. Visst finns det en och annan författare eller översättare vars manus i princip bara behöver en genomläsning och där ett och annat stavfel eller kommatecken behöver rättas. Men de tillhör undantagen vill jag påstå, i de flesta fall innebär förläggarens eller den kreative redaktörens arbete med en fackbok, eller roman, en process som kan bestå av allt från övergripande synpunkter på innehåll och struktur, till omfattande faktagranskning och redaktionell bearbetning. Tar förlagen den uppgiften på allvar finns det ingen anledning att hänga läpp.

Väljer man istället att rusta ned de redaktionella resurserna och enbart se sig som distributörer och marknadsförare är det fara värt att man blir frånsprungna. I bästa fall hittar författarna andra former för sina samarbeten (genom sina agenter, skrivarkurser och andra nätverk), i värsta fall kommer bokmarknaden att fyllas av ofärdiga och illa utformade pappersbuntar.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlagsbranschen

Sömn

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt.

”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.”

Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression. Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för ett antal år sedan vaknade jag konstant klockan fyra varje morgon. Hjärtat bultade och tankarna surrade som bin i huvudet. Att få sömnen tillbaka var ett första steg till åter få hälsan.

Idag kan jag vakna tidigt i perioder av hårt arbete, dvs. den stress som är och nog måste vara en naturlig del av livet. Då kan jag gå upp i ottan, jobbar några timmar för att eventuellt sova middag nån timme senare på dagen. När jobbet är klart tar jag igen den förlorade sömnen (något sömnforskarna iofs hävdar är omöjligt. Må vara hur det vill med det, men jag sover mycket då och mår bra av det.) Är jag uppe sent eller engagerar mig i något en kväll vaknar jag ofta tidigt morgonen efter. Några timmars nedtrappning på kvällen behövs för att komma till ro.

När jag var ung besökte vår familj ibland goda vänner i Kiruna. Det var inte bara umgänget som gjorde att de sällan kom i säng före midnatt för att sen gå upp till arbetet i ottan. I de ljusa nätterna sov de minimalt på sommaren. Desto mer blev det på vintern.

Människans sömn, med perioder av djupsömn och ytlig sömn som avlöser varandra, liknar den hos andra flockdjur. Evolutionsforskarna menar att det är en fördel för gruppen. På så sätt är någon alltid vaken om en fara skulle hota.

Karin Johannisson beskriver i sin bok Melankoliska rum (Bonniers 2009) hur sömnen i det förindustriella samhället ofta var uppdelad i två pass: Ett efter sänggåendet vid mörkrets inbrott, följt av vad hon kallar ”vakenvilan” innan morgonsömnen. Under den vakna perioden runt midnatt samspråkade man, med sin sängkamrat eller sin gud, kontemplerade, rökte eller hade samlag (något man inte orkade efter arbetsdagens slut.) Sedan somnade man om. Med elektricitetens intåg bröts detta mönster och kvällen blev en tid för umgänge.

I något sammanhang har hon berättat att många hört av sig och berättat hur lättade de känt sig efter att ha läst detta, att de slutat oroa sig för sina sömnvanor. Vi behöver sömn, olika mycket och kanske inte just på ett och samma sätt. Men sova det behöver vi.

Francisco Goya. Förnuftets sömn alstrar vidunder (Caprichos 1799)

Andra bloggare om sömn

Ingen kommer undan Olof Palme

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer. Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen.

Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos arbetarrörelsen.

Greiders budskap är att statsmannen och politikern Olof Palme inte varit möjlig utan den socialdemokratiska rörelsen (vi talar nu om den period när partiet fortfarande var en folkrörelse). Och han gör det delvis i polemik mot Henrik Berggrens och Kjell Östbergs biografier som han ofta återkommer till.

En värld utan sociala rörelser finns inte, konstaterar Greider. Människan har alltid organiserat sig på ett eller annat sätt. ”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatorisk”, menar han. ”Det är organisationen som är budskapet”, skriver han med en blinkning åt Marshall McLuhan. Hur ska nya sociala rörelser byggas i en tid när politiken alltmer framstår som en bransch där ett antal entreprenörer försöker värva röster hos oss, den potentiella kundkretsen. Just nu är Sverigedemokraterna de enda som bygger politiska rörelser, på samma sätt som den tidiga arbetarrörelsen, konstaterar Greider. Underifrån.

Vi har idag bilden av Olof Palme som den förste moderne mediepolitikern. Och visst var han var överklasspojken som aldrig kände sig riktigt hemma bland jobbarna i byggfutten. Men, menar Greider, han kom mer till sin rätt i talarstolen i Folkets hus än i tv. Rörelsen, som fortfarande var en rörelsen, var en klangbotten åt allt han sa och gjorde.

Vi hade då och har än idag uppfattningen att socialdemokratin fjärmade sig från socialismen under 1950-talet. Och visst avstod man från att ta strid om ägandet och det privata näringslivet. Finansminister Per Edvin Sköld såg istället den växande tjänstesektorn som framtiden: denna skulle vara skattefinansierad, offentligägd, styrd av behov och inte av efterfrågan. Manifestets ord ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” ljuder i bakgrunden. ”Det starka samhället ” tog form under Erlander och Palme och det Sverige som vi känt under senare år kom till (under en period var så många som fyra av tio förvärvsarbetande offentligt anställda). Det är hela den sektor som nu i allt snabbare takt privatiseras, öppnas för det globala riskkapitalets kortsiktiga vinstintressen.

Det är när socialdemokratin, pådriven av LO, ger sig på den ekonomiska makten genom försöket införa löntagarfonderna som man stöter på patrull och vi får den största borgerliga mobiliseringen sen Bondetåget. Uppenbarligen har man väckt en björn som sovit och kommit hotande nära intressena hos en borgerlighet som legat lågt och slickat såren sedan andra världskriget och dess tyskvänlighet. Palme trodde uppenbarligen aldrig på förslaget och det är egendomligt att läsa hur den annars påläste och samtalslystne partiledaren endast hade ett enda samtal med Rudolf Meidner, arkitekten bakom förslaget, om löntagarfonderna.

Greiders bok är en blandning av essä, historik, personbiografi och en kommentar till den pågående valrörelsen där socialdemokratin går mot sitt största nederlag i modern tid och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Han skriver socialdemokratins moderna historia, intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria. Greider resonerar, bjuder in till samtal och får mig att associera vidare, ibland i polemik. Men han får fart på mina tankar.

Uddlöst blir han, symptomatiskt nog, först när han ska formulera sig om framtiden. Några pliktskyldiga tankar om det goda arbetet. Liksom hos Bengt Göransson och andra socialdemokrater som jag respekterar saknas en diskussion om förhållandet till den ekonomiska makten. Det var ju, om man ska tro Greider, när man utmanade den som socialdemokratin gick på pumpen. Är en balans i Saltsjöbadsavtalets anda åter möjlig (en balans som inte alltid var så rolig för de på verkstadsgolvet eller i gruvorna, något vi ska komma ihåg när vi höjer folkhemmet till skyarna) eller ens önskvärd?

Socialdemokraterna förlorade den gången. Under den s.k. kanslihushögerns ledning kom man tillbaka som ett parti i tidens anda med avregleringar, privatiseringar, EU-medlemskap och nedskärningar på dagordningen. Glömd var visionen om den fulla sysselsättning och den offentliga sektorn som motorn i samhällsekonomin. Den ekonomiska politiken kortslöts i blocköverskridande överenskommelser. Storstäderna innerstadsbefolkning blev alltings mått och man lämnade fältet fritt för Sverigedemokraterna.

Varför blir jag då så upprymd av boken? Jag skriver detta samma dag som regeringen presenterar sin vårbudget. Mer skattesänkningar, och mest till de som redan har, är allt man kan prestera, samtidigt som stora delar av den offentligt finansierade tjänstesektorn går på knäna. Politikerna backar in i framtiden, rullar upp det starka samhället bit för bit.

Då blir Palmes tal om politikens möjligheter en injektion. Greider visar vilken lysande retoriker Palme var, vardagsnära (hans tal om rasismen samplat av Latin Kings) och visionär. Ta till exempel hans tal ”Politik är att vilja” (”men inte kunna” som vi elakt la till den gången) från 1964 som Greider citerar stora delar ur:

”Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratien.”

Vilken politiker skulle idag ta sådana ord i sin mun?


Ingen kommer undan Olof Palme
Göran Greider
Ordfront 2011

Läs även andra bloggare om Olof Palme, politik

Styckmordet och masspsykoser

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”.

De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok (Döden är en man. Fischer 1999) som just kommit, och menade att den måste bemötas.

I dag upprörs vi och förvånas över häxprocesserna under 1600-talet (många gånger också med barn i huvudrollen som vittnen). Även den gången visste alla att de anklagade var skyldiga. Samtidigt funderar jag på vad det kostar på att gå emot en sådan ström. Vilka personer som blir ”whistleblowers” och vågar utmanar ett kollektiv.

Vem är utan skuld? Vem kastar första stenen?

Programmet finns tillgängligt t.o.m. 12 maj på SvT Play. I programmet får man för första gången höra inspelningen med barnet som låg till grund för mammans vittnesmål. Ett för rättsväsendet pinsamt aktstycke.

Läs även andra bloggares åsikter om styckmordet, catrine da kosta

Sven Delbanc

”Även intellektuella har böjt knä”, skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet, nyss utgiven på Karneval förlag, om kriget mot Irak 2004. ”Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida.”

Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta tider och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst. En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931-1992), fastän professor i Uppsala och en del av ”etablissemanget” under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg. I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FiB/K:s första årgångar (publicerad i Våra författare 1974). Tv-serien Hedebyborna som gick i repris härom sommaren påminde oss om hans mest folkkära sida, i övrigt är det rätt tunnsått med böcker som bär hans namn numera. En tröst är därför Delblancsällskapets utgivning av hans kritik och essäistik i fyra volymer under redaktion av Lars Ahlbom.

Ur den senast utgivna, Mest personligt, publicerar FiB/K hans porträtt av en intellektuell medlöpare till ett annat imperium, det romerska. De ”afghanska banditer” som nämns i texten avsåg 1988 motståndet mot den då sovjetiska ockupationen av landet.

Introduktion till Sven Delblancs text "Flavius Josephus - en quisling med dåligt samvete" publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/11

Titlar utgivna av Delblancsällskapet
Strindberg – urtida, samtida, framtida. Carlssons 2006
Kritik och essäistik 1958–1991. Symposium 2007
Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier. H:ström 2009.
Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter. Carlssons 2010


Läs även andra bloggares åsikter om Sven Delblanc

Bengt Göranssons tankar om politik

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront:

Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle (Tankar om politik. Ersatz 2010). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med många väl valda exempel hur det får oöverstigliga konsekvenser när det överförs till offentliga tjänster som skola, kultur, vårdval etc. Skolan råkar särskilt illa ut i butikssamhället, menar han.

Kulturpolitiken måste utformas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll, menar han i en förgörande kritik av den gigantiska förhandlingsapparat som nu byggs upp i spåren av den senaste kulturutredningen. Kulturpolitiken ska tillhandahålla offentliga strukturer (lokaler, skola, bibliotek, myndigheter) i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv ska kunna utvecklas.

Han för intressanta resonemang kring skillnad mellan frihet och valfrihet, och i en diskussion om politikens gränser pekar Göransson på hur det offentliga idag äter sig in i ”civilsamhället” (folkrörelser och annat föreningsliv) och hur frivilliga (”volontärer”) hälsas med glädje eftersom de som jobbar gratis och inte ställer krav.

I butikssamhället blir medborgarna politikens fångar istället för dess uppdragsgivare. Mot den apati detta skapar ställer Göransson den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap som han menar bör utgöra en ledstjärna för socialdemokratin. ”I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet.”

Det är en glädje att läsa Bengt Göransson, spänstig i tanken och ordet. Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet. Men jag hade gärna tagit del av hans synpunkter kring den ekonomiska makten och demokratin, en del av samhället han avstår från att behandla.


Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 9/2010

När politiken kortsluts, eller varför Sverigedemokraterna går framåt

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren.
Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.
Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?
Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.
Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.


På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.
I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.
Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid den sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.
***
En del klokt har redan skrivits och sagts efter valet. Bo Rotstein pekar på hur Socialdemokraterna lämnat sina traditionella väljargrupper åt sitt öde.
Kajsa Borgnäs menar att partiet under lång tid sagt en sak och gjort något annat. Hon förespråkar en återgång till en mer traditionell socialdemokratisk politik.
En i många bemärkelser tung genomgång av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling stod Mikael Nyberg för redan innan valet i Högerns svarta bok. Verbal förlag 2010 (”Vart skickar vänstern räkningen”). Han är också elak nog att citera ur underlaget till det senaste socialdemokratiska rådslaget och menar att det är dags att rikta blicken dit där den verkliga makten finns i samhället, nedåt.
Linnea Nilsson och Emil Schön granskar i Fult folk, Karneval 2010 på samma sätt som Marsdal Sverigedemokraternas väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om politik och Sverigedemokraterna

När ens tid är utmätt

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik. Ersatz 2010)

För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta give… en charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor.

Samtidigt undrar jag vad jag själv skulle göra om jag fick veta att mina dagars slut var nära. I en antologi på 1960-talet (”Vintergatan”) skrev ett antal svenska författare på temat ”30 minuter kvar”. Mitt exemplar är nog borta sedan länge, jag minns bara frågan. Och den här legat kvar. Visst finns det, på det personliga planet saker som även jag skulle vilja hinna med, men när de enklaste är avklarade (varför vill vi alla hoppa fallskärm?) visar sig frågan svårare än vad man tror. Människan är ju en social varelse. Hur mycket är den individuella lyckan och självförverkligandet värd i ett samhälle som sakta bryts sönder. Ojämlika samhällen minskar även individens lycka (liksom hälsa osv.) hävdade författarna till vårens omdebatterade bok Jämlikhetsanden. Deras urval och metoder har, föga övertygande, kritiserats. De har ju en poäng. I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet, skriver Bengt Göransson. Se bara på alla inhägnade överklassområdena runt om i världen

”Alla ska med” var en socialdemokratisk valparoll med lätt töntstämpel. Och visst säger den inget om målet och vägen dit, men jag tycker den är sympatisk, idag när de som redan har röstar för att få mer och struntar i resten. (Åsa Linderborg i Aftonbladet)

Jag vet inget om hur det går i valet på söndag (opinionsundersökningar är en sak). Utan några illusioner lägger jag min röst på de rödgröna. Fyra år till med det nuvarande gänget kommer att i grunden ha förändrat Sverige. Men det var inte de som började den resan. Vi har de politiker vi förtjänar. Problemet är inte det vi gör en söndag i september vart fjärde år. Problemet är allt vi inte gör alla de andra dagarna.

Köpt centrum

Jag kryssar mig fram mellan krämarna i vårt lokala köpcentrum: mobiltelefoner (”Hej, ringer du med xxx?), hudkrämer, el-abonnemang och skinnplånböcker hör till det som bjuds ut. Jag kopplar på mitt stela ”Jag köper ingenting av er”-leende medan jag funderar över de unga säljarnas anställningsvillkor. Jag blir sällan tillfrågad, deras intresse verkar främst riktas mot pensionärer och kvinnor i övre medelåldern.
Vårt centrum hör till den offentliga mark som de borgerliga i stadshuset sålde till det engelska fastighetsbolaget Boultbee (nyligen uppmärksammat i Dagens Nyheter). I Svenska Dagbladet läser jag med tillfredsställelse att ICA Fastigheter nu stämmer Boultbee för oskäliga hyresvilkor och dunkla affärsmetoder. VD Michael Johansson säger: ”Det finns även gemensamma ytor i centrum där Boultbee stoppar in bland annat telefonförsäljare och det anser vi också bryter mot avtalet och stör handeln.” Kanske kan vi med gemensamma krafter kasta ut krämarna ur (köp-)templet.

Nästa steg blir att återerövra det offentliga rummet.

Läs även andra bloggares åsikter om boultbee

Vilse i fjällen

De gamla på ett äldreboende i Vänersborg har fått äta vinterpotatis hela sommaren. De har klagat och till sist har ett företag på orten förbarmat sig och skänkt dem färskpotatis, sill och gräslök. En man som inte brukar äta så speciellt mycket åt tio potatisar, säger en av de boende

Samma vecka läser jag Annika Ström Melin i Dagens Nyheter. Hon har vandrat i fjällen och läst Bengt Göranssons Tankar om politik . Över ett glas vin på Abisko Turiststation har hon skådat sanningen. Förr var det Folkhem, Svenska Turistföreningen, torftig fjällmat och sova på hårda britsar. Nu är det dunbolster, trerätters middag med gott vin och valfrihet i fjällvärlden. Så ska det vara i samhället också, är hennes budskap. Och nog kan hennes resonemang ses som en illustration till den förvandling av det offentliga till en gottköpsbutik där medborgarna/kunderna förutsätts shoppa loss efter behag. En utveckling Bengt Göransson bland annat kritiserar i sin bok. Att Ström Melin sen höjer på hatten för hans resonemang om medborgaranda och ansvarstagande hör till. Det kostar ju inget.

Och de gamla i Vänersborg borde förstås valt ett äldreboende som serverade årgångsvin och entrecotê.

Orsakar naturen katastrofer?

Våra tankar och känslor styr våra handlingar. Men orden styr våra tankar. ”Friskola” låter ju positivt och eftersträvansvärt, men vad är friskolan fri från? Och hur ser en ofri skola ut? Och en naturkatastrof orsakas den av naturen? Så tänker jag medan jag läser om bränderna i Ryssland:

”[Bloggaren] Potjkov berättar om sin egen situation. Om hur det i hans by 153 kilometer från Moskva på Sovjettiden fanns tre branddammar, en brandbil (som delades med två andra byar) och en brandklocka som kunde samla folket i samband med en eldsvåda.

–Men nu har de lokala myndigheterna torrlagt dammarna för att sälja dem som tomter till rika affärsmän, brandklockan är utbytt mot en telefon som aldrig blivit kopplad till telefonnätet och brandbilen har väl utomjordingar stulit. Ge mig tillbaka min brandklocka och stoppa upp telefonen i arslet, skriver Potjkov och inlägget fick till och med premiärminister Vladimir Putin att reagera.

Putin skickade en ny brandklocka!”(Svenska Dagbladet 10/8)

Och tidningens Rysslandsreporter Jan Blomgren rapporter till nätupplagan:

”– Mitt intryck är att det finns otroligt dålig beredskap och det finns otroligt dåliga resurser. Det enda jag kan se är en vattenkran som ser ut att vara av modell 1952. Bara enstaka brandbilar har åkt förbi här. En lokal taxichaufför säger att de har minskat budgeten och dragit in den enda brandbil som fanns för flera byar. Byborna säger att det fanns bättre resurser på Sovjettiden.” (Svenska Dagbladet 10/8)

Floder svämmar över, störtregn faller och skogar brinner. Men konsekvenserna bestämmer vi människor i hög grad.

Läs även andra bloggares åsikter om skogsbränder och Ryssland

Drömfabriken

Maria Hamberg har skrivit något så otidsenligt som en kollektivroman om människorna på en bilfabrik. Formen trodde man ju annars var död, utsopad som allt annat som andas kollektiv, arbete och gemenskap. Ändå har berättelser om människor i grupp aldrig upphört att fascinera. Se bara alla tv-serier och dokusåpor med mer eller mindre färgstarka personligheter, levnadsöden och mänskliga relationer.
Romanens titel är tvetydig. Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten, GPS kallad i romanen, där arbetarna är fullständigt utbytbara enheter. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett annat liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer möjligen om pension.
I romanen möter vi och lär för en stund känna Gunilla, Svenne, Thabo, Gunnar och Anna-Greta och de andra i en vardag där människovärdet kläs av en varje dag man stämplar in och overallen åker på, men som stundtals kommer fram i den gemenskap som trots allt uppstår.
Slutet på berättelsen är mörk. Allt fler av jobben övertas av inhyrda entreprenörer och bemanningsföretag. Inte bara städning och annat underhåll utan även arbetet som montörer vid linan. Bördan för de kvarvarande tillsvidareanställda blir allt tyngre med alla tillfälliga inhysingar som måste läras upp, på nytt och på nytt. Så lyckas arbetsgivaren slå sönder ett mer än hundraårigt kollektiv. Det är i alla fall någons dröm som förverkligas.

Kanske kommer morgondagens arbetarroman mer likna nyss Ivar Lo-prisbelönade Kristian Lundbergs Yarden (Symposion 2009), där arbetarkollektivet reducerats till en hoper tim- och daganställda individer, i en djungel där alla dagligen slåss för sin överlevnad. En värld som mer liknar dokusåpornas pakter och intriger. Men än så länge kan vi glädjas åt Maria Hambergs berättelse

Drömfabriken ges ut av Ordfronts förlag. Maria Hamberg har tidigare publicerat På väg till natten (2002), Några gjorde hålen (2004) och Greklandssommaren (2008).

Publicerad i Folket i Bild/Kultufront 4/10

Brott och provokationer

Nej, man ska inte försöka mörda någon, vare sig tecknare eller andra. Allra minst i ett barns närvaro. Rätten till liv är varje människas första rättighet. Med det sagt kanske man kan fundera något över det som nu hänt i Danmark.

Lena Sundström ger i sin läsvärda bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009) en uttömmande redogörelse över krisen med Muhammed-teckningarna i Danmark. Alltifrån det tvivelaktiga hot som uppgavs vara orsaken till publicering och den riggade inbjudan som gick ut till ett urval tecknare. Till det kan man lägga att Jyllands-Postens kulturredaktion så sent som ett halvår innan Muhammed-karikatyrerna gick ut i en kampanj mot den danske konstnär som avbildat Jesus med erigerad penis. Smaklöst och blasfemiskt, hette det den gången. Så mycket för den yttrandefriheten.

Läsvärd bok.

Läs även andra bloggares åsikter om muhammedteckningar och yttrandefrihet

Ångest är för de snälla

”Det finns en hundraprocentig korrelation mellan snällhet och ångest”, skriver den amerikanske psykiatern David Burns skämtsamt i en av alla dessa självhjälpsböcker. ”Du försöker skjuta bort problemet från ditt medvetande eftersom du vill vara snäll och inte ställa till problem eller göra någon upprörd.”

Jag vet inte om Kierkegaard eller demonregissören skulle ha hållit med. Kanske inte heller Sartre. Men det är inte alltid den existentiella ångesten (”vad gör jag med mitt liv?”) eller världssmärtan som håller oss vakna i gryningen. Det kan vara ett viktigt beslut som behöver tas. Själv är jag alldeles för snäll. Psykopater har säkert aldrig ångest.

David Burns. KBT - en självhjälpsbok. Optimal 2008

Läs även andra bloggares åsikter om ångest

Utan ärende

En ny bok av Clas Hyllinger piggar alltid upp. På ett vis påminner han om de radioprogram jag som barn hörde där jag satt under köksbordet på Tomtebogatan. Man vet aldrig riktigt vad som ska dyka upp i nästa inslag. Som när han i den i höst utkomna Utan ärende (Bonniers) skriver om Wilfred Thesigers upptäcktsresor genom de (av européer) outforskade delarna av Arabiska halvön. Till skillnad mot sina föregångare red han med beduinerna som en av dem och delade deras mycket magra villkor:

Så kom han mycket nära sina följeslagare. Han lyssnade till deras samtal och deltog i allt. Han observerade hur de läste öknen som en bok, hur de kände igen varenda kamel de såg och kunde dess stamtavla, hur de mindes varje regnskur som hade råkat falla över någon del av det väldiga området under de senaste åren och hur de kunde leta upp den glesa vegetation som uppstått på en sådan plats. Hur de skilde på olika sorters sand, den "röda" sanden som var bördigare än den "vita" ... Hur de upptäckte minsta rörelse på enorma avstånd och blixtsnabbt avgjorde om det var vän eller fiende

Några år senare, skriver Hylinger, körde bilar genom Det tomma området och ökenarabernas kultur slogs i spillror. Oljebolagens tid hade kommit.

Foto: Kristin Lidell

Vi lever. Vi dör. Det är bra

Sent omsider läser jag Carl Johan De Geers minnen från hans uppväxt i en dysfunktionell adelsfamilj (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008). Jag tycker om den. Sina föräldrar väljer man ju inte, det är vad man gör av sitt liv som räknas. Men mot slutet av boken skriver han också om religionen:

Det finns inget som talar för gudomliga krafter utom behovet. Men behovet betyder något. Religionen fungerar, därför finns den. Även om alltsammans är djupt bedrägligt.

Mot denna formulerar han en hyllning till livet och evolutionen:

När du går ut på gatorna - titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det sora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:

Vi lever. Vi dör. Det är bra.

Bergmans hushållerska

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman och om Tom Alandh

Att vänta barnbarn

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast. –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag?

En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen?

Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst.

Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn

Jan Guillou väcker minnen och tankar

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker och om jan guillou

Tänkt om det varit Anders Odell?

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång.

I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst nu i anslutning till rättegången. Någon som tar upp den handsken?

I ett tänkvärt inlägg i Folket i Bild/Kulturfront (5/09, tyvärr ej på nätet) skriver konstnären Lotta Lagercrantz:

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna Museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta Pantrarna, kritiserades museets ledning av Riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda. En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället ska inte ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”. Detsamma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister, och en annan Kulturutredning, som är i farten och konsten ska samhällsanpassas.

Ledningen för det Konstfack – skolan som en gång utbildade ett avantgarde – konstaterar bekymrat att Odell orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Den informationsansvarige på skolan gråter ut i spalterna över sponsorerna påstådda flykt (något dessa, om reklamens roll betydligt mer medvetna, dock förnekar).

Samtidigt, vilket Lagercrantz också påpekar, har en gallerist köpt graffitikonstnären NUG:s video för 35 000 kr och förklarar det vara en god investering. ”Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?” frågar sig Lagercrantz.

Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konst och politik

Vad kan man göra?

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom:

• Israel är en judisk stat
• Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna
• Kritik av judar är antisemitism
• Kritik mot Israel är därmed antisemitism

På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet.

Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet (2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål.

Det vi kan göra i vårt land är att försöka få regeringen att ändra sin och EU:s politik mot Israel. Låter det som en omöjlig uppgift är det inget jämfört med att försöka diskutera landets politik med dess företrädare och vänner i vårt land.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel och Aftonbladet

Den felande länken

Det är en sak som stör mig i debatten om piratkopiering och den underliggande frågan om upphovsmännens rätt till ersättning för nedlagt arbete. Varje månad får jag en räkning från Det stora bolaget på ett antal hundra kronor. Tidigare har det varit andra bolag jag betalt. Det har genom åren blivit ganska stora summor jag pyntat in för att få tillgång till det världsomspännande nätverket. Men, om nu allt ska vara fritt, varför har då ingen krävt att också tillträdet till Internet ska vara gratis. Eller, vilket man också kan tänka sig, att upphovsmännens ersättning tas ut som en del av de miljarder (hur många, nån som vet?) branschen omsätter varje år. Visst, jag förstår att nätbolagen behöver täcka sina kostnader och skapa vinst för att gå vidare. Men gäller inte det också alla musikartister, författare och bildkonstnärer? Varför ska just innehållet vara fritt? Eller är bredbandsavgiften något vi glatt betalar utan att reflektera. Alla kan väl inte surfa på grannens trådlösa nätverk?

Läs även andra bloggares åsikter om internet och upphovsrätt.

En dörr in till helvetet

De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten.

Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet).

Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de skulle säkert mörda mig för jämförelsen). En psykiatriker (David Eberhard) säger i ett samtal – utan att veta om hennes sjukdom – att bland det svåraste som finns är att avgöra om en patient verkligen tänker ta livet av oss. AH tänker tyst för sig själv att det inte är så lätt att veta som patient heller.

Hon har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. (Sjukdomen kallades förut manodepressiv. "Typ 1" går inte att ha i möblerade rum när manin sätter in, typ 2 är något mer sansad: skriver mängder av artiklar, böcker, håller föredrag på löpande band, ordnar överdådiga fester och gömmer de obetalda räkningarna i bokhyllan.) AH är märkligt produktiv även när depressionen sätter in. Inte den tyngd eller trötthet utan gränser som depression kan vara. Hennes diagnos har därför ifrågasatts från flera håll. Med vad är en diagnos? Några siffror på ett papper, en etikett som inte bästa fall leder till lindring om än ej bot. Hon beskriver ett liv och psykiskt tillstånd och hon gör det övertygande. Klart läsvärd

Ann Heberlein. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, depression och Ann Heberlein.

Nya tankar

Hur många originella tankar stöter en människa på under ett år? Det mesta vi hör och läser är ju självklarheter, upprepningar, omtuggningar av vad andra sagt och gjort, positioneringar. Själv kan jag just nu bara komma på två exempel från det senaste året. Dels Magnar Marsdals teorier om den dubbla ”höger-vänsterskalan” (återkommer till den senare). Den andra är Johan Frostegårds syn på depressionen som ett i grunden naturligt men av omständigheterna urspårat sätt att tillfredställa kroppens och hjärnans behov av vila. I sin något mångordiga men enormt uppslagsrika bok om evolutionen Nästan allt om människan skriver han:

”Depression kan alltså tolkas som ett från början naturligt system som utvecklas för att ge en individ möjlighet att dra sig tillbaka under en period för att samla krafter, men som går överstyr och blir skadligt istället. Denna utveckling skulle då förstärkas av miljöfaktorer som anonymitet, oöverskådlighet, ensamhet, stress och en begränsning av individens ’territorier’, till exempel i genomlysta kontorslandskap där ’ledningen’ har detaljerad kontroll över vad den anställde har för sig.”

Till detta lägger han så genetiska faktorer. Skulle denna uppfattning visa sig vara riktigt (hur man nu bevisar det?) löses ju hela diskussionen och ifrågasättandet av diagnoser som ”utbrändhet”, ”utmattningsdepression” osv. upp i intet.

Frostegårds uppfattning får delvis stöd av några uttalanden jag ser av Johan Cullberg. I en intervju i Dagens Nyheter (25/5-09) utvecklar han sin syn på kreativitet, personliga kriser och psykisk ohälsa:

En djupare depression är alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen. Leken dör ut. Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

***

Johan Frostegård, Nästan allt om människan, Karolinska Institutet University Press 2008. Frostegård intervjuas om sin bok i senaste numret av Läkartidningen: ”Människans kropp och själ bär vittne om evolutionen”. Läkartidningen 32/009
Cullberg intervjuas i Dagens Nyheter ”Måste genier vara galna?” 2009-05-25

Läs även andra bloggares åsikter om depression och kreativitet

Ryckigt ledarskap?

Ju mindre en ledare är på jorden desto mer ordar han eller hon om ”ledarskap” tänker jag när jag läser Fredrik Reinfeldts uttalande om de offentliga finanserna i fredagens SvD (2/3-09):

”Ekonomer har under en tid fört fram krav på att regeringen ska satsa mer pengar för att stimulera ekonomin, till exempel genom att ge kommunerna mer pengar. Men kraven får inget gehör hos statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

–Man ska komma ihåg två saker när det gäller ekonomer. Den ena är att de gärna spär på i dålig konjunktur. Den andra är att de lika gärna drar in när det blir lite bättre. Så tänker inte en som bär väljarnas förtroende, sade statsministern efter en KU-utfrågning igår.
...
–Mina väljare förväntar sig inte den typen av ryckighet i mitt ledarskap.”

Den som har det yttersta ansvaret för våra offentliga finanser menar alltså på fullt allvar att stat och kommun ska gasa i högkonjunktur och bromsa i lågkonjunktur. Vem var det som talade om ”ryckigt ledarskap”? Någon som minns den där keynesiansmen som återuppväcktes i höstas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik

En kulturutredning i tiden

Kulturutredningen är på flera sätt typisk för vår tid. En samling tjänstemän, utan förankring i de politiska partierna, konstaterar att ”staten spelat ut sin roll” och att framtiden tillhör EU, regionerna och ”civilsamhället”. Sen förhandlar man fram en snabbskiss och överlåter sen det mesta på framtida utredningar. Kryddat med en rekordkort remisstid.

I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront skriver jag om kulturutredning: En kulturutredning i tiden

Läs även andra bloggares åsikter om kulturutredningen

Newsmill, papperstidningen och de nya medierna

Jag lyssnade på förre Expressenredaktören PM Nilsson igår kväll. Tidigare var han politisk redaktör och Leo Lagercrantz debattredaktör på Expressen. Där kände de papperstidningens begränsningar i snabbhet och utrymme. Under högkonjunkturen hoppade de av och startade Newsmill , som snabbt blivit en citerad debattsajt.

Bakgrunden är de sociala och nischade medier som växt fram under senare år: youtube, myspace, facebook, twitter för att inte tala om alla bloggar. (Man räknar med att det f.n. skrivs 75 miljoner blogginlägg varje dag.) Medielandskapet blir alltmer fragmentiserat och individualiserat. Obama drev sin valkampanj i hög grad i denna miljö, andelen unga som röstade i det senaste valet ökade markant, intäkterna från s.k. 3 dollars-donatorer översteg miljardärerna. Carl Bildt bloggar varje dag om svensk utrikespolitik och hur det är att vara svensk utrikesminister (http://carlbildt.wordpress.com/). Unga modeintresserade kvinnor läser lika mycket Blondinbellas blogg (http://blondinbella.se/ nu större än SvD.se) som traditionella tjejtidningar. Under rättegången i Dalarna bloggade den mördade flickan Englas mamma varje dag från rättegången eftersom hon inte kände igen sig i mediernas rapportering. Samma mönster såg vi under Pirate Bay-rättegången där de åtalade omedelbart la ut sina kommentarer och tankar på twitter. Människor går förbi de traditionella medierna som ofta ställs inför fullbordat faktum. Nu kan man, som Jan Guillou och Mats Svegfors, betrakta detta som en sump av rättshaverister och förorättade vilka tidigare bombarderade tidningarnas insändarredaktioner. Oavsett detta har något hänt.

På Newsmill skriver alltså de som är inblandade i de viktigaste nyheterna själva. Bakgrunden till Newsmills relativa framgång (50-80.000 unika besökare varje vecka och många länkningar) är, enligt PM Nilsson, ett aktivt redaktörskap. De tre redaktörerna (Bangs f.d. chefredaktör Karin Eder Ekman är den tredje) plöjer igenom nyhetsflödet och kontaktar dem man anser kan tillföra något och erbjuder debattutrymme (vare sig det gäller AMF Pensions bonusavtal, den häktade läkaren på Astrid Lindgren-sjukhuset eller Liza Marklunds Gömda). Beställda inlägg honoreras, dessutom publicerar man (märk väl, efter sedvanlig redaktionell granskning och redigering) spontant inskickade inlägg samt upplåter plats åt kommentarer. Deras slutsats är att kvalitet lönar sig.

Givetvis kom diskussionen in på papperstidningens uppgifter. Där är väl alla spekulationer lika mycket värda. Att vi kommer att se en rejäl tidningsdöd det närmaste året handlar ju lika mycket om den ekonomiska krisen som förekomsten av nya medier. Både New York Times och Svenska Dagbladet tillhör dem som inte tros överleva 2009.

Själv framhöll PM Nilsson det klassiska reportaget, berättandet och den personliga stilen som några av papperstidningens företräden. En renässans för den legendariska reportern, lika mycket författare som journalist. Allt annat kommer att flyttas till webben i interaktiv gemenskap med läsarna.

Ett annat problem för nätsajterna är ekonomin. Newsmill, som ägs av Bonniers, var tänkt att leva på annonsintäkter. Dessa är närmast noll för tillfället. Framtiden är alltså högst osäkert. Även utan ekonomisk kris är annonsintäkter idag något man inte alls kan ta för givet. Många företag bygger idag sina varumärken och marknadsför sig utanför de traditionella medierna. Apple bygger communities och skapar grupper och händelser kring sina produkter på Facebook och andra sociala forum. Hängivna användare skapar bloggar. Kostnad för marknadsföring lika med noll.

Läs även andra bloggares åsikter om medier