måndag, september 22, 2014

Var och en lever i sitt lilla område

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia:

I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för.

Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet.

Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna.

– Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säger hon.

På vägen mot innerstaden talade de om Stockholms olika världar, minns Helene.

– Vi pratade om att man lever och bor i sitt lilla område och egentligen inte vet så mycket hur det ser ut i andra stadsdelar, säger hon

Men någon ändring blev det inte. Systemskiftet bestod.
*

Historien ingår i ett av reportaget i Den stora omvandlingen (Leopard förlag)

Etiketter: ,

tisdag, september 16, 2014

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Etiketter:

lördag, september 13, 2014

Jävla (sk)it-system

Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system:
Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på.
Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter och förståelse för den verksamhet de är satta att understödja är noll och intet.

När jag började mitt yrkesliv fanns det fortfarande manuella räknemaskiner, man ställde in några värden med en knapp, snurrade på en vev och resultatet visade sig i en liten ruta, sedan kom elektroniska räknemaskiner och miniräknare (jag har fortfarande en solcellsdriven Citizen från 1978 liggande i skrivbordslådan). Produktionsfaktorn Leif ute i tryckeriet kunde börja använda en programmerbar Texas Instruments för sina kalkyler. I mitten på 1980-talet kom så persondatorerna, där kalkyleringsprogrammen – vid sidan av ordbehandlingen, var den mest använda tillämpningen. Att skriva sina texter på datorn var en befrielse för den som ägnat timmar åt att skriva rent nerkladdade manus. Att göra en kalkyl i Excel blev baskunskap hos alla som hade något med ekonomi att göra, i jobbet eller privat. Man spar helt enkelt tid med en dator. Men till skillnad mot inom många andra branscher har it inom det offentliga inte blivit en avlastning. Långt därifrån.

I Kristina Mattssons bok beskriver en lärare det nya it-systemet i Stockholms skolor som kostat fem miljarder att utveckla men brakar ihop varje gång alla lärare loggar in samtidigt, dvs. vid skoldagens slut (när ska de annars göra det?). Det krävs 25 klick med datormusen för att göra en enda journalanteckning, berättar en barnmorska och man kan läsa om skoladministratören som hade 19 olika it-system att hantera och löste det genom att ha den ”riktiga” planeringen i Excel. Sen fick hon fylla i sina uppgifter i de olika programen. Dubbelt arbete med andra ord.

Oförnuft och barnsjukdomar? Nej, menar Jonas Söderström, som är informationsarkitekt (jo det finns sådana) och skrivit boken Jävla skitsystem. It är, till skillnad mot gamla tiders kontorsvaruaffärer, en världsomspännande multimiljardindustri. Byråkratin och industrin har ett starkt gemensamt intresse av administrativ tillväxt. Att bli systemförvaltare är också en karriärväg för mellanchefer, med högre lön och säkrare anställningsförhållanden. Och mer makt. Söderström sammanfattar:
Vi kanske har en utmärkt bra beställarkompetens, precis den som behövs om syftet är att samla makt.
*
Kristina Mattsson har alltså skrivit en utmärkt bok om makt och maktlöshet inom den offentliga sektorn, där det flitigt diskuterade dokumentationsraseriet och avprofessionaliseringen sätts in i sitt sammanhang. Vad den enskilda läraren eller socialarbetaren kan och gör saknar där betydelse, och ska så göra, enligt de förhärskande konsultteorierna. Kunskapen sitter i organisationen. Alla är utbytbara. Därmed bli också all kritik underifrån, även konstruktiv, ett uttryck för illojalitet och att när det brister så är det den enskilde medarbetaren som felar.

Välfärdsfabriken
Kristina Mattsson
Leopard förlag 2014

Etiketter: ,

tisdag, september 09, 2014

Michael Jackson går igen

Ett spöke går runt förskolevärlden – Michael Jacksons spöke. Först var det brorsonen sex år, som ville ha Michael Jackson-kläder i födelsedagspresent, sen äldsta barnbarnet, snart fem år, som hört om Michael Jackson på förskolan, och nu fyraåringen. De hänger över Youtube-videor eller bläddrar bland låtar på Spotify.

Jag heter Michael Jackson, förklarar fyraåringen bestämt när man tilltalar henne med sitt förnamn. Häromdagen hade hon dansuppvisning hemma. ”Bara tjejerna får titta”, så Lena och dottern tog plats i vardagsrummet. Sen var det ”killarnas” tur. Det var jag det. Svärsonen fick av någon anledning inte vara med och visades ut i hallen.
Musiken till ”Beat it” drar igång på dataplattan. Hon står en lång stund på mattan och koncentrerar sig under introt, tar sen ett steg åt sidan, med ena benet bakom det andra, sen samma sak åt andra hållet, några steg framåt, och så bakåt, snurrar runt i en piruett, slänger sig bakåt på soffan vrider sig runt. Så fortsätter det, genom hela låten.

Vad är det som händer? tänker jag Är det samma barn som för ett halvår studsade runt till signaturmelodin till Bamse, eller nån spellista med diverse disco och hiphop?
Uppdaterad

Etiketter: ,

söndag, september 07, 2014

Noterat augusti

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre.

Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest.
*
Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa. Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och vi växlade några ord. Hon hade växt upp i apotekarens paradvåning, en trappa upp, av vilken Lena nu bor i en del. Må hon vila i frid, eller leva fullt ut, i sin himmel.
*
Ett Europa där ekonomierna står och stampar, demokratin går kräftgång, där identitet (ras, kön, ålder) blir viktigare än åsikt och ideologi. Vad passar då inte bättre än lite krigsretorik? Greppet har ju prövats förr, med framgång. Sikten klarnar, dimman lättar, äntligen ett högre mål att enas kring
*
Tredje lördagen i augusti städar vi stranden nere vid det stora badet. Vattnet är fortfarande varmt och det är milt i luften när vi samlas, ett tjugotal frivilliga från bygden, fastboende och sommargotlänningar. Vi går i två led åt varsitt håll, plockar kvarglömda skor, flaskor, plastpåsar. Folk städar undan efter sig betydligt mer än jag förväntat mig och jag får lust att skriva en patriotisk insändare till lokalpressen. En minitraktor samlar ihop släken som ligger och ruttnar i strandkanten. Det är gott att göra saker tillsammans och sen dricka kaffe, få en varm korv och skvallra lite om bygden. I bakgrunden finns också EU:s Leaderprojekt,  för varje mantimme vi bidrar med får det lokala utvecklingsbolaget pengar. Det hör också till bilden. Men det är inte därför vi ställer upp.
*
En fördel med att läsa dagstidningen på sin läsplatta är att man inte ser vem som har skrivit förrän man kommit till slutet av en artikel. Man börjar läsa en intressant artikel på kultursidan om ”det allmännas bästa”, Thomas Piketty , François Flahault och politikens uppgift att tygla maktsträvanden och egenintressen för att på slutet finna att den är skriven av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (dvs. Vatikanstaten) Ulla Gudmundson.
*
En fluga surrar i sovrummet av den sort som brukar kunna väcka en på morgnarna. Jag går upp, tänder takbelysningen och hämtar flugsmällan. Här ska dödas. Jag tänker på barndomens somrar då vi bodde på bondgård och svärmarna av flugor runt kor och hästar i hagarna, i ladugården, i kök och på utedass. Toleransen är inte hög numera.
*
Så har regeringen beslutat att utländsk trupp ska få slåss på svensk mark. Två veckor före riksdagsvalet och mitt under en brinnande konflikt i kärnan av Europa. Mönstret känns igen. Pensionsöverenskommelsen på 90-talet, avskaffandet av den allmänna värnplikten. Det svenska folket anses inte moget att ta ställning så viktiga frågor. Jag får god lust att stanna hemma söndag om en vecka. Men även om jag inte sätter på mig finkostymen, kommer jag att gå till Eriksdalsskolan och ställa mig bakom det gröna skynket. Demokrati vart fjärde år är trots allt bättre än ingen alls.

Hans Blix och Sven Hirdman skriver i Svenska Dagbladet (Sverige halvvägs in i Nato). Blix, Hirdman och Rolf Ekéus har tidigare utvecklat argumentationen mot ett svenska medlemskap.
*
Vi ser en förhandsvisning av Rainer Harlebs nya film Långt från Jordbro på bygdegården i Katthammarsvik, ett varpakast från huset där han klipper sina filmer. De barn en gång följde vid skolstarten i Jordbro 1972 har inte bara fått egna barn, nu börjar också barnbarnen komma. Andra har dött i sjukdomar. Han hade tänkt avsluta projektet när en av dem han följt genomn åren ringde och sa att hon skulle bli mormor. Det triggade igång. Sällan har väl en filmserie så väl fångat livets gång. Och hur ofta kommer man människor så när i deras tankar, om liv och död.– Han återupprättar förortens folk, säger Lena när vi går ut från bion.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
En dag i högsommarvärmen öppnar garderoben där jag förvarat vinylskivorna alltsedan flytten, liksom dagböckerna är jag alltför rädd om dem för att vilja ställa upp dem på vinden. Jag börjar sortera, svenskt, klassiskt, folk- & världsmusik, rock & pop. Funderar på att ta fram skivspelaren, men börjar istället göra en spellista med den musik som fanns kring mig och som formade mig, medvetet eller omedvetet från barnsben till jag fick egna barn. 1950-, 60- och 70-tal. Allt från ”Balladen om Eugen Kork” till Blue Cheer och Ray Cooder. Jag sätter på shuffle och minns en tid när man kunde sitta tillsammans, familj eller kompisar, i soffan och lyssna igenom en hel platta. En del om musik som format mig berörde jag i ett blogginlägg om min uppväxt
 *
Jag instämmer i det Torbjörn Tännsjö skriver om kampen mot rasismen (Antirasism på villovägar). Att det är en klassfråga. Inte för att vi är så fördomsfria som vi ibland inbillar oss. En främling som kommer till byn väcker fortfarande misstänksamhet hos flertalet. Men i dagens samhälle är de ”rasistiska” partierna den idealiske fienden. Alla rättänkande, från regering, medier och ”vänster” och ”höger” kan enas, peka finger och ta en kaka till vid förträfflighetens kaffebord. Allt medan de djupare konflikterna i samhället dölj.
*
Under några lediga dagar läser jag John Williams Stoner (Natur & Kultur 2014) boken ”alla” pratar om. Vad är det som gör ett så starkt intryck?  Ett helt människoliv sammanfattat på några hundra tusen tecken. Och visst är den bra. Men att en bok blir en sådan snackis beror sällan enbart på dess litterära kvaliteter. Jo, det är en klassresa som skildras, sånt är ju populärt. Handlar det om ”acceptans”, ett annat populärt begrepp, om att ta sig vidare i ett liv, mot alla odds, med alla dess motigheter, utan någon framgångsrik ”satsa på dig själv”-, ”tänk positivt”-moral. Att det handlar om en människa som, likt många recensenter, bara känner sig hemma i litteraturens värld. Till skillnad mot mycket annat ligger det lästa kvar och molar inom mig. Just så kan ett liv vara.

(Spoilervarning!): Men när hustrun i det misslyckade äktenskapet lyckas vända den älskade dottern emot honom är jag färdig att slänga läsplattan i väggen.

Etiketter:

fredag, september 05, 2014

Jag aktiverar mitt Facebook-konto

Jag bestämmer mig för att aktivera mitt Facebook-konto igen. Jag går in och finner att allt är kvar som jag lämnade det den dag jag stängde dörren för snart 18 månader sedan. Bilder, inlägg, statusuppdateringar och gamla kommentarer. FB glömmer inget.

Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet.
*
För några år sedan såg jag en intervju med en man som överlevt en flygkrasch i Anderna. Den var på sin tid mycket omskriven. Planet var länge försvunnet och man trodde att alla dött. Det visade sig att en grupp överlevt, bland annat hade de börjat äta av sina döda, nerfrusna medresenärers kroppar. Till slut lyckades några av dem ta sig över bergsmassivet, åter till civilisationen. Glädjen över att vara tillbaka blandades med chocken att finna att livet (bortsett från för de närmast anhöriga) pågick som vanligt. Dem förutan.
*
Jag redigerar en översättning av en bok om robotar (mer spännande än det kanske kan låta) och funderar på när det kommer en tredimensionell version av Facebook. En där man kan sätta sig ner och prata vid ett bord, dansa, gå på fjällvandring, se en film, ha sex eller göra en jordenruntresa men någon vän. Den kanske redan är under utveckling.

Etiketter:

onsdag, september 03, 2014

Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?

Möjligheten att välja skola hade dykt upp i Stockholmsområdet när våra barn hade nått tonåren. Några av föräldrarna från mellanstadiet hade lyssnat till locktonerna från skolor i Stockholms innerstad och närförorter. Men vi bestämde oss för att låta sonen och dottern börja högstadiet i den närbelägna 60-talsförorten. Skolan hade väl inte det bästa rykte (vilka högstadieskolor har det?), men vi tänkte att det inte kunde vara fel ha dem nära, i en välbekant miljö. Det kulturella kapitel de hade med sig hemifrån borde räcka. De skulle heller inte avskärmas från den verklighet flertalet ungdomar i vårt land lever i. (Ska man verkligen experimentera så med sina barn? tänker kanske någon. Ja, fråga alla de föräldrar som idag skjutsar sina barn kors och tvärs genom Stockholmsregionen i hopp om att finna den senaste, populäraste och mest omtalade skolan.)

Genom att välja en skola i vår närhet ingick de också i ett nätverk med hyfsad social kontroll. (Så mycket kontroll man nu kan ha på en nybliven tonåring som just upptäckt nöjet i att dricka folköl, röka, spela kort om pengar och måla graffitti under pendeltågsviadukter.) Men i Skogås på 1990-talet fanns både en ungdomsgrupp med fältassistenter, fritidsgård, en grupp kvarterspoliser och en föräldraförening vars nattvandringar jag deltog i, allt detta i ett vad jag förstår tämligen unikt samarbete.
*
Jag tänker på den här tiden när jag läser Kent Wernes & Olav Fumarola Unsgaards (red). Den stora omvandlingen. I dag ska vi ju alla välja. I bokens bärande reportage ”Pysslingen och den stora omvandlingen” berättar Kent Werne historien om den utveckling Sverige genomgått, från det att det privata daghemsbolaget Pysslingen startade 1983 till dagens jättekoncerner med över 100 miljarder i intäkter av skattepengar.

Den som tror att riskkapitalbolag tillför kapital till en svältande offentlig sektorn får här förklarat för sig skillnaden mellan bolag som satsar pengar i att starta nya företag (venture capital-bolag) och buy-outs, dvs. bolag som – oftast med lånade pengar – köper företag och ökar deras värde genom effektiviseringar, för att sedan sälja med en rejäl vinst (gör en exit). Den svenska riskkapitalbranschen domineras nästan helt av de senare. Sådant kan förstås låta sig göras med en nedgången spikfabrik eller handelskedja, men i verksamheter som skola, vård och omsorg handlar det uteslutande om att minska personalkostnaderna, och det görs genom att minska antalet anställa, anställa mindre kvalificerad personal och ha fler timanställda.

Det är ”sannolikt svårt att förstå hur attraktiva dessa verksamheter är”, konstaterar en finansman som citeras i boken. ”Kombinationen av relativt säkra och förutsägbara intäktsströmmar och inga eller låga fasta kostnader innebär att … i stort sett hela verksamheten kan köras på lånade pengar.”

Att de uppköpta bolagen många gånger får betala räntorna på lånen, som i fallet med JB-koncernen, vars konkurs ägnas ett reportage i boken, gör inte upplägget mindre attraktivt för hugade spekulanter.

Olof Palmes ord från 1985 framstår i dagens debatt också som närmast visionära:
”Marknadisering och efterfrågestyrning skulle också leda till överetableringar i områden där företagen såg en chans till avkastning, och ’underförsörjning’ där lönsamheten bedömdes bli svag.”
Till skillnad mot dagens socialdemokratiska partiledning hade Palme uppenbarligen läst sin Marx. Men många svenskar var trötta på tungrodd byråkrati och långa vårdköer. Så marken var väl beredd när systemskiftet inleddes på allvar 1991 under regeringen Carlsson, för att sedan bara rulla på under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

I slutkapitlet sammanfattar bokens båda redaktörer:
”I äldreomsorgen har konkurrens och vinstkrav lett till lägre personaltäthet, tilltagande stress och ökad kontroll; i skolan har det fria valet och jakten på vinstmarginaler spätt på segregationen, försämrat kunskapsnivån och satt igång en betygsinflation; och inom sjukvården har kundvalssystemen visserligen ökat besöksfrekvensen, men också omfördelat vårdresurser från sjukare befolkningsgrupper till friskare.”
Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?
*
Hur det gick för våra barn? Om vi valde rätt den gången kan bara de själva svara på, men efter diverse kringelkrokar har båda landat i en tillvaro med jobb och familj och en hyfsad hållning till livet. Vad mer kan en förälder önska sig?
*
Kent Werne & Olav Fumarola Unsgaard: Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Leopard 2014

Etiketter:

tisdag, september 02, 2014

Boken som inte skulle fått komma ut

Så har jag då läst boken som aldrig skulle fått komma ut om Jan Guillou och Norstedts förlag fått bestämma. Är Jan Guillou utifrån (Lindelöws 2014) ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens KGB-avslöjande 2010 – en gång för alla ”avslöja” stjärnförfattaren och journalisten, som en del hävdat?

Jag läser och mitt svar är nej. Metodiskt går Frigyes igenom Guillous liv och gärning. Han har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är många gånger den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter att ha varit ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När boken först kom ut ställde jag frågan hur jag som förlagsredaktör själv skulle reagerat på uppgiften om att han relegerats från Solbacka? Eller att hans far jobbat på den franska motståndsrörelsens kontor i Stockholm under andra världskriget (om det nu fanns ett sånt kontor, uppgifterna varierar). Nu när jag läst boken är jag än mindre säker; här finns 1000-tals faktauppgifter, intervjuer och citat, sida upp och sida ner, somligt är fel (AB:s chefredaktör hette t.ex. Gunnar Fredriksson, ”Shit happens”, som Guillou skrev när Hanne Kjöller gjorde sig skyldig till samma sak), annat är tolkningar. (Frigyes syn på Folket i Bild/Kulturfronts 70-tal ligger närmare Guillous egen än t.ex. min; till hans heder ska dock sägas att han gått igenom årgångarna.) Historien om Solbacka är inte långt från sanningen (bland annat bekräftat av Guillou själv i en krönika i Aftonbladet ), men jävulen sitter i detaljerna. Guillou har också ställt upp på timtals av intervjuer med Frigyes och läst delar av manus. Boken ligger snubblande nära en auktoriserad biografi Jag kan därför bara hoppas att jag frågat om Frigyes konfronterat Guillou med uppgifterna om hur det gick till när han lämnade Solbacka.

Hur ska man då förklara att Norstedts bestämde sig för att dra in boken? Herman Lindqvist tog ju heder och ära av en antinazist. Den gången tryckte man nytt. Då Bonniers efter några inledande turer tackat nej till en bok om Guillou gick budet till Norstedts som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om anseendet. Uppenbarligen vägde Guillous ord och varumärke tyngre. Paul Frigyes, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.

Personligen hade jag föredragit att det som skrivits om till den nya utgåvan på något vis markerats i noter eller så och att historien om hur boken drogs in hade kommit som efterord. Men det är petitesser. Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer 

Jag recenserar i ett kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Etiketter: , ,

måndag, september 01, 2014

Ebba Witt-B. folkbildningen, kulturen och skolan

En kväll i somras på den alltid livaktiga Bygdegården i Katthammarsvik lyssnar vi till Ebba Witt-Brattström som talar om bildning och folkbildning, kulturarvet och nationen. (De sistnämnda begrepp du knappast törs ta i din mun idag utan att beskyllas för att vara mörkbrun.) Hur annorlunda är det inte i Finland, där hon nu är professor.

Folkbildning, menar hon, med en definition jag gärna skriver under på, är när någon med djupa kunskaper inom ett område delar med sig till en bredare allmänhet, folket. Idag har vi både en rädsla för och en längtan efter bildning, menar hon och berättar hur det gick till när hon blev tillfrågad om att medverka i tv-programmet ”Fråga kultureliten”. Där skulle, enligt redaktionen, ”de smartaste” och ”de intelligentaste” människorna i vårt land medverka, därtill de mest ”intressanta kulturpersonligheterna”. Visst blev hon smickrad, men det var något i upplägget som skavde så hon tackade nej. Då fick hon veta att hon inte behövde vara orolig, redaktionen hade researcher som kunde hjälpa till med svaren. – Intelligentare än så ansågs jag alltså inte vara.

Den bild hon ger av situationen på de svenska högskolorna liknar den jag hört från akademiker jag arbetat med. Studenterna är nyfikna, ifrågasättande, men har svårt att båda läsa och skriva. De blir dessutom kränkta när de får kritik. Då hon allt oftare såg att efternamnen på den lilla grupp som det gick bra för kom från med dem som utgör eliten i vårt land ville hon inte vara med längre. Hon valde istället att börja undervisa i Berlin, sedan i Helsingfors.

På frågan om nyckeln till den finländska skolans framgångar svarar hon att de elever som har svårt att läsa och skriva får gå på stödundervisning redan på lågstadiet och inte på högstadiet, då det redan är försent och avsevärt dyrare, som i Sverige. I Dagens Nyheter gav skolforskaren Pasi Sahlberg nyligen uttryck för liknande åsikter. Andra halvan av föredraget ägnar hon åt den enögda litteraturhistorien och arbetet med Kvinnornas litteraturhistoria. Bredden och kunnandet i hennes framställning är stimulerande, här finns tuggmotstånd.

Efteråt hör jag att de mer feministiskt lagda vännerna är lite besvikna på hennes framträdande.

Etiketter: , ,

söndag, augusti 17, 2014

Pillerparadoxen

Varför lider fler och fler människor av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det är underrubriken på Robert Whitakers prisbelönta reportagebok Pillerparadoxen. Det är också den fråga han ställt sig att utreda på närmare 400 sidor.

Psykiatrin i USA på 1970-talet var trängd av ”antipsykiatrin” och psykoanalysen. Lösningen blev att göra psykiatrin till ”vetenskap”. Precis som diabetes hade sin orsak i brist på insulin kunde de psykiska sjukdomarna förklaras med brister i hjärnans nervbanor och signalsubstanser. Resultatet är en fullkomlig explosion av diagnoser – och läkemedel. Whitaker och de han intervjuar menar att industrin selektivt valt ut data som talar för läkemedlens positiva effekter genom lämpliga (oftast korta) tidsintervaller. Långtidseffekterna, i de få fall de undersöks, pekar i motsatt riktning.

Genom att radikalt utvidga diagnosernas omfång räknar psykiatrin ett ständigt ökande antal barn och vuxna till de psykiskt sjukas skara. De som får diagnoser på detta sätt behandlas därefter med psykiatriska läkemedel som ökar risken för att de ska bli kroniskt sjuka, menar Whitaker och många med honom. Särskilt som patienterna ofta utsätts för en cocktail av läkemedel vars samlade effekt ingen vet något om.

Läkemedelsindustrin kastar årligen miljondollarbelopp över yrkes- och patientorganisationer, granskande myndigheter och enskilda forskare. För dem med andra idéer eller som vill diskutera biverkningar stängs dörrarna effektivt. Det Whitaker skildrar är inget mindre än ett moraliskt haveri.

Whitaker belägger sina påståenden med referat och citat ur hundratals forskningsrapporter, vars värde jag som lekman inte kan uttala mig om. Dessvärre går han ibland i journalistfällan att göra en bra historia bättre. Många framgångsrika läkemedel har upptäckts av en slump eller som biverkan vid behandling mot andra sjukdomar. Suggestiva patientberättelser går att få fram kring alla vanliga läkemedel. Mest i förbigående nämner han också andra tänkbara orsaker till ökad psykisk ohälsa: sociala och ekonomiska förhållanden, ett alltmer anorektiskt arbetsliv, ett växande drogmissbruk etc.

Det hindrar nu inte att Whitaker skrivit en av årtiondets viktigaste böcker, förtjänstfullt översatt och kommenterad av Mikael Fant. Därför borde hans bok, precis som i USA, vara värd en seriös granskning och debatt i vårt land. Så har ännu inte skett.

Pillerparadoxen
Robert Whitaker
Övers. Mikael Fant
Karneval 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 8/2014

Etiketter: ,

onsdag, augusti 13, 2014

Jag har inget att dölja

– Jag har inget att dölja, säger vår vän och granne.

Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.

Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?

Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.

Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.

Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.

Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”

Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.

Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
***
Som frilansande förlagsredaktör har jag många uppdragsgivare, bland annat Leopard förlag som gett ut Greenwalds bok. Jag emellertid inte haft något med bokens produktion att göra och kan därför varmt rekommendera den till alla med minsta intresse för vad som döljer sig under ytan i vår sköna nya värld.

Etiketter: ,

Nattvandring

Klockan är 01.30. Det är en av sommarens varmaste nätter. Jag är klarvaken. Tänder lampan och skriver några rader i anteckningsboken. Klär på mig. Det går ändå inte att sova. Går ut för att köpa ett paket cigaretter (hur många år sedan sist?). Går längs Götgatan tills jag hittar en nattöppen 7-Eleven. En man med långt vitt hår, lätt påstruken, står och gafflar med grabben i kassan. Jag tänder en cigarett när jag gått ut. En blek månskära hänger över Saltsjön när jag når Slussen.

Vandrar i rask takt Hornsgatan mot Zinkensdamm, vänder åter Krukmakargatan, Swedenborgsgatan, Åsögatan och Helgagatan förbi byggnadsställningarna runt Allhelgonakyrkan. Möter enstaka par, en och annan cyklist och kompisgäng på väg hem. Från entrén till Göta Lejon hörs snarkningar. Två bylten i sovsäckar skymtar och ytterligare en, endast iklädd shorts och t-tröja, ligger utsträckt på sidan direkt på stenläggningen.

Vid Mariatorget står en BMW på tomgång. En man kommer ut från 7–Eleven på hörnet, sneddar över gatan och stiger in i bilen. Genom den öppna sidorutan ser jag en vit t-tröja och en tatuerad arm. Utanför biljardhallen på Hornsgatan står en grupp människor, röker och pratar. Några taxichaufförer samtalar högljutt intill. Mot en husvägg på Wollmar Yxkullsgatan sitter en ensam svart kille på huk, endast iklädd ett par shorts, och röker.

Med ens är jag sexton år igen. A.R. har gjort slut i ett brev från språkresan i England. Min värld rasade samman den gången. Jag inser att mina reaktioner är överdeterminerade, återupprepning av gamla mönster. Det här handlar mig, ingen annan. Min oförmåga att förutse mina egna reaktioner har än en gång spelat mig ett spratt.

Först vid Södra station börjar jag känna av tröttheten i benen och slår av på takten. Ett par trutar på stenläggningen ner mot Bofills båge skränar åt en förbipasserande man. Himlen har redan börjat ljusna ovanför hustaken.

Jag hör en moped på avstånd. Med släckta lyktor svänger den ut ur Helgalunden. En kille med latinoutseende kör, bakpå en flicka med svart hjälm. De kör mot enkelriktningen ner mot Grindsgatan.

När jag låser upp porten har jag redan gäspat flera gånger.

A. messar: ”Klart att du inte klarar dig själv. Det gör ju ingen.”

Etiketter:

måndag, juli 21, 2014

Noterat juli 2014

Ensam lördagsmorgon i stan. Springer på folktomma gator bort mot Hornstull, över Liljeholmsbron (där det blir paus för broöppning), ner genom Marievik, förbi Årstadal och upp över Årstabron och hem igen. 7,3 km. Lite för långt egentligen med min nuvarande status, men skönt. Efteråt dusch, frukost på balkongen. Sedan arbete.
*
Jag tänker på Strindbergs ord ”Det är inte våra dygder, utan våra fel och brister som gör oss till människor” när jag läser Mattias Mächs artikel om Jan Johanssons Jazz på svenska. De perfekt (!) lagda dissonanserna, den dröjande pauseringen, oväntade hopp och krumsprång, allt det som gör musik levande.

Skivan har följt mig genom åren, från farsans rispiga vinyl till cd och nu strömmande genom datorn.
*
Jag sitter i soffan, lagar strumpor (vem gör sånt nuförtiden?) Ser Capote på SvT. Philip Seymour Hoffman lysande, förstås. Men en Oscarsstatyett är ju å andra sidan ingen garanti. Funderar över sanningshalten i filmen (apropå det jag skrivit om Monica Z). Om händelserna utspelat sig exakt som de skildras i filmen är irrelevant, tänker jag. Det viktiga är att skildringen fångar det väsentliga (essensen) hos en person. Det var där Monica Z-filmen brast, liksom Callgirl m.fl., till skillnad mot exempelvis Återträffen. Det hoppas och tror jag filmen om Capote inte gör.
*
Är tillbaka i Stockholm några dagar. Jobbar, sorterar böcker och slänger papper. En sorts bokslut över något som jag inte riktigt vet vad. Just nu sitter jag på balkongen och funderar över livet. Jag fyllde 63 i maj. Åren går.
*
Staten ska inte subventionera bostadsmarknaden. Hur många gånger har inte det hörts likt ett marknadsliberalismens mantra från politiker och ekonomer? Per Lindvall visar i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur det verkligen förhåller sig.

Staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag
  • Samt ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Om jag inte läst Marx en gång i tiden skulle jag tro att det var dumhet. Nu tänker jag att det är intresset som styr. Dock inte folkflertalets.
*
Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men Ned med allt är ingen ironi, utan tvärtom en i förhållande till den rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, dikter och författarskap på 1960- och 70-talet. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 80-talet visar han på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i mångas rötter i modernism och nyenkelhet kombinerad med en nyväckt vilja (tidsandan!) att utforska verkligheten. Långt ifrån allt var plakatpolitik. Okritisk är han inte, tvärtemot. Men boken är klart läsvärd.
*
Sov tio timmar i natt. Vaknade med en svårartad nedstämdhet. På natten har jag drömt att Lena och jag flyttar in i ett modernt hus/lägenhet – tillsammans med mina föräldrar. Många rum är ofärdiga, oinredda, fyllda med skräp och byggdamm. Diskussioner uppstår om rummen. Jag försöker se ut ett arbetsrum i de vindlande labyrinterna. En uppdragsgivare kommer på middag. Vi diskuterar ett kommande projekt. Han lämnar oss snabbt i röran. Jag anar en pendeltågs-/t-banestation alldeles intill.

Snabb förflyttning till Röstrandsgatan. Jag står i fönstret och ser en grupp förskolebarn springa över gatan mot räcket vid järnvägen med skidor i händerna. De försvinner ner mot S:t Eriksplan. Sen umgänge med några bekanta som jag inte känner mig bekväm med. Den ene blir kraftigt berusad.

– Menar du att du och Lena flyttade ihop med dina föräldrar?

A. skrattar när hon säger:

– Du vet vad ett hus brukar symbolisera i drömmarna?

Jo, jag vet att huset, enligt den schablonaktiga drömtydning jag annars är skeptisk till, står för det egna jaget. Dessvärre verkar det, enligt min anekdotiska erfarenhet, stämma. Jag funderar över vad alla dessa oinredda rum symboliserar. Och så detta eviga packande och flyttande. I dröm efter dröm.
*
Lagidrotter upphör aldrig att fascinera, tänker jag efter att ha sett Brasiliens genomklappning mot Tyskland i fotbolls-VM. Hur ett lag kan vara så mycket mer än summan av elva individer, eller falla samman i elva lösa delar som jagar om varandra.
*
Av mitt en gång normalsvenska sportintresse återstår annars i stort sett bara vanan att läsa sporten i morgontidningen. Därför ogillar jag den snart ett år gamla omgörningen av Svenska Dagbladet. Inte nog med att ett antal skrivande profiler ersatts med TT-telegram, sporten ligger sist i näringsdelen (som å andra sidan är outstanding i svensk press). Det stör min läsrytm. På grund av allt pendlande läser jag tidningen på paddan, ögnar förstasidan och ledarna, dyker eventuell ner i debatten på Brännpunkt och går sen över till nyheterna, inrikes och utrikes. Sen ska det vara sporten.

Kultur och ekonomi och annat mer svårtuggat läser jag till fikat och lunchen senare under dagen.
*
Sommarens stora äventyr har annars varit ett fågelbo mellan gäststugorna. Lena och jag upptäckte det kring midsommar. Några spräckliga ägg i en kruka på en hylla bredvid dörren till en av stugorna. Delvis inredd med kvarblivet julgransglitter. När dottern och hennes familj kommer ser hon som sin uppgift att ta ansvar för boet. Vi enas om att flytta redet högre upp, på en bjälke under taket, innan äggen kläcks. Aktionen lyckas, och en morgon hör vi svaga små pipanden från boet. Föräldrarna – vi identifierar dem snart som grå flugsnappare – ägnar därefter dygnets alla vakna timmar åt att mata de små varelserna. Kommer någon av oss för nära boet, sitter en av föräldrarna i oxeln på gårdsplanen och varnar.

En tidig morgon ser så dottern en av ungarna spatsera på takbjälken (under vilken hon försiktigtvis placerat några bräder som skydd). Den andre ungen har redan lämnat boet och övar start och landning på trädäcket. Några timmar senare är alla borta. Kvar i boet ligger en död unge.

– Fick den för lite mat? undrar hon, orolig för att vi stört familjen med vår närvaro.

Erik Rosenberg skriver om grå flugsnapparen i sin klassiska fälthandbok Fåglar i Sverige att den har för vana att bygga bon på de mest spektakulära ställen. Jag läser på nätet om bon i balkonglådor, stuprännor och skor (!). En trevlig bekantskap, men nästa gång får vi försöka med en holk.
*
En gång lyckades vår springer spaniel stänga in en katt i ett prång på baksidan av huset. Jag hörde hundskallen, skyndade fram och fick undan hunden från den fräsande katten, väl medveten om katters påstådda vana att attackera hundars ögon om de känner sig trängda. Aldrig att jag skulle lagt skulden på katten för det inträffade.

(Skrivet apropå den senaste händelseutvecklingen i Gaza.)
*
Vi sitter runt frukostbordet på altanen när ett flygfä gör envetna attacker mot mina ben. Det bränner till när den sätter sig på vaden. Jag slår jag till och utbrister:

– En bromsjävel!

Barnbarnet tittar bekymrat ner mellan springorna på altangolvet och frågar med den oskuld som endast en snart fyraåring kan uppvisa:

– Vart tog bromsjäveln vägen?
*
Jag ser Johan Stäel von Holstein i en av tv:s morgonsoffor. Superentreprenören tycker att de romska tiggarna längs våra gator, istället för att sitta ödmjukt på knä, borde starta eget, sälja såpbubblor och annat.

Jag tänker att han skulle besöka Istanbul, där står småpojkarna från den turkiska landsbygden på rad längs Galatabron och säljer cigarettändare och annat krams. Som Göran Greider påpekat att är det minst utvecklade ekonomierna som har flest antal småföretagare.
*
Yngsta barnbarnet fyller ett år om några dagar. Han började gå för snart två månader sedan. Nu tar han sig fram överallt, klättrar försiktig över trösklar och andra hinder, vänder ändan först när han tar sig ner för trappstegen på altanen. Vår utvecklingspsykologiska amatörteori säger oss att andrabarnet utvecklas snabbare och blir mer självständigt än det ständigt påpassade förstabarnet.

Gången är fortfarande styltig, som hos någon av A-lagarna nere vid Ringen. Armföringen som hos en gammal amfetaminist.

– Det är lillhjärnan, säger Lena.

I ena fallet utvecklas den, i det andra under avveckling.

Räcker man honom något, får man ett ”Tah” till svar, inte bara en gång. Snart kommer språket, som jag kunnat följa hos hans äldre syster och kusinen.
*
Att läsa Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Leopard) är som att blicka ner i en mörk håla från vilken denne hjälte (sällan har väl ett utslitet ord varit mer på sin plats som i hans och i Mannings fall) tagit sig ut med den heliga graal i form av dokument som får en att kippa efter andan.
*
– På ett personligt plan kan man ju bara ändra på sig själv, på hur man själv är.

– Det kan ju också handla om att man inte vill.

(Ur ett samtal)
*
Fredrik Reinfeldt visar sig för en gångs skull arg. I Sydsvenskan tycks han redan tagit ut valförlusten i förskott:
”Tycker svenska folket inte att arbetslinjen och ansvarstagande för offentliga finanser gäller längre – utan revolution och ställ samhället på ända – så kan jag bara svara: jag tror inte på det.”

Om det vore så väl tänker jag, nu är det nog inte ”revolution och ställa samhället på ända” som får människor att kräva tryggare anställningsformer (SEKO-strejken) och misstro vinstintressen inom skola och vård.

Återstår för statsministern och hans regeringskollegor att följa Brechts råd till regeringen i DDR. ”Är de missnöjda får de välja sig ett nytt folk”
*
C. frågar: – Var hon inte ens med dig på somrarna?

Vi talar om min barndoms somrar som jag tillbringade med min mormor på bondgårdar i Sörmland. Ibland kom min mammas kusin, sju år äldre än jag, på besök.

Nej, hon som var min mor jobbade och på semestrarna åkte hon utomlands med boyfriend (som hon sedermera gav på båten för att han inte var snäll mig. Det hör också till bilden). Färggranna vykort från Norge, Nederländerna, Italien och Paris i postboxen nere i stationssamhället. Dammiga landsvägar, smaken av vaniljstång eller päronglass inköpta i kiosken vid stationen. Doften av tjärade slipers och metall från järnvägen. Långa vägen hem, veckotidningar med ritningar på rymdraketer för hembygge, Kalaspuffar med plastleksaker.
*
Vandrar runt en eftermiddag i Visby under Almedalsveckan. För den som vill frossa i samhällsdebatt, kultur och politik finns här kvalificerade seminarier att delta i och lyssna till så att det räcker och blir över. Ungefär som ABF-huset i Stockholm en vardagkväll i november, skulle man kunna säga. Utanpåverket dominerar, menade Maria Wendt i en bok häromåret (Politik som spektakel. Atlas) som jag var redaktör för. Lägg ner spektaklet, var hennes drakoniska slutsats. Och visst tröttar det ständiga hänvisandet till ”sociala medier” dvs. de amerikanska mediejättarna Facebook/Instagram och Twitter. Böcker som Picketys Kapitalet på 600 sidor reduceras till en tweet på 140 tecken osv. Bränna sedlar och visa brösten för att uppmärksamma något som alla glömt vad det gällde men händelsen och bilderna lever kvar osv.

Men det som slår mig mest är hur storföretagen ökar sin närvaro år från år. Payex gård utanför vårt sovrumsfönster var under många år tillhåll för Vårdförbundet med seminarier i hälso- och sjukvårdsfrågan, nu ersatta av ett energikonsortium. Och de kan betala för sig. Markägarna, med regionen i spetsen, tar ut allt högre hyror vilket lett till att revisionsjättar, Telia med flera äter sig allt närmare in mot centrum.

Ensam på en gräsplätt vid Almedalen står Lotta från Ship to Gaza med en enkel banderoll och några flygblad.
*
När jag förra sommaren noterade Anders Sundelins inspirerande understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards efterlysta jag en spellista. Nu finns sedan en tid en sådan tillgänglig på Spotify tack vare Anders (låtar som håller).

Etiketter:

söndag, juli 20, 2014

Pensionssvindeln

Kommen till en ålder då pensioner är ett vanligt samtalsämne på middagar och födelsedagsbjudningar har jag notera några saker:
  • Många vänner har inte en aning om vilken pension de kommer att få den dag de väljer att avsluta sitt arbetsliv.
  • Vänner som nyss gått i pension får ut helt andra belopp än de trott eller tänkt sig. I värsta fall får de veta att de skulle gjort si eller så i stället (och då talar vi inte om det fiaskoartade PPM-systemet). Och nu är det försent.
  • Vänner som ägnat ett helt liv åt lågavlönad konstnärlig verksamhet får klara sig på statlig garantipension (7 030 kronor per månad för den som är gift och 7 881 kronor per månad för den som är ogift. Före skatt) och se till att hålla den förhoppningsvis bättre ställda maken eller makan vid liv.
Lena ägnar en ledig förmiddag åt att ringa runt till pensionsansvariga på olika myndigheter och gamla arbetsgivare för att fylla i de luckor som uppenbarligen finns på minpension.se; det rör sig inte om små belopp som felar. I tidningen Sjukhusläkaren kan man läsa om hur läkare, som valt att jobba deltid på två ställen åren innan pension, inte kommer upp i tillräcklig hög inkomst för att få tjänstepension från någondera. Detta får de veta först efteråt, när de gått i pension. Visst, det drabbar ingen fattig. Men man leker med elden, dvs. den medelklass som kan bli tungan på vågen när ett land ska välja färdriktning.

Ett mardrömsscenario vore om Sverigedemokraterna skulle ”kidnappa” pensionsfrågan inför hösten riksdagsval, ser jag på webben. Ja, eller tänk om de övriga partierna skulle ta tag i frågan i stället för att gömma den i blocköverskridande överenskommelser mellan valen. Den allmänna tilläggspensionen fick ju svenska folket till och med folkomrösta om 1957.
*
Svenska Dagbladet skriver också om vad som händer dem som är födda 1954 när de börjar gå i pension. En sjuksköterska som arbetat hela sitt yrkesverksamma liv kommer – tjänstepensionen inräknad – att hamna under fattigdomsgränsen den dag hon går i pension. En yrkesutbildad man får en pension som är en eller två tusenlappar högre, också hamnar, den efter skatt, strax över fattigdomsstrecket. Det blev en stor nyhet, vinklad på jämställdhet och kvinnofrågan. Det är inte oväsentligt. Men den stora frågan, om den allmänna pensionssvindel som drabbar oss alla, skyms åter av diskussioner där man ställs mot kvinna, gamla mot unga.

Etiketter:

lördag, juli 19, 2014

Jakten på Kapten Klänning

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig.

Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var den högre polisledningens taffliga hantering av informationen kring gripandet. Spaningsgruppen hade av självklara skäl hållit informationen om arbetet inom en mycket snäv krets, av rädsla för läckor till medierna och möjligen också till Lindberg själv, som fortfarande antogs ha många kontakter inom myndigheten. När han så greps i Falun i januari 2010 blev den högsta ledningen uppenbarligen tagen på sängen. När så journalister började belägra trappuppgången hos en av de brottsutsatta flickorna, vars namn råkat läcka ut, fick Jonas, som då var underordnad kriminalinspektör, och en pressinformatör ensamma hålla presskonferens inför en stor samling nyhetstörstande journalister. Då hade rykten om ett sexnätverk med höga samhällsföreträdare redan fått fäste.

Samma dag som presskonferensen hölls publicerade Svenska Dagbladet en intervju med dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, om kampen mot äldrebrotten. Föll man offer för det varumärkestänkande som blivit så vanligt inom Myndighetssverige? Eller var det ren ilska och besvikelse över att man hållits utanför en så betydelsefull utredning? Att det kunnat ses som en merit (stärkt ”varumärket Polisen”) att man gripit en av de egna verkar ingen ha reflekterat över.

När vi gick igenom vad tidningarna skrev dagarna efter Lindbergs gripande slås jag av hur alla ”källor inom polisen” som uttalar sig i medierna inte har en susning om vad som egentligen hänt. Gruppen som jobbat med fallet har ju hållit tätt. Dessa källor ”vet allt”, från hur tipset om GL kommit upp, vilka som ingår i detta ”sexnätverk” av höga samhällsföreträdare, hur spaningarna gått till osv. Inte en bokstav är rätt kan man se så här i efterhand. Uppenbarligen finns det poliser som antingen vill göra sig märkvärdiga, hålla sig väl med journalister eller bara tjäna en slant. Till och med allas vår polisprofessor är ute och cyklar i programmet Efterlyst (Känns i och för sig befriande att han inte vet allt om alla brott som begås i det här landet). Själv kommer jag nog att läsa löpsedlarna mer kritiskt i fortsättningen. Eller? Många av oss dras som getingar till sötsaker när det kommer till grova brott.

Även om jag är part i målet tycker jag vid en genomläsning av den färdiga boken att Jonas skildring av ett professionellt polisarbete är läsvärd, med en närvarokänsla, kombinerad med egna reflektioner och, inte minst, flickornas egna berättelser. Boken säljer bra, recensionerna har varit blandade (Vilken bok den annars så skärpta Åsa Linderborg läst när hon slarvat ihop sin insinuanta anmälan i Aftonbladet vet jag inte. Andra recensenter (som SvD) har i alla fall öppnat för en seriös debatt.)

Etiketter: ,

tisdag, juni 24, 2014

Vad ska vi med förlagen till?

Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister.

Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv.

Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcker – och ta den ekonomiska risken. Men om allt detta läggs på upphovsmännen och förlaget nöjer sig med att sätta sitt namn på baksidan av boken. Ja, vad ska vi då med förlagen till? Idag ligger ju hela världen öppen för egen distribution.

Ja, jag vet att egenutgivningen består till 98 procent av skräp, refuserade manus och material av intresse endast för en begränsad krets Att ha ett etablerat förlagsnamn bakom sig är en kvalitetsstämpel, åtminstone för bokhandeln. Men hur länge till? Blir det surr i de sociala medierna kan försäljningen komma igång ändå.
*
Min bloggtext från i vintras om e-böcker fick ett visst gensvar i mejlen. Genomgående verkar grafiskt ansvariga på de större förlagen inte ha något med e-boksproduktionen att göra. Det senare bekräftas också i Biblis nr 64 där Alva Dahl jämför den tryckta versionen med e-boken av en roman från Bonniers. Det utfaller inte till e-bokens fördel.

För övrigt anser jag att Svensk Bokkonst i framtiden bör uppmärksamma e-böcker.

Etiketter:

lördag, juni 21, 2014

Midsommar

Midsommar. Ljus. Glädje. Vemod. Mest vemod faktiskt.

Så annorlunda mot vintersolståndet, då vi i det djupaste mörker firar ljusets återkomst eller vårdagjämningen, de iransktalande folkens (perser, afghaner, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och azerer m.fl. .) nyårsdag (nouruz, kurdernas newroz) då man firar våren och att solen nu segrat över natten och mörkret.

Här, vid midsommar, firar vi förvisso solen, fruktbarheten och ljuset. Men så händer det. I skymningen packar näktergalen på Årsta holmar, koltrasten på hustaket mittemot och alla de andra i vårens orkester ihop sina instrument och lämnar estraden för den här gången. Nere vid stranden börjar flyttfåglarna röra på sig, blicka oroligt mot söder. Försommarens blomsterprakt bleknar så sakta. Men än blommar det någon månad till

Liv och död. Allt rymmer sin motsats.

Vi spelar ”midsommarbandet”, det blandband (nu som spellista) vännen A.S. satte samman till midsommarfirandet i Tiveden för mer än 20 år sedan. Jag hör hur valsen förklingar i moll i Calle Schewens vals, tar en snaps till sillen och sväljer klumpen i halsen. Och så kommer solen fram, valsen går över i dur:

”Hej, alla vänner som gästa min ö ...”

Än en är det långt till höst.

Etiketter: ,

Noterat juni 2014

En kväll ensam i stan börjar jag städa bokhyllor, den med svensk skönlitteratur. Osorterad sedan jag packade upp den vid flytten. Alla har sina system, jag föredrar bokstavsordning efter författarnamn. Vill kunna hitta den bok jag söker snabbt när jag behöver den. Jag håller på hela helgen. Hittar en och annan favorit som jag glömt, ser att jag lånat ut andra som jag plötsligt saknar. Många författarskap med början i ett samhällstillvänt 1950-och 60-tal, mest män (Delbanc, Ehnmark, Forssell, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Myrdal, Rådström). Arbetarförfattarna tar stort utrymme, Ivar Lo främst vars passionsnoveller återuppväckte mitt intresse för honom på 70-talet. Strindberg står bland klassikerna på en annan hylla. Kvinnorna mer enstaka stora läsupplevelser, sällan hela författarskap. Men där finns förstås Elsie Johansson, Moa M och Bodil Malmsten.

Ett annat system vore att sortera efter årtal, se vilka böcker som kom ut ut under samma period, samtida författarskap. Se mönster i tiden. Men det får bli en annan gång.
*
El Mondongo (Soundway presents Colombia! The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-76) utmärkt musik att städa till. Efteråt kan man ta sig en svängom på vardagsrumsgolvet.
*
Har inte blivit mycket Fotbolls-VM för min del men jag ser Uruguay besegra England. Som ständigt pålästa Johanna Frändén påpekar, en nation med 3,5 miljoner invånare och 42 000 registrerade fotbollsspelare, men som vunnit de latinamerikanska mästerskapen flest gånger. Det sagt apropå att det i Sverige med 2,5 gånger fler invånare och 336 215 registrerade spelare (över 15 år) varav 89 362 damer (2013) brukar klagas över att vårt land är för litet för att få fram ett landslag av klass. (Vilket för övrigt motbevisas av årgången 1994–2004)
*
Argumenten efter EU-valet spretar. Å ena sidan den proklamerade linjen inför valet: ”Det är viktigt att rösta. För demokratin”. Sen när icke önskvärda partier väljs in heter det att parlamentets befogenheter trots allt är begränsade. (Som i spelet om ny ordförande för kommissionen). Men även vi som avstod från att rösta måste nog klargöra våra positioner. Vi kan å ena sidan säga att vi avstår från att rösta för att EU-parlamentet har för lite makt. Men följer av det att det vore bättre om parlamentet fick reell makt över budget, gemensamma skatter för hela unionen, utse kommission (=regering), gemensamt försvar, dvs. allt det som en folkvald församling i en parlamentarisk demokrati förväntas göra? Mitt svar är nej. Alltså avstår jag från att rösta, men inser att det kan finnas andra avvägande i nuet (som de H. anför i sin kommentar) som kan väga över.
*
Just som jag trott att vi satt punkt samtalet om Egenmäktigt förfarande läser jag i senaste numret av Språktidningen en intervju med författaren Lena Andersson.
– I de andra böckerna har jag försökt visa på något som har en intellektuell analys bakom sig, men jag har inte redovisat analysen. Nu gjorde jag det, och det fick ett betydligt bättre mottagande. Jag tror att jag varit för kryptisk tidigare och tänkt att läsarna skulle förstå själva. Men de har nog inte riktigt gjort det. … I det här fallet gör Ester en felbedömning, men inte av kärleken: den kan ju infinna sig. Men det är intressant att hon inte är hjälpt av sitt förnuft, utan snarare belastad av det.
När jag googlar ser jag att en del läst boken närmast som en våldtäktsskildring, och det är Hugo Rask som är gärningsmannen. Se för övrigt Håkan Lindgrens utmärkta artikel om identitet i SvD. Och kön är ju definitivt en identitet som det är svårt att komma ifrån
*
Annika Ström-Melin är en journalist med vänsterförflutet som numera hyllas på SvD:s ledarsida för att ha tagit sitt förnuft till fånga . I Dagens Nyheter (Pampig tillställning, DN 7/6 2014, ej på nätet) skriver hon om högtidlighållande av Dagen D, ”då de allierade styrkorna inledde den avgörande offensiven mot Hitlers trupper”.

Att Vladimir Putin också fått en inbjudan berodde ”enligt Frankrikes president” på att denne är ”representant för det ryska folket som gjorde så stora och så avgörande insatser i kampen mot Hitler”. Bad guy Putin sägs ha vankat fram över den röda mattan” på sitt karaktäristiska sett”. Hur Barack Obama eller övriga potentater förflyttade sig framgår inte

Landstigningen i Normandie var alltså, på Ström-Melins väl avvägda journalistprosa, inledningen på ”den avgörande offensiven mot Hitlers trupper”, Rysslands insats (30 miljoner döda) var däremot stora och avgörande ”enligt Hollande”.

– Krigspropaganda, säger sonen när vi ses i bastun.
*
En del skräppost i mejlen är mer underhållande än annan:
Hi,
We having a Swingers Party this weekend both in Johannesburg and Cape Town concurrently. Here is some more info which i hope will entice you to join us, you can bring as many partners as you wish...
ALL are welcome.
* Bring your own toys.
* A bottle of Champagne is given at the entrance upon arrival.
* Total nudity / semi nudity is allowed, whatever makes you comfortable.
* May watch or be watched.

Register now to experience this awesome swing party!!!
The cost is only R450 for singles and R700 per couple.
*
Hallå världen, vad var det egentligen som hände i Afghanistan? Jag läser i senaste numret av Afghanistan.nu om krigets facit. Nu dryper västmakterna/alliansen iväg utan närmare kommentarer eller ceremonier. Efter sig lämnar de en sönderslaget stat, till en kostnad av tusentals miljarder kronor (billions of dollar). Ingen närmare analys eller utvärdering av insatsen lär heller ske. Amerikanerna stannar kvar i sin överdimensionerade Bagram-bas, Kosovo en annan sönderslagen stat rymmer för övrigt USA:s största militärbas utanför det egna landets gränser (Camp Bondsteel).
*
Det är inte varje dag jag kallar mig feminist, men jag läser och instämmer i uppropet Feministiskt nej till surrogatmödraskap. Frågan liknar debatten om dödshjälp, individens rätt contra samhällets.

Den som vill fördjupa sig i frågan kan med fördel läsa Kajsa Ekis Ekman Varat och varan (Leopard förlag)

Etiketter: , , , ,

fredag, juni 20, 2014

Jag springer längs ringmuren

Jag springer längs ringmuren, tar det lugnt hela den långa branten upp mot Norderport. Leifs ord i mina öron: ”Oförändrad puls”, ”Spring så att du skulle kunna småprata längs vägen.” Hjärta, lungor, senor, muskler, leder, allt måste vänja sig vid belastningen.

För första gången tar jag mig hela vägen upp utan att behöva stanna. På rakan förbi Öster och busstationen tänker jag på fotisättningen och att hålla högerknäet rakt, inte vinkla inåt, släpper på i backen utför vid gamla lotsstationen. Håller igen lite i hamnen där segelbåtarna börjar samlas. Vid Kruttornet är jag framme. Prick 4 kilometer. Förunderligt, knappt en minut sämre än för ett år sedan då jag tog i så att jag blev blå.

Dagen efter, som vanligt, känner jag av vad, lår och ljumske i högerbenet. ”Det får du räkna med till en början”, har han sagt. Leif, min ovärderliga fysioterapeut.

Etiketter:

Har det blivit taxfree?

Min svägerska berättar att man byggt om på apoteket där hon jobbar. Mer hudvård och skönhetsprodukter.

– Åh, har det blivit taxfree här? frågar de luttrade kunderna på jakt efter värktabletter och magsårsmedicin.

Man har alltså byggt om. Inga stolar till de kunder som väntar på att bli expedierade. Personalen protesterar när de ser ritningarna. Nej, kunderna ska cirkulera i butiken medan de väntar, säger de ansvariga. Lockas att impulsköpa andra produkter. – Men de 80-åriga tanterna med värkande ben som väntar på ska de om också cirkulera? frågar personalen. – Då får ni skriva en internrapport.

Ombyggnaden blir färdig. Klagomålen kommer. Rapporter skrivs. Och efter fjorton dagar är nya stolar beställda. Men för att få plats med dem är man tvungen att möblera om i den nu inte helt optimala butiken.

Andra runt middagsbordet där vi sitter, fyller på med berättelser om apotek med en enda stol där kunderna cirkulerar som rovdjur runt denna, i väntan på att den ska bli ledig. Andra apotek har klappstolar hängande på väggen, lika svårbemästrade som svåra att sitta på för värkbrutna åldringar.

Svägerskan med många år i branschen förklarar hur det ligger till. Efter avregleringen tjänar apotekskedjorna inga pengar på medicinerna, dessa är endast betet som man kan locka kunderna in i butiken, sen gäller det att få dem att köpa andra produkter. Därför cirkulation och inga stolar. Samtidigt måste vanligt förekommande mediciner beställas hem. Vi kan ju inte ha allt i lager, säger svägerskan. Då blir det gammalt. Stockholms översvämmas av apotek, men medicin blir allt svårare att få tag i.

Etiketter:

Cykelkultur


Jag har alltid cyklat. Född och uppvuxen i Stockholm var cykeln det naturliga fortskaffningsmedlet att upptäcka staden. Sen, när vi sålde huset och flyttade närmare stan, kom cykeln fram igen. Nu har jag cyklat i tio år. Men med allt större tvekan för varje år. Inte för bilarna, dem ser och hör jag för det mesta, även om jag kan svära över en och annan idiot som parkerar i cykelbanan eller kör ut och blockerar färdvägen. Nej, det är fotgängare som går i bredd och vinglar ut i cykelbanan, men framför allt andra cyklister som väcker till lika delar rädsla och vrede. Cyklister som håller motorvägsfart på cykelbanan eller bland barnvagnar, fotgängare och hundar längs Årstaviken. Jag ska inte kasta första stenen, har själv drabbats av tunnelseende och svurit över alla som vinglar i vägen, tills Lena ropat bakifrån och undrat hur jag kör.

Det brukar heta att Stockholm till skillnad mot städer som Köpenhamn och Amsterdam saknar cykelkultur. Men det är bara att beskriva symtomen.

Jag minns hur det började, i alla fall när jag såg det första gången. Året bör ha varit 1985. Vi bodde i Birkastan, längst ut på branten mot Karlbergsparken. Jag kom i vår gamla Saab 95:a och körde den då enkelriktade Rörstrandsgatan när jag i kurvan mötte tre cyklister glatt cyklande i bredd mot körriktningen. Endast under undvek kollisionen. Efter det började jag se hur cyklister körde mot rödljusen och trotsade den täta trafiken i korsningen Torsgatan/Karlbergsvägen. Och på den vägen är det. Ett arv efter det individualistiska 80-talet?

Etiketter:

fredag, juni 13, 2014

Hugo Rasks oförtjänt dåliga rykte

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev:
Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills!
Jag svarar påföljande dag:
Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna (En dåres försvarstal, Den allvarsamma leken, Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvinnas kärleksliv. (Nej, då skulle Elsie Johansson och många andra vara oläsbara för det motsatta könet). Eller är Egenmäktigt förfarande helt enkelt inte tillräckligt bra. Men många har ju berörts av boken. Osv. Men en skildring av olycklig kärlek borde ju göra ont i läsaren.
Men beskrivningen av stelnade åsikter, fastlåsta positioner och utdragna monologer var slående. Det saknas ju inte exempel i vår omgivning. Frågan om hur relationen skulle ha beskrivits ur Hugo Rasks perspektiv tycker jag bara är fånig efter att ha läst boken, och den har ju Lena Andersson besvarat bra i en krönika. Men den där sambon/pojkvännen som ligger i sängen bredvid och blir dumpad rätt skoningslöst. Hans historia intresserar mig.
S. replikerar omgående:
Jo det finns en hel del ”Hugo Raskar” i närheten. Och många som villigt ingår i entouraget.
Jag berörs inte heller av boken som en kärlekshistoria. Det jag blir överraskad av är att så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek. Esthers klarsynthet är tydlig, hon genomskådar ju honom vid första mötet, ser hur svagt och tunt hans ”tänkande” är. Det märkliga är att det tar en sådan tid innan hon handlar utifrån sina insikter. Men det är en bra beskrivning av den hänsynslöshet hon visar mot den dumpade, både när hon tar emot sms:en och ringer upp honom i ett svagt ögonblick. Och hur hon i alla lägen finner ursäkter för Rasks handlingar.
Jag sover på saken och svarar:
Jag har funderat vidare på Esther och Hugo. Du skriver att du blivit överraskad av ”så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek.” Men jag undrar, handlar Egenmäktigt förfarande verkligen om kärlek. Eller är det en roman om besatthet och dyrkan, i det här fallet av ”kulturmannen” (för att använda ett populärt begrepp om en urgammal företeelse). Är Esther kär i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet (”en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet” för att citera NE) eller är det lusten att erövra och få ensamrätt till ”den store” som är hennes innersta drivkraft. En lust som i det här fallet, eftersom de är av motsatta kön, även rymmer längtan efter sexuell erövring. Män kan ju som bekant också vara besatta och dyrka andra stora män. Dock utan att (vanligtvis) hamna i samma säng
S:
Nej det är inte kärlek i den betydelse du skriver.
Inte heller passion som rymmer många fler ingredienser, men besatthet. De få sexuella mötena mellan Esther och Hugo är inte några skildringar av lust och hänförelse snarast som beskrivningar om något som skulle klaras av.
Men många av dem jag diskuterat med lägger in en ”romantisk” kärlek i berättelsen. Och sympatierna är på hennes sida.
Jag:
Det här var uppiggande. Nu inser jag varför jag varit så oberörd av boken. Det handlar inte om rykten om vilka huvudpersonerna är. Det handlar heller inte om att vara oberörd av kärlek, inte ens om olycklig kärlek (såna har man ju läst och tagit åt sig av). Den typ av besatthet Esther är drabbad av kan ju också drabba män.

Men aldrig har jag hört om en man som blivit besatt av och velat erövra en ”kulturkvinna” sexuellt och emotionellt. En man blir istället ”handsekreterare”, går ut med hund eller ingår i entouraget kring en ”kulturman”.

”Egenmäktigt förfarande” är ett tillgreppsbrott (stöld, olovlig besittning). Frågan är vem som tar vem i besittning i den här romanen. Hugo Rask har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
S:
Om Hugo rask är målare X eller filmare Y har aldrig intresserat mig. Det är fenomenet som sådant. Och frågan är vem förfar egenmäktigt med vem.

Titeln “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” kan man också fundera kring. Måste det stå ett förtydligande i titeln. Hädiska tanke, kanske allt är ett drift, en ironi. Men det spelar ingen roll, en bok som väcker så många och motstridiga åsikter äger sitt värde oavsett. Och äntligen, tänkte jag när jag läste din avslutande mening. 

Etiketter:

söndag, juni 01, 2014

Sitter vid ett bord och gråter

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre.

Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet.
*
Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåslaget gör mig klarvaken. Är det inte i själva verket jag som suttit där vid bordet och gråtit? Varför? Vilket är i så fall uppdraget jag gått miste om?

Klockan sex sätter jag på mig skorna och ger mig ut på en löprunda ner till havet. Det är lördag morgon. Inte en människa ute förrän grannen R. kommer och cyklar om mig. Morgontidig han också. Vi hälsar
*
Lika övertygad som jag är att drömmar inte går att tolka enligt någon färdig jungsk eller freudiansk manual, lika säker är jag att de berättar något. De är inte bara signalreflexer, brus, i hjärnan, som  behavioristiskt inriktade forskare menar. Därtill är motiven alldeles för tydliga, och återkommande.

”Man ska akta sig för att tolka andras drömmar som sina egna”, sa en familjeterapeut jag träffade en gång. Själv skrev han ner sina drömmar varje morgon i en dagbok.

Etiketter:

Replik om EU-valet

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen:

“1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.

Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.

Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Situationen har gått från dåligt till så pass mycket sämre de senaste 4-5 åren att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.

Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokollför att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.

Chansen att lyckas med detta är sannolikt inte stor, men att inte rösta vore att helt lämna över till andra, mörkare krafter. Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska Du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.“

Etiketter: ,

onsdag, maj 28, 2014

Maj 2014

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet: muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren.

Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland husen i utmarkerna i Haninge och delade ut kampanjmaterial. Min personliga uppfattning om detta val är att det är ett skämt. Ett val till ett låtsasparlament. ”Demokratiskt underskott”, vilket nyord (new speech). Demokratin ska man inte skämta om. Vårt eget parlament inte så mycket bättre, snart helt uppstyrt av alla lagar och förordningar från Bryssel, liksom regionpolitikerna här på Gotland är upplåsta från Stockholm. Anders Björnsson menar i sin bok Den krypande kontrarevolutionen att demokratin snart riskerar att vara en fasad, lika tom på innehåll som monarkin.

Jag anmäler mig till den arbetsgrupp inom SSFP som ska arbeta med programmet till Världsfilosofidagen i november. När rösterna på alla kanter höjs (om förbud mot än den ena, än den andra åsikten) och mötesstörningar och provokationer blivit vardag, blir det desto viktigare att lära sig lyssna till och ge argument, det som är tanken bakom filosofisk praxis.

Som nu när Ryssland blivit storskurk igen. Tänk vad snabbt det gick. 15 år av dödande, bombande och sönderslagna stater på den andra sidan som bortblåst, på mindre än en månad. Självklart måste då historien ska skrivas om. Sovjets/ Rysslands insats och offer för andra världskrigets utgång (minst 30 miljoner döda) har ju alltid fått stå i skymundan för Hollywoods skildring av (främst) USA:s och Storbritanniens insatser. M. Zarembas reportage i Dagens Nyheter mer försåtligt. Stefan Lindgren kommentar på sin blogg. Men inte är Putin utan skuld. Folkrätten är användbar när den passar.

Vad är det då som betytt något i livet? Frågan är för stor att reda ut på en kort promenad längs havet, men jag kan inte komma från att tryggheten är det som gett mig frihet att göra det jag vill. Jag har aldrig förstått det här talet om svenskarna som trygghetsnarkomaner. Mat, värme, hälsa, skydd mot faror är inte bara honnörsord i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det svarar mot djupt kända mänskliga behov förutan vilka vår art inte överlevt. Men där finns också nyfikenheten, viljan att veta mer, gå vidare, utforska det där ingen varit. Utan vilken vi blivit kvar i träden, eller savannen. Jag har båda i mig. Ibland i balans, ibland i konflikt med varandra.

Är det därför jag sugs in i berättelsen om de tre medelklassmännen från Stockholm som bestämde sig för att segla över Nordpolen i en luftballong 1897, en ballong de aldrig testat, med endast skrivbordskunskaper om Arktis och den polara miljön? Nej den Augustbelönade Expeditionen. En kärlekshistoria är knappast en bok jag brytt mig om ifall jag inte under samma vecka råkat höra först Lotta Kühlhorn (formgivare) och några dagar senare författaren Bea Uusma tala om boken på Förlagsklubbens årsmöte. Expeditionen är ett mästerverk både till innehåll och till form, skriven av en människa som drivs av en passion långt utöver det vanliga. Boken blir lika mycket en skildring av författarens 15 år långa resa i spåren av de tre polarfararna (vars luftfärd bara varade tre dagar, innan de började vandra över isen). Spännande som en deckare. Och för Lotta Kühlhorns formgivning är det bara att lyfta på hatten. Att få struktur och fason på ett så brokigt material kräver en mästares handlag. Bokens undertitel En kärlekshistoria får mig också att minnas att ordet amatör, via franskan, härstammar från latinets amator älskare. Bea Uusma är en sann amatör.
*
Morgonpromenad. Havet alldeles still. Ett par ejdermammor (?) simmar snabbt iväg med ungarna framför sig i samlad tropp. Det är gott om fågel på klipphällarna.  Så här års jag förbannar att jag aldrig lär mig namnen på fler fågelarter. Ändå är jag den i familjen som kan flest. Men den där långbenta med tofs på huvudet och lång näbb, den kunde jag ju förra året! Får gå hem och slå upp.
*
Ser Malik Bendjellous vemodiga blick på framsidan av tidningen, dagen efter hans bortgång. Inte du också, min broder, tänker jag. Känslig och noggrann, i en blandning som gett oss en film som den om Sixto Rodriguez men i fel proportioner en giftig brygd som kan dra ner den bästa i svarträsket.
*
Arvingarna i SvT fortsätter att fascinera. Vilket skådespeleri. Inte en falsk ton kan jag höra. Och karaktärer som tillåts ha mer än en dimension, där man under andra regissörshänder lika gärna förvandlats till karikatyrer. Typer, som vi så ofta sett på tv. Och en historia som vindlar sig fram, där nya dörrar oavbrutet öppnas. Imponerande.
*
Folkmord är ett begrepp som inte ska användas i tid och otid. Men ”vållande till folks död” borde kanske föras in i den internationella rätten. Ett aktuellt exempel är Grekland, vars sjukvård nu kollapsat (Svenska Dagbladet). Närmare 20 procent av alla barn är nu inte vaccinerade (man brukar räkna med att befolkningsskyddet försvinner när mer än tio procent avstår vaccin). Människor har inte råd att hämta ut sina mediciner. Antalet depressioner har fördubblats och spädbarnsdödligheten gått upp med 43 procent, hjärt- och kärlsjukdomarna ökar. Enligt många led Greklands sjukvård tidigare av elefantiasis, förvaltningen och statsapparaten var korrupt; men det är det grekiska folket som nu dignar under de räntor som de tyska bankerna kräver in.

Ett annat exempel skulle kunna vara Ryssland på 1990-talet, när medellivslängden sjönk med tio år (Gorbatjov beskriver i sina memoarer hur USA och västmakterna satsade allt på Jeltsins otyglade kapitalism istället för den ”socialdemokratiska medelväg” MG förespråkade)
*
Ensam kväll i solnedgången på altanen. Vädret har ännu inte slagit om. Fågelsång. Mygg. Lammen bräker på avstånd. I den sydliga vinden hörs havet. En bil passar på landsvägen. Om någon månad kommer trafiken att vara tät ner till badet och rökeriet i det gamla fiskeläget. Men än råder frid.

Etiketter: , , , , , , ,