Jag springer längs havet

Jag springer längs havet. Det är mörkt. Vågorna, vita, skummar mot stranden. Efter en inledande promenad en kvart i snabbt tempo är musklerna varma och uppmjukade. Jag stretchar benen och börjar springa.

Jag har alltid gått, cyklat och på senare år simmat mycket. En rask promenad på morgonen har vädrat ut nattens ångor och satt fart på kroppen innan arbetsdagen. Men så nån gång i höstas kom jag att diskutera med en bekant det här att man aldrig blir riktigt trött. Trött i huvudet efter en arbetsdag vid skrivbordet, jovisst, ibland rastlös och orolig, men aldrig riktigt trött i kroppen. I min omgivning finns flera löpare, men jag har aldrig tänkt att det varit något för mig. Så en dag på morgonpromenaden började jag springa lite lätt …

Det ljusnar över horisonten. Klockan är strax efter sju. Hjärtat börjar slå snabbare. Andningen blir häftigare. De första minuterna är värst. Vad är det här? tycks kroppen säga. Vad håller du på med? protesterar musklerna i lår och vader. Så har det varit förr också, men nu fortsätter jag. Och snart har motorn varvat upp.

Mitt mål, enligt ett program som jag hittade på nätet, är att kunna springa 30–40 minuter i sträck, till sommaren har jag tänkt. Sen får jag se. Är fortfarande i en uppbyggnadsfas. För närvarande varvar jag löpintervaller på upp till 5–6 minuter med nån minuts raskt promenerande, sammanlagt i 25 minuter. Som nybörjare måste man vara rädd om leder och muskler, särskilt i min ålder. Inte dra på sig några kroniska skador. Jag avslutar svettig, trött och nöjd med några minuters lugn promenad hem. Stretchar, duschar och mår gott resten av dagen.

Ja, så är det. För första gången känner jag att kropp och ”knopp” är i balans. Även om jag inte riktigt kan känna den eufori jag upplevde efter de första gånger jag sprang. Men som alla missbrukare jagar jag förstås den första kicken.

Höger, vänster, höger, vänster. Plötsligt känns benen som timmerstockar. Varje utflykt i tankevärlden slår omedelbart tillbaka. På det stadium jag befinner mig får man inget gratis. Jag tappar fokus, andningen blir oregelbunden och benen mattas. Koncentrerar jag mig på benen och lårmusklerna kommer krafterna åter och jag kan fortsätta, några meter till. Jag rätar på ryggen och tar sikte på nästa mål. Jag tänker mig ett fiktivt gummiband som drar mig vidare.

På kvällarna läser jag Haruki Murakami och Christopher McDougall och låter mig inspireras.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Haruki Murakami
Norstedts 2010, 2011 (pocket)

Born to run
Christopher McDougall
Bokförlaget Offside/Månpocket 2012

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, psykologi

Så gör Bodil Malmsten

Författaren Bodil Malmsten med ett 30-tal verk bakom sig (förutom pjäser, artiklar, essäer och översättningar) har skrivit en bok om en konst som enligt författaren ”egentligen inte går att lära ut” (Så gör jag: Konsten att skriva). En vackert formgiven och inspirerande bok där läsaren får veta det mesta om ”flow” och ”helvetesperioder”; om stil, dramaturgi och skiljetecken; och många praktiska råd om skrivplats, rutiner, korrektur och pappersutskrifter; och vikten av disciplin och deadlines. Kryddat mängder med arbetsuppgifter (ofta med tillägget ”Gör som jag. Eller gör inte som jag”).

Ja, det är sannerligen ingen enkel väg hon anvisar. Förhoppningsvis avhåller hon en och annan från att publicera sig, på det att vi slipper ytterligare några mediokra romaner i bokfloden. Lyckas hon å andra sidan inspirera någon till ett mästerverk, desto bättre.

Men först och främst är Så gör jag en hyllning till lusten (det enda skrivredskap som inte går att byta ut) och läsandet. Läs, läs, läs, är den uppmaning som går som en röd tråd genom boken. Läs som en lärling, se hur de stora mästarna gör, lär dig hantverket. Här bjuds också generöst på boklistor (både egna och andras).

Så gör jag är slutligen en skildring av författarens väg till det egna språket, från jamtskan (vardagsspråket), via svenskan (skolspråket, maktspråket) och Bibeln (det poetiska i 1917 års översättning), samt en hyllning till folkbildningen, finkulturen och biblioteken. En brunn att ösa ur är detta, en del mot slutet är kanske umbärligt, men en sådan invändning känns i det stora hela futtig.

Så gör jag
Konsten att skriva
Bodil Malmsten
Modernista 2012

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1/13

Läs även vad andra bloggare skriver om skrivande

Du har svaren!

Människan har i nog alla tider sök vägledning inför livets prövningar och skiften. Medicinmän, kloka gummar, diakoner och präster har lyssnat och gett råd när vi famlat efter svar. I vårt samhälle har dessa i stor utsträckning ersatts av psykologer och psykoterapeuter. Risken är då att vi sjukdomsförklarar helt normala reaktioner eller åtminstone frånhänder oss ansvaret för våra val, menar Tulsa Jansson, författare till Du har svaren! Filosofi till vardags och tillika ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis. Människor dör, vi blir sjuka eller ställs inför viktiga val. Och om inte annat ska vi själva en dag dö. Här kan det filosofiska samtalet vara till hjälp. Med hjälp av frågor och argumentation tillsammans med en erfaren filosof i vad som kallas sokratiska dialoger kan vi få hjälp att formulera de svar vi ofta själva redan bär inom oss.

 Du har svaren! är, ämnet till trots, en handfast bok med exempel på metodens användbarhet inom skolan (små barn ställer ju alla de grundläggande frågorna om livet), vård och kriminalvård och i enskilda samtal eller filosofiska kaféer. Jag anar ett släktskap med folkbildningstanken (men delar kanske inte författarens uppfattning att det är argumentation som är den största bristen i dagens politiska debatt). Likväl är detta en läsvärd bok för alla som någon gång varit i kris eller ”bara” ställts inför frågan vad jag vill med mitt liv.

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 12/12

Du har svaren!
Filosofi till vardags
Tulsa Jansson
Brombergs 2012

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi; böcker

Råttan

En gräsmatta. Några planteringar. Buskage. Stenhus på båda sidor om en liten innerstadsgård. Ett lågt staket ut mot den trafikerade gatan. Något rasslar. En skugga skymtar förbi mellan två buskar.

***

Mat, jag behöver mat. Ett papper som prasslar där framför mig. Jag känner den lockande doften; ett avtuggat hamburgerbröd med en bit kött. Jag anar att andra har samma mål som jag. Snabbt. Jag hugger tag i det jag kommer åt och drar med mig in i busken. Ett par röda ögon och andedräkten från en rival. Jag vänder ryggen till för att skydda mitt byte och sväljer snabbt det jag kommit över. Anar en besviken suck vid min sida.

Jag brukar inte dela med mig. Ibland är vi flera som får syn på något ätbart samtidigt, då gäller det att vara först. Men egentligen behöver vi inte slåss om maten. I kvarteret där jag håller till är det alltid nån gammal dam som strör ut bröd på marken. Till fåglarna. Tror hon ja. Okej, först kommer några småfåglar, sen duvorna, ibland dyker nån mås ner från ovan. Så länge det är ljust håller vi oss borta. Men när skymningen sänker sig är det vår tur. Jag brukar vara bland de första som vågar mig fram. Är fortfarande ung och stark. Nåja, välbehållen för min ålder i alla fall. Några blessyren har det blivit. Men inget allvarligt.

När maten ligger så där öppet får det bli en snabb räd. Inte så att man stannar i ljuset av en gatlykta och kalasar. Nej, snabbt ut och snabbt in i skydd av buskarna. Ibland vågar sig någon katt fram. Van att jaga möss, fåglar och annat smått. Slicker sig lystet om nosen när den blänger åt oss. Då bildar vi mur, skuldra mot skuldra, slår lätt med svansarna i marken, väser mellan våra långa tänder. Då brukar den inte vara så kaxig längre. Kattkräket. Med ett förnämt fnysande går den sin väg. Försöker se ut som den behåller sin värdighet.

Ännu roligare är det med småhundar. Patetiska kryp som gör små utfall mot buskarna där vi håller till. Bjäfser och skäller. Dom brukar vi stirra ner. Då springer de snabbt tillbaka till sin husse eller matte. Ser sig ängsligt om och skäller menande åt vårt håll, medan hussen eller matten hyssjar och drar iväg.

Som om man skulle bry sig. Ärligt. Ännu har jag aldrig hört om någon människa som hunnit ikapp nån av oss. De äldre har ibland berättat om hur deras förfäder blev jagade i nån källare med jordgolv av tokiga portvakter med spadar. Och de med anor från landsorten berättar om gallerförsedda burar med allehanda läckerheter i. Där det är lätt att lockas in, bara för att finna att grinden slår igen bakom svansen på en när man kommit så långt. Sista måltiden, så att säga, sen ajöss och goodbye, i en damm eller någon å.

Annars är det mest deras bilar man måste passa sig för där de far fram längs gatorna. Och det där vita pulvret de lägger ut. Det luktar hysteriskt gott. Men jag har sett dom som slickat i sig av det. De dumma jävlarna. Först blir de galna av törst. Sen exploderar de invärtes. Ingen vacker syn.

Att klättra i rör är en annan kul sysselsättning. Har man tur är det öppet hela vägen upp. En och annan blir säkert förvånad när de undrar vart tvålen i badrummet tagit vägen, eller schampoflaskan. Men för det mesta lämnar man ju något spår. Så dom vet. Vem som varit där.

Men det är mest på vintern. Sommartid finns ett helt skafferi av läckerheter i parken ner mot vattnet. När människorna mödosamt rest sig, packat ihop sina filtar och korgar och på ostadiga ben börjat vandra hemåt kommer vi fram. Vi äro tusenden, brukar jag tänka innan jag och mina fränder kastar oss över resterna. En fin kväll kan man till och med hinna med en svängom på minigolfbanan med nån liten dam.

Outsidern

– Hörru professorn, har du läst nån bra bok nyligen?

Han tittar menade på sina kompisar.

– Ha, ha, ha.

Alla skrattar.

– Va, kan du inte svara? Få se, vad är det här för nåt?

Han sliter den tummade pocketboken ur min hand.

– ”Colin Wilson, The Outsider.” Kolla har ni sett. På engelska också. Killen tror han är nåt.

– Här ska du få för outsider, professorn.

Han knuffar mig lätt i bröstet. Jag försöker vända mig bort men ramlar mot nästa grabb i gänget.

– Va fan gör du? Knuffas du, din djävel.

Han puttar mig i sin tur lätt mot nästa, och mot nästa.

– Professorn, professorn, professorn! skanderar dom i kör medan jag vacklar som en sandsäck mellan plågoandarna.

Till slut faller jag i gruset.

Det sista som händer innan de går är att en av dem trampar sönder mina glasögon.

– Så nu kan du fortsätta läsa, din jävla loser

***

Colin Wilson. The Outsider. Gollancz 1956.

Andra bloggare om litteratur

Tanken och det skrivna ordet 2

Knut Lindelöf kommenterar på sin blogg (”Därför skriver jag”) min text om skrivandet . Han tycker att jag ”mytifierar” skrivandet för hand och på skrivmaskin. Kanske det. Författare, journalister, översättare och forskare alla har olika sätt närma sig skrivandet. Jag har respekt för alla så länge resultatet är bra.

Själv skrev jag länge på maskin. Min mor var sekreterare. Ibland tog hon med sig jobb hem. Jag lämnade tidigt pekfingervalsen bakom mig på den Smith-Corona vi hade hemma. Trots det såg mina manus och brev länge för jäkliga ut med alla strykningar, markeringar och omflyttningar. Så visst kom datorn som en befriare. Den är också mitt dagliga arbetsredskap.

Men för ett mer fritt skrivande (kreativt om man så vill) är den oanvändbar. För mig alltså. Jag får tunnelseende när jag sätter mig vid tangentbordet. Antagligen blir jag alltför upptagen av textens utformning för att kunna koncentrera mig på innehållet. I mina anteckningsböcker kan jag kladda och kludda som jag vill, utan tanke på utseendet.

I yrket, när jag redigerar andras manus gör jag det på papper. Läser igenom hela texten en första gång, med pennan i hand. På så sätt behåller jag flytet i läsningen. Sätter frågetecken, kommentarer och streck i marginalen med blyerts. Därefter går jag igenom allt jag markerat - kollar, rättar eller ger förslag på alternativa formuleringar.

Men jag vet yngre kollegor, inte minst i den grafiska branschen men även bland redaktörer, som knappt äger en penna, än mindre har en skrivare hemma. De lever sina yrkesverksamma liv vid skärmen.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Konstaterar bara att vi alla är alla olika.

Andra bloggare om litteratur och skrivande

En tvåårings värld

Ett språk och en värld växer fram

Att det lilla barnets ordförråd ökar från några få ord till flera hundra inom loppet av ett drygt år, kan man läsa om i handböckerna. Men hur går det där till, mer i detalj? Det, och annat, har jag kunnat studera hos en av våra yngre medborgare denna sommar.

Mest detaljerad är hon förstås om saker hon möter och frågar efter i vardagen. Det är mamma, pappa, snuttetrasan (nuttis), nappen osv. Sen blir begreppsvärlden trubbigare.

Det mesta som rullar på fyra hjul är bil (inklusive plastgräsklipparen hon brukar dra på), men buss (större fordon) och traktor (brummar mycket) har redan blivit egna begrepp. I hennes kusins värld gick vid samma ålder alla fordon under benämningen buss (dvs. buss, lastbil, tåg och bil). Hos honom utkristalliserade sig tidigt taxi (och ambulans) som egna kategorier, dvs. fordon som hade någon form av skylt på taket. (Och av för mig okänd anledning merca-bil [Mercedes] med det karaktäristiska märket på fronten.)

Vovve är den samlade benämningen på i stort sett alla fyrfota djur som en snart tvååring kan möta, på landet och i pekböckernas värld: får, ko, häst, get, gris och hund. Enda undantag tycks vara katt (kisse) som redan blivit ett eget begrepp (kanske en följd av ”Lille katt”, flitigt sjungen).

Anka kallar hon alla större fåglar (gås, höna, tupp, anka) och pippi (som hon redan i våras kunde höra sjunga i buskarna hemma på ön i stan) avser alla småfåglar. (Att Pippi Långstrump, som hon brukar titta på i mammas dator, inte är en småfågel verkar inte vara något problem.)

Möjligen är det mängden myrstackar på tomten som lett till att alla typer av insekter går under beteckningen myra (myja), även flygande sådana (med eller utan gul-svarta ränder).

Allt som kommer i blöjan är bajs.

Både mormor och morfar kallas för enkelhetens skull mormor (mommo), under en period utökat med farmor och farfar under den kongeniala beteckningen marmo.

Det passiva ordförrådet är långt större, precis som hos en hund vars intelligens för övrigt lär motsvara det tvååriga människobarnets. Hon förstår alltså långt fler ord än hon kan uttala. Frågar man till exempel var morfar är pekar hon på rätt person (dvs. mig), men jag tilltalas som sagt med mommo. Mot slutet av semestern omväxlande med mitt förnamn.

Alla bär (på marken och buskar) kallades i jordgubbstider för gubbe (uttalat gube, som i Hasse Alfredssons sketch med Martin Ljung). Eftersom tomten är fylld med smultron blir det många gubar, eftertänksamt plockade och instoppade i munnen .

Hennes nio månader äldre kusin, vars morfar spelar golf, samlade tidigt alla runda och avlånga föremål under beteckningen gosch (golf), dvs. tennisbollar, fotbollar, golfbollar och hockeypuckar likväl som pinnar, racket, slagträn och klubbor. Gosch var även ett verb. Oavsett om man såg en pinne på marken eller sparkade på en boll så var det gosch. Ett år och ett fotbolls-EM senare har han redan börjat skilja på Zlatan, Chippen och de andra stjärnorna.

Adjektiven är ett kapitel för sig. ”Många” verkar det första som barn lär sig, så var kommentaren när hon såg Östersjön en av de första gångerna: ”Många vatten.”

Jag förstår, efter att ha läst på en del, att det både handlar om perceptionen, dvs. hjärnans förmåga att faktiskt uppfatta skillnad alla fyrfota varelser och insekter, liksom förmågan att förknippa dem med ett namn och slutligen kunna uttala dem. Tre viktiga steg i människoblivandet.

Under den dryga månad vi umgås blir orden fler och fler, kategorierna finfördelas. Snart nog lär hon sig att skilja både på hund, häst och ko. Väljer den unga att en dag bli veterinär kommer hon också att lära sig namnen på varje ben i vovven. Men det är en annan historia.

***

Mer om barn och barnets utveckling kan man läsa i Vår barnläkarbok (KIUP) av Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman, med illustrationer av Rebecka Lagercrantz och Annika Röhl, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret.

 Många vatten. Foto: LG.

Läs även andra bloggare om barns utveckling och språk.

Tanken och det skrivna ordet

Vännen H. kommenterar i ett mejl min bloggtext om skrivandet:

jag skriver varje dag, i huvudet; noveller, filmmanus, dikter och ibland romaner. Gör vi inte alla det, för det mesta utan att vara medvetna om saken? Det är antagligen en del av "Le genre humain", genetiskt nedlagt i oss. Misstänker att Chomsky kan ha något att bidra därvidlag. Klart är att det har med språk, iakttagelse och kognition att göra.

Visst har han en poäng. Men det händer något med tankarna när de kommer på pränt. Betraktade utifrån ger de oss nya infallsvinklar. Associationer, fördjupningar. Jag tror aldrig jag skrivit något, längre eller kortare, som varit färdigt och formulerat i huvudet innan jag fattat pennan.

Pennan ja. Jag skriver nästan allting för hand. Stryker över, ramar in, ritar pilar mellan stycken och meningar. Tankar, associationer, resonemang binds samman. Sen skriver jag rent. Fortsätter att fila på texten. Ska den i tryck händer det nya saker när man ser de färdiga sidorna i korrektur. (Balzac var f.ö. ökänd för sina många ändringar. Manus var i hans fall närmast att betrakta som ett utkast, en stor del av romanerna skrev han i korrektur! Det var på den tiden man satte texten i bly.)

Jag har också svårt att förstå dem som gör sig lustiga över författare som (likt Guillou eller Lundell) framhärdar i att skriva på gamla handjagare. Vem kräver av en bildkonstnär att han eller hon ska byta pensel och staffli mot dator och paintshop, eller att skulptören ska ersätta stämjärn och klubba mot modernare redskap. Visst många gör så, men då byter de också teknik. Resultatet blir ett annat. Datorernas påverkan på det skrivna ordet har för övrigt diskuterats sedan de första ordbehandlarna kom på 1980-talet. Sväller ordmassorna, eller blir texterna mer stringenta och genomarbetade?

Orden sitter i armen, sa Ivar Lo-Johansson, som alltid skrev sina romaner för hand innan han renskrev dem på maskin. Den slutgiltiga utskriften fick han hjälp med. Han är inte ensam, många författare vittnar om detsamma. Och, utan jämförelser i övrigt, jag skriver själv som sagt alltid för hand. Tycker att jag tänker bäst med en penna i hand. Det gäller för övrigt också när jag läser.

Jag är inte teknikfientlig. Min första dator skaffade jag i skiftet 1985–86. Det senaste året har jag ägnat mig åt produktion av e-böcker, alltså böcker som ska läsas på skärm. Tekniken finns där och sprids allt mer. Men hur påverkar det läsningen? Jag märker att jag lätt börja skumma texterna. Perfekt för att läsa manus, men … Kanske är det som när man läser på ett främmande språk, även sådana man kan, det tar ett eller ett par kapitel innan man kommer in i det.

Kanske är det en generationsfråga. Siffror från USA, där utvecklingen kommit längs, visar att det i första hand är försäljningen av pocketböcker som fått ge vika för e-böckerna, alltså böcker man kanske ända sliter ut och slänger. I vårt land är det den genre som kallas ”romans”, Harlequin-böcker, som hittills dominerat försäljningen av e-böcker. En svensklärare jag samtalar med på bokmässan berättar att läsförståelsen bland elever på hennes skola försämrats kraftigt de senaste åren. Motmedlet har varit högläsning!

***

När jag skrivit det här ser jag att Anders Björnsson varit inne på samma ämne på sin blogg. Han skriver om Fontaine:

På den tiden skrev man för hand och korrigerade. Klipptes det och klistrades likaså? När man skriver på maskin är det svårt att ändra, följden var väl att författaren hade formulerat sig i tanken innan han präntade ner. Numera låter man fingrarna styra, man kan alltid lätt korrigera i efterhand. Kanske detta betyder en återgång till den gamla stilen? Men jag undrar. Roth använde nog blyertspenna han också, och ännu Herbert Tingsten skrev sina huvudledare för hand, på randade folioblad. (18 juli 2012)

Anm. Handjagare, gammal benämning på manuell skrivmaskin.
Noam Chomsky, formulerade teorin att delar av den mänskliga grammatiken är nedärvda i hjärnan (den så kallade generativa grammatiken).

Andra bloggare om litteratur och skrivande

En promenad

En söndagsmorgon går jag ut på promenad med pojkarna. Utanför porten mot gården svänger jag åt höger. Jag känner hur storebror stelnar till.

– Vad är det här? Varför går vi åt det här hållet?

– Jag tänkte att vi skulle gå åt andra hållet idag, säger jag.

– Det kan vi väl inte. Vi Går Alltid Det Andra Varvet.

Han börjar raskt rabbla mina argument varför det alltid är bättre att börja på den södra, backiga sidan av viken. Solen, skuggan osv.

– Ja, men idag tänkte jag att vi skulle pröva nåt nytt, säger jag. Vad tycker du?

Jag vänder mig mot lillebror.

– Jag tycker vi kan gå åt det håll du vill, säger han.

Och så blir det.

Storebror tjurar och stretar emot en lång stund. Stämningen är tryckt. Det lättar först när vi kommer upp på Årstabron och kan börja titta på utsikten.

***

Men hämnden ska komma, nån timme senare. Närmare bestämt framför charkdisken i den lilla Coop-butiken.

– Om vi skulle köpa lite påläggskorv, säger jag och tar ett salamipaket.

– Vadå? Det ligger ju bara två paket framme. De är säkert dåliga, hör jag hur det väser i högerörat.

Storebror har vaknat upp och ser en chans till revansch.

– Dessutom, vad innehåller den där för nåt? säger han och vänder på paketet. Titta här, en massa e-nummer och tillsatser.

Det är min favoritsalami som nu smulas sönder framför ögonen på mig.

– Okej, säger jag och lägger tillbaka paketet.

Jag försvarar mig med att vi har pålägg hemma för några dagar till. Att ta en annan sort är inte att tänka på just nu.

Sen ska vi köpa färskpasta. Jag tänker just ta ett paket när jag ser att det finns en grön sort alldeles intill. Med spenat. Jag anar attacken som ska komma och vänder mig raskt till lillebror.

– Vilken sort vill du ha? frågar jag.

– Jag tycker vi tar den vita, säger han.

Puh. Storebror nickar belåtet i bakgrunden. Vi har ju grön sallad hemma att ha till, ser han ut att tänka.

***

På hemvägen närmar vi oss övergångsstället vid Ringvägen. Rödljuskörarnas Eldorado. Det här gillar Storebror. Han springer före och trycker på knappen. Står sen beredd. Så fort det slår om till rött för bilarna kliver han ut i gatan. Jag hinner inte uppfatta om det slagit om till grönt för oss, men en bil som storebror spanat in satsar för att hinna över men får tvärnita för oss. Han kastar en triumferande blick mot bilföraren som svarar med att ge oss fingret. Storebror går i toppspinn av upphetsning och svar med ett långt pekfinger tillbaka. Föraren gasar och drar iväg över övergångsstället. Den här gången mot rött. Storebror kommer i extas:

– Jävla idiot! skriker han och vänder sig om efter bilen.

Jag vill sjunka genom jorden. Den här ungen känner jag inte. Vill inte känna. Vi skyndar oss hem till porten. Lillebror har sprungit före och är redan hemma. När vi kliver in genom dörren hör jag hur han ligger och darrar under köksbordet.

– Nu är det krig! utropar storebror glädjestrålande.

Skriver du något själv?

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande.

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen.

Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of story, som man säger.

Jag tog till mig hans kommentarer, inte minst det där med rena och snygga manus. Min karriär som författare var alltså slut innan den började, men språk och läsande har alltid roat mig, alltsedan jag följde farsan till folkbiblioteket i Årsta på 1960-talet. Om min väg till boken har jag skrivit på annat ställe. Och det var alltså förlagsredaktör jag skulle bli.

– Känner du aldrig lust att skriva något själv?

Visst skriver jag, här på bloggen (om än oregelbundet), ibland i tidskrifter som Folket i Bild och desto oftare i olika anteckningsböcker. Tillräckligt mycket för att veta hur svårt det kan vara att finna de rätta orden, att ta de bort de som är överflödiga, de man förälskat sig i (och som i all kärlek är man ju blind) och att veta när det är dags att sätta stopp (bättre än så här blir det inte).

Förhoppningsvis har jag också lärt mig att skilja på det privata och det personliga (därav tystnaden emellanåt här på bloggen) och att känna när en text bottnar i ens person. Tankar virvlar ständigt runt i huvudet, men för att ta sig tid att formulera dem krävs en tändande gnista och bränsle, i mitt fall en känsla. Åsiktsmaskiner har vi tillräckligt av.

***

Nationaldagen tillbringar jag vid skrivbordet. En deadline har kommit oroväckande nära och jag går igenom ett manus som jag fått åter från en författare. Han är proffs, yrkesskribent och expert på sitt ämne. Jag är också proffs, men min uppgift är en annan.

Det är som alltid med en viss anspänning jag närmare mig uppgiften. Förutom att leta språkliga missar och andra oklarheter har jag ju på ett övergripande plan ansvar (inför min uppdragsgivare och författaren) för att det denne vill ha sagt, verkligen går fram. Och i de fall vi inte är överens måste jag se till att vi hittar fram till en lösning.

Jag noterar de ändringsförslag författaren accepterat, vilka han lämnat utan åtgärd och ser med tillfredsställelse när han formulerat något helt nytt eller strukit något parti. Det är också en lycka, arbetets lycka.

***

För övrigt vill jag varmt rekommendera Lasse Winklers porträtt av förlagsredaktören Eva Stenberg som nu går i pension efter 28 år på Ordfronts förlag. I senaste numret av Svensk Bokhandel (12/12).

Dimridåer om arbetslösheten

Fredrik Reinfeldts uttalande att vi inte har någon massarbetslöshet ”om man ser till etniska svenskar mitt i livet” är riktigt, riktigt vidrigt. Det var ju inget bara något som slant ur honom. Det visar också vad regeringen kan vara beredd till för att vinna nästa val. Det går ju inte så bra för alliansen just nu. Förutom att fiska efter röster i grumligt vatten, göda på invandrarföraktet utsår han split mellan människor som egentligen har gemensamma intressen.

Uttalandet har utlöst många syrliga kommentarer och skapat en ny genre (”om man ser till de friska har vi inga sjuka” etc.). Men jag har inte sett någon påpeka att det Reinfeldt säger bygger på en myt, nämligen att full sysselsättning skulle vara ett mål för den ekonomiska politiken. Vi vill ju gärna tro att de som har makten vill oss väl.

Anders Borg, finansminister i den reinfeldtska ministären, har vid upprepade tillfällen diskuterat kring vilken nivå arbetslösheten bör ligga på för att vi inte ska drabbas av inflation, höga räntor och annat elände. Ska den vara 5, 6 eller 7 % procent av arbetskraften? Det här kallas ”jämviktsarbetslöshet” eller NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) och har avkastat kilometervis med skrifter alltsedan Milton Friedman och Chicago-skolan lanserade begreppet. Tanken är i korthet att har alla jobb sticker löner och andra kostnader i höjden.

Det här får ju konsekvenser. För det är inte i första hand de med utbildning, goda kunskaper i svenska och arbetslivserfarenhet som drabbas när arbetsgivarna kan välja och vraka bland de sökande. Och på köpet pekas de nu ut som arbetsskygga och tärande och ska disciplineras genom coachning, fas3 och flitigt cv-skrivande så att vi andra, ”etniska svenskar mitt i livet”, inte ska behöva oroa oss för räntorna på våra bolån. Det är, som sagt, riktigt, riktigt vidrigt.

Fakta. Arbetslösheten i april var enligt SCB 7,8 procent eller 390 000 personer. Av dem var närmare hälften (153 000) mellan 15 och 24 år.

Publicerad i Folket i Bil/Kulturfront 6-7/2012

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes
levde ingen”
- Gunnar Ekelöf

Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna.

Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska.

Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke.

***

Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ”Döden - en film om livet”. Filmen om Skogskyrkogården kan ses på SvT Play ännu några veckor

Läs även andra bloggares åsikter om döden

Historieförfalskning av äldre datum

Jag tillbringar några eftermiddagstimmar på Fornsalen i Visby. Stannar till inför de mäktiga bildstenarna med sina solkors och rika ornamentik. Begrundar silverskatter, gravar och fossiler. Fornsalen är ett museum väl värt ett besök. En ny välgjord basutställning om året 1361 och Valdemar Atterdag fångar mitt intresse. Århundradena före danskarnas invasion hade ju präglats av motsättningar mellan borgarna i handelns Visby och bönderna på den gotländska landsbygden, motsättningar som några gånger trappats upp till inbördeskrig. När danskarna nådde fram till Visby den 27 juli stängdes stadsporten. Den stridsovana bondehären slaktades på fälten utanför stadsmuren av de modernt utrustade danskarna, alltmedan stadsborna betraktade spektaklet från stadsmuren. Liken vräktes ner i massgravar (en anledning till att vi idag så väl kan studera deras klädsel och utrustning). Därpå släpptes Atterdag in i staden. Han förklarade Gotland danskt och utfärdade ett privilegiebrev som reglerade Visbys rättigheter. Ingenting dock om stadens skyldigheter! Den mytomspunna brandskattningen, förevigad genom CG Hellquists berömda tavla på Nationalmuseum, visar sig vara en myt, möjligen påhittad i efterhand av Visbyborna för att stilla ett dåligt samvete. De hade ju låtit Valdemar göra grovjobbet.

Historieförfalskning är inget nytt.



Andra bloggar om historia

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år.

Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det.

Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Skymningssång i Kalahari, Ordfront 2011.) Synen på trohet och otrohet har också varierat. Kärnfamiljen i dess nuvarande form är en rätt modern skapelse. Paräktenskapet man–kvinna har också sett olika ut inom borgerligheten och bland vanligt folk. (Jag har tidigare skrivit om Anette Rosengrens roliga och tankeväckande avhandling Två barn och eget hus. Carlsson 1991.)

Nu läser jag att det är först när man skiljer sig som det blir möjligt att leva jämställt. Om vi lämnar de känslomässiga argumenten (vilket är nog så svårt, en skilsmässa är ju en livskris för de flesta föräldrar och barn ) och ser hur människor har det kan vi konstatera att de flesta par lever hyfsat jämställt tills barnen kommer. Då går kvinnan i många fall ner på deltid och får huvudansvaret för hem och hushåll. Männen bidrar till hushållsarbetet på annat vis, men yrkesarbetar i genomsnitt som mest under småbarnsåren, detta visar de återkommande levnadsnivåundersökningarna.

Tidigare generationer inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen har, genom politiska reformer som särbeskattning, rätten till fri abort, skilsmässa och utbyggd barnomsorg, under 1900-talet sett till att äktenskapet blivit en samlevnadsform som kan bygga på kärlek och ömsesidighet. Äktenskapet behöver inte längre vara en symbol för mannens överhet över kvinnan.

Men man kom aldrig hela vägen, hemarbetet lämnades orört, kollektivhus och familjehotell blev enstaka öar i 50-talsidyllen, sex timmars arbetsdag en utopi som ingen ens längre orkar prata om. Istället har vi fått färdigtuggad industrimat och ”drömboende” (för vissa) i villa eller bostadsrätt. Där borgerlighetens lösning på den bristande jämställdheten (läs männens deltagande i hushållsarbetet) är Rut-avdrag för dem som har råd, ska feministernas och vänsterns svar då vara ”lycklig skilsmässa”?

Vart tog politiken vägen?

Läs även andra bloggares åsikter om skilsmässa och jämställdhet.

Karin Broos och ensamheten

Vad är det i Karin Broos målningar som väcker en sådan anklang? Vi går runt i salarna på det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Jag stannar till framför de monumentala bilderna; mestadels kvinnor, slutna, försjunkna i sig själva, halvt bortvända. Är det den västerländska människans credo som ljuder från väggarna:

Jag är ensam.

Den vi fått med oss sedan barnsben. Förvänta dig inget från någon annan. Långt värre än alla Jantelagar.



Läs även andra bloggares åsikter om konst

Skapande samarbeten

På bokmässan i Göteborg lyssnar jag på seminarier och föredrag om bokbranschen och förlagens roll i framtiden. Digitaliseringen, förbilligad och förenklad produktion gör att i stort sett varje människa med en dator kan ge ut och sprida en bok utan något mellanled. Det sker redan på sajter som Vulkan och Publit m.fl. och i USA sägs nu även mer etablerade författare gå direkt till distributörer som Amazon.com. Här i Sverige hjälper Podium medlemmar i Författarförbundet att ge ut nyskrivna och tidigare utgivna böcker. Bokförlagens roll är med andra ord ifrågasatt.

Efter en av föreläsningarna pratar jag med föredragshållaren. Han har närmare 20 års erfarenhet från musikbranschen och ser en del paralleller. I början av 2000-talet var branschen i stort sett uträknad. Piratkopiering och nedladdning av mp3-filer drog undan benen för försäljningen av cd-skivor. Hemmastudios och ny teknik gjorde att var och en i princip kunde spela in sina alster hemma i sovrummet. Den utvecklingen mötte branschen med krångliga kopieringsskydd och intensiv jakt på nedladdare. Strategin misslyckades och bolagen blev på sin höjd kvar som distributörer och marknadsförare. Av sju stora bolag i världen finns nu bara tre kvar. Men, säger min sagesman, nu har vinden vänt. Artisterna har under senare år åter vänt sig till skivbolagen; man vill ha en producent som hjälper till med låtval, val av medmusiker och av sound, en som bokar studio, musiker och tekniker. Och genom tjänster som Spotify bejakar man den digitala utvecklingen snarare än bekämpar den. Plötsligt kan bolagen (och upphovsmännen) tjäna pengar igen.

Vid en middag på kvällen hamnar jag bredvid en filmproducent och tidigare chef i filmbranschen. Jag berättar om det jag nyss hört och han drar paralleller till sin bransch: det fruktbara samarbetet mellan till exempel Lukas Moodyson och Lars Jönsson på Memfis, eller Zentropas betydelse för den danska vågen med Lars von Trier, Susanne Bier med flera. Inget skapande sker i ett vakuum.

Själv tänker jag på många av de böcker jag varit redaktör för genom åren. Visst finns det en och annan författare eller översättare vars manus i princip bara behöver en genomläsning och där ett och annat stavfel eller kommatecken behöver rättas. Men de tillhör undantagen vill jag påstå, i de flesta fall innebär förläggarens eller den kreative redaktörens arbete med en fackbok, eller roman, en process som kan bestå av allt från övergripande synpunkter på innehåll och struktur, till omfattande faktagranskning och redaktionell bearbetning. Tar förlagen den uppgiften på allvar finns det ingen anledning att hänga läpp.

Väljer man istället att rusta ned de redaktionella resurserna och enbart se sig som distributörer och marknadsförare är det fara värt att man blir frånsprungna. I bästa fall hittar författarna andra former för sina samarbeten (genom sina agenter, skrivarkurser och andra nätverk), i värsta fall kommer bokmarknaden att fyllas av ofärdiga och illa utformade pappersbuntar.

Läs även andra bloggares åsikter om Förlagsbranschen

Sömn

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt.

”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.”

Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression. Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för ett antal år sedan vaknade jag konstant klockan fyra varje morgon. Hjärtat bultade och tankarna surrade som bin i huvudet. Att få sömnen tillbaka var ett första steg till åter få hälsan.

Idag kan jag vakna tidigt i perioder av hårt arbete, dvs. den stress som är och nog måste vara en naturlig del av livet. Då kan jag gå upp i ottan, jobbar några timmar för att eventuellt sova middag nån timme senare på dagen. När jobbet är klart tar jag igen den förlorade sömnen (något sömnforskarna iofs hävdar är omöjligt. Må vara hur det vill med det, men jag sover mycket då och mår bra av det.) Är jag uppe sent eller engagerar mig i något en kväll vaknar jag ofta tidigt morgonen efter. Några timmars nedtrappning på kvällen behövs för att komma till ro.

När jag var ung besökte vår familj ibland goda vänner i Kiruna. Det var inte bara umgänget som gjorde att de sällan kom i säng före midnatt för att sen gå upp till arbetet i ottan. I de ljusa nätterna sov de minimalt på sommaren. Desto mer blev det på vintern.

Människans sömn, med perioder av djupsömn och ytlig sömn som avlöser varandra, liknar den hos andra flockdjur. Evolutionsforskarna menar att det är en fördel för gruppen. På så sätt är någon alltid vaken om en fara skulle hota.

Karin Johannisson beskriver i sin bok Melankoliska rum (Bonniers 2009) hur sömnen i det förindustriella samhället ofta var uppdelad i två pass: Ett efter sänggåendet vid mörkrets inbrott, följt av vad hon kallar ”vakenvilan” innan morgonsömnen. Under den vakna perioden runt midnatt samspråkade man, med sin sängkamrat eller sin gud, kontemplerade, rökte eller hade samlag (något man inte orkade efter arbetsdagens slut.) Sedan somnade man om. Med elektricitetens intåg bröts detta mönster och kvällen blev en tid för umgänge.

I något sammanhang har hon berättat att många hört av sig och berättat hur lättade de känt sig efter att ha läst detta, att de slutat oroa sig för sina sömnvanor. Vi behöver sömn, olika mycket och kanske inte just på ett och samma sätt. Men sova det behöver vi.

Francisco Goya. Förnuftets sömn alstrar vidunder (Caprichos 1799)

Andra bloggare om sömn

Ingen kommer undan Olof Palme

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer. Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen.

Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos arbetarrörelsen.

Greiders budskap är att statsmannen och politikern Olof Palme inte varit möjlig utan den socialdemokratiska rörelsen (vi talar nu om den period när partiet fortfarande var en folkrörelse). Och han gör det delvis i polemik mot Henrik Berggrens och Kjell Östbergs biografier som han ofta återkommer till.

En värld utan sociala rörelser finns inte, konstaterar Greider. Människan har alltid organiserat sig på ett eller annat sätt. ”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatorisk”, menar han. ”Det är organisationen som är budskapet”, skriver han med en blinkning åt Marshall McLuhan. Hur ska nya sociala rörelser byggas i en tid när politiken alltmer framstår som en bransch där ett antal entreprenörer försöker värva röster hos oss, den potentiella kundkretsen. Just nu är Sverigedemokraterna de enda som bygger politiska rörelser, på samma sätt som den tidiga arbetarrörelsen, konstaterar Greider. Underifrån.

Vi har idag bilden av Olof Palme som den förste moderne mediepolitikern. Och visst var han var överklasspojken som aldrig kände sig riktigt hemma bland jobbarna i byggfutten. Men, menar Greider, han kom mer till sin rätt i talarstolen i Folkets hus än i tv. Rörelsen, som fortfarande var en rörelsen, var en klangbotten åt allt han sa och gjorde.

Vi hade då och har än idag uppfattningen att socialdemokratin fjärmade sig från socialismen under 1950-talet. Och visst avstod man från att ta strid om ägandet och det privata näringslivet. Finansminister Per Edvin Sköld såg istället den växande tjänstesektorn som framtiden: denna skulle vara skattefinansierad, offentligägd, styrd av behov och inte av efterfrågan. Manifestets ord ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” ljuder i bakgrunden. ”Det starka samhället ” tog form under Erlander och Palme och det Sverige som vi känt under senare år kom till (under en period var så många som fyra av tio förvärvsarbetande offentligt anställda). Det är hela den sektor som nu i allt snabbare takt privatiseras, öppnas för det globala riskkapitalets kortsiktiga vinstintressen.

Det är när socialdemokratin, pådriven av LO, ger sig på den ekonomiska makten genom försöket införa löntagarfonderna som man stöter på patrull och vi får den största borgerliga mobiliseringen sen Bondetåget. Uppenbarligen har man väckt en björn som sovit och kommit hotande nära intressena hos en borgerlighet som legat lågt och slickat såren sedan andra världskriget och dess tyskvänlighet. Palme trodde uppenbarligen aldrig på förslaget och det är egendomligt att läsa hur den annars påläste och samtalslystne partiledaren endast hade ett enda samtal med Rudolf Meidner, arkitekten bakom förslaget, om löntagarfonderna.

Greiders bok är en blandning av essä, historik, personbiografi och en kommentar till den pågående valrörelsen där socialdemokratin går mot sitt största nederlag i modern tid och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Han skriver socialdemokratins moderna historia, intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria. Greider resonerar, bjuder in till samtal och får mig att associera vidare, ibland i polemik. Men han får fart på mina tankar.

Uddlöst blir han, symptomatiskt nog, först när han ska formulera sig om framtiden. Några pliktskyldiga tankar om det goda arbetet. Liksom hos Bengt Göransson och andra socialdemokrater som jag respekterar saknas en diskussion om förhållandet till den ekonomiska makten. Det var ju, om man ska tro Greider, när man utmanade den som socialdemokratin gick på pumpen. Är en balans i Saltsjöbadsavtalets anda åter möjlig (en balans som inte alltid var så rolig för de på verkstadsgolvet eller i gruvorna, något vi ska komma ihåg när vi höjer folkhemmet till skyarna) eller ens önskvärd?

Socialdemokraterna förlorade den gången. Under den s.k. kanslihushögerns ledning kom man tillbaka som ett parti i tidens anda med avregleringar, privatiseringar, EU-medlemskap och nedskärningar på dagordningen. Glömd var visionen om den fulla sysselsättning och den offentliga sektorn som motorn i samhällsekonomin. Den ekonomiska politiken kortslöts i blocköverskridande överenskommelser. Storstäderna innerstadsbefolkning blev alltings mått och man lämnade fältet fritt för Sverigedemokraterna.

Varför blir jag då så upprymd av boken? Jag skriver detta samma dag som regeringen presenterar sin vårbudget. Mer skattesänkningar, och mest till de som redan har, är allt man kan prestera, samtidigt som stora delar av den offentligt finansierade tjänstesektorn går på knäna. Politikerna backar in i framtiden, rullar upp det starka samhället bit för bit.

Då blir Palmes tal om politikens möjligheter en injektion. Greider visar vilken lysande retoriker Palme var, vardagsnära (hans tal om rasismen samplat av Latin Kings) och visionär. Ta till exempel hans tal ”Politik är att vilja” (”men inte kunna” som vi elakt la till den gången) från 1964 som Greider citerar stora delar ur:

”Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratien.”

Vilken politiker skulle idag ta sådana ord i sin mun?


Ingen kommer undan Olof Palme
Göran Greider
Ordfront 2011

Läs även andra bloggare om Olof Palme, politik

Styckmordet och masspsykoser

Sent omsider ser jag Veckans brott med Leif GW Persson om mordet på Catrine da Costa. Tänker tillbaka på hur det var den gången. Hur alla visste att de båda läkarna var skyldiga. Idag framstår ju kedjan av indicier och vittnen som minst sagt bräcklig. För att nu inte tala om det treåriga barnets vittnesmål om hur hon som ett och ett halvt-åring varit med när pappan ”allmänläkaren” och ”obducenten” våldtagit, torterat och styckat Catrine. Allt återgivet av mamman som låg i en uppslitande vårdnadstvist med ”allmänläkaren”.

De båda läkarna blev snabbt symboler för den manliga överheten och den prostituerade Catrine fick representera de förtryckta kvinnorna. På tv-rutan fladdrar bilder förbi på demonstrationståg genom Stockholms gator till stöd för den döda Catrine. Kultursidorna fylldes med analyser av patriarkatet och de båda männens skuld. Några bevis behövdes inte. Jag minns hur långt senare en ung kvinnlig redaktör viftade upprört med Per Lindebergs bok (Döden är en man. Fischer 1999) som just kommit, och menade att den måste bemötas.

I dag upprörs vi och förvånas över häxprocesserna under 1600-talet (många gånger också med barn i huvudrollen som vittnen). Även den gången visste alla att de anklagade var skyldiga. Samtidigt funderar jag på vad det kostar på att gå emot en sådan ström. Vilka personer som blir ”whistleblowers” och vågar utmanar ett kollektiv.

Vem är utan skuld? Vem kastar första stenen?

Programmet finns tillgängligt t.o.m. 12 maj på SvT Play. I programmet får man för första gången höra inspelningen med barnet som låg till grund för mammans vittnesmål. Ett för rättsväsendet pinsamt aktstycke.

Läs även andra bloggares åsikter om styckmordet, catrine da kosta

Sven Delbanc

”Även intellektuella har böjt knä”, skriver historikern Tony Judt i sitt politiska testamente Illa far landet, nyss utgiven på Karneval förlag, om kriget mot Irak 2004. ”Överallt ser man brist på det moraliska mod som krävs för en avvikande åsikt och för att få över irriterade läsare eller ogillande lyssnare på sin sida.”

Orden skulle kunna gälla för intellektuella i de flesta tider och sammanhang. Vi vill alla känna en tillhörighet. Och visst är det skönare att vara inne i gemenskapen och värmen än utanför i ensamhet och snålblåst. En sådan intellektuell var nu inte Sven Delblanc (1931-1992), fastän professor i Uppsala och en del av ”etablissemanget” under flera decennier, var bondsonen från Sörmland tillräckligt tjurskallig för att gå sin egen väg. I så måtto var han besläktad med Vilhelm Moberg med vilken han för övrigt brevväxlade (utgivet i bokform 2006) och skrev ett strålande porträtt av i en av FiB/K:s första årgångar (publicerad i Våra författare 1974). Tv-serien Hedebyborna som gick i repris härom sommaren påminde oss om hans mest folkkära sida, i övrigt är det rätt tunnsått med böcker som bär hans namn numera. En tröst är därför Delblancsällskapets utgivning av hans kritik och essäistik i fyra volymer under redaktion av Lars Ahlbom.

Ur den senast utgivna, Mest personligt, publicerar FiB/K hans porträtt av en intellektuell medlöpare till ett annat imperium, det romerska. De ”afghanska banditer” som nämns i texten avsåg 1988 motståndet mot den då sovjetiska ockupationen av landet.

Introduktion till Sven Delblancs text "Flavius Josephus - en quisling med dåligt samvete" publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 3/11

Titlar utgivna av Delblancsällskapet
Strindberg – urtida, samtida, framtida. Carlssons 2006
Kritik och essäistik 1958–1991. Symposium 2007
Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier. H:ström 2009.
Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter. Carlssons 2010


Läs även andra bloggares åsikter om Sven Delblanc

Bengt Göranssons tankar om politik

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront:

Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle (Tankar om politik. Ersatz 2010). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med många väl valda exempel hur det får oöverstigliga konsekvenser när det överförs till offentliga tjänster som skola, kultur, vårdval etc. Skolan råkar särskilt illa ut i butikssamhället, menar han.

Kulturpolitiken måste utformas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll, menar han i en förgörande kritik av den gigantiska förhandlingsapparat som nu byggs upp i spåren av den senaste kulturutredningen. Kulturpolitiken ska tillhandahålla offentliga strukturer (lokaler, skola, bibliotek, myndigheter) i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv ska kunna utvecklas.

Han för intressanta resonemang kring skillnad mellan frihet och valfrihet, och i en diskussion om politikens gränser pekar Göransson på hur det offentliga idag äter sig in i ”civilsamhället” (folkrörelser och annat föreningsliv) och hur frivilliga (”volontärer”) hälsas med glädje eftersom de som jobbar gratis och inte ställer krav.

I butikssamhället blir medborgarna politikens fångar istället för dess uppdragsgivare. Mot den apati detta skapar ställer Göransson den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap som han menar bör utgöra en ledstjärna för socialdemokratin. ”I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet.”

Det är en glädje att läsa Bengt Göransson, spänstig i tanken och ordet. Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet. Men jag hade gärna tagit del av hans synpunkter kring den ekonomiska makten och demokratin, en del av samhället han avstår från att behandla.


Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 9/2010

När politiken kortsluts, eller varför Sverigedemokraterna går framåt

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren.
Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.
Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?
Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.
Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.


På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.
I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.
Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid den sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.
***
En del klokt har redan skrivits och sagts efter valet. Bo Rotstein pekar på hur Socialdemokraterna lämnat sina traditionella väljargrupper åt sitt öde.
Kajsa Borgnäs menar att partiet under lång tid sagt en sak och gjort något annat. Hon förespråkar en återgång till en mer traditionell socialdemokratisk politik.
En i många bemärkelser tung genomgång av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling stod Mikael Nyberg för redan innan valet i Högerns svarta bok. Verbal förlag 2010 (”Vart skickar vänstern räkningen”). Han är också elak nog att citera ur underlaget till det senaste socialdemokratiska rådslaget och menar att det är dags att rikta blicken dit där den verkliga makten finns i samhället, nedåt.
Linnea Nilsson och Emil Schön granskar i Fult folk, Karneval 2010 på samma sätt som Marsdal Sverigedemokraternas väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om politik och Sverigedemokraterna

När ens tid är utmätt

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik. Ersatz 2010)

För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta give… en charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor.

Samtidigt undrar jag vad jag själv skulle göra om jag fick veta att mina dagars slut var nära. I en antologi på 1960-talet (”Vintergatan”) skrev ett antal svenska författare på temat ”30 minuter kvar”. Mitt exemplar är nog borta sedan länge, jag minns bara frågan. Och den här legat kvar. Visst finns det, på det personliga planet saker som även jag skulle vilja hinna med, men när de enklaste är avklarade (varför vill vi alla hoppa fallskärm?) visar sig frågan svårare än vad man tror. Människan är ju en social varelse. Hur mycket är den individuella lyckan och självförverkligandet värd i ett samhälle som sakta bryts sönder. Ojämlika samhällen minskar även individens lycka (liksom hälsa osv.) hävdade författarna till vårens omdebatterade bok Jämlikhetsanden. Deras urval och metoder har, föga övertygande, kritiserats. De har ju en poäng. I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet, skriver Bengt Göransson. Se bara på alla inhägnade överklassområdena runt om i världen

”Alla ska med” var en socialdemokratisk valparoll med lätt töntstämpel. Och visst säger den inget om målet och vägen dit, men jag tycker den är sympatisk, idag när de som redan har röstar för att få mer och struntar i resten. (Åsa Linderborg i Aftonbladet)

Jag vet inget om hur det går i valet på söndag (opinionsundersökningar är en sak). Utan några illusioner lägger jag min röst på de rödgröna. Fyra år till med det nuvarande gänget kommer att i grunden ha förändrat Sverige. Men det var inte de som började den resan. Vi har de politiker vi förtjänar. Problemet är inte det vi gör en söndag i september vart fjärde år. Problemet är allt vi inte gör alla de andra dagarna.

Köpt centrum

Jag kryssar mig fram mellan krämarna i vårt lokala köpcentrum: mobiltelefoner (”Hej, ringer du med xxx?), hudkrämer, el-abonnemang och skinnplånböcker hör till det som bjuds ut. Jag kopplar på mitt stela ”Jag köper ingenting av er”-leende medan jag funderar över de unga säljarnas anställningsvillkor. Jag blir sällan tillfrågad, deras intresse verkar främst riktas mot pensionärer och kvinnor i övre medelåldern.
Vårt centrum hör till den offentliga mark som de borgerliga i stadshuset sålde till det engelska fastighetsbolaget Boultbee (nyligen uppmärksammat i Dagens Nyheter). I Svenska Dagbladet läser jag med tillfredsställelse att ICA Fastigheter nu stämmer Boultbee för oskäliga hyresvilkor och dunkla affärsmetoder. VD Michael Johansson säger: ”Det finns även gemensamma ytor i centrum där Boultbee stoppar in bland annat telefonförsäljare och det anser vi också bryter mot avtalet och stör handeln.” Kanske kan vi med gemensamma krafter kasta ut krämarna ur (köp-)templet.

Nästa steg blir att återerövra det offentliga rummet.

Läs även andra bloggares åsikter om boultbee

Vilse i fjällen

De gamla på ett äldreboende i Vänersborg har fått äta vinterpotatis hela sommaren. De har klagat och till sist har ett företag på orten förbarmat sig och skänkt dem färskpotatis, sill och gräslök. En man som inte brukar äta så speciellt mycket åt tio potatisar, säger en av de boende

Samma vecka läser jag Annika Ström Melin i Dagens Nyheter. Hon har vandrat i fjällen och läst Bengt Göranssons Tankar om politik . Över ett glas vin på Abisko Turiststation har hon skådat sanningen. Förr var det Folkhem, Svenska Turistföreningen, torftig fjällmat och sova på hårda britsar. Nu är det dunbolster, trerätters middag med gott vin och valfrihet i fjällvärlden. Så ska det vara i samhället också, är hennes budskap. Och nog kan hennes resonemang ses som en illustration till den förvandling av det offentliga till en gottköpsbutik där medborgarna/kunderna förutsätts shoppa loss efter behag. En utveckling Bengt Göransson bland annat kritiserar i sin bok. Att Ström Melin sen höjer på hatten för hans resonemang om medborgaranda och ansvarstagande hör till. Det kostar ju inget.

Och de gamla i Vänersborg borde förstås valt ett äldreboende som serverade årgångsvin och entrecotê.

Orsakar naturen katastrofer?

Våra tankar och känslor styr våra handlingar. Men orden styr våra tankar. ”Friskola” låter ju positivt och eftersträvansvärt, men vad är friskolan fri från? Och hur ser en ofri skola ut? Och en naturkatastrof orsakas den av naturen? Så tänker jag medan jag läser om bränderna i Ryssland:

”[Bloggaren] Potjkov berättar om sin egen situation. Om hur det i hans by 153 kilometer från Moskva på Sovjettiden fanns tre branddammar, en brandbil (som delades med två andra byar) och en brandklocka som kunde samla folket i samband med en eldsvåda.

–Men nu har de lokala myndigheterna torrlagt dammarna för att sälja dem som tomter till rika affärsmän, brandklockan är utbytt mot en telefon som aldrig blivit kopplad till telefonnätet och brandbilen har väl utomjordingar stulit. Ge mig tillbaka min brandklocka och stoppa upp telefonen i arslet, skriver Potjkov och inlägget fick till och med premiärminister Vladimir Putin att reagera.

Putin skickade en ny brandklocka!”(Svenska Dagbladet 10/8)

Och tidningens Rysslandsreporter Jan Blomgren rapporter till nätupplagan:

”– Mitt intryck är att det finns otroligt dålig beredskap och det finns otroligt dåliga resurser. Det enda jag kan se är en vattenkran som ser ut att vara av modell 1952. Bara enstaka brandbilar har åkt förbi här. En lokal taxichaufför säger att de har minskat budgeten och dragit in den enda brandbil som fanns för flera byar. Byborna säger att det fanns bättre resurser på Sovjettiden.” (Svenska Dagbladet 10/8)

Floder svämmar över, störtregn faller och skogar brinner. Men konsekvenserna bestämmer vi människor i hög grad.

Läs även andra bloggares åsikter om skogsbränder och Ryssland

Drömfabriken

Maria Hamberg har skrivit något så otidsenligt som en kollektivroman om människorna på en bilfabrik. Formen trodde man ju annars var död, utsopad som allt annat som andas kollektiv, arbete och gemenskap. Ändå har berättelser om människor i grupp aldrig upphört att fascinera. Se bara alla tv-serier och dokusåpor med mer eller mindre färgstarka personligheter, levnadsöden och mänskliga relationer.
Romanens titel är tvetydig. Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten, GPS kallad i romanen, där arbetarna är fullständigt utbytbara enheter. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett annat liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer möjligen om pension.
I romanen möter vi och lär för en stund känna Gunilla, Svenne, Thabo, Gunnar och Anna-Greta och de andra i en vardag där människovärdet kläs av en varje dag man stämplar in och overallen åker på, men som stundtals kommer fram i den gemenskap som trots allt uppstår.
Slutet på berättelsen är mörk. Allt fler av jobben övertas av inhyrda entreprenörer och bemanningsföretag. Inte bara städning och annat underhåll utan även arbetet som montörer vid linan. Bördan för de kvarvarande tillsvidareanställda blir allt tyngre med alla tillfälliga inhysingar som måste läras upp, på nytt och på nytt. Så lyckas arbetsgivaren slå sönder ett mer än hundraårigt kollektiv. Det är i alla fall någons dröm som förverkligas.

Kanske kommer morgondagens arbetarroman mer likna nyss Ivar Lo-prisbelönade Kristian Lundbergs Yarden (Symposion 2009), där arbetarkollektivet reducerats till en hoper tim- och daganställda individer, i en djungel där alla dagligen slåss för sin överlevnad. En värld som mer liknar dokusåpornas pakter och intriger. Men än så länge kan vi glädjas åt Maria Hambergs berättelse

Drömfabriken ges ut av Ordfronts förlag. Maria Hamberg har tidigare publicerat På väg till natten (2002), Några gjorde hålen (2004) och Greklandssommaren (2008).

Publicerad i Folket i Bild/Kultufront 4/10

Brott och provokationer

Nej, man ska inte försöka mörda någon, vare sig tecknare eller andra. Allra minst i ett barns närvaro. Rätten till liv är varje människas första rättighet. Med det sagt kanske man kan fundera något över det som nu hänt i Danmark.

Lena Sundström ger i sin läsvärda bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009) en uttömmande redogörelse över krisen med Muhammed-teckningarna i Danmark. Alltifrån det tvivelaktiga hot som uppgavs vara orsaken till publicering och den riggade inbjudan som gick ut till ett urval tecknare. Till det kan man lägga att Jyllands-Postens kulturredaktion så sent som ett halvår innan Muhammed-karikatyrerna gick ut i en kampanj mot den danske konstnär som avbildat Jesus med erigerad penis. Smaklöst och blasfemiskt, hette det den gången. Så mycket för den yttrandefriheten.

Läsvärd bok.

Läs även andra bloggares åsikter om muhammedteckningar och yttrandefrihet

Ångest är för de snälla

”Det finns en hundraprocentig korrelation mellan snällhet och ångest”, skriver den amerikanske psykiatern David Burns skämtsamt i en av alla dessa självhjälpsböcker. ”Du försöker skjuta bort problemet från ditt medvetande eftersom du vill vara snäll och inte ställa till problem eller göra någon upprörd.”

Jag vet inte om Kierkegaard eller demonregissören skulle ha hållit med. Kanske inte heller Sartre. Men det är inte alltid den existentiella ångesten (”vad gör jag med mitt liv?”) eller världssmärtan som håller oss vakna i gryningen. Det kan vara ett viktigt beslut som behöver tas. Själv är jag alldeles för snäll. Psykopater har säkert aldrig ångest.

David Burns. KBT - en självhjälpsbok. Optimal 2008

Läs även andra bloggares åsikter om ångest

Utan ärende

En ny bok av Clas Hyllinger piggar alltid upp. På ett vis påminner han om de radioprogram jag som barn hörde där jag satt under köksbordet på Tomtebogatan. Man vet aldrig riktigt vad som ska dyka upp i nästa inslag. Som när han i den i höst utkomna Utan ärende (Bonniers) skriver om Wilfred Thesigers upptäcktsresor genom de (av européer) outforskade delarna av Arabiska halvön. Till skillnad mot sina föregångare red han med beduinerna som en av dem och delade deras mycket magra villkor:

Så kom han mycket nära sina följeslagare. Han lyssnade till deras samtal och deltog i allt. Han observerade hur de läste öknen som en bok, hur de kände igen varenda kamel de såg och kunde dess stamtavla, hur de mindes varje regnskur som hade råkat falla över någon del av det väldiga området under de senaste åren och hur de kunde leta upp den glesa vegetation som uppstått på en sådan plats. Hur de skilde på olika sorters sand, den "röda" sanden som var bördigare än den "vita" ... Hur de upptäckte minsta rörelse på enorma avstånd och blixtsnabbt avgjorde om det var vän eller fiende

Några år senare, skriver Hylinger, körde bilar genom Det tomma området och ökenarabernas kultur slogs i spillror. Oljebolagens tid hade kommit.

Foto: Kristin Lidell

Vi lever. Vi dör. Det är bra

Sent omsider läser jag Carl Johan De Geers minnen från hans uppväxt i en dysfunktionell adelsfamilj (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008). Jag tycker om den. Sina föräldrar väljer man ju inte, det är vad man gör av sitt liv som räknas. Men mot slutet av boken skriver han också om religionen:

Det finns inget som talar för gudomliga krafter utom behovet. Men behovet betyder något. Religionen fungerar, därför finns den. Även om alltsammans är djupt bedrägligt.

Mot denna formulerar han en hyllning till livet och evolutionen:

När du går ut på gatorna - titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det sora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:

Vi lever. Vi dör. Det är bra.

Bergmans hushållerska

Jag ser filmen om Ingmar Bergmans hushållerska på SvT Play en kväll. Om Bergman har jag aldrig tyckt (ok då Sommarnattens leende och några till går an) men Tom Alandhs filmer brukar vara en högtidsstund framför tv:n. Men den här gången är det något som inte stämmer. Anita Haglöf berättar och läser ur sin dagbok om den stores nycker, vredesutbrott och kontrollmani. Det finns mycket att fundera på om Bergmans syn på människorna och hur den färgat hans konst, men det får vänta. Det är något annat som skaver hela tiden medan jag tittar. Visst, vi får veta en del om Anita och hennes bakgrund. Hon nämner sin familj i förbigående, att hon aldrig blivit älskad. Men vem är hon egentligen? Och hur kunde hon gå in i den underdånighet som uppdraget kräver?

Sen får jag höra att Tom Alandh sagt att han nån gång velat göra en film om Ingmar Bergman. Då faller polletten ner. Det jag sett är inte en film om Bergmans hushållerska, det är en film om Ingmar Bergman, där Anita Haglöf får bli dörren in till Bergmans privata liv. Och än en gång blir hon ett redskap – denna gång för en filmare vars känsla för andra människor integritet jag alltid respekterat. Det är riktigt obehagligt.

Och Bergman själv, på gryniga amatörfilmer vänder han demonstrativt ryggen till och går med sin käpp och sin sneda gång – bort från Tom Alandh och alla oss andra. Jag tror att även denna film regisserade han.

Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman och om Tom Alandh

Att vänta barnbarn

Sonen och hans sambo väntar barn. I dag, med mindre än två månader kvar, är det mer definitivt än senast. –Va kul att du ska bli farfar, säger vännerna. Farfar, jag?

En kväll ser vi bilder tillsammans från tiden när ungarna var små. Gammaldags analoga diabilder på duk. Lena och jag lika gamla som ungarna är nu. Det känns som igår men samtidigt oändligt länge sen. Vart tog åren vägen?

Sista kvällen på semestern sitter vi på ett kafé och tittar på gatulivet. Det är lördagkväll. I korsningen utanför stimmar en skock 12–13-åriga italienska barn. Fnissiga och uppspelta. Jag tänker att när våra barnbarn är i den åldern, fyller jag 70 år. Och så gammal att jag får se deras barn en gång lär jag aldrig bli. Jag blir lite gråtmild. Och det är inte bara grappans förtjänst.

Men visst blir jag varm i bröstet när jag ser de blivande föräldrarnas glädje och förväntan. Och den lilla parveln kommer jag att älska, det är jag säker på. Nog kan en människa rymma mer än en känsla åt gången.

Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn