måndag, december 23, 2013

Nästan rätt om Sydafrika

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan:
Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 199293 förhandlade fram villkoren för en Transition till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken.
Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 199394. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, (Washington Consensus) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s banker och gruvindustri. När de Klerk presenterade avtalen med IMF etc, ansåg sig Mandela och de andra stå inför ett Fait d'accompli. De accepterade villkoren, som såhär 20 år senare gjort RSA till ett än mer delat land. De bytte politisk frihet mot ett system som genererade endemisk fattigdom och en hittills permanent klyvning av samhället. Sådant som anständiga bostäder, vatten/avlopp hyggliga vägar, elförsörjning, jordreform, utbildning åt alla, nationalisering av gruvindustrin etc. som var stadfäst i ANC:s manifest från 1955 bara försvann.
Enligt min mening gjorde Mandela ett stort misstag i förhandlingarna för drygt 20 år sedan. Han hade  OK, under en kort tid, säg från vintern 1993 till sommaren 1994 kunnat ta chansen (och risken) att som nybliven fredspristagare och allmän ikon stå upp och säga This is not acceptable! Med sin enorma status hade han kunnat utmana det s.k. Världssamfundet och kräva bättre villkor för RSA. Viket liv det hade kunnat bli! Jag säger inte att detta skulle lyckats - men nog hade Mandela haft en chans...
Det är en sak att förlåta sina forna förtryckare, en helt annan att acceptera ett system som är på god väg att permanenta ekonomisk/social apartheid. ANC i dess nuvarande skepnad har en hel del att be om ursäkt för och ändra. Kommer RSA att klara den nödvändiga utjämningen? Jag vet inte. Men jag förstår de unga som är förbannade.
F.V. de Klerk och Nelson Mandela
Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag, december 18, 2013

Noterat nov-dec 2013

I en intervju svarar Martin Schibbye på frågan hur den ondska han och Johan Persson upplevt under sin tid i öknen och fängelset påverkat hans syn på människan:
Det finns nån form av mytbildning, att stänger man in 200 människor i ett skjul och så ger man mat för 50, då kommer 100 att slå ihjäl de andra 100. Så funkar människan, människan är egoist, yadi, yadi. Vi har ju suttit i ett sådant skjul med 200 pers, där det bara funnits mat för 50 och man slår inte ihjäl varandra. Man hjälps åt. Man delar på maten. Det ger nånstans hopp om mänskligheten, även om man upptäckt det i ett av de mest för jävliga fängelserna på Afrikas horn. Den myten om hur vi människor är mot varandra i utsatta situationer, den har vi fått se krossad. (En bok En författare , UR 26/10 2013)
***
Statistik lugnar alltid. Leif GW Persson i Veckans brott, SvT.
***
Janet Yellen spås bli ny chef för FED, USA:s centralbank. Hennes forskning rör arbetsmarknaden, där hon bland annat har visat att lägre löner leder till lägre produktivitet eftersom de som arbetar känner sig underbetalda, skriver Svenska Dagbladet Näringsliv (10/10-13). Ska bli intressant att se hur hon närmar sig den amerikanska arbetsmarknaden.
***
Telefonsvararen på Alla helgons dag: Min mor, 81 år på väg till Barcelona, ringer och önskar Glad Halloween.
***
Åsa Linderborg ger nytt bränsle i debatten om vad man får och inte får göra vid dramatiseringar av böcker (SvD 3/11-13, Aftonbladet, se också min blogg om Monica Z). Linderborg menar att det är nyanserna som försvinner, att en pappa både super och försöker hålla ordning i hemmet, att hon själv som tonåring med den uppväxten kunde vara skötsam, mamman blir en parodi på 70-talsvänstern Som vanligt alltså. Kristian Lundberg spinner vidare i Aftonbladet (Vem äger min sanning?):
Och ja, jag har sålt rättigheterna till den ena eller andra texten, rättigheterna innebär däremot inte mandat till att omtolka eller förändra och förvandla den texten. Den pedofil som vi kallade för Carolibögen kan inte plötsligt bli till en mysfarbror som bjuder på choklad, även om jag har sålt mina rättigheter, för i samma sekund som jag sålt min text så har jag också köpt regissörens skyldighet att genomföra gestaltningen på ett sätt som motsvarar känslorna i min text. Det är mycket enkelt. Ja, den utomstående som skall arbeta med en text köper rättigheterna, han får omförhandla innehållet och skapa dramatiska scener, självklart. Det han inte får göra är just att förvandla min mor till en lycklig hemmafru eller låta en död narkoman bli till en glad busschaufför, den skyldigheten hos regissören har jag köpt i samma sekund som jag sålde min text.
***
Jag läser Björn Elmbrants ledare i Dagens Arena, det som är verklighet i Grekland kommer nu också som utredningsförslag från vårt eget finansdepartementet:
Förra månaden kom budgetprocesskommitténs förslag. Kommittén, för säkerhets skull ledd av finansdepartementets budgetchef, föreslår att alla lagförslag som har en tydlig påverkan på anslagen, ska undandras politisk debatt.
***
Var jag inte en av killarna som knuffade den där flickan i vår mellanstadieklass så att hon slog bakhuvudet i väggen och sprang gråtande därifrån? Hur många var vi? Och hon? Ensam utlämnad. Var blev hon av? Såna minnen väcker också Anna Odells film.
***
Kajsa Ekis Ekman kommenterar sylvasst den omvandling Nelson Mandela genomgått i våra medier från väpnad befrielsekämpe(=terrorist) till pacifist. Och med all respekt för hans liv och gärning, frågan är om hyllningskören i väst varit lika stor om han och ANC inte låtit Världsbanken och Valutafonden diktera Sydafrikas ekonomiska politik, en politik som nu visar sig i ANC-ledarnas utsvävningar och korruption, och i kåkstädernas fortsatta armod. Men hans storhet går inte att förneka. Det första jag tänker på är det jag läste i biografin över Den unge Mandela, om inställningen till samarbetet med vita (främst kommunister) och färgade motståndare till apartheid på 1950-och 60-talen. Skulle kampen i första hand föras med etniska förtecken, dvs. svarta mot vita, eller gällde frågan demokratin och att samla alla krafter oavsett hudfärg. Det andra jag tänker på är de sanningskommissioner som inrättades efter apartheidens avskaffande under ledning av Desmond Tutu, där mörkermännen fick konfronteras med sina ogärningar En metod som i bästa fall kan leda till att ett land inte slits sönder av hämndaktioner. Men vila i frid Madiba, 28 år i fängelse är en ofattbart lång tid.
***
Apropå Kajsa Ekis Ekman hör jag henne tala på ett seminarium på Socialistiskt forum på ABF i Stockholm om varför man bör läsa Karl Marx Kapitalet (aktuell i nyutgåva på Arkiv förlag). Hur Marx visade att världen går att förstå, detta i en tid präglad av postmodernism och subjektivism, och hur det hjälpt henne att orientera sig när hon skrev sin bok om prostitution och surrogatmödraskap (Varat och varan) och i skildringen av den grekiska krisen (Skulden). Båda böckerna utomordentligt läs- och tänkvärda för övrigt. Läsningen av Marx hade också lärt henne att se det subjektiva i vänsterns syn på ägandet, som den uttrycks i kritiken mot utförsäljningen av allmännyttan, dvs. att det är fel att äga. Det är inte ägandet i säg som är felet, menade Ekis Ekman, det är att ägandet övergår från gemensamt till ägt av bankerna.
Med på seminariet var även Mats Lindberg (tidigare Dahlkvist) som skrivit en introduktion till nyutgåvan av Kapitalet. Han menade att man ska börja läsa i kapitel åtta om industriarbetarnas villkor. En bekant berättar hur Lindberg nyligen hållit ett välbesökt seminarium på Göteborgs universitet i samma ämne. Kanske att det våras för den gamle Marx.
Jag önskar hursomhelst att Ekis Ekman vill skriva en bok i ämnet.
***
På samma forum samtalade Jonas Sjöstedt och Po Tidholm (aktuell med boken Norrlandhar förresten alltid trott att han hetat P O, så icke) på temat Landsbygdens öde. Sjöstedt pragmatisk, framtidsinriktad, Tidholm mer dystopisk. En givande kombination av två personer som båda brann för sitt ämne. Sjöstedt beskrev hur det i centrala Umeå öppnat tre nya vårdcentraler samtidigt som sjukstugorna läggs ner inne i landet, Po Tidholm talade om utvecklingen av sin barndoms Arbrå, från folkhemsdröm till spökstad. Kommunpolitikerna är i princip bakbundna, lösningarna finns på riksplanet, om jag förstod Sjöstedt rätt. Men så länge kampen om den politiska makten i vårt land i praktiken handlar om 700.000 väljare i storstäderna lär landsbygden lämnas åt sitt öde. Jag köper Tidholms bok.
***
Vetenskapens värld har i två program i SvT skildrat utvecklingen av mänskliga robotar och artificiell intelligens(f.ö. samtidigt som samma kanal sänt fortsättningen på serien Äkta människor). I vetenskapsprogrammet talas om framtida användningsområden inom äldrevård, hemservice osv. Idel idyll. Jag tänker krig och sex, områden som drivit på den tekniska utvecklingen under det senaste århundradet. Så lär de flesta betalningsmodeller på internet ha sitt ursprung i de välbesökta porrsajterna.
***
Jag läser i bladet att Colin Wilson är död. Jag läste The Outsider sommaren 1968. Jag jobbade på postgirot den sommaren. Var 17 år och kände mig utvald. En outsider. En engelsman, Chris, bodde hos mig en vecka den sommaren, han tipsade om boken som han nog menade var böckernas bok. Som tack för mat och husrum köpte han Jethro Tulls första album till mig som present. Vi växlade några brev senare. Något otippat blev Wilsons bok en merit när jag långt senare sökte och fick jobbet som kulturredaktör på Folket i Bild/Kulturfront. Nils Granberg blev en varm förespråkare sedan han sett att jag nämnt Colin Wilsons bok i en liten betraktelse över min väg till boken. Samtidigt körde jag buss och försökte sköta mitt jobb som frilansande förlagsredaktör.


***
Knappt hade jag hunnit stänga datorn efter att jag skrev mitt inlägg om agenterna, författaren och bokbranschen så förkunnade Norstedts att David Lagercrantz ska skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Har vi då den slutgiltiga lösningen på frågan om författarens förhållande till förlaget? Lämnar författaren, eller dör, så fixar man en ny, som tar vid där den förre slutade. En författare som vill slå vakt om sina och de efterlevandes intresse får se till att varumärkesskydda sina personager (eller sig själv om han eller hon skriver i jag-form). Ytterligare poäng är att det, enligt David Lagercrantz, var hans agent Magdalena Hedlund som kom med idén om en fortsättning. Nästa steg kanske bli att agenterna gör upp med förlagen direkt om sina idéer så kan man plocka upp en författare från universitetens skrivarkurser.
***
Är Jan Björklund en parodi på sig själv? Visst ungarna ska sköta sig och komma i tid. Men att detta skulle vara det stora problemet i den svenska skolan så att en utredning måste tillsättas i spåren av den för Sverige så katastrofala Pisa-undersökningen. Vems fel det är? Bengt Göransson påpekar lite oförsynt  att resultaten i grundskolan blev bättre ända fram till början av 1990-talet. Gunnar Ohrlander (salig i åminnelse) skrev med Den gudarna älskar, den hittills bästa bok jag läst i skolfrågan.
***
"Pisa mäter inte kreativ förmåga", skriver Kunskapsskolans grundare och styrelseordförande Peje Emilsson och bolagets vice vd Odd Eiken på DI Debatt och låter som en parodi på den flumpedagogik Björklund satt sig i sinne att bekämpa .
***
Jag redigerar ett manus om några av människans mörkare sidor. Så när jag får anledning att googla "gangbang" vill den stora sökjätten inte vara med. Är det ett tillfälligt avbrott eller? Jag tänker på alla udda sökningar jag gjort från denna dator, i jobbet eller av allmän nyfikenhet, och undrar var i datormolnet de finns lagrade. Var 2013 år då vi definitivt förlorade vår oskuld inför internet?

Etiketter: , , , , ,

lördag, december 14, 2013

Mammas gata

”Kransen” eller Midsommarkransen i södra Stockholm har varit skådeplats för flera av Kjell Johanssons romaner i den hyllade sviten ”De utsatta”. Nu återvänder han till förorten där han växte upp under 1940-talet, den här gången på ett sprudlande berättarhumör.  I Mammas gata målar han upp en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående. Vi hör ljuden, känner dofterna och ser människorna.
Det är en miljö där munvigheten och den kvicka repliken står högt i kurs. En mans anseende hänger ihop med vilket yrke han har, en kvinnas med hur hon sköter familjens ekonomi. Skrönorna runt kaféborden är många, ett arv Kjell Johansson förvaltat genom hela sitt författarskap. (Fråga mig inte hur han kan minnas allt, så in i minsta detalj, eller vad som är sant och riktigt.)
Mammas gata väcker också tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmets epok, där allt avvikande väckte misstänksamhet, kunde på samma gång de mest särpräglade personligheter tolereras, bara de inte kom utifrån. I dag lever vi i en tid som hyllar individen och det personliga uttrycket, samtidigt som alla i den växande medelklassen ter sig till förväxling lika, klär sig lika, bor lika, låter lika och har samma drömmar.
Mot slutet blir boken ett mer konventionellt berättande om Kransens historia, inte utan intresse för oss som vuxit upp söder om Slussen. Men det är i skildringen av kollektivet och individerna Mammas gata har sin stora styrka.

Mammas gata
Kjell Johansson
Weyler förlag 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 12/13

Etiketter: ,

tisdag, december 10, 2013

Vem bryr sig om en författare?

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik, då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare.
Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid:
– När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gällde.
Då släppte man allt man hade för händerna. Vetskapen om att det var på författarens ensamma möda hela verksamheten vilade, satt i väggarna. Utan författare, inget förlag. Det blev långa samtal och mycket piprök att inandas från en Torgny Lindgren (långt innan han blev känd), akademiledamot P-O Sundman, en ung PO Enquist och den allestädes närvarande Lars Gustafsson (män så långt ögat når, kan jag konstatera så här i efterhand).
Dagen efter läser jag i Svensk Bokhandel att författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt m.fl. titlar) lämnat Bonniers för sin agent Partners in Stories med den tidigare Bonnierförläggaren Jonas Axelsson som ägare.
Många upprörda kommentarer har redan fällts i branschen, om oklar rollfördelning mellan förlag och agenter etc. Men en sak står ut:
Enligt Jonas Axelsson handlar det till stor del om att Fredrik Backman vill ha en kontakt som sköter allting åt honom. På ett stort förlag tvingas man som författare att förhålla sig till många fler människor i olika funktioner.
Den bilden bekräftas av Fredrik Backmans förläggare, förlagschefen Adam Dahlin.
– På ett stort förlag blir det många kontaktpunkter och ibland långa ledtider, säger han.
Och därmed är vi tillbaka vid den röda mattan. Har vi kommit till en punkt där författaren blivit en kugge i ett maskineri, ett störande moment i de stora förlagens arbete, endast av intresse för marknadsavdelningen när det blir dags för pr, events och framträdanden i medierna? Ibland får jag den uppfattningen.
***
Efteråt, när vi ska till att gå, berättar en kollega om när en av våra mest framträdande författare, känd från kvällspress och tv, besökte förlagshuset på Riddarholmen. Den han skulle träffa var upptagen eller ute, och den som tog emot visste inte ens vem han var. Det här, blev vad jag förstod, det sista besöket på Riddarholmen för hans del. Han återfinns nu på det andra stora förlaget.
Har förlagen redan lämnat walk over? I så fall behöver agenterna bara sitta och vänta på att författarna (inte bara de framgångsrika, även debutanter med s.k. kommersiell potential) kommer flygande in i munnen.
Tar sina böcker och går.
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Etiketter: