måndag, juli 21, 2014

Noterat juli 2014

Ensam lördagsmorgon i stan. Springer på folktomma gator bort mot Hornstull, över Liljeholmsbron (där det blir paus för broöppning), ner genom Marievik, förbi Årstadal och upp över Årstabron och hem igen. 7,3 km. Lite för långt egentligen med min nuvarande status, men skönt. Efteråt dusch, frukost på balkongen. Sedan arbete.
*
Jag tänker på Strindbergs ord ”Det är inte våra dygder, utan våra fel och brister som gör oss till människor” när jag läser Mattias Mächs artikel om Jan Johanssons Jazz på svenska. De perfekt (!) lagda dissonanserna, den dröjande pauseringen, oväntade hopp och krumsprång, allt det som gör musik levande.

Skivan har följt mig genom åren, från farsans rispiga vinyl till cd och nu strömmande genom datorn.
*
Jag sitter i soffan, lagar strumpor (vem gör sånt nuförtiden?) Ser Capote på SvT. Philip Seymour Hoffman lysande, förstås. Men en Oscarsstatyett är ju å andra sidan ingen garanti. Funderar över sanningshalten i filmen (apropå det jag skrivit om Monica Z). Om händelserna utspelat sig exakt som de skildras i filmen är irrelevant, tänker jag. Det viktiga är att skildringen fångar det väsentliga (essensen) hos en person. Det var där Monica Z-filmen brast, liksom Callgirl m.fl., till skillnad mot exempelvis Återträffen. Det hoppas och tror jag filmen om Capote inte gör.
*
Är tillbaka i Stockholm några dagar. Jobbar, sorterar böcker och slänger papper. En sorts bokslut över något som jag inte riktigt vet vad. Just nu sitter jag på balkongen och funderar över livet. Jag fyllde 63 i maj. Åren går.
*
Staten ska inte subventionera bostadsmarknaden. Hur många gånger har inte det hörts likt ett marknadsliberalismens mantra från politiker och ekonomer? Per Lindvall visar i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur det verkligen förhåller sig.

Staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag
  • Samt ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Om jag inte läst Marx en gång i tiden skulle jag tro att det var dumhet. Nu tänker jag att det är intresset som styr. Dock inte folkflertalets.
*
Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men Ned med allt är ingen ironi, utan tvärtom en i förhållande till den rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, dikter och författarskap på 1960- och 70-talet. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 80-talet visar han på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i mångas rötter i modernism och nyenkelhet kombinerad med en nyväckt vilja (tidsandan!) att utforska verkligheten. Långt ifrån allt var plakatpolitik. Okritisk är han inte, tvärtemot. Men boken är klart läsvärd.
*
Sov tio timmar i natt. Vaknade med en svårartad nedstämdhet. På natten har jag drömt att Lena och jag flyttar in i ett modernt hus/lägenhet – tillsammans med mina föräldrar. Många rum är ofärdiga, oinredda, fyllda med skräp och byggdamm. Diskussioner uppstår om rummen. Jag försöker se ut ett arbetsrum i de vindlande labyrinterna. En uppdragsgivare kommer på middag. Vi diskuterar ett kommande projekt. Han lämnar oss snabbt i röran. Jag anar en pendeltågs-/t-banestation alldeles intill.

Snabb förflyttning till Röstrandsgatan. Jag står i fönstret och ser en grupp förskolebarn springa över gatan mot räcket vid järnvägen med skidor i händerna. De försvinner ner mot S:t Eriksplan. Sen umgänge med några bekanta som jag inte känner mig bekväm med. Den ene blir kraftigt berusad.

– Menar du att du och Lena flyttade ihop med dina föräldrar?

A. skrattar när hon säger:

– Du vet vad ett hus brukar symbolisera i drömmarna?

Jo, jag vet att huset, enligt den schablonaktiga drömtydning jag annars är skeptisk till, står för det egna jaget. Dessvärre verkar det, enligt min anekdotiska erfarenhet, stämma. Jag funderar över vad alla dessa oinredda rum symboliserar. Och så detta eviga packande och flyttande. I dröm efter dröm.
*
Lagidrotter upphör aldrig att fascinera, tänker jag efter att ha sett Brasiliens genomklappning mot Tyskland i fotbolls-VM. Hur ett lag kan vara så mycket mer än summan av elva individer, eller falla samman i elva lösa delar som jagar om varandra.
*
Av mitt en gång normalsvenska sportintresse återstår annars i stort sett bara vanan att läsa sporten i morgontidningen. Därför ogillar jag den snart ett år gamla omgörningen av Svenska Dagbladet. Inte nog med att ett antal skrivande profiler ersatts med TT-telegram, sporten ligger sist i näringsdelen (som å andra sidan är outstanding i svensk press). Det stör min läsrytm. På grund av allt pendlande läser jag tidningen på paddan, ögnar förstasidan och ledarna, dyker eventuell ner i debatten på Brännpunkt och går sen över till nyheterna, inrikes och utrikes. Sen ska det vara sporten.

Kultur och ekonomi och annat mer svårtuggat läser jag till fikat och lunchen senare under dagen.
*
Sommarens stora äventyr har annars varit ett fågelbo mellan gäststugorna. Lena och jag upptäckte det kring midsommar. Några spräckliga ägg i en kruka på en hylla bredvid dörren till en av stugorna. Delvis inredd med kvarblivet julgransglitter. När dottern och hennes familj kommer ser hon som sin uppgift att ta ansvar för boet. Vi enas om att flytta redet högre upp, på en bjälke under taket, innan äggen kläcks. Aktionen lyckas, och en morgon hör vi svaga små pipanden från boet. Föräldrarna – vi identifierar dem snart som grå flugsnappare – ägnar därefter dygnets alla vakna timmar åt att mata de små varelserna. Kommer någon av oss för nära boet, sitter en av föräldrarna i oxeln på gårdsplanen och varnar.

En tidig morgon ser så dottern en av ungarna spatsera på takbjälken (under vilken hon försiktigtvis placerat några bräder som skydd). Den andre ungen har redan lämnat boet och övar start och landning på trädäcket. Några timmar senare är alla borta. Kvar i boet ligger en död unge.

– Fick den för lite mat? undrar hon, orolig för att vi stört familjen med vår närvaro.

Erik Rosenberg skriver om grå flugsnapparen i sin klassiska fälthandbok Fåglar i Sverige att den har för vana att bygga bon på de mest spektakulära ställen. Jag läser på nätet om bon i balkonglådor, stuprännor och skor (!). En trevlig bekantskap, men nästa gång får vi försöka med en holk.
*
En gång lyckades vår springer spaniel stänga in en katt i ett prång på baksidan av huset. Jag hörde hundskallen, skyndade fram och fick undan hunden från den fräsande katten, väl medveten om katters påstådda vana att attackera hundars ögon om de känner sig trängda. Aldrig att jag skulle lagt skulden på katten för det inträffade.

(Skrivet apropå den senaste händelseutvecklingen i Gaza.)
*
Vi sitter runt frukostbordet på altanen när ett flygfä gör envetna attacker mot mina ben. Det bränner till när den sätter sig på vaden. Jag slår jag till och utbrister:

– En bromsjävel!

Barnbarnet tittar bekymrat ner mellan springorna på altangolvet och frågar med den oskuld som endast en snart fyraåring kan uppvisa:

– Vart tog bromsjäveln vägen?
*
Jag ser Johan Stäel von Holstein i en av tv:s morgonsoffor. Superentreprenören tycker att de romska tiggarna längs våra gator, istället för att sitta ödmjukt på knä, borde starta eget, sälja såpbubblor och annat.

Jag tänker att han skulle besöka Istanbul, där står småpojkarna från den turkiska landsbygden på rad längs Galatabron och säljer cigarettändare och annat krams. Som Göran Greider påpekat att är det minst utvecklade ekonomierna som har flest antal småföretagare.
*
Yngsta barnbarnet fyller ett år om några dagar. Han började gå för snart två månader sedan. Nu tar han sig fram överallt, klättrar försiktig över trösklar och andra hinder, vänder ändan först när han tar sig ner för trappstegen på altanen. Vår utvecklingspsykologiska amatörteori säger oss att andrabarnet utvecklas snabbare och blir mer självständigt än det ständigt påpassade förstabarnet.

Gången är fortfarande styltig, som hos någon av A-lagarna nere vid Ringen. Armföringen som hos en gammal amfetaminist.

– Det är lillhjärnan, säger Lena.

I ena fallet utvecklas den, i det andra under avveckling.

Räcker man honom något, får man ett ”Tah” till svar, inte bara en gång. Snart kommer språket, som jag kunnat följa hos hans äldre syster och kusinen.
*
Att läsa Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Leopard) är som att blicka ner i en mörk håla från vilken denne hjälte (sällan har väl ett utslitet ord varit mer på sin plats som i hans och i Mannings fall) tagit sig ut med den heliga graal i form av dokument som får en att kippa efter andan.
*
– På ett personligt plan kan man ju bara ändra på sig själv, på hur man själv är.

– Det kan ju också handla om att man inte vill.

(Ur ett samtal)
*
Fredrik Reinfeldt visar sig för en gångs skull arg. I Sydsvenskan tycks han redan tagit ut valförlusten i förskott:
”Tycker svenska folket inte att arbetslinjen och ansvarstagande för offentliga finanser gäller längre – utan revolution och ställ samhället på ända – så kan jag bara svara: jag tror inte på det.”

Om det vore så väl tänker jag, nu är det nog inte ”revolution och ställa samhället på ända” som får människor att kräva tryggare anställningsformer (SEKO-strejken) och misstro vinstintressen inom skola och vård.

Återstår för statsministern och hans regeringskollegor att följa Brechts råd till regeringen i DDR. ”Är de missnöjda får de välja sig ett nytt folk”
*
C. frågar: – Var hon inte ens med dig på somrarna?

Vi talar om min barndoms somrar som jag tillbringade med min mormor på bondgårdar i Sörmland. Ibland kom min mammas kusin, sju år äldre än jag, på besök.

Nej, hon som var min mor jobbade och på semestrarna åkte hon utomlands med boyfriend (som hon sedermera gav på båten för att han inte var snäll mig. Det hör också till bilden). Färggranna vykort från Norge, Nederländerna, Italien och Paris i postboxen nere i stationssamhället. Dammiga landsvägar, smaken av vaniljstång eller päronglass inköpta i kiosken vid stationen. Doften av tjärade slipers och metall från järnvägen. Långa vägen hem, veckotidningar med ritningar på rymdraketer för hembygge, Kalaspuffar med plastleksaker.
*
Vandrar runt en eftermiddag i Visby under Almedalsveckan. För den som vill frossa i samhällsdebatt, kultur och politik finns här kvalificerade seminarier att delta i och lyssna till så att det räcker och blir över. Ungefär som ABF-huset i Stockholm en vardagkväll i november, skulle man kunna säga. Utanpåverket dominerar, menade Maria Wendt i en bok häromåret (Politik som spektakel. Atlas) som jag var redaktör för. Lägg ner spektaklet, var hennes drakoniska slutsats. Och visst tröttar det ständiga hänvisandet till ”sociala medier” dvs. de amerikanska mediejättarna Facebook/Instagram och Twitter. Böcker som Picketys Kapitalet på 600 sidor reduceras till en tweet på 140 tecken osv. Bränna sedlar och visa brösten för att uppmärksamma något som alla glömt vad det gällde men händelsen och bilderna lever kvar osv.

Men det som slår mig mest är hur storföretagen ökar sin närvaro år från år. Payex gård utanför vårt sovrumsfönster var under många år tillhåll för Vårdförbundet med seminarier i hälso- och sjukvårdsfrågan, nu ersatta av ett energikonsortium. Och de kan betala för sig. Markägarna, med regionen i spetsen, tar ut allt högre hyror vilket lett till att revisionsjättar, Telia med flera äter sig allt närmare in mot centrum.

Ensam på en gräsplätt vid Almedalen står Lotta från Ship to Gaza med en enkel banderoll och några flygblad.
*
När jag förra sommaren noterade Anders Sundelins inspirerande understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards efterlysta jag en spellista. Nu finns sedan en tid en sådan tillgänglig på Spotify tack vare Anders (låtar som håller).

Etiketter: , , , , , , , , , ,

söndag, juli 20, 2014

Pensionssvindeln

Kommen till en ålder då pensioner är ett vanligt samtalsämne på middagar och födelsedagsbjudningar har jag notera några saker:
  • Många vänner har inte en aning om vilken pension de kommer att få den dag de väljer att avsluta sitt arbetsliv.
  • Vänner som nyss gått i pension får ut helt andra belopp än de trott eller tänkt sig. I värsta fall får de veta att de skulle gjort si eller så i stället (och då talar vi inte om det fiaskoartade PPM-systemet). Och nu är det försent.
  • Vänner som ägnat ett helt liv åt lågavlönad konstnärlig verksamhet får klara sig på statlig garantipension (7 030 kronor per månad för den som är gift och 7 881 kronor per månad för den som är ogift. Före skatt) och se till att hålla den förhoppningsvis bättre ställda maken eller makan vid liv.
Lena ägnar en ledig förmiddag åt att ringa runt till pensionsansvariga på olika myndigheter och gamla arbetsgivare för att fylla i de luckor som uppenbarligen finns på minpension.se; det rör sig inte om små belopp som felar. I tidningen Sjukhusläkaren kan man läsa om hur läkare, som valt att jobba deltid på två ställen åren innan pension, inte kommer upp i tillräcklig hög inkomst för att få tjänstepension från någondera. Detta får de veta först efteråt, när de gått i pension. Visst, det drabbar ingen fattig. Men man leker med elden, dvs. den medelklass som kan bli tungan på vågen när ett land ska välja färdriktning.

Ett mardrömsscenario vore om Sverigedemokraterna skulle ”kidnappa” pensionsfrågan inför hösten riksdagsval, ser jag på webben. Ja, eller tänk om de övriga partierna skulle ta tag i frågan i stället för att gömma den i blocköverskridande överenskommelser mellan valen. Den allmänna tilläggspensionen fick ju svenska folket till och med folkomrösta om 1957.
*
Svenska Dagbladet skriver också om vad som händer dem som är födda 1954 när de börjar gå i pension. En sjuksköterska som arbetat hela sitt yrkesverksamma liv kommer – tjänstepensionen inräknad – att hamna under fattigdomsgränsen den dag hon går i pension. En yrkesutbildad man får en pension som är en eller två tusenlappar högre, också hamnar, den efter skatt, strax över fattigdomsstrecket. Det blev en stor nyhet, vinklad på jämställdhet och kvinnofrågan. Det är inte oväsentligt. Men den stora frågan, om den allmänna pensionssvindel som drabbar oss alla, skyms åter av diskussioner där man ställs mot kvinna, gamla mot unga.

Etiketter:

lördag, juli 19, 2014

Jakten på Kapten Klänning

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig.

Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var den högre polisledningens taffliga hantering av informationen kring gripandet. Spaningsgruppen hade av självklara skäl hållit informationen om arbetet inom en mycket snäv krets, av rädsla för läckor till medierna och möjligen också till Lindberg själv, som fortfarande antogs ha många kontakter inom myndigheten. När han så greps i Falun i januari 2010 blev den högsta ledningen uppenbarligen tagen på sängen. När så journalister började belägra trappuppgången hos en av de brottsutsatta flickorna, vars namn råkat läcka ut, fick Jonas, som då var underordnad kriminalinspektör, och en pressinformatör ensamma hålla presskonferens inför en stor samling nyhetstörstande journalister. Då hade rykten om ett sexnätverk med höga samhällsföreträdare redan fått fäste.

Samma dag som presskonferensen hölls publicerade Svenska Dagbladet en intervju med dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, om kampen mot äldrebrotten. Föll man offer för det varumärkestänkande som blivit så vanligt inom Myndighetssverige? Eller var det ren ilska och besvikelse över att man hållits utanför en så betydelsefull utredning? Att det kunnat ses som en merit (stärkt ”varumärket Polisen”) att man gripit en av de egna verkar ingen ha reflekterat över.

När vi gick igenom vad tidningarna skrev dagarna efter Lindbergs gripande slås jag av hur alla ”källor inom polisen” som uttalar sig i medierna inte har en susning om vad som egentligen hänt. Gruppen som jobbat med fallet har ju hållit tätt. Dessa källor ”vet allt”, från hur tipset om GL kommit upp, vilka som ingår i detta ”sexnätverk” av höga samhällsföreträdare, hur spaningarna gått till osv. Inte en bokstav är rätt kan man se så här i efterhand. Uppenbarligen finns det poliser som antingen vill göra sig märkvärdiga, hålla sig väl med journalister eller bara tjäna en slant. Till och med allas vår polisprofessor är ute och cyklar i programmet Efterlyst (Känns i och för sig befriande att han inte vet allt om alla brott som begås i det här landet). Själv kommer jag nog att läsa löpsedlarna mer kritiskt i fortsättningen. Eller? Många av oss dras som getingar till sötsaker när det kommer till grova brott.

Även om jag är part i målet tycker jag vid en genomläsning av den färdiga boken att Jonas skildring av ett professionellt polisarbete är läsvärd, med en närvarokänsla, kombinerad med egna reflektioner och, inte minst, flickornas egna berättelser. Boken säljer bra, recensionerna har varit blandade (Vilken bok den annars så skärpta Åsa Linderborg läst när hon slarvat ihop sin insinuanta anmälan i Aftonbladet vet jag inte. Andra recensenter (som SvD) har i alla fall öppnat för en seriös debatt.)

Etiketter: ,