torsdag, mars 29, 2007

Beriken eder, adel och borgare!

De borgerliga partiledarna meddelade i gårdagens DN ("Vi kommer att avskaffa förmögenhetsskatten i år") triumferande att nu föreslår regeringen riksdagen att förmögenhetsskatten slopas. Först sägs det att reformen ska finansieras med att avdragsrätten för privat pensionssparande försämras. Man ska alltså ta från den medelklass som röstade fram ”alliansen” och ge till de verkligt rika. Snacka om att såga av den gren man sitter på, tänker jag.

Tommy Eriksson med radhus i Danderyd är glad att förmegenhetsskatten försvinner. Foto: Dan Hansson
Men i dagens SvD klarnar bilden. Staten tar in en miljard på att försämra avdragsrätten för pensionssparandet. ”Resterande cirka 3,8 miljarder anser sig regering ha råd med när statsbudgeten går med stora överskott”. Läs den meningen en gång till och betrakta bilden på den belåtna mannen som nu ”kan bo kvar i radhuset i Danderyd”.

Samma dag meddelar morgonbladen om ytterligare nedskärningar av antalet anställda inom landstinget i Stockholm, varav 180 tjänster enligt oppositionen ska tas från redan hårt belastade Karolinska universitetssjukhuset. Vilka satsningar på kommunikationer, vård, skola och omsorg skulle inte dessa 3,8 miljarder ha kunnat användas till? Pengar som kunde ha gått till löner och minskad arbetslöshet. Om det nu är sysselsättningen man vill öka, vilket finansminister Borg vagt mumlar om, väl medveten om att finansdepartementet motsatt sig hela spektaklet.

Ludvig Filip av Orléans ”Beriken eder”, som kung Ludvig Filip av Orléans sade då han utsågs till monark i Frankrike 1830. Låt oss i denna stund minnas att det också var under Julimonarkin som den socialistiska arbetarrörelsen föddes. Men det skulle dröja ytterligare 100 år av lidande innan den moderna välfärdsstaten skulle födas i vår del av världen.

Andra bloggar om .

Etiketter:

tisdag, mars 27, 2007

Följdfrågor hjälper tittaren

Jag hade inte tänkt skriva något om ”Ordförande Persson”, Erik Fichtelius så kallade dokumentär om Göran Persson. Första avsnittet räckte för mig, om svensk politik gav det inget och om personen GP förstärkte det bara bilden av en människa fylld av självömkan och självöverskattningen. En människa som aldrig tvivlar är livsfarlig, oavsett om man nu är statsminister eller busschaufför.

Men Mats Bergstrands försvar av Erik Fichtelius i dagens DN (”Fel kritik mot Fichtelius”) väcker ändå tankar om journalistens uppdrag. Bergstrand tycks mena att följdfrågor är detsamma som att inte låta intervjupersonen tala till punkt. Jag tycker att han (i vad som egentligen är ett försvar för DN Debatt) blandar ihop begreppen.

Ta frågan om Göran Persson påstådda bekymmer över Carl Bildt. Hur menar du nu? skulle jag velat fråga. Skulle en man ännu inte 50 år fyllda och som ändå sedan ungdomen lyfts fram med subsidier från näringslivet (Salén) och nu senast med omfattande internationella uppdrag bakom sig vara en föredetting? Och någon som Göran Persson behöver oroa sig för? Jag tvivlar. Men avsaknaden av följdfrågor får Göran Persson att framstå som dummare än han antagligen är. Att han är en taktiker av stora mått framgår ju med all önskvärd tydlighet

Göran Persson framför kameran. Foto: Sveriges televisionNej, Ordförande Persson hade lika gärna kunnat sitta framför en webbkamera och prata av sig och sedan låta någon pressekreterare plocka ut det viktigaste. Nu blir Fichtelius plattformen ut i medievärlden. Och Persson blir Fichtelius språngbräda mot – ja vadå? – ära och berömmelse? Stora journalistpriset? Att detta nämns i sammanhanget framstår närmast som en svart satir.

Hade jag varit socialdemokrat hade jag kunnat hålla mig för skratt. Partiets ordförande avgår med ett timslångt tal om den kommande politiken, håller tv-show i veckor, skriver på en bok som kommer ut när uppståndelsen lagt sig, Fichtelus skriver visst också osv osv. Men kanske är Mona Sahlin den som vinner mest på spekataklet. Är hon Fichtelius verklige uppdragsgivare?

Den som vill studera vikten av relevanta följdfrågor kan för övrigt jämföra Stina Dabrowskis och Peter Jihdes intervjuteknik i några aktuella tv-program.

Andra bloggar om och .

Etiketter:

lördag, mars 17, 2007

Goda framtidsutsikter

Vyn i spåret den kommande veckan:

Bruksvallarna den 16 mars 2007
Bruksvallarna den 16 mars 2007

Etiketter: ,

Mona Sahlin och spriten

En socialdemokratisk partiledares främsta uppgift har hittills varit att hålla ihop partiet. En inte helt föraktlig tradition om jämför med hur det gått för partierna till vänster inom arbetarrörelsen. Men nu blir det tydligen ändring på detta. I en intervju nyligen förklarade Mona Sahlin att hon tänker gå före partiet – dock inte längre än att ”partimedlemmarna fortfarande kan se ryggen på henne”. Hade jag varit socialdemokrat skulle jag av den anledningen gärna velat veta åt vilket håll hon tänkt sig att gå - till exempel i frågan om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan ?

Att hon lyckats omvandla sitt kreativa användande av statens kontokort, uteblivna dagisavgifter, obetalda p-böter, kronofogdeärenden etc. till inköp av en Toblerone tyder på god talekonst och hand med medier och väljare. Men fortfarande betraktar många Mona Sahlin både som grund i sina kunskaper och en politiker med mer än ett finger i luften.

Inställningen till alkoholfrågan brukar vara ett bra test på politiker som säger sig vilja ”lyssna på väljarna”. Inför EU-omröstningen ville Mona Sahlin i alla fall skrota Systembolagets monopol. Det här är vad jag skrev i Expressen den gången:

Mona Sahlin, du har sagt att du, i likhet med många andra i vårt land, vill kunna köpa starköl och vin i mataffärerna.

Såvitt jag förstår är vi generationskamrater. Jag fyllde fjorton det året mellanölet släpptes fritt. Första dagen fylldes Gullmarsplan av högstadie och gymnasieungar från hela Årsta som bar iväg på backar med TT, Pripps blå och Carlsberg från Konsum och Vivo. Varje helg låg vi i Årstabergen och drack mellanbärs, spydde och pissade floder, när vi inte raglade runt på stan. Inga vuxna visste vad vi höll på med. Visst fanns det åldersgränser i affärerna, men några problem att köpa ut fanns inte.

Några bland oss, som »Uttern» strök med direkt. Ena dagen var han på mittuppslag i Expressen med utslaget böljande hår och naken överkropp. Skolans idol. En morgon några veckor senare var han död, i en ond dröm av öl och tabletter. Andra söp ner sig först efter ett tag, om de inte tumlade runt och slog huvudet i en trottoarsten utanför Gröna Lund, som Lasse. Det har glesnat betydligt i leden. Tror du jag överdriver, kan alkoholforskarna säkert upplysa dig om vad som hände när man på prov släppte starkölet fritt i Bohuslän några år senare.

Den gången var det bryggerinäringen som tryckte på. Nu är det livsmedelshandlare, med Konsum Stockholm och ICA i spetsen som sett en chans att bättra på sina affärer. ICA-handlarna har till och med lovat oss sänkta matpriser bara de får börja sälja vin och starköl i butikerna.

Nu säger du säkert att vi inte ska upprepa misstagen från 60-talet. Att vi ska kräva skärpta åldersgränser och hårdare kontroll i butikerna. Men handlarna är, till skillnad mot Systembolaget, i första hand intresserade av att sälja sina produkter. Och hur går det med snatterierna, när inte ens folkölen får stå ifred i butikerna som det är idag? Går detta överhuvudtaget ihop med målsättningen att minska alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000?

Redan nu kostar alkoholen samhället mellan 50 och 100 miljarder årligen. Vi lever i vad somliga kallar barrskogs eller brännvinsbältet. Vi super till när vi är lediga efter avslutat arbete. Det är traditionen. Med obegränsad tillgång på billig fabriksframställd alkohol ledde detta till sociala och mänskliga katastrofer i industrialismens barndom. En av den unga arbetarrörelsens första uppgifter blev därför kampen för folknykterheten.

Kanske kan vi lära oss mer kontinentala dryckesvanor och i likhet med fransmännen dricka billigt vin till maten vardag som helgdag. (Fast de har nu börjat tycka priset är väl högt i form av obotliga leverskador och andra alkoholrelaterade sjukdomar.) Men hur lång tid tar en sådan förändring? En generation? Två, tre? Är du beredd att betala det priset? Ska Nisse, min snart tonårige son, eller elvaåriga Anna bli de första som drunknar i den flod av alkohol som livsmedelshandlarna, med ditt och andra politikers stöd, nu vill släppa över oss?
Expressen 19/1 1993

Andra bloggar om och .

Etiketter:

fredag, mars 16, 2007

Vårförälskelse

Varför blir vi förälskade? Så här en vecka innan vårdagjämningen och med marskatterna jamande utanför fönstren kan frågan kännas aktuell.

Vårdguiden, utgiven av Stockholms läns landsting, tillhör väl inte direkta den dagliga läsningen. Men när senaste numret (1/07) dimper ner i brevlådan fastnar jag för en intervju med Stefan Arver, verksamhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset. Biologerna har ju länge hävdat förälskelsens betydelse för fortplantningen och artens fortbestånd. Här ger Stefan Arver oss en bild av vad som sker i kroppen och hjärnan när vi blir förälskade.

– Förälskelsen är en skör balansgång mellan nödvändig utveckling och komplett galenskap, konstaterar Stefan. Hormonellt innebär förälskelse en väldigt kraftig stimulering av lyckokänslorna, bland annat genom hormonet dopamin. Dopamin är just en del av hjärnans belöningssystem och som sådant väldigt effektivt verkande hos personer med missbruk.

Förälskat par. Fotograf: Okänd– Som fenomen betraktat kan man jämföra förälskelsen med ett psykosliknande tillstånd. Den som drabbas av förälskelse får sin verklighetsuppfattning förvrängd, gör omprioriteringar och ändrar fokus. Många skulle säga att den förälskade helt tappat omdöme, beskriver Stefan.

– Även hos det förälskade par som fortsätter att hänga ihop faller dopaminnivåerna och andra signalsubstanser så småningom ner till normala nivåer. Förälskelsen har gjort sitt, fått människorna att ta de steg de annars inte hade tagit, sagt de saker de annars inte skulle vågat.

Men som med alla kroppens belöningssystem inbjuder det till missbruk. Inget hindrar förmodligen lyckoknarkarna, som ständigt söker topparna i livet, från att bli förälskade på nytt varenda vår. Men det blir ganska slitsamt och förtärande i längden, tror Stefan Arver.

Återstår frågan om dopaminets rusningar får oss att tappa omdömet även i valet av partner. Svaren lär väl skifta beroende på vem man frågar.

Hela numret av Vårdguiden finns på att läsa på www.vardguiden.se

Andra bloggar om om och .

Etiketter:

torsdag, mars 15, 2007

En bemärkelsedag

Vi hälsar på min pappa på hans 80-årsdag. Han bor numera i minneslunden på Skogskyrkogården. Asplunds skapelse från 1920-talet är en av Stockholms allra vackraste platser. Det är full vår ute. Tidigare år har vi fått pulsa fram i snö.

Efteråt går vi hem till min mor, dricker kaffe och äter varsin Napoleonbakelse. Vi pratar gamla minnen och lite om hennes 75-årsdag i sommar. Det blir den sista stora födelsedagsfest jag kommer att ha, säger hon. Hon har redan styrt upp det mesta inför högtiden, som den gamla sekreterare och organisatör hon är.


Minneslunden, Skogskyrkogården


Läs mer om Skogskyrkogården här.

Etiketter:

onsdag, mars 14, 2007

Vårkänslor

Tisdagen blir första dagen på cykel ner till stan. Fartvinden kyler hjässan genom hjälmens lufthål. Jag ångrar att jag inte tagit mössan under. De kraftiga terrängdäcken skär genom gruset på cykelbanan längs stadsgårdsleden. Det dammar rejält, men på en kvart är jag framme vid Slussen.

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde Lena och jag bilen som nu mest stått och samlat damm. Vi cyklar och promenerar för det mesta, vart vi än ska. Ett inte helt ofarligt nöje skulle det visa sig. Under min första provtur genom stan var jag nära att krocka med en inlineåkare som kom farande ut ur tunneln under stadsgårdsleden, förtvivlat ropande "jag kan inte bromsa". Strax därefter blev jag omkörd av två eu-mopedister i hög fart, en på var sida, där cykelbanan är som smalast efter Danvikstullsbron. Cykeln vinglade till av fartvinden. Efter den turen köpte jag en hjälm. En gång, när jag halkade omkull med cykeln på en isfläck en sen höstkväll utanför Eriksdalsbadet räddade den mig när jag dunkade i asfalten.

Cykeln har varit min följeslagare sedan tioårsåldern. Tidiga söndagsmorgnar trampade jag iväg från hemmet i Årsta på upptäcktsfärd i den stad jag nu plötsligt ägde tillträde till. Jag letade upp platser jag läst om i B. Wahlströms ungdomsböcker om Joel Söder och tvillingdeckarna. Fick mina illusioner spräckta när jag konstaterade att tvillingarna Klaes och Görans kusin Huberts adress på Kaptensgatan inte fanns i verkligheten.

En söndag tänkte jag hälsa på några skolkamrater på deras sommarställe i Vallentuna. Jag cyklade den flera mil långa sträckan bara för att konstatera när jag kom fram att Vallentuna var ju rätt stort. Jag vände hem igen, som jag minns, utan några större åthävor.

Dåförtiden cyklade man Götgatan och Söderleden fram till Slussen. Bilarna var färre men har aldrig skrämt mig. Bilar är stora, de både hörs och syns. Tänker man på att de inte alltid hör eller ser en cyklist klarar man sig. Idag är det andra cyklister och fotgängare som väcker min – till vrede förklädda – rädsla.

Men det tänker jag inte på den här dan när jag i ensamt majestät far fram längs Skeppsbron och skådar vattnet som forsar fritt ur Karl Johansslussen. Om två veckor är det vårdagjämning. Men först en veckas skidåkning i Härjedalsfjällen.


Cykeltur på sommarön


Andra bloggar om och .

Etiketter:

fredag, mars 09, 2007

Säg nej till lex Odenberg

För en gångs skull har jag inte svårt att instämma i en ledare i Svenska Dagbladet (”Riksdagen måste säga nej till Lex Orwell” 9/3-07) . Kommersiella företag bjuder ut information om vår privatekonomi, myndigheterna gräver i vår privatpost, anställda hos förvaltningar beläggs med tystnadsplikt, statssekreterare snokar efter källor och det blir allt svårare för medborgare att få del av offentliga handlingar hos myndigheter. Det var inte så offentlighetsprincipen var tänkt när bondeståndet krävde insyn i skötseln av statens affärer.

Eftersom den här bloggen ligger på en server utanför Sveriges gränser vill jag meddela FRA att i kväll ser jag Aino Trosell på SvT och Musikbyrån om David Bowies ”Life on March”.

Fotomontage Jonas Askergren, Ny teknik

Andra bloggar om

Etiketter: ,

onsdag, mars 07, 2007

Ett annat Sverige

Det hände sig för ett par år sedan att jag färdades med bil från södra Sverige till Stockholm. Det var sent på kvällen. På vägen framför oss, bakom oss och ibland också bredvid oss, ett pärlband av långtradare som mödosamt arbetade sig fram genom de småländska skogarna. (Detta hände sig innan stormen Gudrun.) I månskenet bredvid oss blänkte järnvägsrälsen ensam och övergiven. Jag brukar tänka på det och liknande resor längs autobahn i Tyskland när jag lyssnar till debatten om människans inverkan på klimatet.



Bertil Wallins insändare (”Låt oss gå i bräschen för tågtrafik”) i Svenska Dagbladet 7/3 förtjänar därför att läsas och begrundas. Han förespråkar en infrastruktursatsning på järnvägarna liknande den på mobiltelefonerna.

Hur hade vårt land sett ut om järnvägen gått segrande ur kampen med bilismen under efterkrigstiden? Läs Bertils insändare och låt fantasin flöda.

Andra bloggar om , och .

Etiketter:

Atkinsmetoden

Atkinsmetoden segrar, utropar båda morgontidnignarna i Stockholm ut. I den hittills största och längsta jämförelsen mellan olika bantningsmetoder segrade Atkinsmetoden, som går ut på att minska intaget av kolhydrater. De deltagare som åt högproteinkosten minskade mest i vikt och hade dessutom bättre hälsovärden än de som bantade enligt officiella näringsrekommendationer. (Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter 7/3-07)

Det var efter förra julen vågen gick upp på 82 kg. De flesta av dessa satt runt midjan på min annars rätt smala kropp. Jag tyckte att jag skötte min motion: simmade ett par gånger i veckan och även om promenaderna med vår springer spanieltik Irma blivit allt långsammare i takt med att hon åldrades, så hade vi sålt bilen och börjat cykla desto mer.

Så jag kontaktade min läkare för att höra om det var medicinen jag åt som låg bakom viktökningen. ”Nej”, svarade hon, ”men tar du in mer kalorier än du gör av med så går du upp i vikt.” ”Ät mindre”, var hennes lakoniska svar.

Winerbröd med hallonsyltSå, jag rannsakade mig själv. Båda Lena och jag är glada i mat och matlagning. Trots att barnen flyttat hemifrån lagade vi middagar för fyra, och åt för det mesta upp allt själva. Och hur var det med wienerbröden till eftermiddagskaffet, för att inte tala om grape-tonicen ” vuxenläsken” som vi brukade dricka innan middagen, med eller utan alkohol i. Jag läste på om atkins- och GI-dieterna, skrev till Pripps och fick veta att grapetonicen innehöll 11 sockerbitar. Jag började läsa innehållsförteckningarna på matbrödet och insåg vilka sockerbomber även det grova brödet kunde vara. Och hur var det med nötter och chips och allt annat småätande?

Sagt och gjort, någon atkinsdiet blev det nu inte, men wienerbröden, läsken och ölen åkte ut. Extraportionen till middagen ersattes av en rejäl sallad att avsluta måltiden med när munnen fortfarande var sugen. Det som blev över fryste vi in och åt vid senare tillfälle. En semla fick det bli förra våren, på fettisdagen, och bara glass eller efterätt till helgerna. En morot att gnaga på smakar också gott till eftermiddagskaffet. Och kilona rasade. På ett halvår hade jag gått ner till 75 kg och plötsligt satt kläderna som de skulle igen.

Idag, ett drygt år efter ”viktchocken”, pendlar vågen strax över 77 kg. Salladen är kvar, läsken helt borta, men nog blir det en och annan öl och jag får påminna mig om att inte ta extra av allt.

Så nog har Stephan Rössner rätt när han varnar för att den publicerade studien bara sträcker sig över ett år. Det är då det verkligt svåra börjar.

Andra bloggar om , , och .

Etiketter:

måndag, mars 05, 2007

Den nya självupptagenheten

”Vi talar så mycket om att kvinnor ska tänka mer på sig själva. Men det är en generationsfråga, handlar framför allt om 40-talisterna. Kvinnor i min generation skulle må bättre av att tänka på andra också och inte vara så himla självupptagna.”
Filmregissören Maria Blom (Masjävlar, Nina Frisk), född 1971, intervjuad i Svenska Dagbladet Kultur nr 9-07.

Etiketter:

Kampanjen mot Bildt

Någonstans vid Per Ahlmarks krönika i Dagens Nyheter ("Frågorna om Bildt", 27/2-07) började jag undra över den pågående kampanjen mot Carl Bildt, inte minst från det f.d. liberala partiet och pressen. En som gjort samma iakttagelse är Per Gahrton i söndagens SvD ("Bildts chans – offensiv för Palestina", 4/3-07):

Hur kommer det sig att en utrikesminister som beslagits med att ha stött USA-kriget i Irak är föremål för något som liknar en kampanj från stora delar av just de grupper som hyllat USA-invasionen och knappast gjort sig kända för att protestera mot förtryck som drabbar araber och muslimer? ...

Den liberala opinionsstormen ­beror knappast på Bildts egendomliga privata affärer och ­givetvis inte på hans stöd för Irakkriget. Nej, vad den handlar om framgår med stor tydlighet, inte minst i Per Ahlmarks klagoskrifter mot Bildt. För Ahlmark finns nämligen bara en kardinalsynd – att vara kritisk mot Israels ockupationspolitik. ...

Av skäl som man bara kan gissa sig till har den starka olust mot den israeliska ockupationens brutala karaktär, som Carl Bildt redovisade från sin erfarenhet som valobservatör i Palestina häromåret, inte fått ett tydligt genomslag i hans agerande som utrikesminister.

Ändå behöver man inte sväva i ovisshet om att det är där skon klämmer. Det är Bildts syn på ­Palestinakonflikten som för­anlett en liberal kampanj som uppenbart syftar till att få bort honom och ersätta honom med en trogen ­Israel-försvarare (kanske ­Ohlsson eller Malm).

Det är en skicklig kampanj och den har stora chanser att bli framgångsrik, särskilt som Bildt inte tycks inse allvaret utan bemöter också den mest väldokumenterade kritiken med en överlägsen arrogans som bara retar upp ännu fler. ...

Om Bildt fortsätter att bemöta kritiken med cyniskt trixande är han förlorad. Han får fiender i alla ­läger. Han har redan vänstern emot sig, liksom det liberala medieetablissemanget.

Gahrton menar att Bildt bör lära av Jimmy Carter, den enda amerikanske politiker som överlevt en sådan proisraelisk karaktärsmordskampanj, och som nu gått till mottattack och öppet visat sitt engagemang för det förtryckta palestinska folket. Fiender har han oförändrat, men vännerna har mobiliserats. Men så är han ju inte utrikesminister i ett litet land med alltför stor kostym.

För övrigt fortsätter desinformationen om att de svenska trupperna inte skulle ha något med USA:s styrkor i Afghanistan att göra.

Andra bloggar om .

Etiketter: ,

lördag, mars 03, 2007

Har du skaffat tv-box?

TV2-box från Stadsmuseets visningslägenhet i Tensta.

Den 12 mars går Nacka-masten i Stockholmsområdet över till digitala tv-sändningar


Stockholms stadsmuseum har tillgång till fyra museilägenheter, som tillsammans ger en bra bild av hur Folkhemmet växte fram.

I januari 1969 flyttade de första familjerna in miljonprogramslägenheterna på Kämpingebacken 13 i Tensta. En av pionjärfamiljerna var Arturssons som kom från Jönköping med tre barn. Lägenheten som visades under bomässan Tensta-06 är öppen för bokade visningar.

Etiketter: ,

fredag, mars 02, 2007

Vem ska städa hos hemhjälpen?

Regeringen föreslår nu att kostnaden för så kallade hushållsnära tjänster ska få dras av på skatten. Samtidigt läser jag att kollektivhusen inom Svenska Bostäder på Södermalm i Stockholm riskerar att säljas ut och ombildas till bostadsrätter. Det fick mig att minnas följande inlägg som jag skrev i Aftonbladets dåvarande kvinnobilaga 1992. Tyvärr är argumenten lika aktuella idag som för 15 år sedan:
I ilskan över min enkla fråga »Vem ska städa hos hemhjälpen?» glömmer Gunilla Boëthius att läsa in­nantill. Det är inte »övermaga att begära ... hjälp med städningen efter en lång och hård arbetsdag». Men nu gäll­de det de sociala konse­kven­serna av olika former för sådan hjälp. Kvinnofrå­gan alltså:
Aftonbladet/Kvinna 28/10 1992En förutsättning för kvinnans frigörelse är rätten till arbete och en rättvis lön. Svenska kvin­nors unikt höga förvärvsfrekvens har framför allt gjorts möjlig genom utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen (från 57 000 plat­ser 1970 till ungefär 350 000 1990). Under hela åttio­tal­et har denna ut­byggnad främst kommit LO-grupperna till del. Hade de argument Gunilla Boët­hius och Bi Puranen nu för fram fått råda (i fråga om barnom­sorg­en) för tjugo år sedan, hade vi idag haft ett system med barnflickor hos tjänstemanna‑ och akade­mikerfa­miljerna och en begränsad kommunal barnomsorg för främst en­samståen­de mödrar. Övriga hade fått klara sig med släkting­ars eller arbetsgivares välsignelse.
Idag är det oavlönade hemarbetet ett av hindren för de många kvinnor som vill arbeta heltid. Anita Nyman visade i en doktorsavhandling häromåret att hushållsarbetet i dag tar mer tid än i en jord­bru­karfamilj på 1930-talet. Med hänsyn till att kvinnor förvärvsarbetar mer torde den totala arbets­tiden (hemarbete plus förvärvsarbete) för en barn­familj på 1990-talet vara längre än för trettio år sedan. Undra sedan på att städningen är den främsta källan till gräl i våra familjer. Trots alla maski­ner och halvfabrikat sliter vi mer och med sämre kvalitet. (Hur många under 30 år vet idag hur det känns att sova på nymanglade lakan eller äter icke industriframställd mat till vardags?)
Men där forskare som Bi Puranen och journa­lister som Gunilla Boëthius för tjugo år sedan dis­kuterade kring kollektivhus och andra gemensamma lösningar på problemet, förespråkar de idag utvägar som enbart gagnar tjänstemanna- och akademikerfamil­jerna. Mer än hälften av landets 2,1 miljoner yrkesarbetande kvinnor tillhör LO. Den genomsnitt­liga löneinkomsten för en heltidsarbetande LO-kvinna var 1991 11 700 kr/mån. Genomsnittslönen för en journa­list i Stockholm, Göteborg och Malmö (där debatten nu förs) var 1991 18 116 kr och för redak­tionella arbetsledare 23 898 kr, dvs. mer än en LO-familj tjänar på två personers lön (en heltid plus en deltid). Det säger sig självt att med en inkomst som knappt överstiger den tidigare social­bidragsnor­men kan få om ens några familjer inom LO-kollektivet ha råd med en lyx som städhjälp för 2 000 kr/mån. Allra minst efter regeringens och socialdemokratiens krisuppgörelser. Men växande grupper inom medelklas­sen har råd, inte minst till följd av den senaste skattereformen.
Denna underfinansierade »reform» är nu i färd med att rasera den offentliga sektor vi nyss byggt upp. Bi Puranen ser följdriktigt hur kvinnor ur den nedskurna offentliga vården och om­sorgen kan frigöras för att istället tjäna hos henne och hennes bättre be­medlade systrar. Och det har hon mage att kalla kvinnokamp. I själva verket ingår hon och hennes systrar inom medelklassen nu en pactum turpe (»Låt karlarna var med och betala») med sina män och över­låter åt arbetarkvinnorna att på egen hand fort­sätta kampen om hemarbetet med sina män (och med sina arbetsgivare om löner och arbetsvillkor i öv­rigt.) Det visar vad många redan sagt om den sortens kvinnokamp, hur klassintresset alltid överskuggar könstillhörigheten.

Aftonbladet 11 november 1992
Ett första inlägg (Vem ska städa hos hemhjälpen 1) skrev jag i oktober samma år och kan läsas på min hemsida.
Andra bloggar om

Etiketter:

torsdag, mars 01, 2007

Krigstörstande generaler

Att vara militär i ett litet fredligt land längst upp i norr kan inte vara lätt. Tänk att ha ett yrke som man aldrig får utöva på riktigt (skarpt läge!). Ständigt har generalerna velat kasta oss in i ÖB Håkan Syrén - i fädrens spår...de krig som startats: första världskriget och andra världskriget likaväl som det tredje (”det kalla”). Och nu vill man alltså, förutom de trupper som är på plats i Afghanistan, också sätta in svenskt flyg i det nuvarande fjärde världskriget (”mot terrorismen”). På vilket vis det gagnar världsfreden och Sveriges säkerhet är oklart. Bevisbevördan kan knappast ligga på de som motsätter sig vidare krigsäventyr. Den 22 mars ska riksdagen behandla förslaget. Lärdomarna från tidigare försök att dra in vårt land i krigen är att endast en folklig opinion kan stoppa galenskapen.

ÖB Håkan Syrén - i fädrens spår...


Andra bloggar om och

Etiketter: