Fortsätt till huvudinnehåll

En kärlekshistoria

Första gången jag träffade min farfar var han 89 år. Man hade ringt från Huddinge sjukhus och sökt anhöriga till ”Bertil Karlsson, född 2 juli 1907”. Det blev min mor som tog samtalet. Min farfar hade drabbats av en stroke och låg inlagd på sjukhuset. Mina föräldrar åkte dit. Det blev första gången någon i familjen träffade honom på femtio år.

Min farmor och farfar var båda födda i Stockholm 1907. Deras föräldrar hade kommit från Uppland och från Västergötland med den stora inflyttningen i slutet av 1800-talet.

Hur farmor och farfar träffades vet jag inte. Fotona i albumet jag fann när vi tömde min mors lägenhet skvallrar om promenader i Hagaparken i mitten av 1920-talet, utflykter i stadens omgivningar, umgänge och jular hemma hos vänner och släktingar. Min far föddes 1927 i Johannes församling, de båda var då 19 år gamla. I kyrkoboken anges ett streck för fader. Senare ser jag att de gifte sig i oktober 1928. Väntade de till min farfar hade blivit myndig? Döbelnsgatan 11 var den adress min farmor hade uppgett. Där bodde hon ensam med sin mor, sedan pappan dött 1923, endast 45 år gammal.



Inte långt därefter flyttade de till Lidnersgatan i det nybyggda Kristineberg vid Tranebergsbron längst ut på Kungsholmen. Så småningom bosatte de sig i ett hyreshus på Essingen, Gammelgårdsvägen. Min farfar jobbade då som elektriker. 1944, när min far var 17 år, föddes deras andra barn min farbror. Kort därefter lämnade min farfar fru och nyfött barn.

Hur klarade farmor de här åren, ensam med ett litet barn? Jag vet inte. Hon gifte om sig med Ivar, metallarbetare vid Scania-Vabis, tog efternamnet Nyström och flyttade till Södertälje. Min far flyttade dit ungefär samtidigt, sedan mina föräldrar skilt sig. Jag var ofta där och hälsade på, hos min pappa och farmor. Ivar skötte portvaktssysslan i fastigheten. Skottade snö och lassade in koks i den stora pannan innan han gick till jobbet på gjuteriet.

Under alla dessa år lyste min farfar med sin frånvaro. Av vad jag kunnat se och höra var han farmors stora kärlek genom livet. Ivar, som väl var en trygghet och en försörjning för en ensamstående mor, fick sova i köket på Hertig Karls väg, medan farmor hölls i sovrummet. När Ivar gått i pension 1967 flyttade de åter till Stockholm och Högalidsgatan på Söder, även där åtog de sig portvaktssysslan. 1980 skilde de sig slutligen.

Så kommer då samtalet från Huddinge sjukhuset den där dagen 1996. Min farfar bodde ensam i Norsborg sedan Elsa, kvinnan han sammanlevt med, dött några år tidigare. (Likt många karlar i min släkt hade han tagit till flaskan. Enligt vad jag hört träffades han och Elsa i ett soppkök. Hon var då frälsningssoldat. Han bostadslös då han skilt sig efter ännu ett äktenskap.)

Efter några månader på sjukhuset kommer min farfar hem. En tid senare träffar jag honom för första och enda gången, fortfarande en kraftfull man med buskiga vita ögonbryn, men avmagrad och märkt av sjukdom, i en fåtölj framför teven, med telefonen bredvid sig och rullatorn inom räckhåll. Något djupare samtal hade vi aldrig. Hur tar man igen 50 år med någon man aldrig träffat?

På något sätt kom min farmor och farfar nu att återuppta kontakten. De talade dagligen med varandra i telefon, utväxlade en del brev och fotografier. ”Så här ser man ut. En gammal kärring”, skrev min farmor på baksidan av ett kort föreställande henne vid balustraden på Högalidsgatan. Men jag tror aldrig att de träffades.

Så en dag i augusti 2001 får min farfar en ny stroke. Någon vecka senare dör han på Huddinge sjukhus. När min farmor nås av beskedet dör också hon inom några timmar.

Vi ordnar en gemensam begravning för de båda. Två kistor står bredvid varandra i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Vi sjunger ”Härlig är jorden” och ”Bred dina vida vingar” innan vi tar farväl av de båda. I programmet hade vi lagt in ett citat från 1 Korintierbrevet: ”Störst ibland dem är kärleken” (13:13). Bertil begravdes enligt sin önskan i minneslunden i Botkyrka, farmor i Skogskyrkogården.

Det hela hade kunnat sluta där. En bitter saga om en livslång kärlek.

Men så sitter jag och min mors kusin en dag och tittar igenom gamla fotografier som min mor i ett anfall av ordningssinne prydligt sparat i A4-kuvert. Jag börjar skriva ner namn på olika personer på bilderna. Tänker att jag en dag ska börja släktforska. Vi bläddrar också i min farmors gamla album. Under varje bild av min farfar en kärleksfull kommentar: ”Bertil My Dear”, ”Vi var här mycket lyckliga”, ”Två turturduvor". Av handstilen att döma skrivet långt efter att han lämnat henne.

Min nyfikenhet tar överhanden och jag börjar leta i arkiven. Jag finner att min farmor är född på Kungsholmen, datumet kan jag sedan tidigare, 6 juni 1907. Jag ser adressen Arbetargatan 1 vid Fleminggatan. Min farfar är född drygt tre veckor senare 2 juli 1907, också han på Kungsholmen, S:t Eriksgatan 47. De båda är alltså födda inom loppet av en månad, kanske på samma BB, med föräldrar som bor ett stenkast från varandra. Och dör 94 år senare, under ett och samma dygn.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...