torsdag, oktober 19, 2017

En djupt rotad kvinnosyn

Tomas Lappalainen beskriver i sin lysande och rentav omtumlande skildring av stadsstatens uppkomst – Världens första medborgare, (Lindh 2017) – om hur inga kvinnor följde med på de expeditioner som grundade nya samhällen runt Medelhavet och Svarta havet:
Den självklara förutsättning var att man tog kvinnor, på vägen till eller på platsen för den nya bosättningen efter att ha besegrat de män som hade dem. Kan man inte här, i en sorts ursprungliga beskyddarrelation män och kvinnor emellan, skönja en historisk rot till kvinnoförtrycket? Mannen tvångsbeskyddar en kvinna i utbyte mot lydnad och reproduktion.En sorts maffiarelation i centrum av den historiska familjen, som alltjämt ger ett eftersläpande och, eftersom beskyddarverkligheten numera är helt förändrad, närmast drömskt eko i vår kultur.
"Beskydd" här alltså i samma bemärkelse som inom maffian, att det "drömska ekot" många gånger blir en mardröm, har vi ju fått otaliga bevis på.

Sigrid Schottenius Cullhed skriver intressant i SvD om den kvinnosyn som är djupt rotad i den västerländska kulturen: ”'Me too' ger röst åt tusentals år av tystnad

Etiketter:

#metoo och skammen

Att män, som beter sig som svin, skulle ändra sitt beteende på grund av en mediekampanj är nog att hoppas på för mycket. Men kan #metoo få alla oss som någon gång stått vid sidan och tittat på, eller sett hur en chef, kollega eller vän betett sig mot en kvinna eller en yngre man, att säga ifrån istället för att tiga, är ett stort steg taget. Den stora tragedin är ju som bekant inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Och hur ska pojkar och unga män någonsin lära sig bättre när vuxna män behandlar kvinnor som leksaker och sina privata ägodelar. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vi gör.

Att som man dela något i #metoo-kampanjen kan tyckas övermaga och ett förringande av kvinnors erfarenheter. Men aldrig glömmer jag den man som tryckte sitt hårda kön mot mig i tunnelbanan på bron mellan Slussen och Gamla stan. Jag var elva år och vi stod i utrymmet mellan dörrarna. Jag minns än idag den förlamande skräcken; att skrika eller säga något var uteslutet. Liten som jag var, lyckades jag till slut smita iväg vid nästa station. Men känslan av utsatthet och maktlöshet kan jag framkalla än idag.

Etiketter:

måndag, oktober 16, 2017

Hur stor ska Olle bli?


Min dotter delar med sig av ett samtal hon haft med barnbarnet, fyra år, om hans lillebror:

Etiketter:

lördag, oktober 14, 2017

Filosofisk retreat

En helg i oktober deltar jag i en filosofisk retreat på en kursgård i Småland. Med mobiler och paddor avstängda samtalar vi parvis och i grupp om ämnen som Människans natur, Att förstå sin omvärld och Naturen. Programmet ger gott om utrymme för vila och promenader i de natursköna omgivningarna. I retreattanken ingår ju att ge plats för avskildhet och reflektion. Några av samtalen inleds med en stunds gemensam meditation.

Som Jan, en av samtalsledarna sammanfattar, att vara människa är kanske att vi, tolv för varandra okända personer (vi känner varandra bara vid förnamn), kan sitta så här och samtala om vilka vi är och vart vi är på väg. Inget annat djur (för det är vi ju också) gör det, så vitt känt.

*
Kalle Grill, en av samtalsledarna, reflekterar över vad en filosofisk retreat är på SSFP:s blogg.

Etiketter: ,

fredag, oktober 13, 2017

En sorts försoning

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda.

Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer:
– Gud, vad jag är trött på våra politiker.
– Om vi visste hur bra vi har det här i landet.
Eller om det gått bra för favoritlaget:
– Heja Djurgården!
Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt.

Nu när omständigheterna är andra – jag sköter hennes ekonomi och annat praktiskt – besöker jag henne ett par gånger i månaden. Jag kollar posten och ber om hennes underskrift på ett eller annat papper. Gången är alltid densamma:

Jag ringer på dörrklockan och öppnar med den nyckel jag har. För det mesta sitter hon framför teven med en kopp kaffe och ett glas vin eller punsch bredvid sig. På fotpallen ligger tevetidningen uppslagen, den enda tidning jag numera ser att hon bläddrar i. Någon enstaka gång vilar hon i sovrummet. Jag brukar ha med mig wienerbröd från Wallins konditori vid Skanstull.
– Åh vad glad jag blir! brukar hon utbrista när jag kommer. Äntligen någon jag känner igen!
– Får man en kram! kan hon också säga.
– Hur mår du? frågar jag.
– Åh, jag blir så ompysslad så det är inte riktigt klok.

Jag går ut i köket och sätter på kaffet, kollar igenom posten som hemtjänstpersonalen lägger undan i ett skåp. Sen fikar vi. När jag väl fått henne att skruva ner ljudet på teven kan vi samtala lite. Det brukar finnas en del praktiska saker vi behöver avhandla. Efter några inledande fraser blir det ofta tyst, hon med blicken fixerad vid teven. Någon gång har jag haft med mig paddan med bilder på barn och barnbarn. Hennes uppfattning om de senaste tillskotten i klanen är vag. Minstingen, 6 månader, vet hon inte vem det är. Ibland tittar vi på bilder från när hon var ung.

– Jag är så tacksam att du hjälper mig med min ekonomi, säger hon varje gång.
– Det är självklart, säger jag. Du hjälpte Lena och mig när ungarna var små och vi hade det knapert.
– Och när jag var liten försörjde du mormor och mig.

Då brukar hon berätta om när min morfar någon enstaka gång visade sig hemma:
” Då sa du: – Varför ger du inte mormor pengar till mat?
– Pratar du med pojken om sånt? svarade han då.
– Nej, men även små grytor har öron.
Då blev han tyst.”
*
Och när jag går säger hon ibland, som för att påminna sig själv:
– Du ska veta att både du och din bror är kärleksbarn.

Jag känner att jag i det tilltagande mörkret fortfarande har en förbindelse in till det som ännu är oförstört av hennes person. Och oberörd är jag inte. När jag säger, att om det fortsätter så här måste vi snart ansöka om ett annat boende för henne, då får jag tårar i öronen och jag känner hur rösten stockar sig. Jag lägger en hand på hennes arm.
– Aldrig! svarar hon. Är jag en idiot? säger hon sen.

Jag tänker när jag går, att är det så du har sett på de gamla och sköra vars talan du som förtroendevald förde så sent som häromåret?

Etiketter:

torsdag, oktober 05, 2017

Livet är ett mirakel

Jag ser på det yngsta barnbarnet, drygt sex månader gammal, och tänker: Nyss var du en skälvande liten fågelunge, fast förankrad vid din mors bröst. Nu sitter du upp, möter varje leende med ett skratt, klappar förtjust i händerna och utbrister i olika ljud och läten. I din mun har du fyra pärlvita tänder som du testar mot allt i din närhet. Till dina föräldrars stora glädje har det till och med hänt att du någon gång sovit en hel natt. Och snart kommer du att börja krypa, kunna resa dig upp och gå ut i den värld som väntar på dig.

Livet är ett mirakel.

Etiketter: ,

måndag, oktober 02, 2017

Magdalena Ribbing

Just som jag ska gå och lägga mig läser Lena en nyhetsflash om att Magdalena Ribbing har dött, avliden efter en fallolycka i hemmet. Det känns som om en gammal släkting gått bort. En klok sådan. Jag vet att många i vänkretsen fnissat och gjort sig lustiga över vad de kallat det ribbingska etikettstyranniet, som hur man håller i besticken eller viker en servett.

Och visst kunde hon upplysa om sånt som att en använd servett läggs till vänster för att markera att man avslutat en måltid och vad ”mörk kostym” betyder på en inbjudan. Men framför allt vill jag minnas henne för de dygder hon höll fram i detta egotrippade tidevarv, där vi alla tror oss vara de solar som planetsystemet kretsar kring: hänsyn, respekt och inlevelseförmåga. ”Tacka och tänk” som hon skrev i en av sina sista krönikor i Dagens Nyheter.

Hennes stil var precis och hennes penna kunde drypa av gift, vare sig det nu gällde frågor om det är rätt att kräva betalning av sina gäster (!) eller folk som behandlar hemmet de gästar som ett hotell och värdfolket som personal. Eller som när hon konstaterade att ”valfri klädsel” på en inbjudan aldrig innebär ”valfri”, endast att den som bjudit in överlåtit till gästen att avkoda vilket klädbruk som gäller i den sociala kretsen. Att man skulle säga ifrån om någon spred giftigheter och förakt runt ett middagsbord eller vid kaffeautomaten var också självklart för Ribbing.

Och när en miljöpartistisk politiker hamnade ute i kylan menade hon mitt i mediestormen att det är lika respektfullt att hälsa med handen mot hjärtat som att ta i hand, även i Sverige.

Hennes död är också en påminnelse om att vi aldrig vet när och hur våra dagar slutar.

Nog kommer jag att sakna henne alltid.

Etiketter: , ,