lördag, november 29, 2014

Noterat november 2014

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand i radions P4 Extra om utmaningen med att bygga lag i individualismens tidevarv:
- När man kommer in i omklädningsrummet idag sitter alla med ansiktena ned och tittar i mobiltelefonen.
Men det gick ju det med. Att bygga lag. Skulle gärna höra ett samtal mellan honom och Pia Sundhage om fotboll, filosofi och lagidrott på 2000-talet.
*
Jag vaknar mitt i natten. Det är becksvart i sovrummet. Jag stiger upp och trevar mig fram i mörkret, mot räcket vid trappen till nedervåningen. Men, här ska väl inte vara någon vägg? Så hittar jag skåpet som tv:n står på. Tror jag, tills jag känner jag några böcker med handen. Min förvirring är för några ögonblick total. Sen slår det mig plötsligt att jag är på landet, inte på Klosterbrunnsgatan i Visby. Men var i h-e i sovrummet är jag då? Mina ögon har ännu inte vant sig vid mörkret. Jag börjar leta efter dörren till vardagsrummet, går in i en gardin, slår knäet i en stol. Jag vill inte väcka Lena genom att tända eller föra oväsen. Spelar roll förresten? Jag vet ju inte var strömbrytaren är. Till slut känner jag den blanka ytan av en dörr och lyckas ta mig ut. Vardagsrummet är sig likt. Plötsligt är alla bitarna i det kalejdoskop som kallas verkligheten på plats.
*
Jag ringer min svägerska. Hon fyller år och vi pratar en stund. Jag frågar hur det är på jobbet. Ledningen för apotekskedjan hon jobbar inom bestämde ju en dag att alla stolar skulle tas bort. Kunderna skulle cirkulera i butiken. Nu är hon i alla fall glad:
– Vi säljer som aldrig förr.
– Är det ”taxfree”-sortimentet, eller har folk på Södermalm plötsligt blivit sjukare? frågar jag.
Nej, det är avdelningen för skönhetsartiklar som dragit upp omsättningen.
– Men vi har i alla fall fått fyra stolar för de gamla att sitta på nu.
*
Alice Bah Kunhke, Hugo Rask, Håkan Juholt, Lena Andersson, Pippi Långstrump, Daniel Suhonen, Roy Andersson, Mowgli, Carina Rydberg, Ester Nilsson, Tommy och Annika. Ola Sten
Har det inte varit lite tyst om Jan Guillou på sista tiden?
*
Så var det sagt. ”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.” Detta talesätt som brukar tillskrivas Josef Stalin, men förmodligen hade sitt ursprung långt tidigare, letade sig in i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga apropå Ericssons beslut att lägga ner modemtillverkningen i Lund. 700 anställda berörs.
”Man måste knäcka ägg för att skapa en omelett.”
Ännu har ingen lyckats återskapa äggen från en omelett. För vem bygger vi detta samhälle?
*
Jag undrar om den Lena Andersson som Facebook tycker att jag ska bli vän med verkligen är Lena Andersson?
*
Jag lyssnar till ett avsnitt av Filosofiska rummet. Denna gång om parallella universum. (Fascinerande att behöva fundera på den pluralformen. Universum? Universa?) Ingenting tycks längre omöjligt ju längre vi tränger in i materien. Den krökta rumstiden, big bang, svarta hål och inflationsteorier. Plötsligt säger en av de medverkande att det någonstans i alla dessa universum finns en exakt kopia av vår jord, med exakta kopior av oss, som gör exakt samma saker som vi gör, eller väljer att i något givet ögonblick inte göra det. Först låter det helt fnoskigt, sen börjar insikten sakta infinna sig. Det handlar om vår oförmåga att förstå oändligheten. Med ett begränsat antal beståndsdelar – kvarkar och leptoner, atomer och molekyler– i ett oändligt antal kombinationsmöjligheter kommer, förr eller senare, tärningarna att falla ut i exakt samma kombination som här. Men det kan vi inte greppa med vårt, till rummet och tiden begränsade förnuft, lika lite som vi kan förstå innebörden av dess motsats – intet.

När grå november känns trist och förutsägbar är det uppiggande att få färdas med tanken för en stund.
Onsdag morgon. 5.45. Mörkt ute. Termometern i köket visar på 5 grader. På med löparskorna. Nu sållas agnarna från vetet.
*
Han är gammal nu, gången lätt stapplande, framåtböjd. En lördagseftermiddag i sockenbastun berättar han om när han blev inlagd på lasarettet i Visby. Man konstaterade en blödning i buken, bilder skickades digitalt till Södersjukhuset i Stockholm där man slog larm. Han måste över till fastlandet. Ute blåste 31 m/s, helikoptertransport var utesluten – så är det att bo på en ö mitt ute i Östersjön. Ambulansflyg rekvirerades från närmaste ort, som visade sig vara någonstans i Mellannorrland. Ambulans väntade på Bromma som tog honom med poliseskort till Södersjukhuset. – De började operera innan bedövning hunnit ta.

En decimeterlång spricka i stora kroppspulsådern konstaterades och lagades med titthålskirurgi. – Jag kunde gå upp samma dag.

Diskussion uppstår om den föreslagna nedläggningen av Bromma flygplats, ett tiotal ambulansflyg om året bara från Gotland landar där. Själv har jag inte bestämt mig i frågan, sjukhus finns ju närmare Arlanda också. Istället tänker jag på alla de gånger man svurit över våra skatter, och vad denna resa och detta ingrepp skulle ha kostat den gamle om han fått betala själv. Den finns inga fria luncher.
*
Jag får alltid munhäfta när jag säger att jag tycker om musik och någon frågor vilka som är mina favoriter. Det finns ju en hel värld med musik. Nåväl här är de artister som snurrar på min aktuella Spotifylista : Magnus Persson (tragiskt avliden häromveckan), John Coltrane, Bole 2 Harlem, Stacey Kent, Miles Davis, Jacob Karlzon, Jonas Knutsson, Jan Lundgren, Bugge Wesseltoft, Sven-Bertil Taube, Röyksop, Isabella Lundgren, Ali Farka Toruré & Ray Cooder, Nina Ramsby & Martin Hederos, Zilversurf, Kleerup, Terakraft, Merit Hemmingson, Leonard Cohen, Hello Saferide, Sofie Livebrant, Toumani Diabeté, Sara Möller, Tinariwen,Amália Rodrigues samt två samlingar (Jukebox - Music In The Films Of Aki Kaurismäki och Minuatures).
Om ett halvår har några fallit ut, andra kommit till och en del ligger kvar
*
En natt drömmer jag, för första gången på länge, att jag är tillbaka i huset igen. Också denna gång ska vi flytta. Lena och ungarna har åkt in till stan. Tidigare har vi pratat om hur vi ska möblera i de olika rummen. En kökssoffa där, vardagsrummet, som i drömmen samtidigt är ett sovrum på sommaren. Men nu är jag ensam. Det är lördag någon vecka före jul och becksvart ute mitt på blanka dan. Det börjar blåsa upp till storm.
Jag tänder en eld i ett av rummen. Går ut och ställer mig på bergknallen och ser hur lågorna börjar slicka, först ut genom skorstenen och sen genom ett av fönstren. Jag blir orolig för vad de andra ska säga när de kommer tillbaka.
När stormen har lagt sig och det börjat ljusna ser jag många kraftiga grenar som blåst ner. Och ett par tallar. Jag går upp på taket för att titta på förödelsen.
Jag vaknar med en känsla av frid.
*
Tomas Lappalainens bok är också en bok om att skiljas:
Mellan 55 och 60 kan det hända dramatiska saker som inte har med sjukdom och död att göra. Man kan till exempel bli lämnad av sin fru och plötsligt inte veta vad man ska ta sig till.
Rent hjärtskärande är noteringen om en annan skilsmässa, där de mitt i sorgen tvingas ordna ett barnkalas. ”Och hur skönt det var att ensam få stå och gråta bakom fiskdammsskynket när jag fäste godispåsarna i klädnypor och hörde de lyckliga skriken på andra sidan.”
Lappalainens bok är klart läsvärd, gärna i små portioner, för den som är, har varit eller någon gång kommer att bli Mellan 55 och 60 – ”övergångsåldern”.
*
– Har du skrivit ut alltihop? frågar han, närmst bestört. Ja, jag skriver ut de manus jag arbetar med. Vill få överblick, kunna bläddra fram och tillbaka, känna pappret mellan mina fingrar. Texten får en fysisk kropp, som den saknar på datorskärmen. Jag vet att andra tycker annorlunda, men själv vässar jag mina blyertspennor varje morgon och sätter igång. Kluddar i marginalen, sätter frågetecken, stryker och kommenterar.
*
”Du ska vara glad att du är som du är, när du inte är som du ska, sa alltid farmor.”
Replik från en av deltagarna i Kristina Lugns bokcirkel
För den som vill bli sugen på att läsa Stagnelius på nytt eller varför inte Macbeth, finns programmet på SvT Play ett halvår till. Och Lars-Erik Bennet läser fantastiskt
*
"... den som okritiskt köper vad som erbjuds är duktig och den som protesterar är ”rädd”. Vad har vi gjort med begreppet ”rädd” för att det ska gå att använda det på det här sättet? Det vill säga: Hur mycket förakt har vi laddat det med? Jag undrar ibland om inte vårt förakt för svaghet är på väg att överträffa 1930-talets." Håkan Lindgren om "förändring" dagens SvD
*
Jag är inte kristen likväl hänger den där varje december
*
Mycket är struntprat om 70-talet, men den där texten till luciasången kan jag aldrig förlika mig med. Tänk att aldrig få fundera över vad "tunga fjät" är "eller "vingesus". Undra på att det går dåligt för ungarna i skolan sen.
*
En kväll nattar jag ett av barnbarnen. Hon väljer i vanlig ordning själv bok och det blir ett illustrerat häfte om Michael Jackson Språket är blommigt, ja, adjektiv och superlativer bildar närmast en hel blomsterhandel, men ganska likt det man kan finna i en del översatt barnlitteratur eller tv-serier för våra minsta. Hon tar utan problem till sig de långa krångliga meningarna och kommenterar sakkunnig fotografierna. Jag tänker vad sonen vid något tillfälle sa, att för en fyraåring är Michael Jackson nog lika verklig som Spindelmannen. Eller Pippi Långstrump
*
Till skillnad mot en del vänner (bl.a. på Facebook) läste jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva med stor behållning. I nästa bok tog hon heder och ära av sin förläggare för att han gett ut boken (mot hennes vilja förstod man). Nu ser jag i första numret av den nya tidskriften Modern Filosofi (köp den, läs den) att hon framhåller Jag vill inte dö … som en av milstolparna i sitt liv – ”den mest filosofiska bok jag skrivit”, ”personlig” etc. Nej, man har sällan tråkigt när man läser Heberlein.

Etiketter: , , , ,

måndag, november 24, 2014

Ivars vardag

Ivar ser på tv

Ivar ser på tv 2

Ivar kollar in menyn

Ivar hänger på flippern

Etiketter:

fredag, november 21, 2014

Sitter åldern i våra drömmar?

Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som.

Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen.

Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern.

Jag läser vad vänner skriver om åldersfascismen i vårt land och inser att repet ännu inte dragits för mig. Men då jag sällan känt mig innanför i något sammanhang, har jag också svårt att känna mig utanför. Jag hämtar kraft ur ensamheten. Men den ska vara självvald. Vad gör jag den dag ingen öppnar när jag knackar på?

I vår lagstadgande församling, riksdagen, finns i dag nio ledamöter över 65 år; en fjärdedel av samtliga väljare representeras åldersmässigt av 2,5 procent av ledamöterna. Jag tror att det i första hand reflekterar synen på politiken som ett yrke idag. Men det är absurt, nästan lika absurt som att andelen nämndemän – de som ska tillämpa lagarna – över 65 år är 49 procent. Borde det inte vara tvärtom?

Etiketter: ,

tisdag, november 18, 2014

Ålder

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern.

Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.)

Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren.

Jag började simma och cykla regelbundet när jag fyllt 50 och vi hade sålt huset och flyttat till lägenhet närmare stan. Jag började springa när jag fyllt 60, för att få känna mig riktigt trött nån gång, men kanske mest som ett sätt att hålla oron i schack. Bortsett från en rygg och en höft som krånglar emellanåt har jag haft turen att begåvas med en kropp som håller mig upprätt. Jag får ofta höra att jag ser yngre ut än vad jag är. I vår kultur är det menat som ett tecken på uppskattning. Men visst undrar jag ibland över det där fårade ansiktet jag ser i spegeln på morgonen, vem tillhör det?

Jag skriver då och då om döden (mest som en form av besvärjelse?) men tänker, med Sven Delblancs ord, att Döden är inte för mig. Men den gång min son berättade att de väntade sitt första barn insåg jag att jag troligen aldrig skulle leva så länge att jag skulle få se hans eller hennes barn växa upp. Då gungade marken. Ska jag en gång vara borta härifrån?

Etiketter:

lördag, november 15, 2014

Kulturpolitiken som försvann

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin.

Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996.

När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrevs om (kulturpolitiken skall inte längre motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet) och en ”portföljmodell” för kulturanslagen infördes med ökad makt åt den kontrollerande byråkrati vi ser växa fram inom all offentlig verksamhet i vårt land. I övrigt skulle marknaden ordna allt och kulturarbetarna uppmuntrades att bli ”entreprenörer” (av många uppfattat som en förolämpning, uppfinningsrika tusenkonstnärer som många redan var. Och den blyge poeten, skulle han eller hon lägga sig ner och dö?). Höga publiksiffror premierades och i det borgerligt styrda Stockholm tvingades teatrarna skriva detaljerade projektansökningar för varje föreställning. Förväntningarna på socialdemokratin var, inte minst efter Håkan Juholts gästspel som partiledare, alltså stora efter riksdagsvalet i höst.

Det är i skenet av detta som kritiken mot Alice Bah Kuhnke nog måste ses, och den frustration det utlöste när socialdemokratin förhandlat bort kulturfrågorna till ett parti som helt saknat kulturpolitik och till en minister som så sent som för ett par år sedan förklarade sig vara helt ointresserad av kultur (hon läste facklitteratur och såg på Bolibompa med barnen) och som hittills bara levererat floskler. (Även om dessa floskler är nog så tidstypiska, som att kulturen ska vara till ”nytta”, i hennes fall gagna ett ”ekologiskt samhälle”.)

Jag struntar i hur Bah Kuhnke är som person. Att hon svävat på målet om sitt förhållande till ungmoderaterna och i sitt sommarprogram för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Fredrik Reinfeldt är ju pikant, men på sin höjd lite besvärande för koalitionspartnern. Utnämningen av henne är snarare ett uttryck för det Bengt Göransson skrev efter regeringsbildandet, apropå mängden ministrar inom politikområden som skola och sociala frågor, att vi fått ett antal generaldirektörer på regeringsnivå, som i stället för att samordna och utveckla politiken inom sina områden blir ett slags exekutörer. Det mest konkreta svar Bah Kuhnke gav i kulturradions intervju var också att hon är van att leda stora organisationer.

Det här har inte med kön, ålder eller etnicitet att göra. Flera av de ministrar som är betydligt yngre än Bah Kuhnke har kunnat svara för sig, och vad de och deras parti vill med exempelvis sjukvården och skolan. Men inom kulturpolitiken har vi fått en minister som kan peka med hela handen, men inte har en aning om vart handen ska peka.

Så, istället för att gråta, gnissla tänder eller mobba budbäraren, organisera. Budskapet från S ledning är tydligt. Vi struntar fullständigt i kulturpolitiken.

Etiketter: ,

torsdag, november 13, 2014

”Varför börjar tankarna alltid snurra när man gått och lagt sig?”

Jag lyssnar till radions Kropp och själ om sömnen. Var tionde svensk beräknas lida av sömnstörningar. Vi sover mindre per natt än någonsin. Värst är det bland de unga. Huvudproblemet är stress och förändrade arbetstider, säger sömnexperten.

Men tankarna, varför kommer de just då?

För många människor är det första gången på dagen som de stannar upp och ger sig tid åt sig själv, säger en medverkande psykolog. Då kommer tankarna, och eftersom man är trött och egentligen behöver sova är man illa rustad för att lösa problemen. Det blir rundgång i huvudet.

Var det bättre förr? Hårt arbete, långa arbetsdagar. Oro och bekymmer över ekonomi, jobb och relationer är knappast några moderna företeelser. Men jag minns hur min mormor när middagen och disken var avklarad och mörkret började sänka sig, kunde sätta sig i soffan vid fönstret en stund för sig själv. ”Kura skymning” kallade hon det.
*
kura skymning sitta stilla och grunna medan en ser skymningen falla ute, sitta utan tänt ljus och drömma eller tala stillsamt under skymningen (http://sv.wiktionary.org/wiki/kura_skymning)

Etiketter:

onsdag, november 12, 2014

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Etiketter: ,

fredag, november 07, 2014

Jan Guillou – utifrån

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel.

Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler?

Få har som Guillou skapat historien om sig själv, i artiklar, krönikor och inte minst i sina memoarer. Paul Frigyes vill förstå vad det är som gör Guillous namn så stort i vårt land. Metodiskt går han igenom Guillous liv och gärning: Journalistiken, Barndom och ungdom, Tv-mannen, Författaren, Krönikören. KGB-affären ägnas ett eget kapitel. Frigyes har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv.). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När filmen Ondskan hade premiär förnekade hans mor och halvsyster att styvfadern misshandlat honom. Frigyes pratar med gamla lärare som berättar hur modern urskuldrat den unge Jans uppträdande i skolan med styvpappans behandling av honom, klasskamrater beskriver märken han haft efter rapp och slag på ryggen. Om det i detalj gått till som i boken och filmen, och om uppgörelsen med styvfadern i slutet verkligen ägt rum, blir då irrelevant.

Det är också i uppväxten Frigyes ser Guillous personlighet växa fram: ”Hålla stilen, aldrig visa svaghet, aldrig tappa kontrollen”. Somliga vittnar om hans tävlingsinstinkt, som stött bort många, men sporrat andra. Frigyes visar hur Guillou i hög grad varit ett barn av sin tid (från det kollektivistiska 60- och 70-talet över det individualistiska 80-talet osv), men att han aldrig svikit sina grundideal, ”mer lojal mot sig själv än mot partier och uppdragsgivare”.

Som yrkesmänniska har han gått i frontlinjen, först för en grävande och sen en berättande journalistik (”new journalism”), en rappare tv-journalistik, romaner med verklighetsförankring och som krönikor. ”En av de få [inom medievärlden] som tydligt opponerar sig mot de dominerande tankeströmningarna”, sammanfattar Frigyes.

Hur ska man då förklara Norstedts agerande? Då Bonniers efter några inledande turer tackade nej till boken, gick budet till vårt lands nästa största förlag, som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om sitt anseende. När bokens faktafel uppdagades vägde uppenbarligen Guillous ord och varumärke tyngre. Författaren, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.
Men Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer. Det hedrar Lindelöws förlag att den inte begravdes i arkiven.

Jan Guillou – utifrån
Paul Frigyes
Lindelöws bokförlag 2014

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 11/14

Etiketter: ,