fredag, januari 29, 2016

Noterat december 2015-januari 2016

”Varje gång man skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.” Fritiof Nilsson Piraten förutsåg identitetsdebatten redan på 1950-talet.
*
I sin bok Raskrigaren, om seriemördaren Peter Mangs, gläntar Mattias Gardell på dörren till den värld av konspirationsteorier som frodas på nätet. Det är en bitvis svindlande läsning, där ingen går fri. Var inte attackerna den 11/9 planerade och utförda av FBI eller Mossad, så kan åtminstone teorierna om att den var det vara resultat av en konspiration. Människans ständiga behov av att se mönster och sammanhang. (”Hata slumpen”, som allas vår professor GW säger.) En välsignelse många gånger men, som här, också en förbannelse. Jag tänker att det är vad man gör som räknas. Oavsett om 11/9 var ett insiderjobb eller inte, så var det efterföljande ”kriget mot terrorismen” fel. Och det kan vi ägna vår kraft åt att bekämpa.
*
Håkan Lindgren, nästan alltid läsvärd, skriver i SvD om en nyutkommen bok om Uber och Airbnb och de megaentreprenörer som dväljs ovanför mikroentreprenörerna:
”Företagens retorik är full av vackra fraser om gemenskap, men delningsekonomin handlar inte om att vara småskalig och social, skriver Slee, utan om att flytta fram positionerna för en avreglerad marknad. … Eftersom man låtsas att det handlar om privatpersoner som tillfälligt hyr ut en säng – eller tillfälligt tjänar en hacka på en körning – behöver man inte bry sig om de besvärliga regler som gäller professionell verksamhet, som handikappanpassning, försäkringar, hyresregler, taxilegitimation, brandskyddsinspektioner eller skattelagstiftning. ...Uber tar mellan 20 och 30 procent av förarnas intäkter, men så fort en passagerare vill klaga påpekar de att de inte är något taxibolag. Ansvar och risker delas inte i delningsekonomin – de ska stanna på botten. ”
Hej prekariatet!
*
Rapportering om vad som hänt, inte hänt och eventuellt hänt i Köln, Stockholm och Malmö får mig att tänka på vad Jan Guillou en gång skrev apropå kvällspressen (långt innan Internet och sociala medier):
En nyhet är en nyhet så länge ingen vet vad som hänt, när vi väl vet vad som hänt är det ingen nyhet längre.
*
Ove Allansson är alltså död. För ett par år sedan gav han ut sina memoarer. Jag skrev då en recension:
Sjömansyrket verkar – åtminstone innan bemanningen ombord minskade till ett minimum – ha gett tid för reflektion och inspirerat honom liksom så många tidigare:
"Hände att jag nattetid stod akterut och såg den vita kölvattenstrimman försvinna i mörkret och hur himlakropparna tycktes närmre än på landbacken, de gnistrande galaxerna vältrade sig däruppe: himmelska mareldar.”

*
Hur många har en sådan här nuförtiden? Inköpt på Försvarets Överskottslager i Råsta 1969, innan det många år senare bolagiserades och blev Ö&B
*
En kväll ensam på landet hyr jag Interstellar en något annorlunda sf-film. Ulf Danielsson nämner den för övrigt i sin bok Mörkret vid tidens ände. Matthew McConaughey är som alltid nervigt närvarande i sitt spel. På natten drömmer jag om en rymdfärd, alla resenärer är nedsövda under resan. Alla utom en. Man har inte haft tillräckligt med doser för att söva ner alla. Denne enda har offrats/offrat sig och var vaken i sin ensamhet under den många år långa färden.

Jag vaknar med ett ryck. Filmen har uppenbarligen skakat om mig. Jag tänker på den totala ensamheten. Ute i rymden. Och på jorden. Vi föds in i och lever i ett socialt sammanhang. Men de avgörande besluten fattar vi ensamma. Och inför döden är vi ensamma.
*
En stor värld öppnar sig för en liten varelse. Läskoden på väg att knäckas: ”Vv.. Aa..”
*
Jag drömmer om en gammal kärlek. I drömmen är det nutid och jag försöker hålla mig på avstånd men hamnar hela tiden i hennes närhet. Bland annat i badrummet till den lägenhet där hon bor. Jag duschar när hennes dotter kommer in i badrummet och sedan hon själv, endast skyld av ett badlakan. Min närvaro tycks inte förvåna. Vi växlar några ord, jag ursäktar mig och går därifrån. Sexdrömmarna är inte vad de varit.
*
Jag ser med glädje de två första avsnitten av Gentlemen  & Gangsters, Mikael Marcimains dramatisering i fyra delar av Klas Östergrens båda romaner. Bra manus och regi, lysande rollprestationer och en slösande rik scenografi (givetvis lägenheten, men inte bara den). Del 2 är strålande. Sverrir Gudnason lysande som poeten Leo Morgan, Pernilla Augusts biroll som brödernas mor en liten pärla. David Dencik övertygar och David Fukamachi Regnfors överraskar som författarens alter ego. Sen kapsejsar allt  i del 3, med den konstiga vapenhistorien, för att slutligt sjunka ihop som en sufflé. Del 4 ser jag inte ens (rent pinsam säger en mig närstående och omdömesgill person). Synd på så rara ärtor.
*
Så var då 2015 till ända. Sörjt av ingen, saknat av få. För min personliga del har diverse privata vedermödar och familjeangelägenheter under hösten överskuggat det faktum att världen har exploderat utan för mitt fönster. Men man väljer inte alltid sina strider. Låt oss hoppas på och verka för att 2016 blir ett bättre år för mänskligheten.
*
Nyårsafton, ett plåster som ska rivas av.
*
Läser Khemiris Allt jag inte minns, Augustprisvinnaren som jag önskat och fått av dottern i julklapp. Bra, men inte omtumlande. Ett litet långsökt sätt att bearbeta en väns (den i boken omnämnda E.) självmord, kanske. Greppet med parallella berättarröster börjar kännas bekant. Vänskap. Minnets bedräglighet. Men i centrum finns också en kärlekshistoria, fint återberättad från den första drabbande förälskelsen till svartsjuka, leda och uppbrott. Khemiri är en driven författare, men här känner jag mig aldrig riktigt berörd. I det liknar han för övrigt Klas Östergren, som jag alltid uppskattat mest i det lilla formatet (novellerna, tv-serien ”Soldater i månsken”).
*
Ensam i huset. Måndag i mellandagarna. Barn och barnbarn har just åkt. Lena har farit till jobbet. Julen blev bra, trots tio personer under samma tak i fem dagar. Lena och jag hann förbereda maten innan alla damp ner. Vilade när jag behövde. Vi såg till att ha någon utomhusaktivitet med ungarna varje dag: elda i utespisen och grilla korv, badhuset i Hemse, utflykt till stranden (!) med fotbollsmatch, varm choklad och bullar. Sen bastubad varje dag. Långa och trevliga samtal när barnen somnat, vid frukostbordet och i bastun.
*
Facebook tär på självkänslan, både den egna jakten på ”gillanden” och beskådandet av andras lycka och framgång. Den ständiga jakten på bekräftelse. Men där finns annat också, som jag inte gärna missar. Jag tar en paus från alltihop över helgerna.
*
”God självkänsla är att veta vad man faktiskt går för. Det ska hållas isär från självuppskattning, som handlar om att acceptera och tycka om sig själv. … Att ha dålig eller låg självkänsla kallas mindervärdeskomplex eller självförkastelse, vilket är mycket destruktivt för personer i livet.”
Wikipedia har svar på det mesta.
*
”Från gemensam välfärd till gemensam värdegrund.” Mattias Gardell fångar vårt lands politiska utveckling sedan 90-talet i en mening i Raskrigaren (Leopard), hans mycket läsvärda bok seriemördaren Peter Mangs.

Jag lägger ifrån mig boken, uppfylld, utmattad, konfunderad. Den har drabbat mig som ett klubbslag i huvudet. Inte för att det han kommer fram till i sin slutsummering skulle vara odiskutabelt. Tvärtom inbjuder han till diskussion om begrepp som svenskhet, rasism, nation, främlingsfientlighet, monokultur och mångkultur. Och klassperspektivet, ideologiernas individualisering, hur arbetsliv och ohälsa bedöms på ett sätt i områden som Rosengården och ett annat i Norrlands inland. Inblickarna i de konspirationsteoretiska och ”svenskvänliga” miljöerna på nätet är hissnande. Liksom hur polisen, medierna och politikerna hanterade fallet Mangs (och moskébränder och attentat mot synagoggor) gör mig både bekymrad och rädd. Inte för att etiketten ”hatbrott” är det viktigast att sätta på ett brott, men för att förstå vad som händer i vårt samhälle.

Gardells förmåga att förstå och komma på talefot med människor i extremt skilda miljöer gör honom unik.
*
Jag läser Lars Ragnar Forssbergs biografi över Ernest Thiel. En lysande skildring av en människa och en nation – i en brytningstid. Dessutom en tid när människor kunde skriva brev. Bara en sån sak.

Pikant att det var en socialdemokratisk ministär som köpte in Rosenpalatset åt staten.
*
SvT:s dokumentär om Frank Sinatra kastar mig 50 år tillbaka i tiden, till början av 1960-talet. Mina föräldrar hade just gift om sig, med varandra. Vi var åter en normal familj. Hemma fanns massor av jazz: Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. Men Frank Sinatra var den store hjälten: ”Old blue eyes”, ”The voice”. Alla hans 50- och 60-talsskivor – ”Songs for young lovers”, ”Ringa-ding”, ”At the Sands” m.fl. – fanns i bokhyllan. Under barskåpet. Sverige hade nu blivit modernt och amerikanskt. På lördagarna hade mina föräldrar bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt, spelade kort, drack grogg och dansade. Och jag, dryga tio år, satt med, såg och lyssnade. Min sena barndom är impregnerad med Frank Sinatra.
Efter filmen ringer jag min mor, 83 år, som har sett Frankie två gånger live, 1953 och på Globen 1990. Vi enas om att ”Old blue eyes” fortfarande håller.
*
”Jag vill ha ’godis på lördag’ nu.”
Inte alltid så lätt att ha koll på veckodagarna när man är två och ett kvarts år och godissugen en vardagkväll.

*
Det enda som har hänt är att jag har varit med om en kollektiv förflyttning högerut där mina känslor har flyttats med - fast jag inte har velat det. Jag tvingas inse: jag äger inte mina egna känslor. Och jag tänker: tack och lov för intellektet! Det tycks åtminstone vara i stånd att bjuda mer motstånd. Det är kvar på samma plats.
Nina Björk i God morgon Världen om sin förändrade känslor inför tiggare och andra som har det svårt. 
*
Jag hjälper en äldre släkting att få ordning bland sina papper. Sorterar kvitton, betalar räkningar som förfallit och ställer samman in- och utbetalningar. Jag föreslår autogiro på de månatliga utgifterna. Jag begrundar svaret jag får:

”Autogiro?! Så mycket pengar har jag inte varje månad”
*
Svenska Dagbladet recenserar I arbetets utkanter med Tomas Tranströmers efterlämnade texter, bilder m.m. Recensenten, Josefin Holmström, ”njuter av en kärleksfull, vacker volym som bjuder läsaren att vandra bredvid poeten”:
Det här är framför allt en så vacker bok, med stora generösa färgbilder; faksimiler av ett rött anteckningsblock som tjänat som resedagbok, uppvikt på ett blad där Tranströmer skrivit ett diktutkast; automatfoton på en ung poet på resa; gulnade tidningsutklipp och maskinskrivna brev …
Magnus Halldin framhålls också mycket rättvist för det omfattande arbetet med att sammanställa materialet. Men vem gjorde ”den vackra kärleksfulla formen”? Uppstod den ur tomma intet? Ping Nina Ulmaja
*
Äter lunch med en gammal vän och kollega i förlagsbranschen. Frilans som jag. Kvällen innan har han tänkt skicka ut ett säljbrev, när han inser att alla hans kunder är döda eller har gått i pension.
*
”Ert krig, våra döda.” Slagord målat på en väg i Paris efter attentaten den 12 november.
*
Apropå religion och sedvänjor. Det händer att jag lyssnar på Teologiska rummet (SR1); denna gång handlar det om det ”gudlösa folket”, om svenskarna och deras dubbeltydiga förhållande till religion. En av de medverkande, David Thurfjell, säger att den iranska kvinna med huvudduk, som firar ramadhan och döper sina barn till Muhammed och Aysia ser vi självklart som religiös, troende. Själva firar vi jul, tänder ljus på första advent, döper våra barn till Peter och Maria, döper och gifter oss i kyrkan, men betraktar oss som icke troende för det. Hela programmet finns att lyssna till på SR Play
*
Fars dag tillbringar jag med att städa min mors lägenhet.


torsdag, januari 28, 2016

Jag har ont i fosterlandet

Vi lever några veckor av intensiv tvåsamhet på landet. Lena nyopererad, med sin begränsade rörlighet, de första dygnen innesluten i sin smärta. Jag sköter hushåll, handlar, lagar mat, hjälper henne att bära och förflytta sig mellan sängen och soffan. Under samma tak, men ändå var och en för sig. Efter några dagar kan vi börja ta små promenader.

Konvulsioner av samhällsdebatten når in till oss: Köln, Kungsträdgården, Kommunal, Margot Wallström, Syrien, flyktingkrisen, s-raset i opinionsmätningarna (Vad vill socialdemokratin?). Positioner intas snabbt och förutsägbart. Den som på något vis antyder att synen på kvinnors kroppar och rätt att röra sig i det offentliga rummet skulle skilja exempelvis mellan Nordafrika och vårt land, blir vederbörligen piskad och hudflängd i den allmänna debatten. Utomeuropeiska invandrare som säger samma sak förtigs eller passerar under radarn. Nej, det är männen som är roten till det onda. Alla har någon gång blivit tafsade på.
(Även jag för övrigt. En gång som tioåring, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. En man i rock som trycker sig mot mig, tar mot mitt kön där jag står i utrymmet mellan dörrarna. Det enda jag minns är den paralyserande skräcken. Aldrig att jag skulle vågat skrika, höja rösten eller ropa på hjälp. Det här var något helt annat än blottaren vi brukade skratta åt nere i Grynkvarnsparken.)
Visst, mansrollen är ett problem. Men den trivialisering det innebär att likställa detta med vad många egyptiska kvinnor utsattes för på Tahrirtorget i Kairo under den arabiska våren 2011, verkar inte ha fallit någon in inom den vänster – som jag på något sätt räknar mig till – och som alltid börjar ”prata om något annat ” när det hettar till (för att citera en vän på samma kant).

Och på andra kanten, där man förkunnade ideologiernas död och skrev lärt om historiens slut, var det det här man ville ha? Ras och religion?

Nej, jag har ont i fosterlandet

Etiketter:

lördag, januari 23, 2016

Efter oss syndafloden

I måndags opererade Lena höften. Ett ingrepp som kommer att vara omöjligt att genomföra inom en 20-årsperiod. Liksom en lång rad kirurgiska ingrepp, inte minst i de infektionskänsliga lederna. Anledningen stavas antibiotikaresistens. Lunginflammation kommer åter att bli en dödlig sjukdom. Många stammar av gonorrebakterier är sedan länge resistenta mot penicillin.

Det säger en del om styrkan hos de ekonomiska krafterna i världen att de politiker vi valt inte kan sätta ner foten och förbjuda en djurhållning (misshållning) som kan fungera enbart så länge de jättelika, trångbodda djurbesättningarna dränks i antibiotika, i förebyggande syfte.

Visst, köttet skulle bli dyrare. Kanske vi skulle få nöja oss med kött en gång i veckan: stek på söndagen, entrecote med bearnaise och pommes frites på födelsedagen. Ungefär som för 30 år sedan.

I stället blundar vi samfällt och kör mot stupet.

Après nous le déluge

Etiketter: ,

söndag, januari 17, 2016

Motstånd

Jag drömmer att jag lever i ett land som ockuperas av nazisterna. Det är i början av andra världskriget. Landet är troligen Frankrike. Inga utländska trupper syns än på gatorna, men en nazistisk familj har tagit sig in i lägenheten där vi bor. På ytan går allt mycket lugnt och städat till. Snart ska vi göra en utflykt tillsammans i bilarna. Jag vet att vi ska föras till koncentrationsläger.
Jag hade nyligen läst Hans Falladas Ensam i Berlin om Tyskland under andra världskriget. Det som gjort starkast intryck på mig var rädslan; en rädsla som genomsyrade snart sagt varje människas liv och varje vrå av tillvaron. Oförutsägbarheten i polisens och partifolkets agerande. Någon kan ena stunden tala vänligt till en människa för att i nästa stund slå denne bokstavligt talat sönder och samman.

Falladas roman är ju skriven efter kriget och med facit i hand. Vi, och författaren, vet att Tyskland kommer att förlora. Hur stor uppgivenheten och fientligheten mot naziregimen egentligen var i detta skede under kriget vet jag inte. Hitler hade ju länge det tyska folkets stöd.

En tanke som växer fram under läsning är: Hur skulle jag själv ha handlat i en situation som denna, i Nazityskland under andra världskriget?

– Man skulle väl ha varit då som man är nu, säger en vän när vi diskuterar boken. Är man en som gör motstånd idag, skulle man nog varit det då.

Är jag en som gör motstånd?

Anders Björnssons citerar i sin tänkvärda och uppslagsrika bok I Bildts tid (Celanders förlag) historikern Richard J. Evans som menar att en historiker bör avstå från att fälla moraliska domslut:
”För det första är det ohistoriskt”, säger han; "för det andra är det arrogant och förmätet. Jag kan inte veta hur jag skulle ha agerat om jag levat i det tredje riket, om så bara av den enkla anledningen att, om jag levt då, skulle jag ha varit en annan människa än den jag är idag.” (s. 112, min övers.)
När vid bedömer historiska skeenden har vi föga nytta av dagens föreställningar och värderingar, menar Björnsson:
Ändå anser sig många fackhistoriker åter förpliktade att fungera som etiska samveten, som moraliska kolportörer. De tilltror inte sina läsare – eller sina kritiker – omdömesförmåga.
Längre fram skriver han:
En historiker ska varken vara åklagare eller advokat; han eller hon är lika intresserad i varför något fungerade överhuvudtaget som varför det till slut gick i stöpet. Eftersom det mesta till slut går under (s. 116, min övers.)
Så frågan hur jag skulle levt och handlat i Nazityskland (eller under vilken annan förtryckarregim som helst) får lämnas obesvarad. Återstår frågan ”Where are we now?”, för att citera en nyligen bortgången popikon.

Etiketter: ,

tisdag, januari 12, 2016

Underkastelse

I mellandagarna läser jag Michel Houellebecqs Underkastelse som jag gått och grunnat på en tid. ”Köp den, klart läsvärd, men lite tvivelaktig”, säger min vän bokhandlaren. Och visst roar läsningen, fylld av skarpa iakttagelser och fyndiga formuleringar:
Alice såg på oss med med den ömma, lätt raljanta blicken hos kvinnor som följer ett samtal mellan män, denna besynnerliga företeelse som hela tiden står och vägar mellan sodomi och duell.
Mer en bok om om anpasslighet (”Underkastelse”) än om islam. Den kunde lika gärna handla om Frankrike under andra världskriget. Politiskt finner jag skildringen lätt haltande. Den salafistiska version av islam som, genom olika allianser, kommit till makten i Frankrike har många likheter med en bokstavstrogen kristendom (bl.a.. i synen på staten, familjen och skolan) ungefär som om Livets ord skulle bilda parti och ta över utbildningsdepartementet i Sverige.

Men tillvägagångssättet? Muslimska brödraskapet lyckades ju inte ens behålla makten i Egypten, ett land där man byggt upp ett grundmurat stöd genom decennierna. Att kvinnorna i Frankrike utan motstånd skulle acceptera de påbud som går ut om klädsel och uppförande. (Än mindre att Nationella fronten och alla identitära kretsar skulle tiga still. Ett inbördeskrig skulle väl närmast ligga för handen). Vilket för över till Houellebecqs kvinnosyn, där kvinnan blott och bart blir ett objekt för mannens lustar. En författare kan ju alltid gömma sig bakom huvudpersonen och berättarjaget och hävda att det är dennes uppfattningar. Men nja, jag är skeptisk, för citera doktor Dengroth.

Etiketter: