torsdag, april 19, 2018

Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.
*
På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.

onsdag, april 18, 2018

Jag vill hem, nu!

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU!

Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut.

Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt.

– DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ!

Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga utflykter? Den senaste slutade i en snödriva i Nacka efter 18 timmars irrande i vinterkylan.

Jag berättar att min bror och jag gjort ett besök på Stora Sköndal, stiftelsedrivet och med tre demensboenden vid Drevvikens strand, nära till barn och barnbarn. Första intrycket där har varit gott.

– ALDRIG I LIVET! DÅ FLYTTAR JAG HELLRE TILL DALEN.
– Sjukhuset? undrar vi.

Nej det finns visst ett demensboende vid Sandsborg, säger biståndshandläggaren.

– Det är nära hem, säger min mor.

Nära hem? tänker jag. Det är just det som är problemet. Hon kommer att bo i en i och för sig välbekant miljö, men utan möjlighet att annat än undantagsvis gå ut och röra sig. Och ”hem” kommer inte att finnas längre.

– HAR JAG NÅGOT ATT SÄGA TILL OM?

Socialtjänsten har redan tillstyrkt ett vård- och omsorgsboende efter den senaste tidens händelser. Med mig i väskan har jag också ett intyg från husläkaren. En utförligt och välformulerad redogörelse över min mors situation som mynnar ut i slutsatsen:
Undertecknad bedömer att X på grundade skäl har ett behov av permanent omsorgsboende. X bedöms dock ej kunna ta ett välgrundat beslut i detta ärende till följd av sin demensdiagnos.
Vi lämnar min mor att vila efter hennes sista utbrott och sätter oss i några fåtöljer ett samlingsrum. Den unga biståndshandläggaren läser igenom intyget. Jag framför de tre önskemål om boenden som min bror jag enats om. Min mors begäran om ett boende instängt bland betonghusen ”nära hem” lämnar jag därhän.

Är detta ett övergrepp? tänker jag.

Jag betraktar den slocknade blicken och de uttryckslösa ansiktena hos männen framför teven i samlingsrummet. (En gång när jag är på besök irrar sig en av dem in på min mors rum, endast iklädd en pyjamasjacka med könet dinglande mellan benen.) Min mors problem är snarare det motsatta. Dålig impulskontroll och utåtagerande. Plötsliga utbrott av ilska avlöst av stunder av passivitet och en oförklarlig hjälplöshet. (Hur mycket av hennes problem har berott på för mycket alkohol och dålig kosthållning i ensamheten hemma? Jag tycker mig redan märkt att hon varit redigare sedan hon kom in på sjukhus.)

Till skillnad mot männen i uppehållsrummet har min mor fortfarande en del intellektuella förmågor i behåll. Tidningar läser hon inte längre, hon märkte inte ens när jag sa upp Dagens Nyheter, när tidningarna samlades olästa i en hög. Men ett och annat snappar hon upp från tevenyheterna. Trump bekymrar henne. Bridge, säger hennes bridgekamrater, klarar hon fortfarande. Men hon hittar inte längre till lokalen där de spelar.

Är det denna tillvaro av passivitet vi nu dömt vår mamma till? Med ett papper i handen fråntar jag en människa hennes mest grundläggande frihet, rätten att välja bostad. När upphör en människa att vara en människa?

Men å andra sidan, vad är alternativet? Att bo kvar hemma är inget alternativ längre, inte ens med gps-sändare och en kostsam dygnet-runt-organisation. Av två dåliga alternativ väljer vi det minst dåliga. Något tredje gives inte, om inte min bror och jag ska ge upp våra liv och ägna hela vår tillvaro åt att passa vår mor.

När jag går från 70-talshuset i betong med det djupt ironiska namnet Pensionat K. känner jag svetten rinna längs ryggen. Jag djupandas några gånger i väntat på bussen. Den emotionella utmattningen påminner om den när jag en gång i tiden fajtades med en tonårig dotter om tider för hemkomst och annat.
*
Några timmar senare återvänder jag till boendet. Jag har köpt en bukett tulpaner, en flaska vin (vi har gått med på att hon ska få dricka ett glas till middagen) och en chokladask. Från lägenheten där jag varit och kollat efter post och vattnat blommorna har jag med mig en cd: The best of Frank Sinatra.

Min mor är som vanligt igen. Hon har just ätit lunch. Fläskkotlett. Det var gott, säger hon. Och efterrätt. Och ett glas vin. I ett anfall av dåligt samvete har jag sagt till undersköterskan att min mor kan få ett glas vin till lunchen idag.

– Kommer jag att få vin till lunchen nu också? frågar hon.
– Varför får jag inte bo hemma?

Jag förklarar situationen än en gång. Berättar att jag pratat med en av hennes bridgekompisar och att hon lovat att komma och hälsa på lite senare samma dag

– Jag är förbannad för att jag inte får hem, säger hon strax innan jag ska gå.
– Jag förstår det, säger jag. Kramar om henne och går.

Etiketter: