tisdag, juni 24, 2014

Vad ska vi med förlagen till?

Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister.

Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv.

Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcker – och ta den ekonomiska risken. Men om allt detta läggs på upphovsmännen och förlaget nöjer sig med att sätta sitt namn på baksidan av boken. Ja, vad ska vi då med förlagen till? Idag ligger ju hela världen öppen för egen distribution.

Ja, jag vet att egenutgivningen består till 98 procent av skräp, refuserade manus och material av intresse endast för en begränsad krets Att ha ett etablerat förlagsnamn bakom sig är en kvalitetsstämpel, åtminstone för bokhandeln. Men hur länge till? Blir det surr i de sociala medierna kan försäljningen komma igång ändå.
*
Min bloggtext från i vintras om e-böcker fick ett visst gensvar i mejlen. Genomgående verkar grafiskt ansvariga på de större förlagen inte ha något med e-boksproduktionen att göra. Det senare bekräftas också i Biblis nr 64 där Alva Dahl jämför den tryckta versionen med e-boken av en roman från Bonniers. Det utfaller inte till e-bokens fördel.

För övrigt anser jag att Svensk Bokkonst i framtiden bör uppmärksamma e-böcker.

Etiketter:

lördag, juni 21, 2014

Midsommar

Midsommar. Ljus. Glädje. Vemod. Mest vemod faktiskt.

Så annorlunda mot vintersolståndet, då vi i det djupaste mörker firar ljusets återkomst eller vårdagjämningen, de iransktalande folkens (perser, afghaner, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och azerer m.fl. .) nyårsdag (nouruz, kurdernas newroz) då man firar våren och att solen nu segrat över natten och mörkret.

Här, vid midsommar, firar vi förvisso solen, fruktbarheten och ljuset. Men så händer det. I skymningen packar näktergalen på Årsta holmar, koltrasten på hustaket mittemot och alla de andra i vårens orkester ihop sina instrument och lämnar estraden för den här gången. Nere vid stranden börjar flyttfåglarna röra på sig, blicka oroligt mot söder. Försommarens blomsterprakt bleknar så sakta. Men än blommar det någon månad till

Liv och död. Allt rymmer sin motsats.

Vi spelar ”midsommarbandet”, det blandband (nu som spellista) vännen A.S. satte samman till midsommarfirandet i Tiveden för mer än 20 år sedan. Jag hör hur valsen förklingar i moll i Calle Schewens vals, tar en snaps till sillen och sväljer klumpen i halsen. Och så kommer solen fram, valsen går över i dur:

”Hej, alla vänner som gästa min ö ...”

Än en är det långt till höst.

Etiketter: ,

Noterat juni 2014

En kväll ensam i stan börjar jag städa bokhyllor, den med svensk skönlitteratur. Osorterad sedan jag packade upp den vid flytten. Alla har sina system, jag föredrar bokstavsordning efter författarnamn. Vill kunna hitta den bok jag söker snabbt när jag behöver den. Jag håller på hela helgen. Hittar en och annan favorit som jag glömt, ser att jag lånat ut andra som jag plötsligt saknar. Många författarskap med början i ett samhällstillvänt 1950-och 60-tal, mest män (Delbanc, Ehnmark, Forssell, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Myrdal, Rådström). Arbetarförfattarna tar stort utrymme, Ivar Lo främst vars passionsnoveller återuppväckte mitt intresse för honom på 70-talet. Strindberg står bland klassikerna på en annan hylla. Kvinnorna mer enstaka stora läsupplevelser, sällan hela författarskap. Men där finns förstås Elsie Johansson, Moa M och Bodil Malmsten.

Ett annat system vore att sortera efter årtal, se vilka böcker som kom ut ut under samma period, samtida författarskap. Se mönster i tiden. Men det får bli en annan gång.
*
El Mondongo (Soundway presents Colombia! The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-76) utmärkt musik att städa till. Efteråt kan man ta sig en svängom på vardagsrumsgolvet.
*
Har inte blivit mycket Fotbolls-VM för min del men jag ser Uruguay besegra England. Som ständigt pålästa Johanna Frändén påpekar, en nation med 3,5 miljoner invånare och 42 000 registrerade fotbollsspelare, men som vunnit de latinamerikanska mästerskapen flest gånger. Det sagt apropå att det i Sverige med 2,5 gånger fler invånare och 336 215 registrerade spelare (över 15 år) varav 89 362 damer (2013) brukar klagas över att vårt land är för litet för att få fram ett landslag av klass. (Vilket för övrigt motbevisas av årgången 1994–2004)
*
Argumenten efter EU-valet spretar. Å ena sidan den proklamerade linjen inför valet: ”Det är viktigt att rösta. För demokratin”. Sen när icke önskvärda partier väljs in heter det att parlamentets befogenheter trots allt är begränsade. (Som i spelet om ny ordförande för kommissionen). Men även vi som avstod från att rösta måste nog klargöra våra positioner. Vi kan å ena sidan säga att vi avstår från att rösta för att EU-parlamentet har för lite makt. Men följer av det att det vore bättre om parlamentet fick reell makt över budget, gemensamma skatter för hela unionen, utse kommission (=regering), gemensamt försvar, dvs. allt det som en folkvald församling i en parlamentarisk demokrati förväntas göra? Mitt svar är nej. Alltså avstår jag från att rösta, men inser att det kan finnas andra avvägande i nuet (som de H. anför i sin kommentar) som kan väga över.
*
Just som jag trott att vi satt punkt samtalet om Egenmäktigt förfarande läser jag i senaste numret av Språktidningen en intervju med författaren Lena Andersson.
– I de andra böckerna har jag försökt visa på något som har en intellektuell analys bakom sig, men jag har inte redovisat analysen. Nu gjorde jag det, och det fick ett betydligt bättre mottagande. Jag tror att jag varit för kryptisk tidigare och tänkt att läsarna skulle förstå själva. Men de har nog inte riktigt gjort det. … I det här fallet gör Ester en felbedömning, men inte av kärleken: den kan ju infinna sig. Men det är intressant att hon inte är hjälpt av sitt förnuft, utan snarare belastad av det.
När jag googlar ser jag att en del läst boken närmast som en våldtäktsskildring, och det är Hugo Rask som är gärningsmannen. Se för övrigt Håkan Lindgrens utmärkta artikel om identitet i SvD. Och kön är ju definitivt en identitet som det är svårt att komma ifrån
*
Annika Ström-Melin är en journalist med vänsterförflutet som numera hyllas på SvD:s ledarsida för att ha tagit sitt förnuft till fånga . I Dagens Nyheter (Pampig tillställning, DN 7/6 2014, ej på nätet) skriver hon om högtidlighållande av Dagen D, ”då de allierade styrkorna inledde den avgörande offensiven mot Hitlers trupper”.

Att Vladimir Putin också fått en inbjudan berodde ”enligt Frankrikes president” på att denne är ”representant för det ryska folket som gjorde så stora och så avgörande insatser i kampen mot Hitler”. Bad guy Putin sägs ha vankat fram över den röda mattan” på sitt karaktäristiska sett”. Hur Barack Obama eller övriga potentater förflyttade sig framgår inte

Landstigningen i Normandie var alltså, på Ström-Melins väl avvägda journalistprosa, inledningen på ”den avgörande offensiven mot Hitlers trupper”, Rysslands insats (30 miljoner döda) var däremot stora och avgörande ”enligt Hollande”.

– Krigspropaganda, säger sonen när vi ses i bastun.
*
En del skräppost i mejlen är mer underhållande än annan:
Hi,
We having a Swingers Party this weekend both in Johannesburg and Cape Town concurrently. Here is some more info which i hope will entice you to join us, you can bring as many partners as you wish...
ALL are welcome.
* Bring your own toys.
* A bottle of Champagne is given at the entrance upon arrival.
* Total nudity / semi nudity is allowed, whatever makes you comfortable.
* May watch or be watched.

Register now to experience this awesome swing party!!!
The cost is only R450 for singles and R700 per couple.
*
Hallå världen, vad var det egentligen som hände i Afghanistan? Jag läser i senaste numret av Afghanistan.nu om krigets facit. Nu dryper västmakterna/alliansen iväg utan närmare kommentarer eller ceremonier. Efter sig lämnar de en sönderslaget stat, till en kostnad av tusentals miljarder kronor (billions of dollar). Ingen närmare analys eller utvärdering av insatsen lär heller ske. Amerikanerna stannar kvar i sin överdimensionerade Bagram-bas, Kosovo en annan sönderslagen stat rymmer för övrigt USA:s största militärbas utanför det egna landets gränser (Camp Bondsteel).
*
Det är inte varje dag jag kallar mig feminist, men jag läser och instämmer i uppropet Feministiskt nej till surrogatmödraskap. Frågan liknar debatten om dödshjälp, individens rätt contra samhällets.

Den som vill fördjupa sig i frågan kan med fördel läsa Kajsa Ekis Ekman Varat och varan (Leopard förlag)

Etiketter: , , , ,

fredag, juni 20, 2014

Jag springer längs ringmuren

Jag springer längs ringmuren, tar det lugnt hela den långa branten upp mot Norderport. Leifs ord i mina öron: ”Oförändrad puls”, ”Spring så att du skulle kunna småprata längs vägen.” Hjärta, lungor, senor, muskler, leder, allt måste vänja sig vid belastningen.

För första gången tar jag mig hela vägen upp utan att behöva stanna. På rakan förbi Öster och busstationen tänker jag på fotisättningen och att hålla högerknäet rakt, inte vinkla inåt, släpper på i backen utför vid gamla lotsstationen. Håller igen lite i hamnen där segelbåtarna börjar samlas. Vid Kruttornet är jag framme. Prick 4 kilometer. Förunderligt, knappt en minut sämre än för ett år sedan då jag tog i så att jag blev blå.

Dagen efter, som vanligt, känner jag av vad, lår och ljumske i högerbenet. ”Det får du räkna med till en början”, har han sagt. Leif, min ovärderliga fysioterapeut.

Etiketter:

Har det blivit taxfree?

Min svägerska berättar att man byggt om på apoteket där hon jobbar. Mer hudvård och skönhetsprodukter.

– Åh, har det blivit taxfree här? frågar de luttrade kunderna på jakt efter värktabletter och magsårsmedicin.

Man har alltså byggt om. Inga stolar till de kunder som väntar på att bli expedierade. Personalen protesterar när de ser ritningarna. Nej, kunderna ska cirkulera i butiken medan de väntar, säger de ansvariga. Lockas att impulsköpa andra produkter. – Men de 80-åriga tanterna med värkande ben som väntar på ska de om också cirkulera? frågar personalen. – Då får ni skriva en internrapport.

Ombyggnaden blir färdig. Klagomålen kommer. Rapporter skrivs. Och efter fjorton dagar är nya stolar beställda. Men för att få plats med dem är man tvungen att möblera om i den nu inte helt optimala butiken.

Andra runt middagsbordet där vi sitter, fyller på med berättelser om apotek med en enda stol där kunderna cirkulerar som rovdjur runt denna, i väntan på att den ska bli ledig. Andra apotek har klappstolar hängande på väggen, lika svårbemästrade som svåra att sitta på för värkbrutna åldringar.

Svägerskan med många år i branschen förklarar hur det ligger till. Efter avregleringen tjänar apotekskedjorna inga pengar på medicinerna, dessa är endast betet som man kan locka kunderna in i butiken, sen gäller det att få dem att köpa andra produkter. Därför cirkulation och inga stolar. Samtidigt måste vanligt förekommande mediciner beställas hem. Vi kan ju inte ha allt i lager, säger svägerskan. Då blir det gammalt. Stockholms översvämmas av apotek, men medicin blir allt svårare att få tag i.

Etiketter:

Cykelkultur


Jag har alltid cyklat. Född och uppvuxen i Stockholm var cykeln det naturliga fortskaffningsmedlet att upptäcka staden. Sen, när vi sålde huset och flyttade närmare stan, kom cykeln fram igen. Nu har jag cyklat i tio år. Men med allt större tvekan för varje år. Inte för bilarna, dem ser och hör jag för det mesta, även om jag kan svära över en och annan idiot som parkerar i cykelbanan eller kör ut och blockerar färdvägen. Nej, det är fotgängare som går i bredd och vinglar ut i cykelbanan, men framför allt andra cyklister som väcker till lika delar rädsla och vrede. Cyklister som håller motorvägsfart på cykelbanan eller bland barnvagnar, fotgängare och hundar längs Årstaviken. Jag ska inte kasta första stenen, har själv drabbats av tunnelseende och svurit över alla som vinglar i vägen, tills Lena ropat bakifrån och undrat hur jag kör.

Det brukar heta att Stockholm till skillnad mot städer som Köpenhamn och Amsterdam saknar cykelkultur. Men det är bara att beskriva symtomen.

Jag minns hur det började, i alla fall när jag såg det första gången. Året bör ha varit 1985. Vi bodde i Birkastan, längst ut på branten mot Karlbergsparken. Jag kom i vår gamla Saab 95:a och körde den då enkelriktade Rörstrandsgatan när jag i kurvan mötte tre cyklister glatt cyklande i bredd mot körriktningen. Endast under undvek kollisionen. Efter det började jag se hur cyklister körde mot rödljusen och trotsade den täta trafiken i korsningen Torsgatan/Karlbergsvägen. Och på den vägen är det. Ett arv efter det individualistiska 80-talet?

Etiketter:

fredag, juni 13, 2014

Hugo Rasks oförtjänt dåliga rykte

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev:
Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills!
Jag svarar påföljande dag:
Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna (En dåres försvarstal, Den allvarsamma leken, Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvinnas kärleksliv. (Nej, då skulle Elsie Johansson och många andra vara oläsbara för det motsatta könet). Eller är Egenmäktigt förfarande helt enkelt inte tillräckligt bra. Men många har ju berörts av boken. Osv. Men en skildring av olycklig kärlek borde ju göra ont i läsaren.
Men beskrivningen av stelnade åsikter, fastlåsta positioner och utdragna monologer var slående. Det saknas ju inte exempel i vår omgivning. Frågan om hur relationen skulle ha beskrivits ur Hugo Rasks perspektiv tycker jag bara är fånig efter att ha läst boken, och den har ju Lena Andersson besvarat bra i en krönika. Men den där sambon/pojkvännen som ligger i sängen bredvid och blir dumpad rätt skoningslöst. Hans historia intresserar mig.
S. replikerar omgående:
Jo det finns en hel del ”Hugo Raskar” i närheten. Och många som villigt ingår i entouraget.
Jag berörs inte heller av boken som en kärlekshistoria. Det jag blir överraskad av är att så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek. Esthers klarsynthet är tydlig, hon genomskådar ju honom vid första mötet, ser hur svagt och tunt hans ”tänkande” är. Det märkliga är att det tar en sådan tid innan hon handlar utifrån sina insikter. Men det är en bra beskrivning av den hänsynslöshet hon visar mot den dumpade, både när hon tar emot sms:en och ringer upp honom i ett svagt ögonblick. Och hur hon i alla lägen finner ursäkter för Rasks handlingar.
Jag sover på saken och svarar:
Jag har funderat vidare på Esther och Hugo. Du skriver att du blivit överraskad av ”så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek.” Men jag undrar, handlar Egenmäktigt förfarande verkligen om kärlek. Eller är det en roman om besatthet och dyrkan, i det här fallet av ”kulturmannen” (för att använda ett populärt begrepp om en urgammal företeelse). Är Esther kär i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet (”en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet” för att citera NE) eller är det lusten att erövra och få ensamrätt till ”den store” som är hennes innersta drivkraft. En lust som i det här fallet, eftersom de är av motsatta kön, även rymmer längtan efter sexuell erövring. Män kan ju som bekant också vara besatta och dyrka andra stora män. Dock utan att (vanligtvis) hamna i samma säng
S:
Nej det är inte kärlek i den betydelse du skriver.
Inte heller passion som rymmer många fler ingredienser, men besatthet. De få sexuella mötena mellan Esther och Hugo är inte några skildringar av lust och hänförelse snarast som beskrivningar om något som skulle klaras av.
Men många av dem jag diskuterat med lägger in en ”romantisk” kärlek i berättelsen. Och sympatierna är på hennes sida.
Jag:
Det här var uppiggande. Nu inser jag varför jag varit så oberörd av boken. Det handlar inte om rykten om vilka huvudpersonerna är. Det handlar heller inte om att vara oberörd av kärlek, inte ens om olycklig kärlek (såna har man ju läst och tagit åt sig av). Den typ av besatthet Esther är drabbad av kan ju också drabba män.

Men aldrig har jag hört om en man som blivit besatt av och velat erövra en ”kulturkvinna” sexuellt och emotionellt. En man blir istället ”handsekreterare”, går ut med hund eller ingår i entouraget kring en ”kulturman”.

”Egenmäktigt förfarande” är ett tillgreppsbrott (stöld, olovlig besittning). Frågan är vem som tar vem i besittning i den här romanen. Hugo Rask har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
S:
Om Hugo rask är målare X eller filmare Y har aldrig intresserat mig. Det är fenomenet som sådant. Och frågan är vem förfar egenmäktigt med vem.

Titeln “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” kan man också fundera kring. Måste det stå ett förtydligande i titeln. Hädiska tanke, kanske allt är ett drift, en ironi. Men det spelar ingen roll, en bok som väcker så många och motstridiga åsikter äger sitt värde oavsett. Och äntligen, tänkte jag när jag läste din avslutande mening. 

Etiketter:

söndag, juni 01, 2014

Sitter vid ett bord och gråter

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre.

Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet.
*
Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåslaget gör mig klarvaken. Är det inte i själva verket jag som suttit där vid bordet och gråtit? Varför? Vilket är i så fall uppdraget jag gått miste om?

Klockan sex sätter jag på mig skorna och ger mig ut på en löprunda ner till havet. Det är lördag morgon. Inte en människa ute förrän grannen R. kommer och cyklar om mig. Morgontidig han också. Vi hälsar
*
Lika övertygad som jag är att drömmar inte går att tolka enligt någon färdig jungsk eller freudiansk manual, lika säker är jag att de berättar något. De är inte bara signalreflexer, brus, i hjärnan, som  behavioristiskt inriktade forskare menar. Därtill är motiven alldeles för tydliga, och återkommande.

”Man ska akta sig för att tolka andras drömmar som sina egna”, sa en familjeterapeut jag träffade en gång. Själv skrev han ner sina drömmar varje morgon i en dagbok.

Etiketter:

Replik om EU-valet

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen:

“1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.

Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.

Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Situationen har gått från dåligt till så pass mycket sämre de senaste 4-5 åren att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.

Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokollför att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.

Chansen att lyckas med detta är sannolikt inte stor, men att inte rösta vore att helt lämna över till andra, mörkare krafter. Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska Du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.“

Etiketter: ,