Hur jag blev den jag blev
De första åren
Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus i maj 1951. Min mamma var 18 år, skulle snart fylla 19, och min pappa 24. Min tillblivelse var väl inte direkt planerad. Mina föräldrar gifte sig i december, ett halvår före nedkomsten.
Jag och mamma bodde hos mina morföräldrar på Tomtebogatan i Vasastan. Min pappa bodde med sin mor och betydligt yngre bror på Essingen. Det var i bostadsbristens Stockholm. Så småningom fick mina föräldrar en lägenhet i det nybyggda Vällingby. Men då hade de redan skilt sig. Vi var unga och omogna – framför allt jag, säger min mor när hon pratar om den tiden.
Mina minnen från de första åren av mitt liv är bleka. Egna hågkomster blandas med vad andra berättat. Den här delen av Vasastan – Birkastan – var inget barnrikeområde på 1950-talet. Här hade säkert kryllat av ungar en generation tidigare, på 1910- och 20-talen. Nu var här nedgånget och slitet. De gamla arbetarbostäderna till Rörstrand och de andra verkstäderna som funnits var väl ingen slum, men inte långt ifrån. Det fanns vattentoa och rinnande kallt vatten i lägenheterna. På vintrarna fick vi värmen från illaluktande fotogenkaminer. Innerfönstren tejpades med vit papptejp för draget. Mellan inner- och ytterfönstren låg fetvadd. Kakelugnarna eldade vi aldrig i, så vitt jag kan minnas.
Varje lördag blev jag badad i en zinkbalja på köksgolvet. Fick tvål i ögonen och grinade illa. Mina egna barn ler milt överseende när jag berättar om dessa mina umbäranden.
Vår närmaste granne var alkoholist. I hans lägenhet hölls med jämna mellanrum vad som i polisrapporter och aftontidningar på den tiden kallades ”spritfester”. Ibland när han var full sparkade han på vår köksdörr och skulle ”prata” med min mormor. Oklart om vad. Portvaktskärringen, som vi sa, söp också. Hennes näsa lös lila när hon hade druckit. I källaren sprang feta råttor kring på jordgolvet. En karl i huset brukade slå ihjäl dem med en spade. Det var i alla fall vad han sa. Bakgården var ett mörkt schakt mellan brandmurar och soptunnor. Där cyklade jag ibland. Fem trappor upp var vårt köksfönster.
Min morfar drack, liksom min farfar. Även min far och farbror fastnade så småningom i alkoholens våld. Min uppväxt var indränkt i alkohol. Varför jag klarat mig vet jag inte. Nikotinist är jag inte heller, feströker en och annan cigarill när andan faller på. De få gånger jag provade hasch i min ungdom blev jag på sin höjd lite trött. Annars kände jag ingenting. En enda gång har jag sniffat, det var på högstadiet tillsammans med en av skolans verkliga losers. Jag blev hög som ett hus. Minns att jag låg och spelade schack på himlen. Den kväljande stanken äcklade mig när jag så småningom vågade mig hem. Sniffningen var så socialt besmittat att det inte blev någon mer gång.
Min morfar var plåtslagare – kommunist och fackligt aktiv. En skicklig yrkesman har jag förstått. Efter kriget hade han och en kompanjon startat en egen firma. De hade gott om jobb. Men hans smak för starka drycker och fala kvinnor drev så småningom ikull verksamheten. Hans säng, som min mormor bäddade varje kväll, stod allt oftare tom när vi vaknade. Då hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade en gång i veckan kastade min mor ut honom. Hon var då 23 år. Han bör ha varit i 50-årsåldern.
Min mamma jobbade på kontor på dagarna. Min mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv hölls jag under köksbordet och lekte i skydd av vaxduken. Radion, med sin enda kanal, stod på hela dagarna. Lunchkonserter, ”Upptäcktsresande berättar” och gudstjänster avlöste varandra. Ibland satt jag i fönstret i stora rummet och tittade ut på människorna på Tomtebogatan. Jag och mamma sov i rummet mot gården.
Jag var alltså mycket för mig själv. Men jag kan inte säga att jag var ensam. Tidigt skaffade jag mig en egen värld av fantasikompisar och miljöer, inspirerade av sånt jag hört eller läst. Ibland hade jag både mössa och vantar när jag la mig. Då skulle jag och min fantasikompis, vars namn jag tyvärr inte längre minns, ut på någon upptäcktsresa. En kväll var vi lokförare och körde tåg i Nevadaöknen, som jag läst om i det lilla seriemagasinet om Kapten Micki.
I ventilen ovanför spisen i köket bodde ett spöke som jag var rädd för. Spöket, som jag döpt till Kasse-Liss, dog när en målare tände eld på en trasselsudd i ventilen, sedan jag eller min mormor berättat om vår inneboende. Målaren hette för övrigt Thinner. Det var i alla fall vad de vuxna sa.
Vid något tillfälle hade min mamma och mormor bestämt att jag behövde en lekkamrat. De bjöd hem en kille som hette Marcel (vi betonade namnet på den första stavelsen, Ma’rcel). Vi lekte på golvet med en liten bondgård som jag hade. Jag stod inte ut med hans påtvingade närvaro. I ett obevakat ögonblick bröt jag av benet på ett av fåren som hörde till gården och skyllde sedan på intränglingen. Därefter slapp jag vidare påhälsningar. (När vi långt senare flyttade till Årsta, söder om stan, blev jag ett högst normalt barn med kompisar och allt vad därtill hör. Men det är en annan historia.)
Ibland gick jag med mormor till lekparken vid Solvändan på Hälsingehöjden och gungade. Men mest av allt gillade jag att stå och titta på tågen vid bangården i Tomteboda.
När jag blev tillräckligt gammal började jag på kindergarten eller ”kindis” som vi sa, en lekskola som höll till i Matteus församlingslokaler på Upplandsgatan. Min mormor hämtade och följde mig dit över den redan då starkt trafikerade S:t Eriksgatan. Vi var ett tjugotal barn i ett stort rum. Jag har kvar några foton av gruppen. Vi sitter uppklädda och vattenkammade och musicerar med fröknarna. Själv håller jag i en triangel. En gång när det brunnit i närheten lekte vi pojkar brandkår med små rullbrädor på golvet tills fröknarna sa åt oss att sluta. Ibland gjorde vi utflykter till Hagaparken och andra platser. En av fröknarna hade en liten Volkswagenbubbla. I den stuvade hon in hela eller delar av gruppen när vi skulle någonstans. Det här var långt före modernt trafiksäkerhetstänkande.
Min mamma hade en fästman sedan mina föräldrar hade skilt sig. Han hette Sture och bodde på Lundagatan – i bostadsrätt. Sture hade en smalfilmsprojektor. Med den visade han repiga filmer med Kalle Anka, Musse Pigg och Charlie Chaplin på väggen. Sture och mamma åkte på semester till Holland och Italien. Då fick vi vykort med bilder av holländska kvarnar och italienska tåg. Så småningom tog förhållandet slut. Min mamma säger att Sture inte tyckte om barn. I alla fall gillade han inte mig. Det är inget jag minns något av. Däremot minns jag att han hade bruna skor. Likadana som jultomten hade en gång.
Långt senare i livet kom jag att bo i Birkastan på nytt, inte långt från huset där jag vuxit upp. Ett av barnen på dagiset, där våra barn gick, bodde i 24:an. Då hade vårt gamla hus blivit bostadsrätter. En gång hade vi föräldramöte där, i en likadan lägenhet som vår. Det kändes inget särskilt. För lång tid hade gått, alltför mycket hade ändrats för att några känslor skulle väckas.
>>> Del 2. Somrarna på Holmby
Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus i maj 1951. Min mamma var 18 år, skulle snart fylla 19, och min pappa 24. Min tillblivelse var väl inte direkt planerad. Mina föräldrar gifte sig i december, ett halvår före nedkomsten.
Jag och mamma bodde hos mina morföräldrar på Tomtebogatan i Vasastan. Min pappa bodde med sin mor och betydligt yngre bror på Essingen. Det var i bostadsbristens Stockholm. Så småningom fick mina föräldrar en lägenhet i det nybyggda Vällingby. Men då hade de redan skilt sig. Vi var unga och omogna – framför allt jag, säger min mor när hon pratar om den tiden.
Mina minnen från de första åren av mitt liv är bleka. Egna hågkomster blandas med vad andra berättat. Den här delen av Vasastan – Birkastan – var inget barnrikeområde på 1950-talet. Här hade säkert kryllat av ungar en generation tidigare, på 1910- och 20-talen. Nu var här nedgånget och slitet. De gamla arbetarbostäderna till Rörstrand och de andra verkstäderna som funnits var väl ingen slum, men inte långt ifrån. Det fanns vattentoa och rinnande kallt vatten i lägenheterna. På vintrarna fick vi värmen från illaluktande fotogenkaminer. Innerfönstren tejpades med vit papptejp för draget. Mellan inner- och ytterfönstren låg fetvadd. Kakelugnarna eldade vi aldrig i, så vitt jag kan minnas.
Varje lördag blev jag badad i en zinkbalja på köksgolvet. Fick tvål i ögonen och grinade illa. Mina egna barn ler milt överseende när jag berättar om dessa mina umbäranden.
Vår närmaste granne var alkoholist. I hans lägenhet hölls med jämna mellanrum vad som i polisrapporter och aftontidningar på den tiden kallades ”spritfester”. Ibland när han var full sparkade han på vår köksdörr och skulle ”prata” med min mormor. Oklart om vad. Portvaktskärringen, som vi sa, söp också. Hennes näsa lös lila när hon hade druckit. I källaren sprang feta råttor kring på jordgolvet. En karl i huset brukade slå ihjäl dem med en spade. Det var i alla fall vad han sa. Bakgården var ett mörkt schakt mellan brandmurar och soptunnor. Där cyklade jag ibland. Fem trappor upp var vårt köksfönster.
Min morfar drack, liksom min farfar. Även min far och farbror fastnade så småningom i alkoholens våld. Min uppväxt var indränkt i alkohol. Varför jag klarat mig vet jag inte. Nikotinist är jag inte heller, feströker en och annan cigarill när andan faller på. De få gånger jag provade hasch i min ungdom blev jag på sin höjd lite trött. Annars kände jag ingenting. En enda gång har jag sniffat, det var på högstadiet tillsammans med en av skolans verkliga losers. Jag blev hög som ett hus. Minns att jag låg och spelade schack på himlen. Den kväljande stanken äcklade mig när jag så småningom vågade mig hem. Sniffningen var så socialt besmittat att det inte blev någon mer gång.
Min morfar var plåtslagare – kommunist och fackligt aktiv. En skicklig yrkesman har jag förstått. Efter kriget hade han och en kompanjon startat en egen firma. De hade gott om jobb. Men hans smak för starka drycker och fala kvinnor drev så småningom ikull verksamheten. Hans säng, som min mormor bäddade varje kväll, stod allt oftare tom när vi vaknade. Då hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade en gång i veckan kastade min mor ut honom. Hon var då 23 år. Han bör ha varit i 50-årsåldern.
Min mamma jobbade på kontor på dagarna. Min mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv hölls jag under köksbordet och lekte i skydd av vaxduken. Radion, med sin enda kanal, stod på hela dagarna. Lunchkonserter, ”Upptäcktsresande berättar” och gudstjänster avlöste varandra. Ibland satt jag i fönstret i stora rummet och tittade ut på människorna på Tomtebogatan. Jag och mamma sov i rummet mot gården.
Jag var alltså mycket för mig själv. Men jag kan inte säga att jag var ensam. Tidigt skaffade jag mig en egen värld av fantasikompisar och miljöer, inspirerade av sånt jag hört eller läst. Ibland hade jag både mössa och vantar när jag la mig. Då skulle jag och min fantasikompis, vars namn jag tyvärr inte längre minns, ut på någon upptäcktsresa. En kväll var vi lokförare och körde tåg i Nevadaöknen, som jag läst om i det lilla seriemagasinet om Kapten Micki.
I ventilen ovanför spisen i köket bodde ett spöke som jag var rädd för. Spöket, som jag döpt till Kasse-Liss, dog när en målare tände eld på en trasselsudd i ventilen, sedan jag eller min mormor berättat om vår inneboende. Målaren hette för övrigt Thinner. Det var i alla fall vad de vuxna sa.
Vid något tillfälle hade min mamma och mormor bestämt att jag behövde en lekkamrat. De bjöd hem en kille som hette Marcel (vi betonade namnet på den första stavelsen, Ma’rcel). Vi lekte på golvet med en liten bondgård som jag hade. Jag stod inte ut med hans påtvingade närvaro. I ett obevakat ögonblick bröt jag av benet på ett av fåren som hörde till gården och skyllde sedan på intränglingen. Därefter slapp jag vidare påhälsningar. (När vi långt senare flyttade till Årsta, söder om stan, blev jag ett högst normalt barn med kompisar och allt vad därtill hör. Men det är en annan historia.)
Ibland gick jag med mormor till lekparken vid Solvändan på Hälsingehöjden och gungade. Men mest av allt gillade jag att stå och titta på tågen vid bangården i Tomteboda.
När jag blev tillräckligt gammal började jag på kindergarten eller ”kindis” som vi sa, en lekskola som höll till i Matteus församlingslokaler på Upplandsgatan. Min mormor hämtade och följde mig dit över den redan då starkt trafikerade S:t Eriksgatan. Vi var ett tjugotal barn i ett stort rum. Jag har kvar några foton av gruppen. Vi sitter uppklädda och vattenkammade och musicerar med fröknarna. Själv håller jag i en triangel. En gång när det brunnit i närheten lekte vi pojkar brandkår med små rullbrädor på golvet tills fröknarna sa åt oss att sluta. Ibland gjorde vi utflykter till Hagaparken och andra platser. En av fröknarna hade en liten Volkswagenbubbla. I den stuvade hon in hela eller delar av gruppen när vi skulle någonstans. Det här var långt före modernt trafiksäkerhetstänkande.
Min mamma hade en fästman sedan mina föräldrar hade skilt sig. Han hette Sture och bodde på Lundagatan – i bostadsrätt. Sture hade en smalfilmsprojektor. Med den visade han repiga filmer med Kalle Anka, Musse Pigg och Charlie Chaplin på väggen. Sture och mamma åkte på semester till Holland och Italien. Då fick vi vykort med bilder av holländska kvarnar och italienska tåg. Så småningom tog förhållandet slut. Min mamma säger att Sture inte tyckte om barn. I alla fall gillade han inte mig. Det är inget jag minns något av. Däremot minns jag att han hade bruna skor. Likadana som jultomten hade en gång.
Långt senare i livet kom jag att bo i Birkastan på nytt, inte långt från huset där jag vuxit upp. Ett av barnen på dagiset, där våra barn gick, bodde i 24:an. Då hade vårt gamla hus blivit bostadsrätter. En gång hade vi föräldramöte där, i en likadan lägenhet som vår. Det kändes inget särskilt. För lång tid hade gått, alltför mycket hade ändrats för att några känslor skulle väckas.
>>> Del 2. Somrarna på Holmby
Etiketter: Liv och död
posted by Tom Carlson at 09:19
3 Comments:
Oj, vad vi har blivit gamla...
Jag är 58 år, men hade det nog bättre bostadsmässigt i N:a Guldheden i Göteborg, Nybyggt HSB-område efter kriget. Inga zinkbaljor, där inte. Sommarstuga i Billdal däremot. Och väldigt lite kröken i omgivningen. Fast det fanns ju. Men det är bättre att fylla en hylla än att hylla en fylla!
Det var ett tag sen jag läste din blogg. Ett kärt återseende och en fin skildring av barndomen. Vi hade också zinkbalja på kösgolvet, som lutade, men vi kunde fuska och gå hem till mormor och morfar och bada i ett riktigt badkar och springa omkring och leka i deras stora hus. Det här var på landet och alla visste vilka alkoholisterna var, åtminstone de som var riktigt illa ute. Annars var det nog en kreativ barndom som jag mest tillbringade i grannens lagård. Så zinkbaljan måste ha kommit fram ofta.
Jag tror att vi håller på att få ett riktigt rasproblem och en riktigt rasistisk politik här i landet. I morse rapporterade ekot om att brandkåren inte törs köra in i ett bostadsområde i Södertälje utan poliseskort. Men vem bryr sig om att ta reda på vilka förhållanden som ligger bakom att småpojkar skjuter på brandbilarna med luftgevär och vad man ska göra åt saken annat än ha poliseskort.
Har Ulla lagt ner sin blogg? Du har ingen länk till den och jag kommer inte in på den.
Hälsa till alla.
Hej o stort tack för en jättefin skildring av din barndom, som jag av en slump fann, när jag idag vandrat omkring i mina gamla barndomskvarter o speciellt kvarteret där lekskolan då en gång fanns; Matteus församlingslokaler på Upplandsgatan. Skulle nämligen så gärna vilja se bilder därifrån, så jag söker vidare. Tack än en gång.
Skicka en kommentar
<< Home