tisdag, april 13, 2010

Drömfabriken

Maria Hamberg har skrivit något så otidsenligt som en kollektivroman om människorna på en bilfabrik. Formen trodde man ju annars var död, utsopad som allt annat som andas kollektiv, arbete och gemenskap. Ändå har berättelser om människor i grupp aldrig upphört att fascinera. Se bara alla tv-serier och dokusåpor med mer eller mindre färgstarka personligheter, levnadsöden och mänskliga relationer.
Romanens titel är tvetydig. Det är definitivt ingen dröm att arbeta på Drömfabriken. Ledningen drömmer om den perfekta produktionsapparaten, GPS kallad i romanen, där arbetarna är fullständigt utbytbara enheter. Arbetarna, åtminstone de yngre, drömmer om ett annat liv långt bort från den enahanda monteringen. De äldre drömmer möjligen om pension.
I romanen möter vi och lär för en stund känna Gunilla, Svenne, Thabo, Gunnar och Anna-Greta och de andra i en vardag där människovärdet kläs av en varje dag man stämplar in och overallen åker på, men som stundtals kommer fram i den gemenskap som trots allt uppstår.
Slutet på berättelsen är mörk. Allt fler av jobben övertas av inhyrda entreprenörer och bemanningsföretag. Inte bara städning och annat underhåll utan även arbetet som montörer vid linan. Bördan för de kvarvarande tillsvidareanställda blir allt tyngre med alla tillfälliga inhysingar som måste läras upp, på nytt och på nytt. Så lyckas arbetsgivaren slå sönder ett mer än hundraårigt kollektiv. Det är i alla fall någons dröm som förverkligas.

Kanske kommer morgondagens arbetarroman mer likna nyss Ivar Lo-prisbelönade Kristian Lundbergs Yarden (Symposion 2009), där arbetarkollektivet reducerats till en hoper tim- och daganställda individer, i en djungel där alla dagligen slåss för sin överlevnad. En värld som mer liknar dokusåpornas pakter och intriger. Men än så länge kan vi glädjas åt Maria Hambergs berättelse

Drömfabriken ges ut av Ordfronts förlag. Maria Hamberg har tidigare publicerat På väg till natten (2002), Några gjorde hålen (2004) och Greklandssommaren (2008).

Publicerad i Folket i Bild/Kultufront 4/10

Etiketter: