tisdag, september 26, 2017

Finns Gud?

En gång i månaden leder jag filosofiska kaféer på ett bibliotek i en av Stockholms södra förorter. Ett tiotal personer brukar dyka upp, en majoritet kvinnor, flertalet med annan härkomst än Sverige. Tillsammans utforskar vi ämnen som Vad är ett meningsfullt liv? Vad är hemma? Varför frågar vi?

Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande.

Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende.

Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i alla religioner, är den allmänna mening, men med olika budbärare (och som gärna vill tjäna pengar och makt på sin tro). Bibelns skapelseberättelser är en saga och ska läsas symboliskt.

Som samtalsledare är det min uppgift att ställa kritiska motfrågor: Om Gud finns har vi då en fri vilja? Lite olika meningar om det, men i stort sett ja. Finns djävulen? Ja, kanske. Himmelen, helvetet? Nej, men evigt liv i någon form. Har Gud en plan? Nej, sånt är för människor. Är Gud alltid närvarande? Ondskans roll? Osv

Flera av deltagarna är naturvetenskapligt pålästa, det blir i mycket ett samtal om begrepp som Evigheten, mörk materia, mörk energi och universums expansion. Dvs många av de frågor som sysselsätter fysiker, astronomer och andra naturvetare, utan att vi har några bra svar.

Själv gick jag ur statskyrkan med min föräldrars godkännande vid 16 års ålder och har inte haft någon gudstro sedan grundskolans andra klass. För mig är tron en privatsak. Jag inser samtidigt religionens betydelse i mänsklighetens utveckling, från jägare-samlarsamhället till de stora stadscivilisationerna. Problematiskt blir det först när företrädare för olika religioner ska pracka på andra sin övertygelse, vare sig det gäller individer, grupper eller stater. Religionens makt över sinnena gör den också lockande för den världsliga makten.

För mig är tron på en Gud lika ofattbar som frågan om universums storlek, evigheten eller några av kvantfysikens obegripligheter. Men naturvetenskapens nyfikenhet och utforskande hållning tilltalar mig mer. Just de egenskaper som kännetecknar ett gott samtal, som denna kväll.
*
Tomas Björkman sätter i boken Världen vi skapar, som jag hade glädjen att vara redaktör för, in religionen i ett sammanhang som jag tycker är både lockande och rimligt. Rekommenderas varmt.
Om den gren inom filosofin som kallas filosofisk praxis har jag skrivit om tidigare. (Uppdaterad)

Etiketter: ,

lördag, september 16, 2017

När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först.

Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer.

Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen.

Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större besvär den dryga halvmilen från fritidshuset – du har fortfarande en nyckel kvar – till pendeltåget, men missar stationen och fortsätter ut ur samhället åt andra hållet tills en granne av en händelse får se dig och larmar polisen och sen min bror.

Jag kommer på besök en dag när krisen med Nordkorea just dragit igång. – Jag är så trött på våra politiker, är det första du säger när jag stiger in. – Jaså, säger jag, vad tänker du på då? – Ja, allt som händer ute i världen. Jag vill inte uppleva ett tredje världskrig innan jag dör.

Uppenbarligen ser du tv-nyheterna. Men att Dagens Nyheter inte längre kommer på morgnarna, har du inte märkt. Länge låg tidningarna olästa innan jag ringde och sa upp prenumerationen. Du stod registrerad som prenumerant sedan 1 januari 1958. Tack, säger jag. Det är vi som ska tacka, säger den unge mannen vänligt.

Att fatta beslut om ändrat boende är nog bland det svåraste man som anhörig kan ställas inför. ”Aldrig”, säger du med eftertryck när jag för saken på tal. ”Här får ni bära mig ut med stövlarna före”, brukar du säga om lägenheten du bott i sedan början av 70-talet, först med min pappa, och min yngre bror, och sedan drygt tolv år som änka. Vi vet också genom minnesforskningen att en stor del av identiteten, inte minst hos äldre, finns i den invanda miljön: jackan som hänger på sin galge i hallen, fjärrkontrollen – den välbekanta – på sin plats på fotpallen framför tv:n, kaffebryggaren bredvid spisen osv. Att flyttas till en ny och främmande miljö bryter många gånger raskt ner de återstående delarna av personligheten.

Att låsa in dig på ett hem skulle vara som att spärra in ett djur från savannen i en bur, tänker jag. Och det gick an så länge du bara utsatte dig själv för fara eller oroade oss anhöriga. Men saker och ting ändras fort nu. Snart finns det inte längre något val.

Etiketter:

onsdag, september 13, 2017

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.

Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.

Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.

När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.

Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.

Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.

Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.

Tack Hasse, för allt.

Etiketter:

söndag, september 10, 2017

Våra blickar möts. Han ler

Jag står med cykeln och väntar på grönt ljus i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Gatan är igenkorkad med bilar från alla håll som blivit stående när fotgängarna fått grönt och börjat gå. Stadsjeepar, skåpbilar, taxibilar, budbilar. Alla blockerar alla. Plötsligt tappar någon tålamodet och börjar tuta. Kraftfullt. Fler hakar på. Jag får en ingivelse och börjar pingla med ringklockan. Framför mig står en man i kavaj med en portfölj under armen och väntar på att gå över. Våra blickar möts. Han ler. Jag ler. Sen börjar trafiken rulla och jag cyklar vidare.

Etiketter: ,

torsdag, september 07, 2017

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Etiketter:

onsdag, september 06, 2017

Knausgård, mannen, pappan, författaren

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen.

Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona. Men nog liknar Knausgård en del män jag mött, trägna arbetare i kulturens trädgård, ofta med heltidsarbetande hustrur som ser till att det finns pengar till mat och att hyran kan betalas, medan mannen, kulturarbetaren, hämtar och lämnar barn, handlar, lagar mat och håller koll på barnens och familjens aktiviteter. Just så som livet gestaltade sig för Lena och mig när barnen var små och bodde hemma.
*
Böckerna är Om hösten, Om vintern, Om våren och Om sommaren (och bör nog läsas i den ordningen, vilket jag först inte gjorde). I små miniessäer tillägnade sin dotter redogör Knausgård i detalj för allt från Fågelsträck och Ögon till Termosar och Universums skapelse. En sorts lustfylld, men också allvarlig ”Så funkar livet” för en ny liten varelse. Allt varvat med dagboksanteckningar från livet i ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Jag har svårt att släppa böckerna när jag läst klart. De roar mig mycket.

Etiketter: , ,

måndag, september 04, 2017

Knausgård kärleksfullt och solkigt

Den senare delen av sommaren, och när jag väl lämnat Ferrantes larmande, påträngande och svettiga Italien bakom mig, förlorar jag mig i Karl Ove Knausgårds värld. Inte Min Kamp-eposet som jag aldrig känt någon håg till, utan de fyra böcker han skrivit till sin, när serien inleds, ännu ofödda dotter. Böckerna heter Om hösten, Om vinter, Om våren och Om sommaren. När den sista skrivs är flickan drygt två år.

Det är en upplyftande, drabbande och vemodig läsning. Har jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn? Allt det vardagliga, oglamorösa. Disken som plockas in och ut ur diskmaskinen. Barnen som äter sina frukostflingor, spelar badminton i trädgården, ligger i soffan och tittar på tv, eller som här; det är valborgsmässoafton. Hustrun är som så många gånger inlagd på sjukhus. Han tar tremånaders-bebisen och hennes två äldre syskon för att gå och titta på elden. Han gör ett sista försök att få med den äldsta systern, drygt tolv år. Hon ligger på sängen och tittar i datorn:

”– Ska du inte följa med? sa jag.
– Tror inte det, sa hon och tittade upp. Måste jag?
– Måste och måste, sa jag. Men det blir kul.
– Ha ha. Din definition av kul är en annan än min.
– Hur är min, då?
– Sitta med ylletröja i en stuga på fjället.
– Har jag någonsin gjort det?
– Kanske inte direkt. Men det är det du drömmer om. Det är bara att erkänna.
– Och du då, vad drömmer du om?
– Ett eget rum i ett nytt hus som inte har sneda väggar och där allt är modernt.
– Okej, sa jag. Men kom om du ångrar dig.” (Om våren, 2016)


Etiketter:

söndag, september 03, 2017

Att vara anhörig

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet. ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.”

Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor.

Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integritet, egen vilja osv. Det är bara min mor som inte fungerar, tänker jag.

Samtidigt slår det mig att alla jag möter, med undantag för någon enstaka läkare på geriatriken och en del manliga undersköterskor, är kvinnor. Kvinnlig hemtjänstpersonal, kvinnlig distriktsläkare, kvinnlig distriktssköterska, kvinnliga chefer, kvinnliga biståndshandläggare, till och med assistenten på tingsrätten och advokaten jag talar med är kvinnor. Jag kan inte komma ifrån tanken att det påverkar att jag är man, att jag kan formulera mig i tal och skrift, kan disponera min tid och är dessutom gift med en läkare som vet vilka ord som kan vara viktiga att använda för att få saker och ting att hända.

Å andra sidan, de förutsättningarna fanns också under de sista åren av min fars liv. Och då fungerade inget, då han som psykiatrins patient blev liggande på ett kommunalt äldreboende när geriatriken inte längre ville veta av honom. Den gången var det som att slåss mot väderkvarnar. I dimma. Det ska inte min mor behöva uppleva.

Etiketter: , ,