lördag, juni 29, 2013

Juni 2013

Är det en tillfällighet hur alla - från ÖB och neråt, liksom medierna - plötsligt börjar tala om Sveriges bristande försvarsförmåga (”en veckas-försvaret”), samtidigt som de lite diskret viftar med Nato-flaggan. Och se, den tidigare så övertygade opinionen börjar vackla. I sakfrågan instämmer jag med Anders Björnsson (SvD 22/5). ”Hög tid att upplösa Nato”
***
Drömmer att jag är med i en fotbollsmatch. Mest allvarliga män i långa rockar och hatt. Påminner om figurerna ur ett manus om det gamla Sovjetunionen jag just redigerat. Det är trångt som T-centralen i rusningstid på planen. Jag slår en frispark, men närmaste man står för tätt inpå. Plötsligt får jag en ny chans, ryter till alla att det är sju (?) meter som gäller. Så slår jag en ny frispark, den tar först i ena stolpen, sen i den andra och i mål! Jag vaknar. Klockan är kvart över fem. Var det en bra eller dålig dröm?
***
Susanna Alakoski skriver med klar och tydlig röst om det Sverige som också finns. Och alltid har funnits. En djupt personlig bok. Oktober i Fattisverige. Bonniers 2012. Själv har jag skrivit om Kristian Lundbergs En hemstad.
***
Yngsta barnbarnet snart tre år går ut ur rummet. I dörren vänder hon sig om:
”Jag är snart tillbaka. Var inte orolig. Mamma ska gå och jobba.
Försvinner ut i köket. Visar sig snart i dörren igen:
”Nu behöver du inte vara rädd. Nu är jag tillbaka.”
***
Matz Söderlund citerar Lars Norén på ett ställe i sin bok Göra kärlek (Ordfront 2012. Återkommer till den):
”Man är förälskad därför att man kan få börja om med sig själv. Man är mer förälskad i det än i föremålet för sin förälskelse.”
***
Vi tömmer en sommarstuga i norra Uppland. Ägnar nationaldagen åt den svenskaste av alla sysselsättningar: sopsortering.
***
Roligt i senaste Språktidningen (för tillfället sammanslagen med systertidningen Modern Psykologi, maj 2013) om barnets språkutveckling. Den dag barnet vid ca 18 månader plötsligt säger ”Pella bil” då har hon för första gången beskrivit tillvaron genom att använda ett subjekt och ett objekt och förstår att de binds samman:
- Insikten att språket byggs upp av element som kan kombineras på en mängd olika sätt är avgörande i den lingvistiska processen, säger Francisco Lacerade. Det som därefter är kvar, är teknikaliteter, petitesser och finlir.
***
Yngsta barnbarnet och jag sitter vid matbordet och ritar. En penna faller i golvet och  rullar in under stolen. Hon lutar sig ner, tittar och utbrister:
- Oj, kära nån!
***
Ser Tom Alandhs dokumentär om Bengt Lagerqvist innan den försvinner från SvT Play. Alandh är nog den ende som kan fråga en som är döende om denne är rädd för att dö. Och få ett ärligt svar. Lagerkvist dör den 6 maj
***
Svärsonen L. åker taxi hem i Stockholmsnatten. Chauffören uppträder underligt. Okontrollerade ryckningar och allmänt konstigt uppträdande får L. att undra om han är påverkad eller bara har någon form av tics. Till slut blir situationen ohållbar. Vid ett rödlyse frågar han om föraren går på amfetamin eller nåt. Denne utbrister i något osammanhängande. L. kliver ur bilen och föraren kör snabbt vidare. Utan att ha tagit betalt.
***
Måndagen den 24 juni ,på den egentliga midsommaraftonen, springer jag för första gången över 8 km. Lugnt tempo. Jag hade till och med ork att öka takten på slutet. Efteråt hoppade jag i vattnet från bryggan vid Kallbadhuset i Visby. Nu har jag nått det inofficiella mål jag satte nån gång i blötan och kylan i vintras när jag märkte att jag klarade att springa en längre sammanhängande sträcka. Min mobilapp ropar genast efter nya mål. Hm, nåja en mil ska jag väl klara innan sommaren är över, men framför allt vill jag nog öka takten. Springer därför intervaller nån gång i veckan.
Men roligast är att springa på stränderna ute på östra sidan av ön. Gräs, sten, sand, grus. Obanad terräng. En dag blir jag så vild och galen på det ojämna underlaget att jag glömmer bort mig och sträcker vaden. Några dagar av oro följer. Ska jag förlora det här roliga nu. Men benet återhämtar sig. Nu tar jag det mer försiktigt.
***
Läser Sami Saids Monomani. Jag gillade hans debut Väldigt sällan fin. Nu har han skrivit en brevroman om hur han skriver sin första roman. Om skrivande på liv och död. Och försakelser. Den som läst debuten känner igen mycket. Och nu ser jag på förlagets hemsidan att den i boken nämnda vännen Oskar skrivit en bok om Sami. Ska detta aldrig ta slut?
***
Vi prövar att fasta en dag. Lena har sett en dokumentär om 5/2-metoden, enligt vilken man minimerar kaloriintaget till omkring en fjärdedel två dagar i veckan. Det sägs vara bra för ämnesomsättningen, blodfetter  m.m. Vi börjar dagen med en kopp te, till lunch äter vi äggröra och rökt skinka och lite sallad, sen örtteér och kaffe resten av dagen. Ingen middag. Det mest förvånande är avsaknaden av hungerkänslor. Visst känns det i kroppen, men mest som en saknad, eller hur jag nu ska beskriva känslan. Då har jag ändå sprungit på morgonen, tagit en cykeltur med Lena och ägnat större delen av eftermiddagen åt att med handkraft befria husvagnen på tomten från två års algavlagringar. Det är först på kvällen framför tv:n som magen gör sig påmind i form av kurrande. Men då är det ju dags att lägga sig.

***
Två/fem-metoden får mig att tänka på en historia en forskare från KI återberättade under arbetet med boken om Magen. Hur en svensk upptäcktsresande bland ursprungsbefolkningar på Nya Guinea kunde konstatera att de dagar då jaktlyckan uteblivit fick alla gå och lägga sig hungriga. Vi hittar något i morgon istället, var inställningen. Att fasta emellanåt verkar inte vara främmande för den mänskliga naturen.

Etiketter: , , , , ,

fredag, juni 28, 2013

Varför är vi rädda för Enkvist pôjk?

På senvintern läser jag P.O. Enquists Liknelseboken. Har lovat att skriva om den. Och visst berörs jag av den unge pojkens möte med den äldre kvinnan och hans vidare utveckling. Men det är stumt inom mig. Berättelsen känns sluten.
Det behöver inte alltid vara författarens fel att det inte uppstår ljuv musik vid mötet med en text. Det krävs två för en tango. Och att skriva om skönlitteratur är svårt. Väldigt svårt.  Och man ska framför allt inte läsa för att man måste. Så jag lägger Enquist åt sidan.
I Svensk bokhandel svarar Lena Kvist, Borås tidnings kulturchef, på frågan vilka titlar recensenterna slåss om:
”Inte alltid dem man tror. … det är ett större motstånd att recensera till exempel PO Enquist. Det är nog lätt att känna att man måste kunna hela hans katalog och att det finns någon annan som kan honom bättre. (SvB 11/13)”
Visst kan man raljera över recensenter som tycker att de måste vara inlästa på en författares verk för att kunna skriva om honom eller henne. Vad är det annars ni har (visserligen illa) betalt för? kan jag tänka.  Men med PO Enquist är det tydligen något speciellt. Jag har tidigare skrivit om Åsa Beckmans porträtt av honom och med vilken respekt många möter Enquist.
Men visst berördes jag starkt av hans självbiografi. (”Berörd” är ett sånt där recensentord som man  borde ställa upp på floskelhyllan. ”Knockad” är mer relevant i det här sammanhanget.) Och Lewis resa var ett storartat porträtt och enastående som skildring av pingströrelsen.
Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter:

onsdag, juni 26, 2013

Vem skriver författaren om?

Det sägs att det första en antagonist eller kollega slår upp i en memoar är personregistret. Skriver den jäveln om mig, och i så fall vad? Må vara hur det vill med det, registret är en lika viktig del i tryckta fackböcker, memoarer och biografier som innehållsförteckningen.

I vintras läste jag och skrev om Ove Allansson memoarer (Författare ”vill varande jävel vara, så slipper dom att arbeta”), 500 sidor namndroppande, stundtals i form av skarpt tecknade miniporträtt av kollegor, sjömän och fackföreningsfolk. En guldgruva för den som vill orientera sig i kulturliv och facklig liv från 1950-talet och fram till i dag. Inget register. Samma sak med Annika Perssons biografi över Lena Nyman (Jag vill ju vara fri). Läsvärd, underhållande, tragisk. Fylld av personer från teater- och kulturlivet, av vilka vi mött och känner till många. Fanns det något register? Nehej.I våras påpekade Erik Åsard i Svenska Dagbladet avsaknaden av personregister i Karin Henriksson En droppe svart blod om rasfrågan i USA. Osv, osv. Listan kan göras lång.

Jag begär inte att svenska förläggare ska bekosta den typ av utförliga sak- och personregister som finns  i anglosaxisk facklitteratur, därtill är vårt språkområde nog för litet, men ett enkelt person- eller sakregister går att alltid framställa. Förstår man att utnyttja de moderna layoutprogrammens kapacitet behöver det inte ens innebära någon tidsspillan.

Och för den som till äventyrs tror att  e-böcker är lösningen på problemet; sökfunktionen i en e-bok är helt ”ointelligent”, du måste veta exakt vad du letar efter och hur det stavas, du får heller ingen hjälp att sovra i materialet. Allt det en duktig indexerare gör. (Det här är för övrigt ett problem som diskuteras bland de som jobbar med utveckling av e-böcker.)
***
Engelska och irländska framställare av register (indexerare) är för övrigt en egen yrkesgrupp, sammanslutna i Society of indexers, med en mycket matnyttig hemsida, som jag träffade på när jag behövde veta efter vilka principer man skulle sortera arabiska och indiska namn. Jag gillar deras attityd:

A book without an index is like a city without a map.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter: ,

söndag, juni 23, 2013

Läkare värda stöd

Läkarna har genom åren varit fruktade och respekterade av patienter och många gånger illa sedda av andra yrkesgrupper inom vården. Men alla som vistats på ett sjukhus vet att sjukvården idag inte är densamma som i PC Jersilds Babels hus. Så visst är de värda allt stöd i det upprop som nu publicerats:
Där politiker jublar över ökat antal sjukvårdsbesök ser vi hur kvaliteten försämras.  Där politiker gläds över kapade vårdköer ser vi undanträngning av kroniskt sjuka till förmån för patienter med lättare åkommor.  Där politiker ställer krav på kortare handläggningstider på akutmottagningarna ser vi hur patientsäkerheten hotas. Där politiker ser rationaliseringar, ser vi brist på vårdplatser och måste ägna en stor del av vår arbetstid till att leta sängar till patienter, eller skicka hem sjuka i brist på platser. Där politiker uppfattar kortade vårdtider som effektivisering oroas vi över ökat antal återinläggningar och komplikationer.
Att Göran Hägglunds pressekreterare betraktar uppropet som ”rent nonsens” får väl ses som en merit i sammanhanget.

Vill det sig illa går det för denna yrkeskår som det gått med lärarna de senaste tjugo åren: från ett respekterat yrke med hög status till tjänstehjon åt kortsiktiga politiker, föräldrar och privatskoledirektörer. Och det har inte gagnat landets kunskaps- och bildningsnivå.
***
Dagen efter jag noterat detta skriver Läkarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Polisfacket på DN Debatt ”Våra yrken har kidnappats av ekonomerna modeller” (24 juni 2013), ett gemensamt utspel som knappast varit möjligt utan Maciej Zarembas granskning av sjukvården ”Den olönsamma patienten” i DN vintras.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter: ,

Den tysta kunskapen

Lena opererade höften i mars. Vid mina återkommande besök under den vecka hon låg inlagd på sjukhuset mötte jag den personal, mest undersköterskor, som tog hand om hennes dagliga skötsel. Jag slogs av den kunskap alla dessa bar på och förmedlade: hur man stiger i och ur sängen med en nyopererad höft, hur man tar på en stödstrumpa när man inte får böja sig framåt, eller duschar sittandes på en stol, sätter ihop en rullstol så att benen vilar bekvämt. Och mycket mer.

Med den organisation sjukvården och annan offentlig verksamhet har idag (ibland kallat New Public Management) räknas inte denna tysta kunskap. Alla förutsätts var utbytbara, en undersköterska ska ena dagen var på ortopedkliniken, och nästa på en strokeavdelningen. Att den nyinkomna medarbetaren inte har en aning om var grejerna finns på till exempel förlossningskliniken eller vilka rutiner man har spelar ingen roll. Allt ska istället dokumenteras.

Detta är för övrigt raka motsatsen till tvärvetenskaplighet, som bygger på samverkan mellan jämbördiga parter, där var och en bidrar med sin kunskap.
***
Om vilken typ av kunskap som krävs i de yrken som ska garantera vår välfärd och trygghet samtalar Göran Rosenberg, författare, Jonna Bornemark, filosof och Markus Antonsson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen i nästan alltid lika hörvärda Filosofiska rummet (Sveriges Radio P1). "Fronesis i välfärden", 12 maj 2013

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter:

lördag, juni 22, 2013

Bruna Gubben

Det är jag som är Bruna Gubben. Jag stoppar människor jag möter som går på fel sida av gång- och cykelvägen. Jag hytter åt cyklister som cyklar där man inte får. Jag retar mig på gubben som låter den exklusiva  mercan stå på tomgång minut efter minut medan han väntar på sin odrägliga familj framför oss, där vi sitter i  pensionatets trädgård. För att inte tala om  kvinnan i BMW-suven som parkerat på gräsmattan till festplatsen och nu försöker ta sig ut bland fotgängare, cyklister och lekande barn. Jag har alltid rätt.
***
Bruna Gubben dök första gången upp 1985 i Skäggstölden på Kråkebohöjden julkalendern i radion av Täppas Fogelberg:
"Bruna gubben smyger runt i trakten med en portfölj och frågar om tomten har tillstånd för det han gör, och vill ha underskrifter på papper."

Etiketter:

torsdag, juni 20, 2013

Rörliga bilder

Finns det något som förändrat barns uppväxt så mycket som den rörliga bilden?

Yngsta barnbarnet, snart tre år, sitter framför tv:n på landet. Bolibompa. Hon skrattar hjärtlig. Tittar bort mot oss vid frukostbordet emellanåt, som för att få bekräftelse.

Musiken, dansen, bilderna och det muntliga berättandet har funnits lika länge som mänskligheten. De rörliga bilderna, först i form av film och sedan tv, i knappt 100 år. De saknar motsvarighet. Det skulle i så fall vara den tryckta skriften som gjorde det skrivna ordet tillgängligt för massorna.

Men där det skrivna ordet väcker min fantasi, skapar inre bilder och uppmuntrar till reflektion talar filmen och televisionen i första hand till känslorna: vrede, glädje, oro, sorg. Ingen värdering i det, men det kan vara värt att reflektera över skillnaden.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter:

Idag Sven ska du vara dålig

Ser K-Special om Sven Lindqvist på SvT. Han är rolig när han pratar om sina arbetsmetoder:
”Om jag kommer till nåt svårt avsnitt som är marigt att skriva då gäller det att våga vara så dålig som man egentligen är:
’Idag Sven ska du vara dålig och bara vräka ur dig det sämsta du nånsin kan. För bara så kan det bli lite bättre imorgon. Och underbart på fredag.’
Det där knepet fungerar.”
***
Lindqvist talar också om vikten av att vända i  tid:
”Det är så många som inte vänder i tid. Amerikanerna vända inte i tid i Vietnam. Ryssarna vände inte i tid i Afghanistan. Jag vände inte i tid i mitt första äktenskap. Vi gör alla det där felet att bita oss fast i enföreställning, en dröm och inte vända i tid.”
Gott så. Men i samma andetag konstaterar han att de som utfört stordåd, var de som inte lyssnade. Som inte vände i tid. Paradoxalt. Men visst.

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter:

onsdag, juni 19, 2013

Filosofisk praxis

Kristi himmelsfärdshelgen tillbringar jag i Stockholms skärgård med en kurs i filosofisk praxis. Tre dagar av intensiv samvaro med omväxlande teori och praktiska övningar. 24 personer med skiftande bakgrund: några, inklusive de båda kursledarna, filosofer från den akademiska miljön, andra med så kallade samtalsyrken (psykologer, terapeuter, sjukgymnaster/arbetsterapeuter, lärare etc) och så några vanliga dödliga (inklusive undertecknad).

Filosofisk praxis är ju en disciplin som initierats av filosofer som velat spränga den akademiska tvångströjan och ställa sina verktyg (av språk, argumentationsanalys m.m.) till folkets förfogande. Mitt intresse för ämnet väcktes när jag läste Tulsa Janssons bok i vintras. Någon svensk yrkeslegitimation finns ännu inte, men Svenska sällskapet för filosofiskpraxis har etiska regler och antar till medlemmar filosofer med påbyggnadskurs i filosofisk praxis, eller människor med ”samtalsyrken” (se ovan) med motsvarande påbyggnad. Den närmaste utbildningen i filosofisk praxis finns  i Norge. Medlemskapet ger utövaren rätt att leda sokratiska dialoger i grupp och enskilda samtal. För oss andra återstår att vara stödmedlem eller ta (minst) en fil.kand. i filosofi och vidareutbilda oss. I avvaktan på det kan vi leda filosofiska kaféer, där man tillsammans skärskådar olika begrepp och frågeställningar, t.ex. Vad är kärlek? Är makt positivt eller negativ? Vad är en bra förälder? Antalet ämnen är oändligt.
Till skillnad mot debatter går den sokratiska dialogen inte ut på att övervinna en meningsmotståndare. Istället skärskådar man gemensamt ett begrepp, vilket kan vara både omtumlande och berikande. Det kan till exempel handla om att se vilka frågor 24 personer kan ställa sig efter att ha suttit tio minuter och iakttagit den vackra Roslagsnaturen. Själv undrade jag ”Är naturen ond eller god?” efter att ha insupit idyllen som då och då bröts av fåglar som dök i vattnet efter fisk, eller jagade varandra. Någon annan ställde sig frågan om det lönar att kämpa efter att sett en myra streta med ett strå. Är det en begränsning eller frihet att inte kunna röra sig? frågade en som iakttagit en tall. Vad betyder kulturarvet? var ytterligare en fråga som väcktes med anknytning till Roslagsnaturen. Ur dessa frågor växte ett meningsutbyte fram om kamp och acceptans.
Är det inte världsfrånvänt att sitta och vrida och vända på orden så här?
Tvärtom vill jag säga. Till en början kan det gemensamma samtalet, vare sig det utspelar sig över fikabordet eller på den politiska/mediala arenan, vinna mycket på att man blir klar över vad man menar med olika begrepp. Så visade den ena kvällens filosofiska kafé över ämnet ”Vad är kärlek?” hur olika mening vi kan ge ett så till synes självklart ämne. För det andra är det berikande att bli varse hur olika vi människor kan tolka en bild eller ett skeende. Då först när vi blivit varse den skillnaden kan vi börja ett meningsfullt samtal. (Att vi sen alltid kommer att tolka skeenden utifrån våra förutsättningar och inte minst intressen [politikens och intressekampens uppgift] blir då nästa steg).
***
De enskilda samtal som vi ägnade en hel dag var en annan omtumlande upplevelse. Det filosofiska samtalet går, till skillnad mot det terapeutiska samtalet, inte ut på att besökaren ska må bra, utan förhoppningsvis bli lite klokare. Gästen (som man talar om här) kommer med en frågeställning, eller ett dilemma, som man vill ha belyst; tillsammans med den filosofiske praktikern utforskar man så ämnet, vare sig det nu gäller ”Vad är ett meningsfullt liv?”, ”Ska jag ta här jobbet jag blivit erbjuden” eller ”Ska jag skilja mig?”. Filosofens intresse är då inte i första hand den besökande gästens person utan den fråga han eller hon kommer med.
Detta hindrar inte att man också kan vara personlig. Så rymmer till exempel frågan ”Varför har jag så svårt att ge och ta kritik?” (som någon ställde) både personliga (”Ge exempel på något tillfälle då du upplevt det här?”) och mer abstrakta frågor (”Är kritik något positivt eller negativt?”, ”Är det skillnad på kritik av hur en människa är och vad hon gör?”). Förhoppningsvis har gästen efter den stipulerade timmen fått en del att fundera över. Eller så kommer man tillbaka. Tanken är att, som framgår av titeln på Tulsa Janssons bok, Du har svaren.
För mig som gärna pratar (för) mycket i grupp var de enskilda samtalen nyttig träning i att aktivt lyssna, ställa relevanta frågor och försöka vaska fram ett centralt begrepp att utforska.
Men allra roligast är nog filosofisk praxis för barn (se intervjun med Liza Haglund i Dagens Nyheter 28/5-13), ett etablerat ämne inom skolväsendet i t.ex. Australien. På kursen fick vi pröva på frågeställningen ”Vem är viktigast i stan? Och varför?” där vi i grupper om tre under lekfulla former fick motivera hur viktig en yrkesgrupp (rörmokare, lärare, läkare, restaurangägare osv.) är i en mindre stad. Och kanske viktigast av allt: att kunna ge argument varför. Senare fick alla flytta om bland grupperna, men bara om man kunde anföra ett nytt argument.
Själv tror jag att filosofisk praxis kan spela en roll, dels i det offentliga samtalet, dels som ett alternativ till terapi, t.ex. för den som genomgår en personlig kris eller står inför ett dilemma.
Den som läser protokoll från de tidiga folkrörelserna (nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen) kan finna hur man ibland avslutade kvällens möten med en fri diskussion kring något givet ämne ,varvid sekreteraren i protokollet konstaterade att ”Diskussionen fick utgöra svar på frågan”. Jag tror inte det var någon tillfällighet att man, trots den sena timmen och hårt arbete som väntade nästa dag, tog sig den tiden. Klokhet och visdom kan bära långt, ibland längre än mätbara färdigheter och kunskaper.
Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: , ,

En hemstad

Att skriva en roman med sådan genomslagskraft som Yarden (2009) gör man inte ostraffat. En ny, och delvis annan läsekrets möter nu Kristian Lundberg. Poeten och deckarförfattaren har blivit talesperson, på gott och ont. Det förklarar kanske det blandade mottagandet av hans senaste roman En hemstad och ifrågasättandet av den stora artikel om arbetsrätten han skrev i Dagens Nyheter inför 1 maj i år. Låt mig därför konstatera att En hemstad är en barndomsskildring som slår läsaren rakt i mellangärdet. En uppväxt med en mentalt sjuk mor i ena hörnan och pedofilen (”Caroli-bögen”), han som lockar de på närhet och ömhet utsvultna 10- till 12-åringarna med sprit och godis, i den andra.

Lundbergs har ett språk som skakar om: ”Morgonen är lång som en sjukhuskorridor”, kan det heta på ett ställe. Men det finns också något slutet, närmast krampaktigt i dessa korta, på gränsen till prosalyriska stycken kring alla gatuadresser han växt upp på. Det är som om Lundberg skriver för en enda läsare: K., den stora kärleken. Och liksom i den förra romanen (Och allt ska vara kärlek) heter det gång på gång att ”Det är bara kärleken som kan rädda mig”.

Men de blixtar som slår ut ur denna monolog är mer än nog för att göra En hemstad värd att läsas. ”Se oss”, skriker det från sidorna. ”Detta är också en människa.”

Ibland undrar jag om inte Lundberg själv tyngs av omvärldens förväntningar. Det är befriande att han skriver om ”klass” när andra skriver om ”fattigdom”. Men mentalsjukdom och sexuellt utnyttjande finns väl även på andra håll, tänker jag ibland. Och ändå: likt Susanna Alakoski kan Kristian Lundberg gestalta skillnaden mellan de som äger och de som blir ägda, så att det känns ända in i märgen: ”Att vara fattig och barn är som att leva innesluten i en glasburk. Du kan se allt men inte vidröra någonting.”

Så blir En hemstad en berättelse om utvägar som stängs:
”Jag ensam kom undan och kan nu berätta om oss, för er.”

En hemstad
Kristian Lundberg
Wahlström & Widstrand 2013

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2013

Läs även andra bloggares åsikter om

Etiketter: ,

fredag, juni 14, 2013

Facebook: Paus

Sedan någon månad har jag inaktiverat mitt konto på Facebook. Jag tänker inte dra några ideologiska växlar på mitt falnade intresse för sociala medier. Plötsligt stod jag bara inte ut med idylliserandet av allt privatliv och alla länkar om hur jävligt det är i samhället (allt är Alliansens fel!). Jag har inget att invända mot analysen men kombinationen är inte hälsosam för mitt humör. Och runtomkring sitter alla (vänner och folk på tunnelbanan) försjunkna i sina mobiler. Ibland vill jag likt en Don Quijote bara ställa mig upp och skrika: "Hallå! Vi finns! Här! På riktigt! Lägg ner de där jävla apparaterna och börja prata. Med varandra!". (Häromveckan fikade jag med en bekant och vän från Facebook. Min vän hade varit inlagd ett par veckor för depression i höstas visade det sig, inget man skriver om  i någon statusrad när det pågår. Så lite vi vet om varandra.)
***
PS. Det här skrev jag innan avslöjandet om att amerikanska NSA övervakar telefon- och datortrafik hos de stora internetbolagen. För min egen del har jag alltid betraktat e-post som vykort, dvs. jag utgår från att det jag mejlar kan läsas av alla. Värre då med de s.k. "molntjänsterna", där många av oss åtminstone använder någon form av server för filöverföring (dropbox) eller säkerhetskopiering. (20 juni) DS

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter:

måndag, juni 03, 2013

Upploppen är de ohördas språk

Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarar vid en pressträff att upploppen i Husby är invandringens fel (SvD 22/5). För övrigt helt i linje med vad han tidigare sagt om ”de etniska svenskarna och arbetslösheten”.  Själv är jag benägen att instämma med Andres Lokko när han citerar Martin Luther KingJ:r: ”A riot is a language of the unheard.” Varken en romantisering eller fördömande, från en som visste villkoren. Förståelse. Några dagar senare läser jag i Svenska Dagbladets alltid läsvärda Näringslivsbilaga om miljonbonusar bland de anställda på Vattenfalls ”tradingavdelning”, en avdelning för internhandel i den statliga energijätten, dvs. bonusar skapade ur rent fiktiva värden, eller hur Peter Wallenberg kvitterar ut en årlig pension på 15 miljoner kr från maktsfärens bolag Investor, efter en dags anställning, den dag han gick i pension. Husby är inte problemet i samhället, Husby är symtomet.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Etiketter:

söndag, juni 02, 2013

Örnar

Ett par örnar lättar från udden när jag kommer fram ur skogsbrynet. Det är tidig morgon. Jag kan inte avgöra vilken sort, om det är havsörnar eller kungsörnar. Båda sorterna finns här. Mina ornotologiska vänner har förklarat skillnaden, och jag har läst på. Det har något med färgen på undersidan och vingarnas form att göra, men den är inte lätt att se så här på avstånd och från sidan. Särskilt om det är ungfåglar. En gång har jag säkert sett havsörn, det var i Stockholms södra skärgård. Fyrkantig, bred som en planka seglade den magnifika fågeln på termiken, allt högre upp.
Det är gott om örn här på östra Gotland. En förmiddag förra sommaren ropade Lena utifrån altan. Hon stod och tittade upp på tre örnar som cirklade över huset. Plötsligt hör vi ett pipande karaktäristiskt läte, och över trädtropparna i väster kommer så tre örnar och så ytterligare en flygande. Sammanlagt sju örnar cirklar så  allt högre över oss innan de försvinner mot havet i öster. En jag talade med trodde det var ungfåglar. De lär samlas på sensommaren.
En annan gång hör vi en kraftig duns när vi står inne i huset. Så ser vi hur en rovfågel ligger tillsynes avsvimmad i gruset utanför stora fönstret mot landsvägen. En duvhök gissar jag. Jag hinner få upp mobilen och tar två bilder. När jag kommer ut har den redan flugit sin väg. Kanske irrar den runt i skogarna nu med en lätt hjärnskakning.
Örnarna på udden flyger i långsam majestät söderut, mot halvön i fjärran. Friden bryts av en tofsvipas envetna cirklande över mig. Antagligen har den ett bo i närheten. Det är inte första gången vi råkas. Den talar inte alltför vänligt och bestämt om för mig att här har jag inte att göra. Jag vandrar vidare. I diset skymtar jag Östergarnsholm, med de båda fyrarna.

Etiketter:

Självpublicering och bokbranschens framtid

Adam Helms Lecture på Stockholms universitet i dess magnifika Aula Magnum. Mark Coker, grundare av Smashword talade om ”The future och book publishing” inför branschfolk och intresserade.  Om jag satt på något av de större allmänförlagen skulle jag nog fundera en gång eller två över det vi fick höra. Än lockar det väl en blivande författare att få Bonniers eller något av de andra stora förlagens namn på sin bok. Men hur länge till? Och vad händer den dag då alla de tusentals som skickar in sina manus till de etablerade förlagen tar saken i egna händer. De flesta kommer bara att sälja ett fåtal exemplar, men några kommer att slå igenom. Till följd av djungeltrumman bland annat. Behövs de då stora förlagen?

Annat av intresse, om man är verksam i bokbranschen, gällde förhållandet mellan pris och upplaga, författarnas andel av intäkterna, sammanlagd inkomst vid olika pris och upplaga, möjligheten för svenska förlag att översätta och sprida svensk litteratur utomlands som e-böcker. Introducera författare man tycker har potential som e-böcker. Kort sagt en tänkvärd afton.

Läs även andra bloggares åsikter om , och

Etiketter: ,

lördag, juni 01, 2013

Maj 2013

Yngsta barnbarnet, snart 2 år och 8 månader, har lärt sig bokstaven A, dvs. hon urskiljer bokstaven på en skylt eller på en tidningssida. Skriver man ett V, är det också ”A”, men lägger man till ett ”I” efter ”V” utropar hon förtjust ”VIVI”. Gränsen mellan att rita något eller skriva det verkar vara flytande. Vi ritar gubbar och skriver ”VIVI”, ”MORFAR”, ”MORMOR” omväxlande med MAMMA och PAPPA. Och bokstäverna ska färgläggas. Och plötsligt hör vi på avstånd hur hon, tyst för sig själv, upprepar en lång mening någon av oss sagt. Härma och skapa eget, precis som för ett år sedan , fast nu på en högre nivå.
***
Jag läser Annika Perssons bok om Lena Nyman (Jag vill juvara fri. Norstedts 2013.Vilken mästerlig regissör hon hade kunnat bli om livet gått andra vägar. Roligt ändå att hon var så omtyckt som lärare. Kanske jag hade önskat mig mer om hennes yrkesverksamhet i boken, någon slagsida åt privatlivet blir det. Men det är kanske svårt att undvika i ett fall som hennes. En lysande begåvning instängd i en kropp hon hela livet försökt tämja med bantningspiller, sömnmedel och ångestdämpande tabletter, plus alkoholen sen tidiga tonåren. ”Hon söp som en hel karl”, kan det heta på ett ställe. Dricker som en karl och bantar som en kvinna.
***
Lennart Wretlind äntligen tillbaka i etern, Wretlinds värld på Spotify (inte helt lätt att hitta dock) sedan Sveriges Radio i obegriplig nit städat ut hans Klingan ur tablåerna. Veckan är räddad. Men för hur länge? Kalejdoskop, nu bara en gång i veckan, Ad Lib med Lex (som kunde vara rätt odräglig) borta, Kjell Alinge (Eldorado) förpassad till något hörn. Oväntade möten mellan genrer gör sig inte längre besvär. Och här talar vi om  licensfinansierad public service som inte behöver jaga målgrupper till några annonsörer. Klåfingrigt och fyrkantigt tänkt.
***
Jag drömmer att jag vandrar längs en grusväg. I änden reser sig ett högt torn, som en vit obelisk. Jag börjar klättra uppför. Det är glatt som porslin. Jag kommer upp till toppen, där ett par stövlar står. Jag försöker häva mig över kanten, men märker att jag inte kommer att orka. Långt under mig är marken. Vaknar.
***
Jag ser Sinéad O’Connor på Hamburger Börs. Första konserten i Sverige på tjugo år. Jag blev tipsad om hennes redan när första skiva kom i slutet av 80-talet och har följt henne till och från genom åren. Hennes röst är fortfarande magnifik och fyller ut lokalen, både när sexmannabandet (hälften kvinnor) kompar eller när hon sjunger själv, à capella eller med ett enkelt ackompanjemang. Som konsert betraktat är det ojämnt. Det är en majoritet  av låtarna som jag inte känner igen. ”Nothing compares 2U” och några av de andra bränner hon av relativt tidigt. Den kortsnaggade irländskan har ett budskap hon vill förmedla och som nog är överordnat formen. Tyvärr når det inte riktigt fram, åtminstone inte till mig, i det välfyllda nöjespalatset. Men det behöver ju inte vara hennes fel.
***
Ensam en vecka på landet. Efter maten tar jag en cykeltur på kvällen. Jag följer ensliga grusvägar längs åkrar och diken. På ett ställe finner jag en tom lada med en gammal Volvo och en halvt sönderrostad jordbruksmaskin, på ett annat tar vägen stopp vid ett skogsbryn. En annan väg slutar vid en samling sommarhus, halvexklusiva Gotlandsvillor för sommargäster, så när som på en helt tomma på liv så här i slutet av maj.
Länge drogs jag till de gamla strukturerna. I det före detta sommarstugeområde vi bodde när ungarna var små brukade jag följa de gamla vägarna, försökte att föreställa mig hur de gått en gång i tiden. Vägskyltarna gav också viss vägledning: Gamla Dalarövägen, Gamla Nynäsvägen och så den nya motorvägen med sin bullermatta över nejden. Jag nosade upp gamla järnvägsspår, stickspår till huvudbanan. Grusvägar som plötsligt tog slut, avskurna av en nyare väg.
Kring utforskandet av övergivna industrier har ju en hel rörelse (urban exploration) vuxit fram. För egen del har det alltid varit mest lockande  att utifrån det man fortfarande kan ana (en avskuren väg, ett övergivet stickspår) försöka att föreställa sig hur det en gång har sett ut. Men visst, ett övergivet lokstall nånstans ute i skogen får fortfarande  mitt hjärta att klappa lite snabbare.
***
En morgon springer jag över sex kilometer för första gången utan att stanna eller gå. Ner mot fiskehamnen, upp över klinten och vidare längs havet. En råbock kliver fram över vägen ur grannens trädgård. När jag kommer högst upp på klinten bryter solen fram ur molnen för en kort stund. På tillbakavägen slåss jag med knotten.
***
Andres Cervenka vassare än vanligt i dagens SvD (Studiebesök i stormens öga) Slutraderna tål att citeras:

"Den globala jakten på pengar, prylar och status skulle i så fall ha skett till priset av djupare klyftor, samhällen som slits itu, en och annan finanskris och så lite mänsklig tomhet.
Tala om funny money."

Fast nu är det ju redan juni, dags att vända blad som monarken sa.


Etiketter: , , , , , ,