lördag, september 24, 2022

Min mor dog i maj

Min mor dog i maj. Sjuksköterskan ringde från Sköndal en torsdagsmorgon och berättade att det nog inte var långt kvar. Min bror och hans vuxna dotter åkte dit och hann vara hos henne den sista stunden. Allt var, som jag förstod, mycket fridfullt. Själv var jag på Gotland. (Hade tänkt kasta mig på första bästa flyg, men på Lenas inrådan tog jag istället färjan på eftermiddagen. Hann sitta och samla tankarna.)

Morgonen därpå var jag och tog farväl av henne. Personalen hade gjort henne fin, i en röd skjorta med blommor i handen, en liten nalle vid sidan och en psalmbok på nattduksbordet. Rummet andades frid. En pump som går. Några knäppningar i den luftfyllda madrassen, klockan som suttit på väggen på Blåsutvägen visar fortfarande vintertid, glömde jag att ställa om den sist jag var här?

”Lilla gumman”, tänker jag, ”äntligen har du också fått frid.” Minnen trängde sig på när jag satt där. Mest från de sista slitsamma åren, när jag fick bli hennes förälder, som man säger, och innan hon fick plats på hemmet vid Drevviken. Jag klappade på hennes hand, sval på väg att kallna, men fortfarande en människas hand.

I det ögonblicket känner jag mest lättnad. Den stora sorgen var när hon försvann in i dimman. All ilska, oro, förtvivlan, innan vi förstod vad det var som drabbat henne.

Jag ser mig om i rummet. De fåtal resterna från det som var ett hem i ett närmare 50 år. Bokhyllan, favoritfåtöljen som alltid stod framför teven, nu fylld med täcken och kuddar, tavlorna på väggarna, det lilla nattduksbordet och i cd-spelaren ett urval med Frank Sinatra. Den jag spelade för dig senast jag var här, veckan innan påsk. Då sov du, jag fikade och bläddrade i ett album med foton från det tidigare 60-talet, de lyckliga åren när du och pappa gift om er och vi blivit en familj på nytt. Den gången kändes det som ett farväl.

Även denna gång kommer en undersköterska in med kaffebricka, en kopp kaffe, bulle och ett glas vatten. Så blir det att jag fikar en sista gång med henne som en gång var min mor.

En slängkyss och en lätt strykning på kinden innan jag går. ”Hej då, morsan.” (vilket jag annars aldrig kallade dig.)

Inger, Sista bilden

Etiketter: , ,