tisdag, september 30, 2014

Noterat september 2014

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars


*
Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa.
*
Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner. Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det bra eller dåligt frågas i programmet.  Själv föredrar jag samma frukost och en promenad eller löprunda varje morgon, för att sen kunna lägga min energi på arbete och annat. Rutiner avlastar hjärnan från tusentals beslut som annars måste tas.
*
Arbete ska löna sig heter det. Men det finns annat som lönar sig bättre.En bekant köper en nyproducerad bostadsrätt i Stockholm. Hon inser snabbt att den är för liten för henne och hennes barn, och anmäler sitt intresse för en större lägenhet. En dag ringer en representant för byggbolaget, de har fått ett återbud och undrar om min bekant är intresserad. Hon tackar ja och säljer den lägenhet hon först köpte med en vinst på en miljon kronor, efter tre månader. Hon hann inte ens packa upp.
*
Jag ser K Special i SvT om Laureen Bacall och förbannar det faktum att det ska vara så omöjligt att kunna se gamla filmer på nätet. Jag surfar håglöst runt iett magert utbud på diverse sajter. Ska det vara stört omöjligt för bolagen att enas om en gemensam plattform, likt Spotify, där man kan hyra/streama all film som överhuvudtaget digitaliserats. Att The Story of film går i repris gör inte min lust på gamla filmer mindre. (Äntligen kan jag se de inledande avsnitt jag missade förra sommaren, finns på SvT Play)

Sen visar sonen mig sitt konto på amerikanska Itunes, och där finns dom, men bara för att köpa. Samma sak på Amazon ser jag senare.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
Jag tänker på alla de år Roy Andersson gjorde sina egensinniga reklamfilmer efter floppen med Giliap 1975. Det talades om att han höll på med en långfilm, han skulle finansiera den med intäkterna från de kommersiella jobben. De mer renläriga av vännerna fnissade och himlade med ögonen. Det visste man väl hur det var med en sån. Han hade sålt sig. Men så kom Sånger från andra våningen år 2000 och revanschen. Och nu vinner han Guldlejonet i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag lyfter på hatten för en som valt att gå sin egen väg.
*
Jag har länge fyllts av olust när jag läser om visioner som ”Ett Stockholm i världsklass” och slogans som ”Capitol of Scandinavia”. Det är som när man hamnar bredvid någon på en middag som bara pratar om sin egen förträfflighet, stöddigt och många gånger utan täckning. Men när jag läser om bygget av Nya Karolinska förstår jag att det är mer än så. Hur ska man annars förklara att man i en stad med konstant överbeläggning på alla sjukhus, bygger ett nytt storsjukhus – ”i världsklass” – till en kostnad av 52 miljarder kr över en 30-årsperiod och därmed tvingas minska antalet vårdplatser i länet med 250 stycken.
*
Att ombyggnaden av Slussen inte blir klar så länge jag lever, eller att ombyggnaden av Slussen blir klar när jag fortfarande är i livet. Jag vet inte vilket som är värst.
*
Jag tar mitt röstkort i fickan och går till Eriksdalsskolan, letar mig fram till min vallokal – Katarina 12 – och går in bakom det gröna skynket. Om inte annat så för att hedra dem som slagits för att jag ska ha den rätten.
*
Jag springer längs strandpromenaden i Visby i efterdyningarna av måndagens stormnatt. Vågorna dundrar in mot stranden. Kvistar och löv överallt på marken, möter enstaka hundägare och en och annan väl påpälsad på väg till jobbet. Det är som att springa mot en vägg. Där ringmuren slutar vänder jag upp mot Norderport och får vinden från sidan.
*
Nej, det blev ingen bokmässa i år heller. Jag åker jag till Visby och hjälper Lena att flytta i stället. Jag ögnar flyktigt flödet på Facebook och ser vad vänner och kollegor har för sig i Göteborg. Inte alls dumt. Och skonsamt för både huvud och fötter.
*
Jag ser en annons i tidningen om Isak-projektet. Man efterlyser frivilliga till ett försök med behandling mot depression med KBT på nätet. Jag funderar på om jag ska anmäla mig.
– Det tror jag inte du behöver, säger Lena. Det verkar du sköta så bra på egen hand.
Och jag skriver vidare.
*
En vän formulerar en intressant fråga på Facebook.
Förskolan som hans barn går på har bjudit in till arbetshelg. Och sånt förekommer ju. Både på kommunala och föräldradrivna skolor. Men det här är en privat förskola som ingår i en vinstdrivande företagsgrupp. Så föräldrarnas arbetsinsats bidrar, direkt eller indirekt, till ägarnas vinst. Min vän känner olust inför det hela. Hur ska jag göra? frågar han sig.
Kommentarsfältet flödar över av synpunkter:
”Det är klart att du ska ställa upp för dina barn.”
”Om min ICA-handlare vill att jag ska komma och städa lagret på en lördag får han betala.”
Mest verkar de flesta ha retat upp sig på den avslutande uppmaningen:
”Medtag egen matsäck.”
Kunde de inte ens bjuda på lite korv med bröd?
*
En kväll går jag för att lyssna på Anders Björnsson när han talar om Joseph Roth, den österrikiske författare han just skrivit en biografi om. Jag är sent ute när jag kommer till Rönnells antikvariat. Jag säger till biträdet att jag ska till Björnsson, ”i källaren”. – Det är nere till vänster. Norge, svarar han. Jag går nerför trappan och söker mig fram i långa korridorer. Kunder som letar bland böckerna i de långa bokraderna tittar upp på mig när jag ilar förbi. Överallt återvändsgränderna. En svag misstanke börjar ta form. Jag går upp för trappen.
– Jag skulle lyssna på Anders Björnsson, säger jag.
– Jaså, det är på Hedengrens, svarar biträdet. Jag trodde du menade Bjørnstjerne Bjørnson.
*
”Du behöver umgås lite mindre. Gå hem och stanna där i några dagar, läs lite böcker och tillbringa lite kvalitetstid med dig själv. Slut upp med att interagera hela tiden."
Jag vet att det vore absurt att säga så. Men hur kommer det sig att utåtriktade tycker sig ha rätt att pådyvla andra sina värderingar?
Den brasilianska författaren Vanessa Barbara skriver i Svenska Dagbladet  om att vara inåtvänd inte är en sjukdom som måste botas eller gömmas undan.

Etiketter: , , , , , , , ,

måndag, september 29, 2014

Allt är ju prioriterat!

– Allt är ju prioriterat!

En lokal polis svarar en journalist på frågan varför man inte avsatt mer resurser till att förhindra att en förföljd kvinna mördats. Vanligt gnäll från en omotiverad anställd? Eller?

Skatteverket, är till skillnad mot polisen, en myndighet många är nöjda med, trots dess uppdrag. En förklaring ges kanske i en intervju med myndighetens generaldirektör 1999–2009 Mats Sjöstrand. Han säger där att en myndighetschefs kanske viktigaste uppgift är att sålla bland alla påbud uppifrån och genomföra nödvändiga förändringar i den takt organisationen klarar av.

Man pratar inte heller om kunder på Skatteverket:

– En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Mats Sjöstrand intervjuas i Kristina Mattsson bok Välfärdsfabriken som jag tidigare skrivit om.

Etiketter:

måndag, september 22, 2014

Var och en lever i sitt lilla område

I Stockholms läns landsting lyckades Alliansen hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på följande historia:

I Hallunda bedrevs tidigare ett framgångsrikt mödravårdsarbete med invandrarkvinnor. När vårdvalet infördes i Stockholms läns landsting ändrades förutsättningarna. Chefen för verksamheten, Helene Haesert, försökte övertyga landstingsförvaltningen varför det var omöjligt att pressa in dessa många gånger multisjuka och traumatiserade patienter på de tjugo minuter det nya systemet gav betalt för.

Till slut kom två tjänstemän från landstingskansliet och besökte verksamheten, som en gång invigts under pompa och ståt. Helene Haesert kände att en gnista hopp tändes under mötet.

Efteråt övertalade hon gästerna att strunta i taxin och följa med henne på tunnelbanan in till stan. Tillsammans vandrade de genom torghandeln och kollade in alla butikerna.

– Det höll lite extra hårt i plånboken kanske. Men de var fascinerade. Frågade mycket om hur vardagen såg ut här ute, säger hon.

På vägen mot innerstaden talade de om Stockholms olika världar, minns Helene.

– Vi pratade om att man lever och bor i sitt lilla område och egentligen inte vet så mycket hur det ser ut i andra stadsdelar, säger hon

Men någon ändring blev det inte. Systemskiftet bestod.
*

Historien ingår i ett av reportaget i Den stora omvandlingen (Leopard förlag)

Etiketter: ,

tisdag, september 16, 2014

Reflektioner kring ett val

Att vänsterpartiet, trots valrörelsens tydligaste budskap – med stöd långt in i borgerligheten – och en partiledare med sympatisk framtoning, inte får röster från fler än var tjugonde väljare, får mig att tänka på det svar den norske journalisten Magnar Marsdal fick när han intervjuade en av Fremskrittspartiets väljare. På frågan varför hon inte röstade på Sosialistisk Venstreparti, vars värderingar hon i stor utsträckning delade svarade hon:

– Men herregud, jag är väl inte akademiker!
*
Mats Svegfors skriver på valdagen i en läsvärd mejlväxling med Stina Oscarsson i Dagens Nyheter  om den stora koalitionen i svensk politik; moderaterna och socialdemokrater är i stort sett överens i de viktiga frågorna. Var och en kan fylla på efter eget huvud: EU-medlemskapet, pensionerna, avskaffandet av värnplikten, kärnkraften, tillväxten och huvuddragen i den ekonomiska politiken, närmandet till Nato och de utrikes äventyren i Afghanistan och Libyen. Men att låta detta komma till uttryck vid en regeringsbildning skulle få förödande konsekvenser för deras trovärdighet som politiska huvudmotståndare. Jag tänker att skuggorna rör sig bakom draperierna.
*
Varför är det Sverigedemokraterna och inte vänsterpartiet som står där som valets tredje största parti? Skulle vänsterns analys vara riktig borde alla motdemonstrationer, mötesstörningar och mediakampanjer ha raderat partiet från den politiska kartan. Så är det inte och jag fruktar att den slutsats man drar är den motsatta.
*
Jag kan inte befria mig från tanken att för varje angrepp från det politiska och mediala etablissemanget ökar Sverigedemokraternas stöd med några tiondels procent, med ”avslöjandet” om Jimmie Åkessons spelande och Expressens löpsedel på valdagen med uppmaning att inte rösta på partiet som kulmen. Och redan dagen efter valet fortsätter det: ”Du är en av 87 procent – ladda ner din egen symbol” lyser det mot mig från kvällstidningarnas hemsidor.

Jag påminns på nytt vad Torbjörn Tännsjö skrev om den idealiske fienden i somras.
*
2014: Vi är 87%
2018: Vi är 74%
2022: Vi är 48%
2026: Vi är – 4%
*
I ett försök till analys uppmärksammar SvT på sin valvaka den ökade betydelse som den ”vertikala dimensionen” inom politiken som statsvetarna talar om har för människors röstande. Till skillnad från den traditionella höger- vänsterskalan (ekonomisk fördelning) handlar denna om värderingar och identitet (inställningar till flyktingar, homosexuella, jämställdhet, familj etc.). Någon frågar om ”vi” har fått det för bra i landet så att man röstar efter annat än ekonomiska avgöranden.

En annan och för mig mer närliggande tolkning är att de stora politiska och ekonomiska frågorna kortsluts och görs opåverkbara, genom globalisering, EU-medlemskap och konsensus mellan de stora partierna (”den stora koalitionen”). Irene Wennemo pekade innan förra valet på hur socialdemokraterna på 1970-talet kunde få med sig en (i dessa frågor) konservativ arbetarklassen på daghemsutbyggnad eftersom man hade ekonomisk trygghet. Först kommer käket, som Brecht skrev.
*
Jag ser inte så många kommenterar om Stina Oscarssons och Mats Svegfors mejlväxlingen i de sociala medier jag följer. Kanske är det Stina Oscarsson där skriver om feminism (t.ex. ”Är man feminist om man är för rutavdrag eller mot?”) och identitetskulturen (”som ifrågasätter hela idén att vi har förmågan att föreställa oss hur en annan människa har det”) svårt att svälja.
*
Är inte fixeringen vid brådskan med statsbudgeten självförvållad, till för inte så länge sedan löpte ett budgetår från den 1 juli. En ny regering hade gott om tid att utarbeta en budget i enlighet med sin politik. Sedan, i en anpassning till övriga EU, gick Sverige över till kalenderår, varför en budget på hundratals miljarder ska arbetas fram inom loppet av några veckor.

Inget problem säger en socialdemokrat till en av tidningarna jag läser. ”Det vi tjafsar om är 25 miljarder på en budget på närmare 800 miljarder (Åter den stora koalitionen)
*
En vän på Facebook skriver:
”Att sverigedemokraterna går framåt är kanske inte så konstigt med tanke på att valrörelsen i hög grad har kretsat kring dem. Maken till fokus kan ett politiskt parti i ”opposition mot etablissemanget” bara drömma om.”
*
”Hvad vilja socialdemokraterna?” (August Palm 1881)
*
Jag tänker att nu  om någonsin är det viktigt att vi väljer våra ord:
Invandringsmotstånd är en politisk ståndpunkt, främlingsfientlighet en generellt negativ attityd till personer med andra traditioner, språk eller religion, rasism är en ideologi om hierarkier grundade i essentiella (odelbara, primära) kategorier. (Marie Demker. Sverige åt svenskarna. Atlas 2014)
*
"Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg." Kajsa Ekis Ekman
*
Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad! (Socker-Conny)

Etiketter:

lördag, september 13, 2014

Jävla (sk)it-system

Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system:
Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på.
Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter och förståelse för den verksamhet de är satta att understödja är noll och intet.

När jag började mitt yrkesliv fanns det fortfarande manuella räknemaskiner, man ställde in några värden med en knapp, snurrade på en vev och resultatet visade sig i en liten ruta, sedan kom elektroniska räknemaskiner och miniräknare (jag har fortfarande en solcellsdriven Citizen från 1978 liggande i skrivbordslådan). Produktionsfaktorn Leif ute i tryckeriet kunde börja använda en programmerbar Texas Instruments för sina kalkyler. I mitten på 1980-talet kom så persondatorerna, där kalkyleringsprogrammen – vid sidan av ordbehandlingen, var den mest använda tillämpningen. Att skriva sina texter på datorn var en befrielse för den som ägnat timmar åt att skriva rent nerkladdade manus. Att göra en kalkyl i Excel blev baskunskap hos alla som hade något med ekonomi att göra, i jobbet eller privat. Man spar helt enkelt tid med en dator. Men till skillnad mot inom många andra branscher har it inom det offentliga inte blivit en avlastning. Långt därifrån.

I Kristina Mattssons bok beskriver en lärare det nya it-systemet i Stockholms skolor som kostat fem miljarder att utveckla men brakar ihop varje gång alla lärare loggar in samtidigt, dvs. vid skoldagens slut (när ska de annars göra det?). Det krävs 25 klick med datormusen för att göra en enda journalanteckning, berättar en barnmorska och man kan läsa om skoladministratören som hade 19 olika it-system att hantera och löste det genom att ha den ”riktiga” planeringen i Excel. Sen fick hon fylla i sina uppgifter i de olika programen. Dubbelt arbete med andra ord.

Oförnuft och barnsjukdomar? Nej, menar Jonas Söderström, som är informationsarkitekt (jo det finns sådana) och skrivit boken Jävla skitsystem. It är, till skillnad mot gamla tiders kontorsvaruaffärer, en världsomspännande multimiljardindustri. Byråkratin och industrin har ett starkt gemensamt intresse av administrativ tillväxt. Att bli systemförvaltare är också en karriärväg för mellanchefer, med högre lön och säkrare anställningsförhållanden. Och mer makt. Söderström sammanfattar:
Vi kanske har en utmärkt bra beställarkompetens, precis den som behövs om syftet är att samla makt.
*
Kristina Mattsson har alltså skrivit en utmärkt bok om makt och maktlöshet inom den offentliga sektorn, där det flitigt diskuterade dokumentationsraseriet och avprofessionaliseringen sätts in i sitt sammanhang. Vad den enskilda läraren eller socialarbetaren kan och gör saknar där betydelse, och ska så göra, enligt de förhärskande konsultteorierna. Kunskapen sitter i organisationen. Alla är utbytbara. Därmed bli också all kritik underifrån, även konstruktiv, ett uttryck för illojalitet och att när det brister så är det den enskilde medarbetaren som felar.

Välfärdsfabriken
Kristina Mattsson
Leopard förlag 2014

Etiketter: ,

tisdag, september 09, 2014

Michael Jackson går igen

Ett spöke går runt förskolevärlden – Michael Jacksons spöke. Först var det brorsonen sex år, som ville ha Michael Jackson-kläder i födelsedagspresent, sen äldsta barnbarnet, snart fem år, som hört om Michael Jackson på förskolan, och nu fyraåringen. De hänger över Youtube-videor eller bläddrar bland låtar på Spotify.

Jag heter Michael Jackson, förklarar fyraåringen bestämt när man tilltalar henne med sitt förnamn. Häromdagen hade hon dansuppvisning hemma. ”Bara tjejerna får titta”, så Lena och dottern tog plats i vardagsrummet. Sen var det ”killarnas” tur. Det var jag det. Svärsonen fick av någon anledning inte vara med och visades ut i hallen.
Musiken till ”Beat it” drar igång på dataplattan. Hon står en lång stund på mattan och koncentrerar sig under introt, tar sen ett steg åt sidan, med ena benet bakom det andra, sen samma sak åt andra hållet, några steg framåt, och så bakåt, snurrar runt i en piruett, slänger sig bakåt på soffan vrider sig runt. Så fortsätter det, genom hela låten.

Vad är det som händer? tänker jag Är det samma barn som för ett halvår studsade runt till signaturmelodin till Bamse, eller nån spellista med diverse disco och hiphop?
Uppdaterad

Etiketter: ,

söndag, september 07, 2014

Noterat augusti 2014

Jag lyfter på en gammal presenning som legat ute alldeles för länge och hittar en myrstack mellan några vedträn. De vill ha mörkt och varmt, säger grannen biodlaren. Jag bestämmer mig för att flytta stacken till vintern. Tre stora myrsamhällen på tomten får räcka. Vi har redan flyttat en stor stack och några mindre.

Myrsamhällena skiljer sig från andra insekters (som bin och getingar) då de kan hysa flera drottningar. En drottning kan också överta ett annat myrsamhälle genom att döda sin rival. Somliga samhällen knoppar av sig, och den nya och gamla stacken lever i god grannsämja. Andra slåss jämnt. Som folk är mest.
*
Bortsett från gudstron på lågstadiet har jag aldrig varit religiös eller haft någon religiös uppenbarelse. Men Birgitta Stenberg är väl den som kommit närmast när hon skildrar sensualismen, ja den närmast erotiska upplevelsen i en katolsk mässa som hon beskriver den i Kärlek i Europa. Sista gången jag såg henne satt hon på ett kafé i Visby. Jag gick fram och vi växlade några ord. Hon hade växt upp i apotekarens paradvåning, en trappa upp, av vilken Lena nu bor i en del. Må hon vila i frid, eller leva fullt ut, i sin himmel.
*
Ett Europa där ekonomierna står och stampar, demokratin går kräftgång, där identitet (ras, kön, ålder) blir viktigare än åsikt och ideologi. Vad passar då inte bättre än lite krigsretorik? Greppet har ju prövats förr, med framgång. Sikten klarnar, dimman lättar, äntligen ett högre mål att enas kring
*
Tredje lördagen i augusti städar vi stranden nere vid det stora badet. Vattnet är fortfarande varmt och det är milt i luften när vi samlas, ett tjugotal frivilliga från bygden, fastboende och sommargotlänningar. Vi går i två led åt varsitt håll, plockar kvarglömda skor, flaskor, plastpåsar. Folk städar undan efter sig betydligt mer än jag förväntat mig och jag får lust att skriva en patriotisk insändare till lokalpressen. En minitraktor samlar ihop släken som ligger och ruttnar i strandkanten. Det är gott att göra saker tillsammans och sen dricka kaffe, få en varm korv och skvallra lite om bygden. I bakgrunden finns också EU:s Leaderprojekt,  för varje mantimme vi bidrar med får det lokala utvecklingsbolaget pengar. Det hör också till bilden. Men det är inte därför vi ställer upp.
*
En fördel med att läsa dagstidningen på sin läsplatta är att man inte ser vem som har skrivit förrän man kommit till slutet av en artikel. Man börjar läsa en intressant artikel på kultursidan om ”det allmännas bästa”, Thomas Piketty , François Flahault och politikens uppgift att tygla maktsträvanden och egenintressen för att på slutet finna att den är skriven av Sveriges ambassadör vid Heliga stolen (dvs. Vatikanstaten) Ulla Gudmundson.
*
En fluga surrar i sovrummet av den sort som brukar kunna väcka en på morgnarna. Jag går upp, tänder takbelysningen och hämtar flugsmällan. Här ska dödas. Jag tänker på barndomens somrar då vi bodde på bondgård och svärmarna av flugor runt kor och hästar i hagarna, i ladugården, i kök och på utedass. Toleransen är inte hög numera.
*
Så har regeringen beslutat att utländsk trupp ska få slåss på svensk mark. Två veckor före riksdagsvalet och mitt under en brinnande konflikt i kärnan av Europa. Mönstret känns igen. Pensionsöverenskommelsen på 90-talet, avskaffandet av den allmänna värnplikten. Det svenska folket anses inte moget att ta ställning så viktiga frågor. Jag får god lust att stanna hemma söndag om en vecka. Men även om jag inte sätter på mig finkostymen, kommer jag att gå till Eriksdalsskolan och ställa mig bakom det gröna skynket. Demokrati vart fjärde år är trots allt bättre än ingen alls.

Hans Blix och Sven Hirdman skriver i Svenska Dagbladet (Sverige halvvägs in i Nato). Blix, Hirdman och Rolf Ekéus har tidigare utvecklat argumentationen mot ett svenska medlemskap.
*
Vi ser en förhandsvisning av Rainer Harlebs nya film Långt från Jordbro på bygdegården i Katthammarsvik, ett varpakast från huset där han klipper sina filmer. De barn en gång följde vid skolstarten i Jordbro 1972 har inte bara fått egna barn, nu börjar också barnbarnen komma. Andra har dött i sjukdomar. Han hade tänkt avsluta projektet när en av dem han följt genomn åren ringde och sa att hon skulle bli mormor. Det triggade igång. Sällan har väl en filmserie så väl fångat livets gång. Och hur ofta kommer man människor så när i deras tankar, om liv och död.– Han återupprättar förortens folk, säger Lena när vi går ut från bion.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
En dag i högsommarvärmen öppnar garderoben där jag förvarat vinylskivorna alltsedan flytten, liksom dagböckerna är jag alltför rädd om dem för att vilja ställa upp dem på vinden. Jag börjar sortera, svenskt, klassiskt, folk- & världsmusik, rock & pop. Funderar på att ta fram skivspelaren, men börjar istället göra en spellista med den musik som fanns kring mig och som formade mig, medvetet eller omedvetet från barnsben till jag fick egna barn. 1950-, 60- och 70-tal. Allt från ”Balladen om Eugen Kork” till Blue Cheer och Ray Cooder. Jag sätter på shuffle och minns en tid när man kunde sitta tillsammans, familj eller kompisar, i soffan och lyssna igenom en hel platta. En del om musik som format mig berörde jag i ett blogginlägg om min uppväxt
 *
Jag instämmer i det Torbjörn Tännsjö skriver om kampen mot rasismen (Antirasism på villovägar). Att det är en klassfråga. Inte för att vi är så fördomsfria som vi ibland inbillar oss. En främling som kommer till byn väcker fortfarande misstänksamhet hos flertalet. Men i dagens samhälle är de ”rasistiska” partierna den idealiske fienden. Alla rättänkande, från regering, medier och ”vänster” och ”höger” kan enas, peka finger och ta en kaka till vid förträfflighetens kaffebord. Allt medan de djupare konflikterna i samhället dölj.
*
Under några lediga dagar läser jag John Williams Stoner (Natur & Kultur 2014) boken ”alla” pratar om. Vad är det som gör ett så starkt intryck?  Ett helt människoliv sammanfattat på några hundra tusen tecken. Och visst är den bra. Men att en bok blir en sådan snackis beror sällan enbart på dess litterära kvaliteter. Jo, det är en klassresa som skildras, sånt är ju populärt. Handlar det om ”acceptans”, ett annat populärt begrepp, om att ta sig vidare i ett liv, mot alla odds, med alla dess motigheter, utan någon framgångsrik ”satsa på dig själv”-, ”tänk positivt”-moral. Att det handlar om en människa som, likt många recensenter, bara känner sig hemma i litteraturens värld. Till skillnad mot mycket annat ligger det lästa kvar och molar inom mig. Just så kan ett liv vara.

(Spoilervarning!): Men när hustrun i det misslyckade äktenskapet lyckas vända den älskade dottern emot honom är jag färdig att slänga läsplattan i väggen.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, september 05, 2014

Jag aktiverar mitt Facebook-konto

Jag bestämmer mig för att aktivera mitt Facebook-konto igen. Jag går in och finner att allt är kvar som jag lämnade det den dag jag stängde dörren för snart 18 månader sedan. Bilder, inlägg, statusuppdateringar och gamla kommentarer. FB glömmer inget.

Jag går längre in, rummet är fyllt av bekanta ansikten. En del står i grupper och samtalar, andra sitter ensamma, läser eller bara tittar tomt framför sig. Några hälsar och nickar igenkännande, andra vänder sig bort. Festen har uppenbarligen pågått hela tiden mig förutan. På håll skymtar jag några som jag känner men inte samtalet med på länge. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig in i vimlet.
*
För några år sedan såg jag en intervju med en man som överlevt en flygkrasch i Anderna. Den var på sin tid mycket omskriven. Planet var länge försvunnet och man trodde att alla dött. Det visade sig att en grupp överlevt, bland annat hade de börjat äta av sina döda, nerfrusna medresenärers kroppar. Till slut lyckades några av dem ta sig över bergsmassivet, åter till civilisationen. Glädjen över att vara tillbaka blandades med chocken att finna att livet (bortsett från för de närmast anhöriga) pågick som vanligt. Dem förutan.
*
Jag redigerar en översättning av en bok om robotar (mer spännande än det kanske kan låta) och funderar på när det kommer en tredimensionell version av Facebook. En där man kan sätta sig ner och prata vid ett bord, dansa, gå på fjällvandring, se en film, ha sex eller göra en jordenruntresa men någon vän. Den kanske redan är under utveckling.

Etiketter:

onsdag, september 03, 2014

Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?

Möjligheten att välja skola hade dykt upp i Stockholmsområdet när våra barn hade nått tonåren. Några av föräldrarna från mellanstadiet hade lyssnat till locktonerna från skolor i Stockholms innerstad och närförorter. Men vi bestämde oss för att låta sonen och dottern börja högstadiet i den närbelägna 60-talsförorten. Skolan hade väl inte det bästa rykte (vilka högstadieskolor har det?), men vi tänkte att det inte kunde vara fel ha dem nära, i en välbekant miljö. Det kulturella kapitel de hade med sig hemifrån borde räcka. De skulle heller inte avskärmas från den verklighet flertalet ungdomar i vårt land lever i. (Ska man verkligen experimentera så med sina barn? tänker kanske någon. Ja, fråga alla de föräldrar som idag skjutsar sina barn kors och tvärs genom Stockholmsregionen i hopp om att finna den senaste, populäraste och mest omtalade skolan.)

Genom att välja en skola i vår närhet ingick de också i ett nätverk med hyfsad social kontroll. (Så mycket kontroll man nu kan ha på en nybliven tonåring som just upptäckt nöjet i att dricka folköl, röka, spela kort om pengar och måla graffitti under pendeltågsviadukter.) Men i Skogås på 1990-talet fanns både en ungdomsgrupp med fältassistenter, fritidsgård, en grupp kvarterspoliser och en föräldraförening vars nattvandringar jag deltog i, allt detta i ett vad jag förstår tämligen unikt samarbete.
*
Jag tänker på den här tiden när jag läser Kent Wernes & Olav Fumarola Unsgaards (red). Den stora omvandlingen. I dag ska vi ju alla välja. I bokens bärande reportage ”Pysslingen och den stora omvandlingen” berättar Kent Werne historien om den utveckling Sverige genomgått, från det att det privata daghemsbolaget Pysslingen startade 1983 till dagens jättekoncerner med över 100 miljarder i intäkter av skattepengar.

Den som tror att riskkapitalbolag tillför kapital till en svältande offentlig sektorn får här förklarat för sig skillnaden mellan bolag som satsar pengar i att starta nya företag (venture capital-bolag) och buy-outs, dvs. bolag som – oftast med lånade pengar – köper företag och ökar deras värde genom effektiviseringar, för att sedan sälja med en rejäl vinst (gör en exit). Den svenska riskkapitalbranschen domineras nästan helt av de senare. Sådant kan förstås låta sig göras med en nedgången spikfabrik eller handelskedja, men i verksamheter som skola, vård och omsorg handlar det uteslutande om att minska personalkostnaderna, och det görs genom att minska antalet anställa, anställa mindre kvalificerad personal och ha fler timanställda.

Det är ”sannolikt svårt att förstå hur attraktiva dessa verksamheter är”, konstaterar en finansman som citeras i boken. ”Kombinationen av relativt säkra och förutsägbara intäktsströmmar och inga eller låga fasta kostnader innebär att … i stort sett hela verksamheten kan köras på lånade pengar.”

Att de uppköpta bolagen många gånger får betala räntorna på lånen, som i fallet med JB-koncernen, vars konkurs ägnas ett reportage i boken, gör inte upplägget mindre attraktivt för hugade spekulanter.

Olof Palmes ord från 1985 framstår i dagens debatt också som närmast visionära:
”Marknadisering och efterfrågestyrning skulle också leda till överetableringar i områden där företagen såg en chans till avkastning, och ’underförsörjning’ där lönsamheten bedömdes bli svag.”
Till skillnad mot dagens socialdemokratiska partiledning hade Palme uppenbarligen läst sin Marx. Men många svenskar var trötta på tungrodd byråkrati och långa vårdköer. Så marken var väl beredd när systemskiftet inleddes på allvar 1991 under regeringen Carlsson, för att sedan bara rulla på under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

I slutkapitlet sammanfattar bokens båda redaktörer:
”I äldreomsorgen har konkurrens och vinstkrav lett till lägre personaltäthet, tilltagande stress och ökad kontroll; i skolan har det fria valet och jakten på vinstmarginaler spätt på segregationen, försämrat kunskapsnivån och satt igång en betygsinflation; och inom sjukvården har kundvalssystemen visserligen ökat besöksfrekvensen, men också omfördelat vårdresurser från sjukare befolkningsgrupper till friskare.”
Vi har friheten att välja, men hur fria blir våra val?
*
Hur det gick för våra barn? Om vi valde rätt den gången kan bara de själva svara på, men efter diverse kringelkrokar har båda landat i en tillvaro med jobb och familj och en hyfsad hållning till livet. Vad mer kan en förälder önska sig?
*
Kent Werne & Olav Fumarola Unsgaard: Den stora omvandlingen. En granskning av välfärdsmarknaden. Leopard 2014

Etiketter:

tisdag, september 02, 2014

Boken som inte skulle fått komma ut

Så har jag då läst boken som aldrig skulle fått komma ut om Jan Guillou och Norstedts förlag fått bestämma. Är Jan Guillou utifrån (Lindelöws 2014) ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens KGB-avslöjande 2010 – en gång för alla ”avslöja” stjärnförfattaren och journalisten, som en del hävdat?

Jag läser och mitt svar är nej. Metodiskt går Frigyes igenom Guillous liv och gärning. Han har intervjuat hundratals människor, läst och sett det mesta Guillou producerat. Arbetsmetoden är många gånger den: han tar upp en händelse som Guillou beskrivit, intervjuar andra som varit med och landar påfallande ofta i slutsatsen att Guillous version, trots allt, ligger närmast sanningen. ”Han kan ha fel i sak – men rätt i princip” skriver Frigyes (t.ex. fick Guillou inte sparken från Folket i Bild/Kulturfront, som han envist hävdat genom åren, men ingen ville ha honom tillbaka när han sökte fast anställning på tidningen efter att ha varit ett år i Irak; vänsterpartiet är förstås inte ”emot elektricitet” som han påstår, men väl kärnkraft, osv). ”Brutalitet kombinerad med stilistisk elegans”, skriver Frigyes på ett annat ställe.

När boken först kom ut ställde jag frågan hur jag som förlagsredaktör själv skulle reagerat på uppgiften om att han relegerats från Solbacka? Eller att hans far jobbat på den franska motståndsrörelsens kontor i Stockholm under andra världskriget (om det nu fanns ett sånt kontor, uppgifterna varierar). Nu när jag läst boken är jag än mindre säker; här finns 1000-tals faktauppgifter, intervjuer och citat, sida upp och sida ner, somligt är fel (AB:s chefredaktör hette t.ex. Gunnar Fredriksson, ”Shit happens”, som Guillou skrev när Hanne Kjöller gjorde sig skyldig till samma sak), annat är tolkningar. (Frigyes syn på Folket i Bild/Kulturfronts 70-tal ligger närmare Guillous egen än t.ex. min; till hans heder ska dock sägas att han gått igenom årgångarna.) Historien om Solbacka är inte långt från sanningen (bland annat bekräftat av Guillou själv i en krönika i Aftonbladet ), men jävulen sitter i detaljerna. Guillou har också ställt upp på timtals av intervjuer med Frigyes och läst delar av manus. Boken ligger snubblande nära en auktoriserad biografi Jag kan därför bara hoppas att jag frågat om Frigyes konfronterat Guillou med uppgifterna om hur det gick till när han lämnade Solbacka.

Hur ska man då förklara att Norstedts bestämde sig för att dra in boken? Herman Lindqvist tog ju heder och ära av en antinazist. Den gången tryckte man nytt. Då Bonniers efter några inledande turer tackat nej till en bok om Guillou gick budet till Norstedts som sa ja. Men Norstedts är idag ett vingklippt förlag, med en ägare som bjudit ut det till försäljning. Friarna står inte direkt på kö. Bruden måste kläs och man är mån om anseendet. Uppenbarligen vägde Guillous ord och varumärke tyngre. Paul Frigyes, och det förhoppningsvis rejält tilltagna arvode han fått, blev en bonde att offra.

Personligen hade jag föredragit att det som skrivits om till den nya utgåvan på något vis markerats i noter eller så och att historien om hur boken drogs in hade kommit som efterord. Men det är petitesser. Paul Frigyes har åstadkommit en både välskriven och intressant biografi, som med fördel kan läsas parallellt med Guillous egna memoarer 

Jag recenserar i ett kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Etiketter: , ,

måndag, september 01, 2014

Ebba Witt-B. folkbildningen, kulturen och skolan

En kväll i somras på den alltid livaktiga Bygdegården i Katthammarsvik lyssnar vi till Ebba Witt-Brattström som talar om bildning och folkbildning, kulturarvet och nationen. (De sistnämnda begrepp du knappast törs ta i din mun idag utan att beskyllas för att vara mörkbrun.) Hur annorlunda är det inte i Finland, där hon nu är professor.

Folkbildning, menar hon, med en definition jag gärna skriver under på, är när någon med djupa kunskaper inom ett område delar med sig till en bredare allmänhet, folket. Idag har vi både en rädsla för och en längtan efter bildning, menar hon och berättar hur det gick till när hon blev tillfrågad om att medverka i tv-programmet ”Fråga kultureliten”. Där skulle, enligt redaktionen, ”de smartaste” och ”de intelligentaste” människorna i vårt land medverka, därtill de mest ”intressanta kulturpersonligheterna”. Visst blev hon smickrad, men det var något i upplägget som skavde så hon tackade nej. Då fick hon veta att hon inte behövde vara orolig, redaktionen hade researcher som kunde hjälpa till med svaren. – Intelligentare än så ansågs jag alltså inte vara.

Den bild hon ger av situationen på de svenska högskolorna liknar den jag hört från akademiker jag arbetat med. Studenterna är nyfikna, ifrågasättande, men har svårt att båda läsa och skriva. De blir dessutom kränkta när de får kritik. Då hon allt oftare såg att efternamnen på den lilla grupp som det gick bra för kom från med dem som utgör eliten i vårt land ville hon inte vara med längre. Hon valde istället att börja undervisa i Berlin, sedan i Helsingfors.

På frågan om nyckeln till den finländska skolans framgångar svarar hon att de elever som har svårt att läsa och skriva får gå på stödundervisning redan på lågstadiet och inte på högstadiet, då det redan är försent och avsevärt dyrare, som i Sverige. I Dagens Nyheter gav skolforskaren Pasi Sahlberg nyligen uttryck för liknande åsikter. Andra halvan av föredraget ägnar hon åt den enögda litteraturhistorien och arbetet med Kvinnornas litteraturhistoria. Bredden och kunnandet i hennes framställning är stimulerande, här finns tuggmotstånd.

Efteråt hör jag att de mer feministiskt lagda vännerna är lite besvikna på hennes framträdande.

Etiketter: , ,