fredag, november 02, 2007

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”.

När vi dör
När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln.
Ingen tror på det längre och det blir inte heller så.
Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär.
Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor.
Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss.
Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta.
Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt.
Därtill var livet alldeles för upphetsat.

Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra,
berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid.
Det kan man inte anklaga livet för.
Man visste ju att det bara var en tidsfråga innan det skulle ta slut.
Och man ville ju därför få ut så mycket som möjligt.
Då var det naturligt att det blev ganska upphetsat.
[...]

Helst hör jag dikten i författarens egen uppläsning och med Jonas Knutssons vemodiga saxofon i bakgrunden som på skivan och i den nio minuter långa tecknad filmen Himlen har inga hål.

I morgon ser jag Ulf von Strauss film Döden - en film om livet från 2000 på SvT 2 kl 16.25.

Uppdaterat. Tidholms prosadikt finns att höra på författarens hemsida, några stycken från slutet Knutsson och Tidholm: När vi dör

Andra bloggar om .

Etiketter: ,