Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT. Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad!

Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!)

Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till något vettigt på en halv spalt eller något mer? … Arbeta inte ihjäl dig, lämna ifrån dig jobbet om du inte hinner och orkar. Mvh Åke B.”

Redan då, tänker jag och minns sena kvällar och tidiga morgnar bakom bussratten, parallellt med eget skrivande, föreningsarbete och kraschade förhållanden. Jag undrar vad jag skrev.

***

I en vänbok till Jan Myrdal inför dennes 80-årsdag påminner Carsten Palmaer om vilket auktoritärt samhälle Sverige var i början av 1960-talet. Morgonbön var obligatorisk i skolan, aborter var förbjudna, unga flickor som blev gravida relegerades från skolan och den som ifrågasatte en rektor, präst eller socialchef åkte ut med öronen före.

Jag tänkte på det när jag såg tv-serien Upp till kamp och nu åter när jag ser såg programmet om Åkesson och bläddrar i hennes dikter. I programmet framskymtar klipp från författarframträdanden, tv-program och evenemang. Kvinnornas förtjusta fnissande när Sonja Åkesson läser sina dikt ”Vara vit mans slav”. Och deras vakna frågor efteråt.

Vilket vapen är bäst när man vill riva en mur eller punktera en myt? När väljer man slägga och när är floretten effektivast?

Överallt där människor kunnat förändra samhällen har det skett genom att de organiserat sig (i partier, medborgarrättsrörelsen, folkrörelser). Men hur ser det ut innan? I det ögonblick när idéerna föds. När det till synes självklara börjar ifrågasättas och hur så småningom alltfler vill en förändring – och tror att den är möjlig. Det som slår mig är lättheten och munterhet i samhällskritiken den gången. Jan Myrdal skrev moraliteter över livet i Konditorträsk och om Friställde Andersson. Hasse & Tage gjorde sina revyer och program, den konkreta poesin dunkade på från sitt håll och musiken inte minst. Kort sagt ”skrattets historia”, som Bachtin skriver om i sin monografi över Rabelais

Sen tog det stora allvaret över. Nödvändigt kanske, men vad var det som försvann?

Och idag? När man fått oss dithän att den enda förändring vi tror är möjlig är friheten att välja elleverantör eller nya klinkers till golvet i köket.

Somliga dagar vilar tillvaron blytung över pannan.

Poeten Sonja Åkesson. Foto: Lütfi Özkök/Scanpix

Tillsammans med Eva Dahlman och Nils Edwall deltog jag i en mejlväxling om tv-serien Upp till kamp i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront. Den finns även att läsa på min hemsida.

Michail Bachtin: Rabelais och skrattets historia: François Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen (övers: Lars Fyhr) har i år kommit ut i en nyutgåva på Anthropos förlag.


Andra bloggar om litteratur och politik.