Livet utan bil

Ett halvår efter att vi flyttat från huset sålde vi bilen som mest stått och samlat damm bland bråten kring bygget. När vi erbjöds en garageplats (för 1200 kr i månaden) bestämde vi oss för att göra oss av med den. En snabb koll på Konsumentverkets sajt för bilkalkyler, som visar den faktiska kostnaden för att ha bil, underlättade beslutet.

Snart nog upptäckte vi hur enkelt det var att ta sig fram med cykel eller till fots. Tvärbanan och färjan till Södermalm transporterade oss när vi skulle åka lite längre.

Det har nu gått tre år utan egen bil. Lena cyklar till pendeltåget i Årstaberg varje morgon, nån gång i veckan kör hon de 16 km hela vägen till jobbet på Huddinge sjukhus. Själv cyklar jag så ofta jag kan. Och i vintras upptäckte jag att Stockholm fortfarande är en stad att promenera i. En timme tar det till Stureplan i lagom takt. Efter en dryg halvtimme, i höjd med Katarinavägen och Slussen, faller jag in i en meditativ lunk som inte kan få mig att springa ens över den mest trafikerade gata.

Men behöver man inte bil ibland? Vi lever ju trots allt i ett samhälle, där det förutsätts att vi transporterar runt oss med drygt ett ton plåt. Jodå, har vi varit på fest eller ute sent nån kväll tar vi taxi. (Och har vi tur hittar chauffören hela vägen hem till vår gata.) Sen finns ju bilpoolen. För en ringa månadsavgift får vi tillgång till ett helt stall med bilar som man kan hyra för en timme – eller för hela semestern. Fast trots att vi är utan hund sedan i höstas, är vi fortfarande sura för att de avskaffade möjligheten att ta med husdjur.

Och kostnaden för bilpool, SL-kort och cyklar är ungefär vad vår garageplats hade kostat oss varje månad.

Vår Almera nu ett minne blott

Andra bloggar om bilar och trafik.