Självbilder

I ett tv-program om författaren P.O. Enquist för ett par år sedan nämnde producenten Eva Beckman med vilken respekt och ängslan hon och andra närmade sig honom. Jag minns nu inte exakt hur orden föll – kanske använde hon rentav ordet rädsla – men plötsligt tappade den store författaren garden helt, den gard han så omsorgsfullt hållit uppe genom hela programmet. Hans häpnad var oförställd och helt utan koketteri.

Det där med vilken bild vi gör av oss själva och andras föreställningar om oss är uppenbarligen inte så enkelt.

Jag ser mig själv i spegeln. Bortsett från några enstaka gråa hår och lite fåror i ansiktet ser jag fortfarande den där brådmogna och ganska sårbara 16–17-åringen jag en gång var. Han har varit med om en lång resa, är något klokare och kanske lite lugnare men i grunden samma kille som jag blev de där åren i slutet av 1960-talet.

Vad andra ser jag kan bara gissa.